21 oktober 2017

Betala de hårdast jobbande pedagogerna bäst

Jag vaknar i min bäddsoffa som en privilegierad människa. En fin bostadsrätt, en bokhylla full med bra böcker, en stor balkong och nedanför den grönska, fast jag bor mitt på Möllan. Igår var jag ute och bowlade med fina kollegor från den bästa förskolan jag satt min fot på och i torsdags fick jag chansen att lyssna till en fantastisk människa och berättare, som sen tyckte att det Sara och jag hade att säga var viktigt och intressant.
Jag står i skuld till världen. Det är ständigt payback time för oss privilegierade. Min menorah påminner mig om att försöka tända ljus för andra, nu när jag själv fått så mycket nästan gratis.
Men idealism ensamt bygger inte en bättre värld. Marx hade rätt i en sak: pengarna styr. Följ pengarna, inte pratet.
Och i mitt yrke betyder det väldigt konkret att de som har det hårdaste jobbet också borde ha de högsta lönerna, så att de bostadsområden där barn snarare vaknar upp till ljudet av kackerlackor, än ljudet av blad som vänds i intressanta böcker borde ha den högsta lönen. Nu är det tvärtom. De som har de enklaste förskollärarjobben har påfallande ofta de högsta lönerna. En kan argumentera emot och säga att problem finns minsann överallt, men vi vet att det som är skitjobbigt i Vellinge är vardag i Malmö och det som är tuff problematik i Limhamn inte ens är en västanfläkt i Lindängen. Vi bara vet det. Och vi som styr stan bygger om och till för att kompensera för det, (varpå vita män i plåtlådor med hjul blir kränkta, för det blir de alltid när någon annan får typ lika mycket som dem).
Kortare sagt: idealism hjälper inte. Höj lönerna för förskollärare och barnskötare i fattiga områden. Gör det nu. Höj skatten om så krävs.

17 oktober 2017

Me too (Jag är en del av problemet)

Igår läste jag mina systrars berättelser på nätet. Ja, inte mina systrar M och B:s, men de finns de också, det vet jag. Särskilt smärtsamt är det att läsa att även min dotter. "Varför kunde jag inte skydda henne från det", tänker jag, innan jag hajar till och inser att just det är problemet. Kvinnor är inte mindre vetande små liv som "vi" ska skydda. Allt du rör, du dör-snack, allt prat om vad vi ska göra med någon som petar på "våra" kvinnor ingår i en syn på kvinnan som mannens egendom och jag äger ingen kvinna och har aldrig gjort, inte ens min dotter.
Sen kommer det där gänget som klappar sig på bröstet för att de aldrig sagt hora eller trakasserat någon sexuellt. Snälla ni, att inte förtrycka eller begå brott är ett normaltillstånd. Det ska du inte skryta om. Dessutom kanske du inte vet eller minns allt du gjort och du vet säkert inte hur det tagits emot.
Det finns anledning för oss män att ta ett steg tillbaka och lyssna i dessa dagar. Du behöver inte göra en offentlig confession, men granska dina privilegier och se vad du gör med dem. Du är en del av problemet. Jag är en del av problemet.

14 oktober 2017

Jag är inte rädd för idioter

Det är en vanlig kväll på Möllan. Bilar tutar, folk sveper öl på uteserveringar som trotsar hösten med infravärme och och jag cyklar hemåt med en kasse på styret. Från restauranger och affärer kommer dofter som är svåra att lokalisera, men som för tanken till Asien eller Medelhavet. Utanför ICA sitter en kvinna med en filt om sig och en pappmugg i handen. En man med Möllanknut i håret lägger en tjuga innan han svingar sig upp på sin Christianiacykel.
Det är underbart att leva här, men jag förstår att några inte känner igen sig. Things have changed, som Dylan sjunger.
Några längtar tillbaka till något de inte riktigt minns, ett Möllan utan uteserveringar, feminister, med obegränsad framkomlighet för bilar, men utan arabiska taxichaufförer och falafel.
De saknar den vite mannens totala hegemoni, den tiden då det inte tjafsades så mycket om klimat och jämställdhet. Nu får de söka sig långt utanför stan för att känna igen sin värld och inte ens det går alla gånger.

Vet ni, jag pallar ärligt talat inte att bry mig så mycket om dem. De är anakronismer, sorgliga företeelser på utdöende och även om SD stigit i opinionen, så är det inte framtiden vi ser. Malmö och världen har alltid förändrats. Från mig kommer ni aldrig att höra ett ord om att vi måste gå dem till mötes eller samarbeta. Jo, jag ska lyssna, men sen säger jag emot. Om sen den vite kränkte mannen kommer i form av en fd arbetskamrat som plötsligt visar sina rätta sidor eller en dam i snygg klänning som helt plötsligt vill förbjuda fattiga att be om hjälp eller vill att staten ska förbjuda vissa klädesplagg spelar ingen roll. Jag kommer att säga emot. Och historien kommer att ge mig rätt.
Jag är inte rädd för idioter.

09 oktober 2017

Jag försöker leva istället

Min boendekarriär peakade med drömlägenheten på Bergsgatan. Igår gick jag dit igen för att hämta pärmen som ska gå vidare till nästa ordförande i bostadsrättsföreningen. När jag steg in så var det bara en gammal lägenhet, tom, sliten med minnen dolda i väggarna. Det var en sorglig syn. Jag gick mycket snabbt därifrån. En ska inte se tillbaka för mycket, men det gör jag och har alltid gjort. Det är mitt stigma mer än annat.
Nu bor jag någon annanstans, som ni vet. Downshiftad till ett kompaktare liv. Jag bor där det krävs tagg för att komma in och ut och i morse höll det på att gå illa. Jag gick ut ur huset, sjöng med i Magnus Lindbergs låtar, så intensivt förknippade med en annan höst i ett annat slags liv och när jag skulle dra cykeln ut genom grinden, så var taggen inte i min hand eller ens i fickan. Jag kom ingenvart.
Men gud var snäll denna morgon.
Jag lyckades komma tillbaka in i min uppgång genom en dörr på glänt och kunde hämta min tagg, denna livslina i HSB-världen. Sen öppnade sig grinden och så cyklade jag iväg längs morgontrötta Möllangator, fortfarande med ML i öronen. Härligt. Han har varit med i mitt liv sen jag vid sjutton hittade en kassett med hans första LP på ena sidan och Eva Dahlgrens första på den andra. På den tiden bodde jag i ett groteskt fult hus i den delen av Masthugget som blivit miljonprogram och herregud, så ung jag var, för en är ju det vid sjutton. Så lite jag visste och så ensam och längtande jag var. Det är vad ungdomen är. Drömmen om något annat. Fortfarande kan jag texterna och jag sjunger högt och tydligt och folk vänder sig om både på Södra och Norra Parkgatan. Och höstlöven yr, precis som när jag gick och gick uppför backarna i Masthugget, men här är det platta marken, för så ser Malmö ut.
Och en lägenhet är hur som helst bara en lägenhet, en ska inte göra det till en alltför stor symbol för något. Jag bor bra i min modernistiska dröm, precis som jag gjorde det under stuckaturererna. En kopp kaffe och en Budapestbakelse på balkongen gör livet än lite bättre. Ska bara lära mig att inte glömma taggen hemma. Om jag drömmer om något? Nja, jag försöker leva istället.

05 oktober 2017

Byebye, sunk-ica.

Jag packar och fixar och Sara kommer över och vi demolerar alla soffors moder, ty den låter sig inte transporteras ut ur lägenheten. Äldstebror är också här och jag hjälper honom med några saker och sen går vi och äter. Till sist har alla gått till sitt och jag belönar mig med kaffe och dyrglass. Jag går till sunk-ICA och det slår mig att det kanske är sista gången. I mitt nya hemkvarter finns en annan ICA, så det lär bli dit jag går framgent.
På sunk-ICA är det som vanligt, skitigt golv, bra sortiment och ignorant personal. När jag kommer fram till kassan sitter detektiven i ettan och en kassörska som heter Elin i tvåan. Detektiven kallas så (av mig och Sara) eftersom han under en period hade för vana att smyga efter mig i butiken för att se om jag snattade något. Det gjorde jag aldrig. Däremot var vi troligen några av ställets bästa kunder. Vi var många och vi åt mycket. Med tiden övergick han från att bevaka suspekta kunder till att ragga på sina kvinnliga kollegor. Ibland sågs han även arbeta. Men nu är tiden av masskonsumtion från vår sida längesen förbi och när jag lägger upp mina två varor på bandet, hinner knappt erfara Elins tillstymmelse till leende innan detektiven frågar vad Elin ska göra i helgen. Hon svarar något mumlande. Sen berättar han att var i Möllan igår. Så uttrycker han sig. Elin ser lagom intresserad ut. Kanske är det inget grepp hon faller för. Hon kan säkert själv promenera de hundra metrarna till uteserveringarna på torget om hon vill.
Det är fascinerande med människor i serviceyrken som liksom pratar genom ens rygg. Tror kanske att deras jobb och liv skulle bli roligare om de bytte några ord med kunden. Men vad vet jag?
Nu är hur som helst vår långa relation med Sunk-ICA över.

01 oktober 2017

Göteborg i helgen?

En kompis frågade om jag skulle åka upp till Göteborg i helgen. Men, nej, det bestämde jag mig trots allt för att inte göra. Troligen skulle jag blivit så förbannad på nazisterna att jag tappat min coolhet, som om jag någonsin haft någon. Det hade inte gjort någon glad och inte förändrat världen. "Du kan ju twittra istället", säger kompisen, men med ett vänligt leende. Sen reste hen till Göteborg och var en av många tusen som faktiskt stoppade nazisterna från att gå på Göteborgs gator. Det var bra gjort. Jag bryr mig om sanningen ska fram väldigt lite om nazisternas jävla yttrandefrihet. För mig är det viktigare att den judiska församlingen fick fira Jom kippur, att samkönade par kan gå hand i hand och att alla vi som kallar det här landet för hemma får leva i fred.

Själv sprang jag lopp och sen gick jag på gallerinatten med några vänner. Vi var sådär kulturella som högerextremister hatar att en är. Vi var så mångkulturella och landsförrädande som det bara går.
Vi hade trevligt och det om något avskyr extremister.

När det gäller nazister och SD så är jag också lite trött på psykologiserandet, att det skulle vara ledsna män som förlorat allt och som söker ett sammanhang. De får väl gå i KBT om de är ledsna. Håll er bara ur min åsyn tills ni kommit på bättre tankar än att vara rassenassar.

Trött är jag också på dem som säger att nassar och antirasister skulle vara två sidor av samma mynt. Jag vet att det bland oss på den goda sidan finns idioter som kastar sten på polisen och som troligen lika gärna skulle slåss mot folk som höll på fel fotbollslag eller även spöa en flickvän som käftade emot. Men det är undantagen. Även revolutionsromantiska antirasister är bättre än nassar och SD.

