26 juni 2017

Del 1. København #anderssaratågluff17

Det är igång nu, tågluffningen. Och det är samma känsla som förr, samma pirr i magen och ljud och dofter från bromsade tåg och kaffe i pappmuggar som skvimpar över. Samma ryggsäckar och samma oro för att man glömt något viktigt därhemma, exempelvis passet. Men Sara har det i sin handväska. Inga problem. Det är Sara och jag som reser, som så många gånger förr. Vi kan varandra och vet vilken balans mellan konstmuseer och trottoarservering som är den rätta för oss båda. Hon är min bästa resekompanjon. Vi är vänner. Kraven och förväntningarna på varandra är borta och kärleken, dessvärre, men vi har så mycket gemensamt som vi vill vårda. När vi kommer hem så bryter vi upp från gemensamt boende och åtaganden. Men idag, på vår bröllopsdag, i samma land som vi gifte oss i, så småpratar vi om livet och stirrar i våra telefoner. Om en timme går vi på tåget till Hamburg.

25 juni 2017

Midsommar över

Min vän säger att efter regn kommer solsken. Jag vet. Hon har helt rätt. Men rätt ofta är det varken eller, utan lite småmulet med enstaka skurar. Harvande i nämnden och rutiner på jobbet, en tur inom ICA efter att ha flexat ut och funderingar på vad man ska ha till middag och om kaffet är slut.
Midsommaren är över för i år och sociala medier fylls av kransar och snapsar, men min midsommar var mer kebab och Netflix, promenader och en osannolik cykeltur i ösregn (ja, vännen, sen sken solen igen). De stora helgerna ställer frågor om ensamhet och gemenskap och jag har bara ett svar: både och. Den bästa midsommaren i mitt liv var fylld av apelsinvatten och förälskelse. Hon spelade Pink och Kent för mig och vi gick knappast ut, fast vädret var ljuvligt och stängerna klädda och ängarna fulla av röd vallmo. Det var min andra nyktra midsommar och jag var så tillfreds med allt som någon kan bli.
Efter solsken kommer regn. Trygghet förbyts till oro, det är oundvikligt. Det behöver inte betyda att man är olycklig, bara att man måste reflektera och ta ställning till saker. I morgon drar vi utomlands, livet i Malmö sätts på paus och jag kommer hem igen solbränd och klokare.

23 juni 2017

Ofta ledsen, aldrig bitter, stundom förlorare, aldrig offer

Det är årets ljusaste tid, men för mig och andra i min närhet har det varit ett mörker som regerat under några veckor.
I skolan fick vi lära oss om katalysatorer, om ämnen som släpptes ner och som fick annat att bubbla, reagera och sen förändras totalt. På det mellanmänskliga planet kan det vara oförutsedda händelser eller människor man möter, som tvingar upp en på banan.
Man tvingas ta ställning till saker, man tillåter sig att bli ledsen och i nuet. Jag är inte rädd för några känslor och skäms varken för tårar eller skratt, för det som måste värka ut, måste värka ut och glädje kan få lov att finnas här och nu, oaktat klimatkris och stängda gränser. Alternativet är att jag samlar taggar i mitt hjärta och hänger upp mig på oförrätter och på att människor inte motsvarar mina outtalade förväntningar. Livet är härligt, men ganska svekfullt, det är bara att leva med. Andra människor är tyvärr inte bättre än vad du är. Om man bär offerkofta och söker medlidande, så möts man bara av förakt. Ta förlusten, men var ingen loser, var ledsen, men bli inte bitter.

22 juni 2017

Vattenmelonen #kryssatörnblad

Jag är en känslomänniska. Mina övertygelser är inte uträknade, inte upptäckta i mikroskop eller stjärnkikare, utan något som sitter i hjärtat, bland kamrar, förmak och trådarna till pacemakern. Mitt hjärta säger mig att somligt är rätt och annat fel. Vi ska lämna över jorden i gott skick till våra barn och cirkulera och återvinna istället för att gå från gruvor till soptippar med våra resurser. Du är fri att leva ditt liv nära nog som du vill, med vem du vill, men du ska avstå resurser för andras skull och när du själv faller, så tar vi emot dig. Som vit och man ska jag vara ödmjuk och solidarisk. Om gränser ska finnas, så är det i så fall ett nödvändigt ont, för bra kan det aldrig vara att stänga ute. Mina privilegier ser jag knappast själv, det är för såna som mig lite som en naturlag.
Ungefär så ser mina övertygelser ut.
För det har jag kallats vattenmelon, en som är grön på utsidan, men röd invändigt. Det gör mig inget. Hundra år av arbetarkamp har varit för mig, för jag vet var jag kommer ifrån. Lägg till en rosa feministisk nyans, eller varför inte hela regnbågen. Där har ni mig. Självklart ställer jag upp och kandiderar även inför 2018. Kan jag bidra med något, så ska jag.

17 juni 2017

Malmö är motstånd

När snubben snett bakom till vänster tänder en spliff, så ryter jag till att jag inte vill ha sån skit i min närhet. Under en kort sekund undrar jag om jag ska få en smäll, men istället släpper han ner den olagliga ciggen till marken och dödar den med sin sko. Motstånd lönar sig. Man ska vara ödmjuk, men inte feg. Rakt framför oss, uppe på scenen står, går och hoppar Kapten Röd. Han är från Göteborg som jag, men han lovprisar Malmö, denna stad och statement som så många älskar att ha åsikter om, de ena dummare än de andra. Här i kvarteren finns hjärta och själ och motstånd mot de makter som vill likrikta och trycka in alla i normen.
Malmö har sina utmaningar, sina problem, sina skjutningar och gäng, men duger bra som nöjesfält och arbetsplats för hela området. Vi sköter också hela regionens flyktingmottagande. Vi håller våra huvuden högt och det får väl vara så att våra barngrupper och skattesatser är lite större än grannarnas, om det behövs.
Solidaritet kostar mer än cynism i det korta perspektivet, men lönar sig i längden. 
"Håll hårt i din goda väg, för där ute finns det gott om ormar, gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma."
Så sjunger han där uppe på scenen och jag minns hur de orden for i mina öron, när ledningen på jobbet nedvärderande mig och inte förstod vad jag gjorde. De kunde inte komma åt mig för jag hade de som ville mig väl. Motståndet. Det som Malmö är.

16 juni 2017

Materialism v/s idealism

En gång var jag djupt förälskad i en kvinna som var min like, som var som en tvillingsjäl, trots skillnader i ålder och ursprung. Hennes ögon var lika bruna som mina och hennes hår mörkt som rostade kastanjer i Central Park en kall vinterdag. Jag konkurrerade om henne med en man som ägde en gård med utsikt över Västgötaslätten. Vi träffades och promenerade genom Malmö och Stockholm och vi låg i sängen och drack vin. Jag läste kärleksdikter för henne och hon lyssnade och man kunde emellanåt se en tår glittra mot hennes bruna irisar.
Men det slutade inte bra. Hon valde den andre. Det är ju ändå så att det materiella i stort sett alltid vinner. Jag skrev en sång till henne, men det spelade ingen roll, mannen renoverade köket och det betydde mer. Våra djupa samtal om livet konkurrerades ut av saker. Mammon och materialismen är jävlar som nästan alltid vinner alla kamper. Det syns överallt.
Du säljer så lätt ut det riktigt viktiga i livet för standard och status, vi kan alla hamna där. Ändå är lyckan för enkel för att du ska förstå den. En kram, en fågel som sjunger, ett barns skratt och ett samtal bland syrendoften. Försök att köpa det.

13 juni 2017

Se dagen vakna

Att vara vaken på natten är sin sak, men morgnarna med sitt ljusa lugn är något helt annat. De sista nattsuddarna skyndar hemåt, måsarna hörs med sina höga skrik och bryter tystnaden, en bil sliter däcken mot asfalten och morgonens första buss passerar med två-tre gäspade människor i. Och man sitter i sin soffa och är med. Det yttre lugnet och den inre röran. Hur ska det bli med allting, vad händer?
Livets brytpunkter ser man inte komma, det bara exploderar i ansiktet på oss och vi blir smutsiga och tårögda. Det är då man måste visa att man är chef över sitt liv och inte bara väntar på att dagen ska vakna.

09 juni 2017

Karma is a bitch (2)

Linda från FI (har inget med saken att göra sån sett) skriver och frågar om vad jag borde ha gjort istället för att hitta på fejkade identiteter för att kolla upp den där kvinnan som jag trodde var otrogen. Svar: jag borde trott henne när hon svarade nej. Det är nästan alltid bättre att bli lurad en gång, framför att bli misstänksam hundra gånger. Inget av det är kul, men när misstankar och svartsjuka får tag i en, så skadas själen. Och kontrollerande och misstänksamhet föder bara fler misstankar och allt desperatare kontroller. Sen var hon inte intresserad på riktigt av mig, jag var en sidekick, en tillfällig fling som man kunde ha kul med i väntan på han som ville flytta in i villaförorten, och är man inte det, så är det bara att känna kaffedoften och lämna innan man skadar eller skadas. Jag borde ha sett det. Hon borde ha sagt det. Man borde så mycket, men man är människa och ofullkomlig och skyddar sig själv och andra också när det inte är det bästa att göra. Vet inte om det var ett fullständigt eller bra svar, Linda. Men tydlighet, så klart. Till sist ska man inte vara rädd för smärta. Det är i ångest och smärta som allt viktigt i livet skapas, smärtan är passionens närmsta granne, ja närmast en siamesisk tvilling.

08 juni 2017

Karma is a bitch.

Mitt i natten. Jag kan helt enkelt inte sova, saker trycker och drar i mig. Jag älskar livet, men emellanåt är det en olycklig kärlek. Peter LeMarc är med mig här i natten:
"Det finns två sorters människor här i världen 
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den 
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det dom som får slåss får varje andetag"

Ja, jag vet, Peter. Men man kan faktiskt pendla mellan rollerna. Det är sällan svart eller vitt. Få får allt de ber om. Få behöver ständigt slåss. Man ska inte överdriva.

Jag hänger på nätet, medan bilarna kör i vattenpölarna på gatan här nedanför, bilarna som alltid tar och får plats, trots allt snack om motsatsen. På nätet har jag varit mycket under årens lopp, där lärde jag känna Sara och andra mer eller mindre lyckosamma kontakter. Det har inte alltid varit helt lyckat. Jag är heller ingen större hacker. En tjej dumpade mig tre gånger, men jag bara: nej, låt oss försöka igen och hon: ja, men okej . Men till sist tog det verkligen slut och då med dunder och brak.
Jag misstänkte att hon träffade andra eller i alla sybersexade lite så där käckt, så jag skapade några påhittade nätidentiteter för att kolla den saken. Inte höjden av tillit, kanske. Ganska ruttet faktiskt. Och jag skrev och lallade runt med henne, men ingen otrohet upptäcktes, hon bara pratade snällt.
Nån gång skrev hon att det som skrevs lät som hennes av och på Anders. Ett sånt märkligt sammanträffande, svarade hemlige herrn.
Det hela slutade inte så bra. Det sista som hände var att "han" skulle skicka över en bild och då bar det sig inte bättre än att, ja, den skickades i mitt namn från min användare. Där fick jag. Sällan har jag blivit så grundligt dumpad och sällan har min mage slitits så i bitar av dåligt samvete.
Det var slutet på den historien.
Tjejen jag dejtade gifte sig med nästa hon hittade och han flyttade snällt in i hennes blåa hus i pendlarförorten. Det där var ju heller aldrig jag, riktigt. Han har aldrig gjort skandal eller använt kassa metaforer, när han var i Aftonbladet, så var det för att han vunnit en grilltävling.
Av det lär vi oss att karma stundtals är en bitch, men att allt ändå för det mesta löser sig.

