27 december 2011

Mannen från la mancha

Slrivkrampen slår till som en decemberstorm och får mig att gräva ner mig i böcker och fly ut på nätet istället. Alla faktauppgifter jag vill veta kan sitta på min näthinna inom tio sekunder. Allt viktigt på riktigt får man däremot räkna ut själv eller fråga sina nära om. Alla åsikter får man tänka ut ensam och det är svårt. Jag har ingen aning om Malmö är Sveriges mest amerikanska stad, som Per Svensson skriver i sin bok. Det låter fräckt när man springer i blåsten ute på Bulltofta och Springsteen sjunger om hur han körde runt med en avsågad 4/10 i knät. Det är också ett slag mot höger och vänster självbild, som talar om vilken katastrof/succe stan är. Malmö är inte stan som omges av nyanser, det är alltid ett statement av något slag. En smula tröttande för oss som lever här, kanske. Om Malmö har jag bloggat mycket i år, om Malmö och om Israel och om skolan och politiken. Ibland far min självbild iväg mot det grandiosa och jag tror att jag är utsedd att säga sanningen som ingen vill höra. Cervantes visste allt om det där och skapade riddaren av den sorgliga skepnaden som ett svar på alla riktiga hjältesagor.
Likafullt lovar jag er att jag också nästa år kommer att hacka på korkade medlöpare till hamas och på en skola som inte klarar abc rent bokstavligt. Jag kommer också att skriva om emissioner och om livet på Möllan och i Rosengård och om allas rätt till sitt liv och sin väg. Mer av samma och liknande alltså. Väderkvarnarna dyker ständigt upp, likt kor på ett fånigt cowboyspel i iphonen.

23 december 2011

Vit jul

Regnet slår mot rutan i köket och när jag ska gå så drar jag en mössa över huvudet och tar en varm jacka och kängor, fast jag egentligen skulle behövt galon och stövlar. Man gör inte alltid det man borde. Vintern är som vintern brukar i Malmö och Sveriges tuffaste och svenskaste stad vilar och väntar på tomten. Inte en bil, inte en människa är ute klockan sex den 23 december. Bara en gul buss och så jag, i övrigt ligger Bergsgatan öde.
Möllan är frihetens kvarter, tycker vi som bor här. Men friheten är en bräcklig pjäs här i festkvarteren runt torget. Friheten att ta sig ett järn och vara som en människa inkräktar på andras frihet att leva och utvecklas. Sirentjuten på helgerna är påfallande ofta alkoholrelaterade, som det heter. Nån som är full är tyken och får på käften, nån som är full spöar sin brud för att hon tittar på en annan snubbe eller drar sin unge i håret när han inte vill gå in på kvällen eller hålla käften så farsan kan få vila en stund.
Nu säger alla världens mattias svensson-liberaler att det fan inte behövs några jävla kampanjer för nykterhet. Nu pekas det finger och nu väcks dåliga samveten till liv. "Jag förstår att de med problem behöver stöd", säger man som om alkis var något man bara blir sådär av en händelse eller riskdrickande bara drabbar en utan egen förskyllan och som om alkohol bara skadar människor i härbärgen och på parkbänkar.
Det blir ingen snö här i stan i morgon, men om det i övrigt blir en vit jul bestämmer du själv. Om du till varje pris söker hitta argument för att dricka på barnens stora högtid bör du nog ta dig en funderare på vad som är viktigt i livet. Om du tycker att det jag skriver är moralism och skitsnack har du med all sannolikhet goda skäl att besöka den här sidan.

20 december 2011

Kajsa, kom ut ikväll

Kanske tänker Kajsa Bergqvist att hon genom att berätta om sin nya partner kan vara en förebild för alla unga som förälskar sig i någon med samma sorts genitalier. Eller så är det bara för att snacket redan går om saken på nätet. Det är en ynklig värld när det blir en nyhet att en före detta höjdhoppare träffat en kvinna. Patrik Sjöberg lever också med en kvinna. När slås det upp medialt? Det stör mig verkligen.
Och i twitterflödet skrivs också sånt som jag brukar säga om att jag väl skiter i vem du ligger med och att sexuell läggning verkligen är överreklamerat. Så där som vi säger på Möllan och i Midsommarkransen och på andra fina ställen. Men så minns jag att jag så sent som igår fick väga orden på guldvåg i den pedagogiska gruppen när jag skulle förklara hur min kollega inför föräldrarna och under protester berättat om likabehandlingsplanen och därvid nämnt detta förfärliga haram som handlar om sexuell läggning. Så det är bra, fast lite löjligt ändå att Kajsa kommer ut, som det så märkligt kallas. Och alla berättelser om lycklig kärlek är ju hur som helst sköna strömmar av lycka mitt i allt gnäll. För övrigt är hon bisexuell i en tidning och lesbisk i en annan.

18 december 2011

Beröringsskräck inför människors tro

Om skolavslutningar i religiösa lokaler har jag skrivit här. Egentligen finns det inte så mycket stt tillägga i sak. Som jag ser det tar vi inte människors tro på allvar om vi ägnar oss åt religiösa riter bara för att det är gammalt och fint eller för att jag i alla fall inte tagit skada av det, som folk brukar säga om saken i aftonbladet. I år får vi som anser att skolan ska vara religiöst neutral moteld. Skolan är inte neutral i andra frågor, så varför är inte kristen propaganda tillåtet, gnälls det. Nej, skolan ska lära barnen att demokrati är bättre än diktatur och skolan ska fostra bort från stereotypa könsroller. Så har riksdagen i enighet beslutat. Det innebär inte att det är förbjudet att leva traditionellt och det är inte heller förbjudet att vilja avskaffa demokratin eller att motarbeta tankarna om människors lika värde. Men i skolan ska det möta motstånd från katederhåll. Och i förskolan säger jag emot.

Men bilden av en skola/förskola som är ängslig och inte vågar hålla fast vid traditioner stämmer inte alls med det jag ser. Ängsligheten och beröringsskräcken rör snarare människors tro och det som kallas kulturella skillnader. Lucia och skolavslutningar är samma slentrainmässiga Ute är mörkt och kallt och blomstertid som alltid. Däremot passar man ner på allt som har med gud att göra på riktigt. Barnen som inte får äta annat än halalslaktat kött kallas vegetarianer och när jag tar med nyfikna rosengårdsungar in i såväl katolska kyrkan, som Västra Skrävlinge på andra sidan motorvägen, så är det ytterst kontroversiellt. Men min uppgift som pedagog är bland annat att ge ungarna redskap att själva navigera i livet och då måste man få möjlighet att konfrontera sina tankar med andras. Diskussion och tankar är bara farliga för dem som vill begränsa människors frihet. För oss andra är det bara en tillgång.

17 december 2011

89 dagar

Jag tittade på mitt kommande lopp på youtube. Ofta kam man ju det nuförtiden. Nån kör hela sträckan med bil och påslagen kamera. Det regnade visst den dagen. Och det var backe upp och backe ner och Jaffa gate till höger och där flög visst Oljeberget förbi och till sist gick man i mål i närheten av Knesset. Här regnar det också och jag sitter i köket stinn av marängsviss ned min mellanson mittemot mig. Han spelar the Who för mig. Vi diskuterar om låten vi hör kommer från Tommy eller Quadrophenia. Ingen av oss vet. Jag vet att man måste genom vintern om man vill se våren igen, men just nu känns det långt både till marathonformen, Jerusalem och våren. Det finns ett just nu som hackar som em hackspett genom min bark av framtidstro och inte låter sig stoppas så lätt. Tråkiga rutiner och dagspolitik som döljer drömmar och planer.

13 december 2011

December månads undantagstillstånd.

Det är nåt slags undantagstillstånd när det vankas lucia och jul. Helt plötsligt blir normalfungerande människor stockkonservativa firare som betraktar minsta reflektion över firandet som ett angrepp på allt gammalt och fint. "Anders hatar alla traditioner", kan det heta om jag vill planera och reflektera det allra minsta över det hysteriska lussandet och presentandet. I mitt nuvarande jobbsammanhang blir det än mer märkligt eftersom ingen av ungarna jag jobbar med har någon anknytning till lussande och klappar. Skulle vi strunta i vintertraditionerna så skulle det inte märkas. Och det svävas på målet och ingen tillstymmelse till förklaring ges till detta decemberstressande. Är det jesus eller tomten? Ingen vet riktigt. Men läroplanen föreskriver att man ska uppmärksamma traditioner, så det ställer jag såklart upp på. Men kommers och slentrianfirande finns goda skäl att ifrågasätta.

09 december 2011

48 crash

Jag sprang i motvind på grusade trottoarer i kvarter som inte är mina. Därhemma väntade mat, en varm dusch och även lite glass som jag visste fanns längst ner i frysen. På söndag fyller jag 48 och blodsockret sjönk längs den evighetslånga Geijersgatan och det högg till av svarta tankar. Vi som inte är så säkra på livet efter detta fruktar dödsögonblicket. Och på söndag går jag alltså över linjen till fyra och åtta, vilket var min fars sista siffror. För vi åkte ju aldrig till Irland, som vi skulle och han blev ju aldrig den där äldre mysgubben som kom att göra roliga saker med sina sonsöner. Han träffade dom inte ens. Och det är nu man ska säga att man fångar dagen och gör allt det där man planerar, men riktigt så präktig är jag inte. Förhoppningsvis blir mitt eget liv långsamt och segt som mina löpsteg, men ingen vet och det finns ingen plan. Bara en värld att förändra, böcker att läsa och skriva och människor att älska.

06 december 2011

Social och konservativ

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Fixeringen vid de onda invandrarna är total; svaret på varje fråga stavas minskad invandring, vägen till lyckan går för dem via stängda gränser. Malmö är fullt, sa en av deras representanter i kf i tordags. Fullt, alltså, som om Malmö är så stor som en stad kan bli. Det är närmast obegripligt; för nästan alla andra är vägen till välstånd kantad av handel och internationellt samarbete. Grundläggande genetik vet också att berätta att det är bättre att skaffa barn med en främling än med sin kusin. Stammen (om uttrycket tillåts) blir starkare då och de genetiska felen färre. En social och konservativ politik vore nog att inte trixa för mycket, utan att handla, samarbeta och blanda upp kulturer och etniciteter. SD-experiment vore tragiskt och fel ur alla synvinklar.

Ändå kallar sig bonnrasisterna sen förra helgen just "socialkonservativa". Bilden man försöker mana fram är väl den av den snälle äldre kristna tanten som skänker pengar varje månad, men som inte vill ha konstig utländsk mat och nymodigheter. Fast oftast är dom nog sim den där tjejen jag lärde känna för rätt länge sen nu, rädda, besvikna och i behov att skylla på andra för att mäkta med vardagen. Jag minns det med fasa, aldrig i mitt liv har jag hamnat så fel som den gången. Snöigt var det också och jag flydde redan efter ett par dagar hem till mångkulturen igen. Men vad ska dom göra? Rasist kan man ju inte medge att man är och inte heller att man är ledsen och bitter över hur livet har blivit. Men man måste ju inte gilla kebab för att finna sig att människor migrerar hit och dit. Man måste ju inte själv ingå samkönade relationer för att låta andra göra det. Man måste överhuvudtaget inte bry sig om någon annans livsval så länge det inte inkräktar på ens egna. Det kan väl vara socialt och konservativt det med. Och man måste inte vara så lyckad. Det räcker att vara snäll.

03 december 2011

När jag skriver mitt mästerverk

Ibland känner jag verkligen att jag inte är med där saker händer. Det är väl det där utanförskapet alla snackar om. Ändå bor jag ju mitt i stan och jobbar och har tre politiska uppdrag. Och det är inte alla dagar som Bergsgatan här nedanför ser ut som en målning av Monet, för det mesta är det skarpt som om megapixarna aldrig kan ta slut. Nu ligger jag här och tänker på vad min roman ska handla om och när den egentligen ska skriva sig. Kanske ska den handla om förlåtelse. Hämnd ligger väl annars närmre tangentfingrarna, om man säger så, men förlåtelse är en större utmaning. Det skulle Jubolt tänkt på innan han satte sig i Skavlans soffa för att reparera skadan han dragit på sig själv och sossarna genom lögner och närighet. Så Linn Ullmam klappade till honom och såret revs upp igen. Förlåtelse får man när man vet att man gjort fel och erkäner det. Någon form av botgöring måste också ingå även om det känns lite tungt. Nu tycker ni kanske att jag ställer höga krav, men Håkan vill bli min statsminister och då ska han vara lite mognare och lite medvetnare än vi andra.
Så där, ja. En bok där förlåtelse ingår. Och politik. Och kärlek, som i en sång av Lisa Ekdahl: öppna ditt fönster eller Thöström: flicka med guld och fan fan fan.Nu är det bara att köra.

