28 april 2014

Ingen liten ö i havet

Precis där Västergötland och Sverige tar slut och oceanen tar vid ligger Vinga. En liten ö i havet som mist sin betydelse i det stora hela, lotsarna har flyttat till stan och utkiken står öde och stilla, vackert och brutalt uppstigen ur porfyren. Fyren med sin invändigt vindlande trappa lyser automatiskt var trettionde sekund efter att mörkret fallit, men fyrmästaren, liksom telegrafisten Anton Hansson är historia. Nu är det vi som får njuta istället, vi som vill vara på en enslig klippa mellan blått och blått och se stenabåtar och fraktfartyg sega sig ut nästan alldeles stilla.
Jag blev bjuden dit ut, det var en födelsedagspresent och jag har det bättre än jag förtjänar, tänker jag när vi mumsar på musslor inne i Evert Taubes barndomshem. Jag bildar inte en egen grupp längre, utan stannar i en gemenskap där jag är välkommen. Det finns plats i livet för ensamma stunder med kaffekoppen, med en silltrut på skorstenen som enda sällskap och långa promenader med andra över en solsmekt och vindpinad ö.
Det jag måste påminna mig om är att jag faktiskt är önskad ibland och att jag behöver andra. Det är vad jag har att jobba med; detta att inte stöta bort eller ställa mig bredvid. Jag är inte en liten ö i havet.

24 april 2014

Det är med vinstförbud som med halalslakt

Hemma efter kommunfullmäktige. På den gröngula bordsduken ligger min mobilladdare och en brun fläck efter sonens cacaomixtrande i förrgår. Så kan det vara i verkligheten. Idag hade jag inga anföranden i den fina församlingen, utan satt bara och lyssnade. Nästan bara, för när rasisterna sa något extra dumt så hände det nog att jag sa saker rakt ut och kanske till och med pekade mot huvudet. Inte så fint, men ibland ger impulskontrollen vika.
Politiken är ändå trots sitt rykte för det mesta ärlig och lösningsfokuserad. De flesta vill väl och försöker göra gott.
Men de frågor som rörde upp mest känslor idag var inte sådana frågor.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är små och relativt maktlösa partier (och självklart är deras värderingar sju mil ifrån varandra). Därför får de desto mer blodad tand när de hittar frågor som man kan gissa har stöd i folkdjupet. Då offras den intellektuella hederligheten. Vänsterns fråga är vinst i välfärden. Man kopplar utan att blinka dålig service i välfärden och sjunkande betyg till vinster i välfärden, som det kallas. "Skattepengar ska inte ner i fickorna på kapitalister", som det heter. Men det är ologiskt. De vinstdrivande skolorna lyckas oftast väldigt bra, precis som arabaffären på hörnet slagit ut COOP nära. Om deras tes stämde skulle SAAB överlevt Volvo och inte tvärtom. Vinst kan vara ett gott incitament. Inte alltid, men ofta. Snälla vänstermänniskor får eld i blicken om man nämner Carema, trots att de lätt kunde veta bättre.
Rasisternas populära fråga är halalkött. Inte kosher, för öppet antisemitiska vågar bara islamister vara i Malmö. "Vi värnar om djuren", hycklar man och tänker kanske inte på allt vi hört om grisars dåliga liv och usla död. Troligen är halal/kosherslakt oangenämt för djuren. Men det är sannolikt all slakt och jakt. Är djurhållning det viktigaste för mig så blir jag troligen vegan. Men veganer skyr ju rassarna som pesten, så där finns inga poäng att plocka. Och så snurrar man till det i logiken.
Politik är för det mesta osexigt ich mödosamt. Och lyckligtvis förefaller det som om de som gör det enkelt för sig i längden förlorar på det.