06 juni 2017

Sonen på bortamatch

Sonen smyger in mitt i natten, hänsynsfullt, tyst. Han har varit på bortamatch i Jönköping, i klacken alltså, hans egen fotbollskarriär tog slut tidigt, han var ibland målvakt och ibland en försvarare, tuff som Materazzi, så liten han var. Men nu håller han på MFF och följer sitt ljusblåa lag runt i Sverige. Allt har han inte ärvt av mig. När han ser mig i vardagsrummet så lyser hans stora bruna ögon upp och jag kan nästan spegla mig i dem. Något har han ärvt av mig. Om en vecka är han färdig sotare. Han är vuxen och kan ta ansvar för sitt liv. Vi kan snacka som en människa till en annan och det gör vi, han berättar om bussresan och om matchen och visar klipp. Jag har inte hjärta att säga att jag nästan alltid håller på MFF:s motståndare. Jag vet att några sörjer att barn växer upp och gör oss obehövliga. Man ser sig som förbrukad, liksom. Själv är jag av en annan sort. Lycka är att se dem hitta sin väg, sitt sätt att leva och sina värderingar. I natt kom han inte hem, varken till sin mor eller mig. Hon hör av sig och är orolig. Kanske har hon glömt hur det var att vara nitton på försommaren, då livet var ett ljummet eller hett äventyr och änglarna åkte på pisk och gårdarna var grönsvarta? Jo, det kan ju hända saker, men oftast var det inte värre än att man hamnade i fel soffa eller famn och det går att stå ut med. Också de mindre goda valen är nödvändiga för att det ska bli ett liv. Det är i sprickorna i fasaden som ljuset strömmar in. Vill man att ens barn ska vara perfekta från start till mål, så kan man ju se sig i spegeln och på dem man gillar och se hur släta och utan skavanker de är. Kanske är det en annan sorts bortamatch som sonen just nu vaknar upp från. Det kommer jag aldrig att få veta.

03 juni 2017

Hänryckning

Det är inte mycket till hänryckning idag, tänker jag när vi promenerar längs Ribban, hela vägen från bågskyttebanan och fram till Turbinen. Ingen hänryckning, men nåt slags event där man får testa olika sporter. Vi skyndar förbi, en lång promenad är event nog för oss idag. Framme vid T-bryggan dyker det upp en vitklädd brud och en fotograf. Fotografen coachar bruden. Det ska vara både originellt och traditionellt samtidigt. Man ska sticka ut, men inte så det stör, liksom.
Om det inte vore för alla bröllop idag, så skulle pingsten passera helt utan att någon märkte det. Ingen vet varför man firar pingst, mer att det betyder just hänryckning och det är ju ett fint ord.

En pingst var jag faktiskt på bröllop.
Eller om det var i början på juli, det är svårt att riktigt minnas. Jag var med som plus ett, tjejen som jag var av och på med var av när inbjudan skickades, men på när bröllopet ägde rum, så jag kom med utan namn på placeringskortet. Men det var okej, jag finner mig till rätta i den sortens sammanhang. Vi åkte buss från Centralen, min date bodde i en pendlarförort och bussen tog en lång omväg genom Majorna. Jag svettades i min snygga ärvda kostym och vi pratade lite lättsamt som vi faktiskt kunde ibland. Middagen var på Hisingen, ovanför älven på ett berg och allt var så sagolikt vackert, syrenerna doftade, Danmarksbåten la ut i stillhet och på andra sidan låg Masthuggskyrkan som en fästning i motljus. Måsarna skrattade och allt lyste av lycka. Maten var god, men inget särskilt och när det dukades av öppnades den fria baren. Min date hade en buteljgrön klänning och hon pratade med sin bordsherre och jag gick runt och minglade och drack. Jag flörtade vilt med en tjej som jobbade på H&M och långsamt, men säkert spårade det ur.
Ett glas föll i golvet och gick sönder och innan jag visste ordet av, så var festen slut och min date drog mig därifrån, milt men tydligt och vi tog buss och tåg hem till henne. Jag skrattade och sjöng hela vägen. Och vi la oss, somnade och när vi vaknade så var det alldeles tyst mellan oss. Hennes vännina ringde och frågade om inte Anders fått lite mycket i sig. Jag tror hon svarade lite ursäktande. Ett halvår senare beslöt vi att sluta ses, eller rättare sagt så beslöt hon det åt oss. Något år senare slutade jag dricka. Nu kontrollerar jag själv min hänryckning. Inga glas faller i golvet, men jag sjunger väl så mycket som då.

02 juni 2017

Ljudet av ett annat hjärta

Plötsligt gick solen i moln, på en helt vanlig måndag i slutet av maj. Helt plötsligt var det självklara inte så självklart längre. Livet är så skört, det hänger på en tråd och du vet aldrig om din nästa dag är din sista, om du för sista gången hört ljudet av ett annat hjärta.
Nu vet jag att just det här reder upp sig, men lärdomen blir att älska livet och ha det varje dag så länge man har det och springa med spänst i stegen och andas regelbundet och djupt. Älska livet, så att hon kan älska dig tillbaks.

27 maj 2017

Sonens klibbor och normen

Under semestern förra året gick sonen och  satte fast klistermärken med texten "Fußballfans gegen Homophobie" på en försvarlig mängd av Warszawas alla elskåp och lyktstolpar. Det är inte alldeles ofarligt, i Polen lever en machokultur som vi svenskar bara sett på film och bögar knackas regelbundet utan pardon av hårda grabbar med skinnjackor och tuffa blickar. Jag kände en outsinlig ömhet inför min sons, måhända naiva, men ändå rakryggade handling. Ömhet och stolthet och jag nickade åt min spegelbild i dammen i Łazienki Królewski och tänkte att något rätt har ändå jag och hans mamma gjort i vår föräldragärning, trots att vi ofta tvivlar och bara ser det som inte funkar. Men man ska fan inte skryta om självklarheter. Allas lika värde och rätt att välja hur man vill leva måste vara ett fundament som vi bygger hela världen runt. Jag läser om normkreativitet i förskolan och förstår hur svårt det är, hur fångade och fastkedjade i systemet vi är, också vi som berömmer oss med att vara medvetna. All förändring går med myrsteg och det kräver att var och en av oss ser våra privilegier och slutar att bara spegla oss i våra likar. All kamp börjar inom dig själv, tänker jag, när jag ser en snubbe på filten bredvid mig och Sara mansplaina för två lyssnande tjejer om livet och allt det där.

25 maj 2017

Man måste göra det man måste göra

Vid halv nio-tiden rullar jag in min cykel i stället hemmavid. En råtta pilar snabbt över gården och ljud från uteserveringar och trafik förmedlar hembygdens vackra toner till mig. Jag har varit på rådhuset, kommunfullmäktiges möte drog ut på tiden, men nu är jag tillbaka på Möllan där jag bor. Här i kvarteret röstade ungefär lika många på V, Fi och mitt parti, Miljöpartiet, i det senaste valet. Detta är min politiska hemvist, förutom allt annat jag gillar här.
Skulle valet hållas idag så är det ingen vågad gissning att vi skulle tappa i området till våra konkurrenter. Fi är ett parti som jag har djup sympati för. Tyvärr har de här i Malmö snöat in för mycket på veganism och rabblande av partiprogrammet från talarstolen, men det är nybörjarfel, det kommer att rätta till sig. V har jag mindre tolerans med, de är fyrkantiga, självgoda och arroganta och drar sig inte för någonting. Ändå har de inte fått så värst mycket gjort på sina hundra år. Och vi då, varför tappar vi?
Jag tror att det kan ha att göra med flera saker. Dels har vi en smal och akademisk framtoning, vi är ständigt bäst i klassen på alla vis. Vi fular inte, på gott och ont.
Vi har en omfattande stab av tjänstepersoner och det produceras många dokument. Det kan bli lite väl mycket av yrkesmiljöpartistisk lagomkryddad gryta, istället för bitchiga formuleringar i den aktivistiska grillen. Men mest av allt är det styrande och kompromisser som sänker oss, parat med interna skott i ryggen.
Men vi har inget att skämmas för. Jag sitter inte till efter åtta i Rådhuset för att odla mitt ego, utan för att förändra världen. Min vän, miljöministern Karolina Skog bröt inte upp och reste till Stockholm för att få bli kändis, utan för att rädda klimatet. Det får kosta vad det behöver rent opinionsmässigt. Man måste göra det man måste göra.

23 maj 2017

#manchester

En ung tjej, kanske 12 eller 13 går med sin mamma till arenan i Manchester. Hon har gjort sig fin, att välja smink och kläder tog en halv evighet och mamman tjatade och sa att om vi inte sticker nu, så hinner vi inte. Men de hann och konserten var precis så bra som flickan hoppades. Mamma är inte lika begeistrad och  tänker också att biljetterna var lite dyra, men att det fick vara värt det för att få se glittret i dotterns ögon.
Samtidigt som detta händer så tar en ung man på sig bombbältet och åker till samma plats. I hans ögon finns inget glitter utan bara mörker. Hur det har kommit dit är svårt att gissa. Han tycker att han har ett uppdrag från Gud. Han ska visa världen och spela en roll i världen.
När han spränger sig i luften så tar han den nyss så lyckliga flickan och hennes mamma med sig ut ur denna världen och många andra med dem. Han lämnar sorg och hat efter sig till ingen som helst nytta och helt utan mening. Och vi tänker att det kunde varit Sara som varit där med sin dotter, eller min kollega eller någon annan vi känner och bryr oss om.
Jag vet vad folk kommer att säga om hårdare tag mot olika grupper och jag ser också att det kommer att skyllas på än det ena eller andra. De hårda orden kommer att flyga som missiler i ett krig. Min naiva tro är det är precis vad extremisterna hoppas på och att vi inte ska ge dem det. Håll fast vid det vi tror på istället. Försvara öppenhet och mångfald.