De flesta människor är snälla, men ibland är det bästa sättet att vara snäll på att bli fly förbannad. Det är bättre att någon gång göra fel än att inte göra något alls.

29 september 2017

Hellre päron än lektioner

Min dag idag; jobb på förskolan mellan halv åtta och halv ett, sen raskt iväg till kommunfullmäktige och möte till halv åtta eller när det nu slutade. Det är så det kan se ut en och annan torsdag. Det ser också ut så att det påfallande ofta är osäkert om det går att bemanna upp för mig när jag är borta. Eftermiddagens vikarie hade visst gått fel och hamnat på en annan avdelning, fick jag höra idag. Behoven var säkert stora även där. Men sen kom hen visst rätt. Tur det. Det är svårt att rekrytera vikarier, trots arbetslösheten på femton procent i Malmö och ännu svårare att rekrytera förskollärare. I Malmö har också vår förvaltningsledning gjort det smarta draget att plocka hundra förskollärare ur verksamheten för att göra dem till halvchefer/byråkrater och bombat oss kvarvarande med blanketter och fylleriövningar. Minsta lilla promenad i parken ska riskbedömas och skitsnygga utvärderingar ska varje termin in och samla kilobytes. Det vill fan till att en är bra på sånt, för det är så en höjer sin lön i dessa dagar av kriterier och individuell lönesättning. Att plocka päron med ungarna på en ödetomt ger not so much cred, även om det är aldrig så mycket undervisning, som att lära barnen läsa och skriva inför ögonen på chefen. Men det är så vi gör idag och det Är bara helt ljuvligt. Gräset växer högt på ödetomten och fruktträden står där ännu, inklämda mellan järnvägen och bostadshusen på Ellstorp. Jo, jag vet att det är dåligt för min löneutveckling och fett omodernt. I know. Hade jag suttit i fler möten på jobbet, så hade Det lönat sig bättre. Men det finns det som är större än pengar. När den vigaste av ungar klarar att svinga sig upp i trädet och börjar plocka päron, så är det bättre än vilken NO-lektion som helst. Och när kollegan och jag säger "snäcka" i munnen på varandra så lär sig barnen att skal = snäcka, inget skal = snigel. Och detta med att leva i samklang med det levande, vara varsam med det gemensamma. Eller som vi säger med ett förlegat uttryck: solidaritet. Och också sånt som igår då barnen tränar sig på att samarbeta för att lyckas med hinderbanan i gympasalen, den som måste till för att de inte ska ramla i slajmet, ni vet ja, då känner jag att vi gör det vi ska. Och när en unge som varit tyst tills nu säger några ord, då uppfyller vi alla välformulerade mål. Leder ungarna till kunskapen. Om vårt insnöade fack kunde vara med oss på noterna där, istället för att bejaka en komplexfylld teoretisering och begreppsförvirring, så vore mycket vunnet. Vi behöver inte karriärtjänster, ökad lönespridning eller tramsprat om undervisning (vi undervisar hela tiden, samtidigt som vi gör annat). Vi behöver förskollärare på golvet som fattar sin mission och får redskap att utöva den. Hellre päron än lektioner. Hellre barn än blanketter.

25 september 2017

Resten av mitt liv, om det behövs

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner. Nej, så illa är det inte. Men jag packar och slänger och resedagböcker från en annan tid dyker upp, handskrivna med berättelser från barer och passkontroller i ett Europa som var instängt. Resedagboken doftar som Lissabon gjorde på den tiden, nybakt bröd, avgaser och dålig dagvattenhantering. Och så espressomaskinens pysande, där jag sitter med min glödande penna i tjugoårsåldern, oprövad, med vingarna hjälpligt utfällda.
Det är inget jag saknar.
Saknar heller inte alla namnen på människor jag skulle skicka vykort till. De kom och försvann. Så har det alltid varit med mig. Jag ska återkomma till det.
Jag packar och vädrar snart ut alla lägenheters moder och det slags liv vi levde här. Två vänner som inte varit här tidigare tittade in igår och vi fikade och jag visade runt i tomheten. Vi satt och pratade om förhållanden, vi gör alltid det och jag försökte förklara var min sko klämmer, varför det aldrig håller. Det är något med drama och passion, med vågdalar och toppar, något med att konflikter och besvikelser alltid tar över, att skulden lägger sig som en hinna över allt vackert.
Jag har inte bara haft otur, har inte bara valt fel. Det kan vara något i mig, det måste vara något i mig.

Historien om mitt liv är historien om hur människor kom och försvann, försöker jag förklara. Namnen på vykortsmottagarna i resedagboken, vänner, de jag förälskade mig i och alla andra. Människor och lägenheter, drömmar, passioner och visioner, it all came and went. Nu samlar jag ihop mig, det går inte att ha det så här längre. En kunde alltid dra, byta jobb om en inte trivdes, skaffa något nytt och bättre. Sträva vidare eller helt enkelt fly.
Nu flyttar jag någonstans där jag kan bo resten av mitt liv om det behövs. Och ni som finns i mitt liv, jag ska göra mitt bästa för att behålla er.

24 september 2017

Carportsliv på andras bekostnad

Det är tur att vi människor är olika, tänker jag när jag är ute och springer och passerar genom villaområden med carportar för två bilar och trädgårdar med gräsmattor klippta som golfgreener. Men är någras rätt till olikhet mer värd än andras? Och alla dessa kvadratmeter som medelklassen skaffar sig, vad ska de med all denna yta till?

Ja, vi människor är olika och så ska det förstås vara. Även om vi skulle bortse från att det är bilen, bostaden och biffen som det måste bli mindre av om vi ska klara klimatet, så är dessa tysta villagator en orgie i tristess. Knappt en unge ute, två eller tre äldre män med hundar, en annan som tvättar sin dyra bil och en cyklist som passerar, men i övrigt tyst.
Jag hade inte stått ut i många minuter.
Det är ett märkligt ideal. Och det kommer med ett pris.

För när jag kommer hemåt igen ser jag strömmen av bilar på min gata. Jag tänker att det  är här de är, de som tröttnat på tristessen där ute i bullerbyn och jag förbannar att de kommer hit med sin jävla diesel och sina partiklar. Barnen i stan ska fan inte behöva betala för detta. Lev gärna ert carportsliv, men stå då för det och skita inte ner andras vardag. Eller ta cykeln till stan.

För jag tänker att det är här jag vill bo och leva mer klimatsmart, dra ner på köttet, men ännu mer cykla och gå dit jag ska och handla lokalt och inte belasta mer än vad som är rimligt. Men ännu mer: ett liv bland människor i rörelse och om vi lyckas, ännu mer plats för människor och möten på bilarnas bekostnad.
Alla behöver inte vilja samma som jag, men det är orimligt att vi som tar ansvar subventionerar carportar och bilåkande.

Och konkret politiskt betyder det: dieselförbud i stan, smalare gator, död åt bilavdragen och död åt ränteavdragen.

19 september 2017

John McEnroes ilska och min nya tröja

Jag går på biodejt med Sara och ser filmen om Björn Borg, Sveriges genom tiderna största idrottare, i konkurrens med andra, Sarah Sjöström, inte minst.
Björn är ett under av precision, koncentration och vilja. Ett unikum. Men det är John McEnroe som jag hejar på. Förlåt, men så är det. Hans ilska och utbrott känner jag igen mig i. Vi är såna som vandrar genom tårar och ilska, tills vi nödtorftigt lär oss att hantera oss. Jag ser på Sara i biosätet till vänster om mig. Hon nickar. Inget behöver läggas till eller dras ifrån mellan oss, vi känner varandra som ler, långhalm, Bonnie, Clyde, Svenne och Lotta eller vad ni vill.
Nu får en lära sig att tygla sig i livet, träna och bli lågaffektiv. Det kan jag vid femtio plus. Utom när jag två gånger håller på att bli påcyklad på trottoaren när jag är ute och springer, då brakar det lös.
Ja, var och en är sin typ. På min nya tröja står det Våga vara annorlunda, fast på tyska och då blir det en ordvits med mitt namn. Jag tycker det är ganska kul. Andra not so much. Men när jag har den på ett möte om parkeringsstrategi som blir budskapet ofrivilligt självuppfyllande. Alla ser mig. Lindrigt talat och några ler med och andra åt. Det är inte alltid gott att avgöra. Jag tänker på det där med att både vilja passa in och sticka ut. Mer än halva livet har gått. Jag har inte löst det än.

15 september 2017

Gud är varken sosse eller rasse

Vaknade i morse och hörde som i en dröm en diskussion om huruvida Gud är sosse eller rasist. Det var mycket riktigt en sosse och en rasist som diskuterade och de kom inte direkt överens. Svenska kyrkan håller val på söndag och de som är medlemmar kan rösta på partier. Det finns tydligen kyrkopolitiker.
Nu är jag inte medlem i Svenska kyrkan. Jag är inte kristen för fem röda öre. Det är helt konstigt att tro att gud gjorde sig till människa. Själva poängen med gud är att hen inte är människa och då varken sosse eller rasist, särskilt inte rasist för det är fan ogudaktigt. Men jag tror. Jag pratar med gud, tackar för saker och ber. Gud hör och svarar men påfallande ofta på ett annat sätt än en önskar. Du fattar inte. Men det är ändå så, tror jag. Och alla människor som Gud skickar i din väg kan ha en funktion för dig om du bara öppnar dig för det. Det är ett bombastiskt statement, men jag tror det är helt sant.
Någon gång släpper du då kanske in en person i ditt liv som ställer frågor och och möter din blick utan att vika ner sig och som det lilla barnet i sagan om kejsarens nya kläder visar hur sakerna står. Det klickar till. Jag har haft några sådana genom åren, ganska nyligen till och med. Jag vet med säkerhet att jag haft samma roll för andra. Nu svänger det i livet på alla håll och kanter, men tacksamheten över stöd och vägledning är enorm.
Det är inget som går att rösta om. Men för er som är medlemmar i den där halvstatliga kyrkan, så är det minsta en kan begära att ni aktivt motarbetar rasister. Så rösta i det töntiga valet.