30 november 2011

30 november

I en second hand-affär såg jag en riktig bomberjacka och häromsistens var det några skinnskallar som steg på samma tåg som jag. Det var som flashbacks från en död tid, när Bildt var statsminister och gränsbommarna tillfälligt lyftes för tiotusentals bosnier och andra flyktingar från det vidriga kriget på Balkan. Nu säjs bomberjackorna vara utbytta mot blazer, om man ska tro DN. Och det där skumma internet har ersatt "firandet" av min fina braskande namnsdag.
Själv tror jag att det mesta är bättre nu. Klart vi ska vara vaksamma mot näthatarna, men de är droppar i havet. Men aldrig har så många olika sorters människor funnits i Sverige och aldrig har vi samverkat så bra. När saker går fel (och de gör de) så är det värderingar och bristande social rörlighet det handlar om. Politik och ekonomi. Ja, så självklar är antirasismen idag att vi till och vågar oss på att utmana machokulturen i våra miljonområden utan rädsla för att hamna i rasistfacket. Vi måste inte längre tycka att arabisk musik är vacker, vi får tycka lika illa om det som om dansbandsmusik. Det exotiska blir vardag, som falafeln som gick från festivalmat till husmanskost på bara några år. Rasisterna har ingen chans i längden, ty alla normalbegåvade inser att en krympande genpool leder till inavel och genetiska fel.
Så idag marscheras det inte på gatorna, precis. Det tillhör inte vår tradition. Det är osvenskt.

28 november 2011

Medelklass i Norrköping

"Du är inte arbetarklass, du är medelklass", säger Sara och så är det. Jag har kulturellt kapital, jag vet till och med vem Bourdiou var. Jag jar aldrig behövt kämpa så värst mycket. Vi går går omkring på Arbetets museum och den vaclra strömmen forsar lika vild som förr och det är minnen av ens bakgrund och dåtid som tornar upp innanför Strykjärnets röda tegel. Ja, medelklass är vi med våra högskoleexamina och våra priopoäng som ger oss gratisnätter på scandic hotel. November tar avsked med julmarknader och hård vind och vi enas om att städer med spårvagnar och bra konstmuseer är städer värda att besöka. Sen rör vi oss i resterna av Sveriges Manchester och köper rättvisemärkt i källaren på den gamla fabriken nu när all produktion sedan länge flyttat ut, först till Portugal och sedan till Kina efter fascismens fall. Frågan är väl vart den tar vägen sen. Kanske fylls mellansverige åter av tekoindustri en dag?
Uppe på Drottningatan kör spårvagnarna på linje 3 med nya vagnar från Bombardier och ombyggda begagnade från Duisburg. Stadskärnan andas sextiotal och det finns till och med avrivna tomter kvar. Vi går hit och dit och äter gott och sover ut i Scandics sängar. På morgonen tar jag en backig runda innan jag får njuta av kravmärkt frukost. Sånt är det, medelklasslivet.

25 november 2011

"Bevara Slussen"

På facebook såg jag att jag tydligen är med i en grupp som vill bevara och rusta upp Slussen i Stockholm. Antagligen skickade någon fb-vän en inbjudan som jag nappade på. Lite slentrianmässigt, kanske. Först senare har jag förstått att det nog är det bästa att riva och bygga nytt och att frågan tydligen är en stor vattendelare i vårt partis avdelning i Stockholm. Inte så konstigt. I miljörörelsens barndom handlade det om att bevara grönytor och järnvägar och hindra vägbyggen och fula hus. Nu ställer vi om samhället, så mycket vi nu får chansen, bygger vindkraftverk och spårvägar och dricker fairtradekaffe, sånt som förr bara fanns i alternativbutiker på bakgator. Vi är mitt i strömmen, kan man skoja till det. Förr var vi rädda för framtiden, men nu vet vi att forma den. Men frågan om Slussen varken kan eller vet jag så mycket om, även om jag promenerat där, väntat på dottern och på bättre tider och till och med sprungit förbi där två gånger under maran..
Vi i Malmö har våra egna strider att ta, egna broar som rasar ihop och egna gångtunnlar som luktar gubbe och mögel. Men det är nåt gulligt, typiskt stockholmskt, detta att deras frågor diskuteras som om hela Sverige brydde sig. Och träd har vi också själva. En och annan ek till och med.
På vägen mellan stadshuset och Rosengård blåser det som fan, men sånt härdar man ut en fredag. Malmö har ett rått kustklimat och löpsedlarna talar om gängmord och det doftar baklava och framtidstro på min väg. En vacker kvinna i slöja korsar gångbanan, långt från latteland, långt från Slussen och nedsågade ruttna träd.

20 november 2011

Kortklippt och arg på Malmös skolor

Idag ska Sara klippa mig. Kort, kort, tillbaka till snaggen igen, så som jag känner mig, sån som jag är. Det fanns en tid då mitt långa, stora hår var själva identiteten; håret fick en krönika i skånska dagbladet av Bo Börrefors, en tjej jag träffat som hastigast beskrev mig i ett mail jag aldrig skulle få se som en övervintrad hippie som man bara skulle träffa nykter. Sen klippte jag av skiten. Sen slutade jag dricka. Om man ska framföra ett radikalt budskap så ska man klä sig propert, det är Gudrun Schymans och Lars Ångströms doktrin som jag tagit till mig. Sen är det det där med fack och lådor man låses in i. Bort, bort. Annars tror jag väl inte att man kan bryta upp och bort från allt. Det finns ingen jävla nystart när man väl blivit vuxen, oavsett geografi, folk omkring mig och sysselsättning så förblir jag den jag är, det är det liv som måste levas och man kan aldrig vinna en krig mot sig själv.

Och så skulle jag då skriva något om den uppflammade striden om Malmös skolor. Så här: när den som ska hålla utvecklingssamtal inte ens vet att barnet blivit mobbat, inte ens vet att hans föräldrar redan röstat med fötterna och sätter honom i en klass med linusar och Amanda Svenssons , så har man missförstått sitt uppdrag. När såna som jag inte pallar vara solidarisk med kommunala skolor i utsatta områden, trots att det är mitt uppdrag, så har det barkat åt helvete. Då behöver vi inte mer av samma sak, inte mer pengar, inte mer omorganisering. Då behöver vi sopa banan ren. Nytt folk, nya ideer.

18 november 2011

Clock slog inte ut McDonalds

I affären lyfter jag på ett paket med gott gräddat grovbröd och känner en doft som för mig tillbaka till en annan tid. Det var då jag bodde i Tynnered i en uppgång som stank av mögel och gammal fylla och började klockan elva på kvällen och slutade klockan sex. Mitt jobba var att ta brödpåsarna från bandet och lägga dem i låor som man ställde på pallar, vilka man sen körde bort till lastbryggan. Ibland blev man befordrad till hönokakorna och ibland nedskickad till de stinkade formarna där formbröden blev till. Så dansade jag en sommar, natt efter natt och på morgonen promenerade jag jag hem, viadukten över Dag Hammarsköldsleden, Marconi upp, tvärs över Frölunda torg och så hemma. Det är längesen, så länge sen att detaljerna börjar lösas upp. Det är också min enda erfarenhet av det privata näringslivet. Eller snubben som jag hjälpte att lägga rör sommaren innan var väl också näringsliv. Och min farsa och allt orerandet om den närande och tärande sektorn från det hållt.

Men jag: kommunalanställd sen alltid. Det finns liksom inget val, ty offentligt har alltid varit melodin i min sorts verksamhet. Så jag är inte rätt människa att blanda mig i den uppflammande diskussionen om det är hejdlös profithunger som ligger bakom all privat vård och gränslös solidaritet som kännetecknar offentlig vård och omsorg. Men såhär tror jag ändå: Om man över tid vill tjäna pengar på vård och omsorg, så ser man till att verksamheten attraherar vårdtagare och anhöriga. Och den gör inte det om mormor badar i kiss eller om golvet är så halt att farfar ramlar och bryter benen. och om det vore så enkelt som V och delar av S beeskriver verkligheten, så skulle konsum lätt knäckt ICA med lägre priser och bättre service och när det begav sig skulle den statliga kedjan Clock drivit McDonalds i konkurs. Men så är det inte. Rätt så tvärtom, faktiskt. Och om nån nu påstår att mat och vård inte kan jämföras, så: jo, det kan det. Det handlar om samma sak, bra service som skapar långsiktiga kundrelaioner och medarbetare som stannar. Och då kan inte all privat vård vara som carema när det är som sämst; det hade helt enkelt inte varat så länge. Och jag gillar om man tjänar pengar på bra vård. Hellre det än kolgruvor och kärnkraft, liksom.

17 november 2011

Skamlösa barn och studenter

Studenter har fler sexpartners än för tio år sedan, läser jag i DN. "Ja, grattis till dem", tänker jag innan jag fortsätter och förstår att så skulle jag ju inte alls tycka. Min första tanke var att det väl är bra om man testar olika partners och njuter av sex och då också lär sig mer om sig själv. Men det jag skulle ha tänkt på var såklart könssjukdomar. Det borde jag ha fattat redan från början, ty det handlade om kvinnliga studenter. Och det slår mig än en gång hur en unken sexualmoral ständigt kläs i nya kläder, trots att det är det gamla vanliga om att hålla på sig eller i alla fall att inte ha för många partners. Men allra otäckast är väl ändå när man säger att det är någonting som gud vill, liksom antyder helveteseldar och fördömelse åt den som inte anpassar sig. Här i Rosengård är just det ytterst levande och synligt och det tränger ända ner till oss i förskolan. Barnen ska skyla sig och inte leka otillständiga lekar, ty så vill föräldrarna (sägs det)och det kan Anders hur som helst inte förstå eftersom han inte är muslim. Varpå Anders envisas med hävda att förskolan vare sig är kristen eller muslimsk, utan bör bejaka en skamlös kroppsuppfattning.
Min tro är att barn som skamlöst känner sina kroppar växer upp till studenter som njuter av sex oavsett vad DN säger. Och chansen att de skyddar sig mot oönskade baciller och graviditeter blir då också större.

15 november 2011

Katarina tar i

Jag har aldrig hört henne ta i sådär förr och då har hon ändå tagit i förr: Katarina Pelin, miljödirektör i Malmö och den som mer än de flesta driver på det miljöstrategiska arbetet i Malmö. Den förvsltning hon chefar över är en samling ytterst kompetenta människor och jag är stolt över att vara vice ordförande i Miljönämnden i Malmö, det är ett fint uppdrag, men ganska enkelt eftersom det dras åt samma håll på ett sätt jag aödrig förr skådat. Katarina tar i därför att klimatfrågorna inte alls är på väg att lösas. Och av att Malmö har en bra miljöförvaltning ska man inte förledas att tro att miljösituationen är bra i stan, för det är den inte. Biltrafiken ökar, energianvändningen ökar och när så sker ökar utsläppen av växthusgaser.
När jag blir påmind om det, så blir jag också påmind om vad som är viktigt här i världen och vad som är yta och skräp. Katarina tar i och sen åker hon upp till Stockholm och talar med en regering som tycker att en motorväg runt Stockholm är en gigantisk miljösatsning, även om just den ministern som sa så har fått gå.

Ja, man måste veta vad som är viktigt och man måste dra sitt strå till stacken och vara en liten kugge i det maskineriet som till slut ändrar skutans kurs. Kanske ska man vara glad för de små segrarna också och inte irritera sig så på dom som glider runt och är fullt upptagna med att nästan inte göra någonting. Och sen får man vila och äta grekisk mat och tysk choklad.

14 november 2011

Fars dag

Inne på biblioteket ställer jag mig och bläddrar i Ulf Lundells nya. Jag hinner identifiera en av karaktärerna som synnerligen reellt existerande person (inte alteregot, utan en annan) och dyker dessutom in i en diskussion om manligt och kvinnligt som huvudpersonen för med någon i boken. Men Uffes bloggliknande roman får vänta, jag har viktigare böcker på lut och viktigare samtal att föra på fars dag.
Att vara pappa är att kunna välja bort föräldraskapet. Priset för den möjligheten är att man nära nog alltid är andraförälder. Det är ett högt pris, ska jag ännu en gång bli varse framåt kvällen, men så länge det är dag är det prima liv. Mellanbror och Sara sluter pakter mot mig, pakter om min påstådda politiska korrekthet och skämt om min självvalda sterilitet. Så hänger vi runt, delar av stjärnfamiljen, fikar och pratar, pratar och pratar som vi alltid gör.

