30 december 2017

Inga argument kvar

Biblioteket i Malmö är min favoritplats i stan, utanför min läshörna, de stora fönsterna ut mot parken, böckerna i långa rader och luften fylld av surr och steg. Jag har lite som baksmälla efter en trevlig kväll igår, jag blir lätt sån, det är å andra sidan den enda baksmälla jag får sedan över tio år. Sen har jag druckit dåligt under dagen, bara kaffe, inte den tropiska juice som jag köpte billigt igår på ICA. I morgon ska jag flyga till Malta. Jag lämnar utlästa romaner och lånar en guidebok. På Malta ska jag också läsa Amos Oz bok om Judas. Jag hoppas den är bra. Jag hör vad ni säger, men jag ska flyga i alla fall. Däremot klingar mitt köttätande på sista versen. Från och med nyår är det i stort sett över. Jag har inga argument kvar, bilen, biffen och bostaden måste minska för klimatets skull och det är inte rimligt att hålla köttindustrin och en oetisk djurhållning under armarna. Så jag lägger ner det. Att leva som jag lär är viktigt för mig. Samtidigt skyr jag högtravande moralism. Jag är ofullkomlig. Människan lämnade paradiset för världen och i denna värld är det som vi med politiska medel ska bygga ett samhälle och inte med självgod livsstilande. Men argumenten för kött tog alltså slut, detta avslutandets och nyorienterandets år 2017.

28 december 2017

Istället för årskrönika

Sara och jag pratades vid om året som gått. Om modet att bryta upp och gå vidare, som i dagarna också innebär att vår skilsmässa fullföljs. Det är inte mer att orda om där, jo kanske då att handling räknas och inte så mycket tankar, som jag brukar skriva. Det är ofta en note to self, för jag tänker och drömmer mer än jag gör saker. Men vi skilde oss verkligen, flyttade hem till oss själva, från varandra. Sen ser jag en bild på instagram på Saras gamla hus i Falun. Vitt av snö, precis som då för sju år sedan, när vi packade det sista och sen förenades i Malmö. Det känns lite, för det som var viktigt ska kännas, annars hade det inte så stor betydelse som jag trodde. Låt livet kännas, bär dina ärr som medaljer för tapperhet i strid. Nu sitter jag i mitt bruna kök vid det bruna bordet, jag är ensam här och förutom paddan så ligger ett par lurar och mina glasögon där. Detta är mitt hem och mina saker. Jag gör mitt liv här och det är långt ifrån det liv jag gjorde för bara ett år sedan, men det är ett bättre liv, annars hade jag inte valt det. Jag har verkligen ingen lust att titta bakåt, ingen lust att återuppleva sorgliga samtal och när vi stod vid syrrans säng när hon låg nersövd och nästan döende, ingen lust att fördjupa mig i tårar och rädsla, för jag är inte ledsen och rädd denna sena decemberkväll, inte rädd för något alls. Jag ser hoppet i barns ögon istället, hoppet och glädjen i nuet, en varm kopp kaffe och ett vänligt ord från en kollega och en cykelbana som börjar byggas till våren. Nästa år kanske jag slutar med politiken eller så blir det mer än någonsin. Nästa år kanske jag lever ensam eller så träffar jag någon. Nästa år kanske sommaren blir het och torr eller så blir den regnig. Ingen vet. Det gör livet så underbart. Nu vänder vi blad, som kungen sa.

24 december 2017

Vill du ha din frihet, så får du ta den

Lyckan kommer sällan när vi ber om den. Lyckan uppstår i ögonblicken, de oväntade mötena och stunderna, när vi ser en fågel på en gren eller tar en kopp kaffe på en uteservering vid floden i Ljubljana och ett förälskat par går förbi hand i hand och vi minns hur det var när vi hade det så. Men på julen ber vi om lycka. Vi köper den för i runda slängar sju miljarder och sen skänker en smula till fattiga barn eller så. Underbetalda handelsanställda står med något jagat i blicken och slår in paket som vi sen bär hem i miljövidriga plastkassar. Jag är osynkad med allt det där och det har jag alltid variT också när jag levde i kärnfamilj, eller i synnerhet då, kanske. Julen är omgärdad av regler om rättvisa och fylld med ångest om en inte når samma instagramlycka som de andra i flödet tycks ha. Men istället för att gnälla, så gör jag det på mitt sätt. Jag springer en runda och sen kommer ungarna hem och äter. Nästa år skulle jag tro att det blir en resa någonstans. Som vanligt är det bättre att göra sin egen grej än att klaga på andra. Vi du ha din frihet, så får du ta den.

19 december 2017

Du definieras av dina handlingar. #föräldraledighet #klimat

Nej, det blir ingen individualisering av föräldraledigheten, inte ens fem öronmärkta månader åt vardera föräldern på ett tag. Ni kan andas ut och köra till jobbet som vanligt, snubbar. Detta trots att vi vet att tvåsamma heterorelationer är jämställda fram till barnens ankomst, för att sen fånga oss i samma mönster som farmor och farfar. Jämställdhet kan inte pratas fram, det måste till handling. Med en jämställd föräldraledighet så ökar kvinnors ställning på arbetsmarknaden, medan män tar större ansvar för obetalt arbete i hemmet. Alla som vet nåt, vet att det är så. Men när det kommer till action, så blir det för jobbigt för för många än så länge. Så allt förblir vid det gamla ett bra tag till. Sådan är politiken. Samma sak är det med klimatfrågan. Alla som vet något vet att det är bilen, biffen och bostaden som måste angripas om klimatet ska ha en chans. Bilåkandet måste ner rejält, samma med köttkonsumtionen och den genomsnittliga kvadratmeterytan per person måste ner den med. Men vi ser inte de radikala besluten som behövs för det. MP försöker i regeringen, men det tar stopp. Folk fortsätter att köra stora bilar och köttkonsumtionen är betydligt högre jämfört med vad som är rimligt. Och staten subventionerar stora bostäder.
Palme sa att politik är att vilja. Det är fel. Du definieras av dina handlingar.

12 december 2017

Ett långsamt hejdå till kommunpolitiken

Det är ännu en morgon med starkt kaffe och P1 ur en riktig radio i fönstret. I huset mittemot ser jag hur andra medlemmar i bostadsrättsföreningen tänt sina lampor.
Jag ska på möte i tekniska nämnden, det är årets sista möte och de beslut vi ska fatta är viktiga, men inget större drama, men ändå saker som gemensamma miljökrav vid upphandling av entreprenader, några motioner och som vanligt en massa byggen, vi har hunnit vänja oss vid att stan växer som aldrig förr. När jag sen kommer till jobbet i eftermiddag så springer barnen mig till mötes och kramar om mig och kollegor kommer att fråga om vad jag beslutat idag, helt utan ironi, bara för att de är nyfikna. Det är en vanlig dag i mitt liv.
Men på det, som det mesta annat, blir det snart ändring. Jag lever i förändringarnas tid, det är anmärkningsvärt hur historien utvecklas språngvis. Resultatet av medlemsomröstningen i MP-Malmö visar att det är tid för mig att ta ett långsamt farväl till kommunpolitiken. Det är som det är. Hade jag ägnat mer tid åt att hänga på kanslier och kongresser, så hade det sett annorlunda ut. Men jag valde att istället jobba med att tända stjärnor i barns ögon, och förändra världen i konkreta handlingar. Jag skulle gjort likadant även med facit i hand. Kanske kan partiets kris inte illustreras bättre, för många har ägnat för mycket tid åt att spegla sig i varandra och bonda med sina likar snarare än att stå på det så kallade golvet och känna kaffedoften.
Det som är kvar av min kandidatur inför nästa år är erbjudandet om att bli toppnamn i regionen. Jag erbjuder mig att vässa orden i valrörelsen och träna på hårda handslag och aktivt lyssnande inför de kommande fyra åren. Och med mig i laget så händer det saker som syns och hörs. Den som lever får se hur det blir med det. Erbjudandet finns kvar, jag är dokumenterat uthållig även vid motgångar och amorterar mina lån med annat än arvoden, vilket ger en stor frihet.

Men i övrigt är detta ett långsamt farväl till kommunpolitiken.
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn nånstans.

09 december 2017

Det som skriks om judar skriks också om mig

Jag kommer ihåg Jevgenij Jevtusjenkos dikt om Babij Jar. Han skrev att det som hände judarna också hände honom, för han var medborgare i Sovjetunionen. De orden formade mig. Jag var 17 och satt i skolbänken på Majornas gymnasium och blötsnön täckte grusplanen på på Karl Johans torg och till och med de vackra landshövdingehusen på andra sidan torget såg gråa ut i februaris livlösa dike. Det som nu kallas antirasism har följt mig sedan dess, ute bland folk, på jobbet och i politiken. Det sitter gjutet.
Jevtusjenko hade förstås fetfel om Sovjet. Varje försök att göra en utopi till verklighet slutar med taggtrådar och nackskott, det behöver vi inte orda mer om. Allt vackert växer organiskt underifrån. Det du kan göra är att så och vattna och redan det är mycket.
Och sår vi hat mot judar, kanske utan att ens mena något illa, så slutar det med våld och kanske död. Det jag sa i fullmäktiges talarstol för någon månad sedan om att vi förtroendevalda har ett ansvar för bilden av vår stad gäller lika mycket när det handlar om Israel och judar. När svenska politiker snackar om Israel på ett sätt som de aldrig skulle snacka om något annat land, så blir konsekvenserna att det skriks på torget om att döda. Det tredje steget vågar jag inte ens tänka på. Men det som skriks om stadens judar, skriks också om mig. Och det skulle vara detsamma om det gällde muslimer, danskar eller amerikaner. För jag är en äkta Möllanbo, malmöit och människa i världen. Som Jevtusjenko typ skrev.

02 december 2017

Riv alla stängsel

Malmö har 170 språk, läser jag på ett papper på jobbet. En av stadens pedagogiska guruer, en sån där medelklasslagomvänsterman som bor tryggt i ett fint hus skryter och vill att vi gör någonting av det där. Själv tänker jag att det där med de 170 språken är en myt. Arabiskan är helt dominerande i höghusområdena, på sina håll lätt skuggad av somaliska och svenskan hörs ohotad klinga bland villorna. Etnicitet, framtidstro, utbildningsnivå och klass har smält samman som socker, ägg, smör och mjöl i en kaka och det är väl bara balkanspråken som har lite spridning. De övriga språken är små. De enda områdena i stan där klasser möts och en blandning uppstår är här på Möllan och i Kirseberg. Det är ingen tillfällighet att jag jobbar på det ena stället och bor på det andra. Jag tror på blandningen. Spanar jag ut över hela Skåne så blir det ännu värre. Om vi tycker de finare delarna av Husie och Limhamn är vitt, så är det inget mot våra grannar, där är det lika vitt som gammaldags mjölk och eventuella andra bor i husvagnar eller baracker. Den vita arbetarklassen i ställen som Bromölla och Bjuv, fattar inte Alltid att de har mer gemensamt med araber i Rosengård än med dryga storbönder utanför Sjöbo, för klass slår allt om vi måste tävla. Möllan och Kirseberg är trivsamma områden av de enkla skälet att det byggts blandat. Även om nästan alla här bor i lägenhet, så finns allt från svindyra bostadsrätter, till sunkiga lägenheter där du max pallar bo ett par år, om du kan välja. Det finns också en hel del arbetsplatser i området eller nära. Det är också extremt lätt att ta sig hit. Om jag blir politiskt aktiv i regionen är det precis sådant som jag ska gynna. Blandning, möten. Det är inte kärnfysik, det är infrastruktur, bostäder och arbetsplatser. Bygg många stationer och hållplatser och bygg hus intill dessa stationer och hållplatser. Ge företag goda villkor att etablera sig i typ Vellinge och Lomma. Malmö och Lund kan inte fortsätta serva hela bygden med jobb. Riv alla stängsel.