20 april 2014

Påsk, Hitler 125 och Gullefjun

Som politiker ska man såklart hålla tassarna borta från människors tro och bara stillsamt acceptera. Men det är så obegripligt att majoritetsreligionen i mitt land tror att en människa som också var gud lät sig spikas upp på ett kors för att sedan uppstå två dagar senare. Detta skulle alltså ske för att befria alla levande människor från synd. Jag begriper inte omvägen. Om gud är gud så kan han inte vara människa och det går väl att befria oss från synd utan spikar på kors. Jag förstår att de flesta av svenska kyrkans medlemmar duckar och sjunger Gullefjun istället. Själv kan jag väl tänka mig Jesus som en vältalig rabbin i det romersktockuperade Israel som bet av mer än han kunde tugga och därför hängdes. Varken den förste eller siste som gjorde det. Men folk får förstås tro vad de vill.
Att påskdagen i år sammanfaller med Hitlers hundratjugofemte födelsedag är ett jävla sammanträffande. Detta år där nazister igen marscherar på våra gator och de som säger sig vara allra argast bland antirasister duckar för att det allra mest centrala i budskapet är tron att judar ligger bakom allt ont och därför ska förintas. Eftersom förintelsen inte kan gå i repris så länge ett starkt Israel existerar så låtsas vänsterhjältarna inte om det. Istället utnämner de oblygt sig själva till nazisternas huvudfiender.
Och svenska kyrkans överhuvud firar påsk med att hacka på sen judiska staten, istället för att uppmärksamma de rörelser och regimer som förföljer jesu sentida anhängare väl så illa som de romare som spikade upp den där snubben på korset då för längesen.
Det är mycket jag inte fattar. Kanske ska även jag hålla mig till gullefjun.

17 april 2014

Granska #granskamp !

Det går ett spöke genom Sverige. Eller, i alla fall genom sociala mediasverige. Spöket kallar sig #granskamp och det som det buhuar om är att 1) alla journos är miljöpartister och 2) därför granskas vi inte kritiskt. Så därför har några människor, till synes från ingenstans, helt osjälviskt åtagit sig att göra det jobb som då de skumma grönisarna i media inte gör. Vi närmar oss valet och det är nu de fula tricken kommer fram. Om man 1) lyckas etablera att vi gröna särbehandlas positivt så ser ju inte våra bra förslag så bra ut när det skrivs om dem i tidningen. Om man dessutom 2) hittar lite jönsiga anekdoter  och representanter för vårt parti som gjort bort sig, så slipper våra motståndare förhålla sig till bollens framfart, utan hävda att domarna i media dömer till vår favör och att detta kan bevisas med anekdotisk bevisföring.
Om ni känner igen metoden så har ni förmodligen läst Avpixlat någon gång eller två.
Jag tror nog vi ska granska dem som granskar. Kolla vilka se är och vilken deras agenda är egentligen. För.ju mer någon säger sig ädelmodigt säga sanningen,  desto mer kan du räkna med att de har en dold agenda.

16 april 2014

Och Peter LeMarc sjöng "Little Willie John"