10 november 2011

Knipsad

Så var det då dags. Knips, knips och sen är den barnalstrande tiden definitivt över. Tåget till Ystad var halvtomt; jag vet att jag reste åt fel håll. Ingen pratade, alla bläddrade i metro och från byarna vi passerade hördes banjomusik på låg volym. På Ystads lasarett var jag blek som en albyl och erbjöds såväl lugnande som en ny tid, men det fick vara nu eller aldrig och alla droger håller jag på avstånd. Bedövningen tog och radion var på. P4 malde dansband och lättsamheter och det enda jag såg var ett skynke. Jag tänkte på Ystad, staden jag befann mig i, hur den på olika sätt tagit plats i mitt liv, sommaren i Sandskogen, den första milrundan någonsin och annat som jag kanske hellre glömmer. Hur mellanbror guidades runt i Sankta Maria-kyrkan av en präststudent när han var fem år, samma kyrka där min farmor döptes och konfirmerades på 20- 30-talet. Jag tänkte på turer till Polen och Bornholm och nådde fram till nuet som är bättre än det som varit. Och hur skönt det är att få gå vidare i livet utan en tanke på fler småbarn. Sen tänkte jag på sjukvården, på hur jag höll mig fast i ett element på barnsjukhuset i Göteborg för att slippa läggas in, minns dammet och målarfärgen och hur man drog och slet i mig. Minns en sjukhusskräck som håller i sig och hur otacksam jag känner mig. Sen återbördas jag till nuet, till livet och kärleken och en sjuksköterska ger mig kaffe och en smörgås. När jag en timme senare stapplar ut i den höst som känns som vår hör jag fåglar kvittra och funderar i all stillsamhet på var jag ska äts lunch.

08 november 2011

Feminism är inte socialism

En gång gick jag i ett förstamajtåg där paroll nummer fem var "kvinnokamp-klasskamp". Jag begrep aldrig vad som menades med det. Kanske att tjejerna fick vara med dom tuffa arbetarhjältarna om dom bråkade om rätt saker? Ingen minns längre och kort därefter slutade jag gå i förstamajtåg. För mig var och vlev feminismen alltid något helt annat. Så enkelt som att varje människa ska få utvecklas efter sina möjligheter, där det som finns innanför pannbenet är viktigare än det som finns innanför jeansen. Och för att detta ska bli verklighet krävs kunskaper och politiska beslut. Feminismen kan självklart kombineras med olika andra idéer. Man kan tro eller inte tro på Gud, man kan tro eller inte tro på evig tillväxt och tro eller inte på behovet av att förstatliga SAAB.
Med denna insikt samarbetar jag med socialister i Malmös rödgröna styre, som ledamot i jämställdhetsberedningen och hittills har det gått utmärkt. Men när det kommer till att synas utåt blir det annat ljud i lådan. Då basunerar mina samarbetspartners ut att det minsann är S och V som jobbar med frågorna. Korkat nog, eftersom det är lätt att kolla vad som hänt före respektive efter 2006, det år som Malmö gick från rött till rödgrönt. Svar: det mesta har hänt efter. Feminism är inte socialism.

06 november 2011

Russinplockning

Man kan inte plocka russin, ty russin är torkade druvor; russin är för övrigt mycket godare än både vin och otorkade druvor om ni frågar mig,
Så jag är en russinplockare, även om det som sagt inte går. Jag tar det bästa ur olika sammanhang och gör det till min fina russinhög. Och lika lojal som jag är mot människor, lika illojal är jag mot ideologier och åsikter. Om det är liberalt att gilla EU så har jag väl plockat ett liberalt russin där och om det är socialistiskt att gilla kollektivtrafik så plockade jag ett sånt russin nån annanstans. Och om det är kristet att gifta sig i kyrkan, så väl bekomme och är det hädiskt att inte tro på gudi form av en människoson och en helig ande, så tack, tack ännu några russin. Jag är inte skyldig någon någon förklaring och jag har levt för länge för att ha tid att lägga mig til med åsikter som jag borde ha. Jag blandar och hoppar, impulsiv som alltid. Vi som har svårt att sätta gränser för oss, vi som inte riktigt fokuserar så bra, ska använda oss av vår möjlighet till överblick. Det gör inget att det spretar åt olika håll det är tillräckligt många som är insnöade på sin enda grej. Så ni kommer även i fortsättningen att kunna se mig som inkonsekvent, ombytlig och jävla borgare/vänsterslödder eller vad ni vill. Jag tänker ta mig friheten att tänka om, tänker förbinda mig att vara ärlig mot mig själv.

05 november 2011

Dagis: man får vad man betalar för

Det ryker från min kaffemugg och radion basonerar ut Spanarna i köket. Det är inget ovanlig lördag på det viset, men ändå konstig, för bortsett från människorna i radion och kvalster och silverfiskar är jag ensam i drömlägenheten. Ni vet, den där femman på Bergsgatan som kostade långt under 22 miljoner, snarare en dryg tiondel av den summan. Det dåliga samvetet över att bidra till gentrifieringen av Möllan får modesta proportioner helt plötsligt. Tack, nordea. Föga har jag sett Kalla fakta om barn som skadar sig i förskolan, men däremot har jag lusläst den här krönikan. Och mitt tråkiga budskap til oss politiker och hela det stora skattekollektivet är: man får vad man betalar för. Jag föredrar tusen gånger hellre att ni (som LR:s pressekreterare) kallar oss dagisfröknar och platsen vi jobbar på för dagis, om ni i andra ändan ser till så att vi kan sköta vårt jobb. Det handlar som vanligt om pengar, men inte bara det. Kunskaper är fint också. Idag är den pedagogiska diskussionen i förskolan på en fattig nivå. Det är vanligare att personalen moraliserar över föräldrars livsval än att de reflekterar över hur innehållet i verksamheten.Vår roll att ge ungarna redskap att förändra egna och andras livsvillkor drunkar i Lilla snigel och Luciafirande. Så har det inte altid varit. När jag började jobba fanns ganska många politiskt medvetna, smarta pedagoger som ifrågasatte allt. Idag blir ytterst få förskollärare och de som blir det förstår inte alltid sin mission. Visst är lönerna kassa, men det har de alltid varit. Det handlar om andra saker. Arbetsvillkor, intellektuell standard, uselt ledarskap. Man får det man betalar för och vill ni ha social rörlighet och integration så kräver det en del.
Och istället för att prioritera att ungarna mäts, vägs och jämförs måste vi göra dem robusta och kritiska så de klarar av att klättra i träd och bryta upp från medeltiden i vårs getton. Trygghet handlar inte om att vaddera dörrkarmar eller om kameraövervakning och höga staket, det växer inifrån hjärtat. Allt detta kräver tid för reflektion och välutbildade pedagoger.

04 november 2011

Jag är inte Dylan

Äntligen stod Dylan på scenen. Sjuttio år gammal, med en lång karriär bakom sig och som alltid med kompetenta musiker och ett väl sammansatt set av nyare och äldre låtar. Idag var det en afton med tunga gitarrer och en smula nedmixad sång, ty det ständiga turnerandet sätter spår. Som vanligt får vi nya versioner av gamla låtar, för inte var väl Girl from North Country en power ballad på skivan?
Vi hade tagit oss ut till en blåsig plats. Och där förr korn och vete växte, växer nu illustra köpcentra och bostadsområden för hitlurade danskar och sossenomenklatura. Det är ogästvänligt som Alexanderplatz pre-89 och mitt i allt ligger Percy Nilssons arena och tickar pengar på mark som byggmästaren närmast fick till skänks av sina vänner i kommunledningen. Där satt vi nu, långt bak och högt upp och det var inte som i Parken, inte som på Hovet och inte som på Christinehof. Det var något helt nytt som vanligt. Några kan ju det där med att förnya sina löften.
Jag vill inte byta liv med med Bob eller med någon annan heller för de delen. Men mitt i larmet på arenan minns jag hur jag läste om hur Dylan höll på att förlora sin älskade och tog henne till studion och sjöng den där sången om henne och tittade henne u ögonen och vann henne åter. Så ville jag också göra och det här var på den tiden jag trodde att man kunde vinna dem genom att läsa svåra dikter i sängen och sånt där. Men svaret på frågan om hur man vinner någons hjärta blåser i vinden väl så mycket som allt annat, ty ingen sång hjälpte, det var för sent på alla sätt. Det skulle dröja ytterligare en tid innan min flicka med guld dök upp. Och självklart hette hon Sara.

30 oktober 2011

#mp30

Någon vinkar till mig från en taxi mittemot skrapan i Västerås och i rulltrappan lite senare träffar jag honom: Birger Schlaug. Och vi hälsar och pratar lite och de minnen som väller fram förflyttar mig en avgrund av tid baklänges. Det var på den tiden vi satt i ett undangömt kansli i en park och smidde planer om att ta vårt sargade parti tillbaka till riksdagen, något som också lyckades i september 1994 och Birgers del av den segern kan inte överskattas. När vi är några som får resa oss upp i salen och beskådas, ser jag hur förändrat allt är; mainstreamat, välklätt och professionaliserat. Det kan nog inte bli annorlunda. Men vi måste ha rebelltaggen kvar, annars kommer det någon annan som tar den facklan från oss. Det gröna parti jag blev aktiv i var rätt grabbigt i grunden, trots tuffa ambitioner. Så är det inte längre. Nu blir man inte invald i ingrupperna för att man är ekoodlare och har ett självbyggt vindkraftverk. Nu är det mer queerkorrekt och schlager som gäller. Men alkoholens ställning är orubbad. Man får ha överseende med att det blir lite übercoolt ibland och att hipsteridealen från SoFo i någon mån regerar, för vi är ändå det parti som dansar in i framtiden. Men vi måste fundera på vad professionaliseringen av politiken gör med oss, måste rensaut brödpolitiker och arvodesrebeller, måste bredda basen ut till höghus och villamattor och andas djupt och bygga i maklig takt. Rebelltaggen ska förbli vår. Anders hjärta de gröna 4-ever.

28 oktober 2011

Regionen satsar på bilismen

När jag kliver på bussen vid Möllevångstorget är det fortfarande natt. Det är bara jag och chauffören på buss 35, staden börjar gnugga sig i ögonen, inne i husen puttrar kaffebryggare och grötkastruller. Malmös stadsbussar är väldigt behändiga när knappt någon åker. Gott om plats och inget kamp om metrotidningarna. Men för det mesta är det överfullt och trångt. Usel service från förare som inte kan taxan och ofta olag i trafiken. För detta ska vi nu snart betala sju procent mer. Skånetrafiken och regionledningen flinar som påtända tonåringar och berättar om de fantstiska investeringar som görs i trafiken och som kan vara värd att betala mer för (lätt att säga för ett välbetalt regionråd, kanske). Man berättar däremot inte att man samtidigt varmt välkomnar och är beredda att subventionera ett dyrt motorvägsbygge mitt i länet. Nästan alla vet att nästan alla får samma sak för mer pengar efter taxehöjningen. De stora ivesteringarna i trafiken är i praktiken synnerligen blygsamma. Någon kapacitetsstark kollektivtrafik på spår ser vi inte röken av i Malmö. Och nästan alla vet också att motorvägsbygget inte alls drabbar bilistens privata plånbok, tvärtom kommer fler bilister att få tillfälle att köra fort (ett tag, tills även den nya vägen korkas igen).
Man känner av hur det prioriteras. Sånt kallas signalpolitik.
Det signaleras om vilka som är viktigta att satsa på (bilister) och vilka som inte är lika viktiga (vi som väljer bort bilen).

26 oktober 2011

Därför är jag nykterist

Jag sitter i köket på morgonen med mitt kaffe och min gröt. Radion maler P1 morgon och jag kollar accent, som är IOGT-NTO:s tidning. Vi nykterister är ett blandat släkte, kan jag konstatera och känner mig en aning frustrerad över att det är så mycket kaffe och minigolf och mindre av den politiska kamp mot alkoholnormen som jag gick med för att stödja. Men samtidigt förstår jag att man håller sig vid sidan av. För det är inte en middag, inte en fest, inte en after work, knappt ett enda socialt sammanhang utan att man förväntas dricka. Till och med mitt eget parti ordnar gröna pubkvällar och allt vad det heter. Och även om jag med glädje argumenterar för nykterhet och lever som jag lär, så vill även vi nykterister nån jävla gång slippa agitera. Att det är drogfriheten som är det konstiga är ju helt märkligt. Det normala är alltså att inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Märkligt.
Jag är nykterist därför att jag måste. Jag är nykterist därför att jag vill. Jag är nykterist därför att alkoholen står för 80 procent av alla våldsbrott. Jag är nykterist därför att jag inte behöver skiten och inte vill ha den. Du får leva som du vill, men ställ aldrig mig till svars, försvara aldrig droganvändande.

