Den som dejtar mig, dejtar en morfar

Det är fyra år sedan jag vaknade i min bäddsoffa av ett sms med budskapet att hon var här nu. Naaja, ännu en i raden av brunögda och lockiga människor. Jag grät av lycka där under mitt varma täcke. En ljum bris letade sig in genom den öppna balkongdörren. Tre år senare sitter jag på en av uteserveringarna nere på torget. Mitt sällskap har fyllnat till en smula. "Tänk att jag dejtar en morfar!", säger hon plötsligt med viss avsmak. Jag tittar på henne. Hon är en sån där människa som inte skyr några medel för att fly från sig själv. Ibland kryper hon förstås ihop i min famn uppgivet. Vår historia blir inte lång och jag ska inte snacka skit om henne. Hon slåss med sitt. Jag med mitt, helt säkert, men förnekelse ingår inte i den kampen. Att vara lite äldre än de flesta är i stort sett bara en tillgång. Minnen och erfarenheter är bra skit. Det är kul att ha sett Queen och Bob Marley live och lika kul att kunna se Håkan Hellström och nya artister. Då är inget hinder för nu, om någon trodde det. Jag längtar aldrig tillbaks till något. Det var inte bättre förr. Den som dejtar mig, dejtar en morfar. 

PS. Jag är upptagen. Det var ingen inbjudan. DS

Därför bryr jag mig mer om Ukraina än om Afghanistan

Anna och jag står och trängs med 30 000 andra på Rådhuspladsen. Näsan förnimmer en svag doft av rockenrolltobak och det öppnas ölburkar och barn lyfts upp på axlar för att se bättre. Vi har en flaska vin som vi värmer oss med, tills den är lika kall som luften som lite lätt tufsar till människors hår här på Köpenhamns medt centrala plats.

Alla stora danska artister är närvarande och spelar och sjunger med glöd och även en sopran och en barnkör som sjunger Ukrainas nationalsång, för detta är en samling för det våldtagna landet i Europas sydöstra hörn. Man uppmanas att skänka pengar och allt direktsänds i de två statliga TV-kanalerna. "Våldtaget land" hette också en bok om Sovjets krig mot Afghanistan, som jag läste som väldigt ung. Intressant, inte minst med tanke på debatter som förs i Sverige just nu. Vi som bryr oss mer om vad som händer i Ukraina än det som händer i konflikter längre bort skuldbeläggs och borde skämmas för det, har jag förstått. Att vi är många som öppnar famnen för människor från Ukraina läggs oss också till last. Varför bryr vi oss inte lika mycket om ensamkommande ungdomar från det sönderslitna Afghanistan, frågas det. Och jag tänker att jag bara är en enkel människa, en barnpassare från Hisingen. Vad vet jag om den stora världen?

Ukraina ligger rätt nära Skåne, där jag bor. Jag reste dit sommaren 2019, gick av på en ganska tom perrong i Lviv och fick morgonsolen i ansiktet när jag lämnat stationen och trampade gatorna och njöt av skramlade spårvagnar och hett kaffe. Både där och i Kyjiv och inte minst i Tjernobyl var det historia och nutid och jag snackade med folk och det var starka och vardagliga upplevelser, studiebesök och party.

Sprang rundor med Sommar i P1 i öronen, i botaniska och längs floder och uppför backar. Nu ser jag de där ställena igen, men på TV och människor är rädda och flyr. Naturligtvis biter det på mig mer än en diffus konflikt långt bort och min okunskap är stor om varför ensamkommande tar sig hit, mer än ren fattigdom. Jag medger min svaghet där. Allt kan jag inte. Mina åsikter är inte alltid logiska. Men kanske är det rimligt att solidarisera sig med en demokrati som blir överfallen av totalitära grannar oavsett allt annat. Och det är fint att vara solidarisk. 

Jag huttrar och Anna får ont av att stå i två timmar, så vi går bort från torget och sätter oss på en bänk. Dricker mer av vinet som bänkfyllon, men det är ju Danmark, landet där allt är tillåtet. Tänker att parallellt med detta om ukrainare vs ensamkommande så får Magdalena Andersson skit för att hon sagt  att Sverige inte kan ta emot alla ukrainare som behöver skydd. Detta ska då ses som ett bevis för att Socialdemokraterna blivit ett rasistiskt parti på gamla dagar. Det har vi inte. Men både bördor och gåvor ska fördelas solidariskt. Vi är med i en union av en anledning. Partier som själva och frivilligt lämnat de rum där besluten fattas, kan sänka volymen en aning. Sverige är inte alltings medelpunkt. Europa hjälps åt. Konserten tar slut och vinet med. Hundratals miljoner samlades in, berättas det från scenen. Anna och jag går in på en pub och värmer oss. 