12 september 2017

Förbud, förbud

Nu passerar olika förslag om förbud för olika saker i mitt flöde. Förbjud nazism, säger några, förbjud tiggeri, säger andra. Det är sällan samma personer som förespråkar de olika förbuden och det kan en ju reflektera över en smula. De som är liberala nog att tycka att nazism ska få finnas, kan mycket väl tycka att fattiga inte ska får be om hjälp och vice versa.
Det finns något nästan gulligt naivt i att tro att det oönskade skulle försvinna för att det förbjöds. Hux flux skulle fattiga romer bli normalinkomsttagare om vi slapp se dem utanför ICA och simsalabim så skulle de sjuka hjärnor som tror på "rasers" överlägsenhet och judiska världskonspirationer bli snälla och sjunga We shall overcome, hand i hand om vi bara beslöt om förbud.
Nä.
Förbud fungerar sällan och ska brukas med varsamhet. Nassarna skulle såklart bara kalla sig något annat och säga att de inte alls hatar judar, utan bara sionister och romerna, ja de skulle kanske gå över till att rota i soptunnor istället.
Mitt förslag är att vi istället för att förbjuda bygger ett inkluderande samhälle där ingen är vare sig jude eller grek eller så. Och nassar ska vi konfrontera överallt där de visar sina gristrynen och fula slipsar och töntiga frisyrer. Jag vet, det är krångligare.
Men ibland får man skärpa sig och inte falla för förenklingar.

10 september 2017

364 dagar kvar till valet

Jag undrar på allvar när den där dagen ska komma när jag blir sådär blå och konservativ som en visst ska bli med åren. Det börjar bli ont om tid för det nu. Men i mitt huvud händer inget sånt. Den radikala elden brinner värre än någonsin. Och när andra tävlar i att lansera hårda tag mot de där, när murar och stängsel hägnar in oss i länder och fållor, så sparkar jag bakut. När skillnader fortfarande är norm, trots att vi är människor och i grunden så jävla lika, så höjer jag min röst. När bilismen fortfarande får ta halva stan som gisslan och buller och avgaser gör oss sjuka, så laddar jag min mun med argument om rättvisa och hållbarhet. Men när jag är ute och springer och ser barn leka vid någon av temalekplatserna, så ler jag. Och när doft av nybakt bröd och nymalet kaffe förför mitt luktsinne och parkerna gör sig redo för hösten så känner jag att det vore ju fan att lägga av nu. Så får jag förtroendet så är jag med, om listor och placeringar verkar rimliga så står jag till förfogande. Ni kommer att få se mig ta strid mot moralister till vänster Som pratar och pratar, men aldrig offrar något, men ännu mer med blåa som vill förbjuda fattiga att be om hjälp och ni kommer att höra mig fightas mot rasisterna. Jag kommer att berätta att det inte är kameror och hårda tag som gör oss trygga, utan gator som barn kan korsa utan att bli påkörda, ni kommer att se mig peka och höra mig svära åt dealare som förgiftar våra tonåringar med sin skit. Ni kommer att se mig cykla till jobbet med ungarna på dagarna, för jag lever efter det jag står för. Jag kommer att äta allt mindre kött och löpträna för att ta hand om mig. Igår tog de gröna ett bra program för nästa mandatperiod. Möllans egen kommunfullmäktigeledamot gör sig redo. Kom igen, för fan.

09 september 2017

Bostadsfel

Det är en sån dag då en borde ligga i sin soffa och lyssna på Van Morrison och äta glass, men till det ges ingen tid. Det är både bostäder och politik på dagordningen idag. Vi sålde äntligen vår stora underbara lägenhet till ett vitt heterosexuellt par i trettioårsåldern. I en källare på Kronborgsvägen skrev vi under pappret. Nu är det de som ska bo här och höra trummorna på gatorna och känna doften av falafel och cannabis stiga mot skyn.
De är att lycka till. De får ett fint boende. Samtidigt deltar vi alla i ett spel som exkluderar. Bostäder har förvandlats till varor på en marknad där några vinner och några förlorar och andra inte alls får vara med. Jag flyttar till en annan bostadsrätt, men det känns helt fel. Att bo ska vara att leva och inte en investering som ger avkastning. I mitt förra hus röstade jag två gånger nej till ombildning, men blev överkörd av giriga grannar som ville casha in. Överlag har jag inget behov av att äga saker. Jag tycker det är motbjudande med spekulationer och att några blir fattigare och andra rikare. Nästa gång jag flyttar ska jag hyra. Allt annat är bostadsfel.

06 september 2017

We leard more from a three minute record

Jag lärde mig läsa och skriva trots skolans svenskundervisning och lärde mig sjunga och spela gitarr, trots musiklektionerna. Det är fortfarande en gåta för mig vad jag egentligen lärde mig i skolan. Att jag inte duger riktigt, kanske?
Att jag borde sitta still och lyssna?
Att skolan inte var gjord för mig.
Jag lärde mig mer av en treminuterslåt än någonsin i skolan, som Springsteen sjunger. Det var ett jävla slös med allas tid att ha mig där, för jag var vare sig en cool Zlatan som kunde dribbla eller en akademikerunge som det skulle satsas på. Jag var ingen.

Jag tror på ett lärande som utgår från att möta barnen där de är och därifrån vidga deras vyer, att godkänna det de står för, göra dem till trygga individer som vågar utmana sig själva och andra. Det får vara slut med kepsförbud, timplaner och raka led. Ungarna kan lära sig matte genom att spela fotboll, fysik genom att gå på Liseberg och svenska genom att skriva sångtexter och kärleksbrev.

När jag ser hur de mest misslyckade delarna av grundskolan exporteras söderut till oss i förskolan, så blir jag beklämd. Läroplanen blir tjockare för varje revision, en politisk önskelista där alla vill ha med sin grej. Jag säger: behåll texten om grundläggande värden och riv resten. Anställ bra pedagoger och lita på deras kloka huvuden istället.

Om jag hade haft lärare och fröknar som hade sett in i mina bruna ögon och förmedlat lärdomen att jag duger, så hade samhället kunnat spara många dyra terapitimmar och kostnader för läkemedel och långtidssjukskriving.
Nu är jag kanske en okej människa. Men jag är det trots undervisningen och inte tack vare.

03 september 2017

Det finns en förstaplats som inte går att nå

Pratade med en kollega härförleden. "Jo, men behoven finns ju överallt", menade hen på. "Barn kan vara olyckliga även i finare områden".
Det är naturligtvis sant. Lycka kommer inte rullandes in i carporten per automatik bara för att en är betrodd med lånelöfte. Ätstörningar och psykisk ohälsa finns även där, liksom funktionsnedsättningar.
Men hur en än kammar mattfransarna, så står följande klart: klass trumfar allt. En lyckad person från Biskopsgården är lyckad trots Biskopsgården, en misslyckad person från Långedrag är misslyckad trots Långedrag.
Invandrare med bra utbildning, må städa och rulla falafel i Sverige, men deras barn återtar snabbt klasspositionen från hemlandet. Kvinnor, HBTQ-personer, människor med funktionsnedsättningar, alla har det bättre och får det bättre i medel- och överklassen. Ohälsotalen är högre i fattiga områden än i rika, det är fakta som inte går att trolla bort.

Det handlar framför allt inte om pengar, det kan en vinna på Lotto, det är kulturellt och socialt kapital som gäller och det är här vi i förskola och skola kan tända stjärnor i ögonen på de barn som inte kan föra sig på tillställningar, för dem vars föräldrar inte köper kravmärkta linser, utan mer chicken nuggets i storpack.

Vi kan ge dem verktyg att väcka ett hopp och en stolthet över det de är, människor med samma värde som alla andra. När medelklassen kommer till orten och vill se dribblingar och hip-hop och känna doften av alla härliga kryddor, så hälsa att det är bättre att de avstår från reseavdrag och Rotrut och allt vad det heter. Hälsa att det är bättre att de ser till att de bästa lärarna jobbar där de gör mest nytta och betala dem därefter.

Låt er inte luras av tufft snack. Ingen tror att de är någon där jag kommer ifrån.

Det går att ändra på.

02 september 2017

Tidvatten

Soffan står mot en annan vägg nu; alla soffors moder som efter vad det sägs inte kan lämna lägenheten i ett stycke.
Vi får hoppas att nästa ägare vill ha den. Den hör hit, som ljudet av glada människor och gula bussar som drar iväg mot Svedala och Klågerup på gatan nedanför, som doften av falafel och indisk mat och en svag aning av sushi från restaurangerna i huset.

Och nu bor jag utan partner i den stora lägenheten. Men redan första kvällen kommer fjortisen och laddar ner film och äter choklad och sedan kommer sextonåringen med flickvän, cola och pringles och stegar upp till övervåningen. Inne i mitt huvud sjunger Plura och Mauro Peter LeMarcs Tidvatten och jag bestämmer mig för att ta ut den på gitarr vid tillfälle.

Jag duschar efter flytten och belönar mig med Ben and Jerry's. Sa jag förresten att ni inte behöver tycka synd om mig eller Sara? Tror nog snarare att det är fler som borde se sig i spegeln och fundera på om det är detta som är livets mening, denna tvåsamhet, detta att låta livet passera utan vidare analys, dessa prylar och drömmar om större hus och bilar med högre motorstyrka.

Men var och än får såklart bli lycklig bäst den kan. Inse att det är just det som Sara och jag försöker göra. Och med det lämnar bloggen ämnet skilsmässa för denna perioden. Tror det är dags att vässa de politiska klorna.

31 augusti 2017

Det är i motvind som drakar lyfter

När jag ställer cykeln utanför Rådhuset så är jag en kvart tidigt. Sverigedemokraternas grupp står utanför porten och pratar och röker och borta vid fontänen svänger en polispiket upp, men vänder och kör bort igen. Jag stegar förbi rasisterna och öppnar den tunga porten och låter mina skor föra mig in och uppför trappan. En gång gifte jag mig här, det var längesen och det gick fortare än min sexdebut. Idag ska jag sitta på min plats nummer 58 hela eftermiddagen och en bra bit in på kvällen, medan Sara packar ner sin halva av lägenheten. På lördag är det flytt.
I fullmäktigesalen stakar vi ut framtiden i makroperspektiv och i huvudet och där hemma gör vi samma sak i det privata. Och det privata är politiskt, tänker jag när jag tar till orda om den nya alkoholpolicyn. Och det politiska är privat, eftersom det berör mig personligen.

Sara och jag hittar våra framtider, trots tvåsamhetsnormen och Malmö blir en bättre stad tack vare alla oss som inte nöjer oss, utan visionerar framåt.
Det stora och det lilla hör ihop.
Vi som vågar ta risker och motar bort rädslan får kyssa den vackra framtiden.
Det är i motvind som drakar lyfter.

28 augusti 2017

Den jävla alkoholen

En vän och jag gick och såg på fotboll på en sportbar. Det var mitt i ett ödsligt halvt utrymt köpcentrum och i själva sportbaren var det avslaget. Men matchen var spännande och det var goda burgare. Bakom oss satt en man och en kvinna och deras barn. De vuxna hejade och drack och barnet var mest tyst. Mannen hade långa berusade analyser av matchen och kvinnan försökte provocera mig en aning när hon hörde min dialekt.

Den jävla alkoholen, tänkte jag. Och så tänkte jag på att de säkert var kärleksfulla föräldrar, men att barnet ändå växer upp med svek och osäkerhet som vardagsmat. Hon som så många. Och alkoholism blir aldrig bättre av sig självt, det blir bara värre om en inte lägger av.