30 november 2017

Politiker utan skyddsnät

Jag är precis klar med Billybokhyllan. Nu står den där och väntar på Strindberg och nobelpristagarna. Strindberg, därför att han borde fått Nobelpriset, men han var ju i luven på akademin, så det var ju inte aktuellt. Snart ska jag packa upp min nya fåtölj, den som jag ska sitta och läsa i. Det blir bra. Mitt liv är gott, men jag vet att en kan falla snabbt. Jag har varit långt ner och rest mig igen, jag har somnat på en parkbänk och jag har vaknat på sjukhus av att nattpersonalen rusat in för att de trodde jag skulle dö, jag har suttit i krismöten på skolor, när lärare och ledning inte fattat att mina äldsta barn har npf, utan fortsatt tjata om att hen ska komma ihåg penna och block.

För mig finns inget annat än att möta livets makter vapenlös. Det är bara att kapitulera inför det. Du är aldrig beredd.
Jag tror på politiker utan skyddsnät, tror att vi behövs, vi som fått vända på slantar, vi som fått be om hjälp och grundligen misslyckats emellanåt.
Allt kan du inte läsa dig till. Somligt lär du dig bara på livets eget universitet.
Därför kandiderar jag i valet.

Politik får inte vara en karriärväg, får inte vara något du behöver för att betala amorteringarna. Politiker ska inte förstå vanligt folk, de ska vara vanligt folk, med idéer, drömmar, mod och envishet.
Därför är jag beredd att ta ett steg fram om det behövs. Linan är spänd och jag tar ett steg i taget. Utan skyddsnät.
Medlemsomröstningen i MP-Malmö är igång. Snart ska även regionen välja sina toppnamn. Jag ställer mig till förfogande.

28 november 2017

Nattåg (#låtdeungastanna)

Jag åker nattåg genom södra Sverige. Smålands skogar, järnvägsövergångar där loket ger signal, någon som går ute i gången, fladder från gardinen och andra trevliga små ljud. Och det rör sig. Jag ska på konferens om trygghet och säkerhet och jag ligger här mellan SJ:s prima lakan och omfamnar mina privilegier. Trygg som alltid på nattåget. Idag kan jag sträcka på mig en smula. Jag är med i en rörelse som faktiskt gör en skillnad, som höjer humanitetens flagga, trots motståndet. Fler unga ensamkommande ska få stanna, det är vår förbannade plikt som medmänniskor och för mig mellan privilegiets vita lakan att låta det hända. Argumenten mot att vara mänsklig håller inte, vi är ett glesbefolkat land, Kina ensamt har 150 städer som är större än Stockholm, Israel som är litet som det Småland jag just åker genom, varav halva ytan är öken, tog på tio år emot närmre miljonen människor från fd Sovjetunionen utan knot. Sverige kan. Det kunde vara ett bättre avtal, det kan alltid det, men alla steg mot nerrivna gränser är bra. Det är en enda jord, inse det, dröm och planera för det. Låt tågen gå, låt människor stiga på.

26 november 2017

Malmö, staden utan filter

Jag knyter mina skor och springer Nobelvägen ner. Det är en söndag i november och det pendlar mellan regn och mulet och inte ens dealarna i Jesusparken har kommit på fötter idag, trots att det är lunchtid, nästan tidig eftermiddag. Jag stannar till och tar en bild till Instagram. Utan filter, för Malmö är staden utan filter och det är därför vi älskar den så och troligen därför några avskyr den lika intensivt. Malmö är Sveriges New York, i alla fall som New York var innan Times’ Square blev ett Tivoli och Nina Persson köpte hus i Harlem. Lite oborstat blandat, kreativt och gott och ont inom synhåll för alla. Jag älskar den fina skyltningen på röda korsets secondhandbutik, men jag hatar av hela mitt hjärta knarkförsäljningen utanför och är glad att vi tar oss samman och åtgärdar det där med utomhusgalleri och mänsklig närvaro. Av någon anledning lyssnar jag på gammal country idag, det är sånt väder när en kan önska sig bort, drömma sig iväg och drömma om vajande majsplantor och cikadors sång. Nu spånar jag, för jag har lerig varit i den amerikanska södern, men det är så det så ser ut på film. Jag springer vidare och tänker att det nog fan är det där med möten och mångfald som är min stads tecken, allt ligger nära vartannat, fattiga och rika ser varandra och ingen tillåts glömma den andre. Jag är fylld av hopp för min stad, vi bygger och bygger och möts och skapar och till och med en sån här dag är jag en stolt Malmöbo, stolt över att min stad är så tydlig och rak. Nere i hamnen ligger det gamla tågfärjeläget övergivet, men snart ska folk bo och flanera här, det finns en framtid. I kommunfullmäktige, där vi satt två hela dagar onsdag och torsdag, så hotade en sverigedemokrat att lämna stan. Jag tänkte: Hej då. Ring om du vill ha hjälp att packa. Eller stanna, men jag förstår att det är svårt att vistas här för den som tror på enfald och likriktning. Min spelare i Sonyn lämnar countryn och går till punkens förlovade land, just som jag sätter sulorna i marken på Mariedalsvägen, lätt uppåt, förbi Kronprinsen mot Lorensborg. If the kids are united, they will never be devided, sjunger Sham 69 i sin sjuttiotalsfotbollsramseliknande stil. Just det. Håll ihop. I Malmö, staden utan filter. Precis utanför akuten på det som alla fortfarande kallar MAS så passerar en gul buss förbi. Här möts delarna i min kandidatur till en topposition till kommunfullmäktige, vård och trafik för att sy ihop Malmö med resten av Skåne, för gränser mår ingen bra av, inte ens osynliga. Så är jag hemma och trycker taggen mot plattan och min min port far upp. Inne i lägenheten har sonen besök av en vän och det spelas musik som jag inte förstår mig på. Han har just hoppat av gymnasiet och börjat jobba på Burger king. Han är malmöbo ut i fingerspetsarna och rör sig vant här i kvarteren och jag tror att det det där med filter inte ens är något han tänker på.

22 november 2017

Trygg i Malmö? (mitt anförande i KF 22/11)

Ordförande, kommunfullmäktige. Ibland i den här lokalen flyger orden högt. Vår stad beskrivs som en katastrofzon som behöver insatsgrupper och kommunala poliser och kameror. Min ingång här är en annan. Det finns något annat som hotar var och en av oss på riktigt. Klimathotet är en realitet som förvandlar det mesta till futtigheter. Det är på riktigt. Det går inte att fly ifrån eller att undvika och inga ordningsvakter eller insatsgrupper i världen kommer att kunna ändra på det. Men jag är kanske särskilt blödig när det gäller framtidsfrågor. I april nästa år föds mitt första barnbarn. Det är inte tid för ångest eller att vänta på att en dröm ska bli sann. Vi kan inte heller lika på att saker löser sig av sig själv eller av marknaden. Action nu i klimatfrågan. För hennes och alla andra ungars skull. Vi gröna gick till val på att ta klimatfrågan på allvar och på att vända trafikmaktsordningen och på att öka barns och ungas rätt och möjlighet att röra sig tryggt och det är också ledstjärnan i vårt samarbete i den styrande minoriteten i trafikfrågorna. Men maktordningar vill inte låt sig brytas så lätt. Det kräver ett hårt målmedvetet arbete. Vi säger också att trygghet inte i första hand uppnås med hårda tag och kameror, utan genom att människor möts och tillsammans formar sin framtid. I vår budget talar vi mycket om det och om olika modeller för samverkan mellan stadens olika aktörer. Men visst kan det behövas lagändringar och straffskärpningar inom olika områden, men grunden för trygghet är solidaritet mellan människor. Människor som talar med varandra och tillsammans hittar lösningar. Ett exempel på det är Dialog Möllan, där vi politiker mötte boende efter ett utmärkt malmöinitiativ och tillsammans med dem mejslade fram ett förslag för att få Möllan att bli tryggare och trafiksäkrare, genom att bilismen får maka på sig en smula för att gående och cyklande ska få mer plats. Så vill vi gärna jobba i fler stadsdelar och jag uppmanar folk att vara aktiva och kontakta oss politiker med bra och fantasifulla idéer. Sen tror jag att vi förtroendevalda har ett ansvar att vara konstruktiva och inte svartmåla vår stad. Det finns naturligtvis dåliga saker i Malmö. Men det som är positivt är så mycket större. Hoppet är större än hoten. Tyvärr för den bilälskande delen av oppositionen, så visar det sig nästan alltid att Malmöborna vill ha mindre av biltrafik och mer möjligheter att andas och flanera när de får chansen att reagera. Folks önskemål om sin närmiljö hänger ofta ihop med det som är rimligt för klimatet. Bilen är en symbol för frihet, läste jag för inte så länge sen i ett inlägg på facebook. En ganska dyr symbol, får en säga, dyr för klimatet, dyr för skattebetalarna och dyr för cyklister som blir påkörda när de försöker leda sina cyklar över Bergsgatan. Det går inte att påstå att Malmö blivit osäkert och farligt om en samtidigt ger bilismen fritt spelrum och reserverar sig varje gång vi försöker begränsa biltrafikens skadeverkningar. Jag ska ta det igen varför biltrafiken måste minska till förmån för de gröna trafikslagen. Ett: den smutsar ner och bidrar starkt till att paja klimatet. Två: den tar orimligt stor plats. Tre: den minskar friheten för alla andra, särskilt barn och unga. Fyra: den del av biltrafiken som ändå behövs måste komma fram lätt och smidigt. Vi gör det vi säger att vi ska göra, drar åt de håll vi vill dra. Under 2018 kommer bilismen att få lämna ännu mer plats för gående, cyklande och kollektivtrafik. Cykelbanan på Nobelvägen kommer på plats, liksom de första åtgärderna för att omvandla buss åtta till Malmöexpress. Det hade gått att önska en snabbare takt i omställningen av Malmö, det gör det alltid, men de förslag vi för fram ska vara väl förankrade och möjliga att samla en majoritet för. Förr eller senare kommer ett växande Malmö att kräva ett nytt kapacitetstrakt kollektivtrafikssystem och en radikalt förändrad parkeringspolitik. Det andra viktiga benet i klimatomställningen handlar om energi. Jag är därför glad för att stadens hus framöver kommer prydas av solceller. Vi jobbar hårt för att nå målet om att kommunens egna verksamheter ska vara fossilfri 2020 och hela staden 2030. Vi kommer att arbeta med att fortsätta att klimatsäkra staden, för nästa hundraårsregn kommer tyvärr inte att vänta hundra år, utan kan snart vara här. Men det allra bästa sättet att klimatsäkra är förstås att se till att den mänskliga påverkan på klimatet minskar. Vår politik är en politik som tänker efter före, för att slippa laga så mycket efter. Bifall

19 november 2017

En minuts presentation?