21 maj 2017

Tio år nykter

Den morgonen vaknade jag på en parkbänk till fåglars kvitter. Jag visste var jag var någonstans, men inte hur jag kommit dit. Jag var 43 och fyrabarnspappa och dessutom förtroendevald politiker. Det gick inte att ha det så här. Man ska inte vakna på parkbänkar. Men jag var gränslös och trolös och hade dessutom en affär med en upptagen kvinna av samma sort som jag, även det en signal om att saker måste hända. Senare, på eftermiddagen samma dag, skulle hon låta en bomb av högsta tänkbara magnitud explodera i min mobil medan min son spelade fotboll på Limhamns IP. Jag sörjde då, men nu tackar jag, för det var en nödvändig väckarklocka. Jag levde som om jag ville att allt skulle gå sönder och jag blev i stort sett bönhörd. Men jag tackar också för det, för ibland måste man ner i gruset och kravla, innan man kan ta sig upp och bli hel, eller i alla fall helare igen.
Om precis en vecka har jag varit nykter i tio år. Jag tar ut det i förskott som jag gör med så mycket annat här i livet.
Det var den kvällen det var grillfest i Pildammsparken med kompisarna på mitt dåvarande jobb och jag kom indansande vid sju, utan något att grilla, men med bag in box som blev min sista festkväll med alkoholen som chef. Låt oss slå fast något självklart: alkoholism kommer inte till er som mår dåligt av sprit, utan till oss som mår bra av den. Jag minns knappt min sexdebut, men första fylla var som att skåda himlens gator av guld. Jag visste med ens att detta var vad jag skulle ägna mig åt. Det var den enda revolution mitt vänstersinnade lockiga huvud fick uppleva. Men den var å andra sidan desto häftigare, men som alla revolutioner slog den över i terror till sist. Men tills dess, åh, all oro, ångest, tråkiga erfarenheter och komplex försvann som en fis i vinden när kung Alkohol pekade med hela handen.
Där, den sista kvällen i Pildammsparken drack jag först min egen bib, sen ur någon annans. Jag minns en hetsig diskussion om invandring med en kollegas man, för det här var innan SD var det normala, men sen minns jag väl just inget. Jag hade ingen aning om att det var min sista dans med alkoholen. Jävlar, vad han kunde föra. Jävlar, så svårt det är att lära sig att själv ta steget.

17 maj 2017

Maj 87 (del 2)

Barn ska inte dö före sina föräldrar. När jag pratar med Gud och rannsakar min tro, så är det en av de saker jag aldrig går i land med. Jag förstår helt enkelt inte.
Andreas korta liv och hans föräldrars kamp för honom under de drygt tre år han fick lov att leva är ett minne som sitter i klämt mellan orden kärlek och sorg i min hjärna bakre regioner. Jag hör fortfarande min farsas röst när han ringer upp mig från sjukhuset, bruten av smärta och jag minns hur min dåvarande ropade inifrån rummet och frågade vad som hade hänt.
Det var som om alla löv föll av träden och helt plötsligt frös allt till is i den vackra majkvällen. Men så vände jag mig om och såg min lilla dotter snusa i sängen, nästan nyfödd och med lungor och hjärta fulla med liv. Det finns alltid hopp, också när det är som svartast.

14 maj 2017

Det var den 14 maj (#äktenskap #Israel)

Maj är full av datum som tatuerats in i min hjärna av olika anledningar. Den fjortonde är ett av dem. Det var min första bröllopsdag, ett enkelt borgerligt bröllop på rådhuset i Malmö och middag hemma på Nydala, där vi råkade bo under några år.  Detta var långt innan folk gifte sig som om de vore kungligheter eller Andie McDowell i fyra bröllop och en begravning, så det var enkelt, men trivsamt. Jag vet inte vad det bröllopet skulle bevisa eller förändra, kanske att vi trots våra snabbt uppdagade olikheter kunde hålla ihop? Jag vet verkligen inte. Fem år senare lämnade vi in skilsmässoansökan på ett handskrivet papper till Malmö tingsrätt. Det är som det är och alla konflikter är nu bilagda, allt från då är bara en trögflytande ström av minnen, även det som rann häftigt och kändes väldigt viktigt att bråka om då.  Vi är vidare sedan länge.
Sommaren efter skilsmässan åkte jag för första gången till Israel och det blev ett lyckligare förhållande än mitt första äktenskap och Israel grundades också den 14 maj. Fortfarande är det inte bra för den politiska karriären att trivas i Israel, särskilt inte här i Malmö, och också jag hade fostrats politiskt att tycka illa om Israel och istället gulla med de korrumperade medeltidsregimer och rörelser som vill störta henne. Men jag kom ut som Israelvän, som det heter. Jag sveptes in i värmen och dofterna av kryddor och nybakat bröd, knattret från alla mopeder och synen av Tel Avivs långa strand och Jerusalems höjdskillnader och andäktighet.
Det är lite lustigt, inga av de tusentals svenskar som varje år turistar i Thailand eller Turkiet blir någonsin associerade med militärdiktaturen i Bangkok eller den galne Erdogan, men att gilla den enda demokratin i Mellanöstern är en skam. Jag är grön, vänster och feminist och vore jag israelisk medborgare så skulle jag med glädje rösta bort landets nuvarande regering, precis som jag röstade bort Reinfeldt. Och jag skulle kunna göra det, vilket är mer än man kan säga om verkligheten hos Israels grannar. Det finns finns dubbla standards och de handlar såklart om att Israel som enda land på jorden är en fristad för folk med davidsstjärnor i hjärtat eller i en kedja runt halsen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det en dag blir fred i regionen.
Men det riktiga svaret på frågan om varför jag föll för Israel är lika knepigt att formulera som svaret på frågan om varför jag fallit i kärlek med några och inte med andra och varför jag en gång gifte mig just den 14 maj. Känslor, dessa okontrollerade, bångstyriga krafter.

07 maj 2017

Med eller utan skägg

Tydligen ser jag yngre ut utan skägg. Det hade jag inte räknat med. Jag har heller ingen direkt lust att se ung ut. Ungdom är inget att längta tillbaks till. Jag är glad för de ärr som erfarenheterna lämnat i min kropp och min själ. Det har gjort mig klokare än jag varit annars. Nu känner jag för all del betydligt yngre människor som är långt klokare än jag, men vissa har det kanske i generna. Den allra viktigaste erfarenheten är att tråkiga saker som verkar oöverstigliga går över och att man som sagt efter ett tag tackar för den där taggen som sitter kvar som en påminnelse. Alla man möter har en funktion i ens liv om man låter dem få ha det, några såklart helt livsavgörande mer än andra. Den näst viktigaste erfarenheten är tyvärr att det bara finns en enda människa man kan förändra och det är en själv. Till och med det är svårt.
Så när den stora kärleken lämnar en och hjärtat känns för evigt krossat, så är det övergående och det finns inget du kan göra som ändrar hans känslor. Andas, lev, gör saker du tycker om och gå vidare ut i världen. Det finns inte en enda utsedd för dig, utan det finns många fiskar i det stora havet. Med eller utan skägg.

06 maj 2017

Partiets segrar och dödgrävare med stora egon

Min cykel är trasig. Det betyder att jag måste promenera till jobbet varje dag. Det tar en oherrans lång tid, men å andra sidan hinner jag se och fundera en hel del på vägen och det är bra. Nere på Amiralsgatan går bussarna i egna körfält mitt i gatan och vid Moriskan har en parkeringsplats blivit till en samlingspunkt för foodtrucks. På den närliggande Friisgatan får bilarna flytta på sig för att människor ska få plats. De gröna förändrar Malmö. Kanske inte lika snabbt och mycket som vi vill, men att vara nöjd är att ge upp, hungern efter mer av en bättre värld är det bränsle som vi drivs med. I en annan del av stan ser vi gröna till att antirasism och kampen mot hederskulturen hamnar på att göra-listan, det senare först möjligt efter V:s uttåg ur styret.
Ja, jag vet att jag skryter och det är kanske inte så fint. Men det behövs när det mesta jag annars läser handlar om hur oerhört misslyckade och svekfulla vi gröna skulle vara. Jag förstår att det talas om kris, trots att jag var och varannan dag ser miljöministern, min vän Karolina Skog, berätta om det vi gör i regeringen för att exempelvis haven ska vara fulla av fisk och inte plast. Att slagordsvänstern är på oss för att vi inte ännu gjort allt de drömmer om (men aldrig lyckats med själva) är lätt att leva med och att borgerligheten tycker att vi är taskiga mot män i bilar kan jag också gäspa bort.
Däremot blir jag förbannad när jag öppnar min webbläsare och ser samma två-tre stora egon hugga sitt eget parti i ryggen gång på gång. Det är fan helt skandalöst. Det kan hända att man i någon fråga hamnar på kant med sitt parti, eller att man tycker att någon är olämplig för ett visst uppdrag, men då framför man det med kärlek och respekt.
Är man så i grunden missnöjd med partiets arbete som några tycks vara, så får majoriteten visa dem var utgången är.
Väl medveten om att jag bara är en enkel barnpassare från Biskopsgården och inte fint född kille med en cv längre än innehållsförteckningen på en GB-glass, tar jag mig friheten att säga: antingen är du med eller så är du emot.

01 maj 2017

Maj 87

Det är ingen fara att tiden går. Jag blir aldrig den sortens medelålders man som tycker att det var bättre förr. Och visst händer saker med kroppen när man blir äldre, men det får man kompensera för genom löpning och litteratur.
Ålder är inte så viktigt, är man vuxen så är man oavsett vad som står på id-kortet. Faran ligger i att stagnera, att tro att man är färdig med att utvecklas som människa och lika provocerande är det med unga som vägrar att inse värdet i att vara vuxna, utan lallar som barn åravis efter myndighetsåldern inträtt. Det är ett privilegium att få vara vuxen.
Och det allra största privilegiet för mig i min vuxenhet har varit att få bli förälder.

Den dagen gick vi och tittade på demonstrationerna och hörde talen och träffade bekanta. Det var en solig dag och vi fikade på en uteservering innan vi gick hem för att se ishockey på TV. Min sambos mage var gigantisk och hon var otålig en vecka över tiden. Sen bara hände det, mitt under Bengt-Åke Gustafssons fantastiska spel med pucken. Vi tog en taxi in till BB och Annika kämpade och jag satt bredvid sängen som en statist och vid tvåtiden var hon ute i världen, världens dittills genom tiderna vackraste människa. Jag klippte navelsträngen till sorglösheten och greppade allvar och ansvar. Annika gick och duschade och jag satt med min dotter i mina armar, en snusade knyte, så utlämnad till oss vuxna. Fåglarna sjöng lite extra vackert i majnatten, hela världen firade. Den morgonen promenerade jag hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 med ett bultande hjärta och en berusning större än någonsin och med fjärilar i magen. Allt var förändrat. Allt var bättre.