På torsdag ska kommunfullmäktige äntligen besluta om en mer restriktiv hållning när det gäller att dricka för skattepengar. Som ni vet föreslog jag det redan för 21 år sedan och från höger till vänster fnissades det åt mig. Nu får jag nästan rätt. Men borgarna vill även i fortsättningen se alkoholen flöda för skattepengar. De förstår liksom inte att varje alkis börjar med ett första glas, att tillgången gör alkisen, att vi är inte en särskild sort vi som måste avstå.

Den lilla flickan på sportbaren är för mig långt viktigare än dryga borgare som låtsas att en drog är kultur och tradition. Så kan saken sammanfattas.

27 augusti 2017

Det som räknas

De senaste dumheterna från SD får oss att garva. Nu vill de att svenska folket ska ägna sig åt stångstötning för att värna om den svenska kulturen. Bättre än sån där utländsk fotboll, kan man tänka.
Men i SD:s huvudfråga: stängda gränser, så är det regeringens största parti som håller i taktpinnen. Det bara är så och så har det alltid varit. Detta utan att vara rasister. Men det spelar ingen roll vad man kallar sig, det som är viktigt är vad som händer på marken i den konkreta verkligheten. Och där är gränserna stängda och folk skickas till Afghanistan. Ändra på det innan ni stämmer upp i Internationalen.

I den fråga som jag mer än annat ägnat mig åt under mandatperioden, trafiken, ser jag liknande mönster. Egentligen är en människa med galna åsikter om klimatet, men som handlar i närmaste butik och promenerar till jobbet att föredra framför den som pratar vitt och brett, men som ändå tar bilen till Emporia eller ett jobb långt borta från hemmet. Det som händer på marken är det som räknas. Luften blir inte renare av bortförklaringar, utan bara om du ger fan i att köra bil i stan.

Det måste gå en rak linje mellan det du förespråkar och det du gör i din vardag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Där utöver behövs en politik som gör det lättare att göra goda val. Det är varken så att vi är hjälplösa offer för strukturerna eller i alla lägen kompetenta valfrihetsexperter. Nästa gång du vill se en ändring på något så får du börja med att fråga dig vad du själv kan göra.

25 augusti 2017

Anna får mig att stanna

Jag har inte så värst mycket till övers för Anna Kinberg Batra. Den politik hon står för är gammaldags och dålig, hon vill ta från de fattiga och ge till de rika, hon visslar och låtsas som det regnar i miljöfrågorna och toppar det med att öppna för samarbete med SD. Men när jag sagt det så vill jag ändå skicka in följande brandfackla: hon har blivit förjävla illa behandlad under de senaste dagarna. Så ska det inte gå till. Så gör man inte mot en annan människa.

Jag skulle gärna önska att det var typiskt för högern, att deras människosyn var så radikalt olika de andras. Men vi vet att det händer i alla partier och vi vet att det inte handlar om innehållet i politiken. Det är detta att politiken blivit en karriärväg, ett sätt att bygga en position och ett liv, som är problemet. Allt fler lever gott på politik på behörigt avstånd från väljare och världen. Allt fler har för mycket att förlora.

Jag försöker hålla min kropp fri från det som vill släcka min eld, jag stannar trots att politiken ibland gör mig så illamående att jag kräkas. Häxjakter och cynism får mig inte att hota med att sluta, det får mig att hota med att stanna. Anna får mig att stanna. Inte minst för att bekämpa de idéer hon står för. För det är det allt handlar om.

23 augusti 2017

På en gräsmatta i Beijers park

Just här där jag sitter och äter  sommarens sista Magnum satt jag för en hel drös år sedan på en filt med en kvinna jag mött via bloggen. Sånt hände nämligen pre Facebook och det kanske kan hända än, vad vet man?

Hon var en mycket speciell människa som skiftade inriktning oftare än David Bowie i hans krafts dagar och det var inte riktigt lätt att veta vad hon egentligen stod för. Ändå gillade jag henne och vi fyllde en funktion hos varandra, vi berikade varandra på ett odefinierbart sätt. En gång firade vi nyår ihop. Hon gick och la sig före tolvslaget och jag satt och läste feministlitteratur.
Raka motsatsen är de gamla bekanta som står och stampar exakt på samma plats som när vi lärde känna varandra. Samma låtar, samma nyårsfester, samma partners och samma sätt att ta emot världen. Lika spännande som ännu en säsong av morden i Midsummer.

Själv vill en ju tro att en utvecklas lagom, men håller fast vid sina grundläggande värderingar. Vetefan om det stämmer. Jag tycker jag gör samma misstag om och om igen.

Här i Beijers park breder andra människor nu ut filtar och lär känna varandra och blir viktiga i varandras liv, kanske bara för en stund. En kvinna i ljust lockigt hår rastar en hund och sju barn i gula västar skrattar och blir ropade på av en pedagog. Alltid händer det något.

22 augusti 2017

Många tunga steg

På min nämnd idag hade vi en liberal motion att behandla om att komma ihåg dem som Gestapo släpade ut ur husen och in i järnvägsvagnar med destination gaskamrarna. Intressant. Det är bara det att här inte fanns något Gestapo. Det behövdes inte.

Den svenska socialdemokratiska regeringen bad Tysklands myndigheter att stämpla ett J i vissa pass, passen hos de tyskar som enligt lag var skyldiga att bära en gul stjärna på sina kläder. Så kunde de stoppas vid gränsen och istället tas omhand av tyska myndigheter. Hur många kilo aska i trakterna kring Treblinka och Ošwiecim som härrör från Sveriges vidriga politik från den tiden är svårt att veta. Men många är det. Vi kunde räddat, men det ansågs för dyrt och svårt att blanda kulturer sådär.

Sen kunde man ju hoppats att vi dragit lärdom av detta och nu trodde på människor som tagit sig hit och faktiskt lät dem stanna, men det är med misstro som en rännil får asyl, medan andra skickas iväg till osäkerhet och eventuellt döden.

Lär för fan av historien.
Amnesti, nu.
Skicka ingen till Afghanistan.

Vi har en moralisk skyldighet att ta reda på det kaos som vi och andra västländer ställt till med där borta och i det ingår rimligen att inte deportera någon.

Och jag bor och lever i Malmö. Vi är inte perfekta, men vi gör vad vi kan för att ta det ansvar som andra ställen undrandrar sig, vi tar vår del av rännilen och mer därtill. Det kanske innebär att vi inte har råd att betala samma lärarlöner som de helvita kranskommunerna, men då för det göra det. Det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni mot mig, som han sa, rabbinen från Nasaret.

Själv äter jag pyttipanna och ska strax ut och springa. Om två veckor bor jag ensam i den jättestora femman med en son som kommer då och då. Mitt huvud fylls av sorg över livet och världen. Men det möter jag bäst med skarpa formuleringar, praktiska insatser och många tunga steg.

18 augusti 2017

Just kids

På lördag är det dags att se Patti Smith. Henne har jag gillat ända sedan jag hörde hennes version av Bruce Springsteens Because the night och ännu mer sen jag hörde hennes egna texter och ytterligare mer efter att ha läst henne. En ikon, minst sagt. Platsen är lite originell: en folkpark i Ystad. Det är en anakronism, lite som när Beatles spelade på Liseberg.
Patti Smith står för något bra, en grundläggande anständighet i en vulgariserad tid, särskilt i hennes hemland. Håll linjen även om det kostar.

Man måste stå för något och inte sälja ut eller följa med strömmen. Men det är fan lätt att bli som man umgås och hamna i dåligt sällskap utan att riktigt fatta det. Två som jag ändå gillat fast de alltid varit störiga är Ann Heberlein och Katerina Janusch. Nu har de tydligen sökt sig till althögern, till flabbarna på twitter och glömt att människor som kommer hit är just människor, några snälla och några dumma, lite som du och jag.

Själv sörjer jag mer än jag hatar när människor sviker och blir knäppa i huvudet. Det är en brist, jag vet. Livet är lättare om man ser allt i svart och vitt och hatar. Och hur mycket du än tycker det är klokt och bra att skicka ut folk med flyg till det säkra Afghanistan, så glöm inte att det handlar om människor av kött och blod. Just kids, som Patti Smith skulle säga.

17 augusti 2017

Fjortisen

Fjortisen har börjat i en ny skola i Limhamn. "Alla andra tjejer är blonda och har märkeskläder och IPhone7", säger hon. Så kan den etniska och klassmässiga uppdelningen i Malmö sammanfattas. Det finns saker kvar att jobba med politiskt. Hon sminkar sig och förbereder noga varje steg utanför lägenheten. Inte mycket lämnas åt slumpen. Men det är ändå med en självklar insikt om att hon är lika mycket värd som någonsin en snubbe.

Och så går hon på festivalen.

Jag läser att det varje kväll anmäls nya sexuella övergrepp på Malmöfestivalen. Det fyller mig med stort hopp att 90- och 00-talisterna kanske ändå inte tar lika mycket skit som tidigare generationer. Jag som varit på festivaler i många år kan försäkra att detta med sexuella ofredanden inte är något nytt.

Om bara några veckor bor fjortisen och jag på olika ställen i stan. Hon flyttar med sin mamma och jag kommer så klart att sakna henne. Men livet går vidare, det gör ju det.

13 augusti 2017

En varg söker sin flock

Hösten kändes i min näsa när jag sprang idag, det var första gången för i år, men det kommer att bli mer, det vet jag. Mer och mer tills alla löv ligger på marken och kylan får dem att se ut som frosties.
I nästa vecka startar allt; möten, inskolningar och planeringar. Men ingenting blir som det var. Om tre veckor flyttar Sara och vår lägenhet står visningsklar och redo att säljas. Det är sorgligt och nödvändigt. På jobbet slutar några av mina best buddies. Det är trist som fan.

Sen drar nomineringsprocessen igång och någon gång i början av nästa år vet jag om jag ska fortsätta med politiken.
Möjligen något tidigare. Allt förändras denna höst. Jag hänger inte riktigt med.

Alla gemenskaper jag någonsin ingått i har fallit och försvunnit. I grunden är jag en ganska ensam människa. Det är svårt att alltid längta efter trygghet, men aldrig föräras den. Jag har lätt att lära känna folk, men det blir nästan alltid som lustgas, flyktigt, hastigt uppflammande, men försvinnande. Jag fattar inte varför och Sara är såklart ett av få undantag.

Men min kropp vill inte riktigt finna sig i att allt tycks vara dömt att förändras denna höst 2017.
Idag när vi sprungit ut tillsammans, så var jag centimeter från att pussa Sara, när vi skulle skiljas åt vid parken som vi brukar, när vi satt och drack kaffe nu i eftermiddags smög sig gamla mönster av konflikt och skuld in, innan vi hann lägga ner det. Sara säger att vi är som Bonusfamiljen på TV, fast utan humor.