På måndag är det medlemsmöte i Miljöpartiet i Malmö och alla vi som ställer upp som kandidater har en minut på oss att presentera oss. Det är en smula olyckligt, eller i ärlighetens namn mer än en smula. Vilka som väljs är minst lika viktigt som vilket program en går till val på. Det handlar om vilket förhållningssätt en har till politik, om en kan bygga relationer, sätta örat mot marken och lyssna och i vilken av alla verkligheter en spenderar sin vardag.
Vem får egentligen något gjort?
Jag tycker att jag kan ha en plats i politiken, även om det såklart finns många som är lika bra eller bättre.
Mina politiska skills formas av cykelturer mellan Möllan, Stadshuset och jobbet på Kirseberg, av år av svagt kaffe och dålig ventilation, av hårda livspuckar och mjuka kramar. Och utan mig skulle inte cykelbanan på Bangatan precis ha blivit klar. Det kan väl vara värt något?

13 november 2017

Kollegor, sluta skamma mamma!

Jag blir lite trött på det där. I diskussion efter diskussion om förskolans villkor glids det efter bara några minuter eller inlägg över i att skamma mammor, att antyda att om inte mammorna lät barnen vara i förskolan, så skulle allt vara så mycket bättre. I ett huj blir den snällaste förskollärare till den rabiataste kristdemokrat Och värsta familjefundamentalisten. Det är fascinerande. Jag har svårt att se någon annan verksamhet i samhället ha anställda som på fullt allvar önskar att brukarna inte brukade så mycket. Tänk er en bibliotekarie som tycker att folk inte skulle låna så mycket böcker, utan istället titta mer på TV. Eller om ett fotbollslags tränare skulle säga att, nä kolla ni på ishockey istället, för mycket fotboll är inte bra för er. Nej, det skulle inte hända. Det är något med vårt självförtroende i yrket som brister. Den som är avslappnad och stolt över sitt yrke är glad om barnen är där. Den skiter i vad föräldrarna gör på dagarna, om de jobbar hårt, går på gymmet eller solar sig i parken. Det är liksom inte vår sak. Som gammal pappa i förskolan har jag förstås aldrig blivit skammad för mitt dagliga värv. Tvärtom har jag mötts av förskollärares och barnskötares tindrande ögon, för Anders han var ju en fin pappa som tog del i sina barns liv. Ja, det var ju det där med svordomarna som jag skrev om en annan gång, men annars inget. Det är mammorna som borde jobba deltid eller i alla fall vara hemma med barnen mer. Så blir vi som ska öppna dörrarna på vid gavel för barnen och lätta på trycket för föräldrarna istället en upprätthållare av ett gammalt och dumt system. Inget vidare systerskap, kanske, och inte heller strålkastarljuset på det som borde förändras, barngruppers storlek och löner och resurser.

11 november 2017

Bluesen i Malmö

Första gången jag såg Thåström var på Orange scene. Jag är inte ens säker på att den hette så då, kanske hette den ännu Canopyscene, det var i alla fall, och är, den stora scenen på Roskilde festival, festivalernas festival, och Roskildefonden hade precis köpt den av Rolling Stones. Ebba kom dit oannonserade under rubriken Rock mod Arbejdslöshed, och Pimme, Fjodor och Gurra såg små ut där uppe och publiken var liten, det var max några hundra där. De hade bara gjort några få singlar och deras repertoar var inte stor den heller, det var kanske tio låtar, det var allt. Sen dess har jag sett Ebba/Imperiet/Thåström ett oräkneligt antal gånger, tänker inte ens försöka mig på att räkna, men det är i höjd med alla gånger jag sett Dylan, Bossen, Uffe och Neil, det är många gånger. Och han har aldrig varit bättre än igår. Han har varit mer energisk, mer punkig, rockig och utlämnande, men nu är han sextio och jag står där som vanligt som en av pojkarna längst fram i nyinköpt merchtröja och tänker att den som i sextio inte ska sjunga om Skjut en snut, för vi lever i en tid då metaforer är förbjudna, då allt tolkas bokstavligt och du får löpa gatlopp undan idioterna om du inte processat din text intill mesighetens rand. Tell me about it. Jag längtar till en tid då en tolkas efter de bästa av avsikter. Nu sjunger Thåström om Malmö, om denna bluesens och blåstens stad som jag gjorde till min för ganska många år sedan nu. Älskad, men också hatad. Älskad av oss som älskar liv, rörelse och mångfald och hatad av dem som vill leva i utopier och illusioner av ett svunnet då. Själv bor jag i den bästa delen och lider dubbelt mer av segregation och mångas otrygghet och har en plikt att ändra på det som är dåligt, både för enskilda barn som jag jobbar med och i det stora hela i politiken. Jag skulle aldrig fly, varken geografiskt eller in i mig själv. Mitt liv är ingen romcom i radhusmiljö, jag har sett det och avvisat det, mitt liv är Woody Allen och Ken Loach, smarta diskussioner och socialrealism istället för tändvätska och Ullared. Varken högre löner eller lägre kvadratmeterpriser kan locka bort mig. Tidigare på dagen har jag åkt buss med mina politiska vänner och fiender, det är inte bara rödgröna, utan också blåa och bruna och det finns problem men också hopp och hoppet är alltid större, men störst av allt är kärleken. vi ser till så vanligt folk kan röra sig, vi motar bort bilar och dealare, vi slåss för vår stad. Det låter som bluesen i Malmö.

07 november 2017

Ömmar för de där pojkarna

Ja, jag ömmar för de där pojkarna. De som är störiga, utanför, ofta illa klädda och illa sedda, som gör bort sig, drar på sig skäll och inte passar in. Idag sa jag det igen till min chef. Vi satt i förskolans bibliotek och det var medarbetarsamtal, det var årets uppföljning av uppsatta mål. Och det var som om det drog in en virvelvind från då, från min allra första anställningsintervju, 23 år gammal satt jag den gången framför en föreståndare och deklararerade att jag valt mitt yrke för att göra skillnad för dem som har det sämst. Min mission förblev densamma. Jag mötte höjda ögonbryn. Alla förtjänar väl att ha det bra, sas det. Jo, alla gör det. Och några får det bara om såna som jag ser dem och ligger snäppet före, tar dem i hand och går balansgång eller bara sitter där med dem. Sånt som kanske inte genererar de snyggaste dokumentationerna eller vackraste pysslen att ta hem och troligen inte ger den bästa löneutvecklingen, för den får jag på helt andra ställen. Det får vara hur det vill. När mitt barnbarn sitter i mitt knä på pensionsdagen och frågar vad jag gjorde i livet, så ska jag kunna svara att jag gjort skillnad. Ibland blev det fel nåt så in i helvete, men bara den som pallar nederlag, kan se segergudinnan i ögonen. Jag tror att jag lyckats ibland och vet att jag faktiskt misslyckats ibland. Några vill jag inte veta hur det gått för, det skulle vara för jobbigt. Och i morgon står jag där igen och säger välkommen. Så bra att just du är här. Jag ser dig bakom din stökighet. Du kan lita på mig. PS. Jo, det kan vara flickor också. Men det är det väldigt sällan. DS

05 november 2017

Berlin. Igen.

Kurfürstendamm rullar på nedanför mitt fönster, Kudamm, där jag en gång satt och frös en natt sent i september med min gamla blåa ryggsäck, eftersom jag inte hade någonstans att sova. Klockan åtta öppnade ett frukostställe vi Bahnhof Zoo, det var jag och fyra fyllon som gick in och värmde oss och drack tyskt svagt kaffe. Muren hade just fallit. Jag gick sen i timmar och tittade i ingenmansland, som det kallats, jag och tusentals andra. Berlin är lager på lager av privata minnen och historia, allt vävs ihop. Jag minns alla jag varit här med, somligt finns i bloggen, annat ska vi nog dra ett streck över och minnas, men inte tala om. Men nu är aldrig bara nu. Den som uppmanar mig att leva i nuet, tror också att erfarenheter är meningslösa. Jag tycker snarare att en inte ska försöka operera bort sina ärr, utan tvärtom ha dem, känna på dem ibland, se dem som sina privata Denkmäle. Problemet med mig är inte alla minnen, inte heller att jag blir äldre, utan att trygghet och lugn är så tråkigt, att jag aldrig orkar stanna upp. Livet är en resa, för att travestera samtidens slitnaste kliché. Ibland går den till Berlin. Det kan inte bli för ofta.

01 november 2017

Marknaden har svalnat

"Well, it's always been my nature to take chances
My right hand drawing back while my left hand advances"
Ja, du kan du, Dylan och det var väl därför du fick Nobelpriset förra året till min dotters förskräckelse och min äldste sons klang och jubel. Dottern jämförde Dylans samlade texter med Pluras kokbok, men sonen såg äntligen en nobelpristagare, vars texter han läst, apropå läslovet.

Nu följer Dylan mig i öronen hela vägen från Bulltofta förskola till mäklarens kontor och sjunger Angelina, Angelina och nere på mäklarkontoret sitter två lyckliga människor och väntar på nycklarna till Bergsgatan 35. Nu är drömmen över för vissa och precis påbörjad för några andra. Det är vemod i höstrusket när vi väntar på att banken ska höra av sig och säga att lånen är lösta och pengarna insatta på kontot, vemod, underskrifter och svagt ljummet kaffe. Marknaden har svalnat, säger mäklaren. Ja, nog fan har den det.

31 oktober 2017

Läslov?

Måste ändå säga att detta med läslov skaver en aning. Antingen är det lov och då får ungarna väl göra vad de vill eller så är det någon slags skola och då ska det inte kallas lov. Och några bor trångt i en trea i miljonen och andra är på stranden i Thailand. Det är lite olika förutsättningar, liksom. Dela rum med tre syskon eller kunna bre ut sig. Och sen: även om jag är en notorisk läsare, så finns det annat här i världen. Om läsning blir det där fina som är norm, så är det inte bra. Vi måste möta barn där de är, låta det de tycker är viktigt få vara viktigt. Tror att läslovet blir som läxor, de barn som har föräldrar som peppar och driver på blir ännu en gång vinnare och de andra förblir losers.

29 oktober 2017

Katalonien är Vellinge

Så då ska väl FC Barcelona ut ur la liga, tänker jag när jag hör att Kataloniens talman i högstämda, närmast patetiska, ordalag förklarat att nu är Katalonien en självständig republik. Men så är antagligen inte tanken. Kataloniens styrande vill med all säkerhet få allt som är trevligt med Spanien alldeles gratis och dit hör ju la liga. Jag menar, Monaco har ju varit med i Ligue 1 i alla år. Min tanke flyr inte till stackars förtryckta folk som reser sig mot en övermakt, utan snarare till kranskommuner som parasiterar på infrastrukturen i storstaden och sen glassar med god välfärd åt sina medborgare. För sanningen är att Katalonien är en privilegierad del av Spanien och det är skattekverulans och inte nödställdas rop på hjälp som frågan gäller. Det är mer Glistrup än Pancho Villa. Att sen centralregeringen i Madrid är mer än lovligt klantig och okänslig ändrar inte på det. Och innan ni säger att jag minsann inte förstår vad jag talar om, så lägger jag in en disclaimer. Jag är påläst i frågan. Spanien och kampen mot fascismen var en mani hos mig en period. Jag har bott i februari på svinkalla pensionat på Calle santa Anna, jag har bott på ett märkligt hotell längst ner på Diagonal, jag har gått i demonstrationståg och skrikit slagord mot NATO och militarism. Jag har gått med min älskade hårt i handen hela vägen från Plaza de Cataluña och ner till columbusstatyn. Jag har supit med gubbarna i Barrio chino, pre-OS, innan det blev fint och sett samkönade par smyga undan homofobi och myndigheters långa armar. Men det hör liksom inte hit. Jag har gjort samma saker i Madrid, det är ingen större skillnad. Min vision om en vackrare och rättvisare värld handlar om färre gränser och inte fler. Jag förstår att flaggviftande kan ha en positiv psykologisk effekt, ungefär som när jag går i gaishalsduk tillsammans med andra innan en match, men för det mesta är det dåligt. Katalonien är inte Kurdistan. Katalonien är Vellinge.

