31 december 2014

Mitt eget jävla sylvesterlopp

För exakt ett år sedan spådde jag att GAIS skulle gå upp i allsvenskan och att Nethanyau och Abbas under 2014 skulle skriva under ett fredsavtal. Det är klokt att inte tro eller förutspå så mycket. Klokt också att inse att framtiden är ett mörkt rum som du går in i med bindel för ögonen. Troligen vill vi inte heller ha det på något annat sätt. Jag tippade också att Sverige skulle få en ny och bättre regering och det fick vi, men en svag och sårbar.
Vi har en dröm om att allt ska lösa sig till det bästa, att gud och regeringen ska fixa till det medan vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Men den teologi och politik jag tvingas omfamna för.min egen del handlar om handling och förlåtelse. Borsta bort dammet, gå vidare, gör saker. Var inget offer. Varenda dag får jag gå upp och aktivt förlåta mig själv och sen gå ut och göra saker. Under 2014 kämpade jag ner en depression utan att sjukskriva mig en enda dag för det. Jag testade läkemedel, men la det åt sidan och fyllde tid och energi med annat. Självklart kan den komma tillbaka. En tillräckligt stor trigger, så är jag kanske där igen.
Det är sån jag är, berättar jag för spegeln, för acceptans är en del av lösningen det också. Vissa saker kan jag inte ändra på, det är lika bra att inse.
Det är en grå sky över Malmö denna sista dag på året. Eldar tänds och släcks och snön har smält undan och pojkarnas TV gick sönder ungefär samtidigt som EU-migranterna vid Mobilia fick söka nytt nattläger. Nu tar jag tag i dagen. Mitt eget jävla sylvesterlopp står för dörren.

30 december 2014

Veckans i-landsproblem

På eftermiddagen tar vi oss ut till flygplatsen i Nice för att ta flyget hem. Det visar sig vara lättare sagt en gjort. Planet är mer än en timme försenad, eftersom det snöar i Frankfurt. Svårt att fatta på den ljumma sköna Rivieran, men så är det. Vi får vänta och vänta, men till sist hälsar en flygvärdinna i skjorta och slips Guten Abend och vi far iväg från värme och grodlår. Och när vi  kommer fram till den tyska pengametropolen, så har anslutande flyg gått. Hela flygplatsen vibrerar av adrenalinet från lidande nyårsresenärers förseningsvånda. Så kan det gå. För oss och alla andra försenade och strandsatta är det katastrof och fastän Lufthansa jobbar och sliter och får fram nya bokningar, hotellrum och till och med matvouchers, så klagar och muttrar folk. Vi bussas långt bort på Autobahn, men somnar mätta i en säng, innan vi få gå upp halv fem för att hinna med transfern.
Det är veckans i-landsproblem, tänker jag i bussen, där den rullar flankerad av snötäckta tannenbaums och skammens rodnad hettar mina kinder som redan ändrat färg efter den soliga veckan vid Medelhavet. Vi har råd att låtsaslida för småsaker. Det är väl på sätt och vis en ynnest. Men som Spike säger till Anna i Notting Hill: soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan. Det skadar inte att vara lite nöjd och uthållig ibland. De flesta hos oss har det för det mesta ganska bra. Sverige är inte ett extremt rastiskt land, det är inte extrema klassklyftor att inte alla studenter har råd att kröka och gå på dans varje helg (vilket jag på allvar läst).
Talet om svenskar som tigger i Melbourne är också ett bottennapp, för ingen svensk behöver tigga någonstans . Och innan någon säger att jag blundar för det strukturella förtrycket eller Matilda Renkvist ännu en gång uttrycker att jag borde deporteras, så skjuter jag en en brasklapp. Sure. Det finns elände i vårt land, mögliga hus i miljonprogrammet , rasismen riskerar såklart att växa igen om vi inte gör motstånd och klimathotet hänger som en fallbila i ett tunt snöre över våra huvuden. Desto viktigare då att gnälla över rätt saker.

26 december 2014

Pojkdrömmar och hemsökelser i Monaco

I natt kommer vi att hemsökas av en död Grace Kelly som reser sig ur graven där i katedralen och jagar oss genom parkeringshuset under marknaden där vi gick vilse bland avgaser och övertäckta jaguarer. Vad vi gjorde där i p-huset kan man fråga sig, men sanningen var väl att jag ännu en gång sökte en genväg i livet. Grace Kelly låg begravd under en stor sten i kyrkan. Gracia Patricia stod det ingraverat. Det skulle väl låta lite finare, tänker jag. 26 år gammal gifte hon sig med fursten och flyttade in i palatset vid torget. Det sägs att hon sen ägnade sig åt att arrangera blomsterkonstverk. Låter som ett härligt liv för en oscarsvinnare.
Obviously körde hon bil alldeles för fort också, eftersom hon dog på det viset.
Om det nu inte var dottern, den fd popstjärnan Stephanie som körde, det blev väl inte helt klarlagt.
Men det var såklart Caroline som var mina drömmars prinsessa när jag bara var en liten pojke. Hon kunde gott få bli min första, tänkte jag helt realistiskt och generöst. Det skånska (sorgligt bortglömda) rockbandet Kommissarie Roy gjorde också en låt om den saken. Men ingen av oss trängtande tonårspojkar från kalla nord fick ens se henne på håll, hon gifte sig med ett par tre andra i tur och ordning, män med pengar och stil. Lika bra det, skulle jag tro. Ja, Monaco är spooky och fabulöst, som att gå omkring i en operett, inte riktigt på riktigt, liksom. Ett kungarike litet som Möllevången eller så och havet där nere och bergen där uppe och höga hus däremellan. Exklusiva butiker och not så exklusiva kasinon som ser ut som spelhuset på Liseberg invändigt. Och så funderar man på var Björn Borgs föräldrar hade sin sportaffär.
Det är roligt att komma dit, men man andas verkligen ut när man åker därifrån.  I morgon kör vi San Remo. Spaghetti och den glada bagaren. Det blir fint det.

23 december 2014

Tre millimeter hår (ställ in extravalet)

I köket med hippiemuggen framför mig. Numera är hippie ingenting eller något man minns i korsningen mellan gatorna Haight och Ashbury i San Francisco, där vi var i våras. Det låg en glassbar på ena sidan gatan och en second hand store på den andra. Vi turister fotograferade gatuskyltarna. I sonens vänsterpolitiska kretsar är det ett skällsord, precis som det kunde vara ur min fars mun, när han ville kommentera människor och samhällsutvecklingen och det ville han ofta. Jag hade inget emot att kallas hippie. Hellre det än mycket annat.
Men hippie blev jag aldrig fullt ut, inte punkare heller, eller trofast vänster, mitt liv är lite för spretigt och sökande för det. Det finns alltid om och men och aber att ta hänsyn till och det vaccinerar mig mot sekter och subkulturer. Och jag klippte mig. Nu är mitt hår tre millimeter kort, kortare än någonsin. Jag kompromissar mig fram i livet och tar intryck av både det ena och andra. Kort hår är praktiskt och snyggt, ett frisyrernas funkis. Man slipper kostnader för balsam och inpackningar. Med åren har jag blivit allt svagare för kompromisser. Livet är sällan alldeles svart eller vitt. En kompromiss i landet Sverige som jag skulle vilja se, är den som ställer in extravalet. Det fungerar inte i längden att utlysa val för att väljarna röstade fel, vi måste hantera den situation vi har. Boten mot politikerförakt är att leverera även i kristider.  Kompromissa med allt utom mänskliga rättigheter, med alla utom rasisterna.
Att borgarna fick årets budget och vi rödgröna behåller regeringsmakten är kanske en deal som kan funka. Sen till nästa år så bygger vi en stabilare bro, om metaforen kan godkännas.
I min hippiemugg kallnar kaffet och nere på gatan är det påtagligt mycket mindre trafik än en normal tisdag. I ett av rummen sover tonårspojkar och jag äter min gröt i stilla ro. Den stora världen och den lilla. Och kompromisserna däremellan.

20 december 2014

Feminism och avgrund.

I feministiskt perspektiv läser jag en artikel som en snubbe skriver djupt ur sin avgrund. Eftersom han är en sån där som tror att strukturer är allt och individer inget, så önskar han mer eller mindre livet ur sig. Han önskar att vi män inte fanns, liksom, eftersom vi män per automatik är svin och förtryckare. Man kan riktigt se mellan raderna hur han lider. Frågar ni mig är det ren rubbish. Verkligen. Ännu en bleeding medelklassradikal som kollar sin navel istället för att förändra världen. Men kanske är det bara jag som missar poängen. Det skulle inte vara första gången i så fall. Jag är ju bara en simpel barnpassare som inte läst ett ynka poäng genusvetenskap. En annan näraliggande sak som gnagt mig en smula är att  kommunalrådet Martina Skrak inför sittande fullmäktige delade ut Malmö stads jämställdhetspris till en partivän.
Utan blygsel. I tacktalet kopplade partivännen feminismen till kampen mot högern så där lite allmänt. Jag satt och skruvade på mig där nere i min stol.
Feminismen är en brokig rörelse, men det börjar på sina håll likna sjuttiotalets sektvänster med krav på renlärighet och påföljande utrensningar. Och brist på självkritik och humor. Jävlar anamma vad spö man kan få om man inte är uppdaterade i de senaste begreppen. Frågan är väl om vi gröna inte ska fundera på om den alltmer inavlade och självspeglande akademiska yttersta vänstern verkligen är allierade i kampen för ett jämlikt och jämställt samhälle eller om vi ska söka bredare och stabilare samarbeten.

19 december 2014

Uffe bloggar vidare

Säga vad man vill om Ulf Lundell (och det har ju många gjort), men att han börjat blogga är ändå lite märkligt. Vad ska ha då skriva om i sina böcker, kan man undra, eftersom de senaste varit formidabla bloggar, förutom några påhittade avsnitt som man lätt skiljer ut från det andra. Uffes betraktelser är väl lika goda som mina, varken mer eller mindre, men det jag gillar är att man tar den plats i debatten som man tycker är befogad. Jante får sitta i ett hörn och tjura. Att det inte ska vara någon pardon mot rasister gillar jag också. Lajkar till max. Här i Skåne är det ständigt skarpt läge i den kampen. Däremot är jag väl inte så glad över ständigt återkommande angrepp på samma personer. Det finns folk som man helt enkelt inte gillar, det är väl bara att andas och gå vidare.
Som jag skrivit förr så hade jag troligen inte lyckats sluta med alkohol, om det inte varit för Lundell och Birro, så bägge är jag bundna till i tacksamhet. Itan Uffe hade heller inte litteraturen kommit in i mitt liv så tidigt, för att inte tala om bossen och Neil. Jag lär följa Uffes blogg framöver.