I politiken kan jag inte helt fatta att vi planerar vi för vår sista budget inom samarbetet och på jobbet kommer jag på mig med att prata metoder och strategier med folk som bestämt sig för att lämna.

Det är för mycket. Det är fan allt. Vart ska jag ta vägen och hur ska det gå till?

Jag vet. Det löser sig. Och en dag, inte långt från nu kommer jag igen att känna den där känslan av sammanhang och gemenskap, utan vilken man går under.
Eller?

08 augusti 2017

Del 10. Men bara om min älskade väntar. (Tomorrow is a long time) #tiolåtar

Alla gånger jag sprungit rakt in i fel famn, därför att jag längtat så jävla mycket eller bara varit ensam. Jag kan inte räkna dem alla, tillfällena, kvinnorna och de varma känslorna som lika snabbt blivit till kyla och rutin. Så får det aldrig bli igen. Mer genomtänkt är bra, mer långsam start. Men mest behöver jag nog vänta.
Hon har helt rätt när hon säger det.
Landa i sig själv, i den nya lägenheten, i det nya livet utan vigselring, livet med inglasad balkong och en annan cykelväg till jobbet. Imorgon är en lång tid.

06 augusti 2017

Del 9. Goliat. #tiolåtar

Satt och pratade med en kollega i fredags i personalrummet. Så länge att jag fick en verbal reprimand av en annan kollega, trots att det var få barn på plats och allt rullade på. Vi pratade om detta med att lyssna på barns berättelser, samtala och därifrån ta allt vidare, att starta förändringen där i varje liten människa. Även om jag idag ska gå i pridetåget och det är bra och måste finnas, så är det inte se bombastiska uttrycken som förändrar. Världen behöver färre paradgator och fler stigar där man kan gå sin egen väg.
Det är inte de stora projekten och skryt på väggarna som är kvalité i förskolan, det är mångfalden som får vara mångfald, det lilla barnet som för första gången skördar tomater eller brer en macka, som hävdar sin åsikt inför hela gruppen, killen som för första gången vågar ha sin snygga rosa klänning och så ser det ut i hela samhället. Kvinnan som lyckas lämna sitt destruktiva förhållande, de älskande som vågar gå hand i hand tvärs igenom Rosengård Centrum, trots att de stämplas som syndiga, min äldste son när han bjuder en liten unge på godis i affären, när hans pengar inte räckte, du som står upp mot homlfoberna på läktaren och förstör släktmiddagen genom att säga emot din kusin när han använder n-ordet.
De små stegen, den växande självkänslan, möten, samtal.
Godhetsapostlar, PK-troll, batikhäxor, Sverigefiender och lösaktiga, kom och gör er grej.
Så besegrar vi Goliat.

03 augusti 2017

Del 8. Keep on rocking in the free world. #tiolåtar

Förr eller senare får man ta sig ur navelskådandet och titta ut över världen. Det är inte synd om dig, särskilt inte om man jämför med andra. Du har tak över huvudet, mat på bordet och ett meningsfullt jobb. Bitch, please, vad har du att gnälla över. Du har möjlighet att välja bort prylar, välja bort bilen, minska din köttkonsumtion och downshifta ditt boende. Att ha råd att avstå för att världen ska bli en bättre är ett privilegium. Ta vara på det.

Om du beklagar dig över tiggare, om du tycker att Sverige är fullt, om du tycker att andra kan nöja sig med enkla jobb, om du, just, du behöver kunna parkera kloss intill din bostad, så tycker jag synd om dig. Då har du inte förstått någonting.

Solidaritet. Ska det vara så svårt?

01 augusti 2017

Del 7. Little Willie John #tiolåtar

Vi som haft det tveksamma nöjet att bo på en liten plats under delar av vårt liv vet vad som menas. Normen skaver, lindrigt talat och alla vet vem man är och vilka roller var en är satt att spela. Men det kan säkert även vara likadant i delar av Malmö. Alla man känner lever som man ska leva och drömmer om köksöar och nya altaner. Tjejen som spelade den låten för mig var en sån där tam fågel som drömmer och fascineras av andras brott mot normen. Men senast jag kollade så bodde hon i en villa utanför en liten stad här i Skåne. Hon har en akademisk utbildning och hennes man har ett eget företag. De har det materiellt bra. Troligen ett fint kök från Poggenpohl. Vet inte om det var det hon önskade av livet. En gång tågluffade hon och jag lånade hennes lägenhet och passade hennes katt. Det är längesen. Jag brukar säga: dröm inte, planera. Frihet får man inte, den tar man. Att gud finns och ibland visar tecken betyder inte heller att man ska hoppa på första bästa tåg som råkar stanna vid stationen. Det är att låta andra bestämma. Jag vill förändra världen och ha kul under tiden. Det räcker bra. Och jag gör det och låter andra göra samma sak. Därför omformulerar jag och Sara vår relation till vänskap eller vad det kan bli och därför står vi inte i vägen för varandras frihet och lycka. Du äger din tanke och tid. Låt ingen ta den ifrån dig.
Var inte så jävla rädd för att utmana dig och världen, tvinga inte in dig i tvåsamhetens fängelse eller villamattornas tristess. Se dig omkring i världen.

28 juli 2017

Del 5. Sanna (Nyårsafton, Åre 1983) #tiolåtar

Det är rätt easy-peasy att vara pappa för det mesta. Man kan lugnt sitta och skriva härliga kärlekslåtar till sina barn och om man deltar aldrig så lite i det dagliga och nattliga vällingvärmandet, så är man ändå king. Som ensamstående pappa är man en hjälte i Nelson Mandela-klass, skulle jag säga och ens trapphus fylls av tindrande kvinnoögon. Du är inte som alla andra, liksom. Det är så tröttsamt.
Ändå är det härligt att höra den där låten. Just sådär var det att titta på sitt sovande barn, man fantiserade om vad det skulle bli av dem, förhoppningsvis minus de förströdda sexistiska orden om att hojta åt pojkar som flörtar med ens dotter. Så växer de upp och blir vad helst de månde välja. Har du tagit ut din föräldraledighet, så mister du dem aldrig, har du varit en bifigur, en Lisebergsfarsa eller supit skallen i bitar så förtjänar du inte den kärlek du troligen ändå får, om än på distans. Jämställdhet är att dela lika i praktiken, döm inte dina barn till saknad och inte dig själv heller.

27 juli 2017

I en annan del av Möllan

Sedan igår är jag innehavare av en bostadsrätt i HSB Brf Stenbocken på Södervärnsgatan, ganska nära vattentornet. Det är ett modernistiskt hus i min egen ålder, till skillnad från hundraåringen på Bergsgatan.
Egentligen hade jag föredragit en hyresrätt, men det är svårt att vänta in rätt lägenhet, så dom marknaden ser ut. Från och med den sjätte oktober är det ett helt annat liv som väntar. Vill du ha din frihet, får du ta den, sjunger Lundell och det är väl just det jag och Sara gör nu. Det är ett annat sätt att leva som väntar där i en annan del av Möllan, det som så vackert kallas singelliv. Men det är samma sorts fåglar som kvittrar utanför fönstret och samma cykel som ska trampas längs samma Nobelväg till samma arbetsplats.
Just när du trodde att allting stod klart för dig så kommer den stora förvirringen. Men just när du trodde att mörkret var utan ände, så ser du en strimma av ljus.

26 juli 2017

Del 6. Flickan och kråkan. #tiolåtar

Det är typiskt att det var hon som fick springa på sina taniga ben och reda ut saken. Helt plötsligt låg han ju där, död i köket. Ihopfallen, borta för alltid, i himlen eller nere under jorden, vidare i det ekologiska kretsloppet eller hur man nu väljer att formulera det. Hon fick ta det, arton år ung fick hon bli vuxen och ta ansvar. Man måste det man måste. Och hon såg sig i den här sången, hur hon sprang för livet. Men det var fan ingen kråka som dött, det var vår farsa som låg där, stel och död och för alltid tystad, farsan, han som skulle skydda henne mot allt ont och ibland gjorde det väl nitiskt.
Hon skulle ju inte ha behövt ta i det där, hon som kom till oss för att få det bra, hon som lärde oss andra i familjen att blod och vatten har samma densitet och att relationer och kärlek är allt som betyder något.
Men så var det. Vi andra var någon annanstans då. När det väl gäller så är man ofta ensam. Och man hoppas och tror att det inte ska vara för sent.

24 juli 2017

Del 4. Lät du henne komma närmre. #tiolåtar

Snart är hösten här, tänker jag och ser ut genom fönstret på jobbet. Gräset på gården är mörkgrönt, det är väl allt regnet som mättat rötterna, men snart nog blir det kallare och torrare. Jag sätter lurarna på huvudet och stänger ute bruset. En röst tar sig in, full av allvar och ängslan. Sommaren 2017 kan ta slut nu, känner jag. Det räcker så här. Låt mig komma vidare. Jag ska skriva färdigt min halva av boken, inreda ett nytt hem och landa i mig själv. Låta mig slippa den ständiga oron, dra ner nivåerna till lagom.
Nej, hon var inte vackrare än dig, Melissa. Det funkar inte så. Skönhet är förgängligt och syns ändå inte i mörkret och det är ju där man befinner sig för det mesta.
Ja, några tränger sig in i ens liv och man låter det hända. Eller så lockar man in dem, vad vet jag. Gjort är gjort. Jag lämnar dörren öppen, för den man älskar på riktigt släpper man hur som helst fri och gör man inte det, så är det inte kärlek. Jag skyller inte på att det var menat så, det kan lika gärna vara jag som inte såg tecknen ens när de lyste i eldskrift och i vilket fall som helst gav Gud mig den fria viljan mer än något annat.
Jag ska skaffa nya vanor och nya kläder, så låt hösten komma och jag ska verkligen skriva färdigt romanen den här gången.