I augusti 1991 var det brinnande valkampanj. Brann gjorde också Moskva, där kuppmakare försökte rädda socialismen, men tvingades ge med sig för folket och deras store hjälte Boris Jeltsin. Det blåste kallt och vi gröna slet i motvinden. Partiet hade suttit i riksdagen i tre år och gjort bort sig grundligt. Bland annat hade en riksdagsledamot från Skärhamn fått spel i direktsändning i TV och föreslagit att kriminella skulle förses med giftampuller som kunde fjärrutlösas. Eftersom han (trots det) var något av lantisfundisarnas man, så försvann han inte precis ut genom dörren, utan erhöll stöd och bortförklaringar från folk som i vanliga fall mer trodde på gratis örtte åt alla bovar. Mest hade partiets folkvalda kämpat mot varandra och inget hade vi åstadkommit. Detta hade gjort att partiet hamnat i en kollektiv depression och siffrorna pekade neråt. Jag stod i valstugan på Gustav Adolfs torg och såg de flesta passera på väg till Ny Demokratis glada gubbe. De få som ändå stannade frågade om det inte ändå var meningslöst att rösta på oss. Vi skulle ju inte nå 4 procent. Det insåg ju alla. När mörkret föll cyklade jag hem och satte på årets skiva. Och Peter LeMarc sjöng stilla "Little Willie John", om att inte förställa sig, om att hålla fast vid det man är och står för. Allt kändes lite bättre då och nästa dag vid valstugan var jag lite mer bestämd i tonen när klagarna kom förbi. Jag förklarade att det alltid var rätt och en viktig markering att rösta enligt sin övertygelse. På valkvällen var vi trötta och besvikna. Vi åkte ur riksdagen och fick börja en canossavandring tillbaka. I maj året efter samlades vi som valts till partistyrelsen, skavda och trötta, oeniga och bittra. Men vi tog oss samman och kom tillbaka. Vi byggde om och till. Vi spetsade formuleringar och organiserade. Och 1994 avgjorde miljöpartiets Maradona matchen i ekonomidebatten och vi var tillbaks. Utan de 3,4 procenten 1991 hade det inte gått. Det är andra tider nu, spotify har dödat alla skivspelare och några gröna riksdagsledamöter som föreslår dödsstraff ser vi inte röken av. I höst tar vi plats i regeringen för första gången. Istället är det ett annat litet parti som nu får höra att deras arbete är meningslöst och att en röst på dem är bortkastad. Men att rösta efter sin övertygelse är alltid rätt. Spotify plockar självmant fram den där låten som nu hunnit bli 23 år gammal. Men den är fortfarande lika giltig och bra. Du är en speciell individ, ditt liv är ditt eget och så även din röst.

15 april 2014

Ta ett allvarligt snack

Det florerar upprop på Facebook om att vi ska identifiera vänner eller "vänner" som är med i eller lajkar SD-vänliga grupper. Därefter ska vi ta ett allvarligt snack med dem eller utesluta dem ur gemenskapen, föreslås det vidare. Men det är en smula problematiskt för mig. En SD-vän kan vara min syster eller någon på jobbet.
Det känns i så fall som någon man snarare kan övertyga i vänliga samtal eller bara genom att vara den man är.
Rasister är som bekant människor även de. När jag tittar på vilka jag har som fb-vänner så ser jag att hela 68 av dem stöder Ship to Gaza, vars arbete går ut på att bryta Israels fullt lagliga sjöblockad av Gaza. 
Om Ship to Gaza lyckas i sina strävanden så innebär det att den mest antisemitiska regimen sen Hitler dog kan förses med vapen av sina vänner och uppdragsgivare i Iran. Det kan kosta hundratusentals liv. En fullkomlig katastrof. Minst sagt väl så illa som att SD sitter i riksdagen. Nu tror inte jag att alla mina pro-StG-vänner gillar hamasregimen. Rättare sagt - jag vet att det inte är så. Troligen vet man inte alltför mycket om frågan, eller så ser man helt enkelt saken på ett annat sätt än jag. Så kan det säkert vara även i SD:s bakland. Rasism är förvisso inte på något sätt acceptabelt, men det är fanemig inte antisemitism heller. Likafullt är det genom att försöka vara ett gott exempel som jag påverkar och inte genom att isolera och tysta. Och människor kan vara goda även om de är aldrig så missledda i vissa frågor.

