Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl

Nere på Åhléns skivavdelning spelades den om och om igen. Och jag lyssnade och lyssnade. Sen gick jag hem och ringde min vän.
"Har du hört Lundells nya? Vad heter den nu igen?"
"Öppna Landskap?"
"Ja, den."
Sen tystnade vi och det hördes ett vinande ljud i ledningen. Vi var unga och musikintresserade, vi visste att detta var ett moment. Som första gången en hörde punk, som när min mamma hörde Elvis 1956, som alla de där ögonblicken som de flesta kan relatera till. Även för en notorisk läsare som jag kickar det till som allra bäst när det sjungs och kompas. Nu är den där låten aningen söndersjungen, men på kvällen den 24 augusti 2019 tar han som skrev låten tillbaks den. Han tonar ner komp och låter orden dominera. Det är klokt. En smula ödmjukhet är att rekommendera. Friheten att vara den en vill vara är större än då för 37 år sedan, men hoten är också större än någonsin. Du får inte röka på uteserveringar, men det sitter måttligt maskerade nazister och styr i skånska kommuner. Moraliserande politisk korrekthet skymmer ibland sikten. Och ett halvt liv har passerat. Jävlar, vad jag har fått uppleva. Och det är inte slut än. Mina sandaler är slitna av rastlösa turer upp och ner mellan toppar och dalar, över gränser och längs ändlösa gator och genom parker. Och när de är utslitna köper jag nya. Om och om igen, år ut och år in. Ulf Lundell sjunger om längtan och hjärtesorg, men också att vi ska gå ut och vara glada. Och ingen kommer längre i min närhet som stänger in och stjäl. Det har jag för all del inte levt helt efter under alla dessa år, får jag erkänna.
Och på spårvagnen bort pratar en i min yngstes ålder om att en gubbe som heter Uffe just spelat på Trädgårn. Hennes kompis vet inte vem det är. Allt är som det ska.

Born to run

Jag tänker att jag är född att springa när jag tar mig ut till Bulltofta och sätter skorna i marken. Hittills har jag aldrig blivit skadad av löpningen, knän och vader och vad det nu är som kan gå sönder håller. Men idag går det segt och i backen blir jag omsprungen av en man med något vilt i blicken. Han tittar på sin klocka och minns sina inövade steglängder och träningsprogrammet som han googlat fram. Jag tänker att du är ändå typ 45 och fast du är yngre än jag, så blir du aldrig ung igen. Och det är inte VM du ska vara med i, utan möjligen Midnattsloppet eller så ska du ta en tur till Lidingö om en månad. Jag har också varit där. Det bet bra i Aborrbacken och Karins backe och senaste gången sprang jag som revansch för den gången jag bröt. Sara och jag kompade varandra under helgen och min dotter som då bodde i Stockholm var med ute på ön och plockade höstlöv och kände doften från jorden. Mannen som springer om mig har vågor i håret och jag lider med honom och hans jakt på sin förlorade ungdom. Själv springer jag som en pensionsförsäkring. Jag vet att jag är 55. Det är helt lugnt. Jag fick chansen att komma tillbaka till livet efter min nära döden-upplevelse och bestämde mig för att fortsätta leva. Löpning är både antidepp och ett tillfälle att lyssna på den där podden. När jag kommer tillbaka till minigolfbana ser jag hur den där mannen står och kollar i sin telefon. Hans flickvän står bredvid, lika matchande klädd i Stadiums allra finaste outfit. Jag ler och låser upp min cykel. Jag ska ta choklad och två glas vin som återhämtning. Googla det, ni.

Så ni stör er på tiggare och ensamkommande?