18 december 2014

Que linda es Cuba.

På julafton 2012 landade vi i Havanna, Cuba. Vi hade bokat boende, men det var en smula struligt, för inga amerikanska sökmotorer lät sig användas. Men det löste sig ändå. Vi tog taxi till stan och betalade med turistpesos, priset var som en en månadslön för en vanlig kuban. Det var sen kväll och ljummet och skönt i luften, det doftade avgaser och tropiska växter. På den slitna vägen mot stan var det mörkt som i graven, eller i alla fall en smula dunkelt. Inga reklamskyltar lyste upp tillvaron , bara svaga gatlyktor som knappt gjorde någon och illa upplysta propagandaaffischer. När vi väl hittat vårt boende mitt i centro Habana så pustade vi ut på balkongen med var sin cigarr. Vi var ju ändå på Kuba. Dagen efter vaknade vi och gick ut och åt frukost och blev omedelbart blåsta av en företagsam entreprenör i det socialistiska paradiset.
Vi hade en skön tid på Kuba, men baksidan var fattigdom och brist och ett groteskt politiskt förtryck. Det är obegripligt att någon som varit där kan hylla systemet. Ett jordbruksland som inte kan förse folk med mat. Hallå, liksom. Har folk inte ögon att se med? Överallt skällde ilskna plakat på USA, för någons fel måste det ju vara att så lite funkar.
Nu fick vi igår höra att USA lyfter alla sanktioner. Jag tycker det är rätt. Plocka bort bröderna Castros syndabock och stöd vanligt folk i deras vardag. Kommunismen är en anakronism, en kvarleva och inget hot. Handel och resor kommer att störta systemet. Kuba är vackert och det mesta kommer att ordna sig till det bästa.

16 december 2014

Inte direkt stjärnornas krig

Nu sitter jag i fullmäktige och det är årets sista möte. Dagen till ära har jag på mig en snygg slips som jag köpt på Beyond retro för 20 spänn. Skjortan är en Melka och den har kommit till mig via Myrorna
Kostymen är min fina ärvda. Dressed för success. Annars är det väl inte så heta ämnen på dagordningen just idag. Rasisterna dummar sig som vanligt, men det blir inget större drama. Jag hinner tänka på annat. Film, till exempel. Stjärnornas krig begriper jag mig fortfarande inte alls på. Försökte titta i lördags, eftersom jag troligen är den ende vuxne svensk som aldrig sett en hel film i serien. Men det funkade inte nu heller. Jag somnade nästan i soffan. Talande robotar och talande hundar och tekniska effekter från tiden då pacman var hett.  Nej, det är inget för mig alls. Jag stannar här på jorden och försöker förstå mig på människor, istället för rymdvarelser.
Det är komplicerat nog. De filmer jag gillar handlar om människor. Om livet och världen. Inte direkt stjärnornas krig.

12 december 2014

"De tända ljuuusen.."

Lucia är den allra heligaste dagen i förskoleföräldrarnas värld. Så genuint hednisk, men som så mycket annat oblygt stulen av de kristna som kopplade ihop den med det där italienska helgonet. Om det vet ungarna inget. De religiösa bitarna undviker vi nogsamt. Det handlar mer om att klä upp och ut sig och inför tårögda föräldrar ömsom sjunga och ömsom fippla med ljus och strutar. Det är inte riktigt lätt att fatta poängen, om man säger så. Men traditioner är ju så viktiga och ska enligt läroplanen omhuldas och skickas vidare till nya generationer.
Så det gör vi lydigt. Vid något tillfälle, på en förskola där jag arbetade, inföll Lucia på en söndag, varvid jag föreslog att vi skulle ställa in firandet detta år.
Det uppror som då spred sig bland föräldrarna överglänser det mesta jag sett i den vägen. Inga giftiga skolgårdar i världen kan väcka såna reaktioner. Lucias ställning är ohotad bland de minsta, oavsett vad ni läst. En och annan med osvensk bakgrund kanske skakar lite på huvudet i smyg, men värre än så är det inte. Ibland går det rykten om att den elaka pk-sjuklövern förbjudit pepparkaksgubbar i tågen och det senaste roliga är att judarna (just det - bestämd form pluralis) skulle protesterat mot stjärngossarnas stjärnor, trots att de är femuddiga. Men bägge sorterna av pojkroller lever och frodas, kan jag bekräfta, även om de röda tomtarna är i absolut majoritet.
Ja, även i år falsksjöngs det supergulligt om "De tända ljuuusen" och stallegrenen vattnade sina fåglar som alla andra år. Också denna stormiga dag steg doften av saffran och kaffe som om tiden stått still i alexanderblåsten.

11 december 2014

Det är över nu

Fat chance att jag var allas förstaval till uppdraget jag valdes till i söndags eller till något överhuvudtaget, förresten. Det är inte min roll att vara vara en sån där samlande gestalt. Jag har mina vänner, men jag förblir kontroversiell i mångas ögon. Det är tydligen mitt öde i livet att vara en som får ut andra på banan. Ofta fattar jag inte vad det är som händer och jag är hur som helst aldrig ute efter att provocera någon. Det finns inget egenvärde i det. Men så här på min födelsedag får jag nog tillstå att mitt återstående liv är för kort för att ägnas åt att ställa mig in hos de som inte gillar mig. Det kommer inte att hända att jag tonar ner mina åsikter. Jag är vald för den jag är. Det är min musik som spelas på den här kanalen. På väggarna i mitt inre rum hänger de tavlor som jag själv valt ut. När man blir äldre måste man prioritera, det är precis som med politiken. Allt kommer inte att hinnas med, resurserna är begränsade, som det heter. Troligen har jag lagt alltför mycket energi på att sakna det jag inte har och drömma om en popularitet som aldrig kom. Men eftersom jag i grunden inte ville sudda ut mig så var det tröstlöst. Och det är över nu.

08 december 2014

Ute på vägen igen (extra val, tillbaka i tekniska)

"Det är samma gamla Törnblad", säger Håkan Fäldt, "samma gamla Törnblad som vill göra om inre Ringvägen till en stadsgata". Och tystaden som följer i den dåliga luften inne i Malmös rödlätta rådhus till demokratitempel. "Ja, förlåt så mycket, men visst är jag densamme", kanske jag skulle svarat. "Vem skulle jag annars vara?" Men jag tillägger inget, utan låter moderat-Håkans försök att vara oförskämd falla platt till marken, som betongen från ett nedlagd industri i en skånsk håla på slätten. Jag är högst densamme, människor förändras inte så mycket, man blir det man blir i möten med andra, men inga metamorfoser syns någonsin till bland homo sapiens. En medelålders vit man, som det brukar heta ibland när skammens rodnad förväntas lysa upp mina bleka kinder. Sen faller regeringens budget och det blir go on all systems istället för lugn och eftertänksam eftervalsdebatt och stillsamt byggande. Ingen har bett mig om råd, men mina fem cent är ändå dessa: snacka så att folk förstår. Mixtra inte med begrepp och liknelser som få begriper, peka med hela handen, tala om visionen, ställ förslagen. Om mitt språkrör håller tal i Almedalen, så tala om tåg som ska komma i tid, om nya vindkraftverk och om hur vi bygger om och bygger nytt i miljonprogrammet. Den kvinna som själv är privilegierad nog att tjäna 60 000 i månaden ska nog inte utmåla vita män sådär allmänt som henne överordnade, i varje fall ska ingen kunna tolka det så. Ska det pratas om skolan, så tror jag att det är klokast att se sakerna som om talaren vore förälder till ett barn på väg att misslyckas i bullriga, dåligt ventilerade miljöer. Såna ser sällan lärarens lön som det största problemet. Snarare blir man kanske fundersam på om det verkligen kan vara så att lärare måste ha tiotusen mer i månaden för att leverera den tjänst man åtagit sig att utföra. Kanske är den där föräldern på väg att bli utförsäkrad, eller kämpar på SFI:n. Ingen vet, men förutsätt det värsta. Mina fem cent leder mig tillbaks in tekniska nämnden, tillbaks till parkeringsplatser och klimatanpassning. In i de konkreta förändringarnas värld, där man inte får en smäll på fingrarna eller plåster för munnen, för att man i sin erbarmliga okunnighet kallat en transperson för han, hon eller hen i fel sammanhang. Långt från twitters värme och hets, mer som en som skular för det snöblandade regnet i en vandaliserad hållplatskur på en mörk gata som alla glömt namnet på.

03 december 2014

Alliansen släppte in rasisterna i värmen

Igår cyklade jag från jobbet till biblioteket med lurarna ipluggade i öronen. Som alla andra politiskt intresserade lyssnade jag på rasisternas presskonferens. De har lärt sig fancy words, tänkte jag där i malmöblåsten och kylan. Fancy words, långt från heilande och kängorna som träffade huvuden på mörkhyade och HBTQ-personer. Men även om man sätter på en gris kläder och hatt, så förblir grisen gris. De är samma rasister nu som då. Det enda rimliga är att behandla dem som de parias de är. Betala det pris som krävs för att hålla dem borta från makten över våra öron en kall och blåsig tisdag i början av december. Löfven har kanske inte varit världens smidigaste, men det är alliansledarna som släppte in grisen i finrummet. Det är de som har ansvar för att en tredjedel av malmöborna idag vaknar upp hotade till liv och hälsa.

28 november 2014

Älskar att sitta i fullmäktige

Fick frågan av en kollega en gång om varför jag inte sökte jobb som förskolechef. "Men du kanske föredrar att styra Malmö, framför att bestämma på ett enda dagis?", svarade kollegan själv på frågan.  Ja, så är det. Min dröm är att vara en del av den kollektiva fjäril som fladdrar med sina vingar och sätter igång orkaner som förändrar hela världen.
Så naiv är jag och därför sitter jag i kommunfullmäktige. I timmar sitter vi där, nu har det varit 21 timmar på två dygn, plus alla timmar som gått åt att läsa på kilovis med handlingar, snacka ihop sig med kompisarna i partiet och förbereda sina anföranden.
En del ser de många timmarna man sitter i rådhuset, som något nödvändigt ont, något man måste ta sig igenom.
Jag? Jag älskar det. Att sitta i kommunfullmäktige är för mig ett rent nöje. Om jag är bra på det får andra bedöma, men att lyssna, ta in, analysera och sen själv ställa sig i talarstolen och ge sin syn på saker och ting är en ynnest och folkvald är ett av svenskans allra vackraste ord. Visst känner jag av klimatångesten ibland, visst är det så lite jag kan göra och visst fattas de viktigaste besluten någon annanstans. Men ändå. Lite kan jag göra och då ska jag göra det.
Och det där med att vara en del i ett lag, det är skönt och bra. Vi peppar varandra och tar en för laget om det behövs.
Så förändras Malmö, Sverige, Europa och hela världen. Och gör det inte det, så ska det i alla fall inte bero på att vi inte försökte.