26 april 2017

Stolt över att få vara med och bygga stan

Sätter klockan på 06.00, men vaknar av mig själv långt tidigare. Lakanen luktar sjukhus och tydligen har jag någon slags altan utanför fönstret. Jag är i Höör, men ska konferera om budgeten för trafik och gator i Malmö. Men först en löptur genom backlandskapet, förbi djurparken och lustiga ortnamn som slutar på -arp och så. Det är vackert på landet, but I´m thankful for My Möllanhome, för att travestera Neil Young. Människor är roligare än träd och gator mer spännande än landsvägar. Man kan fundera på varför vi ska sitta på en kyrklig konferensanläggning i epatraktorland och prata om livet i stan. Antagligen vore det bättre om vi satt ute på Rosengård. Lev i den verklighet du vill ha makt över, liksom. Det är en bekymmer om politiker drar sig undan världen och slutar lägga örat mot rälsen för att höra om tåget kommer. I USA och England vilade man tryggt. Det kostade. Jag tänker att vi som sysslar med politik behöver ha både visionen och nuet levande. Vi får inte drunkna i utgiftsposter, utan måste se stan om fem-tio-tjugo år, göra våra drömmar till planer och våga uttala dem. I det ingår ocksÅ att inge hopp, att inte bekräfta rasisters och dysterkvistars världsbild. Det går att utjämna skillnader, att göra de svaga starkare och det går att lösa klimatkrisen. Min nämnd är väldigt hands on och det passar mig. Vi bygger mötesplatser och cykelbanor, gör gator smalare så att barn ska kunna ta sig till skolan och vi gör byggklar mark till företag och bostäder. Drömmarna blir till byggkranar och träd, en kopp kaffe i Pildammsparken en solig eftermiddag och en promenad nerför Södergatan i novemberhaglet. Jag är stolt över att få vara med och bygga stan.

22 april 2017

Älskade särskilda barn

Till vår familj kom det som en överraskning en januaridag för längesen. Ett särskilt barn. Någon som inte var mitt i normen, som inte var som det förväntades. För förväntningar har man i sin romantiska föreställning om hur allt ska vara eller bli i familjeliv och föräldraskap. Egentligen fanns det nog redan tidigare bland någon eller några av dem som bär samma efternamn som vi. Det beror ju liksom på hur man räknar.
Normen kan bli både vidare och snävare beroende på tiderna och våra värderingar och sånt där. Men det där januaribarnet skakade om oss och den omskakningen sitter fortfarande kvar så långt senare.
Några barn är särskilda. Några blir inte lika produktiva som andra, så det är tur att produktivitet inte är livets mening.
Livets mening och för den delen lyckan skapar vi efter hand tillsammans med dem som vi får privilegiet att möta på vägen. Det kan vara ett leende eller en ostmacka och en kopp kaffe eller att sträcka ut handen mot någon som snubblat och ligger ner på den hårda asfalten. En promenad längs stranden i Tel Aviv eller ett kärleksmöte i Pildammsparken en söndagseftermiddag i juli. Vi som fått möta de där särskilda barnen blir så ofantligt mycket rikare än vi skulle varit annars. Det kan vara slitigt, men ingen sa någonsin till oss att det skulle vara enkelt alla dagar.

16 april 2017

Solidaritet och ödmjukhet, för helvete

Kaffe och croissant på Bryssels sydstation innan vi tar tåget till Luxemburg. Vi är privilegierade. Vi kan ta oss till ställen och hem igen och allt står kvar där vi ställde det.
Annat är det med de vilsna själar som går omkring med pappmuggar eller bara sina händer och ber om några cent, de har med stor möda korsat gränser eller bara fallit ur systemet.
Jag gissar att det här som hemma är lättare än man tror att bli av med allt och de som kommit hit från andra ställen hade inget mer än hoppet med sig.
Jag minns mitt tidiga åttiotal då jag bredde ut min sovsäck på stationer som den här och sov gott med ryggsäcken som kudde, vaktad av stationens biffiga poliser. Så länge man inte verkade vara Baader-Meinhof eller så, för den tiden hade också sina vidriga terrorister, så gick det bra.
Det är lätt att beskriva det som en bättre tid, men tänk efter lite. Halva Europa befann sig inom elstängsel och med angivare och varubrist och större delen av resten av världen styrdes av galna militärer. Folk var instängda och hopplösa. Nu ser vi världen i vår egen vardag och ofta direkt i våra öron och framför våra ögon. Vi borde möta det med solidaritet istället för att tala om förvar och fotbojor och istället för att gnälla över att Malmö stad köper bostadsrätter för att ordna tak över huvudet, så att barn ska slippa sova på gatan. Solidaritet och ödmjukhet för helvete. Dela med dig, det är inte direkt så att det är dina kloka val som till hundra procent gett dig rena lakan och mat på bordet. Tacka turen, tänk på andra. Solidaritet och ödmjukhet, för helvete.

14 april 2017

Och solen går i moln i Bryssel

Hela torsdagen går vi runt i Bryssel och kollar på vackra och fula hus, styre av kissande pojkar och så äter vi musslor och våfflor och dricker öl (Sara) och mineralvatten (jag) och lyssnar på flamländska, franska (mest) och andra språk. Det är soligare än hemma och fullt med folk på de stora stråken och mindre på bakgator och avkrokar. Vi ser också beväpnad polis med blänkande automatvapen vakta oss och platser som kan tänkas vara potentiella mål för terrorism. En grupp unga poliser eller om det nu är militärer släntrar ner för trapporna vi EU-parlamentet. De ser ut att vara i 20-årsåldern. Bara pojkar, tammefan. Att vi måste skydda oss är självklart, nu när allvaret nått vår del av världen. Också Sverige, bara för en vecka sedan. Ingen är immun. Men vi promenerar glatt runt. Inga terrorister ska få begränsa vår frihet. I ett annat land där jag spenderat en del tid är detta med fordon som kör ihjäl väntande eller vandrande människor vardag. I Israel är det alltid höjd beredskap. Men den medkänsla som Sverige fick av en samlad värld, kan Israel bara drömma om. Det antyds mer än på ett ställe att Israel liksom får skylla sig själv. Det är olika standards för olika länder. Här i Belgien liksom hemma i Sverige ser jag många tjejer och kvinnor med hijab och jag kan inte låta bli att tänka att de måste känna sig en aning uttittade och utpekade när terroristskräcken sprider sig. Man hör ju också snacket på sina håll. Men oavsett vad jag månde tycka om islam som religion med alla dess regler, så är det lindrigt sagt hål i huvudet att titta snett på vanliga fredliga muslimer, för att en handfull är idioter. Vi började inte orera om katoliker i allmänhet när IRA sprängde bomber i Londons tunnelbana och ingen ber mig ta ansvar för den där galne norrmannens terrordåd, trots att vi bär samma förnamn. Tvärtom. I vårt mångfaldiga Europa är både rättigheter och skyldigheter lika för alla och var och en får stå för sina handlingar. Och solen går i moln i Bryssel och den brittiska flaggan hänger ännu en tid utanför kommissionens byggnad. Världen är både underbar och vansinnig.

12 april 2017

Jag måste iväg

I morgon är det dags att resa igen. Denna gång till Bryssel för en påsk i Europas huvudstad, promenader, våfflor och musslor med pommes frites till. Vi flyger, för tåg är inte realistiskt, det är inte som förr när man varje kväll kunde åka från Köpenhamn till nära nog vilken metropol som helst i Europa och komma fram utvilad eller omskakad på morgonen.
Jag reser helst till städer. Det är liksom där saker händer. Människor, torg och trädkantade alléer och främmande språk och dofter, det är sånt som ger perspektiv och vackra bilder att ta fram under ångestnätter och gråmulna morgnar i februari. Resandet är ett gift i min kropp, ända sedan tonårens tågluffar, ända sedan jag för första gången tog steget ut ur kupén och in i vimlet i världen. Det är till resor mina pengar går, det förblir så år ut och år in. Jag testade att leva utan det, att leva upp till något annat, att vandra lugn i vardagen, men det fungerar inte. Rörelse är den rastlöses drog. Jag måste iväg.

09 april 2017

Om legalisering av cannabis (igen)

Jag har skrivit om det förr, men det är som om vissa inte riktigt förstått, så jag gör det igen. Det finns inget mysigt, coolt, vänster eller rebelliskt med att använda cannabis. Det är en drog och den gör dig slö i skallen och asocial och det är inte bara mitt lösa tyckande och egna erfarenheter som talar, utan det är så vetenskapligt bevisat som något kan bli. Bakom det intensiva kampanjandet för legalisering finns starka ekonomiska intressen, särskilt i USA och den murbräcka man använder för att få skiten legaliserad handlar om medicinska effekter, men från USA vet vi också att nästa steg när man tillåtit försäljning av medicinsk marijuana är att släppa det helt fritt. Jag vet inte mycket om medicin, men jag vet att när man får morfin mot sina smärtor eller amfetamin mot sin svåra ADHD, så är det inte från vita påsar som man köper i parken, utan synnerligen kontrollerat. Så sker också med preparat som innehåller cannabis. Detta är fakta som man kan googla fram mycket enkelt. Ändå får jag diskutera frågan med allt från socialdemokratiska politiska sekreterare till MFF-fans som tycker det är så vuxet och bra att röka skit på läktaren. Ibland hamnar man också i förvirrade diskussioner om att det måste tillåtas, eftersom vi inte lyckats utrota det. Det faller på sin egen dumhet. Vi avskaffar inte trafikljusen för att några kör mot rött. Så. Av mig får ni bara nolltolerans. De droger som redan är tillåtna skadar tillräckligt mycket.

08 april 2017

Mig rör du inte

Om du tror att Gud vill att du ska sätta dig i en lastbil och meja ner folk på en gågata, så har du helt fel. Det skulle inte kunna vara möjligt. Gud har heller inte utsett dig till något särskilt. Du har samma uppdrag som alla andra, att göra så gott du kan för andra människor med de resurser du har till ditt förfogande. Du kanske skyller på rasism du utsatts för eller att du levt ett skitliv i en fattig förort, men det är inte frdagsshopparnas fel och det är inte genom att kolla i backspegeln som du skapar din framtid. Och jag kommer aldrig att bli rädd för dig, aldrig huka eller anpassa mig. Mig når du inte, mig rör du inte.

05 april 2017

Blogg 3000 - tappade nycklar och sugar

Onsdagsmorgon med grus i ögonen och hett starkt kaffe. Det är dags att ta sig till jobbet, men först ska jag korsa en annan linje. Det är dags att publicera bloggpost 3000, sedan starten 2005 och jag frågar min läsekrets vad den ska handla om. Min kollega vill att jag skriver om henne och någon pratar siffror och någon annan EU. 2005 är inte bara längesen, det är eoner av händelser sedan. Min kollega var ett barn i grundskolan och Trump, Brexit eller rasister i riksdagen var mardrömmar man lätt kunde avfärda.
Å andra sidan var minoriteter och kvinnor långt ifrån så kaxiga som nu, så de kränkta snubbarna kunde fortfarande verka fritt inom systemet utan oranga män i Vita huset eller taggtråd runt Storbritannien och tvärs igenom Irland (igen). Min kollega ger mig hur som helst en varm kram när jag kommer till jobbet. Jag behöver det, min sug är tappad, mina energidepåer träffar botten, fast hjärtat slår som i introt till Ballroom blitz. Jag har samma sjuka som Churchill och Abraham Lincoln, så det finns hopp ändå. Och solidariteten mellan oss på enheten finns, trots att ledningen söndrar och härskar med hjälp av individuell lönesättning. Det håller mig vid liv och sen kommer nog hälsan tillbaka vad det lider. Och på vägen hem från jobbet tappar jag mina nycklar. Inget är så symboliskt för mitt liv som just det. Tappade nycklar och sugar och ständigt behov av andras hjälp och bekräftelse. Med nyckelknippan försvann min bricka med sinnesrobönen. Men den har jag lärt mig utantill.

