28 februari 2013

Allt kan inte fixas eller köpas

Om vi för en sekund går bakom själva frågan om Sverige ska öppna för möjligheten att använda sig av surrogatföräldrar för att stilla någras barnlängtan, så hittar jag det som kanske triggar mig mest; denna tro att all saknad kan kompenseras, att alla brister kan åtgärdas. Att aldrig se till det man har, utan hela tiden fokusera på att få precis allt som någon annan har. Och att ens egen rätt att slippa saknad, längtan och brister är så viktig att andra förväntas vara redskap för detta. Jag tycker mer att livsvisdom och insikt handlar om motsatsen: du kan inte få allt. Allt finns inte på marknaden, vissa saker har inget pris.

27 februari 2013

Fjäsk duger inte

Det är bara för oss gröna att dansa till musiken. Och låten som spelas handlar inte bara om att det är synd om lärare i grundskolan och att det bästa vore om alla deras fackliga krav tillgodosågs. lärarfjäsket lyfter inte heller partiet i opinionen. Skolan behöver som alla andra verksamheter ett tryck på sig för att bli bättre. Det fattar folk. Och kanske behöver barnen vara mer i skolan och antagligen behöver lärarna undervisa på helt nya sätt. Men skoldebatten är märkligt blodlös och tråkig. När vi konstaterat att Björklund har fel och att undervisning på modersmålet är bra så stannar det i en allmän önskan om mer resurser. Grundskolan får vila i en självgod offerroll. Men det duger fan inte med fjäsk. Varken i skolan eller i politiken.

21 februari 2013

Politiker som smakdomare är en dålig idé

Taste is king. Just ikväll minglar några av mina bästa partivänner med schlagerdivor på rådhuset. Det är ett sundhetstecken att vi gröna rymmer allt från finkulturjunkies till glamourdrottningar. Och såna som jag då. Tanken att mina preferenser skulle upphöjas till allmän lag är vederstygglig. Få skulle vilja leva i ett samhälle där alla uppmanades att välja som jag. Jag älskar fotokonst och gammal rockmusik. Jag är inte värst originell överhuvudtaget.
Men tydligen provokativ som en annan Vilks ändå. I take that as a compliment.
Det är ungefär vad jag har att säga om dagens debacle efter ännu ett slagkraftigt uttalande av den siste starke mannen.

18 februari 2013

Bryan Adams i Jordanien

I Jordanien köpte jag två kassetter med arabisk schlagermusik. Snubben i affären velade länge och väl innan han rekommenderade några artister och sen vek han sig dubbel när jag gick ut och sa nåt rått till sin polare  för priset jag betalade var säkert ett smärre rån, men jag lät mig blåsas på några tior. Big deal, liksom. Jag tror jag lyssnade på kassettbanden en halv gång. Det lät nämligen helt förjävla illa. Jag gillar rockmusik, punkt slut.
Men under några år ville jag gärna vara korrekt och passa in. Detta var nittiotal, invandrare sköts på öppen gata och kors och flyktingförläggningar brändes ner. Det behövdes en tydlighet. Men ibland gjorde vi oss till löjdar. Vi åt äcklig mat och lysssnade på tradig musik för att visa att vi inte var som sjöbobönder eller Bert Karlsson.
Nu tänker jag väl mer att det jag gillar är lika fint som det som som andra gillar och god mat är god mat oavsett ursprung. Jag litar på min övertygelse om lika rätt och då behöver man inte stila sig och klä sig si eller så, det räcker att använda hjärnan och hjärtat. Sen finns det en poäng i att vara lite som vanligt folk, om man säger så. Vill man påverka måste man närma sig dem man vill tala med. Den där enda natten jag sov i Aqaba fick jag förresten in Bryan Adams på radion i hotellrummet. Jag sjöng med i Summer of 69 i all hemlig ensamhet.