23 november 2014

Var vi än är längtar vi alltid bort

En stor del av mitt överskott under de senaste åren har gått till resor. Jag har varit privilegierad, människan jag lever med prioriterar precis som jag att vandra upp för backar i San Francisco eller sitta på uteserveringar i Habana viejo framför att exempelvis köpa en ny bil eller ett hemmabiosystem. Vi har dessutom haft möjlighet att välja, det har inte alla och kanske inte ens vi i all oändlighet.
Varför man längtar ut kan man fråga sig. Det vore väldigt praktiskt om en promenad eller en kopp kaffe framför TV:n vore tillräckligt. Man får acceptera att man längtar bort och vill ha nya upplevelser eller utmaningar, som det ofta kallas i dessa dagar. Man får acceptera sig själv och inte alltid försöka bli någon annan och bättre människa.
Hos mig såddes fröet tidigt och ungdomens luffande med slitna tåg och sunkiga övernattningsrum lärde mig mer än lektionerna på Majornas gymnasium. Det lärde mig vem jag är. Var vi än är, längtar vi alltid bort. Så skrev han, Peter le Marc. Några av oss är födda med en oro som tar oss till spännande platser, men som också tvingar oss att ständigt fundera och värdera det vi sysslar med.
Det är en ynnest att kunna fundera på meningen med livet och sin egen roll i världen. Det är ett ansvar att ta. Några av oss är drivved. Det får vi leva med.

20 november 2014

Infidels (fräls oss från de renläriga)

Vet inte om jag köpte den precis när den kom ut, men troligen inte så långt efter, i alla fall. Dylans Infidels. Detta var i en annan tid, men en som är väldigt lik vår egen, så det kan vara värt att reflektera över. Hösten 1983, vill jag minnas att det var och han följde upp den med en turné och vi såg honom i Parken i Köpenhamn sommaren efter, glada av Tuborg och annat danskt godis. Det var den allra bästa spelningen jag hört med honom.
På omslaget till skivan sitter Zim själv och håller en bit israelisk jord i handen med Tempelbergets helgedomar i bakgrunden. Det är min själ ett statement som heter duga och plattan svingar vilt och politiskt, men också reflekterande och funderande. Den gode Dylan var visst på väg bort från sin nyfrälsta kristendom och hem till sina rötter igen. Infidels, avfälling, vantrogen på alla håll och kanter. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Jag försvann själv ungefär vid samma tid från en annan sorts renlärighet och har precis som Dylan försökt att stanna utanför dogmernas land. Det finns ingen lära som är den rätta och ingen ska vara förbjuden att öppna käften om någonting, det är min bestämda åsikt. Min uppfattning om gud eller om världen är ingen akademisk tuppfäktning och det finns inga böcker jag måste läsa eller några ledare som alltid har rätt. Fräls oss från de renläriga, ty de gör oss bara skada.

16 november 2014

My back pages (ja, jag hade fel om EU)

Vi vet inte hur många vi blir till middag, så det får bli en rejäl järngryta full med chili con carne. Med svenskt kött. Kanske är det känslopladder, men det känns bättre så och känslor ska inte underskattas.
När vi så står och lagar Chili con carne så skruvar jag in nån dansk kanal på radion. Det sprakar lite, men musiken är den jag vill höra just då. Oldies, liksom. Så kommer My back pages i en soft, nästan provokativt slickad version. Långt från Dylans raspiga bikt. Han var ju ändå rätt ung när han kom till insikt om hur snusförnuftig och tvärsäker han varit vid tjugo, lite som bossen i Glory days, om ni minns den, men Dylan var raspig redan i sin ungdom, så det ska man inte låta sig luras av. Jag står där och rör i min närproducerade färs och tänker på mina egna back pages. Mycken tvärsäkerhet har även lämnat min hjärna och på några punkter har jag tvärvänt. Men det har nästan alltid handlat om viljan att passa in, om jag tänker efter. Så jag var lika anti-Israel som alla andra och lika anti-EU. Och för säkerhets skull läste jag inte på om sådant som.kunde hota min förutfattade mening. Så jag propagerade och röstade för ett bastant nej. Men med den kunskap jag har nu och med det jag anade redan då, så hade jag fel. EU är för mig något i grunden bra, oavsett korkade beslut i den ena eller andra frågan. Så när omröstningen om Euron kom så röstade jag ja. Jag fick ta tystnader och all raljans som följde. Jag fick ta ensamheten och nederlaget. Det kostar att vara sann mot sig själv. Det är inte heller karriärbefrämjande i det (svenska) gröna partiet. Men i mitt egen hjärta växer jag av att våga säga att jag hade fel: att jag var så mycket äldre då, så klokare och säkrare. Men mest av allt ville jag passa in och höra till. Nu tror jag snarare att det gäller att först vara tydlig med vad man tycker och därefter komma överens och hitta gemensamma linjer. Och våga utmana sig själv genom att lyssna på dem som man från början tycker har helt fel.

14 november 2014

KD, vi är inte dumma i huvudet.

När fanatiker vill få oss andra att följa deras gudslagar, så börjar det med tal om respekt om samvetsfrihet. Låt oss följa våra övertygelser, bara. Det kan (som hos KD i Kronoberg) handla om aborter, men det kan också handla om att inte handhälsa på "motsatt" kön eller köra bil på sabbaten. Det kan låta som rimliga krav vid en första anblick, lite mysigt multikulti. Men i själva verket handlar det om att fanatikerna tycker att gud (genom dem) bestämt att ingen ska få göra abort, att ingen ska få promenera med någon av motsatt kön på torget i Rinkeby eller köra bil på sabbaten och på detta sätt hamnar det på agendan. Vi vet det därför att när de får den lagstiftande makten så blir deras övertygelser genast allmän lag.
Det är således förbjudet även för ateister att göra abort, att umgås över könsgränserna och resa vissa dagar (i Israel har de religiösa idioterna lyckats stänga nästan all kollektivtrafik på fredag-lördag).
Så KD i Kronoberg, vi är inte dumma i huvudet. Vi vet vad ni vill åstadkomma. Och vi säger nej till det.

12 november 2014

Cyklar v/s bilar i Malmö

Nu är det ett sånt där tillfälle då jag får anstränga mig för att inte raljera grovt.
Ni vet ju att jag kan ha lite svårt med det. Det handlar om det där med cyklar och cyklister här i stan. Vi är ju några stycken som cyklar i den här stan. Själv har jag gjort det i dryga trettio år, nära nog dagligen, utom kanske under semstrar semestrar och föräldraledigheter. Jag vet vad jag snackar om. Några skämmer ut oss genom att cykla mot rött eller på trottoaren, men sätt det i proportion till andra saker. De flesta av oss gör för det mesta rätt. Jämför det med audi- och bmwgrabbarna som drar ner för Bergsgatan som om de vore med i Fast & furious och gör en analys.
Men i Sydsvenskan gnäller en polis om att man inte har eller får tillräckliga resurser för att beivra cyklisternas kriminalitet, som i hans framställning låter som en korsning mellan ebola och IS i farlighet (ja, jag sa ju att jag hade svårt att låta bli att raljera). Om den gode polismannen och alla de som håller med honom istället skulle reflektera över hur Malmö skulle se ut om alla vi cyklister gick över till bilåkande, så kanske det skulle gå upp ett ljus. Vi cyklister och den trafikbrottslighet vi ägnar oss åt skadar mycket sällan någon annan än oss själva. Det är kanske mycket nog, för all del, men så värst samhällsfarligt är det inte.
Skulle biltrafiken öka, så skulle dödsoffren också öka, det är allmängods och enkel matte om nu inte miljö- och klimatargumentet duger.
Men i Malmö ska inte biltrafiken öka, den ska minska. Vi vill vända på trafikmaktsordningen och vidtar mått och steg för det. Bit för bit blir det lättare att cykla och svårare att köra bil. Vår mark är dessutom för dyrbar för att helgas åt miljöfarlig verksamhet.
Detta vet polisen och det vet folk. Och eftersom det inte är opportunt att angripa cykling as such, så pekar man på oss cyklister som a bunch of criminals. Debatten om cyklar vs bilar i Malmö tar jag med glädje. Och så länge det går mördare lösa har polisen annat att göra än att jaga cyklister.

11 november 2014

Gåsmiddag på Översten - att bli en malmöbo

På Översten har liksom tiden stått still. Det är det Malmö jag flyttade till, spännande som gulnade klipp ur tidningen Arbetet och brunbetsat och allra högst upp i det gamla Malmös allra högsta hus. Här har jag inte varit sen jag var ett litet barn och det är samma utsikt nu som då, även om spårvagnarna slutat rulla på Regementsgatan nedanför och Torson ersatt kockumskranen. Samma himmel över Malmö, dock utan änglar som flyger runt, eftersom det inte finns någrs änglar. Och vi äter gås under sjuttiotalsgardiner. Sara får komma in i den skånska värmen under charmig och smått fumlig servering. Vi skippar svartsoppan, för någonstans går gränsen och äpplekakan är inte traditionell, men annars saknar vi inget. Det finns en malmöitisk och skånsk kultur med gäss och stolta hus från sextiotalet. Allt är inte falafel, även om ingen svensk stad förnyat sig som vår. Det är inte hipsters som söker sig hit en lördagskväll. Här är det arbetarklass som klätt upp sig och rätter lika otrendiga som oss som gått hit. Vi sitter avslappnade och äter vår skånska fågel med alla tillbehör och blir ett med kulturen och traditionen.

10 november 2014

Jävla Ester (in the name of love)

Ester Nilsson håller mig sällskap genom Lena Anderssons strama språk. Ja, jag har också fallit i fällan och läser den där boken som alla eller "alla" talar om. Och precis som alla andra blir jag ilsk på all skit hon tar in the name of love. Eller vad då love, fanskapet vill ju inte ha henne. Troligen är det igenkännandet som irriterar. Ja, många av oss har suktat efter hen den där som i grund och botten inte ville ha oss, vilket vi såklart visste, även om man tog alla chanser och såg alla tecken i skyn, av vilka de flesta bara satt i det egna huvudet. Ja, fan, det är så genant och pinsamt att jag gömmer mig i "man" och "vi" istället för att rakt ut säga JAG. Men ni kan andas ut, jag kommer aldrig att skriva någon självbiografiskt epos med spekulerande i vem den (de-) där eländiga männskan (-orna) är eller var. Så spännande är man (jag) inte.
Men jag kommer att läsa ut Lena Anderssons bok även om den är plågsam. Troligen är det ändå årets bästa läsning.