02 april 2017

Snart kanske du själv sitter på den där bussen

Läser och hör på radion om bussolyckan i Sveg. Ett sextiotal åttondeklassare på väg till eller från en skidort satt på en buss som körde av vägen och nu har skadade förts till sjukhus i Östersund, Mora och Falun. Vi sitter med morgonkaffet och tänker att det kunde varit något av våra barn. Man tänker ju så, fast alla barn är allas barn och allt det där. Tänker också att det är så mycket som bara är tur eller tillfälligheter. Man ska inte klappa sig för bröstet för mycket, varken som förälder eller i någon annan egenskap. Det är sällan din förtjänst, men inte heller ditt fel. Ansvar, alltid, men man varken kan eller ska försöka skydda dem mot allt. Igår satt mina yngsta på bussar till och från Göteborg. De kom hem lyckligt båda två, trots att chaufförer kan somna vid ratten eller slira och trots alla rötägg som finns i den ändå till största delen positiva supporterkulturen. Den ålder som de är i nu har jag ganska lätt att minnas. Jag satt på Götaplatsen vid poseidonstatyn och lyssnade på Nationalteatern i mina lurar. Ge mig mitt liv nu, sjöng Anki Rahlskog och jag nickade instämmande.
Sen gick jag nerför Avenyn och köpte revbensspjäll och folköl nere på Gunnars livs innan jag åkte hem till min kartong i Masthugget. Jag kan fortfarande häpnas över hur kloka mina föräldrar var som släppte mig fri så tidigt.
Men allt kan förändras på bara en sekund.  Fel människa på fel plats och allt är förändrat för alltid, men även rätt människa och rätt plats.
Ge mig mitt liv nu sjöng hon i mina lurar. Ta ditt liv och ta det nu är ett bättre sätt att förklara. Låt dem sjunga sin egen sång. Snart kanske du själv sitter på den där bussen.

31 mars 2017

Och så måste vi fostra våra söner.

Så hör vi sirener igen, som så många gånger förr. Här i stan där träden växer till himlen, som Nisse Hellberg sjunger, samme Nisse som inspirerade mig att ge min yngste det kanske mest malmöitiska av mellannamn: Wilmer. Men det det är svårt att piska upp den där där entusiasmen över stan och sakernas tillstånd när människor skjuts och när man bara något kvarter härifrån hittade en laddad handgranat. För bara några år sen hade det kunnat vara min yngste med kompisar som var ute och lekte och såg något intressant ligga där. Jag sitter sjuk i min soffa och kollar som så ofta ner på gatan. Det händer mer än man tror på Bergsgatan, denna genomfartsled och fyrfiliga pulsåder. Där kommer några tjommar i en svindyr Audi och där försöker en tant med en hund ta sig över gatan med livet i behåll. Det är snubbarnas värld här. Lika normaliserat som det blivit att man gör upp fysiskt om allt från skitsaker som svartsjuka, politiska motsättningar och knarkaffärer, lika självklart är det fortfarande att snubbar i bilar får ta sig mer plats än tanter med hundar. De där bilarna som kostar som en mindre bostadsrätt borde inte ens köra här inne i stan. Det är 40-gräns, det hade räckt med en EPA-traktor. Innan vi ropar på fler poliser och kameror eller åtminstone samtidigt, så måste fundera på vad det är i maskuliniteten som gör att några av oss har så stort behov av att glänsa i stora bilar eller vifta med vapen, hur man kan vara så lättkränkt. Allt i mansrollen är inte dåligt, det är bra att ta initiativ och att stå upp för sig, bra att vilja ta plats, men en hel del annat har gått fundamentalt snett. Ja, varje ung människa som blir dödad eller skadad är ett nederlag för alla oss som är samhället. Men trygghet byggs inte med kameror eller poliser. Det bygger vi tillsammans genom solidaritet och jämställdhet och såna där mjuka saker som inte låter så tufft och bra i talarstolar och kommentarsfält. Och så måste vi fostra våra söner. Inte minst.

28 mars 2017

De kommer alltid att ha fel

Senast i fullmäktige så satt vi gröna ett bord från SD i fikapausen. Vi har inga fasta platser, men ofta sitter man partivis och passar på att snacka lite om ärendena som kommer. Ibland minglar vi förstås lite med folk från S eller Fi, men rasisterna sitter alltid för sig själva, lite eljest som den sekt de är. Äldre och medelålders män och bara en kvinna som heter Lisbeth och som ofta går upp och argumenterar mot genuspedagik och barns rätt att få höra sitt modersmål i förskolan. En gång skämtade hon till det och kommenterade min manlighet under jubel från polarna. Jag ser hur se sitter där och dricker sitt kaffe och äter mackor och förundras över hur man kan ägna sitt engagemang i samhället åt att försöka hindra människor från hitta en fristad i Sverige och sen om folk ändå lyckas ta sig hit, vilja stöpa dem i en form. Det är också obegripligt varför de till varje pris vill låsa in barn i kön och roller. Återigen: hur kan man välja att kandidera i val för att några andra inte ska få blomma.
Männen och kvinnan vid rasistbordet verkar inte särdeles lyckliga eller lyckade. Tvärtom, det vilar något tragiskt över dem. De är till förvillelse lika varandra i stil och tal och jag undrar lite stillsamt hur roligt de tror att Malmö skulle vara om alla såg ut som dem.
Så ringer klockan och pausen är slut. Dags för herrarna och damen vid bordet bredvid att trycka in sig på talarlistan och brinnande av ironier, hat gå till angrepp på svaga och minoriteter. En av dem föreslog till och med i en intervju att man skulle sätta in militär när det blev bråk i Rosengård. Nu sägs de växa, men det spelar ingen roll om de så får 95 procent av rösterna. De kommer alltid att ha fel.

26 mars 2017

Hoppas de kommer hem säkert

Sitter och väntar på minstebrors hemkomst, surfar och försöker läsa i en ganska krånglig tysk bok. Skriver på mitt eget bokprojekt, men är mest trött. Klockan är 01.47. Så tar det i dörren och han är hemma. 16 år gammal, långt från alla anekdotiska bloggposter jag lagt upp om honom, långt från spännande samtal i hissar, på caféer och på IKEA. Nu är det knapphändig information om festen i Vellinge och så envisas jag med att lukta på honom. Så här mitt i natten gör han sig också en chai latte, som ingenting. Jag dricker inte ens det mitt på dagen. Varmvatten blandat med mjölk och så pepparkakskryddor. Usch, fan.
Det där med att fostra och skydda sina barn behöver inte vara så krångligt. Man visar att man finns där och man sätter gränser. "Ingen alkohol", säger jag och han nickar, men kanske lurar han mig någon gång, det skulle inte förvåna.
Att alkohol är det drog som skadar flest kommer lite i skymundan i debatten. Alla hatar knark och och förbjuder rökning inomhus, men ett glas vin ska alla få unna sig. Att dricka alkohol är normalt, är norm. Det är vi som avvisar alla droger som får motivera våra val. När jag står i kommunfullmäktige och säger att den som önskar mer trygghet i stan kanske inte bara skulle önska fler kameror, poliser och hårdare straff, utan också restriktioner mot alkohol, så sänker sig tystnaden i lokalen. Att ifrågasätta deras alkohol är som att att ta nappen från en treåring, som inte behöver den som tröst, utan bara har den som gammal vana. Men jag står på mig, för det går inte att ljuga bort att de flesta våldsbrott är alkoholrelaterade. Man gör konstiga saker på fyllan, det är själva poängen med att dricka. Även trevliga saker man aldrig skulle gjort annars, vill jag minnas.
Så han får komma fram och jag luktar på honom. Ingen alkohol vad jag märker, däremot tobak. Sen går han upp och lägger sig. En folkvagn och den sista eller första bussen kör förbi på gatan. Ett par bråkar om något utanför Shwarma X. Hoppas de kommer hem säkert.

24 mars 2017

Två öron och en mun

Jag försökte säga något igår i kommunfullmäktige om att vi människor har två öron och en mun och att det troligtvis är guds sätt att tala om för oss att vi behöver lyssna dubbelt så mycket som vi själva pratar. Vi kan inte bara vänta ut föregående talare för att sen få tillfälle att lägga ut texten, utan själva vitsen med att föra debatt eller samtal är att lära sig något så att man blir lite klokare. Själv är jag max halvbra på det, lika så gott att medge det. Jag blir ofta väldigt entusiastisk när jag pratar med någon. Det kan ställa till det. Jag avbryter gärna och min kollega säger: "Men lyssna!", lite lagom irriterat. Som snubbe är man fostrad att uppvakta, tuppfäkta och göra reklam för sig. Men gillar man själv folk som maler på som en dålig standuppare eller är det roligare med någon som lyssnar? Du vet själv svaret.
Men varning för falska lyssnare. Bara för några dagar sedan satt jag också på ett möte i ett dåligt inrett rum med några som lovat lyssna på mig och som sa att de gjorde det. Men när jag ansträngt mig och verkligen förklarat pedagogiskt, så var det som om jag aldrig yttrat något. Det var bortkastad tid för alla inblandade. Lite som om jag suttit där ensam och talat med den kala väggen. Lite som i kommunfullmäktige igår. Ett tips är att faktiskt visa att du lyssnar och att det som sägs påverkar dig. Du vet inte allt och de mest otippade kan lära dig saker.
Det som skiljer oss människor från andra djur är vår fantastiska förmåga att föra dialog och att samarbeta.

22 mars 2017

Män utan böcker

Jag köpte en tröja med tryck till min dotter när jag var i New York senast. Texten löd i svensk översättning: om du går med någon hem och de inte har böcker i hyllan, så knxxxxa dem inte. Det är en hyllning till litteraturen på punkvis. Man kan säkert se det som lite drygt och folk får ta det som de vill. Och jag ska för säkerhets skull säga att det självklart finns andra trevliga kulturyttringar. Film, teater, foto, konst, allt möjligt. Men inget kan ersätta litteraturen, det är nummer ett enligt min mycket bestämda uppfattning. Problemet med att följa uppmaningen på min dotters tröja är däremot ett annat än bara verka dryg. Om man är en straight kvinna så är sannolikheten stor att man inte kan gå hem med någon om man kräver böcker i hyllan, för män läser inte, efter vad det verkar. Och jag begriper inte varför. Varför var litteraturkryssningen som jag just var på ett hav av äldre kvinnor? Var är snubbarna? Ingen verkar veta. Det är för mig en gåta hur man kan klara sig utan skönlitteratur. Mitt liv hade varit ungefär hälften så rikt utan böcker och jag hälften så klok. Det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig genom att läsa böcker. För mig har det framförallt handlat om empati och att stöta mina tankar mot andras erfarenheter och fantasier. Detta väljer de flesta av mina könskamrater bort. Jag kan inte förstå det. Däremot så gissar jag att en värld och ett Sverige med fler läsande män hade varit väldigt mycket roligare och mindre våldsamt. Det som så vackert kallas för destruktiv maskulinitet skulle säkert kunna softas upp om det vore mer poesi och prosa i snubbarnas liv.