26 oktober 2017

Symbolen för frihet

Idag är det visst Bilens dag. Jag vet inte, kanske kommer snart dinosauriernas dag också. Ingen vet. För massbilismen hör rimligen till en annan förgången och sämre tid. Eller borde det, om vi menar vad vi säger om klimat, miljö och att bygga smart. Jag har länge förundrats över biltrafikens starka ställning i samhället och att det satsas så ofantligt mycket på bilismen, trots att vi vet att biltrafiken måste minska, kanske med så mycket som en tredjedel om vi ska klara klimatmålen. Ännu mer så om vi ska bry oss om buller och bygga bostäder istället för parkeringar i stan. Men svaret är enkelt. Det är en symbolfråga. Ni vet, den frie mannen i sin snabba bil, han som ingen äger och styr över. Den liberale eller konservative snubben som kör ifrån feminister och miljömuppar. Han som ingen kan fånga eller tygla. Jag ser det på Facebooksidor och på instagram. Vinden i håret i en snygg cabriolet och en öppen bil, en öppen väg. På kommunfullmäktige i torsdags, så ylande åtdrigen bruna och blåa om hur vi gröna vill HINDRA människor att klara sin vardag. Det påstods till och med att FÄRRE kunde ta sig fram på Amiralsgatan, nu när dubbelledade bussar gör i vardera riktningen var femte minut. Nästa gång det sägs ska jag be att få se kalkylen. Allt tal om att det inte går att klara sig utan bil i en stad som Malmö är i stort sett snömos och vi varken kan eller vill ha det så att nästan hälften av vårt gemensamma utrymme är vägar och parkeringar. Vi behöver kunna gå och cykla säkert. Våra barn behöver kunna vara ute och leka. Du kan ta sig tvärs igenom stan på cykel på 20 minuter. Du behöver inte köra att storhandla, beställ på nätet så kommer det till din dörr och barnen kan ofta gå eller åka till skolan ensamma eller med en kompis. Ännu mer om vi fortsätter att satsa på säkra skolvägar. Det finns inga logiska skäl för massbilismen. Det är en symbol. Den frie mannen som ingen jävel äger. Lite väl kostsam både nu och sen.

25 oktober 2017

Mitt jävla öde

Jag köper te samtidigt som jag hämtar mikron. Den kinesiska kvinnan på Möllans te älskar att sälja te, men avskyr att lämna ut paket, men tyvärr är det det senare hon lever på. Så jag gör henne glad. Det kostar mig 36 kronor. Det kan det vara värt. Nu luktar det rökt earl grey i hela skafferiet. Och jag som nästan aldrig dricker te. Mitt skafferi ligger i mitt fina bruna kök, som ligger i min lägenhet på fjärde våningen i ett sextiotalshus på Möllevången i Malmö. Här låg förr ett bryggeri och en koloniträdgård, men det minns nästan ingen för det var över femtio år sedan. Jag rår mig själv och sonen med flickvän kommer hit och bor ibland, men i övrigt är jag ensam och fri. Vill jag äta äppelpaj till middag, så gör jag det. Det kan hända att jag någon gång kommer att känna mig ensam och övergiven, men inget tyder än så länge på det. Men tvåsamhetsnormen är stark. Jag hade inte bott här många minuter innan jag förutspåddes ett nytt samboskap inom tolv månader. Tvåsamhetsnormen innebär att det ifrågasätts om det verkligen är möjligt att ha en egen bostad som en bor ensam i som förstahandsval. Jag får välmenande råd om att snabbt registrera mig på dejtingsajter och desperat försöka få till det igen som jag så grundligt misslyckats med så många gånger nu. Jag värjer mig mot det. Jag kan umgås med folk utan att bo med dem. När jag kommer hem från en dag av jobb eller möten, när huvudet surrar av röster Och nästan sprängs i bitar, så är det helt lugnt att sätta sig och läsa eller plugga lite hebreiska, eller pilla på mobilen. Kanske springa en runda och köpa med sig dyr glass på vägen hem igen. Lycka är inte ett konstant tillstånd som går att uppnå. Det är enkla saker, ögonblick och tillfällen. En ny människas hjärta som slår, ett leende i solskenet, smaken av morgonens första kopp kaffe. Ingen annan har ansvar för det än du själv och det är tyvärr oftast tur eller tillfälligheter som avgör, så sök inte lyckan. Och större hus eller fler prylar är bara yta och skit, vad ska du med det till. Gör en annan människa väl istället, så mår du bättre. Ja, jag ligger här i min bäddsoffa och utmanar normer, det tycks vara mitt livs mission att göra det, mitt jävla öde.

21 oktober 2017

Betala de hårdast jobbande pedagogerna bäst

Jag vaknar i min bäddsoffa som en privilegierad människa. En fin bostadsrätt, en bokhylla full med bra böcker, en stor balkong och nedanför den grönska, fast jag bor mitt på Möllan. Igår var jag ute och bowlade med fina kollegor från den bästa förskolan jag satt min fot på och i torsdags fick jag chansen att lyssna till en fantastisk människa och berättare, som sen tyckte att det Sara och jag hade att säga var viktigt och intressant.
Jag står i skuld till världen. Det är ständigt payback time för oss privilegierade. Min menorah påminner mig om att försöka tända ljus för andra, nu när jag själv fått så mycket nästan gratis.
Men idealism ensamt bygger inte en bättre värld. Marx hade rätt i en sak: pengarna styr. Följ pengarna, inte pratet.
Och i mitt yrke betyder det väldigt konkret att de som har det hårdaste jobbet också borde ha de högsta lönerna, så att de bostadsområden där barn snarare vaknar upp till ljudet av kackerlackor, än ljudet av blad som vänds i intressanta böcker borde ha den högsta lönen. Nu är det tvärtom. De som har de enklaste förskollärarjobben har påfallande ofta de högsta lönerna. En kan argumentera emot och säga att problem finns minsann överallt, men vi vet att det som är skitjobbigt i Vellinge är vardag i Malmö och det som är tuff problematik i Limhamn inte ens är en västanfläkt i Lindängen. Vi bara vet det. Och vi som styr stan bygger om och till för att kompensera för det, (varpå vita män i plåtlådor med hjul blir kränkta, för det blir de alltid när någon annan får typ lika mycket som dem).
Kortare sagt: idealism hjälper inte. Höj lönerna för förskollärare och barnskötare i fattiga områden. Gör det nu. Höj skatten om så krävs.

17 oktober 2017

Me too (Jag är en del av problemet)

Igår läste jag mina systrars berättelser på nätet. Ja, inte mina systrar M och B:s, men de finns de också, det vet jag. Särskilt smärtsamt är det att läsa att även min dotter. "Varför kunde jag inte skydda henne från det", tänker jag, innan jag hajar till och inser att just det är problemet. Kvinnor är inte mindre vetande små liv som "vi" ska skydda. Allt du rör, du dör-snack, allt prat om vad vi ska göra med någon som petar på "våra" kvinnor ingår i en syn på kvinnan som mannens egendom och jag äger ingen kvinna och har aldrig gjort, inte ens min dotter.
Sen kommer det där gänget som klappar sig på bröstet för att de aldrig sagt hora eller trakasserat någon sexuellt. Snälla ni, att inte förtrycka eller begå brott är ett normaltillstånd. Det ska du inte skryta om. Dessutom kanske du inte vet eller minns allt du gjort och du vet säkert inte hur det tagits emot.
Det finns anledning för oss män att ta ett steg tillbaka och lyssna i dessa dagar. Du behöver inte göra en offentlig confession, men granska dina privilegier och se vad du gör med dem. Du är en del av problemet. Jag är en del av problemet.

14 oktober 2017

Jag är inte rädd för idioter

Det är en vanlig kväll på Möllan. Bilar tutar, folk sveper öl på uteserveringar som trotsar hösten med infravärme och och jag cyklar hemåt med en kasse på styret. Från restauranger och affärer kommer dofter som är svåra att lokalisera, men som för tanken till Asien eller Medelhavet. Utanför ICA sitter en kvinna med en filt om sig och en pappmugg i handen. En man med Möllanknut i håret lägger en tjuga innan han svingar sig upp på sin Christianiacykel.
Det är underbart att leva här, men jag förstår att några inte känner igen sig. Things have changed, som Dylan sjunger.
Några längtar tillbaka till något de inte riktigt minns, ett Möllan utan uteserveringar, feminister, med obegränsad framkomlighet för bilar, men utan arabiska taxichaufförer och falafel.
De saknar den vite mannens totala hegemoni, den tiden då det inte tjafsades så mycket om klimat och jämställdhet. Nu får de söka sig långt utanför stan för att känna igen sin värld och inte ens det går alla gånger.

Vet ni, jag pallar ärligt talat inte att bry mig så mycket om dem. De är anakronismer, sorgliga företeelser på utdöende och även om SD stigit i opinionen, så är det inte framtiden vi ser. Malmö och världen har alltid förändrats. Från mig kommer ni aldrig att höra ett ord om att vi måste gå dem till mötes eller samarbeta. Jo, jag ska lyssna, men sen säger jag emot. Om sen den vite kränkte mannen kommer i form av en fd arbetskamrat som plötsligt visar sina rätta sidor eller en dam i snygg klänning som helt plötsligt vill förbjuda fattiga att be om hjälp eller vill att staten ska förbjuda vissa klädesplagg spelar ingen roll. Jag kommer att säga emot. Och historien kommer att ge mig rätt.
Jag är inte rädd för idioter.

09 oktober 2017

Jag försöker leva istället

Min boendekarriär peakade med drömlägenheten på Bergsgatan. Igår gick jag dit igen för att hämta pärmen som ska gå vidare till nästa ordförande i bostadsrättsföreningen. När jag steg in så var det bara en gammal lägenhet, tom, sliten med minnen dolda i väggarna. Det var en sorglig syn. Jag gick mycket snabbt därifrån. En ska inte se tillbaka för mycket, men det gör jag och har alltid gjort. Det är mitt stigma mer än annat.
Nu bor jag någon annanstans, som ni vet. Downshiftad till ett kompaktare liv. Jag bor där det krävs tagg för att komma in och ut och i morse höll det på att gå illa. Jag gick ut ur huset, sjöng med i Magnus Lindbergs låtar, så intensivt förknippade med en annan höst i ett annat slags liv och när jag skulle dra cykeln ut genom grinden, så var taggen inte i min hand eller ens i fickan. Jag kom ingenvart.
Men gud var snäll denna morgon.
Jag lyckades komma tillbaka in i min uppgång genom en dörr på glänt och kunde hämta min tagg, denna livslina i HSB-världen. Sen öppnade sig grinden och så cyklade jag iväg längs morgontrötta Möllangator, fortfarande med ML i öronen. Härligt. Han har varit med i mitt liv sen jag vid sjutton hittade en kassett med hans första LP på ena sidan och Eva Dahlgrens första på den andra. På den tiden bodde jag i ett groteskt fult hus i den delen av Masthugget som blivit miljonprogram och herregud, så ung jag var, för en är ju det vid sjutton. Så lite jag visste och så ensam och längtande jag var. Det är vad ungdomen är. Drömmen om något annat. Fortfarande kan jag texterna och jag sjunger högt och tydligt och folk vänder sig om både på Södra och Norra Parkgatan. Och höstlöven yr, precis som när jag gick och gick uppför backarna i Masthugget, men här är det platta marken, för så ser Malmö ut.
Och en lägenhet är hur som helst bara en lägenhet, en ska inte göra det till en alltför stor symbol för något. Jag bor bra i min modernistiska dröm, precis som jag gjorde det under stuckaturererna. En kopp kaffe och en Budapestbakelse på balkongen gör livet än lite bättre. Ska bara lära mig att inte glömma taggen hemma. Om jag drömmer om något? Nja, jag försöker leva istället.