08 november 2014

I New York, den 9 november 1989

När min roman blir färdig och utgiven kommer ni att kunna läsa om en huvudperson som var på plats i Berlin den 9 november 1989 och gick med de andra till gränsövergången på Bornholmer strasse. Det var där man skulle ha varit. Men det var man alltså inte. Istället vaknade jag upp på W 54 st, i en hotellsäng, till en alldeles underbar höstdag. Jag klädde mig och gick ut. Trainers, jeans, tröja och en cool mockajacka som min mamma köpt på loppis. Det kurrade i min mage och jag gick upp till parken och gick längs de fina husfasaderna på CPS bort till Columbus Circle för frukost. Löven lyste i gult och brunt och rött i träden och en ensam joggare löpte in i parken från dess sydöstra hörn. Taxibilarna var sådär gula och poliserna visslade Galway Bay, precis som man sett på TV. Inne på mitt livs första diner fick jag mitt livs första amerikanska frukost, pancakes, maple syruop, bacon, svagt kaffe, the works.
Det var en underbar morgon, ni vet så som det är i New York när man har hela dagen orörd framför sig och kan ta en tur till Brooklyn heights eller kolla på böcker och musik i evigheter. Eller varför inte bara kolla in Picasso och Braque på MoMa? Jag satte walkmannens lurar i öronen och lyssnade på pratradio och tog en Times, medan jag tuggade och drack.
Ja, Berlinmuren hade ju fallit. Det var väl inte helt otippat, efter höstens händelser, men det hade kommit väldigt snabbt. Jag satt i the land and free och i kapitalismens högborg, medan socialismens korthus föll. Lite senare den.månaden skulle en socialist och polare säga att han var säker på att folken i östra Europa inte skulle välja den västliga vägen, utan förnya socialismen.
Men hur det än är, så är det trevligare att äta frukost vid Columbus Circle än att köa för utresevisum eller skor i en stad som är grå sånär som på de röda fanorna längs husväggarna. Nu kan man ju såklart säga att marknadsekonomi inte är bra på allt. Det vet jag och därför finns politiken som ett medel att delvis fördela om och gemensamt styra sånt som bör styras gemensamt. Inte minst nu när klimatet kräver rätt stora dåd av oss.
Den nionde november 1989 var jag nog trots allt på rätt ställe. Och morgonen efter åt jag en härlig frukost och gick sen ut i friheten. Mannen som anvisade bord önskade mig en trevlig dag och blev sannspådd.

03 november 2014

Du vet väl om att du är värdelös?

Idag ska jag på utvecklingssamtal med yngste sonen. Han är ganska duktig i skolan, som det heter, så det ska väl gå bra. Med det kunde man väk nöja sig. Känslan av att lyckas är en bra känsla. Men troligen kommer det där med utvecklingsområden in. Vad kan du bli bättre på? Man får liksom inte vara nöjd med sig själv. Du ska veta att du i grunden är värdelös. Innerst inne duger du inte till. Nu tror jag att min tuffe yngste klarar det där. Det är fan inte mycket som biter på honom. Men hur är det för tusen andra ungar därute? En av mina andra ungar skydde dom där samtalen som pesten och jag med. Bägge gick vi molokna ut och köpte godis och cola för att kompensera. Du är inte dina skolbetyg eller ens din diagnos, fick jag trösta. Ska det behöva vara så?

02 november 2014

Värnplikt är så 1900-tal

Det känns lite som åttiotal igen. Ubåtar i skärgården och höjda försvarsanslag. Snart kommer väl Ebba grön att återförenas (hoppas inte, sånt blir sällan bra. Och så vill den ene efter den andre ha lumpen tillbaka. Just när det börjat byggas snygga bostadsrätter på vårt gamla övningsfält på Lv6 och nästan alla andra regementen blivit högskolor. Ironi, på min ära. Ja, jag minns lumpartiden. Jag som alla andra män i min ålder och äldre och även några yngre. Det brukar bli samtalsämnen i bastun och i bilverkstaden. Om alkoholiserade fanjunkare och de illaluktande kläderna och den eller den kändisen som man delade logement med. Det försöker provoceras fram glada minnen, men känner man folk på pulsen så var det bara meningslös tristess. Aldrig eller i alla fall sällan handlar samtalen och minnena om försvarsförmåga och de uppgifter som skulle lösas.
Lumpen, saknad av ingen, eller i alla fall väldigt få.
Att folk i ett land utan hotbild dessutom dömdes till fängelse för värnpliktsvägran var huvudlöst och en smula märkligt. Var inte rätten att vara olika en av de där sakerna som skulle försvaras?
För oss som ändå klädde oss grönt var det uppenbart att det i hög utsträckning var ett spel för gallerierna. Vi fick på sant lära oss att skydda oss mot kärnvapen genom att dra en filt över kroppen. När befälet fick frågan om det verkligen skulle hjälpa, så skrattade han bara.
Naturligtvis fanns och finns det det svenska soldater som kunde lösa sina uppgifter och nedkämpa fiender och värna luftrummet och allt vad det nu var. Att ubåtar var svåra att hitta ligger i deras natur. Men de flesta av oss lumpare  saknade både förmåga och motivation. Men alla skulle med, för att travestera en gammal slogan och då blev det som det blev. Och nu vill några som sagt ha tillbaka det där. Frivilligheten funkade inte. Unga män och kvinnor söker sig inte till dammiga kaserngårdar i Halmstad, inte ens för pengar. Försvarsviljan är inte så hög i landet Sverige. Och finns inte försvarsvilja, så finns inget försvar. Så enkelt är det. Att med hot om fängelse tvinga dåligt motiverade unga människor att öva sig för krig är ingen vidare bra idé.

01 november 2014

Du kommer inte undan

Ett av mina 99 problem är däremot att det är så jävla kallt här i lägenheten. November kommer som blixt från en klar himmel och experterna hotar med överjävliga vintrar framöver, som tack för att vi struntat i allt vad tvågradersmål heter. Och bilarna susar förbi nere på gatan som om detta var den sista dagen i vår tideräkning och man var tvungen att passa på och göra allt det där man har kvar just idag. Och när jag cyklar förbi det område vid Nobelvägen som sonen kallar prärien, skäms jag lite för mitt gnällande över kylan eller "kylan" i lägenheten. Jag ser tält och husvagnar uppställda och människor som rör sig som skuggor mellan dem och känner hur doften från deras eldar sticker i näsan. Det blir en hård vinter för EU-migranterna och jag står handlingsförlamad trots mina fina uppdrag i kommunen. Det är inte bara att säga att allt nog fixar sig.
Det kom visst som en överraskning att folk rör mellan ställen för att få det bättre och att klimatförändringarna verkligen finns på riktigt. Det ska tändas ljus idag. Testa att göra det för alla som lever och ska leva här på jorden. Lägg sen en spänn i tiggarens mugg och ställ din jävla bil. Du kommer inte undan.

31 oktober 2014

Jag har 99 problem, men erkännandet är inte ett

Frågan om hur freden mellan Israel och hennes grannar ska se ut är lika mycket allas ärende som skolan och vargfrågan. Alla där ute i stugorna vet lösningen. Att det handlar om en liten västorienterad judisk stat i en muslimskt dominerat område ger frågan en laddning som går långt utöver det saken i grunden gäller: om sionismens idé om ett judisk stat i en del det historiska hemlandet är rimlig. Jag håller på åsikten att det är rimligt. Man kunde ju tycka att saken dessutom var utagerad sedan många år, Israel finns och kommer inte att låta sig besegras.
När regeringen igår erkände Palestina, så menar man att det redan självständiga Gaza och den ännu ockuperade Västbanken skulle kunna utgöra en stat eftersom det finns en början till statsapparat. Det är inte orimligt. Det är ungefär samma sak som delningsplanen 1947 och man kan väl säga att erkännandet kom redan då. Och vad ni än hört så är den redan så att 90 procent av invånarna på Västbanken lever i självstyrande områden och oavsett vad ni läst i Aftonbladet så utgör bosättningarna bara några få procent av ytan.
Sverige har höga tankar om sin betydelse i världen. Det är fint. Men så viktiga är vi inte. Freden i Mellanöstern kan vi inte fixa. Själv är jag glad att det statsministern och utrikesministern sa inte var det  sedvanliga okunniga tiraderna mot Israel, utan anmärkningsvärt balanserat. Jag gillar min regering. Jag har 99 problem, men erkännandet av Palestina är inte ett.

27 oktober 2014

Jakt på Mehmet

Jag sitter på Burger King på Värnhem. Det är dötid mellan nämndssammanträde och föräldramöte på jobbet och här är jag alltså. Det är far from hipsterland, inte i geografin, men på alla andra sätt. Bakom mig sitter ett förälskat par och säger såna halvimbecilla saker som förälskade gör och bakom kassorna står loj underbetald personal. Jag sitter och fibblar med telefonen. Följer twitter, fb, insta och allt vad det heter. Tydligen försöker timbrofolket och deras nyttiga idioter fortfarande hugga Mehmet Kaplan. Han är ISLAMIST hävdar man. Det har jag för min del svårt att tro. Jag uppfattar inte ett enda islamistiskt ord i det han sagt som minister. Tydligen ska han dessutom ha en hemlig agenda, hur nu någon kan veta det. Det tre vet är väl dessutom ingen hemlighet, vad jag förstår.
Mehmet är bostadsminister. Han ska se till att miljonprogrammet rustas upp och att nya bostäder byggs. Vadhelst han månne tycka i teologiska frågor eller om konflikter långt borta är oväsentligt.
Finns det saker i hans förflutna som gör honom olämplig för sitt uppdrag, så är det bara att lägga upp det på bordet, så får vi tala om saken. Tills dess föreslår jag att vi talar politik. Eller är timbrogänget så nöjda med regeringen att debatt är överflödig? Ingen vet. Kanske lönar det sig bättre för oppositionen att hugga på gubben istället för att spela bollen.
Nu kommer en barnfamilj in och börjar stoja. Jag tuggar i mig min not so kosher ostburgare och virar gaishalsduken om mig och går ut.