25 oktober 2011

Det där med att vara en bra förälder

Jag fick ett mail från en av mammorna i sonens klass. Om vi föräldrar kunde turas om att närvara i klassen, så skulle allt säkert bli bättre, trodde hon. Jag vet att hon bara menar väl, men när jag svarar henne, övriga föräldrar och lärarna på klass 7a:s maillista, så blir svaret att med ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan jag vara både här och där. På egen bekostnad går jag däremot inte till skolan på dagtid.
Nu är det ju inte ens klart vilket problemet i sonens skola är och därmed vet vi såklart inte vilka åtgärder som behövs. Det pratas lite diffust om dålig stämning och så. Men i all barnverksamhet uppstår en heterogen koalition av deltidsarbetande mammor och arbetslösa, som har all tid i världen och som tycker att höjden av föräldraskap är att baka bullar åt klassen eller vara med i skolan och på utflykter. Som om det är närvaro i timmar och minuter som är viktigt. Det är väl samma föräldrar som inte släpper loss sina unga ungar, utan tvingar dem att bryta sig loss med ett brak. Min sons relationer och liv i skolan är hans eget och inte mitt. Han är 13 och min uppgift är att varsamt släppa loss honom ur min famn (bildligt, för bokstavligen slutar vi aldrig att kramas). Och nu skule det alltså vara bra om vi följde med våra tonåringar till skolan, sades det. Det finns en frustration hos oss föräldrar att saker i barnens utveckling inte blir som vi drömt om och över att det ansvar med stort A som vi föräldrar ständigt tillskrivs inte ger oss full omnipotens. Men lika lite som man ska göra sig till offer för omständigheter, lika lite ska man tro att man kan påverka allt. Att jag uppenbarligen, i samverkan med min första hustru, genom blodet fört över bokstavstrassel på två av mina barn har varit en ständig källa till samvetskval. Att de andra två inte spenderar så mycket tid hos mig som vi önskar är en annan källa till magont. Men det man inte kan ändra på, det får man acceptera, och inte ens allt man kan ändra ska man försöka ändra, för priset kan vara väldigt högt. Man får försonas med sin otillräcklighet och leva lite här och nu. En bit choklad i soffan, en höstdag på Tivoli och en extra kram.

19 oktober 2011

Malmös skolor faller

Så hände det igen, men på ett nytt sätt. Den här gången var det några grabbar som bestämt sig för att lyfta iväg honom och sen dra av honom byxorna. En handling som i den vanliga världen säkert hade lett till att valfri tingsrätt utdömt en lämplig påföljd. Men en unge djupt inne i skolans värld säger att det inte gjorde så farligt ont. Inte mycket att snacka om. För man vill ju inte vara mobbad, inte vara någon det är synd om. Och lärarna har ju fullt upp med att förbereda sina lektioner om Hallands floder och masstalet för syre och sånt där. Viktiga och intressanta saker, men ganska långt ner på listan när jag prioriterar. Malmös skolor är idag ofta i så dåligt skick och så många barn går varje dag dit med klumpar i halsar och ont i magen. Duktiga Amanda Svenssons föräldrar har för länge sedan lämnat Johannesskolan för en friskola och Mohammeds mamma funderar på om inte al-Salaamaskolan vore ett bra alternativ. För även om dom inte tror på gud och så där, så är det i alla fall lugnt och tryggt och barnen varken svär eller slåss. Amanda får sina MVG och Muhammed behöver inte göra bögtest för att få vara med och spela fotboll på rasten. Men vad händer då i de vanliga kommunala grundskolorna? Jo, kvar blir de barn vars föräldrar inte fattar att välja och så han som fick byxorna avslitna. Fast nu fick ju hans föräldrar veta vad som hänt, så det kan ju hända att även han försvinner. Ännu en elev som tvingar rektorerna till lokalöversyn, som det heter.
I mina kontakter med grundskolan har det slagit mig vilken självgodhet och offermentalitet som präglar den kommunala grundskolan i Malmö. Man gör ju fan allt rätt, men det är ju dom jävla friskolorna och man får inga resurser eller verktyg, som det heter. Så resonerar dom, cheferna, efter att ha befodrats till ledare genom lång och trogen tjänst ( kvinna) eller allmän strebrighet (man). Det är inte vackert. Det är en skola på dekis som fancy talk inte ändrar. Malmös skolor måste vinna tillbaka både Amanda Svensson och Muhammed om den ska ha en chans. Risken är att det till sist bara är Kevin, Cassandra och några nyanlända somalier som har Johannesskolan (exempelvis) som första val. Skolan måste också se till att punktmarkera de störiga grabbarna, det kostar, men är billigare än en plats i kriminalvården kommer att vara om några år. Skolan måste också ha kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, om PTSD, om islam och om genuspedagogik och om alla hundra språken som barn kan uttrycka sig på. Och ledarna måste vara ledare med tydliga pedagogiska visioner och inga trötta gamla lärare. Karriärkåta får dom gärna vara och bra betalt ska dom ha. Det är inte moder Teresa vi letar efter. Grabbarna som igår beslöt sig för att kränka en smal liten nykomling på skolan kanske kan vara framtidens värsta entreprenörer, en Kamprad, en Gates. Killen som kränktes kanske skulle kunna bli en konstnär i stil med x:et eller Hill (fast frisk). Risken är att vi tappar dem alla till grova rån eller pillerburkar. Allt medan Amanda Svensson pluggar på, Muhammed tränar koranverser och rektorn på den kommunala skolan åker på konferens eller organiseras om eller så.

16 oktober 2011

Kvinnorna i mitt liv sover

I väntan på att jag ska dryga mig igen kan ni roa er med att läsa min dotters blogg. Eller min svägerskas goda matblogg. Själv ska jag brygga kaffe och slå på godmorgon världen och bläddra i en förfärlig tidning. Kvinnorna i mitt liv sover. Och, ja, jag twittrar ibland

15 oktober 2011

Den där jävla yttrandefriheten

Juholt har alltså en hundrakvadrats så kallad övernattningslägenhet i Västertorp i södra Stockholm som han låter mig och Sara och alla andra betala, ovanpå hans lön på 144 00. Det är intressant och behöver sägas. För jag vet att jag inte vill ha en statsminister som är så närig, oavsett vad som är formellt rätt enligt juridiken. Då säger några socialdemokratiska vänner att media borde regleras så att sånt inte skrivs. Det är nämligen oerhört borgeligt och fel att skriva om sossars usla moral. Om Bildt och andra får man såklart skriva vad man vill. Och om Sverigedemokrater. Dessa stackars virrpannor som ser ut som mobiltelefonförsäljare i sina illasittande dressmankostymer. Men yttrandefriheten gäller även dem. Hittills har jag aldrig förlorat en diskussion mot en rasse, så skicka hit dem, stoppa dem inte. Och idag gick idioterna omkring i skitfula gula ullaredtröjor, som omväxling, och halva Sveriges polisstyrka var på plats för att skydda dem i deras debila vandring mellan Stortorget Och Gustav. Det är så det får bli om det behövs. Yttrandefriheten tillkommer alla, som sagt, för om jag idag hindrar rasister från att säga sina saker eller kräver att S ska få granska vad som skrivs om Juholt, så kan ni ge er på att det någon gång någonstans höjs röster för att idioten på Bergsgatan inte ska få säga vad han vill. Förresten har det ju redan höjts såna röster, minns jag nu. Flera gånger till och med. Så inte ett ord om Reepalu heller. Man vill ju inte bli av med sitt pass, liksom.

12 oktober 2011

Nähä, inte han heller (Pär Johansson)

Pär Johansson var visst ingen moder Teresa han heller. Det tjänas pengar, stora pengar på föreläsningar och allt vad det är. Själv satt jag tårögd på bokmässan 2009 och hörde historien om glada hudikteatern, den historia som sen blivit film, bok och sommar i P1. Det är alltid sorgligt när en ängel visar sig vara människa, men så kommer man på att det inte finns några änglar på riktigt och då känns det okej igen. Det är klart att vi vill att våra hjältar ska leva spartanskt och arbeta osjälviskt från morgon till kväll, från vaggan till graven. Vi förstår kanske inte att ett gott liv faktiskt gör oss trygga och redo för utmaningar och goda gärningar. Den som är hungrig vill bara ha mat på sin egen tallrik. Nåväl, jag följde inte uppdrag granskning så minutiöst och det pratades om dubbel fakturering och det försvar ju ingen. Säkert finns det konstigheter i GHT som kan rättas till. Men om vi tycker att det är okej att bli rik på kanoner och bilar, men inte på att lyfta fram utvecklingsstördas konstnärlighet, så är det nåt som inte stämmer. Själv blir jag inte rik på något alls. Pär Johansson sägs jobba sju dagar i veckan, själv pallar jag knappt med fem. Så vi släpper det där.

09 oktober 2011

Jom Kippur

Jag var nio år den gången och hösten var på väg. Farsan stod och tvättade bilen och jag lyssnade på radion i köket. Så slog klockan jämt och det blev nyheter. Syriens och Egyptens arméer har idag anfallit Israel, sa den myndiga rösten i maskinen. Jag rusade ut till farsan och han slog på bilradion. Vi stod lutade över den gröna 144:an och lyssnade andlöst. Det var Jom Kippur, försoningens högtid, en stilla dag i Israel och ett lämpligt tillfälle för presidenterna Assad och Sadat att hämnas oförrätterna och äntligen driva ut judarna i havet. Och det var nära, nära att de lyckades. Men när väl Golda Meir fått fart på reserverna så vände krigslyckan och Israel vann för fjärde gången ett krig mot sina grannar. Men det kostade så många tusen döda, så allt var ändå bara sorg. Fyra år senare talade Sadat i Knesset och bad om fred och försoning. Liv och död, hat och försoning lever så nära varandra. Det både skrämmer och fascinerar. Jag har så innerligt svårt att acceptera att livet en vacker dag tar slut, trots att jag inser att jag inte heller kan leva för evigt. Jag har ofta svårt att backa och försonas och brusar alldeles för lätt upp. Men om Sadat kunde lämna all prestige den där gången så kan väl för fan jag. Och även försonas med min dödlighet. Det bara måste göras. Min privata Jom Kippur som hänger ihop med allt annat.

08 oktober 2011

Some pigs are more equal than others

Det spelar liksom ingen roll att Morgan pudlat och att andra klassens medborgarskap aldrig blir officiell S-politik. Skadan är ändå skedd, glaset är ändå repat och att Ilmar måste bort är givet. Sen säger det saker att diskussionen ens kan uppstå. Att individer som begår brott bakas in i ett kollektiv som kallas invandrare och därför ska behandlas på ett visst sätt. Individens rättigheter och skyldigheter sitter löst i det röda tänket. När du kommer till Sverige tillhör du en grupp som det är synd om och sen om du inte blir en redig sosse inom några år, så tillhör du istället en grupp som man kan dra passet från. Aldrig är du en individ med egna erfafenheter, ideer och kunskaper värda att ta vara på. Varje dag slåss jag på jobbet mot grupptänkandet pch för varje människas rätt att vara det den vill vara. Varje dag tutar jag i alla ungar att dom kan leva sina drömmar och varken behöver sunkig arbetsmarknadspolitik eller konservativt klantänlande och alla dessa haram. Jag tror att det är den enda vägen att få ungar att bli vuxna som gör goda val. Min KS-ordförande tror på imdragna pass när skadan redan är skedd. Det är en avgrund mellan oss.

07 oktober 2011

Nästa station Hyllie!

Sätter mig på tåget på den triangelstation som ligger så ödsligt något kan ligga mitt i stan. Misslyckat i mitten och när tåget kommer är det jag och en till som ska gå på. Jag ska till Ystad, för i den regionala rättvisans namn hör vissa typer av medicinsk behandling dit, vilket gör att 300 000 malmöbor måste resa långt, för att några tusen ystadsbor ska ha det lite närmre. Men jag reser gärna en sväng till Ystad. Det sydskånska backlandskapet ät vackert och Ystad gulligt när man slipper bo där. Nästa station efter Triangeln är Hyllie. Där har Percy Nilsson byggt sin arena på mark han fått till skänks av malmöborna. Och där det förr växte vete och råg växer nu ett köpcentrum och nåt kontorshus upp. Det är dystert och halvfärdigt som Alexanderplatz innan die Wende och precis som då och där påbjuds folk att bete sig si eller så. Men folk är inte lydiga och vill inte bo på en blåsig fd åker. Ska det blåsa så ska det vara vid havet och helst ska det vara billigt, men allt kan man ju inte få. Jag tänker att det är så jävla trist att vad var det jag sa. Men vi var några stycken som ifrågasatte det kloka med tunneln och visst fan fick vi rätt. Ute är det lite kallt så här på DDR:s nationaldag, men i slutet av tunneln ser jag ett ljus. Det är väldigt hoppfullt.

04 oktober 2011

Language of love

Chefen kommer in till mig och vi snackar om flerspråkighet. Att ha flera språk berikar på alla sätt, det är tom så att ju fler språk man kan, desto lättare har man för att lära sig nya. Till och med modersmålet blir bättre och mer varierat av kunskaper i främmande språk. Jo, vi är överens, jag och chefen. Man ska tala kärlekens språk med dem man älskar. Och kärlekens språk, hjärtespråket är alltid det man kan bäst. Om man berövas sitt modersmål så rovs en del av ens hjärta ur kroppen för alltid. Sen måste man ju få tillfälle att uttrycka sig också, annars blir det som på Kuba att man utrotade analfabetismen bara för att sen strypa yttrandefriheten. Jag tycker nog inte riktigt att skolan och förskolan är så bra på det där. I den italienska staden Reggio Emilia utarbetade man efter fascismens fall en pedagogiskt arbetssätt som byggde på att barnen skulle få tänka själv och i nya banor, utan att begränsas. Nu behöver vi det igen. Nästan alla barn jag jobbar med har föräldrar som vuxit upp i diktaturer. Ungarna lever i en machokultur och könsrollerna är hårda som betong. Vi har en stor uppgift framför oss, men ändå blir det samma sångsamlingar i förskolan och samma matteböcker i grundskolan, som överalt annars. Tidsfördrov pch omorganisationer. Ja, språk, kärlekens språk och när jag får vara med och dra igång förskolekören igen så är det underbart varmt. Solen tittar in som om oktober inte fanns där ute och barnen uttrycker sig med kraft. Hoppet lever.