05 oktober 2017

Byebye, sunk-ica.

Jag packar och fixar och Sara kommer över och vi demolerar alla soffors moder, ty den låter sig inte transporteras ut ur lägenheten. Äldstebror är också här och jag hjälper honom med några saker och sen går vi och äter. Till sist har alla gått till sitt och jag belönar mig med kaffe och dyrglass. Jag går till sunk-ICA och det slår mig att det kanske är sista gången. I mitt nya hemkvarter finns en annan ICA, så det lär bli dit jag går framgent.
På sunk-ICA är det som vanligt, skitigt golv, bra sortiment och ignorant personal. När jag kommer fram till kassan sitter detektiven i ettan och en kassörska som heter Elin i tvåan. Detektiven kallas så (av mig och Sara) eftersom han under en period hade för vana att smyga efter mig i butiken för att se om jag snattade något. Det gjorde jag aldrig. Däremot var vi troligen några av ställets bästa kunder. Vi var många och vi åt mycket. Med tiden övergick han från att bevaka suspekta kunder till att ragga på sina kvinnliga kollegor. Ibland sågs han även arbeta. Men nu är tiden av masskonsumtion från vår sida längesen förbi och när jag lägger upp mina två varor på bandet, hinner knappt erfara Elins tillstymmelse till leende innan detektiven frågar vad Elin ska göra i helgen. Hon svarar något mumlande. Sen berättar han att var i Möllan igår. Så uttrycker han sig. Elin ser lagom intresserad ut. Kanske är det inget grepp hon faller för. Hon kan säkert själv promenera de hundra metrarna till uteserveringarna på torget om hon vill.
Det är fascinerande med människor i serviceyrken som liksom pratar genom ens rygg. Tror kanske att deras jobb och liv skulle bli roligare om de bytte några ord med kunden. Men vad vet jag?
Nu är hur som helst vår långa relation med Sunk-ICA över.

01 oktober 2017

Göteborg i helgen?

En kompis frågade om jag skulle åka upp till Göteborg i helgen. Men, nej, det bestämde jag mig trots allt för att inte göra. Troligen skulle jag blivit så förbannad på nazisterna att jag tappat min coolhet, som om jag någonsin haft någon. Det hade inte gjort någon glad och inte förändrat världen. "Du kan ju twittra istället", säger kompisen, men med ett vänligt leende. Sen reste hen till Göteborg och var en av många tusen som faktiskt stoppade nazisterna från att gå på Göteborgs gator. Det var bra gjort. Jag bryr mig om sanningen ska fram väldigt lite om nazisternas jävla yttrandefrihet. För mig är det viktigare att den judiska församlingen fick fira Jom kippur, att samkönade par kan gå hand i hand och att alla vi som kallar det här landet för hemma får leva i fred.

Själv sprang jag lopp och sen gick jag på gallerinatten med några vänner. Vi var sådär kulturella som högerextremister hatar att en är. Vi var så mångkulturella och landsförrädande som det bara går.
Vi hade trevligt och det om något avskyr extremister.

När det gäller nazister och SD så är jag också lite trött på psykologiserandet, att det skulle vara ledsna män som förlorat allt och som söker ett sammanhang. De får väl gå i KBT om de är ledsna. Håll er bara ur min åsyn tills ni kommit på bättre tankar än att vara rassenassar.

Trött är jag också på dem som säger att nassar och antirasister skulle vara två sidor av samma mynt. Jag vet att det bland oss på den goda sidan finns idioter som kastar sten på polisen och som troligen lika gärna skulle slåss mot folk som höll på fel fotbollslag eller även spöa en flickvän som käftade emot. Men det är undantagen. Även revolutionsromantiska antirasister är bättre än nassar och SD.

De flesta människor är snälla, men ibland är det bästa sättet att vara snäll på att bli fly förbannad. Det är bättre att någon gång göra fel än att inte göra något alls.

29 september 2017

Hellre päron än lektioner

Min dag idag; jobb på förskolan mellan halv åtta och halv ett, sen raskt iväg till kommunfullmäktige och möte till halv åtta eller när det nu slutade. Det är så det kan se ut en och annan torsdag. Det ser också ut så att det påfallande ofta är osäkert om det går att bemanna upp för mig när jag är borta. Eftermiddagens vikarie hade visst gått fel och hamnat på en annan avdelning, fick jag höra idag. Behoven var säkert stora även där. Men sen kom hen visst rätt. Tur det. Det är svårt att rekrytera vikarier, trots arbetslösheten på femton procent i Malmö och ännu svårare att rekrytera förskollärare. I Malmö har också vår förvaltningsledning gjort det smarta draget att plocka hundra förskollärare ur verksamheten för att göra dem till halvchefer/byråkrater och bombat oss kvarvarande med blanketter och fylleriövningar. Minsta lilla promenad i parken ska riskbedömas och skitsnygga utvärderingar ska varje termin in och samla kilobytes. Det vill fan till att en är bra på sånt, för det är så en höjer sin lön i dessa dagar av kriterier och individuell lönesättning. Att plocka päron med ungarna på en ödetomt ger not so much cred, även om det är aldrig så mycket undervisning, som att lära barnen läsa och skriva inför ögonen på chefen. Men det är så vi gör idag och det Är bara helt ljuvligt. Gräset växer högt på ödetomten och fruktträden står där ännu, inklämda mellan järnvägen och bostadshusen på Ellstorp. Jo, jag vet att det är dåligt för min löneutveckling och fett omodernt. I know. Hade jag suttit i fler möten på jobbet, så hade Det lönat sig bättre. Men det finns det som är större än pengar. När den vigaste av ungar klarar att svinga sig upp i trädet och börjar plocka päron, så är det bättre än vilken NO-lektion som helst. Och när kollegan och jag säger "snäcka" i munnen på varandra så lär sig barnen att skal = snäcka, inget skal = snigel. Och detta med att leva i samklang med det levande, vara varsam med det gemensamma. Eller som vi säger med ett förlegat uttryck: solidaritet. Och också sånt som igår då barnen tränar sig på att samarbeta för att lyckas med hinderbanan i gympasalen, den som måste till för att de inte ska ramla i slajmet, ni vet ja, då känner jag att vi gör det vi ska. Och när en unge som varit tyst tills nu säger några ord, då uppfyller vi alla välformulerade mål. Leder ungarna till kunskapen. Om vårt insnöade fack kunde vara med oss på noterna där, istället för att bejaka en komplexfylld teoretisering och begreppsförvirring, så vore mycket vunnet. Vi behöver inte karriärtjänster, ökad lönespridning eller tramsprat om undervisning (vi undervisar hela tiden, samtidigt som vi gör annat). Vi behöver förskollärare på golvet som fattar sin mission och får redskap att utöva den. Hellre päron än lektioner. Hellre barn än blanketter.

25 september 2017

Resten av mitt liv, om det behövs

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner. Nej, så illa är det inte. Men jag packar och slänger och resedagböcker från en annan tid dyker upp, handskrivna med berättelser från barer och passkontroller i ett Europa som var instängt. Resedagboken doftar som Lissabon gjorde på den tiden, nybakt bröd, avgaser och dålig dagvattenhantering. Och så espressomaskinens pysande, där jag sitter med min glödande penna i tjugoårsåldern, oprövad, med vingarna hjälpligt utfällda.
Det är inget jag saknar.
Saknar heller inte alla namnen på människor jag skulle skicka vykort till. De kom och försvann. Så har det alltid varit med mig. Jag ska återkomma till det.
Jag packar och vädrar snart ut alla lägenheters moder och det slags liv vi levde här. Två vänner som inte varit här tidigare tittade in igår och vi fikade och jag visade runt i tomheten. Vi satt och pratade om förhållanden, vi gör alltid det och jag försökte förklara var min sko klämmer, varför det aldrig håller. Det är något med drama och passion, med vågdalar och toppar, något med att konflikter och besvikelser alltid tar över, att skulden lägger sig som en hinna över allt vackert.
Jag har inte bara haft otur, har inte bara valt fel. Det kan vara något i mig, det måste vara något i mig.

Historien om mitt liv är historien om hur människor kom och försvann, försöker jag förklara. Namnen på vykortsmottagarna i resedagboken, vänner, de jag förälskade mig i och alla andra. Människor och lägenheter, drömmar, passioner och visioner, it all came and went. Nu samlar jag ihop mig, det går inte att ha det så här längre. En kunde alltid dra, byta jobb om en inte trivdes, skaffa något nytt och bättre. Sträva vidare eller helt enkelt fly.
Nu flyttar jag någonstans där jag kan bo resten av mitt liv om det behövs. Och ni som finns i mitt liv, jag ska göra mitt bästa för att behålla er.

24 september 2017

Carportsliv på andras bekostnad

Det är tur att vi människor är olika, tänker jag när jag är ute och springer och passerar genom villaområden med carportar för två bilar och trädgårdar med gräsmattor klippta som golfgreener. Men är någras rätt till olikhet mer värd än andras? Och alla dessa kvadratmeter som medelklassen skaffar sig, vad ska de med all denna yta till?

Ja, vi människor är olika och så ska det förstås vara. Även om vi skulle bortse från att det är bilen, bostaden och biffen som det måste bli mindre av om vi ska klara klimatet, så är dessa tysta villagator en orgie i tristess. Knappt en unge ute, två eller tre äldre män med hundar, en annan som tvättar sin dyra bil och en cyklist som passerar, men i övrigt tyst.
Jag hade inte stått ut i många minuter.
Det är ett märkligt ideal. Och det kommer med ett pris.

För när jag kommer hemåt igen ser jag strömmen av bilar på min gata. Jag tänker att det  är här de är, de som tröttnat på tristessen där ute i bullerbyn och jag förbannar att de kommer hit med sin jävla diesel och sina partiklar. Barnen i stan ska fan inte behöva betala för detta. Lev gärna ert carportsliv, men stå då för det och skita inte ner andras vardag. Eller ta cykeln till stan.

För jag tänker att det är här jag vill bo och leva mer klimatsmart, dra ner på köttet, men ännu mer cykla och gå dit jag ska och handla lokalt och inte belasta mer än vad som är rimligt. Men ännu mer: ett liv bland människor i rörelse och om vi lyckas, ännu mer plats för människor och möten på bilarnas bekostnad.
Alla behöver inte vilja samma som jag, men det är orimligt att vi som tar ansvar subventionerar carportar och bilåkande.

Och konkret politiskt betyder det: dieselförbud i stan, smalare gator, död åt bilavdragen och död åt ränteavdragen.