23 juli 2017

Del 3. Du kan gå sin egen väg. #tiolåtar

I Helsingborg, på en vanlig gata, får jag tryck över bröstet, det är som att bli överkörd av en ångvält, det är ångest och jag välkomnar den. Hade inte min kropp reagerat på stressen, så hade jag varit en talande robot. Och det går över. Jag viskar till någon i mitt sällskap, men hon har inte märkt något och vad kan hon göra åt saken. Inget. Det kostar att gå sin egen väg. Jag förstår dem som följer med strömmen, ibland intalandes sig själva att det är val de gjort efter stor eftertanke. Som om du av en ren händelse råkar komma fram till att det det bästa är att göra samma saker som din omgivning. Det är så lätt att ljuga för sig själv, men så svårt att utmana strukturerna, så lätt att tro sig vara självständig, men så svårt att verkligen reflektera och ta ställning.
Själv hittar jag fan ingen ström att följa och bjuds inte heller in, om det nu är det som krävs. Eller så märker jag det inte. Den här vargen har ingen flock. Det klickar med vissa personer, jag är öppen och andra öppnar sig tillbaks, men det ebbar med något undantag ut efter en tid, också när man var säker på motsatsen.
Fortsätt tro, fortsätt tvivla, säger Håkan Hellström från scenen en dag senare och nere i publikhavet vet jag åtminstone några som behöver den välsignelsen. Här står vi som lyssnar och sjunger med, antihåkanmännen, de som aldrig missar ett tillfälle att påpeka att Tynnereds store hjälte har en dålig sångröst, står kanske hemma vid sina utegrillar med en grogg i näven. Väl bekomme. Jag funderar på varför det är så många män som avskyr Håkan och varför de känner för att säga det så ofta. Kanske ser de något de själva saknar i honom, lekfullhet i kombination med djup och mjukhet. Bredvid mig på Slottsmölleplatsen står en kort ljus kvinna och ser uttråkad ut. Hon klappar lojt händerna och först när Ola Salo kommer upp på scenen så lyser hon upp och tar fram sin kamera och knäpper några bilder. Hennes partner försöker förtvivlat prata med henne och röra vid henne, men hon är inne i sig själv, hon går sin egen väg.

22 juli 2017

Del 2. If The kids are united. #tiolåtar

Här uppe i tornrummet är det halvt om halvt städat. Jag lånar mellanbrors säng, den som från början var äldstebrors och kollar på våningssängen som står mittemot. Snart ska den försvinna ur vår åsyn och skänkas bort. Barnen blir stora och flyttar ut. Barn har varit det viktigaste i mitt liv sen jag var i tjugoårsåldern, först när jag gick på högskolan, sen de egna fyra som droppade in efterhand när jag träffade mina barns mammor parallellt med jobbet i förskolan.
Jag ville ha ett arbete där jag gjorde skillnad för samhällets svagaste. Funderade på jurist och socialarbetare, men de föll bort av olika skäl, det senare för att jag är en blödig själ som behöver se ljus i mörkret och det ljuset finns barns ögon. Jag minns när jag bestämde mig.
Jag satt i vakten på Lv6, jag var 19 år och de gröna kläderna av grovt tyg var sköna att bära. Det var en härlig sommarnatt, man hörde ljudet av tåg som växlades nere på Sävenäs godsbangård och radion var på. Radio Luxemburg hade precis slutat sända för natten och jag skruvade in P3. Då kom låten, en tuff punklåt, önskad av någon därute. If The kids are united, they will never be defeated. Jag tänkte på högstadiets plågoandar, på den tidiga barndomens obegripliga vuxenvärld, på att inte bli tagen på allvar. Jag visste vart jag skulle ta vägen efter muck. Flera av mina kompisar sökte utbildningar som gick ut på att lära sig att hjälpa rika att bli rikare, men min mission var en annan. Och det där står kvar efter alla dessa år. Det är samma sak nu som då. Barn ska få redskap att resa sig upp och ta sin plats. Världen ska bli en bättre plats att leva på. Och det är de svagaste, de som inte har en pool i trädgården, de som aldrig flyger till Thailand, de med ledsna eller trötta föräldrar som gäller, de barn för vilka jag kan vara skillnaden, som gäller. Barn som aldrig träffar en svensk man om de inte träffar mig, barn som är ensamma eller som det så vackert heter har särskilda behov eller kallas funktionsnedsatta.
Ingen är körd på förhand. Alla kan få det bättre. Visst, det finns konstiga saker med mitt jobb, orimliga krav på dokumentation, evighetslånga ineffektiva möten, för stora grupper, att de enklaste förskollärarjobben som kräver minst engagemang är de bäst betalda och godtyckligt satta individuella löner.
Visst. Mycket kan bli bättre. Men ändå.
Jag valde världens bästa jobb.

20 juli 2017

Del1. River deep, mountain high #tiolåtar

Jag läser feministlitteratur och går på lägenhetsvisningar. Uppför mig medelklassigt och kollar mina privilegier.
Mig avfärdar ingen på grund av kön eller ras. Jag dricker kaffe med en vän nere på torget. En bil parkerar kreativt vid barriärerna vi låtit uppföra på Ystadsgatan, de som en moderat kallade för berlinmur. Vi sitter vuxet och pratar om vuxna saker om barnen som blir stora och världsläget. Sen kommer en mäklare och tittar och värderar min och Saras bostad, den jättestora femman med stuckaturer och tornrum. Vi kommer att hitta en köpare, det är vi överens om.
Allt är klokt och förståndigt. Det är som om en antidepressiv medicin förgiftat luften vi andas och det lagom grova brödet vi handlar på Sunk-ICA några kvarter bort. Jag sover ändå illa. I morgon är det min sista semesterdag för säsongen.
När Tina Turner skriker att hon älskar honom längst upp på bergets topp och djupt ner i flodens kalla vatten till Phil Spectors massiva vägg av ljud, så tänker jag att det där med passion, det  bra jobbigt. Ändå längtar jag dit.
Och min längtan blir bönhörd. Natten blir inte så där mild och öm som den borde bli med det stilla sommarregnet krafsande mot rutorna i tornrummet.
Natten vrider och vänder på mig, väcker mig med hjärtklappning och sorg över allt som jag måste lämna och som lämnar mig. Längst nere i den djupa floden, de höga bergen kan knappt ens anas. Men jag vet att de finns där.

18 juli 2017

Del 24. Hemma (2). Sara gästbloggar. #anderssaratågluff17

Vår långa resa är över, men som jag flera gånger påpekat för Anders kommer det att ta lång tid att smälta den. Kanske ett helt år, i alla fall för mig. Intrycken är så många och det är omöjligt att sätta fingret på vad som var bäst. Alperna var storslagna, och jag blev totalt förälskad i alla huvudstäderna vi besökte på Balkan, var och en av dem med sin alldeles egen speciella charm. Då är det lättare att peka ut vad som var sämst: tågresorna i Serbien, med dåliga spår och tåg var en prövning. Men allra värst var det tillfälle då vi mitt i natten satt vid det öppna fönstret på det långsamma tåget till Niš och fick höra ett fruktansvärt, hjärtskärande, skrik ur mörkret utanför fönstret. Tåget ryckte till för att sedan stanna, och jag lutade mig ut genom fönstret för att se vad ljudet kom ifrån. Några meter ifrån mig kom två personer springande - flyende - i panik, samtidigt som de gav ifrån sig de värsta läten jag någonsin har hört. Vi hade kört på deras vän eller familjemedlem. Skriken förföljer mig fortfarande, och jag undrar vem den som miste livet var och hur de två som överlevde har det nu. 

Men nu är vi alltså hemma, och det är meningen att vi ska gå vidare med våra liv på varsitt håll. I alla fall när allt det där praktiska är avklarat. Anders måste hitta en ny bostad och vi måste sälja vår stora, gemensamma lägenhet. Sen ska det flyttas. Det är sorgligt. Vi hade kunnat vara bittra på varandra, eller snarare på att våra förväntningar på varandra inte uppfylldes. Men så är det inte. Ingen av oss är någon bitter person. Jag tog med mina tre barn, och till och med deras far (ja, den senare hade förstås en fri vilja), sålde mitt dåvarande hus, bytte jobb, och flyttade 68 mil för att få vara nära den person jag älskade. Så nära man kan komma, som vi brukade säga. Det var mitt val och det ångrar jag inte för en sekund. Däremot vet jag att jag hade ångrat om jag inte hade vågat prova när jag hade chansen. Jag känner inte heller någon sentimental saknad eller längtan tillbaka till min gamla hembygd. Malmö är min hemstad nu, och kommer så att förbli. Åtminstone just nu. En dag kanske jag flyttar någon annanstans. Det är omöjligt att se hur framtiden kommer att gestalta sig när man är mitt uppe i en stor förändring i livet, och ändå så svårt att låta bli att fundera över hur det kommer att bli. Men vi tar en sak i taget. Jag är säker på att vi har fattat rätt beslut, och att allting kommer att bli bra i slutändan.

17 juli 2017

Del 23. Hemma #anderssaratågluff17

Vi fuskar, vi flyger hem. Direkt Bukarest-Köpenhamn. Jag går vid sidan av i securityn, mitt trasiga hjärta styrs av en pacemaker som sätter gränser uppåt och neråt. Det hade min hjärna också behövt, det far vilt omkring i tid och rum. Sover en stund på planet, sen får vi mat, trots att det inte ingår, vi och några till är visst utvalda. Vi sammanfattar resan. Tågluffning är en fantastiskt bra resform och Balkan var härligt att få se. För mig var Belgrad den allra bästa upplevelsen och Alperna just så vykortsvackra som man tror och luften där uppe just så ren och klar. Och vi är glada att det var vi som gjorde resan, för resa ihop kan vi.
Sen är resan över och vi är hemma i våra kvarter bland tiggare och falafel, folkliv och mångfald. Möllan, Malmö. Hemma samlar vi ihop tvätt och kör några maskiner, sen går vi till biblioteket som vi brukar. Det är ljummet i stan. Saras hyreskontrakt ligger och väntar på henne och så även breven från tingsrätten som berättar att vi nu har betänketid, innan vi kan fullfölja skilsmässan dagen innan julafton. Sara säger att hon ändå känner sig fri, i alla fall när hon får lägenheten.
Jag går in och sätter mig i vardagsrummet en stund. Telefonen är som vanligt urladdad. Jag ser mig omkring i det stora rummet. I början av maj hade jag kollegor hemma. De lovordade lägenheten, takhöjden, rymden stuckaturerna och faktiskt även mig som människa och kollega. Vi satt och pratade fint om varandra och jag kände att jag ingick i ett sammanhang. Jag fick lova att aldrig byta arbetsplats. Jag var stolt över vår lägenhet. Saras och min kris hade jag lyckats tränga undan.
Det svängde fort.
På en månad raserades allt, min syster drabbades av en allvarlig sjukdom, vår täta gemenskap på jobbet löstes upp och så en junikväll tog Sara och jag i hand på att gå skilda vägar. Vi gick ut och promenerade och det var stilla och grönt, för de jävligaste sakerna har en tendens att hända när det är som vackrast här i stan. Det är som om inget någonsin får vara riktigt bra. Vi måste vidare nu. Acceptera det som inte går att förändra, försöka förändra det som går och se skillnaden, ni vet. Det ska gå, det ska göras, det får ta tid, det får kännas. Som en lång natts färd mot dag.