03 oktober 2011

Patriarkatet har inget hemland

Samma dag som Marcus Birro både vill och inte vill bli partiledare för kd, så berättar kollegorna att en förälder har klagat på att jag berättat för barnen att samkönade par får gifta sig. Det är inget man vill att barn i Rosengård ska få veta. Birro säger att kd är de enda som tar de viktiga frågorna på allvar. Men ingen politik i världen kan hjälpa att Birro mist två barn, i synnerhet inte en politik som mest fokuserar på våra underliv och partnerval. Några av mina fb-vänner skriver att Birro är islamofob, men det tror jag inte. Tvärtom finns det nog en hel del som förenar förorternas machokultur och kd:s bigotterier. Patriarkatet har inget fosterland, kan man säga lite bombastiskt.

02 oktober 2011

Ni har läst detta förut

Det är väl samma gamla sång vart man än går. The song remains the same och jag skriver ungefär samma blogginlägg gång på gång Och två av kvinnorna i mitt liv tycker att jag uttrycker mig hårt och oförsonligt, "som i bloggen", säger dom och tittar menande. Som här i bloggen, alltså, där jag skriver snabba ord om allt möjligt. Det ska inte tas så jävla bokstavligt. I morgon kan man ändra åsikt. Kanske är inte Andreas Carlgren en vargslaktare, kanske är inte Lund en uppblåst håla och sannolikt är det överdrivet att kalla Landskrona för en loserstad. Jag och kvinnorna äter thaimat på torget, mat som inte alls är så stark som påanonnserat och dricker vatten till, ty på Krua Thai vågar man utmana alkoholnormen. Vi talar om major Björklunds rotting, utan att nämna den med namn och jag minns mitt enda personliga möte med Björklund. Vi satt på scenen på Göteborgs stadsteater och skulle diskutera närdemokrati och Björklund var lika tvärsäker som han alltid är. Liksom uppskruvad, långt från lugnet på den västgötaslätt där han kom till världen för så där 48 år sedan. Innan dottern plingade på porttelefonen så tog vi tåget till Lund och åter. Inte så uppblåst idag då, mest soligt och blommor som slog ut i botan och alla institutioner som låg helgtysta och låsta. Inga duktiga Amanda Svenssonar som tentade och inga docenter med pannorna i djupa veck, bara soliga leenden. På torget hemma i Malmö, staden av kött och blod, resonerar vi än en gång hur det kunde komma sig att en kille som var så kreativ, så smart och som hade ett sätt med orden och en engelsk styvfar kunde ha sju ig i åttonde klass, däribland i svenska, engelska och matte. Och hur samma kille, en naturbegåvning med små barn, kunde tillåtas att misslyckas kapitalt även på gymnasiets barn- och fritidsprogram. Vår skola är till för honom, men det är Amanda Svensson på första raden som får de höga betygen, trots att vi vet att hon ändå klarar sig rätt bra. Ja, jag har ingen lösning på skolans problem, men ett hett tips är att utgå från vad vår kille faktiskt kan och är intresserad av och kanske inte ständigt påminna honom om hans brister. Ty brister har vi alla, även Amanda Svensson, som bara var ett namn jag hittade på. Killen vars namn jag inte avslöjar skulle hur som helst inte trivas bland spexare och slabbare, utan hör väl mer hemma här i falafelstan, precis som vi. Och jag vet att ni har läst detta förut.

29 september 2011

Hold on tight

Hold on tight to your dream, sjunger ELO och det är ju väldigt lätt att häva ur sig. På riktigt får vi omvärdera och åter omvärdera om det vi sysslar med är värt något. Mitt jobb sliter ofantligt på mig, men guldkornen finns där i resultaten man når, en unge som äntligen lär sig cykla fast folk sa att det aldrig skulle gå, en annan unge som tycker att BOKHYLLAN var det finaste i min lägenhet. Sen får jag ju lyxen att ta hissen från det så kallade golvet till översta våningen där man ser långt bort, men kanske inte riktigt urskiljer detaljerna på marken. Hoppet mellan jobb och politik är stort och trots att politiken egentligen ska vara för såna som mig, folk med basen på jorden, så fungerar det inte så hundra. Jag blir liksom lite för otillräcklig på alla ställen. Men det är en ynnest ändå att få förändra världen, att se att saker jag drömt om jämsräldhet nu är Malmö stads officiella politik och att sånt som avfärdades som miljöflum för bara några år sedan nu hörs ur munnarna på sossar från bruksorter. Och visst klär jag mig i svid och finskor. Men de är second hand. Håll fast vid din dröm. Också när det trötthet och samvetskval förföljer dig.

26 september 2011

Rosa skor

Pojken som vi kan kalla Ahmed kommer till dagis med hårspänne och får syn på ett par rosa skor i tamburen. "Såna skor, mamma", säger han och mamma svarar att han såklart kan få ett par om det nu skulle göra honom glad. Mamma ler lite trött åt mitt håll. Hon inser att detta med färger på kläder och hårlängd och namn är bagateller i sammanhanget. Mer eller mindre skitsamma. De grundläggande frågorna om varje människas rätt att välja sitt liv handlar om helt andra saker. När pojkar och flickor fortfarande tilltalas olika i förskola och skola, när pappor bara tar ut en dryg femtedel av föräldraledigheten, när tjejer råkar falla från balkonger, när man blir särbehandlad inom socialtjänst, sjukvård och arbetsförmedling, så är rosapratet helt oviktigt. Ändå tar det plats. Ändå fylls debattsidor och bloggar med privata minnen och oväsentliga anektdoter. Och trots Ahmeds rosa skor kan jag nästan garantera att han kommer att växa upp i en fattigdom som de fina tjejerna i föräldraspalterna bara läst om i tidningen eller sett på TV. Och trots att han älskar att klä sig i fin klänning och dra barnvagnar kan jag nästan lova att han varken kommer att ta ut föräldraledighet eller ännu mindre bli dragqueen. Oavsett objektiva förutsättningar begränsar vi hans valmöjligheter. Det är vad det handlar om.

24 september 2011

Jävla mp och folkhemmets sönderfall

Skulle skriva ett gnälligt epos om en gemenskap som gått förlorat. Hur maskinerna är våra vänner så till den milda grad att familjsplittringen är total. Men så skriver företrädare för V en debattartikel i fiendens husorgan, så stlistiskt kass och så sakligt förvirrad att man måste göra nåt även där. V är tillbaka i sin roll som plakatviftande femprocentsparti i ytterfilen medan de gröna faktiskt förändrar världen. Vi som känner V från lokala samarbeten vet att de själva påfallande ofta kunde illustrera ordspråket radikala i retoriken, men sossar i praktiken. Men åter till hemmet och det trista i att vi hamnar i olika hörn med olika maskiner. Nån kollar Skavlan, nån spelar fotball managdr, nån läser Flygt och nån skjuter monster. Det är liksom Hylands folkhem som brakat samman och ersatts av en permanent individualistisk valfrihetsångest. Men vi äter i alla fall middag tillsammans och idag ska vi njuta av finfika på torget ihop med andra grönisar. På vägen dit kanske vi möter en somalisk kvinna som snart får hit en när och kär. Jävla mp, hur kunde ni göra så?

21 september 2011

Sonen, krogmomsen och SAAB-socialen

Det är en sån dag då jag har tvättid och då en domstol bestämmer att jag tills vidare ska försörja överbetalda bilbyggare i Trollhättan som inte lyckas skapa produkter som vi på marknaden vill ha. Bygg spårvagnar istället, ty det efterfrågas, i alla fall av oss i Malmö, kunde man säga, men männen in the land of free and wild vill förstås inte nedlåta sig till sånt. Nere på bergsgatans alla uteserveringar jublar folket åt den sänkta krogmomsen; det var verkligen det som den urbana medelklassen behövde i form av stimulansåtgärder. Men dagens nyhet är såklart inte någor av det, utan detta att det var 20 years ago today som den allra största brunögda ungen kom till jorden och lät mig få titeln far till en son med allt vad det kom att innebära. Sonen, som varit ett happyhappy skilsmässobarn så länge han minns är en person som låter världen veta att han finns och som fortfarande är storögt brunögd och vars liv är mer som en serie tillfälligheter på rad. Krogmomssänkningen kan han nog gilla, men SAAB-socialen är verklogen inget för honom heller.

20 september 2011

Partiet 30: aldrig nånsin din clown

Fast nuet är roligare än dået. Partiet är vaknare än någonsin och jag hänger kvar trots kriser och tvivel. Jag är lojal mot mitt partis ideer, ty den gröna vision om ett bättre samhälle som började formas där i Örebro för trettio år sedan är en lika starkt lysande stjärna som någonsin förr. Vi är äldre nu, men fortfafande ser vi på världen som om allt är möjligt, fast somligt tar lite tid. Mitt inträde i rörelsen kom när jag såg den radikala kraft som fanns i ifrågasättandet av den eviga tillväxtens välsignigneöse och den oerhörda frihetstörst och experimentlusta som den nya rörelsen bar med med sig. Och det är samma sak nu som då. När jag ser riksdagsdebatten om budgeten slås jag av den trötthet och det reprismalande som finns hos Anders Borg och hans fina spegelbild Tommy Waidelich. Så kommer Per Bolund upp. Snyggt klädd, en väl förpackad revolution som får intellekt att röra sig och en samhällsförändring att ta fart. Och ingen äger den gröna rörelsen, ingen kan be oss tiga eller uppträda till deras ära.

19 september 2011

Saras bil pajade igen

Saras bil pajade igen och denna gång tycks det vara för gott. Så hejdå bröllopsfesten vi skulle gå på om två helger och hejdå utflykten till Söderåsens nationalpark. Självklart kunde vi åka kollektivt till ställen i närheten och sen tagit taxi sista biten. Det kostar givetvis mindre än att ha bil i längden, men mer i det korta perspektivet. Men det kommer inte att ske, för det är ju så jävla krångligt. Har man bil är det bara att sätta i nyckeln och starta. Woopido. Vill du ha din frihet får du ta den. Eller snarare köpa den . Har man bensinkort så fattar man heller inte vad det verkligen kostar att köra och verkstadsbesöken glömmer man bort. Men å andra sidan innebär det en ohygglig skatteåterbäring att ha bil. Förutom bensinskatten, så får man tillbaka en hel del kommunalskatt när man kör bil, ty vi malmöbor kostar på bilisterna fina gator och rondeller och tvingas separera cykel- och gångtrafik. Att skaffa bil är dyrt, men man får valuta för skattepengarna om man gör det. Men den där friheten, den är skön. Vinden som sveper i håret och Springsteen som sjunger om hur han körde iväg en liten tur och sen aldrig kom tillbaks. Vi är glädjedödare, för att använda timbrospråk, för vi missunnar andra deras frihet. Och kollegor och andra förstår verkligen inte varför vi vill begränsa biltrafiken. Tradiga ni är. Och domedagsprofeter som bombastiskt predikar om de gemensamma resursernas ändlighet. Då vill man bara sätta i nyckeln, vrida om och dra iväg.

18 september 2011

De rätta kanalerna

Så får jag då kritik för att jag svarar på medias frågor och inte använder de rätta kanalerna. Och därtill ska tydligen andra människor ha utnyttjas för mina dunkla syften att synas ute bland allmänheten. Så kan man ju se det. Människor med förkärlek för jantelag påpekar ibland sånt där för mig och ibland får dom mig med på tåget. "jaja, inte ska väl en enkel barnpassare som jag öppna käften", kan jag tänka. Men det är för såna som mig som demokratin skapades. Dom där med kanaler och kontakter behöver ingen yttrandefrihet och dom med pengar klarar sig alltid. Så öppna käften ju just det jag ska. Jag ska, därför att jag kan och därför att jag har något att säga. Nu var ju den här sista grejen inte en fråga på liv och död, utan en ganska vardaglig, men ändå lite viktig sak. Och jag gillar talarstolar och jag gillar när mikrofoner sätts vid min mun. Det är ingen skam att synas, inget fel att vilja saker. Det är min förbannade skyldighet att gå utanför de rätta kanalerna.