25 oktober 2014

Dessa förfärliga föräldrar

Bloggen är inte vad den har varit, vare sig min eller andras. Nu är det kvickare medier som gäller. En bild säger mer än tusen ord och 140 tecken är allt du har för att fånga din publik. Ändå envisas jag med att utgjuta mig här ibland. Jag vet att ni läsare finns där. Men jag skyddar mig mer än förr och ser upp med att lämna ut andra. Några ämnen som förr kunde vara självklara att ta upp har jag lovat mig själv att undvika. Nu sitter jag här i alla soffors moder och hör kaninen böka i sin bur och bilar ploga sig fram genom vattenpölarna nere på gatan. Några få står och huttrar i regnkläder vid hållplatsen. Här kommer ingen att köra upp med med bilen på de väntande och döda ett spädbarn bara för att hon är född av föräldrar med en viss tro eller tillhörighet. Inte självklart i mitt älskade Jerusalem. Vi har saker att vara glada för. Vi har ett fungerande samhälle.
Min dotter har varit svårt sjuk, men är på väg att repa sig ännu en gång. Jag är tacksam för den svenska vården som oftast fungerar väldigt bra. Min äldste son har jobb och kärlek och mår riktigt bra. De två andra gör sina läxor lite sådär, men skulle helst vilja göra revolution istället. Jag hör titt som tätt hur ropen skalla om föräldraansvar. Om våra barn får det knepigt får vi lite skylla oss själva. Kanske har vi alltför kassa gener, men framför allt ska vi sätta gränser och vara konsekventa, som det heter. Är barnen mindre är problemet långa dagar i förskolan och är de större så är det frukt, matsäckar och läxor. Själv tror jag att det nyttar föga med att lägga skuld på föräldrar. Vi tar det på oss ändå. Om insikten att världen byggs tillsammans och att det aldrig i mänsklighetens historia varit en eller två vuxna som ensamma fostrat barn kunde landa lite lugnt, så vore mycket vunnet. Ingen är fullkomlig. Särskilt inte jag.

18 oktober 2014

Jimmie blev sjuk

Bland männen i släkten jag föddes in i dracks det för mycket på åtskilliga håll. Man (och jag kom med tiden att följa den traditionen) dränkte sina sorger, som det kallas, eller sparare självmedicinerade bort sina svikna drömmar och den där klumpen i magen och blev både snygg och orädd fram på nattkröken.
Om det görs ännu bland folk som delar mina gener vet jag inte. Tiderna förändras och vanorna med dem. Nu vågar även män släppa fram sina demoner i ljuset och det är bra. Hade Jimmie Åkesson varit kommunist för si sådär förtio år sedan så hade tagit sig ett par järn istället för att gnälla om utbrändhet och motståndares hat. Kommunisterna hade det lite som Jimmie, ingen annan politiker ville ta i dem med tång, ingen ville skåda ljuset. Dom söp som svin, många av dem.
Om Jimmie vet jag egentligen föga, men så värst bra mår han ju inte, så det jag skriver här är i all välmening.
Jag hoppas att han lär sig att leva med sig själv, jag vet hur svårt det kan vara och jag hoppas samtidigt att han vågar vara ödmjuk nog att se sin del i vad som händer runt om honom. Man kan inte tänka sig frisk, man måste göra saker. Troligen måste han ta kål på myten om sig själv. Du har det inte värre än andra, du lever och har kärlek omkring dig. Du måste inte fejka ett sorgligt livsöde eller skylla på andra.
Varken din mamma, de påhittade invandrargängen under uppväxten eller PK-media styr ditt liv. Du får skapa mening utan syndabockar. Sluta hata dig själv, så hatar du ingen annan heller.

15 oktober 2014

Folkvald

Så sitter man där igen bakom en skylt med sitt namn på i fullmäktigesalen. Folkvald. Lyssna på klangen i det ordet. Det var längesen senast och skillnaden mellan nu och då kunde inte vara större. Då satt jag långhårig i en tröja och slitna jeans helt maktlös och sa vad jag tyckte. Man var som något katten släpat in i de etablerades ögon och jag lovade och svor att aldrig bli sån själv. Nu sitter jag i majoritet och i en snygg kavaj, för det är politikens innehåll som ska vara revolutionen och inte mitt utseende. Kortklippt är jag också, för det klär mig bättre. Men när jag ser fi komma och ifrågasätta former och innehåll, så välkomnar jag det, välkomnar att det stör och irriterar. Det vore högmod att tro att jag visste och kunde allt och att just det som vår majoritet kommit fram till är regnbågens slut. Allt vet jag inte, allt kan jag inte. Men ändå. Folkvald. Så fint. Nu kör vi så det ryker.

11 oktober 2014

Alice, himlen kan vänta

Det är en vacker sång av Per "Plura" Jonsson som kommer till mig när jag tänker på vår kulturminister och det det bemötande hon fått efter att så oväntat ha tillträtt. Själv vilar hon i den trygghet som hennes starka övertygelser ger och jag betvivlar att kritikerna kommer åt henne. Men de kommer åt mig, för jag står helt beklämd av dumheterna.
Alice har inte samma fancy CV som sina kritiker, eller för den delen många av sina regeringskollegor. Det finns ett klassförakt i att konstatera att ministern började sin bana som glad programledare för ett populärt barnprogram. Man ska ha börjat i student- eller ungdomsförbundet. Så det så. Kom fan inte utifrån och in i politiken.
Sen var det ju det här med att hon fotograferats lite halvklädd. Lite som Alf Svensson en gång plåtades i en badsjö.
Men det värsta är såklart hennes tro. Det är djupt provocerande att hon är kristen. Det som kan tillåtas är att be till gud i svåra stunder, men en stark personlig tro är svinfarligt, som ISIS eller påven.
Prove me wrong, men jag tror inte att en vit medelålders man med akademisk bakgrund och solida ungdomsförbundsmeriter hade kritiserats för annat än sina åsikter. Det finns en del att jobba med här. En passande uppgift för en nyutnämnd kulturminister.

09 oktober 2014

Springer med Håkan och P3-doku

Tro och tvivel är en av de bästa låtarna som skrivits på svenska, tänker jag när jag springer längs Ribersborg, nu höstöde och mörk redan klockan sju. Bra, aom fan ända från anslaget i "94 hade jag ett fast jobb" och fram till slutet med den lekfulla hälsningen till Roy Bittan och Backstreets. Håkan vågar ta ut svängarna i texten och markerar att han tillhör en tradition av män som sjunger om det svåra i att vara människa. Modig nog att visa sina rädslor.
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om hur jag blir som rekonditionerad av att springa, att inte ens hösten känns så outhärdlig när jag lyckas ta ut stegen. Ända sedan förra hösten då näthat och annat fick mig ur balans har jag haft bekymmer med löpningen. Nu kanske det har vänt. Man får hoppas det. Mycket tyder på det. Får snarare hejda min skadeglädje över att hatet från vänster inte lönade sig.
Jag pluggar ur Håkan och lyssnar på en P3-doku om Bloody sunday. En helt annan bloggpost, skulle jag tro.

05 oktober 2014

Det vi drömde om

Think you better dance now, som Prince sjunger. Mitt parti sitter i regering. Det är en svag och bräcklig regering, men det är vad vi drömde om. Man blir ju politiskt aktiv för att man vill bestämma, för att man vill förändra världen. Alla vi som någonsin suttit i majoritet vet att det betyder att man måste göra slut med gamla kärlekar och klippa bort rottrådar för att vinna annat. Den smärtan och ansträngningen kommer man inte undan, du måste upp för Aborrbacken om du vill se målet på Grönsta, du måste ignorera törst och onda knän. En annan värld är möjlig, men den kommer inte genom att slänga alla korten på bordet på en gång. Den kommer inte via plakat och talkörer utan genom mödosamma samtal och förhandlingar. Vi drömde om att få makt att bestämma, men vi tvingas passa in det i en form som begränsar. Vi i baklandet måste ha tålamod och förståelse och vara lojala.

02 oktober 2014

Gymnasietvånget, dårå

Tusentals unga faller varje år ut från gymnasiet och hamnar i ingenstans. Det är ett reellt problem och det dödar man inte med några som helst principdiskussioner. Tårdrypande ord från fina liberala krönikörer ändrar inte på det. Jag gratulerar alla er som lyckats så väl trots att ni aldrig gick på gymnasiet. Ni fick tydligen språk och plattformar ändå. I wonder how. Andra får ofta kämpa lite mer. För dem som kommer från en annan samällsklass är tyvärr inte ens fullgjort gymnasium någon garanti för arbete och goda framtidsutsikter. Having said det så tycker inte ens jag att polisen med våld ska hämta skolkande gymnasister. Jag tycker dessutom att det är klåfingrigt av staten att ålägga kommunerna saker. Antingen är kommunerna självstyrande eller så är de inte det. Men att sätta sökarljuset på dem som redan i unga år riskerar att ramla mellan stolar och försvinna är bra. Kalla det gymnasietvång om ni vill. Jag kallar det klassanalys och en politik för jämlikhet.

29 september 2014

Birro står kvar där han stod

Hem åker vi med Öresundståget. Det slitna lokaltåget glider in och öppnar sina dörrar i Mölndal, Kungsbacka, Varberg och alla andra mjölkpallar längs västkustbanan och wifin funkar inte. Annat var det när vi for upp, då var det SJ och få stopp och god uppkoppling. Det är lite knäppt att köra lokaltåg mellan Sveriges stad två och tre, men å andra sidan kommer den klassiska kaffeskrindan rullandes och då är allt  förlåtet. Jag läser Lundell och ser ut genom fönstret. Lundell, som jag alltid har med mig nånstans i bakhuvudet och som tillsammans med Birro var den som inspirerade och peppade när jag slutade dricka och blev tvungen att se mig i spegeln varje morgon, fast jag knappt orkade med mig. Man ger sina hjältar ett ansvar de aldrig bett om, man tror så lätt att man känner dem, men det är enfaldigt, de enda man kan känna är dem som man upplevt med kött och blod. När jag ser Birro på mässan tänker jag att jag borde gå fram och tacka. Men det blir inte så, för i kött och blod är vi blyga och fega. Jag går lugnt vidare och Birro står kvar där han stod.

23 september 2014

Olämplig lokalpatriotism.

Jag har bott i Malmö rätt länge nu. Troligen längre än de flesta infödda malmöbor som ännu bor här, men det har jag ingen statistik på. Länge är det i alla fall. Nu är ju min långlivade hemvist här inget som avslöjas när jag öppnar munnen, för jag envisas med att behålla min barndomsdialekt, även om jag kan byta till skånska lätt som en plätt om det behövs. Mannen som hör mig inne på Jensen's bøfhus vet såklart inget om detta. Det är min äldste sons födelsedag och vi snackar och skojar som vi brukar. Jag säger att det är tråkigt att Malmö bara har ett fotbollslag som det går att heja på, medan andra städer har konkurrens. Sen härmar jag skånska MFF-hejarramsor. Det tycker inte mannen vid bordet bredvid om. Sådär halvhögt säger han någonting om att folk på besök inte ska kritisera Skåne. Det är "olämpligt" säger han och tittar menande på sitt sällskap och sen på oss. Och jag tänker i mitt stilla sinne om alla gånger jag skämtat och gnabbats med folk om fotbollssympatier och ursprung och annat ovidkommande. Några tar det där på blodigt allvar, förstår jag och mannen på den danska kedjerestaurangen är en av dem. Lokalpatriotism blandad med brist på humor och självdistans är löjligt, men kan bli farligt och är nog raka motsatsen till den vision för Malmö som jag har som nyvald kommunfullmäktig i stan. I mina drömmars Malmö får man skämta om allt. Inget är heligt och utbölingars inspel synnerligen lämpliga. Man får till och med tycka att jag är en tråkig jävel.