16 juli 2017

Del 22. Bukarest. #anderssaratågluff17

Bukarest möter oss med regn. Det är redan från början en ganska grå stad och regnet gör den bara värre. En grå stad, djupt östeuropeisk på alla sätt, med stora torg och breda gator gjorda för militärparader. Och så Ceauçescus groteska palats. Vi kommer med nattbussen, det är resans elfte och sista land och vi promenerar från busstationen som ligger långt ut i trasiga kvarter som inga andra besökare ser. Längre in i stan ska vi se lyx, men det blir aldrig så där charmigt någonstans som man kunde hoppas. Men det är intressant, det härliga rumänska språket som liknar italienska i skrift, men som låter som finska. Sara hittar ett museum om kitsch och vi går dit och skrattar åt tavlor, prydnadssaker och kläder där man liksom försökt lite för mycket. Det italienska och franska är annars hett här. , rumänerna tycks kröka rygg inför det fina från väst. Det är nästsista dagen på vår resa och vi räknar ner och förbereder oss på allt praktiskt som ska komma där hemma, lägenheten som ska säljas och min framtida bostad som ännu inte är hittad. Vi pratar igen och igen om hur vår relation ska se ut framöver och kommer bara fram till att vi inte vet hur. Men kärleken är över. I huvudet är vi både här och vidare. Så går vi och äter, en liten promenad ner till gamla stan. Det sägs vara transsylvanskt kött, men det är en vanlig grillbricka, men fantastiskt gott. Kött, som jag inte borde äta alls egentligen. Och återigen. Beställer vi en öl och en kopp kaffe, så sätts kaffet hos Sara och ölen hos mig. Notan läggs på bordet framför mig. Alltid. Det är ingen som vill vara elak, det är bara så strukturerna ser ut. Män och alkohol hör ihop, liksom män och pengar.
Det är lite tröttsamt.
En vän som jag chattar lite förstrött med undrar var mina vänner tagit vägen, när jag berättar om att jag egentligen har ganska få. Bekanta har jag desto fler. Dessutom har jag alltid haft fler kvinnliga än manliga vänner och det brukar ofta stupa när svartsjuka män och pojkvänner gör att vänskapen tvingas bort. En singelman är också utestängd från parmiddagsträsket, för han riskerar att röra till tvåsamhetsharmonin. Mest har jag dessutom umgåtts med de kvinnor jag levt med. Vem vet vad som händer nu?
Regnet lockar in oss på hotellrummet. Vi ligger där med våra telefoner och har det bra utan krav på varandra. Att resa är att leva. Sara googlar andra tågluffarrutter. Vad sägs om att resa ner genom Italien och ta en båt över till Albanien?
Nya dagar, nya planer.
I morgon åker vi hem.

Del 21. Sofia #anderssaratågluff17

Styx till frukost. Det är man inte van vid, särskilt inte här i Bukarest. Men vi kommer tillbaka till stan vi nu befinner oss i. Först är det Sofia. Ett av de allra vackraste flicknamnen och huvudstad i Bulgarien. Vi bodde i alla hotellrums moder, närmast en presidentsvit. Vi njöt av lyxen. Att man kämpar för en bättre värld betyder inte att man måste klä sig i säck och aska, det vore sorgligt. Sofia är en märklig stad. Ingen gamla stan, mest breda gator och stora stalinhus, parker och katedraler. Det är östeuropeiskt så det förslår, två steg från gågatan är det slum och alla östeuropeiska utseenden, fyra nyanser av blont på samma kvinna, illasittande kostymer och brudklänningar i illrosa. Jag går förbi ett stort monument, överst står en man i brons med ett höjt gevär. Framför monumentet är en skejtramp. Det bombastiska möter det enkla folkliga. Vi går var och en för sig under dagen. Det får bli så. Det är lugnast så just denna dag. Och jag korsar lekplatser och går in i katedralen. Det lyser av tusentals ljus och jag blir sorgsen, ledsen och glömmer lappen med texten DET ÄR INTE SYND OM DIG, som borde ligga i min ficka. Jag är privilegierad. Vet inte hur många städer jag passerat genom, men många är det, många fontäner med fåglar och plaskande barn finns på min näthinna. Jag har också upplevt kärlek som få, fått komma så nära någon som det är möjligt att komma och faktiskt varit älskad för den jag är, trots att jag är den jag är. Det är stort.
Så kommer döden svepande förbi i form av en post på Facebook. Någon som alltid funnits, fast han var i min ålder, en skarp hjärna, en vass penna, en älskad och engagerad man och pappa är borta.
Gud, du har lite att förklara.
Det blir en lugn och ljummen dag i Sofia. Döden är livets baksida och jag förstår ännu mer att jag måste ta hand om mig och inte slösa bort min tid. Jag var ju själv nära, så nära för bara något år sedan. Sara och jag måste vara fria att leva och därför lossar vi våra destruktiva band. Vi ses igen klockan fem, jag tar en iskaffe och hon en Strawberry Margarita.
Sen går vi en rundtur i med guide i stan, men det är dåligt, så vi avviker och äter middag innan nattbussen drar iväg mot Bukarest.

14 juli 2017

Del 20. Niš #anderssaratågluff17

Niš är en lite sömnig stad jämfört med Belgrad, men det är ju de flesta städer, så det ligger ingen kritik i det. Vi kom in sent till vårt fina rum. De tre sista rummen är lyxigare, det är planerat så. Här och ännu mer i Sofia och Bukarest kostar det som en ståplats i Schweiz. Vi hänger där hela förmiddagen, sen går vi ut och rör på oss innan tåget går mot Sofia. Tåget är sunkigt som alla serbiska tåg och banan dålig. Sen tar gränskontrollen hundra år, men vi ska in i EU och det är inte för alla. Sara flörtar med en tysk på tåget och blir lite generad när jag påpekar det. Men vem är jag att prata om det. Jag flörtar ju för jämnan med alla möjliga, kassörskor på ICA, kollegor, folk på tåg och överallt. Så är jag ju snubbe också. Inte born that way, utan uppfostrad så, att charma och ta initiativ. Och det är trevligt att prata med folk, bekräfta och bli bekräftad. Vi har pratat mycket om könsroller under resan. Vi ser hur män och killar sitter och lägger ut texten och kvinnor och tjejer lyssnar förstrött på barer och restauranger och ler på rätt ställen. Det är outhärdligt. Grunden i en konversation är önskan att lyssna. Jag frågar Sara om hon någonsin kommer att dejta någon som inte är feminist och hon säger att det där har vi redan pratat om. Nej, förstås. Särskilt illa är det om de säger att feminismen gått för långt, fortsätter hon. Ja. Jämställdhet och jämlikhet kan såklart aldrig gå för långt. Vi kan inte bli för lika värda. Jag kallar mig gärna feminist, men som man ska jag vara försiktig med att skrävla för mycket om den saken. Att vara feminist är att göra saker, inte bara att tycka. Du är dina handlingar, som sagt.
Det här är Bordurien och Syldavien, säger jag till Sara när vi är ute på spåret i den sunkiga vagnen och skördetröskor och vinkande barn, kullar, berg och små stugor passeras , men hon fattar inte direkt. Jag var en Tintin-unge, jag stavade mig tidigt igenom alla albumen och Hergé måste ha varit just här, tänker jag.
Sen tar tysken på sig sina lurar och går in i sig själv. Han var ändå inte Saras typ, får jag höra, slappa hippiechica kläder och södermalmsknut på huvudet. Du är min typ, säger hon. Och när jag beskriver min typ, så är det Sara jag berättar om, mörk, nyfiken och smart.
Ändå är det inte vi mer. Kommer inte att vara.
I Sofia är det mörkt och östeuropeiskt. Vi promenerar till hotellet. Hotellet är fint. Vi beställer room service. Italiensk mat.
Jag ringer min yngste son. På onsdag ska vi kolla på en lägenhet. Vardagen tränger sig på.
I morgon går jag och Sara ut och upptäcker Sofia.

13 juli 2017

Del 19. Tåget mellan Belgrad och Niš. #anderssaratågluff17

Tågen i Serbien är sunkiga, begagnade och fulla av graffiti på utsidan. Här är kollektivtrafik för losers, lite som hemma för 50 år sedan. Klimatfrågan som ju kräver att biltrafiken minskas rejält har visst inte nått hit än. Den har ju för all del inte slagit igenom fullt där hemma heller. Ännu planeras det för bilpendling och som om det inte fanns en morgondag. Men här är det då ännu värre.
Ja, jag märker att kampådran vaknar efter snart tre veckor på räls, landsvägar och i främmande sängar. Det är bekant och välkommet. Sara och jag pratar flyktigt, sover lite och läser. Jag försjunker lite i mig själv. Huvudet snurrar. Livet kan du inte planera, därför att de viktigaste valen och personerna dyker upp när du minst anar det. Man blir ställd mot väggen av livet och det är bara som det ska vara. En dag är prinsen här. Hoppas bara att du ser honom där på gatan och inte just då tittar åt ett annat håll eller bara slår bort det. Visst, du styr ditt liv. Men mer än du tror är bara tur, timing och tillfälligheter. Och otur eller andras val som du inte kan göra något åt. Så talar jag till mig själv medan tåget dunkar fram i den varma kvällen. Talar förstånd med mig, försöker få mig att förstå.
Så hörs skrik och tåget tvärnitar där, ute i ingenstans. Någon är påkörd. Det hörs upprörda röster men allt är på serbiska, det går inte att förstå för oss. Men någon är påkörd, så mycket är klart. Ett liv har släckts. Det är fasansfullt. Tidigare på dagen grät vi över att vår lilla kanin hittats död i sin bur. Vår lille, som alltid kom skuttande på helgmorgnarna när jag satt ensam i vardagsrummet på Bergsgatan med telefonen framför näsan och rykande kaffe i en mugg framför mig.
Saras och mitt gemensamma barn. Symboliken i hans död.
Men nu är det en människa. Jag skäms lite över att sörja över kaninen. Han var ju bara ett litet djur, försöker jag.
Sen är allt stilla i timmar. 
Ett godståg på väg norrut passerar på det andra spåret, några barn leker fast det är sent på kvällen och sen utan föregående varning kör vi igen. Skenskarvarna vaggar mig till sömns och jag sover djupt och drömmer om sånt som inte går att berätta när vi rullar in i Niš och Sara väcker mig. I eftermiddag drar vi vidare till Sofia.