16 februari 2013

Kardemummakaffe och hamburgare

Jag bor ungefär där jag vill bo i världen. Den magnifika lägenheten med utsikt både mot Bergsgatan och Möllevångsgatan. Härifrån utgår mina expeditioner, det det mesta går att cykla och gå till; Malmö är på många vis en liten stad, även om vi tycker den är väldigt amerikank i sin framtoning, bilanpassad, tuff, mångsidig. Och Möllan är bångstyrig och i ständig förändring och trots att medelklassrevolutionärerna från Lilla Växjö kastar sten på Subway, för att hindra mångfalden, så finns den där. Nu äter vi hamburgare med ekostuk på Casual på Spångatan och det är gott och närproducerat. Inga akademikerbarn med stenar i handen syns, men man vet ju aldrig, snart kan man sitta där med en fet bula i huvudet som straff för att man sålde ut. Någonstans här på Möllan kan man säkert få kardemummakaffe också, för det orientaliska är lite fint här. I en bild som jag hittade och la ut på Instagram kan jag ses med just en pyttekopp kardemummakaffe i handen. håret är långt och jag bär en gul T-shirt. Platsen framgår inte, men det är Daliyat al Karmel strax utanför Haifa och killen som håller kameran och som gav mig kaffe och en kanna vatten är drus, en Israel som inte är jude eller arab och som flytande talar tre språk, men mest arabiska. Han visar mig sen vägen till ett kloster där man kan klättra upp på taket och se en magifik vy över det vackra landet av mjölk och honung. En israelisk flagga får jag också, men den tappar jag senare bort. Här på Möllan ser man inte många israeliska flaggor. De är lika skydda som Subway och hamburgare och två portar bort från min ligger ETC Malmö sm just anställt en passionerad israelhatare som ledarskribent. Också såna ska vål finnas i mångfalden men hatarnas hat är nog mest ett problem för dem själva. Och kaffe ska smaka kaffe, säger Sara och fnyser åt tanken på att hälla i kardemumma. Själv vill jag ha en god kaka, men är för lat för att gå ut igen.

14 februari 2013

När man blivit en metafor

Jag hörde det igår. I ett fullsatt rum i kulturkvarteret s:t Gertrud här i stan. När diskussionen om miljöbelastning och livsstilar kom upp. Och sen idag igen i en sunkig skolsal på Dammfriskolan. Man hör det lite då och då och det berör mig och träffar en smula.  På samma gång är det sorgligt och sant och helt fel. Jag har blivit en metafor. Såna som jag talar man om, gärna med tilläggsepitet om hudfärg och klass. Män i femtioårsåldern. Som jag liksom, men ändå är det sällan eller aldrig mig det handlar om. Det handlar om bilar med hög motorstyrka, om makt och positioner. Om strukturer och utseenden och värderingar.
Och det spär på min pågående kris, för om jag vore sådär välavlönad, maktfull och överviktig och bilkörande som metaforen betyder, så vore jag ju åtminstone det. Nu är man inte mer vinnare än för 20 år sedan,  inte rikare än då och knappast någon med makt direkt. Och jag tror mig om att gärna flytta på mig och välkomnar nya hårt blåsande vindar. Men jag värjer mig mot att bli en sittande duva på skotthåll. Jag springer i zickzak och intalar mig att ålder bara är ett nummer.

11 februari 2013

Var femte farsa. Typ.

Jag vet att jag inte är ensam i det, men det är ingen större tröst. Jag tackar däremot alla världens gudar för att jag la av i tid och för att mina barn bara har diffusa minnen av vinglas som spilldes ut och att jag blev trött och la mig innan dem fast de var små. Jag närmar mig femtio och tänker med fasa på var jag hade varit om jag inte dragit i nödbromsen. Hela mitt liv har jag sett alkoholism omkring mig. Inte mina föräldrar, men på ganska nära håll. Det är fortfarande hyschhysch kring det där, men vi måste förstå vårt arv och ta hand om det. I mina ådror rinner blod av omåttlighet och jag är varken den förste eller siste. missbrukaren i min släkt.
Farsan och morsan ville lära oss att dricka måttligt, men det går inte, det enda man lär sig är att drickandet är något vuxet och glatt. Och vinet blev min käraste och förtrogne tills allt hann ikapp mig i pildammsparken en vårdag tillräckligt länge sedan. Kanske är det dags att på allvar börja klä av drogen dess vackra kläder och betrakta honom som den jävul han kan vara? Var femte unge. Bara tänk tanken. Det kunde varit mina, det var snubblande nära.