20 september 2014

Göteborg, många mil och år från här

Sara säger att det är nostalgi. Ändå kommer inte ens hon undan när vi gått halvvägs upp från Mariaplan till Gråberget och älven breder ut sig och Stenas flytande skatteparadis glider snyggt under bron och ger sig av ut mot djupare vatten. Hemstadens dofter och smaker, från ungdomens brännvin special blandat med naturens under, via Slottskogens azaleor och Vasaparkens jazztobak och så ljudet från spårvagnarna och skriken från Ullevi och Liseberg. Jag kan inte stå emot. Klickar ännu en gång på länken för att anmäla mig till Varvet och lovar mig att den 23 maj vara i tillräcklig form.
Ja, visst är det nostalgi, för Göteborg är en nostalgisk stad många mil och år från här. Inte etta i någon allsvenska, direkt. Dessutom på väg att bli lite avåkt när man kramar sina bilar och röstar nej till smarta trafiklösningar som redan spikats i Stockholm och Malmö. Men det är min ena stad och därför åker jag dit snart igen. Man kommer inte undan ändå.

15 september 2014

Mitt mål: inga rasister.

Det är inte helt klart än, men nog lutar det åt att jag blir invald i kommunfullmäktige efter detta omtumlande val. Analyserna om varför resultatet blev som det blev strömmar in och det lämnar jag åt klokare människor att gräva i. Särskilt undviker jag psykologiska analyser som går ut på att SD-röstarna är fattiga män som det är synd om. Här i Malmö motsvaras SD:s ökning av pensionärspartiets fall. Möjligen har vi nu sett peak racism i Malmö. Det jag tänker göra i kf är att se till att hålla SD borta från inflytande. Däremot ska de få precisera och motivera sina förslag och tankar. Vi ska helt enkelt knacka hål på dem. Den hittillsvarande strategin mot dem är ungefär densamma som S hade mot oss gröna i början och den gick ut på att mer eller mindre ignorera. Inte mata trollen, som man säger på internetspråk. Det innebär samtidigt en normalisering. Om rasism är en åsikt som man kan framföra utan att bli motsagd, så accepterar vi den. Det är heller ingen allmän snällistisk vänsterpolitik som avskaffar rasismen. Det är inte bara Ronny, Conny och Sonny i miljonprogrammet eller i bruksortena som röstar brunt. Det är inte ekonomisk kris som satte bruna i regering i Norge eller gjorde dem till största parti i Schweiz. Och jag tänker som sagt inte ägna mig åt varför, utan åt hur. Mitt mål stavas: inga rasister på våra gator.

13 september 2014

Sista rycket i valstugan

Åh, Gustav Adolfs torg en lördag i september. Jag kommer före tio, innan stugorna öppnar och den politiska marknadens tingel tangel låter sitt ansikte lysa över flanörer och för sista gången i år. Står och huttrar och väntar, men så kommer Johanna och vi drar igång. En glad man från Norrland beklagar senaste sifon, en kvinna med HEJA JIMMIE-flagga tycker att Malmö är fullt och en snubbe berättar om sin egengjorda vindsnurra på taket på sin jämtländska stuga. Det är möten med människor och handouts som ska lämnas över och frågor och svar och luften vibrerar av spänning. I morgon ska vi välja och jag berättar för SD-kvinnan om min ingifte släkting som under brinnande förintelse smugglade in judar i Sverige bakom ryggen på nazister och svensk restriktiv flyktingpolitik. Och hur hans unge namne, min yngste, för facklan vidare och skriker INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR. Sen tackar jag norrlänningen för stödet och mannen med vindsnurran får ett löfte om bättre villkor för folk som producerar egen miljöbra el. En helikopter svävar högt där uppe och jag tar en kopp kaffe ur termosen och delar ut ytterligare några broschyrer. Det förblir mulet på torget och poliserna nickar och jag nickar tillbaks.

11 september 2014

Ju t(v)ärsäkrare, desto osäkrare

Inget gör mig så förvirrad i politiken och världen, som när någon har tvärsäkra svar på alla frågor och närmast inkvisitoriskt dömer ut alla som inte instämmer i dessa självklara sanningar. Hur kan man veta så säkert hur allt ska bli? I dessa tider när intresseorganisationer skickar frågeformulär som det ska svaras ja på så blir jag lätt tveksam, för, nej, jag vet inte exakt hur mycket grönyta Malmö kommer att ett visst årtal och, nej, jag kan inte med säkerhet uttala mig om vilka metoder som är bäst för att påverka för fred i Mellanöstern. Tillhör jag ett parti som har ambitionen att spela en roll i Sverige och därmed i världen, så är det nog dessutom klokt att inte lova för mycket innan förhandlingarna ens inletts. Om Sverige ska mäkla fred i Mellanöstern, så kan inte ett regeringsparti förbinda sig att bojkotta den ena sidan till lydnad och ska stan växa kan vi knappast garantera grönytorna till hundra procent, även om vi vill. Några som däremot alltid ger de rätta svaren utan att blinka är Vänsterpartiet. På det lilla oppositionspartiets vis så lovar man guld, gröna skogar, avskaffad rasism och fred på jorden.  Man förväxlar möjliga politiska mål med önskelistor. Man har alla svar. Men tvärsäkerhet är för mig osäkerhet. Säkrare för mig är att med en stabil ideologisk grund överväga olika metoder och förslag. Troligen  är det klokast att ta det säkra före det osäkra när det ska förhandlas efter valet.

10 september 2014

På torget med mick i hand

Det ger nog inte så mycket det här, tänker jag, när jag står i eftermiddagssolen hemma på Möllan med micken i hand. Några stannar för all del och lyssnar och mina partivänner som delar ut handouts får frågor och synpunkter. Vår gröna flagga vajar stolt och cyklisterna passerar i god fart, innan trafiksignalen slår om och det blir rött. För dom som ändå lyssnar berättar jag om att jag bor runt hörnet och själv känner av hur kvävedioxidhalterna stiger över gränsen då och då. Vidare pratar jag om hur barnen på Möllan borde kunna röra sig friare i sin hembygd, utan att riskera livet och hälsan. Och det är bara vi gröna som kan göra något åt det där och vi kan bara göra det som ett lag, i samarbete med andra. Varför jag säger att det bara är vi gröna som kan göra det är för.att vi i Malmö testat att vara utan oss gröna.i styret. Och då blir det breda bilvägar, stora kongressanläggningar och finfina kultursatsningar och så. Allt blir inte dåligt, men med oss minskar biltrafiken och stan blir tätare och mer spännande.
Det är sånt jag säger där på torget och det är märkligt hur lätt det flyter. Agitera kan jag, det är lätt med en övertygelse nära hjärtat. Det jag får jobba med är kanske att tänka på att jag har två öron och en mun för att jag ska lyssna dubbelt så mycket som jag talar. I dessa varumärkesbyggande, krysskampanjande tider är det nog nödvändigt att påpeka.

03 september 2014

På väg till jobbet, fast försenad

Om bara en liten stund sätter jag mig på min cykel och trampar iväg till jobbet. Väl där möts jag av glada barn i en alltför stor barngrupp och kanske måste jag ägna en stund åt att skaffa vikarie, om någon är sjuk eller så. Men har jag tur kan jag ägna tid åt den där ungen som behöver utveckla sin svenska så mycket eller åt hen som räknar fiskarna i akvariet och ger dem namn. Och visa hur grenen som gick av på tomatplantan nu fått rötter i glaset.som vi ställde den i. För.mig som politiker är det en.styrka att jag i huvudsak ägnar min tid åt annat. Även om jag någongång skulle.kunna tänka mig en period som heltidspolitiker, så har jag något konkret och verkligt att utgå ifrån när jag snackar. Känslan när man tvingas jobba över eller börja klickan sex och ringa hem och hoppas att ungarna kommer upp på morgonen eller får.i sig lite middag kan man inte läsa sig till. Jag lider verkligen med politiker som måste poängtera hur ofta de är ute och talar med vanligt folk. Själv föredrar jag politiker som är vanligt folk. På väg till jobbet, fast försenad.

31 augusti 2014

Ska vi prata lite om medberoende?

Ni vet att jag valt att leva helt utan alkohol. Om det kan man tycka mycket, men det finns i alla fall en sak som är helt säker med den saken och det är att inga av mina anhöriga någonsin kommer att behöva täcka upp eller kompensera för saker jag gjort eller låtit bli att göra på fyllan. Det gör mig inte perfekt på något sätt, men det är i alla fall en akt av solidaritet med mina närmaste.
Stan och världen är full av pappor och pojkvänner som krökar eller använder andra droger, men ännu fler är de kvinnor och barn som fruktar helgen och ägnar stora delar av sitt liv till att hålla skammen borta och golvet fritt från spyor och vredesutbrott. Ska vi prata lite om dem en stund och glömma dessa skönsjälar och uppblåsta egon som vi vanligtvis älskar att hata eller hatar att älska? Kan vi försöka se att de ungar vi vill disciplinera i skolan med kepsförbud och ordningsbetyg kanske bär på en historia av svek och bristande tillit som kräver att vi intervenerar i denna heliga familj som alltid vet bäst, om vi får tro socialministern? Höj blicken, se folk i ögonen, vik inte undan. Svik inte de så ofta svikna.

28 augusti 2014

Folkets park, från röd till grön.

Mitt i vår hood ligger parken, som en Törnrosa på väg att vakna av prinsessans kyss. Det är vår park, det är er park och allas park, eftersom hela Möllan liksom är ett vardagsrum och en stor fritidsgård för folk i alla åldrar från nära och fjärran.
För några år sen var det mycket som andades före detta med parken. Statyer i sten av döda sossar och Far i hatten som låg där lite fattigt som kiosken i ett koloniområde och det sunkiga tivolit med avlagda karuseller från Kiviks marknad. Den var lika död som malmöandan, om man säger så, trots de många besökarna.
Nu ändrar vi på det där och självklart tycker oppositionen att vi hellre skulle bygga nåt fint i västra hamnen.
Parken har redan för länge sen fått en kombinerad plaskdamm och skridskobana och lekplatsen är fin för småpluttarna.
Det som nu behövs är något för de större barnen, för de finns de också, vi är några som biter oss fast i området även när ungarna vuxit ur blöjstadiet. Alla på Möllan är inte heller hipsters i nyrenoverade ombildningar eller småländska unga revolutionärer. Fler än man tror har det knapert här i området och alla har inte råd att resa till Disney World eller Liseberg, hur otroligt det än kanske låter för den moderata gruppen i tekniska nämnden. Det är god grön politik att satsa på parken och på interaktivitet och på vanligt folk i vanliga hus. Därför sticker det i högerns ögon. Därför är det bra.

