Vad skulle farsan sagt?

Efter löpturen slår jag mig ner på en bänk på Pauli mellersta kyrkogård, alldeles vid minneslunden. Det är dagens andra begravningsplats, på den första instagrammade jag och tänkte på hon som jag hade det svåra samtalet med på en kyrkogård. Det var makabert, insåg jag i efterhand, men då var det inget vi brydde oss om. Vi hade viktigare saker på agendan. En av hennes tidigare pojkvänner hade just dött i AIDS och här kom jag och övergav henne också, för en annan, till och med. Det var inte snyggt gjort, men såna saker kan aldrig bli snygga hur en än lägger upp det.
Men när tårarna kommer, för det gör de så är det för något annat. För att min farsa idag varit borta i 30 år, bränd och nedgrävd, för det finns ju som sagt inget himmelrike. Vad skulle farsan sagt, tänkte jag några gånger under några år efteråt, men sen la det sig till ro, det med. Du får fixa din egen skit. Nu är jag äldre än vad han någonsin blev och mer farsa dessutom, för jag har fyra barn märkligt nog. Vid något tillfälle gled jag över från att mest vara son till att mest vara far och känslan av att vara en dålig förälder är större än något annat i mitt liv. Föräldraskapet är egentligen den enda konstanten i mitt liv, förhållandena har kommit och gått, men ungarna är där, även om de faktiskt är vuxna nu (i juridisk mening) alla fyra. Under tio års tid var jag dessutom bonusförälder eller så är jag det ännu, jag vet inte hur en ska räkna. Bonusbarnen ser jag bara på Instagram nuförtiden, men de har det säkert bra. Det har visst kommit in hundar i familjen också. Ja, jag saknar dem. Men det är som det är. Ungarna säger att jag visst duger som farsa, men andra som helst såra har såklart slagit till just på den punkten. Det har varit än det ena och det andra. Och allt som som är dåligt har jag så jävla lätt att suga åt mig, särskilt såna här dagar då ensamheten är som ett gift i min kropp. Men jag ska inte fly in i något. Jag ska stå ut. För sanningen är att jag lever mer ensam än någonsin och sanningen är också att det de flesta dagar är bra eller okej. Du ska inte använda människor som psykofarmaka. Släpp bekräftelsebehovet.
Vad skulle farsan säga, tänker jag för första gången på väldigt länge och det ger mig ändå en smula ro. Han skulle säga att dina barn finns i ditt hjärta och du i deras även när ni inte ses så mycket och även fast strukturen utsåg dig till andraförälder (nej, just det skulle han inte säga). Han skulle säga att du duger och att det var bra att du stod på dig ibland och mindre bra att du ibland gav upp. Men gjort är gjort, skulle han säga. Och mer är det väl inte med det.
Jag reser mig från bänken. Tårarna får vara där, för det som är viktigt är värt starka känslor. Jag tror att jag köper en choklad på vägen hem. Farsan skulle sagt att det förtjänar du.

Vad ska du annars ha det här livet till?

En hopknycklad godispåse ligger på min diskbänk. Bredvid den står ett vinglas, tomt sånär som på lite bottensats. Jag ska snart diska, jag lovar. Idag får jag finbesök så jag har all motivation i världen. Godiset som låg i den numera tomma påsen innehöll säkert både gelatin och mjölkprodukter. Kanske även palmolja, det är svårt att veta och faktiskt heller inget jag ligger sömnlös över. Att jag försöker gör mitzvah och leva efter rimliga principer får aldrig bli en total fixering vid livsstil och hårda regeltolkningar. Jag tror det skymmer sikten. Jag försöker vara en god människa, men om jag alltid skulle göra allt för att vara bäst i klassen, så skulle jag inte ha tid att göra gott nog. Det är som diskussionen om otrohet som jag och en vän hade när vi promenerade en dag. Är en impulsiv så kan saker hända. Det är inte hela världen. Hela världen är det bara om du systematiskt bryter mot den deal du har med din partner eller helt och hållet skiter i djur, natur, klimat och kommande generationer när du gör det du gör och lever som du lever. Så ser min etik ut, den är judisk och pragmatisk och handlar om livet här på jorden och inte något kommande lyckorike eller liv efter döden, för inget av det där finns på riktigt. Det är kanske ingen tillfällighet att judar uppfann psykologin och de kristna korstågen. Å andra sidan finns det judar som är svin och några av mina finaste definierar sig som kristna. Min prästvän och jag är sällan oöverens i grundläggande frågor. Åter igen. Inget är entydigt. Låt inte det bästa bli det godas fiende, utan gör rimligt mycket rimligt bra. För mig betyder det att det kan stå ett odiskat vinglas på diskbänkens blanka skiva några dagar och att jag inte kollar innehållsförteckningen på godiset jag köper, eftersom jag faktiskt i stort sett sköter mig i klimatfrågan. Bilen, bostaden och biffen, ni vet. Och ett politiskt engagemang. Nu tittar några solstrålar in genom balkongens oputsade glas och en koltrast sjunger någonstans. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha det här livet till.