21 mars 2017

Kan nån förstå hur tiden går? #mellanbror19

Så fyller han 19, pojken med de allra största bruna ögonen, han som såg världen så intensivt och granskande från första stund. "Ser ni hur han fäster blicken", sa syster Mira från BVC och det såg vi. Man kunde ana från dag ett att han skulle gå sina egna vägar efter att ha observerat noga. Han var ett allvarligt och reflekterande barn i en killvärld där normen stavades vilda lekar. Lika lite som sin far hörde han hemma i grabbighet och yta. Ungarna ser på gott och ont det du gör, snarare än lyssnar på det du säger och mellanbror är inget undantag. Jag älskar honom på ett sätt som han bara kommer att förstå om han själv väljer att bli förälder en dag och istället för att kräva att han ska hedra mig, för det gör han automatiskt bara genom sin existens, så funderar jag på hur jag ska kunna hedra honom. Jag gissar, utan att veta, att han kanske ser mig som en liberal avfälling, men jag tror at jag hedrar honom och hans syskon genom att stå upp för något, snarare än att leka kompis och försöka vara till lags. Det var honom jag tänkte på när jag mailade min chef efter en orättvis lönesättning, det var honom jag tänkte på när jag stod på mig och hävdade att jag definitivt hade rätt, även om jag inte fick rätt. Hans bruna ögon som möter mina. Respekten. Det händer att han vill utmana mig, testa teser och åsikter på mig. Det är välkommet. Jag får försöka att respektera hans bilder och berättelser, utan att för den sakens skull ge avkall på mina. Annars är väl uppfostran färdig nu och han får som i Björn Afzelius sång flyga på sina egna vingar, men jag säger som Lundell: inga löften ikväll mer än ett enda, jag finns hos dig, vad som än skulle hända. Min gissning är dock att han vill klara sig själv.

19 mars 2017

Göra färdigt

Sara och jag sitter i soffan och pratar om allt möjligt. En lång stund har vi varit tysta, under promenaden från biografen där vi såg Sameblod, som var en sån där film som hugger i hjärtat och lämnar bestående ärr, men nu är snacket igång igen. Sara spotifyar hej vilt och jag skriver några rader i ett av de två bokprojekteten. Sen säger Sara något om att vi måste få klart vår gemensamma bok, för tänk om jag dör i morgon. Hon kan vara så där dramatisk ibland, för det är inte så troligt att hon dör just på sin födelsedag.
Men hon har rätt i att man måste göra färdigt saker och det är en av mina sämsta grenar. Livet är fullt av lösa trådar om man har en brainstormsjäl, men några av dem måste man knyta ihop för att få saker gjorda, för att stämpla in ett avtryck i världen. Det är så lätt att livet bara passerar och det är bättre att några drömmar krossas om det innebär att andra förverkligas än att alla drömmar bleknar och du blir en skugga som till sist ingen minns.

15 mars 2017

Löptur längs Medelhavets strand

Förra året vid den här tiden sprang jag längs Medelhavets strand, ser jag bland de minnen som dyker upp i flödet. Solen gick upp över ett blankt hav, det doftade färskt bröd och nyfångad fisk och knattret från mopeder och stegen från andra morgonlöpare följde mig genom Cannes.
Det kommer en del privilegier med politiska uppdrag, det är löjligt att förneka det. Även om jag troligen skulle tjänat mer på ett redigt extraknäck, så är det ändå så. Själv tackar jag nej till det mesta av resor och seminarier och håller mitt hjärta så rent det går. Och om drygt ett år kan allt vad politik innebär vara över för min del, för så fungerar det. Det media älskar att lyfta fram mer än något annat är verkliga eller inbillade skandaler. Att någon dragit fel kort på ICA eller som nu senast, köpt mat för SJ-priopoäng. Det är löjligt och småaktigt. Om folk nu tror att politikerlivet är ett enda vindrickande, Tobleroneätande eller kryllar av löpturer längs Medelhavet, så förstår jag inte varför köerna till att ta uppdrag inte är längre. Och vore jag i media, så skulle jag fokusera på besluten och deras konsekvenser, snarare än småsaker. Men media är kommersiella aktörer med god näsa för vad som är intressant för människor. Och att vädja till missunnsamhet och avundsjuka är lättvunna klick. Och istället för att fundera över sina liv och ta tag i dem så vänder man sig i avsky mot andras.

11 mars 2017

Går aldrig med mobbarna

För exakt ett år sen skrev jag en bloggpost som handlade om trafik och klass. Den var starkt kritisk mot framför allt mitt eget parti och av det skälet tvekade jag en smula inför att lägga upp den. Men jag gjorde ändå det och den lästes, lajkades av några få och delades av någon. Livet gick vidare.
Fyra dagar senare toppade jag Aftonbladet och blev under en timmes tid nerringd av journalister. Och då inte för någon åsikt jag framfört, utan för en misslyckad metafor, en klumpig formulering. Jag fick också en Facebooktråd till min ära. Jag var nere men uppe på fem. Sen tystnade det och de som hetsat struntade både i mig och saken. Men både den som ringde tidningen eller de som deltog i hatfyllda trådar fattade vad jag menat och att en metafor är just ett sätt att bildlikt försöka beskriva något. Inga vuxna normalbegåvade tror något annat. Det får jag bekräftat från tid till annan. En mamma på förskolan sa bara för någon vecka sen hur dumt och fel hetsen mot mig hade varit. Men lockelsen att få sätta dit en som man betraktar som motståndare vägde tyngre, liksom medias klickjakt. Det är ovärdigt. Vi kan inte ha en värld eller politisk verklighet där man hellre kickar en person i huvudet än möter en blick eller tar en saklig debatt, i varje fall vägrar jag att delta i det. Och det jag gör är att i varje läge försöka tolka positivt och alltid i sak. Och jag deltar inte i drev i sociala medier. Jag går aldrig med mobbarna.

08 mars 2017

8 mars

Skriver 8 mars och gör ett kvinnotecken på whiteboarden på jobbet. Det är det minsta jag kan göra. Visa att jag ser och uppmärksammmar dagen. Inte med rosor och tårta som i Ryssland, utan som den kampdag det borde vara. Sen kommer en kollega och säger att det är löjligt med en kvinnodag. Jag tar inte diskussionen, men tycker ändå att det är en bra sak med dagar för att uppmärksamma sådant som behöver ändras på. Fortfarande är det så att du i hög grad bedöms efter det du har mellan benen snarare än det du har innanför pannan eller i ditt hjärta och det är dumt, om man nu alls ska bedömas. Föräldrar på jobbet som kanske är 20 år yngre upprepar samma mönster som farmor och farfar och det är trist och begränsande. Pappor tar inte ut mer än minmal föräldraledighet av diverse märkliga anledningar och kvinnor som satsar på sin karriär skuldbeläggs fortfarande, trots att de oftast är två föräldrar minst som kan dela. Flickor på jobbet befordras till hjälpfröknar och pärlar, medan killarna far runt och är superhjältar. Tjejerna drömmer om att bli prinsessor, istället för att bli statsministrar, men så har ju Sverige aldrig haft någon kvinnlig statsminister heller. En sketen kvinnodag ändrar förstås inget ensamt. Men små saker och steg förändrar bit för bit. Fast så jävla långsamt.

07 mars 2017

För enkel för att jag ska förstå den

Ja, jag vet att lyckan är för enkel för att jag ska förstå den. Det får jag acceptera. Jag ser ju fåglarna landa i träden och på marken och vi går och hänger upp fågelmat som ser ut som falaflar i nät så att fåglarna härdar ut hela mars. En kollega kommer förbi och säger att hon läst att man inte ska hänga upp fågelmat. Det är visst något med balansen som rubbas, lite som att man slutar jaga om man får allt gratis. Analysera det.
Min dag börjar med inre röra, med frustration. Hur bra det än blir så är det aldrig bra nog. Hur meningsfullt livet än är, så önskar jag alltid mer. Jag kräver, livet levererar och då höjer jag genast ribban. Det är som när ungarna hade utvecklingssamtal i skolan och även om de nådde alla mål så skulle man hitta något som inte var bra nog, något som kunde bli bättre. Vi är fostrade in i otacksamhet och missnöje.
Bäst mår jag när jag skriver, när jag pratar med folk, när jag springer, när jag reser, när de ungarna är hemma och man har en stund tillsammans och är i takt med världen och alla runt mig. Sämst är det när jag tänker efter för mycket. Då försvinner fågeln från mitt synfält.

05 mars 2017

Så lite hipster är jag

Så här lite hipster är jag: när jag hörde att det öppnat en pokérestaurang här i Malmö, så trodde jag att det hade med pokemon att göra. Finns det pokéstop så kan det väl finnas restauranger på temat, tänkte jag. Men poké är en hawaiiansk maträtt och väldigt gott visade det sig vara också. Pokérestaurangen ligger i foodcourten i Mitt Möllan. Vet ni inte vad Mitt Möllan är, så är det inte så konstigt, få hittar till denna galleriagång i det nästan legendariskt fula kvarteret mellan Claesgatan och Bangatan. Gallerior strider helt mot Möllans idé,  Möllan är gator och torget och uteserveringar och högt och lågt blandat.
Foodcourten var dock full när vi kom dit, förutom poké så fanns det goda mackor, dyrpizzor och lokalproducerad glass att köpa. Inte så många i trängseln såg ut att heta Ahmed eller Muhammed, men desto fler hade långa skägg och mössor på inomhus. Av männen alltså, för här som överallt är det patriarkat, så allt definieras av och runt män, bortsett från skuld och skam, förstås.
Jag hade hatt, för det har jag på helgerna så här års. Skägg har jag året om. Att folk annars klär ner sig när de går ut är ett solklart tecken på att de skäms för sin klasstillhörighet. En arbetare har jobbarkläder på jobbet, men kostym eller klänning på fest. För den kulturella medelklassen verkar det vara tvärtom.
Det jag skrivit förr om att sakna fast tillhörighet i en grupp kan man vända till något positivt. Man kan göra vad fan som helst, för man behöver inte gruppens godkännande, det räcker med samvete och en spegel.