Jag ska vara den mansplainer jag kan vara ibland och berätta vad det är som kostar pengar här i Sverige och som är jobbigt att se på riktigt.
Det stör mig såklart också att det sitter en kvinna utanför ICA med en pappmugg i handen och hoppas på lite växelpengar. Och att spelbutiken strax intill varje lördag fylls av luggslitna män med nikotingula fingrar som hoppas på den stora vinsten, på att det idag ska slå in och den materiella lyckan ska flöda som vattnet i en klar fjällbäck.
Men dessa saker stör mig av helt andra skäl än ni tror. Det stör mig att hoppet om att få leva ett värdigt liv i stort sett är ute. Och allra mest stör mig föraktet från många av er som passerar förbi och den politik som ni röstat fram. Själv kan jag amortera och göra avdrag. Till och med en sketen barnpassare är en vinnare. Mina barn kan ärva en bostadsrätt, vid det laget värd miljoner och säkert en slant på banken med. Och det är ändå fem falafelbollar i en rulle av bröd jämfört med oxfilén hos de med högre inkomster än jag. Värnskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatten är borta. Och dessutom får många av dem göra avdrag för den dyra bilen när de kör till jobbet och när underbetalda polska byggjobbare river ut fullt fungerande kök och sätter in nya eller när en medelålders jugoslavisk tant knäcker ryggen när hon städar åt dem. Och allt ovanstående är frukten av politiska beslut. Det är medvetna handlingar som gör att ojämlikheten ökar i Sverige. Det är förjävligt.
Nej, jag är inte missunnsam. Några är säkert väl unnade en hög inkomst. Men jag blir heligt jävla förbannad när några tusen ensamkommande killar utmålas som en sån stor börda eller när det på allvar bestäms att fattiga inte ska få be om hjälp. Jag hatar det. Problemet är att våra beslut drar undan hoppet för så många. Folket med pappmuggar i handen. En pensionär som spelar på hästar. Ni susar förbi i era stora bilar. Ni stör er på tiggare och ensamkommande. Jag stör mig på er. Och lite på mig själv. Den politiska hösten har börjat. Låt den bli lång och het.

Jim Morrisons grav

Sommaren innan jag skulle fylla 21 gick jag och två kompisar in på Pere Lachaise-kyrkogården och kollade in Jim Morrisons grav. Alla gjorde det, alla tågluffare och gamla hippies, ja folk som hade vägarna förbi. Oscar Wildes grav var också där och han var en långt större rebell än Jim M, men det fattade inte vi då. Det lär finnas en bild på mig sittandes där med Jims kvarlevor under mig och förhoppningsvis långt ner i jorden. Antagligen är jag långhårig och ganska smutsig. Möjligen även barfota. Ingen av oss tänkte på döden, knappt ens att Jim M vid 27 fick en exceptionellt tidig bortgång
Vi var unga och rastlösa och livet var fan evigt. Tre år senare var jag farsa. Det hade jag verkligen ingen aning om under den resan, för jag hade inte ens något fast förhållande. I kärlek var jag oerhört obildad. Jag läste Hemingway och dagen efter drog vi vidare till Lissabon eller vart det nu var. Jo, Biarritz. Minns inte vad vi gjorde där. Drack vin och åt vitt bröd kan en gissa. Badade och drömde. Det var nog också den sommaren jag slutligen lämnade den vänstra vänstern för gott. På något sätt förstod jag att femårsplaner och storskalighet inte var förenligt med mig. Ulf Lundell sjöng att vill du ha din frihet så får du ta den och jag ville ha min frihet. Tids nog måste vi bli borgare, gissade jag. Men det hände aldrig.
Det är samma grundläggande värderingar nu som då. Lite putsat i kanten, patinerat av decenniers väder och vind, men ändå detsamma i grunden. Det är kanske därför jag sällan längtar tillbaka till något, jag vet inte, men jag slutar aldrig tro på att allt ska bli bättre sen. Nu ser jag på Instagram att Jim Morrison fått en ny gravsten. Han är lika död för det. Men vi som lever lever. Det är faktiskt du som väljer, så ta vara på ditt liv.