15 september 2011

Gör matten själv

Blåst igen, major Björklund. Skyll dig själv. Mattelobbyn är stora vinnare, men frågan är till vilken nytta. Mer derivata och minsta gemensamma nämnare åt ungar som istället skulle behöva ägna mer tid åt att upptäcka världen och ta ansvar för sig själva. Problemet med matten är samma problem som med resten av skolan. Ängsliga lärare som låter undervisningen styras av sönderslitna årgångar av Hej matematik! som man själv gråter av nostalgi när man återser. Man har även läroböcker i svenska, men exempelvis på 13-åringens skola finns inget skolbibliotek. Läroböcker i svenska är lika begåvat som en cd där någon pratar om hur musik låter. Eller teoretisk slöjd och idrott Skolans stora problem är att inte konstruktiva, fantasifulla pedagoger får regera, att dess ledare rekryteras på grund av lång och trogen tjänst och sysslar med meningslös administration och hugg och slag mot elever med keps på huvudet. Även vi i förskolan ska nu, enligt order från majoren, prioritera matte. Vi får se hur det blir med det. Jag har alltid räknat med ungarna och kommer att fortsätta med det. Men i en barngrupp där ingen varit hemma hos någon med svenska som modersmål, där barn på fullt allvar tror att satan finns, där man aldrig sett griskött i verkligheten och nästan ingen av föräldrarna har jobb har jag annat att pyssla med om man säger så. Vad jag proriterar? Gör matten själv.

13 september 2011

Nej till sänkt krogmoms

Det är väl nåt som inte riktigt stämmer när man vill sänka restaurangmomsen. För all del, jag skulle gärna betala mindre när jag går ut och äter, men jag tycker kanske inte att det är något som staten ska stimulera framför annat. Jag tycker gärna att vi kan ha straffskatt på tobak och alkohol, eftersom pris och tillgänglighet styr efterfrågan, men inte fan har vi brist på pizzerior och cafeer här i Sverige. Här på det krogtäta Möllan (sex restauranger bara i vårt kvarter) äter och dricker folk med glad aptit och fyllda plånböcker utan att vi behöver putta in statliga miljarder i verksamheten. För det handlar om miljarder som staten verkligen har andra hål att fylla med och om staten inte tycker sig behöva stålarna, så vill jag själv välja vad jag lägger dem på. Kanske prioriterar jag en ny jacka framför två cafebesök (troligtvis tvärtom i verkligheten) och det ska vara mitt val. Och då har jag ändå inte sagt nåt om att sänkt restaurangmoms förmodligen ökar supandet och att krognäringen är en synnerligen svart och skum bransch. Ingen bra ide, alltså.

12 september 2011

Det snygga mellanskiktet

När jag var på presidiedagar i Stockholm slog det mig inte bara att vi lokalpolitiker tycks vara äldre än genomsmittet, (jag och Milan var helt klart bland de allra yngsta), utan också hur illa klädda de flesta var. Kalaskulor och trista friyrer och absolut noll glamour, trots att arvodena minsann inte skäms för sig. Däremot är de flesta ganska smarta och pålästa och brinner absolut för de frågor de jobbar med. Annat är det här. Annie väljs till ordförande i ett parti vars ideer hon egentligen inte sympatiserar med. Värnamotjejen som gärna vill till Stureplan och Bryssel och absolut kommer att få komma dit, har en smula oklara ambitioner avseende sitt parti. Det våra unga stjärnor inom politiken har gemensamt är att de seglat in med hjälp av outfits och kontakter och det kan i några fall verka som om det lika gärna kunde blivit programledarjobb i TV eller så. Det här förytligandet av toppolitiken gäller förstås bara de mindre partierna. Som statsministerkandidater duger inte de snygga åttiotreorna och det är kanske bra det. Och lokalpolitiker är de inte, för det är för jävla jobbigt. Så de blir till ett snyggt mellanskikt, styrda av spindoktorer och stylister, medan den riktiga makten stannar där den alltid varit.

10 september 2011

Istället för loser

Detär patetiskt när en socialdemokrati som själv tar sig friheten att med nästan vilka medel som helst sitta vid makten hävdar att vi gröna lojalt ska ställa in oss i deras led. Men i deras bok är S alltings början och slut och därför finns det ingen gräns för hur långt man kan sträcka ut sina händer. Och så länge vi accepterar underordning, så kommer vi att förklara bort och anpassa oss. Men slänger vi iväg det ok som heter loser och låter de andra istället förhålla sig till oss, så vinner vi. Att vi ska peka ut det parti som ska styra oss är som om GAIS skulle berätta vilket annat lag man vill se som svenska mästare. Det får inte hända.

09 september 2011

2007

Mötet tar slut, buffen är uppäten och vi går mot hotellet. Det intriört så vräkiga, men ack så fula Hilton. Så varslas det om barhäng och typ informella förhandlingar i sällskap av kung alkohol. Det är då jag ursäktar mig och går upp till mitt. Det räcker att jag ännu en gång, som alltid, var nödd att förklara varför jag inte dricker vin till msten. Jag varken kan eller vill, får jag säga. Jag kunde berätta historien om händelsen i maj 2007 eller om den gången jag kom hem från Berlin med sex liter vin som var slut redan fredagen efter och hur jag ljög för min dåvarande och sa att jag gett två flaskor till Anders Åkesson. Alkohol lättar ditt sinne, men tar betalt genom att göra dig tilll slav under skam och förnekelse. Men jag vill inte längre vara miissonären. Jag vill vara en i gänget och slippa nyfikna blickar och frågor. Så jag byter om till asics, shorts och Stockholm marathontröjan och drar iväg. Det är alldeles vindstilla och där stadsgårdskajen ligger Patricia, där jag inte kom in för att jag var för full och längre bort ligger fyllefärjorna som säljer sprit och otrohet till havs. Jag rundar fåfängan och springer hela vägen runt Södermalm, piskar mig, sliter skiten i stycken. Det vore lätt att falla tillbala, men det kommer inte att hända. Tillbaka på Hilton sätter jag nyckelkortet i dörren. Rummets nummer är 2007, som ett omen, som en påminnelse.

08 september 2011

Knutby eller Lilla Baghdad

En unge på jobbet har börjat i koranskola på eftermiddagarna och nu är det satan och allah hit och dit i samtalen under måltiderna. Och ett jävla tjat om haram och halal. Det vanliga på jobbet är annars att halalmaten kallas vegetarisk, för att kryssa runt den diskussionen. Själv tror jag att man ska ta debatten. Överallt ska vi som står för ett mångetniskt och mångreligiöst samhälle hävda det. I sjöbo lika väl som på Rosengård. Alla får tycka vad dom vill, men den som tror sig förmer ska få smaka käppen. Alla med lite mer än tomrum i huvudet vet att vare sig SD eller islam kommer att ta över Sverige. Men det är illa nog om delar av Rosengård förvandlas till ett skånsk/arabiskt Knutby. Illa för varje individ som inte nödvändigtvis vill gifta sig med en utsedd kusin eller stampa ner satan i en trång källarlokal med traktens egen version av Helge Fossmo. Friheten att välja liv och väg tillkommer inte nån obskyr enhet som kallas familj, den tillkommer varje individ. Ett gott alternativ till knutbyfiering är att Rosengård utvecklas till ett veritabelt Little Baghdad dit centrums radikala medelklass vallfärdar för att äta baklava och köpa vattenpipor. Istället för ängslig bidragsberoende hederskultur och misslyckad integration kan Malmös fattigaste område spela på det exotiska och göra vita pengar på det. För den som så önskar. Om Muhammed vill bli en vanlig villasvensson, så går det också bra.

07 september 2011

inte så happyhappy, kanske

Jag ska bespara er inlägg om bråk med exet; ni har läst om det förr, så det är inte så mycket att tillägga i den delen. I happyhappy-debattens tid får man dessutom vara försiktig som fan, för antingen nickar kd-människorna vad var det vi sa. om man själv och ungarna lider eller skyller en för ytlig och ego om man har det bra som vi har det med varannanveckor och barnfrihelger. Jag som dagligen jobbar i ett sammanhang där family values råder, kan vittna om att kd-skiten gör folk olyckliga, olyckligare än det mesta. Nu tycker jag i och för sig att happyhappy verkar lite för glad, för det gör inget om man sörjer att man valde fel partner att leva och skaffa barn med och det gör inget att man önskar att man gjort annorlunda. Allt detta jag ångrar ingenting-prat gör mig förbluffad, för självklart ångrar man en jävla massa. Varje utvärdering kan inte leda fram till insikten att man gjorde rätt varenda gång, den som har den självbilden måste vara snudd på grandios. Politiken, samhället och folk runt omkring ska inte förespråka så jävla mycket när det kommer till relationer. Inget annat än att det är okej att göra fel, falla, resa sig och gå på nytt.

06 september 2011

Skolan är ingen terapigrupp

Nu ska det pratas om droger i skolan, ty nu har sonen börjat sjuan och då är det ju sådana förväntningar som odlas. Men så funkar inte ledningen mellan datorn och maskinen som ska visa bilder på väggen och skolsyster säger högt och klart att hon önskar sig tillbaka till overheadens tid. Genomlysningsbilder, som Per Ängqvist brukade kalla det när vi båda satt i partistyrelsen på 90-talet. Tekniken strular alltid på föräldrsmöten och arbetsplatsträffar och alltid ropas det ut i publiken på någon med it-kompetens. Först blir det tyst, sen stegar en pappa fram och mixtrar med tangentbordet innan också han ger upp. Så var det med dom drogerna och ute i klassrummet klagar några flickmammor på att kemin mellan mentorn (nytt ord för klassföreståndaren) och deras telningsr inte stämmer. Ursäkta, men kemi? Det här är skolan, barnen ska lära sig saker, det är inte en terapigrupp för bortskämda tonårsflickor från Malmös finaste kvarter. Fy fan så pinsamma ni är tänker jag och kollar ut genom fönstret istället, på den byggarbetsplats som Västra hamnen fortfarande är. Så mins jag min egen skoltid, det jävla högstadiet i skithålan vid världens ände och hur ingen såg och ingen brydde sig. Hur drogundervisningen skedde liksom mer praktiskt under mentorskap av tuffa grabbar som förmodligen sitter kvar på torget eller vid kyrkvallen, om dom ännu lever. Ändå är småstaden så idyllisk och min nuvarande hemstad så farlig, det vet ju alla människor. Trots skitnödiga övre medelklassmammor är jag glad över att mina barn får växa up med mångfald och valfrihet på riktigt. Varghatarna är långt härifrån och mamman som på vägen ut klagar på Malmö stad vet inte hur illa det kunde vara och är på andra håll. Väl hemma ringer sonen och frågar om mötet och jag svarar. Idag har han börjat på teatwrkurs och hans hår går ner till axlarna. Han sympaiserar med planka.nu och har laddat ner en grönsvart flagga i datorn. Än vet han inte att jag valdes in i skolrådet. Han kommer nog att fräsa om skendemokrati.

05 september 2011

MFF kan backa en smula

Jag är fanemig inte den som säger att det var bättre förr, men när det gäller cirkusen kring den allsvenska fotbollen, så är frågan om det ändå inte var så. Man gick på match, lämnade en peng i vändkorset och fick se stjärnspäckad toppfotboll. Ingen tvekade att låta sina trettonåringar gå på match utan vuxet sällskap. Nurå, nu betalar man en halv förmögenhet för att se felpass och för nöjet att ledas i fållor av bistra polismän och tafatta publikvärdar. Trots det vågar jag inte skicka min trettonåring på match ensam, skulle inte drömma om det. Malmö FF klarar inte av att garantera säkerheten för publik och spelare, så enkelt är det. Och när man då klagar över att förbundet bestämmer att en viss match ska spelas om, så säger jag bara: som man bäddar får man ligga. Trots att vår integritet kränks, trots polisens fållor och batonger, trots allt det, så kastas det saker in på planen och min son blir rädd och jag förbannad. MFF kan kliva ner från sin egenproducerade pedistal, backa en smula in i ödmjukheten och reflektera en smula.

04 september 2011

Inte samma Milan

Zlatan och jag bor i samma stad, som sången säger, men egentligen bor han väl i Milano och det gör absolut inte jag. Skulle inte vilja heller. Skulle jag onte bo här, så skulle jag bo i Göteborg eller i New York, aldrig Italien, så det är tur att ingen köper mig. Zlatan bjuder hem folk på vildsvin i sin grosshandlarvilla på Limhamnsvägen och alla tittar förundrat på honom och hans egenskjutna gris. Det är nåt gulligt med män som kommit till pengar och måste göra en massa dyra saker för att dom liksom kan. "öh, nu ska jag skjuta ett vildsvin och bjuda folk på". Här i hemmet skjuts vare sig grisar eller annat, men nere på torget sköts det människor härom veckan, utan att vi märkte något. Det händer mycket som man aldrig märker. Så vi i drömlägenheten på Bergsgatan kämpar istället med el som bara funkar så där och köper skitsnygga bord på myrorna och öppna hjärtat och träffar en helt annan Milan än fotbollsklubben, när vi besöker avfallsmonopolet på söndagen. Hemmet är lite småpyntat, så vi kan bjuda hem folk på fotboll och mat och prat om resor, politik och livet och såna grejer. Sällan vildsvin, dock. Aldrig, strängt taget.