27 augusti 2014

Lite mer än fem minuter.

Om bara allt gick att fixa lite enkelt sådär. Fem minuter, sen sover din unge som en sten hela natten. Betyg i fyran, så lär sig alla det de ska. Släng in ungen lite snabbt på dagis, med max tre dagars inskolning. Oh, I wish. I vår genomkbtade, tolvstegssnabba tid så vill vi ha en bestämd tidsplan och snabba ryck. Men livet och föräldraskapet är nog tyvärr svårare än så. Ungar kräver tid och ansträngning, mer än man anar när man sätter de små liven till världen. Och det är missarna man räknar och minns och det dåliga samvetet följer med till dödagar. Visst kan samhället gripa in och stötta oss föräldrar, men allra mest får vi lära oss att leva med.att inte allt kan ordnas, förutses eller fixas. Och att det kanske inte är så jävla farligt att göra fel. Det är trots allt sällan man trasar sönder ungarna för livet. Men det tar lite mer än fem minuter att få dem att sova själva. Var så säker.

24 augusti 2014

Flera tankar i huvudet om lördagens demo

Limhamns torg är fult och tråkigt. För att förstärka denna tristess, så har man dessutom prytt torget med lekredskap i betong. Grått på grått. Några få lekande barn, deras föräldrar och en grupp bänkfyllon är oftast alla man möter när man passerar stället. Kanske var det därför nazisterna fick mötestillstånd just där; för att det inte precis är Gustav Adolfs torg, om man säger så. Men vad man än tänkte om denna dag , så blev det fel. Samtliga som kunde förväntas visa makt och ledarskap just där och då misslyckades med det. Om polisen hade trott att blott deras månghövdade närvaro skulle avskräcka från illdåd, så var det en from förhoppning och om några av de mer revolutionsromantiska delarna av demon hade trott att de verkligen skulle fysiskt kunna hindra nassesvinen från att hålla sitt möte, så var det väl naivt.
Det är nu vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag vet att det är svårt, men låt oss försöka. Medierna flödar av skarpa ställningstaganden och allra säkrast är de som var på annan plats. Politiker av olika kulär missar heller inte chansen att plocka poäng.
Vi som var där och varken är en del av ordningsmakten eller vänner av lynchning ser dels en poliskår som satsar mer på pansar och kavalleri än på lugna och sansade strategier och dels hur svartklädda med danskt och stockholmskt idiom dyker upp som från ingenstans och vill ha strid med polisen, för att de hindrar dem från att rent fysiskt krossa nazismen.
Och resultatet är att ingen vinner. Polisen missar chansen att vinna förtroende får stå.med skammens rodnad helt befogat och istället för att krossa nazister blir några aktivister själva halvt krossade. Troligtvis blir de varmt omklappade i vissa grupper, men någon antirasistisk seger är det inte.
Till en annan gång föreslår jag att vi glada not so revolutionära människor tar ledningen över motståndet mot nazism och vad det nu är. Jag föreslår också att polisen kanske ser till att ordna en temadag om tankar och idéer hos den utomparlamentariska vänstern. Samt kanske gör vissa omplaceringar i ledningen.
Eller så nekar vi helt enkelt nassarna mötestillstånd. När nazister pratar så är det troligen någon form av stämpling till hets mot folkgrupp. Antisemitism och diskriminering är ju själva grejen med nazism. Men får de nya tillstånd lovar jag att ännu en gång vara där. Även om några av oss som demonstrerar mot rasism har en idiotisk strategi, så är det ändå inget mot hur vidrig nazismen är.

23 augusti 2014

Inga nazister på våra gator

Sonen går upp anmärkningsvärt tidigt för att vara på en lördag. Han är sammanbiten när han lämnar lägenheten. Idag har Svenskarnas parti torgmöte ute på Limhamn och min unge är en av dem som ska visa att nazister inte är välkomna i vår stad. När synagogor och judiska skolor vandaliseras, när somaliska flyktingar attackeras och afrofobin är värre än någonsin, då behöver det markeras. Kanske skulle man låta SvP passera obemärkt, det förespråkas av och till. De kommer hur som helst bara att få ett fåtal röster i valet. Men jag minns att vi sa likadant om ett annat rasistparti, det som idag når 12 procent i opinionsmätningarna. Det funkar liksom inte, rasism och nazism ebbar inte ut av sig själv. Vår stora minoritet av flyktingar och invandrare från Mellanöstern och Afrika och den kvarvarande lilla spillran judar i Malmö behöver känna stöd från tusentals malmöbor.
Vi i den politiska majoriteten i Malmö har skärpt formuleringarna och faktiskt fått användning av klyschan om att gå från ord till handling. Men det räcker inte. Du och jag måste på gator och torg visa att ljuset är större än mörkret.

20 augusti 2014

Make no mistakes

Inkvisitionens armar når långt och vinden blåser hårt genom håret på den som vågar vara uppkäftig.Vi riskerar att förvandlas till fegisar som inte yttrar ett ord för mycket, som inte går in i en konflikt, som hellre står och ser på när saker bara händer. I politiken, precis som på jobbet och i andra sammanhang. Gör aldrig bort dig. Det är oförlåtligt.
Det letas fel och domen riskerar att bli hård för den som hellre gör en sak för mycket än en sak för lite. I valrörelsen har vi sett hur felstavade slagord, kassa formuleringar och allmän tanklöshet blivit de allra största försyndelserna. Det är huxflux viktigare än ideologi och människosyn. På jobbet kan du få en avbasning eller stämplas och det är klokast att inte ta den där diskussionen eller vad det nu handlar om.
I min bok är det en olycklig utveckling. Jag tror att världen utvecklas bäst av de som vågar lite och förlåtelse är fint, liksom insikten att ingen är fullkomlig.

14 augusti 2014

Men vi trängs i basaren

En snubbe på stranden har märkliga sår på ryggen. Kanske har han bara fallit av sin motorcykel, men möjligheten finns att han fått spö av polisen. För nu är vi i Turkiet, där demokratin hänger lite på en skör tråd och där det är klokast att stödja den överallt närvarande Erdogan och hans mischmasch av judehat och lightislamism. Kanske är det en smula lugnt just nu, folket gjorde ju som det blev tillsagt och röstade fram den seriöse herr E till den nyinrättade maktfulla presidentposten. Men på ett annat ställe här i stan möts öppna antisemiter och ditlurade vänstermänniskor från våra hemtrakter för att ännu en gång försöka öppna Gaza för fri import av raketer.
Men vi trängs i basaren och blir lurade av klockförsäljare och hjälper upp bytesbalans och bnp och ser solen gå ner över bron mellan Asien och Europa. Topkapipalatset glänser i solen och vattnet är blått, med en anstrykning av grönt och båtar far hit och dit. Här är vi och smaskar på sött turkiskt godis och dricker te som alla andra. Och böneutropen kommer från hubdratals minareter och hettan står sig långt in på natten. Det doftar av fotogen och kryddor och folk ser ut som i Malmö mest.
Vi är här, för det vore synd att missa en sån vacker och sprudlande metropol. En bojkott skulle göra oss alla fattiga och instängda. Att komma och se och lära är däremot att öppna sig för intryck. Att släppa garden är alltid vackert, men så sjukt svårt. Så jag går väl upp på terassen och tar en mugg te och ser ut över stan. Ute på sjön väntar fartyg på att få lägga till och en moped kör snabbt förbi nere på gatan.

07 augusti 2014

Feminism är en medelålders gubbe med slips

Lika ofrivilligt ironisk som affischen med Björklund och skolan är, lika genialisk tycker jag att samma bild med Björklund och feminism utan socialism är. Om den första gör att jag självklart vill göra Björklund arbetslös i höst, så visar den andra på kärnan i normkritiken. Ingen utom du själv ska få definiera vem eller vad du är. En feministisk övertygelse kan lika gärna komma förpackad i kostym och snygga skor, som i färgglad klänning och barfota eller för den delen i slöja eller kippa. Vänsterpartiets affisch med en sparkande Rossana Dinamarca som berättar att feminismen för dem är underställd socialismen, är för mig däremot ett bottennapp. V använder en ung politikers kropp för att dissa oss som tycker att feminismen står över och utanför frågan om vinster i välfärden. Det känns som en billig sälj grej med tjej och visar att fler än man tror är fångade i traditionens spindelnät.

05 augusti 2014

Solen skiner i stan där jag bott

Po Tidholm dissade med eftertryck den personliga berättelsen i sitt sommar i P1. Det var såklart en välkommen motröst i en tid då inget är så rätt som just de egna upplevelserna och känslorna. Han krånglade till det, men budskapet var att engagemanget måste gå utanför ens egen story. Narrativ, var visst ordet han använde. Jag fick i smyg googla, för det var ett ord jag aldrig hört innan.
Likafullt är den egna historien och ryggsäcken ständigt med mig vart jag går. Det är därför jag och andra kan gläfsa som hundar innan vi enas om tvåstatslösningen, som vi ju gör varje gång . Vi kommer från olika håll, men möts i mitten. Varför jag känner en tillhörighet med ett litet folk som i huvudsak bor långt borta kan man fråga sig, men så är det. Det har nog sina förklaringar. Men oavsett vad jag känner, drömmer och fantiserar om så har jag mina hemvister i Malmö och Göteborg. Och så är det då den där tredje stan jag bodde i. När vi kommer dit så parkerar vi skuggan av simhallen, vid högstadieskolan där jag gick. Rökrutan är borta, det är till- och ombyggt, men jag skulle utan att blinka kunna peka ut platsen där snöhögen låg där ett gäng försökte begrava mig eller dasset där jag stängdes in av några kamrater, medan vuxenvärlden drack kaffe och pratade om sitt. Så kunde det se ut i den sjuttiotalsskola som Björklund drömmer sig tillbaks till. Det är slitet och lite sunkigt nu. Jag känner inget särskilt och barnen är fikasugna, så vi går vidare. Fik finns det gott om här. Det är besöksnäringarna som gäller nu i järnets land. Själv drog jag så fort jag bara kunde och jag var inte ensam. Jag passade inte in, som det hette, trots att jag försökte. Nu försöker jag inte tänka på att passa in och då går det helt plötsligt bättre. Det är klart att min vision om världen och framtiden präglats av det. Man ska inte behöva kvalificera sig för att vara en del av oss. Du är välkommen som du är. En vision betyder att det är något som går, men med nöd och näppe. Det är det absoluta maxet. Solen skiner i stan där jag bor. Vår skilsmässa är många år borta nu. Kanske kan vi bli vänner igen.