"Därför är jag som jag är." #adhd

"Mamma fick en stöt när jag låg i hennes mage. Det är därför jag är som jag är."
Orden är min äldste sons, han den mest svårfostrade och känsligaste av dem. Och han var väl sju-åtta år när han sa det och mitt hjärta höll på att gå i bitar. Jag ville bara hålla honom och säga att han var bäst som han var. Men han såg sig som en annan sort. En sämre sort. Och varje dag fick han det bekräftat i skolan och vart han än försökte hitta ett sammanhang. Han har haft ett trassligt liv och ingen av mina ungar har jag haft så dåligt samvete för och ingen av dem känner jag igen mig så i. Inget har fått mig att ifrågasätta mitt föräldraskap som turerna kring honom och vi förstår varandra mer än några andra. Men han är den som vänder sig om på en restaurang och säger: "Inte n-ordet tack!", till ett sällskap och den som tågade ner till skolan när hans dåvarande (?) styvbror blev mobbad. Att vara utanför ger också möjligheter. Inga fina normaler i bekantskapskretsen gör något liknande. Och jag speglar mig i det. Sån var jag med. Och det kostade.

I januari förra året fick jag till exempel ett mail där någon föreslog att jag skulle ha en narcissistisk personlighetsstörning, någon som dessutom sa sig känna mig väl.
Jag satt där ensam i min lägenhet, i djupet av mitt misslyckade föräldraskap och märkliga relationshistorik och bara stirrade.
Skulle jag betrakta mig som förmer än andra?
Nej.
Snarare raka motsatsen.
Och jag har samlat på sånt som bekräftat min värdelöshet som när någon sa att: "Det förstår du väl att jag inte vill vara med någon som har ADHD?"
Ja, jag fattade det.
Jag förstår att jag en gång hade dig på nåder och att du vill ha en normal snäll människa som inte brinner så mycket, utan kör sina inlärda riff.
Det är inte jag, det. Här finns inga strukturer, här går vi på feeling. Frågan om jag skulle välja något annat om jag kunde är ytterst teoretisk. Vet ej. När jag var yngre, absolut. Samtidigt gör mina erfarenheter att jag bara måste jobba med något som betyder något för andra. Det brinner. Som när sonen sa det där och gick ner till brorsans skola. Men mest har det varit utanförskap och misslyckanden. Faktiskt. 

Och min äldste son lagar sig och jag är glad att det finns bokstäver och hellre överdiagnosticering, där för många får hjälp än för få. Nu jobbar han på en camping och pluggar för att ta igen kassa betyg, så han kan komma in på högskolan.
Han fick ingen stöt, han ärvde mina gener. Han gjorde det i ett samhälle som ännu inte vaknat och förstått att använda olikheter som ett verktyg för att bygga en starkare framtid.

Fy fan för här och nu

Lägger upp de sista bilderna från sommarens resa på fb. 135 bilder, blev det visst. Minnen. Platser som tar plats i min kropp. Men om allt är "här och nu" eller "blicken framåt", så är det meningslöst att resa, för att resa är att skaffa sig minnen för livet, kärlek till världen och erfarenheter. Mina fötter minns gatstenarna i Lviv, mina ögon minns dalen nedanför oss i Interlaken i Schweiz, hjärnan minns Auschwitz och gommen minns den allra första frukosten i New York bredvid strykjärnshuset, nyårsdagen 2010. Och öronen minns trafikbuller, sånger och rösterna hos dem en mötte på vägen eller reste med.
Jag tror att vi blir till hundar om vi lever för dagen eller fortsätter att vara barn och jag vill fan inte vara ett barn. Vuxen är fint. Erfarenheter gör mig klokare. När en kollega hör av sig och vill att jag ska bli indignerad över att ett rum tydligen ska användas på ett visst sätt, så tänker jag på den övergivna förskolan i Tjernobyl. "Välj dina strider", som vännen med de skarpa ögonen säger. Fråga dig vad som är viktigt här i världen. Men jag förstår vad de menar, här-och-nu-folket. De vill inte begrava sig i sina misslyckanden och kanske till och med försöka göra en Eternal sunshine of a spotless mind. Men det där var ju bara en film och även den slutar med att minnet finns där. Du kan inte lägga armen om ett minne och visst fan gör det ont ibland. Men i vårt KBT-samhälle ska inget göra ont. Vi tar tabletter mot sorg och ensamhet eller slänger oss i vilka famnar som helst bara för att slippa skavankerna i spegelbilden. Och försöker leva här och nu, vilket då garanterat blir samma som där och då.