19 september 2017

John McEnroes ilska och min nya tröja

Jag går på biodejt med Sara och ser filmen om Björn Borg, Sveriges genom tiderna största idrottare, i konkurrens med andra, Sarah Sjöström, inte minst.
Björn är ett under av precision, koncentration och vilja. Ett unikum. Men det är John McEnroe som jag hejar på. Förlåt, men så är det. Hans ilska och utbrott känner jag igen mig i. Vi är såna som vandrar genom tårar och ilska, tills vi nödtorftigt lär oss att hantera oss. Jag ser på Sara i biosätet till vänster om mig. Hon nickar. Inget behöver läggas till eller dras ifrån mellan oss, vi känner varandra som ler, långhalm, Bonnie, Clyde, Svenne och Lotta eller vad ni vill.
Nu får en lära sig att tygla sig i livet, träna och bli lågaffektiv. Det kan jag vid femtio plus. Utom när jag två gånger håller på att bli påcyklad på trottoaren när jag är ute och springer, då brakar det lös.
Ja, var och en är sin typ. På min nya tröja står det Våga vara annorlunda, fast på tyska och då blir det en ordvits med mitt namn. Jag tycker det är ganska kul. Andra not so much. Men när jag har den på ett möte om parkeringsstrategi som blir budskapet ofrivilligt självuppfyllande. Alla ser mig. Lindrigt talat och några ler med och andra åt. Det är inte alltid gott att avgöra. Jag tänker på det där med att både vilja passa in och sticka ut. Mer än halva livet har gått. Jag har inte löst det än.

15 september 2017

Gud är varken sosse eller rasse

Vaknade i morse och hörde som i en dröm en diskussion om huruvida Gud är sosse eller rasist. Det var mycket riktigt en sosse och en rasist som diskuterade och de kom inte direkt överens. Svenska kyrkan håller val på söndag och de som är medlemmar kan rösta på partier. Det finns tydligen kyrkopolitiker.
Nu är jag inte medlem i Svenska kyrkan. Jag är inte kristen för fem röda öre. Det är helt konstigt att tro att gud gjorde sig till människa. Själva poängen med gud är att hen inte är människa och då varken sosse eller rasist, särskilt inte rasist för det är fan ogudaktigt. Men jag tror. Jag pratar med gud, tackar för saker och ber. Gud hör och svarar men påfallande ofta på ett annat sätt än en önskar. Du fattar inte. Men det är ändå så, tror jag. Och alla människor som Gud skickar i din väg kan ha en funktion för dig om du bara öppnar dig för det. Det är ett bombastiskt statement, men jag tror det är helt sant.
Någon gång släpper du då kanske in en person i ditt liv som ställer frågor och och möter din blick utan att vika ner sig och som det lilla barnet i sagan om kejsarens nya kläder visar hur sakerna står. Det klickar till. Jag har haft några sådana genom åren, ganska nyligen till och med. Jag vet med säkerhet att jag haft samma roll för andra. Nu svänger det i livet på alla håll och kanter, men tacksamheten över stöd och vägledning är enorm.
Det är inget som går att rösta om. Men för er som är medlemmar i den där halvstatliga kyrkan, så är det minsta en kan begära att ni aktivt motarbetar rasister. Så rösta i det töntiga valet.

12 september 2017

Förbud, förbud

Nu passerar olika förslag om förbud för olika saker i mitt flöde. Förbjud nazism, säger några, förbjud tiggeri, säger andra. Det är sällan samma personer som förespråkar de olika förbuden och det kan en ju reflektera över en smula. De som är liberala nog att tycka att nazism ska få finnas, kan mycket väl tycka att fattiga inte ska får be om hjälp och vice versa.
Det finns något nästan gulligt naivt i att tro att det oönskade skulle försvinna för att det förbjöds. Hux flux skulle fattiga romer bli normalinkomsttagare om vi slapp se dem utanför ICA och simsalabim så skulle de sjuka hjärnor som tror på "rasers" överlägsenhet och judiska världskonspirationer bli snälla och sjunga We shall overcome, hand i hand om vi bara beslöt om förbud.
Nä.
Förbud fungerar sällan och ska brukas med varsamhet. Nassarna skulle såklart bara kalla sig något annat och säga att de inte alls hatar judar, utan bara sionister och romerna, ja de skulle kanske gå över till att rota i soptunnor istället.
Mitt förslag är att vi istället för att förbjuda bygger ett inkluderande samhälle där ingen är vare sig jude eller grek eller så. Och nassar ska vi konfrontera överallt där de visar sina gristrynen och fula slipsar och töntiga frisyrer. Jag vet, det är krångligare.
Men ibland får man skärpa sig och inte falla för förenklingar.

10 september 2017

364 dagar kvar till valet

Jag undrar på allvar när den där dagen ska komma när jag blir sådär blå och konservativ som en visst ska bli med åren. Det börjar bli ont om tid för det nu. Men i mitt huvud händer inget sånt. Den radikala elden brinner värre än någonsin. Och när andra tävlar i att lansera hårda tag mot de där, när murar och stängsel hägnar in oss i länder och fållor, så sparkar jag bakut. När skillnader fortfarande är norm, trots att vi är människor och i grunden så jävla lika, så höjer jag min röst. När bilismen fortfarande får ta halva stan som gisslan och buller och avgaser gör oss sjuka, så laddar jag min mun med argument om rättvisa och hållbarhet. Men när jag är ute och springer och ser barn leka vid någon av temalekplatserna, så ler jag. Och när doft av nybakt bröd och nymalet kaffe förför mitt luktsinne och parkerna gör sig redo för hösten så känner jag att det vore ju fan att lägga av nu. Så får jag förtroendet så är jag med, om listor och placeringar verkar rimliga så står jag till förfogande. Ni kommer att få se mig ta strid mot moralister till vänster Som pratar och pratar, men aldrig offrar något, men ännu mer med blåa som vill förbjuda fattiga att be om hjälp och ni kommer att höra mig fightas mot rasisterna. Jag kommer att berätta att det inte är kameror och hårda tag som gör oss trygga, utan gator som barn kan korsa utan att bli påkörda, ni kommer att se mig peka och höra mig svära åt dealare som förgiftar våra tonåringar med sin skit. Ni kommer att se mig cykla till jobbet med ungarna på dagarna, för jag lever efter det jag står för. Jag kommer att äta allt mindre kött och löpträna för att ta hand om mig. Igår tog de gröna ett bra program för nästa mandatperiod. Möllans egen kommunfullmäktigeledamot gör sig redo. Kom igen, för fan.

09 september 2017

Bostadsfel

Det är en sån dag då en borde ligga i sin soffa och lyssna på Van Morrison och äta glass, men till det ges ingen tid. Det är både bostäder och politik på dagordningen idag. Vi sålde äntligen vår stora underbara lägenhet till ett vitt heterosexuellt par i trettioårsåldern. I en källare på Kronborgsvägen skrev vi under pappret. Nu är det de som ska bo här och höra trummorna på gatorna och känna doften av falafel och cannabis stiga mot skyn.
De är att lycka till. De får ett fint boende. Samtidigt deltar vi alla i ett spel som exkluderar. Bostäder har förvandlats till varor på en marknad där några vinner och några förlorar och andra inte alls får vara med. Jag flyttar till en annan bostadsrätt, men det känns helt fel. Att bo ska vara att leva och inte en investering som ger avkastning. I mitt förra hus röstade jag två gånger nej till ombildning, men blev överkörd av giriga grannar som ville casha in. Överlag har jag inget behov av att äga saker. Jag tycker det är motbjudande med spekulationer och att några blir fattigare och andra rikare. Nästa gång jag flyttar ska jag hyra. Allt annat är bostadsfel.

06 september 2017

We leard more from a three minute record

Jag lärde mig läsa och skriva trots skolans svenskundervisning och lärde mig sjunga och spela gitarr, trots musiklektionerna. Det är fortfarande en gåta för mig vad jag egentligen lärde mig i skolan. Att jag inte duger riktigt, kanske?
Att jag borde sitta still och lyssna?
Att skolan inte var gjord för mig.
Jag lärde mig mer av en treminuterslåt än någonsin i skolan, som Springsteen sjunger. Det var ett jävla slös med allas tid att ha mig där, för jag var vare sig en cool Zlatan som kunde dribbla eller en akademikerunge som det skulle satsas på. Jag var ingen.

Jag tror på ett lärande som utgår från att möta barnen där de är och därifrån vidga deras vyer, att godkänna det de står för, göra dem till trygga individer som vågar utmana sig själva och andra. Det får vara slut med kepsförbud, timplaner och raka led. Ungarna kan lära sig matte genom att spela fotboll, fysik genom att gå på Liseberg och svenska genom att skriva sångtexter och kärleksbrev.

När jag ser hur de mest misslyckade delarna av grundskolan exporteras söderut till oss i förskolan, så blir jag beklämd. Läroplanen blir tjockare för varje revision, en politisk önskelista där alla vill ha med sin grej. Jag säger: behåll texten om grundläggande värden och riv resten. Anställ bra pedagoger och lita på deras kloka huvuden istället.

Om jag hade haft lärare och fröknar som hade sett in i mina bruna ögon och förmedlat lärdomen att jag duger, så hade samhället kunnat spara många dyra terapitimmar och kostnader för läkemedel och långtidssjukskriving.
Nu är jag kanske en okej människa. Men jag är det trots undervisningen och inte tack vare.

03 september 2017

Det finns en förstaplats som inte går att nå

Pratade med en kollega härförleden. "Jo, men behoven finns ju överallt", menade hen på. "Barn kan vara olyckliga även i finare områden".
Det är naturligtvis sant. Lycka kommer inte rullandes in i carporten per automatik bara för att en är betrodd med lånelöfte. Ätstörningar och psykisk ohälsa finns även där, liksom funktionsnedsättningar.
Men hur en än kammar mattfransarna, så står följande klart: klass trumfar allt. En lyckad person från Biskopsgården är lyckad trots Biskopsgården, en misslyckad person från Långedrag är misslyckad trots Långedrag.
Invandrare med bra utbildning, må städa och rulla falafel i Sverige, men deras barn återtar snabbt klasspositionen från hemlandet. Kvinnor, HBTQ-personer, människor med funktionsnedsättningar, alla har det bättre och får det bättre i medel- och överklassen. Ohälsotalen är högre i fattiga områden än i rika, det är fakta som inte går att trolla bort.

Det handlar framför allt inte om pengar, det kan en vinna på Lotto, det är kulturellt och socialt kapital som gäller och det är här vi i förskola och skola kan tända stjärnor i ögonen på de barn som inte kan föra sig på tillställningar, för dem vars föräldrar inte köper kravmärkta linser, utan mer chicken nuggets i storpack.

Vi kan ge dem verktyg att väcka ett hopp och en stolthet över det de är, människor med samma värde som alla andra. När medelklassen kommer till orten och vill se dribblingar och hip-hop och känna doften av alla härliga kryddor, så hälsa att det är bättre att de avstår från reseavdrag och Rotrut och allt vad det heter. Hälsa att det är bättre att de ser till att de bästa lärarna jobbar där de gör mest nytta och betala dem därefter.

Låt er inte luras av tufft snack. Ingen tror att de är någon där jag kommer ifrån.

Det går att ändra på.

02 september 2017

Tidvatten

Soffan står mot en annan vägg nu; alla soffors moder som efter vad det sägs inte kan lämna lägenheten i ett stycke.
Vi får hoppas att nästa ägare vill ha den. Den hör hit, som ljudet av glada människor och gula bussar som drar iväg mot Svedala och Klågerup på gatan nedanför, som doften av falafel och indisk mat och en svag aning av sushi från restaurangerna i huset.

Och nu bor jag utan partner i den stora lägenheten. Men redan första kvällen kommer fjortisen och laddar ner film och äter choklad och sedan kommer sextonåringen med flickvän, cola och pringles och stegar upp till övervåningen. Inne i mitt huvud sjunger Plura och Mauro Peter LeMarcs Tidvatten och jag bestämmer mig för att ta ut den på gitarr vid tillfälle.