04 mars 2017

Död åt alla sockerpolicies

Nio semlor har det hunnit bli i år för min del, men nu är det troligen slut. Om jag fikar på stan i helgen, så blir det troligen någon annan bakelse, allra helst en Budapest, för de är godast av alla. Ja, jag äter saker med socker i. Läsk har jag nästan helt fasat ut, men choklad och bakelser, oh yes. Det kräver sina löprundor, men eftersom löprundorna ändå har en mindfulnesseffekt på mig så är det ingen uppoffring, tvärtom. Jag springer där och stärker min benstomme och bränner fett och en fågel lyfter från mitt hjärta och tankarna klarnar och blir stringentare än någonsin.
På jobbet däremot, har vi en sockerpolicy. Sägs det, för när jag ber att få se den så mumlas det om att det är ett gammalt beslut om att använda så lite socker som möjligt. Ingen jag känner skulle å andra sidan föreslå en ohämmad användning av socker, så det slår in öppna dörrar. Det är helt enkelt inte gott och festligt om man äter godis morgon, middag och kväll. Men någon gång då och då. Varför inte? Och när fredagen kommer på jobbet så vankas det ändå oboy och sockrat bröd. Det är bara glass och kakor som är haram. Så konsekvent var det. Och när chefen jämför socker med alkohol, så visar det hur random och ovetenskaplig sockertjafset är. Ingen slår sin fru eller kör av vägen efter att ha ätit bakelser. Det är lika töntigt och fel att påstå det som att kaffe är en drog, vilket jag får höra ibland. Jag har aldrig hamnat i fel säng efter att ha druckit kaffe. Det snacket håller inte. Socker riskerar att ge dig hål i tänderna och övervikt. Det är alles och gillar du bakelser och glass så får du se till att röra dig och borsta tänderna som kompensation. Det räcker. Död åt alla sockerpolicies.

24 februari 2017

Fredag morgon, 04.00

Februari vet inte vad hen vill. Det är snö, det är regn och så bryter solen fram och pytsar in leenden i såna som mig. Februari kan inte bestämma sig, pendlar mellan hopp och förtvivlan och jag känner igen mig så väl i det. Det kostar att vara känslomänniska, att sakna struktur och att ligga sömnlös natten till fredag och tvivla. Ändå vet jag att redan i morgon eftermiddag är jag vidare och någon annanstans. Mitt liv är som en joggingrunda genom Kiviks marknad, massor av ljud, människor och varor av skiftande kvalitet. Man blir trött av det. Och igår var det samtal med en som har makt över mig, men som inte begriper vem jag är eller ens vad jag gör. Och sedan fullmäktige, för dagen fullt av spel för gallerierna, snarare än en vilja att göra Malmö bättre. Eller förstås lite av allt, men ändå: folk som borde veta att vårda demokratin bara fular och positionerar sig. Och i ett hörn av salen, rasistpartiets skränfockar så bittra och arroganta. Så faktaresistenta. När jag kommer hem vill jag sitta i ett hörn och gå in i glaskupan, rör mig inte, men kom gärna med glass eller choklad. Så vårdar man inte sina relationer, kanske . Och nu, fredag morgon 04.00. Sara suckar i sömnen, en bil kör förbi nere på gatan. Någon öppnar en dörr i huset och öronens sus avtar. Snart måste jag bestämma mig för om jag ska sluta ögonen igen eller om jag ska ta mig upp och göra kaffe.

19 februari 2017

Maktlös när klockan går

Såg en film om en familj som bosatt sig mitt inne i en skog och som levde av det som naturen gav dem efter en egen ideologi. Pappan styrde med järnhand och hur det går ska jag inte spoila.
Jag förstår att det är lockande att leva bland hjortar och bergskammar och spännande att lära sig saker om naturen genom direkt handpåläggning. Ibland kan jag själv längta dit, särskilt när jag sitter på kvällen i soffan och väntar på tonåringar som inte kommer eller grannar som aldrig slutar spela. Men de gånger jag försökt leva utanför stan mer än en vecka har jag nästan kreverat av tristess. Det luktar gott av tall och svamp i naturen, men hur det än är så luktar det ännu godare från den indiska restaurangen nedanför. Träd och fåglar är roliga eller vackra att se på, men människor är ännu vackrare och roligare.
Men det där har jag skrivit om flera gånger förut. Om man tar fan i båten, så får man ro honom i land. Om man har andra idéer om fostran än den stalinistiske fadern i filmen, så har man barn som inte ställer sig på raka led på morgonen och när man valt stan framför landet för alla valmöjligheters skull, så kommer ungarna att ta möjligheten att välja. Då sitter man maktlös när klockan går, ljuden tystnar på gatan och hos grannarna och allra största timmarna tar slut och de små börjar. Man tänker på skjutningar och på maskulinitetens allra sämsta sidor som stirrar mot en från hårda rubriker i tidningarnas nätupplagor. Man går lite ner för räkning. Men just då rasslar det i nyckelhålet i ytterdörren och en tonåring som tror/hoppas att man somnat i soffan smyger in. Hemma, fast försenad. Glad över något man inte har med att göra och med trygghetens täcke väntandes i tornrummet.

17 februari 2017

Jag är ledsen, men Malmö är inte farligt.

Detta att inte vara rädd för att leva i vår stad eller detta att priserna på bostäder ökar, precis som skolresultaten, provocerar. En annars glad centerpartist tog fram min gamla slängda bloggpost från mars förra.året och dunkade i huvudet på mig, för när sakargumenten tryter kommer personagreppen fram.
Folk långt till höger och vänster blev även provocerade av Anders Ygemans vågade bisats på ett pressmöte, där han faktiskt antydde att de som köper en femma grönt till helgen, tar taxi för 49 spänn och köper falafel för en tjuga, backar upp den svarta beväpnade ekonomin. Men hur man än vill skylla på staten och kapitalet eller på sossar och invandrare, så är det ett faktum att om vanligt folk håller sig undan skiten, så tappar gangstrarna fart. Det är inte något som ska hända istället för polisarbete, men du kommer aldrig undan ditt personliga ansvar.
Fortfarande och för lång tid framöver kommer det no matter what att vara mer sannolikt att du blir påkörd än skjuten om du inte minglar med slödder. Jag är ledsen kära populister, men Malmö är inte så farligt som ni önskar att det vore.

13 februari 2017

Vägrar rädslan

När jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret ser jag som vanligt cyklister, bilar och gula bussar dra förbi på gatan. På trottaren hukar sig gående fram i den bitande februarikylan. Snart ska jag själv ut där, det är dags för förmöte inför morgondagens sammanträde i tekniska nämnden. Skulle jag kunna se runt hörn som Leif GW Perssons romanhjälte, så skulle jag se restaurang Krua Thai nere på torget och platsen där en ung man mördades igår kväll. Det sägs att han var straffad sen förr och även misstänkt för ett grovt brott som han dock friats för. Men inte heller de allra grövsta brotten gör någon fredlös.
Vi som rör oss här i stan måste bestämma oss för en sak mest av allt och det är att inte vara rädda. Vi får inte stämma in i otrygghetshetskören, utan måste röra oss fritt och utföra våra sysslor och nöjen utan fruktan. Vi får inte gå reaktionärers ärenden, inte använda Malmö som symbol, utan bara se vår stad som just vår stad med gott och ont som överallt annars. Jag cyklar till ett möte och sen till jobbet. Vägrar rädslan.

11 februari 2017

När vänstern krokar arm med patriarkala gubbar

När folk som kallar sig vänster eller feminister krokar arm med korkade patriarkala snubbar som i religioners namn vill införa könsapartheid, så är det något som gått rejält snett. Kanske handlar det om önsketänkande, man vill att det ska finnas en annan sanning, att det faktiskt inte ska vara som det är att det bland några av Sveriges allra mest marginaliserade invånare frodas en starkt konservativ syn på kön, könsroller och kroppar?
Man låtsas därför som om krav på kyskhet i själva verket skulle vara att jobba för separatistiska feministiska rum där inga tafsande överröstande killar kan ta över, för det stämmer mer med den världsbild man bestämt sig för.
Men att köna barn som inte bett om det och sen dela upp efter dessa antagna könsidentiteter är lika fel som att dela upp efter synlig hudfärg och borde vara lika olagligt. Att även människor som ingår i fattiga och förtryckta kan vara annat än änglar tillhör livets nesligheter. Världen är inte fyrkantig.
Den slitna frasen om att låta barn vara barn kan förslagsvis byggas ut till att låta alla människor vara det de vill och önskar. Oavsett vilka kroppar de fötts med.

09 februari 2017

Dags för lönesamtal

Det är dags för lönesamtal med min chef och inför detta har jag fått ett mail med lönekriterierna. Eftersom det jag gör på jobbet inte ger några resultat i form av försäljningssiffror, betyg eller botade sjuldomar, så är det lite hittepå om engagemang och insatser. Allt ska bedömas, först ska man skatta sig själv och sen ska chefen jämföra med sina kryss. Fem steg eller så, från A till D -ish.
För chefen är man en bland 20, men för mig handlar det om kronor och ören som jag ska handla godis och kläder för. Det är inte helt oviktigt, alltså, även om man vill vara cool och låtsas att det är struntsamma.
När jag satt fattig som en lus i mitt omoderna hus, för att travestera Lundell, så var varje öre viktigt. Nu har jag det gott, men vem vet vad framtiden bär i sitt sköte.
Det som är underligt med att ens egna insats ska betygsättas lite random, är att den helt förhärskande idén i Malmös förskolor är att man skapar sig själv i mötet med andra, alltså i alla lägen blir som man umgås och att man således inte är någon på egen hand. Men det är alltså bara munväder när det är skarpt läge. Har du en kollega som varit sjukskriven och sett vikarier av minst sagt skiftande kvalitet svänga ut och in genom dörrarna så presterar du sämre och då får du såklart en sämre lön. Skyll dig själv att du hade otur.
Min syrra och jag satt i vinternatten i lördags och konstaterade att det där med lika lön för lika arbete nog ändå inte är så illa. Då har ju dessutom cheferna tid att chefa och slipper gissa hur bra man varit på en skala. Som ju dessutom är helt beroende av vilka man jobbar med.

07 februari 2017

Snö

Helt plötsligt börjar jag gilla snön. Man blir väl som man umgås och idag har jag umgåtts med barn, undersökt vattnets olika former och åkt pulka nerför jordiga kullar, för det är så vi gör i Skåne eftersom vintern här oftast är kort och snöfattig. Snörelaterade minnen flyger på en, saker som är längesen nu, men inte längre sedan än att det kan finnas omnämnt här i bloggen; märkliga ställen och situationer man hamnade i. Åtminstone två gånger har jag åkt pulka med andras barn i andra städer som en flykt ut från hem jag aldrig borde varit i, från misslyckade kärleksförsök: "jag kan ta barnen till backen en stund", barn som jag aldrig skulle återse och aldrig borde ha träffat, barn för vilka jag bara blev en prick i minnet, om ens det. Jag har pulsat med andnöd i snötyngda backar, oftast för dåligt klädd, men ibland har det känts gott ont och rätt åt mig när köld och fukt trängt sig innanför lagren av skal, fleece och bomullstyg.
Snö. Vatten i fast flingform som dalar ner och tystar trafik och dämpar ljudet feån trafiken på Bergsgatan här nedanför. Så mjukt att springa i, så svårt att cykla i, så ljust och mörkt om vartannat i nu och minnen som gör himlen blå som en gaslåga när kvällen kommer.