14 april 2014

Troligen mer än 25 procent

Tobias Billström har avböjt att kommentera sin fadäs om malmöelevernas deltagande i simundervisning. Att ha fel är visst så skamligt att man närmast måste gå under jorden ett tag och hoppas att alla glömmer. Men det är väl inte hela världen att man inte vet allt. Alla sitter vi väl inne med gamla nyheter i något ämne och kommer förr eller senare att få en ahaupplevelse som vänder på perspektiven. Problemet för Billström är såklart att hans fyrkantiga bild av livet i Malmös socioekonomiskt svaga områden säger något om honom och hans parti och att utrymmet för bombasmer minskas när saker inte är så illa som han tror. Att vi som styr Malmö faktiskt lyckats med att öka simkunnigheten är kanske inte så kul för den som vill ge bilder av ett vanskött Malmö där blattarna får ostraffat får strunta i lagar och läroplaner.
Mitt tips till Billström är att glädjas åt Malmös framgångar och vila i tryggheten att även ens politiska motståndare ibland gör något bra. Mycket är kasst i vår stad, men somligt är riktigt bra. Troligen mer än 25 procent.

08 april 2014

Vare sig socialism eller rövarkapitalism räddar miljön

Jag sitter på McDonalds på Midhem och dricker en kopp kaffe. Det är en mycket amerikansk miljö, vi är omringade av vägar och bilvänlig shopping. Lite wasteland dessutom. Kanske borde jag istället fika på det vegetariska cafeet som jag läste om i tidningen. Men det får bli en annan dag. Min stad står vid ännu en brytpunkt, tänker jag. Nyss har vi tagit steget bort från vit sossestad till blandad rödgrön stad och nu måste vi fanemig lägga in en växel till för att förtäta och klara ambitiösa mål för miljön och för att alla ska känna ett sammanhang och få försörja sig på eget arbete. Det är stort. Jag förstår att det är lockande att uttrycka sig bombastiskt och föreslå snabba drastiska lösningar, men chilla. Det är inte kärnfysik. Vi vet ungefär vad som funkar. Två saker funkar däremot inte: rövarkapitalism och socialism. Marknaden är en bra draghund, men den måste tämjas och manipuleras för att funka. Å andra sidan finns det en anledning till att alla kolchoser och folkkommuner är upplösta. Socialismen byggde fattigdom och döda skogar.
Kompromissen är att låta några tjäna närmast oanständigt med pengar mot att de satsar på bra saker. Vi skippar den röda moralismen och den blåa naiva tilltron till marknadslösningar. Let the good times roll.
Ungefär så byggdes Malmö, så det är inget nytt. Man sjöng internationalen på första maj och middag med Wallenberg på kvällen. Alla fick sitt. Det nya är att vi nu vet att världen inte är en oändlig gruva och att industrierna flyttat eller automatiserats. Vi kan inte leva som hittills. Vi vill inte heller.
Jag dricker ur mitt kaffe. Det är både svagt och bränt, men man kan inte få allt för en tia. Jag öppnar dörren och går ut till min cykel. Nere vid Hornsgatan byggs nya hus. Entré Malmö är konkursmässigt. Jag tar ett rejält tramptag och drar iväg. Spanar både åt höger och vänster innan jag fortsätter rakt fram.

06 april 2014

Därför är #möllan hemma

När jag gått ut första klass kom mina föräldrar på den briljanta idén att flytta från stan. Det låg i tiden. Koskitstank var bättre än avgaser och trähus finare än än betong, resonerade mina gamla, precis som hundratusentals andra. Och både bensin och räntor kunde man dra av i deklarationen och samtidigt till min fars lycka lura den elake Sträng och den arrogante Palme på skattepengar, vilka ju ändå bara gick till Kuba och folk som inte ville göra rätt för sig.
Så hamnade jag bland epatraktorer och orienterare, i en liten bruksort som med avdragens och avindustrialiseringens hjälp förvandlades till pendlarförort. Och snarare än koskit och blomster var det doften av nyoljade utemöbler och T-gul som slog emot människor i de expansiva parasitkommunerna runt de större städerna. Så värst mycket grön våg var det inte. Och småskaligheten kännetecknades av låga tak på samtliga tänkbara vis. Jag lovade mig själv att lämna så fort det bara gick, jag vägrade att byta dialekt och närde ett hat mot gullighet och motorsport som sitter kvar ännu. I tonåren drog jag och kom aldrig tillbaka, mer än på tillfälligt besök.
Nu bor jag på Möllan och för att komma in i mitt hus måste man passera en port som ligger mellan en thairestaurang och en indier. Mina ungar växer upp med tiggare och trafik, med radikala rörelser och röriga arabaffärer och jag tror inte att deras uppväxtmiljö kunde vara bättre. Det finns folk här som säger att Möllan är deras, men det strider mot områdets idé, för Möllan är allas. Här får du leva och göra din grej eller agitera i grupp om det är din mission. Här rör det på sig, här förändras världen. Här är hemma.