Homeward bound (Färjan Swinoujsie-Ystad) #öst19

Första gången som jag tog färjan från Swinoujsie till Ystad stötte jag ihop med en kille som lärde mig Risken Finns låt "Du känner väl mig". Han kom från Glumslöv och det var väl inte mer med det. Vi reste med våra familjer, papporns svartväxlade med campingvärdar och hade pengar så vi kunde tapetsera med dem. Sådan var den reellt existerande socialismen. Andra gången färden gick just här så var jag nere med ett gäng och kollade den gryende demokratin och drack öl och vodka. I Gdansk var det grått och inga uteserveringar, men ändå ett hopp. Vi pratade med ryssar som sa att de var hatade, fast de inte gjort något Och senaste gången var när han som i bloggen kallas mellanbror fyllde sex år. Han ville sova på en båt och det fick han
Och nu är jag här igen. Däremellan har jag hittat andra vägar till Polen, för här har jag varit mycket. Jag har hängt med från tvåtaktsbränsle och rödbetssoppa till europeisk normalisering och Cafe kedjor, ensam eller med barn eller kärlekar. Jag har kyssts i Polen och hållt barn i handen och beställt fel mat och blivit blåst på pengar och Polen har varit mitt näst starkaste resegift, eller kanske tredje efter Israel och Berlin. En höst satte jag mig i en föreläsningssal i Lund och började studera polska. Men det kom ingen vart. Det var en sån där Andersgrej. En impuls. Höstlöven klibbade mot marken och jag cyklade från stan där jag bor till stan som är som ett enda bibliotek. Lärde mig inte värst mycket. Men här på färjan kan jag i alla fall be om ursäkt och beställa kaffe. Och vi rör oss ut på havet. Vattnet, mitt element. Snart ska Ystad torna upp sig framför oss och snart är det tvättider och normalitet. #öst19 är över. Jag bär med mig övergivna radiobilar i Pripyat, blickar ut genom smutsiga fönster på bussar och tåg, löpturer i fem olika länder, möten på bussar och rundvandringar, nyfikenhet och försök att förstå. Och som en sammanfattning av allt: när Roxy och jag plockade söta plommon från träden utanför regeringsbyggnaden i Tiraspol. 

Factory (Katowice) #öst19

Det här är Polen som jag minns det, tänker jag när jag kliver av bussen i halvdunklet i Katowice bland fyllon och unga som drar runt, bilar som kör fort på gator gjorda för stridsvagnsparader. Det förstärks också när jag kommer till stället där jag ska sova. Mitt rum är stort som en garderob. Det luktar illa. Tillbaka till sunket. Men det räcker att jag går runt hörnet på torget, så är det full hipsteruppställning och på en uteservering kan jag beställa en maträtt som heter "Israel" till min röda öl. För det är visst röd öl som är den här resans dryck nummer ett.
Katowice kommer att överraska gång på gång även efter att jag sovit gått i det äckliga rummet och inte ätit de mögliga mackorna som var frukosten. Det finns gågator, bra museer och en hel underbar hipsterstadsdel; där det förr bodde kolgruvearbetare som åt tung mat är det nu konsthantverkare i skägg som dricker konstigt kaffe och grumlig öl. Och jag tycker om det, även om proletärromantik är lagom fräscht. Katowice är också fullt av röda spårvagnar som ilar omkring som blixtar när ösregnet kommer. Jag tar en vagn och ser var jag hamnar. Ut ur stan förs jag, till buckliga stenlagda gator och folk som stirrar på mig. Det är fint. Jag tål att synas. Inspektera mig ni, det här är vad som finns. Mer spännande är det inte, ändå har jag en sån lust att uttrycka mig, att synas, att visa att jag finns. Och jag tänker på alla spårvagnar som jag åkt med, blå, gula, röda och gröna, på denna resan och på andra och alla fönster jag sett ut igenom och jag förstår att det är dags att åka hem nu.