03 september 2011

Israel får lov att försvara sig!

Gårdagens stora nyhet om mellanöstern tycktes vara att Turkiet skickar hem Israels ambassadör. Men det var egentligen inget särskilt. Alla vet att något gick fundamentalt snett bär IDF bprdade en turkisk båt under föra årets patetiska ship to Gaza. Men alla inser också att Israels försvarsmakt aldrig var ute efter at döda StG-folket, för vore de det hade ingen överlevt. However. Den stora nyheten är att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot de krafter som vill krossa den enda judiska staten. Sjöblockaden ÄR förenlig med internationell rätt och Hamas nyttiga idioter får även fortsatt finna sig i att bli stoppade. Och här i Sverige vill vi göra skillnad och vara snälla, fina människor. Därför kräver ett antal rättskaffens människor att vi ska erkänna utropandet av en palestinsk stat. Och det hade vi väl gärna gjort om det funnes nån enhetlig och demokratisk stat att erkänna. Men så länge vi har anledning att tro att att ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken skulle resultera i skjutramper på skotthåll till Tel Aviv och att det i övrigt inte verka finnas en enhetlig syn på hur tvåstatslösningen ska se ut, så föreslår jag att vi väntar med stt erkänna något. För övrigt darrar inte Israel så värst inför svenska markeringar. Israel vet att man i grunden inte kan lita på någon utomstående.

02 september 2011

Dresscodes och ärtpåsar

Det blev slips ochdet är första gången på säkert tio år. Och dessutom klädde det mig, trots att översts knappen i min snygga melkaskjorta inte gick att knäppa. Ja, slips var det och lika mycket som jag tycker om att testa olika uttryck, lika illa tycker jag om formella dresscodes. Min anarkistiska ådra svämmar över om det finns formella krav på klädedräkter i olika sammanhang. Slipstvång är lika illa som slöjförbud i min bok, samtidigt som detta att revoltera genom att klä sig si eller så känns väldigt 14 år. Men viktigare än min och andras klädedräkter under gårdagens fullmäktigedebatt var vad som verkligen sades. Om moderaterna i Malmö verkligen tror att genuspedagogik är att kasta ärtpåsar och att vårt jämställdhetsarbete i Malmö handlar om krig mellan könen, så är det illa. Man kan tycka allt möjligt, men att tala som moderaterna gjorde igår i kf är ett intellektuellt haveri i Estoniaklass. Ring P1 är i jämförelse på nobelpristagarnivå. Att rasisterna i SD också är sexister vet vi däremot sen gammalt. Muhammed snodde hans jobb och hans dumma brud lämnade honom för Ahmed, liksom. SD är hans enda hopp. Och även om de korkade rasisterna ser arga ut, så behöver vi inte vara oroliga. De är helt enkelt för vingliga och osorterade för att utgöra ett hot. Och, nej, Annie Lööf kommer inte från Stureplan, hon kommer från Värnamo. Skillnaden är väsentlig såväl politiskt som geografiskt. Hon må gilla Thatcher, men sämre miljöminister än Carlgren blir hon inte, ty det går inte.

31 augusti 2011

Outtakes

Mina bloggposter är outtakes, hastiga nedslag mellan det ena och det andra och om det som faller mig on för stunden. Som nu: en stund mellan jobbet och tvättiden. Det kanske gör att kvalitet och korrektur får lida, men å andra sidan har jag något att fästa mitt engagemang på, ett sammanhang som inte bara är politik och media. Ja, det är ju folk som jag som betalar för dom som åker snålskjuts här i världen, som anstränger mig när andra bara skickar räkningen till kommande generationer eller stoppar den i byrålådan och hoppas att den ska försvinna. Allt politiskt arbete och all solidaritet bygger på uppoffringar och inget är någonsin gratis. Och solidaritet är aldrig att ta något, solidaritet är att dela med sig. Jag vet inte hur plankaidioterna betett sig för att så i grunden missförstå hur politisk kamp ska föras för att bära frukt. Att stjäla för att något ska bli billigare eller gratis är att missförstå det mesta. Det leder på kort sikt till ökad repression och mer ävervakning och hot mot integriteten och det gör att diskussionen kommer att handla om helt andra saker än kollektivtrafik. Vilket är synd, eftersom vi har en regering som bygger motorvägar och subventionerar bilism, istället för att göra nödvändiga investeringar i spår. Jag kan förstå den otålighet som föder idiotiska effektsökande aktioner. Men att vända en supertanker i full fart medan orkanen viner tar tid och kraft. Det går inte fort och det kräver list och bra formuleringsförmåga. Privilegierade medelklasstudenter kan inte ropa att dom inte har råd att åka kollektivt, för det tror vi inte på. Ni har råd att dricka öl och gå på konsert. Ni kommer dessutom om några år att ha välbetalda yrken och ni kommer från goda familjer. Inget ont i något av det, men dra inte fattigkortet. Och helst ska alla se ut som vinnare efteråt, männen i sina överdimensionerade bilar och vi cyklister och kollektivtrafikanter i våra regnkläder. Dom andra är ju ganska många, även om man sällan träffar dom på demos eller på Möllan en lärdagskväll.

29 augusti 2011

Genuspedagogik och varför jag inte är man i förskolan

"Är det du eller Sara som ska laga mat idag?" frågar den femåriga tjejen, nyfiket. Det är en seger. Under veckor och dagar har jag frågat barnen om vilken mat deras pappor lagat och samfällt har dom slagit bakut, för pappor lagar såklart ingen mat. Själv kunde jag egentligen inte bry mig mindre om hur man fördelar hushållsysslorna i hemmen på von Rosens väg. Det jag vill visa är att allt är möjligt och att könsroller inte måste reproduceras i all evighet. Jag är inte ens särskilt duktig, jag följer bara läroplanen. Det är genuspedagogik i praktiken, som när jag uppmuntrar samma tjej när hon vill bli brandman och förklarar att man inte måste gifta sig, men om man gör det kan man lika gärna göra det med någon av samma kön (det sista får jag tom mothugg av kollegor för). Genuspedagogik är en individualistisk pedagogik. Den ser till varje människa och respekterar hennes egen rätt att forma sitt liv. Allt annat är förlegad kollektivism. På torsdag ska vi ännu en vända i fullmäktige med programmat för jämställdhet i Malmö. Det är ingen lysande produkt, kanske en smula akademisk och inriktad kommunala färvaltningar, men det är alltid något och bättre än inget. M kommer att protestera och att rasisterna i SD också är sexister kommer vi att få se prov på. Ksnske lyckas jag ännu en gång få Nina Kain att blotta sitt inre, man kan ju alltid hoppas. Så slåsss jag för samma saker på olika arenor, utan att fuska eller planka. Kanske byter jag vardagsklädsel mot kostymen, kanske har jag till och med slips för första gången på många år.
Jag jar flera roller i mitt liv, men jag vägrar däremot att spela rollen som man i förskolan. Det är på flera vis en välkommen debatt, men någon manlig förebild vägrar jag vara. Inga klicheer, människor är olika och ska aldrig bedömas efter könstillhörighet.

28 augusti 2011

Utan bilen kastreras vi

Sara körde bilen till besiktningen och fick beskedet att bromsrören var av. Och utan bromsar klarar man sig inte i trafiken, det inser till och med jag. Så det blir en utgift på alla andra för bilen. Ni som brukar läsa min blogg vet att detta med bil är något alldeles nytt för mig. Aldrig har jag åkt så mycket bil som under det senaste halvåret och aldrig har Sara åkt så lite, skulle jag tro. Det sägs att bilägare oftast underskattar utgifterna för bilen, samtidigt som de överskattar kostnaderna och krånglet med kollektivtrafik. Men det är inte det saken gäller egentligen. Ve den som vill ta min frihet ifrån mig. En man ska ha muskler och cylindervolym att visa upp för att inte känna sig kastrerad och det får kosta vad det vill. Jag känner folk som går på soc och bor 500 meter från affären, men som ändå har bil. Och jag förstår det så väl och staten ska inte lägga sig i i onödan. Men frågan om transportval är inte som valet mellan en röd eller blå tröja eller som valet mellan att fiska eller plocka svamp. När din frihet ger mig och mina ungar mindre frihet, så får du backa. När din frihet gör att färre kan bo och röra sig i stan, då får du parkera och promenera. Sara kommer att låta laga sin bil, men egentligen hade ett medlemskap i en bilpool rä kt för våra (misslyckade) svampexkursioner och till alla andra platser kan vi cykla eller åka kollektivt. Utan nån större kastrationsångest.

27 augusti 2011

Breaking up is hard to do: Ark och Mikaela

Jag minns tjejen som jag reste runt på Golan med. Hon pratade hela tiden om att man måste bryta upp och gå vidare i livet. Hon lät som hon var 75, när hon egentligen var 22 eller nåt. Men så där låter man väl kanske när man är ung; tvärsäker och fast besluten. När man blir äldre blir man mer osäker. Allt man äger ryms inte längre i en väska och har man ungar kan man inte längre sova i parker eller i nån annans soffa.
Så igår spelade the Ark för sista gången i Malmö och Stortorget var packat med folk denna underbara augustinatt. Jag hoppas verkligen att de aldrig återförenas igen. Inte bara för att tiden gått ifrån deras pridefestivalmusik, utan för att alla mår bra av nya utmaningar och av att i rätt läge ställa sin plats till förfogande, så att andra kan få ta pinnen vidare. En som gör så är Mikaela Valtersson och jag tycker hon gör helt rätt. Hon lämnar med en klang och jubelföreställning precis som Ark och säger helt fräckt att hon tycker att vi gröna borde fundera på att bilda regering med moderaterna. Det kan hända att hon har rätt. Moderaterna kan koma att bli det stora partiet i Sverige som man inte kommer undan, ungefär då som S är nu. I så fall måste man tänka tanken, även om det skär i ens hjärta. Lokalpolitiskt står vi och M ofta oerhört långt ifrån varandra, även om samarbetet med S inte heller är en promenad i parken. M är fjärran i trafikfrågor och i jämställdhetsfrågor, t ex, men inget sägs ju vara omöjligt. Också på den fronten bör det kanske brytas upp och gå vidare. Vi får väl se vad vårt växande parti kommer fram till.
Uppbrott är jobbiga, skilsmässor är sällan så Happy, happy som en del vill ha det till.
Jag kommer att sakna Mikaela och minnas the Ark. Men livet går vidare, precis som klichen säger.

25 augusti 2011

Stormare och SD

Sånt här blir jag ju lite trött på. Att jag inte begriper Stormares storhet som skådis är en sak, men när bad vi honom analysera svensk inrikespolitik?
Nej, aldrig och även om Stormare skulle säga kloka saker och har samma yttrandefrihet som alla oss andra så kan jag inte tro att han vet något som inte vi andra vet om den svenska väljarkåren. Detta att man inte får kritisera människors val är så töntigt och korkat att orden stockar sig i halsen (eller här i paddan, för att vara sanningsenlig). Naturligtvis får man skälla och fördöma. Det är min plikt som demokrat och medmänniska. Jo, jag förstår att folk som inte tänker längre än näsan räcker kan skylla på andra och jag begriper att många är rädda för det okända. Men tänk till för helvete och utmana dina rädslor.en vuxen mogen människa skylöer inte ifrån sig, en vixen mogen människa tar tag i sina issues och gör nåt vettigt av dom. Och naturligtvis är det inte bra att ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatande parti kommer in i riksdagen. Vi har nog med problem utan att dessutom behöva ta upp tid med att upplysa vuxna människor om att rasism är nåt dåligt.

24 augusti 2011

Konsensus farligare än näthatet

Det finns oskrivna regler för allt. Är man på någon annans blogg, så ska man hålla med eller hålla käften och dra. De mest lästa bloggarna är bloggar där alla samstämmigt håller med bloggägaren, om det så gäller mode, heminredning, hat mot kvinnor och mångkultur (hänger nästan alltid ihop) eller hur full man var i fredags. På facebook är det nästan förbjudet att diskutera viktigare saker än om vad man ska ha till middag eller vilken film man ladda ner. Folk får gärna prata om småsaker och slösa bort sitt liv på heminredning, det bryr jag mig inte om. Men det ylas om näthat så fort någon bryter konsensusen. Och visst finns näthatet, men det är oftast löjdar som sitter hemma på kammaren och är tuffa. Dom är så ofarliga att Ali Esbati framstår som självaste Che Guevara vid en jämförelse. Och jag föredrar att smarta människor kommer med smarta invändningar och miffon kommer med miffosaker framför att alla applåderar i kör som på en kubansk partikongress. Ty konsensus är mobbing, konsensus är pöbel. Jag glömmer aldrig när en populär bloggare lovprisade Zidanes nedskallning av Materazzi i VM-finalen 2006. Konsensus rådde i kommentatorsfältet om att det var både coolt och smart att misshandla på planen. Viljan att vara med i gänget dödar, viljan att säga emot skapar.