04 februari 2017

Country home

Snön ligger vit och blöt runt stugan. Domherrarna äter ur foderautomaterna för att klara ännu en vinter och min syster sjunger en gammal Suzanne Vega-dänga och värmer glögg i stugans lilla kök. Vi är på landet. En liten väg, hjulspår med gräs i mitten går upp från den stora asfalterade. Och jag faller för lugnet och ron. Inga fyllon som väcker en halv tre, inga fyrhjulingar som vrålar, inga cannabisförsäljare på hörnet, bara natur och stilla liv. Men det är för sällskapet jag är här, människor är roligare än träd hur man än ser det och det är samtal och samvaro som utmanar och befriar om musik, böcker, politik och livet, som alltid i Woody Allen-familjen.
Om jag skulle kunna bo så här permanent? Nä. Jag är en man som lever bland asfalt och tegelstenar. Men just den här helgen lyssnar jag på I'm thankful for my country home.

01 februari 2017

Bonus och norm

Ingenting kan göras ogjort. Ibland hänger skulden som en kvarnsten om halsen och andnöden kryper in i mig och tar över hela kroppen. Det kan gälla både det ena och andra, har man ingen ångest så har man inget samvete, men det finns gränser även för rimligheten i det. Mest slår det till när det handlar om ungarna.
Fyra barn gjorde jag till skilsmässobarn, till såna som man tycker synd om eller gör lustiga komediserier om. Nu läser jag att barn som växer upp med växelvist boende har det minst lika bra som de i kärnfamiljsparadiset. Annat var det när mina stora var små, då rekommenderades ett hem och (de facto) en förälder. Och min dotter bedyrar att hon repat sig, att jag och hennes mamma är som natt och dag, vilket är bra för henne, men helst inte samtidigt, och när jag sitter i köket mittemot mitt ex och inget känns alls, så vet jag att jag gjorde rätt.
Men ändå. Normen skaver.
Heter man Felix Herngren så löser man det genom att göra en komedi om hela saken, en TV-serie med tokroliga episoder, precis som filmen Tomten är far till alla barnen. Livet utanför normen är i bästa fall komiskt, i värsta fall tragiskt, men det är aldrig bara livet som vanligt. Ingen har har gjort sig rolig över tvåsamhet med biologiska barn as such någonsin.
Det är märkligt.
Jag envisas med att tro att det aldrig bara finns ett sätt att göra saker på. Sambo, särbo, nätverk, ensam, tvåsam, flersam. Ingetdera är särskilt mycket roligare eller bättre än något annat. Man kan välja eller så väljer livet åt en. Det råkar bara vara så att bostäder och familjerabatter planeras utifrån ett sätt att vara familj på. Det är vi som kallas bonus, men det är normen som får förmånerna.
Men det går ju att ändra på.

För övrigt anser jag att gräns- och idkontrollerna borde flyttas från Hyllie till Skanstulls T-banestation. Bajare är farligare för Sverige än asylsökande.

28 januari 2017

SD-are är som alla andra

Somnar och vaknar med huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk. Funderar på vad det kan bero på. Beror det på tårtan vi åt för att fira minstebror, på världsläget eller på något annat? Ingen vet. Kollar ut genom fönstret och ner på gatan och folk som passerar till fots, per cykel med håret inpaketerat i stabila mössor eller med hela kroppen stabilt på plats inne i bilar eller gula bussar. Det slår mig att en av sex där nere röstar på ett gammalt nasseparti i fina kläder, på skinheads som låtit håret växa och mobbare som inte drar sig för att sparka på dem som ligger. Kanske inte just en av sex i mina kvarter (här är vi mest röda, gröna och rosa), men likförbannat. Och de är på ytan som vilka som helst, samma tröjor från H&M, samma skor från DinSko och samma Iphones som många. Mössor med tofs eller kepsar med favoritlagets klubbmärke på. Det är det som är problemet. Rasister ser inte ut som om de kom från Mars och har varken horn eller luktar särskilt illa. Det är som sagt problemet. Man kan gå helt vilse i sin människosyn även om man har aldrig så goda förutsättningar. Kanske är det ibland så enkelt som att man blir som man umgås och kanske att man på sitt sätt tycker sig ha goda skäl att vara missnöjd med saker. Jag vet inte helt. Dålig uppfostran, svag självkänsla eller bristande bildning, kanske?
Men oavsett vad så har man medvetet lagt en rasistisk valsedel i kuvertet, spottat och pissat på det självklara i allas lika värde. Det är en aktiv handling och kan aldrig försvaras.
Det är viktigt att tala med alla, synliggöra möjligheter och utmaningar. Jag jobbar med barn, jag är van vid det. Men att tala med alla och uppföra sig anständigt ska inte misstas för acceptans för vedervärdigt beteende. Säger jag till ett barn som trakasserar, så måste jag säga till vuxna som gör det. Ja. Rasisterna ser ut som du och jag. Kanske kunde det vara du och jag, kanske kan vi bli som dem om vi inte ser upp. Det vore enklare om de hade horn i pannan.

26 januari 2017

När fan blir gammal blir han religiös

Vet inte om jag skrivit om det här tidigare. Eller, jo, det har jag. En tolv år gammal blogg innehåller mycket ur hjärtat och hjärnan och somligt säger emot annat som står där. Jag bär på en mångfald, jag får leva med det. Vad jag också får leva med är att det är mycket jag inte vet och kanske aldrig kommer att få veta. Det brukade göra mig frustrerad. Jag ville ha svar, inte bara tro. Nu cyklar jag i isande vind med rödfrusna händer och nöjer mig med att jag inte vet. Jag tror. Det är en stor sak att säga. Här i Sverige berättar folk hellre om sina klamydiaepisoder än om tankarna och tvivlet allra längst inne.
Man vill vara så fullkomlig, så klar över allting och jaga ångesten på porten som en full jultomte som hamnat i fel lägenhet, men du slipper inte undan. Tänk tanken fullt ut istället. Våga säga att du inte vet, men faktiskt tror. Många tar till religiösa riter vid barns födelse, för att formalisera sin kärlek och vid döden. Man tar till sig välsignelser lite generat, lite halvhjärtat, lite som om det bara var ord eller tradition.
När fan blir gammal, blir han religiös, ju mer ungdomen försvinner, desto osäkrare vågar jag vara. Jag har mina skulder, men också mina tillgångar. Det vill jag i alla fall tro.

24 januari 2017

Vuxen och drogfri (nej till legalisering)

Det fanns en tid när jag ville legalisera cannabis. Jag var femton år och var på Roskilde festival. När Peter Tosh sjöng Legalize it, så sjöng jag med. Dimman låg tät i det sommardanska landskapet, den nötta gräsmattan framför Orange scene var packad med människor och pipor. Sen åkte jag hem och min mamma hämtade mig på stationen i en nyponsoppsfärgad SAAB 95 och hela vägen hem försökte jag sälja in idén om fri hasch, men det var förgäves. Man kan säga att jag var en idiot, men det som var sant på riktigt var att jag var ett barn som sökte ett sätt att vara vuxen. Om min vuxenvärld i det läget tvekat eller signalerat ett okej till skiten så hade jag troligen fallit för det. Nu var det tydligt inte så. Däremot var signalen ganska tydlig att vin var vuxet och bra och därmed blev det min enda drog. Men en är bättre än två. Även om cannabis inte skulle vara farligare än alkohol, så skulle det vara hål i huvudet att legalt släppa ut ännu en drog i frihet. Det är illa nog som det är. Jag tror inte heller på dem som säger att fritt knark skulle ge värdefulla inkomster till staten eller minska kriminaliteten. Det är aldrig så att droger ger ett skatteplus , alkohol kostar samhället, tobak gör det och även då knark fast det inte är lagligt. Det vore dessutom en aning cyniskt, ska någras missbruk betala broar, teatrar och kanoner?
Det är också ologiskt att tala om minskad kriminalitet med (fler) lagliga droger. Tar man bort ett förbud, så minskar självklart kriminaliteten just där och då.
Och hur mycket jag än menar att människor ska hitta sin väg, lära av misstag och förverkliga sig själva, så vet jag att det runt varje missbrukare finns ledsna medberoende och människor som älskar hen och som lider för varje flaska som töms eller spliff som tänds. Dina val påverkar andra, därför ska vissa val försvåras.
Jag är inte femton längre, jag är vuxen och använder varken den ena eller andra drogen. Jag möter livet som det är, som den jag är. Det är inte alltid enkelt, men livet är nu inte alltid enkelt. Jag är vuxen.

22 januari 2017

Anti-Trump, social media-skam och löpning

Jag tänker allra bäst när jag springer, det vet ni. Pang, pang, pang slår mina sulor i asfalt, grus eller stenplattor och gör gott ont. Huvudet blir klarare än annars och tankarna forsar fram som en fjällbäck på våren. Nu tänker jag på det där med att manifestera saker och att visa vad man står och bilda opinion. Det är väl inte synonyma begrepp direkt, tvärtom är det bra att kunna skilja sakerna åt. Jag ser horder av folk i mitt flöde på nätet som under stort självberöm visar hur de demonstrerade mot Trump igår och skojar om hans frisyr och annat som har lite med politik att göra. Själv tror jag Trump ler i mjugg (heter det så?) åt hela saken. Han påverkas inte, hans väljare demoraliseras inte och jämförelser med Hitler och Franco går inte hem. Snarare tvärtom, kan man gissa. Men om man nöjer sig med att bli omklappad av sina vänner, så är det inga problem. Vill man förändra världen får man vara listigare. Nyckeln är att hålla sig till sakfrågor, inte att försöka störta en demokratisk vald president dagen efter att han svurits in. Sakligt, stenhårt. Utan selfies eller självberöm.

Samtidigt som detta händer så märker jag att det nog inte ses som riktigt fint att vara uppkopplad och ha kontakter via nätet eller så. Man ska leva irl, heter det. Det finns en sociala medier-skam. Jag håller inte riktigt med. Nätet kan vara de blygas revansch, de ensammas sällskap och ett bra sätt att nå folk man annars inte skulle nått. Mig har det gett en hel del och jag tror även att jag påverkar andra och gör gott via nätet. Och det var där och inte på DN:s kultursida som Trump och rasismen växte och det är där vi kan bekämpa dumhet och ondska. Och ha kul emellanåt.

Däremot kan inget ersätta löpningen. Rytmiskt, med vind i ansiktet eller i ryggen. Och fötterna som slår i marken och tankarna som blir klarare.