04 augusti 2014

Så jävla trött på antisemitismen

Igen och igen och igen. Nu under sommaren har vi fått lära oss att Israel är bestialiska mördare som siktar på småbarn istället för att ta emot den utsträckta olivkvisten från sina fredliga grannar. Nära nog samtliga politiker som öppnat käften eller författat poster eller tweets i ämnet har haft samma enkla agenda. Israel lever under förbannelsen att de lyckas skydda sin befolkning och vinna de krig man hamnar i. Lärdomen världens judar gjorde efter förintelsen sitter i. Och Israel tar hellre ett steg för mycket än ett för lite.
Om det må vi diskutera och somligt får fördömas. Jag önskar Israel en annan regering, kan jag säga, men det är i grunden Israel och dess grannar som måste hitta vägar att sluta fred, möjligen med amerikansk hjälp. Europa bör vara ödmjukt och inte predika för den judiska staten hur den ska bete sig. Vi stänger dörrar för flyktingar från Afrika och Mellanöstern och aktivt och passivt såg vi judar, romer och handikappade förintas. Det är vår oförmåga att avskaffa antisemitismen som gör att Israel måste finnas och grannarnas antisemitism som gör att man måste vara stark. Det legitimerar inte vad som helst, såklart, om nu någon trodde det.
Det vi européer kunde bry oss mer om är att den totala fixeringen vid Mellanöstern och demoniseringen av Israel denna sommar, som så ofta förr, slår över på judar i Malmö och andra delar av Europa. Den fina gamla antisemitismen som lär oss att judar är listiga och brutala och ständigt konspirerar och styr banker och media, behöver inte mycket hjälp på traven för att bubbla upp. Budskapet är: den judiska staten är alltid värst. Kan judar pekas ut som förövare så går det inte många minuter innan så sker. Om de 180 000 döda i Syrien twittras det inte så mycket. En av de senaste årens riktiga bestsellers är en bok där brutala judar rövar bort ett oskyldigt arabiskt barn.
Det räcker med lite skrik om att Israel är mördare och att sionismen ska krossas för att tanden ska bli blodig. Om stadens ledande opinionsbildare istället för att gå i samma tåg som Hamas svenska fanclub hade demonstrerat för fred med israeliska, palestinska och kanske även syriska och irakiska flaggor vajande i den sköna malmösommaren hade troligen ingen flaska träffat Malmös ende rabbin i huvudet. Nu kommer det skarpa ord om att alla givetvis fördömer antisemitismen. Men det är så dags. Om kippor och hijaber synts i samma manifestation, så hade färre rutor på synagogan krossats, det är min bestämda tro.
Jag är så jävla trött på antisemitismen och så trött på beskäftiga tyckare som har både den ena och andra åsikten om länder långt härfrån utan att ens kunna ABC i ämnet. Eller för den delen sin egen europeiska historia.

01 augusti 2014

I kärlekens namn

Vi kom åkande med metron eller med gula bussar. Några gick och många cyklade, för det var ju trots allt Köpenhamn. Vi stod i värmen i tröjor som.märkts med ordet EARTH, för att vi inte skulle glömma vår viktigaste mission. Det kunde ha blivit en kväll med tio greatest hits och fyra låtar från senaste plattan. Men Neil Young fungerar inte så. Ännu är det för tidigt att dra sig tillbaka, att slå sig till ro med sina segrar. 69 år är för ungt för dö eller ge upp.
Han är här för att hamra in tro, hopp och kärlek, den gamle hippien. Och jag tror att det är ju bra just i den här stan som försöker trotsa sin regerings förbud mot att hjälpa EU-migranter och jag hoppas att det verkligen ska bli sådär att det man inte kan göra i kärlekens namn, det ska man inte göra alls. Och kärleken som genomsyrar en i den varma mässhallen är det bränsle som kan värma ännu när novembers kalla fukt hotar och kräver.

26 juli 2014

Fräls mig från nostalgin

Det kommer över mig i Lisebergs 40-minutersköer, i avenyns sluttande promenad och i museispårvagnarna som plingar glatt och korsar vallgraven nere vid storan: nostalgin. Göteborg är så fullt av minnen, av vägar som korsats, av broar som bränts och minnen som bleknar. Jag ber, fräls mig från det. Låt mig leva i nuet, i mellanbrors utläggningar om Irlands frihetskamp, i det allt renare vattnet i älven och i tron på att allt ska bli bättre. Nostalgin är en bakåtsträvare, en lögnare och den försöker inbilla dig att backspeglar visar vägen framåt.
För det spelar ju ingen roll vad Palme skulle sagt, för han är död och det kvittar vad vi tyckte om EU 1994, för den tiden är förbi. Minnen ska ses på med öppna och klara ögon och en smula ironi. Så slit nostalgins ok av dina axlar och sväva fritt i nu.

25 juli 2014

Bussar till Göteborg och Bethlehem

Vi sitter på bussen till Göteborg. Det är sånt man gör i sommartid. Vi ska begå Liseberg och spendera våra pengar på skrik och snabbmat. Skåne och Halland är mörkgröna och torra i högsommarvärmen och gummihjul mot asfalt presterar ett sövande jämngrått buller. Men målet med resan är värd ansträngningen. Bor man i ett land som vårt känns det ofta förmätet att tala om besvär och ansträngningar. Vi sitter på en trygg och trafiksäker buss en skön sommardag. För ganska precis 20 år sedan satt jag på en buss på väg från Jerusalem ner till den lilla staden Betlehem som ligger strax söder om den israeliska huvudstaden. Jag skulle som så många andra kolla in födelsekyrkan och köpa Marias lilla åsna av olivträ i present till min lilla dotter. Jag var turist och såg med mina egna ögon, inte ledd i någons band. Precis innan vi skulle glida över den osynliga gränsen mellan de två städerna stopppades vi av militär. Tre yngre män leddes ut, men vi andra satt lugnt kvar och rökte och lyssnade på skön arabisk musik. Efter en stund körde bussen. Med öppna dörrar, men utan de tre ynglingarna. Ingen undrade var de blev av. Ja, det var fredens ljuvliga sommar, men ändå inte helt stilla. Turisterna svärmade som flugor över Manger sq. när vi en stund senare släpptes av och bussen återvände till Jerusalem och soldaterna gäspade och drickaförsäljarna gjorde sig många sköna shekel. Det var hett som nu, men så annorlunda dofter och stämningar.
Nu hör jag hur sonen vid min sida lyssnar på ska och irländska kampsånger. Det är lätt att ha bestämda uppfattningar i ett land som aldrig utmanas av terrorism eller krig. När jag för några år sedan kom tillbaka till Bethlehem var bussen modern och luftkonditionerad. På Manger sq. regnande det och de palestinska slagorden lyste starkt som om vi vore i Havanna och soldaterna var sedan länge borta. Folk skötte sitt efter bästa förmåga och Israel hade byggt en stor barriär för att stoppa självmordsbombare, en mur lika hatad av bosättare som av de fredliga palestinier som bara vill jobba och dra omsorg om sig själv och de sina.
Krig och konflikter kostar och det är alltid fel människor som drabbas. Freden gagnar däremot nästan alla. Freden är en buss mellan Malmö och Göteborg. Och vilken dag som helst kan det bli som en buss mellan två heliga städer i ett omstritt land.

22 juli 2014

Det är bara här vi kan bygga fred.

Jag är motståndare till Israels pågående markoffensiv i Gaza. Erfarenheterna från Cast lead och andra aktioner visar (om vi inte visste det förut) att Golda Meirs ord om att det bara finns en väg till fred och att att den vägen är förhandlingar, gäller.
För att få in de vita bussarna i Tyskland förhandlade Folke Bernadotte med självaste Himmler. Bara några år efter att han försökt utplåna Israel bjöds Anwar Sadat in att prata i Knesset. Du måste svälja förtret och korsa gränser om du vill gott.
Trots det måste vi vara tydliga med att Hamas sysslar med terror och självklart fördöma kidnappningar av värnpliktiga, precis som Israels administrativa förvar måste upphöra. Man måste kunna ha flera bollar i luften samtidigt.
Ja, jag vet att jag är dum när jag ger mig in i den debatten. Det ger rakt inga nya väljare eller vänner. Det är förenklingarnas och de svartvita resonemangens tid. Jag borde hålla mig undan. Men jag har svårt att låta bli. Det är något som gör att jag ständigt söker sanningen och aldrig bara följer strömmen. När jag så frågar arrangören för söndagens propalestinska demonstration om han verkligen är för kidnappningar av israeliska soldater så svarar han ja på den frågan. Det chockar mig, eftersom han verkat så resonabel i TV och andra media.
En anonym debattör skriver vidare så här till mig i samma ämne:

"Anders Törnblad
Nej, du har inte insinuerat något. Du har tydligt talat om var du står och vad du är för typ av "människa".  Du har ingen skam i kroppen och äger inte förmåga att känna medlidande med folk som sörjer.  Att du inte skäms och att du startar en diskussion här om huruvida Hamas är en terrororganisation eller ej gör att det ligger nära till hands att tro att du är psykopat. Ty det är endast psykopater som saknar skam och skuldkänslor.  Och det är bara indoktrinerade som frågar om Hamas är en terrororganisation. I synnerhet när man sätter det i relation till den historiska kontexten. För du vet väl att Israels första regering bestod av medlemmar från terrororganisationer som Irgun? Å andra sidan förstår jag om du inte känner till det. Hämtad du din info från gammelmedia och inte äger förmåga att sätta dig in i frågor på egen hand så är du inte din egen. Styrd och förslavad under årtionden av propaganda  resulterar i att hjärnan inte utvecklar ett konvergent tänkande. Det går dock att höra något åt just den stagnationen, men det kräver ett öppet sinne och att du inte är ett...."

Så lite som att fråga om kidnappningar och terror är alltså att vara styrd och förslavad. Eller psykopat, då.
Man ska  bara ta avstånd från Israels övertramp, man ska inte ens antyda att en organisation som sysslat med allt från självmordsbombare i bussar och på torg till raketbeskjutning är terrorister. och om fördrivningen av kristna och det vidriga kriget i Syrien råder tystnad. Det är bara den lilla judiska staten som ska ha spö och då är allt tillåtet.
Det är nivån på debatten.
Naturligtvis är mina ojanden inte ens en droppe i havet jämfört med något som händer där nere i Mellanöstern, det är förmätet att ömka sig själv. Men min vision för världen är densamma.som.min vision för Malmö. Tänk globalt, handla lokalt, ni vet. Freden börjar kanske inte ens i Gaza. Den kanske rent av börjar här. Det är i alla fall bara här där vi står som vi kan bygga något. Vi öppnar våra händer och gränser. Har du sett Malmö, har du sett världen. Med det lämnar jag Mellanöstern för den här gången och går ut i sommarvärmen.