Vi kompromissar inte om barnens miljö

Ibland smälter mina världar ihop; mina politiska uppdrag och mitt jobb och hemmet här i centrala stan. I miljönämnden, där jag är vice ordförande, är vi ganska envisa med att barns utemiljö ska vara bra och att de ska ha gott om plats inomhus. Det tänker vi inte kompromissa om. Snarare är det väl så att lagar och politiker tillåter alldeles för många barn i alldeles för kassa miljöer. Mina egna yngre barn gick på en förskola med gården på taket. Den var okej, men inte mer och som tur var gick man ofta till stadens parker. Det finns lösningar på det mesta om man öppnar ögonen och tänker utanför boxen. Uteförskolor, förskolebussar och samarbete med privata aktörer och andra förvaltningar. I måndags fick vi i miljönämndens presidium möta en bister delegation från stadsdel Centrum. "Vi tänker schemalägga barnens utevistelser", sa vänsterpartisten och folkpartisten, sufflerad av förvaltningschefen. "Vi har gjort allt vi kan för att hitta platser", fortsatte man pch menade på att det gick att hålla god kvalitet, även om utemiljön var så trång att barnen fick turas om att vistas där. Men de fina stadsdelspolitikerna och de kompetenta tjänstemännen får gå hem och tänka en gång till och kanske ta in extern hjälp om man inte hittar ut ur den traditionella boxen. För det är illa nog att centrums barn tvingas stå ut med massbilism och emissioner över gränsvärdena. Deras förskolor ska hålla bra kvalitet. Och självklart hänger verksamhetens kvalitet ihop med den fysiska miljön.

23 augusti 2011

Fjäsk för lärare & att det inte är så noga med lika rätt

Nä, vi vill inte veta något om huruvida läromedel i Malmös skolor uttrycker förlegade och diskriminerande tankar, säger moderaterna. Allt är nog bra som det är och förresten får man inte ens antyda att lärare gör fel. Lärare är liksom oantastliga. Inför lärarna finns det ingen gräns för fjäsket, ty lärarna är marginalväljare och dem ska man vinna. Men det är inte mer synd om lärare än om andra, tvärtom har de privilegier som de flesta andra bara kan drömma om. Om det misstänktes att socionomer eller sjuksköterskor använde sig av förlegade metoder, så skulle moderaterna såklart kräva en granskning redan igår. Nu är det lärare och då gäller andra regler. Nu gäller det diskriminering och då är det inte så jävla noga. Moderaterna tycker nog att vi i majoriteten tjafsar för mycket om det där med lika rätt. So be it.

22 augusti 2011

IPhonen lever sitt eget liv

Min iPhone som är min kärleksmaskin, min kalender och hem för fler låtar än jag någonsin hade när min vinylsamling var som störst, har börjat leva sitt eget liv. Maskinerna är inte alls våra vänner, det är bara struntprat. Kjell Höglund hade helt fel. Eller så var han ironisk, jag har lite svårt att förstå andras ironi. Iphonen byter låt stup i kvarten, från Angie kan man kastas rakt in i Southern man och sen kan det bli alldeles tyst. Mitt i spåret får man fibbla när fånen bestämt sig för att ringa upp Rasmus Ling, helt utan anledning. Sådär är det, som värsta 2001, om ni sett den filmen. Dessutom har rutan spruckit. Och Khadaffi är på flykt och S överger euron och jag funderar på att köpa en soda stream.

21 augusti 2011

Landskrona revisited

När jag går där längs kusten och solen skiner och man ser Ven alldeles nära och Danmark en bit ifrån, så ångrar man nästan dom hårda orden man fällt om stan som en loserstad som skyller på invandrare, när dom inte själva kan ta sig i hampan och gå vidare efter att varvet stängde för trettio år sedan. Landskrona är en vacker stad med parker, konsthall och slott. Och så Lasse Flinckmans coola fik. "Vi flyttar hit", säger jag till Sara, men det har väl flyttats vad det ska på ett tag nu och jag vet att jag bara inte kan leva i småstäder. Inte ens såna med utsikt över sundet. Inte ens i ett jättestort vitt hus på vägen till Borstahusen, eller, jo, kanske det. Och på konsthallen samlas den vita kulturella medelklassen och kollar in snygga bilder på romer och sorlet hörs ända ut i parken och man inser att den stora rasistfästet har nyanser av andra färger än brunt. Det kan synas patetiskt med politiskt korrekta damer i övre medelåldern som njuter av bilder på Europas allra fattigaste, mellan kaffet och kakan, men man måste inte gå i säck och aska för att engagera sig i något på riktigt. Snarare finns utrymmet att göra något först när man har hopp om det egna livet och räkningarna är betalda för ännu en månad.

20 augusti 2011

Sara, huligan och köttätare

Sonen och jag går på fotboll och frun väntar därhemma med rykande grytor när vi kommer hem. Kött, för vegodottern är tillbaka i Stockholm och fläsk, eftersom fläskfrie sonen ändå inte skulle ha något. Sara och jag brukar kött som andra naturresurser, med måtta och kärlek.
Det vore vackert om jag och Sara vore fria från könsroller, men en feminist vet att uppfostran sitter i som ett virus man aldrig blir kvitt. Man är överlag inte så fri som man tror och fallet in i det traditionella är snabbt som ett återfall en solig dag. Sonen och jag är alltså på fotboll och Dimes dundertabbe kostar oss poängen. Skulle tro att Axen sätter in Sillen i nästa match, det känns något tryggare. För inga sånger eller ramsor kan rädda oss idag, ingen glad läktarkultur, inga smarta dragningar och wanderfulla skott. Det är bara att bita ihop och gå ut från arenan och ta omväen förbi kravallstaket och polishästar och tvärs igenom den augustimörkgröna parken. Ja, dottern är hemma igen i Stockholm med sin palestinatröja och sina bokdrömmar. Sonen går på fest och Sara, som minsann blev kvarhållen med mig utanför centralen som potentiell huligan av en nitisk polispatrull, bränner skivor medan Gloria Gaynor piskar upp en lättare feststämning.

19 augusti 2011

377 pers som säger att dom älskar mig

Alla bloggare är inte ute efter att förändra världen, det är jag medveten om. Dom flesta vill bara synas mycket eller lite och kanske tjäna en och annan kula. Sen kan man kanske göra både det ena och andra samtidigt, vad vet väl jag i min enfald?
Underbara Clara är en tjej som bakar, klär av och på sig pch pussar sin unge. Allt detta dokumenterar hon i i sin blogg och det blir väl lite som Blondinbella för vuxna, kan man säga lite småtaskigt. Och hon får 377 pers att säga att hon är vacker och att bilderna är så fina. Rik blir hon kanske inte, men beundrad och populär. Ibland kommer det också nåt vasst inlägg från henne om att alla ska få ha sin egen klädstil och att abort inte är så bra. Tuffa ställningstaganden.
Kanske är jag lite avis för att jag knappt får några kommentarer alls på bloggen, men nä, egentligen inte. För så fort någen enda liten människa dristar sig till att kritisera,så blir den underbara ledsen och pangar från höften. Säger någon att hon inte är vacker blir det en ny lättklädd bild som inhåvar jubel och säger någon att hon har fel så blir det vassa sarkasmer. Så lättstött kan man bli om man inte är så van vid annat än medströms simmande fiskar. Alla behöver kärlek, men på varje person som älskar en går det minst hundra som inte bryr sig och några få som tycler aktivt illa om en. Den musiken får man fejsa i livet. Och flickor som söker beröm för sitt utseende tycker jag genomgående synd om. Dom accepterar per definition mäns överordning. Men alla vill ju som sagt inte förändra världen.

Trött på mammandet

Det är inskolningstider och mammorna kommer med sina telningar och vi försöker lirka dem ur överbeskyddets grepp. För det är verkligen ett mönster att pojkar som gått hemma med mamma i flera år lyfts, bärs och får hjälp med det mesta. Och det gör dem otrygga; den som inte möter motstånd i livet lär sig aldrig att tro på sina förmågor. Det vill ju då till att pedagogerna i förskolan verkligen låter ungarna pröva sina vingar och inte fortsätter mammandet. Trots att stadsdel Rosengård berömmer sig med att ha en stor satsning på genuspedagogik i förskola och skola, så saknas nästan genomgående en medvetenhet om genus och könsroller. Det mammas och jag är så jävla trött på det. Några pappor ser vi inte vid inskolningen, trots att alla lever heteronormativt och tvåsamt, det tycks lika okänt som rätten att vara föräldraledig. "Så går det när man inte delar lika på föräldraledigheten", säger jag när en unge skriker efter mamma, men kollegorna fattar inte heller vad jag syftar på. Inte en enda av mina kollegor har delat lika. Så mamma lämnar över till en reservmamma i förskolan som fortsätter gulla med pojken och servera honom livet på en silverbricka, som ett skalat och urkärnat äpple. Och flickorna kommer i fina klänningar som dom inte får smutsa ner.
Förresten kom det en pappa i förra veckan. Han satt med vid mellanmålet och hann fråga en liten flicka vilket land hon kom från (svar: Sverige). Men efter en kvart gick han. Doften av billigt rakvatten låg kvar en god stund.

16 augusti 2011

Klipp.

"Du vet väl att det är oåterkalleligt", säger den unge läkaren med rötter från Iran eller kanske Oran och jag tänker att just det är som är tanken med ingreppet, som det så vackert heter. Men sen svarar jag att jag ju har fyra barn och då nickar han och säger att jag kanske gjort mitt ändå. Att hänvisa till att man redan avviker från normen funkar alltid, ty normen är stark och varje sammanhang har sina normer. På joner tycker några av kollegorna att jag inte är riktigt klok och har på fullt allvar aldrig hört om en man som steriliserat sig. För det är just det som ska ske. Precis som jag förvarnat om tidigare, så ska det klippas ledningar och göras avslut. Detta samtidgt som vår gröne gruppledare i Malmö får sin förstfödde Hampus och halva partistyrelsen byter blöjor och diskuterar amning och föräldraledigheter. Det är bra nu, nog nu. Åh, frågorna om barn och fertilitet väcker såna känslor hos oss alla. Själv är jag inte förvånad äver att barnafödandet minskar, jag är snarare förvånad över att så många väljer att skaffa barn. Folk som inte har tid eller riktig lust, män som inte "har möjlighet" att vara lediga, folk utan minsta antydan till ekonomiskt sinnelag eller ordningssinne. Tjuvar, pundare och folk som jobbar på annan ort än den där ens barn ska växa upp. Barn skaffar dom, tammefan. Och det subventioneras så till den milda grad att man inte ska låtsas behöva prioritera. Sen satsas det stora summor på konstgjorda befruktningar, när man fär samma pengar skulle kunna tömma världens barnhem. Jo, jag tror att det finns en biologisk önskan om barn. Men som så mycket annat i biologin, så får man kanske fundera på om alt naturligt är bra och ska gynnas. Pch viö vi se fler barn i Sverige, så kan vi bara lyfta gränsbommarna.
Men jag kommer aldrig att föreslå inskränkningar i det subventionerade föräldraskapet. Det som föreslår det är politiskt död. Däremot ska jag som sagt inskränka mina egna vidare föräldramöjligheter. Radikalt nog, det. Klipp.

14 augusti 2011

Halvmaran, Persborg och så detta att skylla ifrån sig

Redan efter fyra km visste jag att det inte var min dag. Ute vid det spaciga blåshålet Hyllie pallade jag fan inte mer. Så det blev inte en kamp mot klockan, utan en kamp mot benen som ville sluta springa, som ville sätta sig och mot ögonen som ville slutas, inte för gott, utan för en 14 timmar eller så. Men i mål kom jag och istället för pers blev det min tredje sämsta 21 tid, överjävligt kassa 1.57. Och idag har mest degat. Turen till svampskogen kändes som Iron man och några svampar blev det hur som helst inte.men att få sitta med Sara i en skogsbacke och dricka kaffe är mycket nog. Björnbären är inte mogna ännu och idag stängs Persborgs station för gott eller tills den onödiga Malmöringen invigs. Persborgs station, där jag och Sara höll på att missa tåget för några helger sedan, därför att jag envisades med att hävda att svenska tåg alltid kommer på vänster spår i färdriktningen och jag vet väl sånt när jag nu är gammal tågnörd, Nu fixade det sig, men med en hårsmån, som så mycket så ofta i mitt liv.
Kanske kunde jag skylla min klantighet på min uppväxt och kanske borde jag skylla mitt kassa löpresultat på en infektion i kroppen.
Om man vill kan allt vara någon annans fel.