Tänk att alltid va på väg

Marianne Faithfuls version av Shel Silversteins Ballad of Lucy Jordan är som att dricka ljummet kaffe på pressbyrån på centralen en slaskig februaridag i väntan på tåget hem till Malmö. Minns när jag köpte den där LP:n. Jag var sexton och att höra en text om en människa som var 37 och redan utled på livet i suburbia, så utled att hon valde döden var inget konstigt. 37 var i sig en nära döden-upplevelse, trodde jag i min enfaldiga ungdom. Nu är 37-åringar unga för mig. Mitt ansikte är fårat och mina tänder har redan tuggat stora delar av livets kexchoklad. Jag försöker leva här och nu som terapeuterna säger, men samtidigt är det färre och färre dagar kvar att slösa bort. 

"No time to waste", brukade Greenpeace skriva på sina tröjor och plakat. 

Jag hade en enda vision som ung och det var att förändra världen. Att bli känd för att vara känd, att synas för att synas fanns inte på kartan. "Du ska åstadkomma något", sa min inre röst, "något i det stora hela". Jag föraktade dem som bara tog hand om de sina och sitt eget. Nu reser jag i nya konstellationer och precis när jag tänker att det vore fint att promenera längs stranden i Tel Aviv med en varm vind i mitt korta hår, så slår Spotify om till Love hurts. Men det är frånvaro av kärlek som gör ont, det vet ni. Betalar mitt kaffe i pressbyrån. Priserna är en smula norska, om vi säger så, men så ägs kedjan också av norrmän. I en lägenhet i Majorna i skuggan av den stora motorleden som skar av staden från älven läser en mamma godnattsaga för sin unge och jag går på ett tåg. Och Thåström sjunger Tänk att alltid va på väg och jag fattar att det är just det som är livet.

Malmös area 51

På Södra Bulltoftavägen 51 har någon skrivit ordet "Area" framför de svarta siffrorna på den vita skylten. Ändå kul. Ibland går jag, kollegorna och ungarna in genom mellanrummet. Det doftar nymalet kaffe och hus i rött tegel och järnvägsräls halvt gömt i gräs och gamla rostiga maskiner och skorstenar som det inte längre ryker ur, är spännande miljöer att upptäcka och utforska för små ungar. Och eftersom det är 2022 och inte 1972, så är det hipsters och inte husockupanter som flyttat in i väntan på sanering och bostadsbyggen. Hela stället andas svensk arbetarklasshistoria. Och jag vet ju vem som en gång jobbade här, han var ingift i min släkt, allt var tragik, han brukade sitta på ett ölcafe uppe på Lundavägen innan han gick hem och bråkade med frun, som då var min biologiska släkting. De hade träffats ett antal år tidigare, hon hade en historia, som man sa, av utsatthet och av det oerhört sorgliga i att ha varit tvungen att adoptera bort barn som hon fått för tidigt och med fel människa. Hon hade ändå ett barn med i boet och ett gemensamt kom och det jobbades och drack hårt, för så ser ofta min släkthistoria ut. Kanske var det bokstäver, sånt visste man inget om på den tiden, kanske ångest, det dövades oavsett vilket effektivt för stunden med brännvin, vi snackar skånsk arbetarklass och inte överklass från Wien på schäslonger i vackra stenhus. Jag minns deras lägenhet, minns papegojan i köket som svor grovt på skånska och kunde vissla den italienska schlagern Come Prima, som min pappa en gång lärt honom. Sista gången vi sågs var på min farmors begravning, järnvägsarbetarens röst var bruten, men det pratades livligt ändå och frun teg och sörjde. Jag glömde att fråga om papegojan, minns jag. Med tiden blev nog hemförhållandena ännu en smula värre, för nära slutet på historien så slår mannen frun i huvudet med en hammare, men polisanmäls och döms till fängelse. En kan tåla mycket, men hammarslag mot skallen får till och med den mest hårdhudade och hunsade att faktiskt anmäla. Vet inte det absoluta slutet på historien, men båda är i alla fall döda och hans arbetsplats ett hipster- och småbarnsparadis och deras lägenhet säkert lyxrenoverad och dyr. Papegojan troligen död, men Come prima finns på Spotify.