Like clockwork (Brno) #öst19

Brno, Tjeckiens andra stad. Någon metropol är hon inte, mer charmig och sådär putsad och med spårvagnar som rullar på nyrenoverad räls i centrala stan. Gatstenen blänker och det är stora torg där skulpturer breder ut sig, mer Kraków än Prag, mycket mer. Om du rest en del i den här delen av Europa så vet vad du får när du kommer hit  och du tycker om det. Jag tar mig hit med tåg från Wien, fortfarande fascinerad över att det inte är gränskontroller och att en går på i ett språk och av någon timme senare i ett helt annat. Mångfalden. Europas idé. Tänk inte annat. Ändå vet jag att det för hundra år sedan hördes tyska och jiddisch bredvid tjckiskan här. På en vägg har någon sprayat "Fuck nationalism". Ja. Gör det. På tåget hamnar jag bredvid en engelsk familj som gnäller hela vägen från Wien hbf och in i Tjeckien. Det kan inte vara roligt att ha så orimliga förväntningar på allt på semestern, så att en kommer hem besviken och med anekdoter om usel service. Men jag har mina egna hjärnvindlingar att åka berg och dalbana i. Ensamåkandet ger en extremt mycket tid att söka sig inåt. Hela tiden kommer jag tillbaka i huvudet till detta att allting löser sig. Jag klappar mig på axeln och känner att de senaste årens jobb med mig själv ger resultat. Ingen oro följer med mig på min resa, inget som har med själva resandet att göra. Ändå ligger jag med dödsångest på mitt hostel i Wien, för det är så svårt att begripa vissa saker. Och jag är ju en dramaqueen ändå. Det vill jag vara, det är jag. Det ska gå upp och ner, saker ska förstoras. Annars är det inte jag. I Wien är alla väldigt unga på mitt hostel, de har så mycket bry med så lite, men i Brno får jag dela rum med en man, äldre än jag som riktigt andas ohälsa. På natten ligger han på rygg och snarkar högt. Det är fetma och fylla och jag tänker att så där kommer jag aldrig att bli. Jag vägrar. Jag ska ta hand om mig. På en free tour träffar jag ett svenskt par som jag utbyter reseminnen och tips med, medan guiden berättar om det märkliga uret på torget. "Vad tycker ni att det liknar?" En buttplugg, tänker jag, men det säger jag inte. Det är första gången sen jag lämnade Trelleborg för tre veckor sedan som jag pratar svenska med någon. Det känns märkligt, men vilsamt ändå. Språket är det smörjmedel som får all kommunikation att snurra och hur bra du än är på främmande språk, så är det främmande språk. 

Sen promenerar jag upp till den där borgen som märkligt nog heter Spielberg, som regissören. Det stramar i vaderna, men det är skönt. Jag tänker på den snarkande mannen som jag delade rum med och på en sund själ i en sund kropp. Kanske lurar jag bara mig själv. 