Jag duschar efter flytten och belönar mig med Ben and Jerry's. Sa jag förresten att ni inte behöver tycka synd om mig eller Sara? Tror nog snarare att det är fler som borde se sig i spegeln och fundera på om det är detta som är livets mening, denna tvåsamhet, detta att låta livet passera utan vidare analys, dessa prylar och drömmar om större hus och bilar med högre motorstyrka.

Men var och än får såklart bli lycklig bäst den kan. Inse att det är just det som Sara och jag försöker göra. Och med det lämnar bloggen ämnet skilsmässa för denna perioden. Tror det är dags att vässa de politiska klorna.

31 augusti 2017

Det är i motvind som drakar lyfter

När jag ställer cykeln utanför Rådhuset så är jag en kvart tidigt. Sverigedemokraternas grupp står utanför porten och pratar och röker och borta vid fontänen svänger en polispiket upp, men vänder och kör bort igen. Jag stegar förbi rasisterna och öppnar den tunga porten och låter mina skor föra mig in och uppför trappan. En gång gifte jag mig här, det var längesen och det gick fortare än min sexdebut. Idag ska jag sitta på min plats nummer 58 hela eftermiddagen och en bra bit in på kvällen, medan Sara packar ner sin halva av lägenheten. På lördag är det flytt.
I fullmäktigesalen stakar vi ut framtiden i makroperspektiv och i huvudet och där hemma gör vi samma sak i det privata. Och det privata är politiskt, tänker jag när jag tar till orda om den nya alkoholpolicyn. Och det politiska är privat, eftersom det berör mig personligen.

Sara och jag hittar våra framtider, trots tvåsamhetsnormen och Malmö blir en bättre stad tack vare alla oss som inte nöjer oss, utan visionerar framåt.
Det stora och det lilla hör ihop.
Vi som vågar ta risker och motar bort rädslan får kyssa den vackra framtiden.
Det är i motvind som drakar lyfter.

28 augusti 2017

Den jävla alkoholen

En vän och jag gick och såg på fotboll på en sportbar. Det var mitt i ett ödsligt halvt utrymt köpcentrum och i själva sportbaren var det avslaget. Men matchen var spännande och det var goda burgare. Bakom oss satt en man och en kvinna och deras barn. De vuxna hejade och drack och barnet var mest tyst. Mannen hade långa berusade analyser av matchen och kvinnan försökte provocera mig en aning när hon hörde min dialekt.

Den jävla alkoholen, tänkte jag. Och så tänkte jag på att de säkert var kärleksfulla föräldrar, men att barnet ändå växer upp med svek och osäkerhet som vardagsmat. Hon som så många. Och alkoholism blir aldrig bättre av sig självt, det blir bara värre om en inte lägger av.

På torsdag ska kommunfullmäktige äntligen besluta om en mer restriktiv hållning när det gäller att dricka för skattepengar. Som ni vet föreslog jag det redan för 21 år sedan och från höger till vänster fnissades det åt mig. Nu får jag nästan rätt. Men borgarna vill även i fortsättningen se alkoholen flöda för skattepengar. De förstår liksom inte att varje alkis börjar med ett första glas, att tillgången gör alkisen, att vi är inte en särskild sort vi som måste avstå.

Den lilla flickan på sportbaren är för mig långt viktigare än dryga borgare som låtsas att en drog är kultur och tradition. Så kan saken sammanfattas.

27 augusti 2017

Det som räknas

De senaste dumheterna från SD får oss att garva. Nu vill de att svenska folket ska ägna sig åt stångstötning för att värna om den svenska kulturen. Bättre än sån där utländsk fotboll, kan man tänka.
Men i SD:s huvudfråga: stängda gränser, så är det regeringens största parti som håller i taktpinnen. Det bara är så och så har det alltid varit. Detta utan att vara rasister. Men det spelar ingen roll vad man kallar sig, det som är viktigt är vad som händer på marken i den konkreta verkligheten. Och där är gränserna stängda och folk skickas till Afghanistan. Ändra på det innan ni stämmer upp i Internationalen.

I den fråga som jag mer än annat ägnat mig åt under mandatperioden, trafiken, ser jag liknande mönster. Egentligen är en människa med galna åsikter om klimatet, men som handlar i närmaste butik och promenerar till jobbet att föredra framför den som pratar vitt och brett, men som ändå tar bilen till Emporia eller ett jobb långt borta från hemmet. Det som händer på marken är det som räknas. Luften blir inte renare av bortförklaringar, utan bara om du ger fan i att köra bil i stan.

Det måste gå en rak linje mellan det du förespråkar och det du gör i din vardag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Där utöver behövs en politik som gör det lättare att göra goda val. Det är varken så att vi är hjälplösa offer för strukturerna eller i alla lägen kompetenta valfrihetsexperter. Nästa gång du vill se en ändring på något så får du börja med att fråga dig vad du själv kan göra.

25 augusti 2017

Anna får mig att stanna

Jag har inte så värst mycket till övers för Anna Kinberg Batra. Den politik hon står för är gammaldags och dålig, hon vill ta från de fattiga och ge till de rika, hon visslar och låtsas som det regnar i miljöfrågorna och toppar det med att öppna för samarbete med SD. Men när jag sagt det så vill jag ändå skicka in följande brandfackla: hon har blivit förjävla illa behandlad under de senaste dagarna. Så ska det inte gå till. Så gör man inte mot en annan människa.

Jag skulle gärna önska att det var typiskt för högern, att deras människosyn var så radikalt olika de andras. Men vi vet att det händer i alla partier och vi vet att det inte handlar om innehållet i politiken. Det är detta att politiken blivit en karriärväg, ett sätt att bygga en position och ett liv, som är problemet. Allt fler lever gott på politik på behörigt avstånd från väljare och världen. Allt fler har för mycket att förlora.

Jag försöker hålla min kropp fri från det som vill släcka min eld, jag stannar trots att politiken ibland gör mig så illamående att jag kräkas. Häxjakter och cynism får mig inte att hota med att sluta, det får mig att hota med att stanna. Anna får mig att stanna. Inte minst för att bekämpa de idéer hon står för. För det är det allt handlar om.

23 augusti 2017

På en gräsmatta i Beijers park

Just här där jag sitter och äter  sommarens sista Magnum satt jag för en hel drös år sedan på en filt med en kvinna jag mött via bloggen. Sånt hände nämligen pre Facebook och det kanske kan hända än, vad vet man?

Hon var en mycket speciell människa som skiftade inriktning oftare än David Bowie i hans krafts dagar och det var inte riktigt lätt att veta vad hon egentligen stod för. Ändå gillade jag henne och vi fyllde en funktion hos varandra, vi berikade varandra på ett odefinierbart sätt. En gång firade vi nyår ihop. Hon gick och la sig före tolvslaget och jag satt och läste feministlitteratur.
Raka motsatsen är de gamla bekanta som står och stampar exakt på samma plats som när vi lärde känna varandra. Samma låtar, samma nyårsfester, samma partners och samma sätt att ta emot världen. Lika spännande som ännu en säsong av morden i Midsummer.

Själv vill en ju tro att en utvecklas lagom, men håller fast vid sina grundläggande värderingar. Vetefan om det stämmer. Jag tycker jag gör samma misstag om och om igen.

Här i Beijers park breder andra människor nu ut filtar och lär känna varandra och blir viktiga i varandras liv, kanske bara för en stund. En kvinna i ljust lockigt hår rastar en hund och sju barn i gula västar skrattar och blir ropade på av en pedagog. Alltid händer det något.

22 augusti 2017

Många tunga steg

På min nämnd idag hade vi en liberal motion att behandla om att komma ihåg dem som Gestapo släpade ut ur husen och in i järnvägsvagnar med destination gaskamrarna. Intressant. Det är bara det att här inte fanns något Gestapo. Det behövdes inte.

Den svenska socialdemokratiska regeringen bad Tysklands myndigheter att stämpla ett J i vissa pass, passen hos de tyskar som enligt lag var skyldiga att bära en gul stjärna på sina kläder. Så kunde de stoppas vid gränsen och istället tas omhand av tyska myndigheter. Hur många kilo aska i trakterna kring Treblinka och Ošwiecim som härrör från Sveriges vidriga politik från den tiden är svårt att veta. Men många är det. Vi kunde räddat, men det ansågs för dyrt och svårt att blanda kulturer sådär.

Sen kunde man ju hoppats att vi dragit lärdom av detta och nu trodde på människor som tagit sig hit och faktiskt lät dem stanna, men det är med misstro som en rännil får asyl, medan andra skickas iväg till osäkerhet och eventuellt döden.

Lär för fan av historien.
Amnesti, nu.
Skicka ingen till Afghanistan.

Vi har en moralisk skyldighet att ta reda på det kaos som vi och andra västländer ställt till med där borta och i det ingår rimligen att inte deportera någon.

Och jag bor och lever i Malmö. Vi är inte perfekta, men vi gör vad vi kan för att ta det ansvar som andra ställen undrandrar sig, vi tar vår del av rännilen och mer därtill. Det kanske innebär att vi inte har råd att betala samma lärarlöner som de helvita kranskommunerna, men då för det göra det. Det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni mot mig, som han sa, rabbinen från Nasaret.

Själv äter jag pyttipanna och ska strax ut och springa. Om två veckor bor jag ensam i den jättestora femman med en son som kommer då och då. Mitt huvud fylls av sorg över livet och världen. Men det möter jag bäst med skarpa formuleringar, praktiska insatser och många tunga steg.

18 augusti 2017

Just kids

På lördag är det dags att se Patti Smith. Henne har jag gillat ända sedan jag hörde hennes version av Bruce Springsteens Because the night och ännu mer sen jag hörde hennes egna texter och ytterligare mer efter att ha läst henne. En ikon, minst sagt. Platsen är lite originell: en folkpark i Ystad. Det är en anakronism, lite som när Beatles spelade på Liseberg.
Patti Smith står för något bra, en grundläggande anständighet i en vulgariserad tid, särskilt i hennes hemland. Håll linjen även om det kostar.

Man måste stå för något och inte sälja ut eller följa med strömmen. Men det är fan lätt att bli som man umgås och hamna i dåligt sällskap utan att riktigt fatta det. Två som jag ändå gillat fast de alltid varit störiga är Ann Heberlein och Katerina Janusch. Nu har de tydligen sökt sig till althögern, till flabbarna på twitter och glömt att människor som kommer hit är just människor, några snälla och några dumma, lite som du och jag.

Själv sörjer jag mer än jag hatar när människor sviker och blir knäppa i huvudet. Det är en brist, jag vet. Livet är lättare om man ser allt i svart och vitt och hatar. Och hur mycket du än tycker det är klokt och bra att skicka ut folk med flyg till det säkra Afghanistan, så glöm inte att det handlar om människor av kött och blod. Just kids, som Patti Smith skulle säga.

17 augusti 2017

Fjortisen

Fjortisen har börjat i en ny skola i Limhamn. "Alla andra tjejer är blonda och har märkeskläder och IPhone7", säger hon. Så kan den etniska och klassmässiga uppdelningen i Malmö sammanfattas. Det finns saker kvar att jobba med politiskt. Hon sminkar sig och förbereder noga varje steg utanför lägenheten. Inte mycket lämnas åt slumpen. Men det är ändå med en självklar insikt om att hon är lika mycket värd som någonsin en snubbe.

Och så går hon på festivalen.

Jag läser att det varje kväll anmäls nya sexuella övergrepp på Malmöfestivalen. Det fyller mig med stort hopp att 90- och 00-talisterna kanske ändå inte tar lika mycket skit som tidigare generationer. Jag som varit på festivaler i många år kan försäkra att detta med sexuella ofredanden inte är något nytt.