12 juli 2017

Del 18. Belgrad (2) #anderssaratågluff17

Sara sitter mittemot mig i frukostmatsalen i en nyinköpt blå klänning. Hon är mycket vacker med solbränna och fräknar. Det är ett elände att vi fick ge upp, men det är nu så. Hon har kommit in i tågluffarmoden, detta magiska att kliva av på perrongen i främmande städer och bli ett med dem, njuta av nya dofter och svåra språk, sova ett par nätter tops och sen dra vidare. Och Belgrad är en stad i vars famn man lätt rusar in. Ett vackert twonightstand med god eftersmak.
Vi går tillsammans på en rundvandring med guide. Det tar två timmar och det är propaganda och historia om vartannat. I en sunkig gångtunnel spelas ABBA. Agnetas vackra skolengelska ljuder skönt bland sättningar och mögel. Och guiden pratar och pratar. Under den bästa delen av mitt liv har jag känt folk från Balkan och först var det jugoslaver som drack Slibovica och sjöng om Tito och sen som från ingenstans var det vi mot dom, nationalism, rasism och krig. Nu berättar guiden om de otacksamma jävlarna i andra republiker som bara drog från den fina unionen. Och om att Kosovo såklart är en del av Serbien. Det är motsvarande historier i Zagreb och Ljubljana och man pallar inte denna töntiga ensidighet. Men de skjuter i alla fall inte på varandra längre. Ord är bara ord, men det är handlingar som räknas. Säg vackra saker eller elaka, men backar du inte upp det med handlingar så faller det till marken. Du är dina handlingar.
Sen bjuder guiden på rakija och jag säger till Sara att nu vore det läge att ta ett återfall. Sara svarar att mitt i en skilsmässa är det särskilt bra. Vi raljerar. Sara vet att jag druckit min sista droppe alkohol. Efter rundturen skiljs vi åt. En vän skriver att hon ska till Ven i morgon och jag minns hur Sara och cyklade omkring där en sommardag, hur vi njöt av ön och varandra. Allt var fortfarande nytt, än bodde vi inte ihop, än visste vi inte ens om vi någonsin skulle kunna göra det. Bilderna därifrån strålar, som om vi var förgyllda. Det var då.
Mitt blodsocker är lågt och jag känner mig ensam i världen. Allt i mitt liv förändras och jag vet inte till vad. Nästa år har jag en ny bostad, ny civilstatus, nytt arbetslag och vem vet vad mer. Det stör mig och berör mig och fyller mig med saknad. Men en rejäl fika senare så är allt bättre. Väskorna kommer i balans och benen blir fulla av spring. Jag träffar Sara på republiktorget och hon tar ut mig på middag och sedan drinkar i hipsterkvarteren. It is what it is.
I morgon åker vi till Niš.

11 juli 2017

Del 17. Belgrad. #anderssaratågluff17

Bussen slingrar sig genom det bosniska landskapet, genom bonnaland och små sömniga samhällen. Bönder hässjar hö och på sina håll står försäljare längs vägkanten och säljer vattenmeloner och dricka. Ibland är det vägar som i Alperna, hårnålskurvor och branter som stupar ner, men ibland är det lugna mjuka rörelser. Chauffören har en hand på ratten och i den andra har han en cigg, detta är Balkan. Vi tog bussen från den Bosnienserbiska busstationen i Östra Sarajevo. En annan buss skulle till Srebrenica. Livet går vidare.
Det är timmar och åter timmar på bussen innan vi korsar gränsen till Serbien. Sara säger jag ständigt överträder gränser, så att korsa gränsen mellan Bosnien och Serbien är inget särskilt. Den bosniske passkontrollanten är ganska timid, men den serbiska är tuff som en piketpolis. Men vårt svenska pass tar oss fram. Vi är privilegierade. Jag grubblar över om jag verkligen är en som ständigt överträder gränser. Kanske. Jag är impulsiv och emellanåt handlingskraftrig. Det kan leda både rätt och fel. I slutet av april 2008 ledde det till att jag mailade den där allvarsamma tjejen med de mörka ögonen som jag träffat på en singelmingelfest och sen inte fått ur huvudet. Vi hade hälsat i bowlinghallen, fast handslag och våra namn och så ögonen som mötte varandra. Det är i ögonen man ser om det finns något. Där finns nyfikenheten som som munnen formar till frågor. Vi la till varandra på MSN och pratade och pratade, nyfikna, utlämnade och bara någon månad senare kom hon ner till mig i Malmö. Det ångrar jag inte för en sekund. Jag skulle gjort det igen. Och igen, trots att vi nu lämnar varandra drygt nio år senare.
I Serbien är det platt mark och allt är modernare än i Bosnien. Och Belgrad är en riktig storstad med ryttarstatyer och operahus, breda aveny och torg och gågator med uteserveringar och så floderna Sava och Donau som möts, precis som vi en gång gjorde. Vi njuter i värmen, för vi älskar värme och storstäder. Vi shoppar lite och äter middag. En romsk flicka kånkar runt med ett stort dragspel, förälskade par, killgäng, tjejgäng och vi rör oss runt och vi avslutar kvällen med en fika innan vi går upp på vårt rum igen. I morgon ska vi gå en guidad tur, men också ge oss space och egentid. Kalla det inskolning i våra nya liv.

10 juli 2017

Del 16. Sarajevo. #anderssaratågluff17

Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman på sjuttiotalet. No one is innocent, sjöng Sex Pistols. Vi blir lätt det vi avskyr och vi ser det fan inte komma. Jag går på Sarajevos prövade gator och funderar på det där. Fan vet hur jag skulle att reagera om jag hamnade i krig. Men jag har aldrig ens varit nära. Jag gick i fredsdemonstrationer när jag var ung, jag ställde mig i det andra hörnet. Men det var lätt för mig att vara god i ett land som blev rikt på att sälja vapen till alla jävlar, ett land som aldrig smutsar ner sig så att någon såg. Nu ser jag hus som varit ruiner, men som byggts upp och andra hus som fortfarande är det. Och folk som gått vidare. Jag hör berättelser om skolor i källare, om barn som dör av granatsplitter, om maskulinitetens allra jävligaste baksidor. Jag vill hoppas att jag skulle varit en bättre människa än de som låg på kullarna ovanför stan och sköt prick på folk. Men jag kan aldrig veta. Vi män bär på en förbannelse, särskilt i grupp.
Här i Sarajevo har kriget tagit slut. Vår värd på stället där vi bor kallar mig Anders Ibrahimovic och vi klappar om varandra för vår gemensamma fotbollshjälte. Det är bättre tider nu. Tider av Čevapi och kaymak. Man har tid att bry sig om mindre saker, tid att gå in i sig själv. Och det är bra.
I morgon åker vi till Belgrad.

09 juli 2017

Del 14. Bussen mellan Split och Mostar. (Sara gästbloggar) #anderssaratågluff17

Vi sitter på bussen mellan Split och Mostar. Förra sommaren åkte jag buss mellan Dubrovnik och Mostar, och nu är jag alltså här på härliga Balkan igen. Vägen ringlar sig längs den kroatiska kusten, och det är vackert som illustrationen i en saga. Jag tar en bild och lägger upp på Instagram, men i vanlig ordning kan inte fotot göra verkligheten rättvisa. Karin Boyes dikt ”I rörelse” dyker upp i mitt huvud. ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Så är det verkligen på den här resan. Vi ser så mycket, och vi lär oss så mycket. Både om platserna vi besöker och om oss själva och varandra. Anders skriver öppenhjärtigt och utlämnande om vår skilsmässa i sociala medier. Själv har jag inte ens berättat för mina närmaste kollegor att vi ska skiljas. Vi är så olika som personer. Anders är öppen med allt. Även det han själv tror att han inte avslöjar står skrivet i hans panna. Själv är jag mycket mer privat, och min integritet är viktig för mig. Därför är jag kluven inför hans idoga bloggande och twittrande. Men jag tänker att jag egentligen inte har någonting att förlora på att han skriver om vår relation, så länge jag får godkänna vad han skriver innan han publicerar det. Vissa saker har fått strykas. Det finns gränser för hur mycket som exploateras för den breda publiken med en lätt knapptryckning. Annat är det med den riktiga litteraturen. I romanen om vår resa finns även utrymme för snaskiga detaljer. Men så ska det också bli en roman, och inte en biografi. Vad som är fiktion vad som är verklighet kommer bara jag och Anders att känna till.

Bussen stannar efter vägen och en man kliver på bussen för att kontrollera våra biljetter. Alla visar upp biljetterna, utom Anders som i panik river runt i fickorna och mellan sätena. ”Har du tagit min biljett?” säger han och spänner ögonen i mig. Nej, den här gången tog jag inte hand om den. Våra roller har förändrats och det är inte längre mitt ansvar att ta hand om dina saker. Biljetten är borta, men bussen måste åka vidare. Mannen orkar inte stå och bråka med en slarvig turist, så han går och sätter sig och vi rullar vidare mot gränsen till Bosnien-Hercegovina. Jag sneglar på Anders. Han ser skakad ut, men det kommer att lägga sig. Snart kommer det att dyka upp annat att fokusera på. För oändligt är vårt stora äventyr.

Del 15. Mostar. #anderssaratågluff17

Åker till Mostar. Bron och allt det där, eller det är ju mest bron som kroatiska fascister sprängde, men som byggdes upp igen. Det är mycket folk där och gamla stan runt omkring är som Lisebergs julmarknad, fast det är sommar och 38 grader. Utanför finns en riktig stad, där hus fortfarande har kulhål i väggarna. Vi äter ordentligt, sen går vi ner till floden och hänger. På andra sidan står en man och fiskar. Vi bestämmer oss för att prata, men sen sitter vi ändå tysta. Det är skönt. En minaret kallar till bön, annars är det bara floden man hör. Sara säger till mig att bada, men jag vill inte. Hon säger det igen. Jag går och köper några drickor. Hon tar en bild på mig. Jag sitter direkt på marken i shorts och vit skjorta. Det fläktar en aning. Själv har hon tagit en vacker selfie uppe på bron. Vi skojar och kallar våra bilder för presentationsbilder, som om vi skulle internetdejta. Vi skojar, men något har hänt. Något har trängt sig emellan. Naturligtvis är det vi kallar problem ett stort nada jämfört med vad folk här i trakten gått igenom. Här var det krig bara för 20 år sedan. Det ger perspektiv på saker och ting. Läste ett inlägg på Facebook där en nybliven medelklassmamma ojade sig för att hennes telning kanske skulle hamna på en dålig skola. Ja. Tuff skit. Eller inte.
Vi får besinna oss, särskilt den välmående medelklassen. Hur vi än väljer så löser sig sakerna till sist. Och ännu mer, det ont jag piskar mig för att ha gjort andra är kanske ändå inte så farligt.
Mina gamla dåliga separationer och hon som jag inte ville släppa, fast hon var tydlig i sitt avvisande. Kanske var det inte hela världen ändå. Kanske kompenserar jag mina försyndelser i någon mån genom mitt arbete med barnen i Malmös osminkade blandning. Och kanske är mitt politiska arbete värt något. Ja, jag peppar mig. Men ändå: jag borde skött en del saker bättre. Sitt samvete får man leva med, det ingår i paketet.
Sara är tuffare nu och jag gillar det. Hon tar för sig och kompletterar inte mig längre, utan lever sitt liv. Det är mycket attraktivt, men det betyder också att jag fan får hålla reda på mina egna biljetter.
Så måste det vara.
I morgon går vi ut och gör Sarajevo. Eller idag när ni läser detta.