Stand by me. (Wien) #öst19

Sitter på cementplattorna utanför Stephansdomens tunga gotik och lyssnar på människor som  turas om att spela på ett piano som ställts upp. Vi är många som sitter här. Folk bara sätter sig rakt ner. Regnet hänger i luften, men det är magiskt på något sätt. Jag är kär i Wien. Trots den blytunga finkulturen så finns det något här som jag inte vill vara utan. Det är klart att det också är en vila att vara i ett land där en kan göra sig förstådd och förstå det mesta som sägs. Jag är avslappnad och har det skönt. Och ändå var det på vippen att jag inte åkte hit. Nu spelar en kvinna Beethovens nia högt och tydligt. Europahymnen.
Det är mitt tredje besök i Wien, men det känns som om jag varit mycket här. Första gången var med Sara, det var lite grått och dystert och där jag nu sitter härjade turkiska fotbollsupportrar och vi ryggade tillbaks. Men i rummet som vi hyrt fick Sara det telefonsamtal som innebar att vi kunde börja planera för att flytta ihop. Det var ett avgörande ögonblick för oss och vi tänkte att nu kan inget stoppa oss. Det var en eufori som med tiden skulle bytas mot alla dessa vardagar av tvättider och annat som skulle styras upp. Vi var bäst som särbor. Men det kunde vi inte veta då. Normen fångade även oss. Och jag är glad att vi chansade. Och förra året, också av en händelse var jag här ett märkligt dygn, när jag snurrade runt och sen plockades upp av några kvinnor som tog med mig på ett ställe där en man sjöng Dylan på tyska och jag där så småningom sjöng "Liebeskummer lohnt sich nicht, my darling" för en man som satt nydumpad och sorgsen. Den här staden är som en människa. Här uppfann Hitler nazismen och Freud psykologin, det är en plats där saker händer. Åker ut och kollar in Karl Marx-Hof, visionära sossar lät mot slutet av 20-talet bygga oerhört vackra, enorma hus. Vanligt folk skulle bo som de förtjänade. Nu är det lika dyrt att bo här som någon annanstans. Visionerna avskaffades här med. Hinner med en superfika också här i fikornas huvudstad innan jag slår mig ner bland de andra på torget. Nästa pianist spelar Stand by Me. Det vore ju en nåd att stilla bedja om.

Like a hurricane (Debrecen) #öst19

Går upp mitt i natten för att ta fakirtåget till Wien. 04.00, men staden sover inte helt, en bildörr slår igen och någon kör iväg. Annars är det tyst, inte ens spårvagnarna går. Jag är utsövd för att vara mig. Den gör resformen passar såna som jag, för jag är kräsen när det gäller resor, när jag försökt att stanna en eller två veckor vid en strand, så har det krupit i benen redan efter någon dag. Detta är jag. Rastlösheten och obehaget när en känner dammet växa. Få platsar vid min sida i det här sammanhanget, men de finns. Vet ungefär vem jag skulle kunna tänka mig att ha här vid min sida denna augustinatt. Jag går nerför gatan i dunklet. Två män i 35-årsåldern i shorts och tröja går mitt i gatan och pratar ungerska och på trottoaren nere vid det nationalistiska monumentet möter jag en man i fiskartröja och basker. Nattens människor är osminkade eller så har mascaran smetats ut efter att en testat att leva lite. Det är väl därför jag dras till natten. För, oss emellan, de mest spännande sakerna händer i mörker eller svagt ljus. Ser på en skylt att Jyväskylä är vänort till Debrecen. Det känns som ett långskott. Mycket finns i Jyväskylä, men knappast två synagogor, resterna av ett ghetto och spårvagnar och den där märkliga fontänen. Kanske finns även där ett nationalistiskt monument, sån skit verkar ju finnas överallt och så liknar ju språken varandra. Från Jyväskylä kom en oerhört skön människa som jag hängde med under ett dygn i Tirana förra sommaren. Hon var en like på flera sätt. Undrar vad hon gör nu?
Debrecen var en klassisk stopover, inget som ger det där stora intrycket, även om sånt dyker upp där en minst anar det. Neapel förra året var staden mellan sevärdigheterna, men det visade sig att det var själva staden som stannade i mitt hjärta.
Nere vid stationen lämnar den första spårvagnen för dagen sin hållplats. Trötta människor går in i stationsbyggnaden och jag går till en automat och trycker fram en mugg kaffe. Det ligger en lång resa framför mig.