09 februari 2013

#nätkärlek

Du kan börja med att älska dig själv, så blir det så mycket lättare att älska någon annan. Första steget kallas nog tyvärr självinsikt. Medge dina dåliga sidor för dig själv, bli klar över vad du måste ändra och vad du måste acceptera i ditt liv. Dricker du för mycket måste du sluta, äter du för mycket kan du lägga om vanor och börja motionera. Inse att du aldrig är så ensam som du tror. Skyll inte på någon annan, var vuxen, låt regnet falla och välj dina strider. Klä dig i något du tycker är snyggt, skriv ner dina drömmar och genomför någon av dem. Vaccinera dig mot hat genom att vara snar till förlåtelse och försoning. Gör inget som inte den du beundrar allra mest skulle göra.

07 februari 2013

Gå aldrig med i drev, så slipper du bli näthatare.

Bli aldrig en i gänget. Dunka aldrig rygg. Retweeta gärna, men aldrig på ett mobbande sätt. Skriv aldrig anonymt.Några få enkla regler räddar dig från att bli näthatare, från att skriva sånt du ångrar och göra människor ledsna. Troligen får du också mer gehör för dina synpunkter om du håller dig utanför gruppen. För jag tror inte det handlar om höger, vänster, män eller kvinnor, utan om gruppsykologi. Det är tyvärr inte sant att det bara handlar om högerextrema som hatar kvinnor och vänsterfolk, även goda krafter blir jävulska i rätt eller fel sammanhang. Skillnaden är att jag som man slipper sexuella tillmälen. Jag kallas bara idiot, liberal och arabhatare. Och barnamördare.
När V-Malmös ordförande blockade mig för att sen hetsa mot mig bakom min rygg och när en palestinaaktivist beskyllde mig för att vilja döda barn var det för att bli omklappad av gänget, knappast för att påverka min ståndpunkt. Samma sak när en rasist på flashback ville sätta en kula i huvudet på mig för att jag medverkat i ett beslut om att tilldela en islamsk församling mark till en moské. Små människor med svag självkänsla i grupp. Värre blir det inte. Uppdrag granskning visade med några enkla exempel på hur illa det kan gå. Snälla människor blev till idioter. Det går att undvika.

05 februari 2013

Därför skiter vänstern i antisemitismen

Jag förstår att några av er trodde att gårdagens post skulle vara mer dräpande i sitt omdöme om Ilmar Reepalu. Men det fanns ingen anledning till det. Han går och minnet av en människa som försvinner ur ens liv är aldrig entydigt. Men.

Det jag skrev igår gäller idag också. Ilmar Reepalu är okunnig om staten Israel och in i det längsta var han lika okunnit om judarnas utsatta situation i bland annat den stad som vi båda valt att göra till vår hemort. Det är inte så konstigt; sedan 1953 har den vänstra vänstern önskat livet ur Israel och från 1967 och framåt har stora delar av socialdemokratin mer eller mindre instämt i den analysen. Genom Per Gahrton har detta spritt sig in i den gröna rörelsen och delar av borgerligheten.
Man har slentrianmässigt och utan att kolla fakta accepterat arabsidans offerroll och bilden av Israel som förövare