05 april 2014

Vänsterfolk gör PR för rasisterna

Svenska rasister, i politiken främst representerade av Sverigedemokraterna, har en världsbild som bygger på att de nått en insikt om sakernas förhållande som dolska krafter i etablissemanget gör allt för att dölja. Döljarna, sjuklövern, pk-trollen, ZOG och allt vad vi kallas, gör enligt denna världsbild allt för att hindra rasister att säga som det är till vanligt folk. Det innebär att varje gång en SD-demo stoppas, varje gång Jimmie Åkesson hindras att besöka ett sjukhus och varje gång en rasist utesluts ur facket så plockar SD poäng. Folk som stoppar SD rent fysiskt tror säkert att de visat styrka och beslutsamhet och blir omklappade av sina kompisar och hyllade i sociala medier.
Men opinionsmätningar visar tyvärr att det är en strategi som stärker rasisterna. Vänsterfolk gör PR för rasisterna.
Folk tycker synd om dem. Mot det ska ställas att SD i en debatt nära nog aldrig lyckas övertyga. Deras argument är både världsfrånvända och osammanhängande. Efter två replikrundor börjar personangreppen hagla.
Den strategi jag vill se mot SD och andra rasister handlar om att aldrig bjuda in dem att ta en offerroll, utan att hårt och sakligt dra täcket av dem i debatter. Dessutom måste vi själva hålla rent i leden och inte gulla med auktoritära rörelser och regimer.
Så vinner vi.

01 april 2014

Upp och ner

Det skånska landskapet är vackert som en tavla så här års. Än är de grällaste färgerna på vänt, än dominerar nyanser av brunt och grått, även om det gröna tar över allt mer. Varje gång jag tar mig utanför stan konstaterar jag att det är skönt att jag bor i stan. För jag vill inte bo i en tavla, jag vill bo i en film. Jag vill vara där människor möts och världen förändras. Vill vara en del av det.
Samma snubbe som skrev "Du vet att lyckan är för enkel för att du ska förstå den" skrev också "Dom vill bara ha dina stålar/hala som ålar". Ibland går det upp och ibland går det ner här i livet, så att medel och median hamnar rätt. Mästerverket kan vara b-sida till hötorgstavlan. Bara den insikten ensam kan göra mig passiv och deprimerad. Jag vill ju så gärna att allting ska vara bra hela tiden, gärna utan krav på ansträngningar. Lite som när Alfons och pappa surar för att det inte är jul hela tiden. Jobb, relationer, politiska uppdrag, helst ska det bara glida fram. Annars har jag traditionellt dragit mig undan eller vandrat vidare. Johnny Cash säger till June Carter: "You make me wanna be a better man". Det är en kärleksförklaring som heter duga. För din skull, ska jag ta det lugnare. Det är där jag vill hamna om det går. I insikten om att det inte är så farligt med den första snön, för snart är det vår. Och när jag går i skogen ute i Torup och bokar och björkar snart ska slå ut och en ekorre skuttar från träd till träd så ser jag det klart, om jag nu inte gjort det förr.
1.Jag är inte centrum i universum.
2. Det är för andras skull jag är här.
3.Det får lov att gå upp och ner.
Sen åker jag till stan igen. Nån måtta får det vara på friden. Nån måtta får det vara på insikterna.