Om bara några veckor bor fjortisen och jag på olika ställen i stan. Hon flyttar med sin mamma och jag kommer så klart att sakna henne. Men livet går vidare, det gör ju det.

13 augusti 2017

En varg söker sin flock

Hösten kändes i min näsa när jag sprang idag, det var första gången för i år, men det kommer att bli mer, det vet jag. Mer och mer tills alla löv ligger på marken och kylan får dem att se ut som frosties.
I nästa vecka startar allt; möten, inskolningar och planeringar. Men ingenting blir som det var. Om tre veckor flyttar Sara och vår lägenhet står visningsklar och redo att säljas. Det är sorgligt och nödvändigt. På jobbet slutar några av mina best buddies. Det är trist som fan.

Sen drar nomineringsprocessen igång och någon gång i början av nästa år vet jag om jag ska fortsätta med politiken.
Möjligen något tidigare. Allt förändras denna höst. Jag hänger inte riktigt med.

Alla gemenskaper jag någonsin ingått i har fallit och försvunnit. I grunden är jag en ganska ensam människa. Det är svårt att alltid längta efter trygghet, men aldrig föräras den. Jag har lätt att lära känna folk, men det blir nästan alltid som lustgas, flyktigt, hastigt uppflammande, men försvinnande. Jag fattar inte varför och Sara är såklart ett av få undantag.

Men min kropp vill inte riktigt finna sig i att allt tycks vara dömt att förändras denna höst 2017.
Idag när vi sprungit ut tillsammans, så var jag centimeter från att pussa Sara, när vi skulle skiljas åt vid parken som vi brukar, när vi satt och drack kaffe nu i eftermiddags smög sig gamla mönster av konflikt och skuld in, innan vi hann lägga ner det. Sara säger att vi är som Bonusfamiljen på TV, fast utan humor.

I politiken kan jag inte helt fatta att vi planerar vi för vår sista budget inom samarbetet och på jobbet kommer jag på mig med att prata metoder och strategier med folk som bestämt sig för att lämna.

Det är för mycket. Det är fan allt. Vart ska jag ta vägen och hur ska det gå till?

Jag vet. Det löser sig. Och en dag, inte långt från nu kommer jag igen att känna den där känslan av sammanhang och gemenskap, utan vilken man går under.
Eller?

08 augusti 2017

Del 10. Men bara om min älskade väntar. (Tomorrow is a long time) #tiolåtar

Alla gånger jag sprungit rakt in i fel famn, därför att jag längtat så jävla mycket eller bara varit ensam. Jag kan inte räkna dem alla, tillfällena, kvinnorna och de varma känslorna som lika snabbt blivit till kyla och rutin. Så får det aldrig bli igen. Mer genomtänkt är bra, mer långsam start. Men mest behöver jag nog vänta.
Hon har helt rätt när hon säger det.
Landa i sig själv, i den nya lägenheten, i det nya livet utan vigselring, livet med inglasad balkong och en annan cykelväg till jobbet. Imorgon är en lång tid.

06 augusti 2017

Del 9. Goliat. #tiolåtar

Satt och pratade med en kollega i fredags i personalrummet. Så länge att jag fick en verbal reprimand av en annan kollega, trots att det var få barn på plats och allt rullade på. Vi pratade om detta med att lyssna på barns berättelser, samtala och därifrån ta allt vidare, att starta förändringen där i varje liten människa. Även om jag idag ska gå i pridetåget och det är bra och måste finnas, så är det inte se bombastiska uttrycken som förändrar. Världen behöver färre paradgator och fler stigar där man kan gå sin egen väg.
Det är inte de stora projekten och skryt på väggarna som är kvalité i förskolan, det är mångfalden som får vara mångfald, det lilla barnet som för första gången skördar tomater eller brer en macka, som hävdar sin åsikt inför hela gruppen, killen som för första gången vågar ha sin snygga rosa klänning och så ser det ut i hela samhället. Kvinnan som lyckas lämna sitt destruktiva förhållande, de älskande som vågar gå hand i hand tvärs igenom Rosengård Centrum, trots att de stämplas som syndiga, min äldste son när han bjuder en liten unge på godis i affären, när hans pengar inte räckte, du som står upp mot homlfoberna på läktaren och förstör släktmiddagen genom att säga emot din kusin när han använder n-ordet.
De små stegen, den växande självkänslan, möten, samtal.
Godhetsapostlar, PK-troll, batikhäxor, Sverigefiender och lösaktiga, kom och gör er grej.
Så besegrar vi Goliat.

03 augusti 2017

Del 8. Keep on rocking in the free world. #tiolåtar

Förr eller senare får man ta sig ur navelskådandet och titta ut över världen. Det är inte synd om dig, särskilt inte om man jämför med andra. Du har tak över huvudet, mat på bordet och ett meningsfullt jobb. Bitch, please, vad har du att gnälla över. Du har möjlighet att välja bort prylar, välja bort bilen, minska din köttkonsumtion och downshifta ditt boende. Att ha råd att avstå för att världen ska bli en bättre är ett privilegium. Ta vara på det.

Om du beklagar dig över tiggare, om du tycker att Sverige är fullt, om du tycker att andra kan nöja sig med enkla jobb, om du, just, du behöver kunna parkera kloss intill din bostad, så tycker jag synd om dig. Då har du inte förstått någonting.

Solidaritet. Ska det vara så svårt?

01 augusti 2017

Del 7. Little Willie John #tiolåtar

Vi som haft det tveksamma nöjet att bo på en liten plats under delar av vårt liv vet vad som menas. Normen skaver, lindrigt talat och alla vet vem man är och vilka roller var en är satt att spela. Men det kan säkert även vara likadant i delar av Malmö. Alla man känner lever som man ska leva och drömmer om köksöar och nya altaner. Tjejen som spelade den låten för mig var en sån där tam fågel som drömmer och fascineras av andras brott mot normen. Men senast jag kollade så bodde hon i en villa utanför en liten stad här i Skåne. Hon har en akademisk utbildning och hennes man har ett eget företag. De har det materiellt bra. Troligen ett fint kök från Poggenpohl. Vet inte om det var det hon önskade av livet. En gång tågluffade hon och jag lånade hennes lägenhet och passade hennes katt. Det är längesen. Jag brukar säga: dröm inte, planera. Frihet får man inte, den tar man. Att gud finns och ibland visar tecken betyder inte heller att man ska hoppa på första bästa tåg som råkar stanna vid stationen. Det är att låta andra bestämma. Jag vill förändra världen och ha kul under tiden. Det räcker bra. Och jag gör det och låter andra göra samma sak. Därför omformulerar jag och Sara vår relation till vänskap eller vad det kan bli och därför står vi inte i vägen för varandras frihet och lycka. Du äger din tanke och tid. Låt ingen ta den ifrån dig.
Var inte så jävla rädd för att utmana dig och världen, tvinga inte in dig i tvåsamhetens fängelse eller villamattornas tristess. Se dig omkring i världen.

28 juli 2017

Del 5. Sanna (Nyårsafton, Åre 1983) #tiolåtar

Det är rätt easy-peasy att vara pappa för det mesta. Man kan lugnt sitta och skriva härliga kärlekslåtar till sina barn och om man deltar aldrig så lite i det dagliga och nattliga vällingvärmandet, så är man ändå king. Som ensamstående pappa är man en hjälte i Nelson Mandela-klass, skulle jag säga och ens trapphus fylls av tindrande kvinnoögon. Du är inte som alla andra, liksom. Det är så tröttsamt.
Ändå är det härligt att höra den där låten. Just sådär var det att titta på sitt sovande barn, man fantiserade om vad det skulle bli av dem, förhoppningsvis minus de förströdda sexistiska orden om att hojta åt pojkar som flörtar med ens dotter. Så växer de upp och blir vad helst de månde välja. Har du tagit ut din föräldraledighet, så mister du dem aldrig, har du varit en bifigur, en Lisebergsfarsa eller supit skallen i bitar så förtjänar du inte den kärlek du troligen ändå får, om än på distans. Jämställdhet är att dela lika i praktiken, döm inte dina barn till saknad och inte dig själv heller.

27 juli 2017

I en annan del av Möllan

Sedan igår är jag innehavare av en bostadsrätt i HSB Brf Stenbocken på Södervärnsgatan, ganska nära vattentornet. Det är ett modernistiskt hus i min egen ålder, till skillnad från hundraåringen på Bergsgatan.
Egentligen hade jag föredragit en hyresrätt, men det är svårt att vänta in rätt lägenhet, så dom marknaden ser ut. Från och med den sjätte oktober är det ett helt annat liv som väntar. Vill du ha din frihet, får du ta den, sjunger Lundell och det är väl just det jag och Sara gör nu. Det är ett annat sätt att leva som väntar där i en annan del av Möllan, det som så vackert kallas singelliv. Men det är samma sorts fåglar som kvittrar utanför fönstret och samma cykel som ska trampas längs samma Nobelväg till samma arbetsplats.
Just när du trodde att allting stod klart för dig så kommer den stora förvirringen. Men just när du trodde att mörkret var utan ände, så ser du en strimma av ljus.

26 juli 2017

Del 6. Flickan och kråkan. #tiolåtar

Det är typiskt att det var hon som fick springa på sina taniga ben och reda ut saken. Helt plötsligt låg han ju där, död i köket. Ihopfallen, borta för alltid, i himlen eller nere under jorden, vidare i det ekologiska kretsloppet eller hur man nu väljer att formulera det. Hon fick ta det, arton år ung fick hon bli vuxen och ta ansvar. Man måste det man måste. Och hon såg sig i den här sången, hur hon sprang för livet. Men det var fan ingen kråka som dött, det var vår farsa som låg där, stel och död och för alltid tystad, farsan, han som skulle skydda henne mot allt ont och ibland gjorde det väl nitiskt.
Hon skulle ju inte ha behövt ta i det där, hon som kom till oss för att få det bra, hon som lärde oss andra i familjen att blod och vatten har samma densitet och att relationer och kärlek är allt som betyder något.
Men så var det. Vi andra var någon annanstans då. När det väl gäller så är man ofta ensam. Och man hoppas och tror att det inte ska vara för sent.

24 juli 2017

Del 4. Lät du henne komma närmre. #tiolåtar

Snart är hösten här, tänker jag och ser ut genom fönstret på jobbet. Gräset på gården är mörkgrönt, det är väl allt regnet som mättat rötterna, men snart nog blir det kallare och torrare. Jag sätter lurarna på huvudet och stänger ute bruset. En röst tar sig in, full av allvar och ängslan. Sommaren 2017 kan ta slut nu, känner jag. Det räcker så här. Låt mig komma vidare. Jag ska skriva färdigt min halva av boken, inreda ett nytt hem och landa i mig själv. Låta mig slippa den ständiga oron, dra ner nivåerna till lagom.
Nej, hon var inte vackrare än dig, Melissa. Det funkar inte så. Skönhet är förgängligt och syns ändå inte i mörkret och det är ju där man befinner sig för det mesta.
Ja, några tränger sig in i ens liv och man låter det hända. Eller så lockar man in dem, vad vet jag. Gjort är gjort. Jag lämnar dörren öppen, för den man älskar på riktigt släpper man hur som helst fri och gör man inte det, så är det inte kärlek. Jag skyller inte på att det var menat så, det kan lika gärna vara jag som inte såg tecknen ens när de lyste i eldskrift och i vilket fall som helst gav Gud mig den fria viljan mer än något annat.
Jag ska skaffa nya vanor och nya kläder, så låt hösten komma och jag ska verkligen skriva färdigt romanen den här gången.