Dels för att Stalin bestämde så på femtiotalet, men också för att det varit lite fint att stödja den svage i konflikter, hur orimligt det än är när man har fakta på bordet. Parat med att USA stött Israel har matten varit klar för vänstern, ty allt USA gör är per definition dåligt. Att medge att antisemitismen finns och är ett problem är att öppna dörren för att Israel behövs och därmed har rätt att vinna krig. Alltså låtsas man att judar är kapitalister som Bonnier och Silbersky och inte alls några som kan bli utsatta. Blir man pressad så säger man att det är fel att hata judar, men rätt att hata Israel (fortfarande utan att kunna ABC om Mellanöstern). Men helst gör man ingenting och ibland undslipper man sig kommentarer om att det tjatas lite väl mycket om förintelsen. En ännu mer försvårande faktor är att Malmös antisemiter inte är skinnskallar, utan personer som handlar i namn av solidaritet med araber i Mellanöstern. Det är rena mardrömmen för vänstern. Det går inte ihop. Just därför måste jag tjata om det. Och upprepa att all rasism är rasism och att mellanösterns enda demokrati är just mellanösterns enda demokrati.

04 februari 2013

Den siste starke mannen

Hösten 2001 var jag föräldraledig med min yngste son. Sedan 1994 hade jag varit de grönas representant i kommunstyrelsen och det bar sig inte bättre än att mitt och exets vardagspussel saknade en bit när det barkade mot sammanträde. Jag var en smula nervös; vad skulle Ilmar nu säga, tuffe Ilmar som aldrig vill ha tjafs och onödiga diskussioner på sina möten. Med viss bävan rullade jag in den vinröda barnvagnen i sessionssalen och stegade fram mot den store ordföranden, bara för att mötas av ett brett leende och några vänliga ord. Självklart var sonen välkommen in på mötet. 
Alla är vi sammansatta av olika delar. Ingenting är någonsin entydigt. Lika okunnig och brinnande fördomsfull som Ilmar har varit när det gäller Israel och judar, lika traditionell som han har varit i bygget av stan, lika geniun är han i sin kärlek till Malmö och sin vilja att göra gott och nytt. På senare år känns det som om han på riktigt brytt sig om miljöfrågorna. Ilmar har varit den starke mannen, han som kunde kosta på sig att buffla och ogenerat sno åt sig äran för statliga satsningar. Han bad sällan om ursäkt och stod fast vid rena dumheter ibland, men också vid viktiga och bra saker. Han är stans siste starke man. Nu tågar sjuttiotalisterna in och inget blir som förr.

02 februari 2013

Relativt olyckliga begrepp

Malmö får priser för sitt fantastiska miljöarbete och stadens ledande politiker och tjänstemän förleds att tänka att allt nuförtiden är frid och fröjd i vår stad. För relativt sätt är det bra. I de blindas rike är den enögde kung och jämfört med utsläppen i Peking är ju Bergsgatan som en sommaräng på Emil i Lönnebergas tid. Däremot har Sverige en kvarts miljon fattiga barn. Jo, relativt sett. De relativa begreppen är såna att det alltid är elände någonstans och paradis på något annat ställe. Det lurar okunniga och ger debattörer verktyg att tala för sin sak. Men verkligheten är trots allt sån att antingen kan man bli sjuk av den dåliga luften eller så kan man det inte. Och antingen så har man mat på bordet och kläder på kroppen eller så har man det inte.

01 februari 2013

Läroplanen gäller överallt

Så har det hänt igen. Med hänvisning till att vi jobbar i Rosengård uppmanas jag att hålla inne med vissa fakta, undvika att visa mänsklig hud och backa undan. Vi ska till varje pris undvika konflikt och föräldrars tolkning av en viss religiös åskådning ska tillåtas att stå över läroplanen. Självfallet ska vanlig hyfs och hänsyn råda i förskolan och utan tvekan ska det föras en dialog om både det ena och andra. Men lika lite som en rasistisk förälder kan få hindra mig att tala om allas lika värde, lika lite ska någons religiösa övertygelse stoppa mig från att bedriva mitt arbete. Och skulle det visa sig att mina överordnade inte låter mig jobba utan självcensur, så får vi skiljas åt. Läroplanen gäller överallt.