Jag låter håret växa, men blir aldrig någon Schlyter.

Jag sitter naken i mitt kök och äter en tinad och värmd vegpizza. Kollar mig med mobilens kamera i selfiemood. Håret börjar bli vilt. Det är nu jag ska raljera och skriva att jag kommit till en Vändpunkt i livet och låter de tre millimetrarna hår växa och bli till decimeter. Fyndigt, om jag får säga det själv. Ni får gärna kalla det en ålderskris, för jag vägrar bli äldre på det viset att jag slutar vara nyfiken och vilja förändra världen och mig själv, möjligen i omvänd ordning. Men jag är inte grandios nog att tro att saker står och faller med mig på olika positioner. Jag är nöjd med att vara ett litet kugghjul bland många. Det är inte alla. Några har så god tro på sig själva att de startar egna rörelser i all sin iver att visa sig bättre än andra. Jag kan fascineras över den självsäkerheten. Jag har den inte alls. Andra hejar på och något av det farligaste som kan drabba oss männieskor är hyllningskörer. Det gör något med oss. Jag och min fanclub mot världen. Carl Schlyter har inte särskilt originella åsikter eller någon fantastisk förmåga att leda eller förhandla. Däremot har han en hygglig pedagogisk förmåga och gör sig bra på bild. Han kunde nöja sig med det, men vi människor nöjer oss inte alltid. Vi som är gamla nog att minnas, eller lite pålästa, vet att länder som hade "demokratisk" i sitt namn inte var så himla demokratiska, utan ofta tvärtom. På samma sätt är Partiet Vändpunkt inte något nytt, utan en vanlig utbrytarsekt runt en snubbe som gjort sig och gjorts till guru. En Frank Baude i klimatkrisens tid. Det kommer som tur är att bli partiets död vad det lider.

Jag är min egen Valentine

Hennes dotter hade sagt till henne att komma över till mig med en mistel eller vad det nu är en ska komma över med, så kanske det kunde bli vi igen. Hon berättade det här i köket på Södervärnsgatan och väntade på min reaktion. Jag visste inte vad jag skulle svara, så det blev tyst. Och den fjortonde februari kom och gick utan vare sig mistlar eller påringningar på dörren. Jag la upp något sarkastiskt på Instagram, inte om henne, utan om tvåsamhet och sen gick livet vidare och det blev den femtonde. Ingen vet hur saken hade fallit ut om det verkligen plingat på dörren. Det är ju bara genom handlingar som förändringar kan hända, det vet alla som gått på KBT eller läst någon självhjälpsbok. Hon tog aldrig risken/chansen. Vad hon gör nu idag vet jag inte och har inte med att göra. Var och en hittar sitt sätt att leva. Men den som väntar på att någon annan ska göra något för en, ta initiativ, bjuda upp, väljer inte sitt liv. Den tar det andra serverar. När jag idag cyklar förbi ett konditori och köper en bakelse och sen brygger en kanna starkt kaffe och sätter mig i köket, så gör jag det med viss stolthet ändå. Jag väljer min egen bakelse i livet och väntar inte på någon annans pling i mailboxen, so to speak. Jag börjar känna att jag rett ut min skit. Mina två senaste relationer har när det krisat utspelat sig på min planhalva. Jag har varit det försvarande laget, den som kallats vid namn och fått höra diagnoser ställas och vem vet vad mer. Det är över nu. Det finns ingen mening med att upprätthålla oförrätter och jag äter hellre bakelser i ensamhet än att rusa in i samma, samma en tredjefjärde gång utan vidare analys. Jag bygger mitt liv kring mig själv nu och det är det svåraste jag någonsin gjort. Förr lyssnade jag på Ulf Lundells sång om kvinnor som befriare och så blev hon mitt allt, min förtrogna och enda vän. Att stå på egna ben är vingligt. Så idag är jag min egen Valentine. Jag förstår att ni undrar.

Så långt från terrorism en kan komma

Taktiskt är det såklart oerhört smart av djurindustrin och det klimatblundande etablissemanget att få debatten om djurhållning och vad som ska till för att klara klimatmålen att handla om några knäppskallar som hotar snälla, men omedvetna bönder. Ibland kallas sånt för att bygga halmdockor. Skulle inte förvåna mig om de anlitat en PR-byrå för ändamålet. Så brukar det gå till. De som ägnar sig åt olaga hot eller sätter eld på ladugårdar ska såklart lagföras för det. End of story. Och vad du själv vill göra för klimatfrågan är en sak mellan dig och ditt samvete. Eller mellan dig och kommande generationer, om du så vill. I det sammanhanget är vi några som förutom att bilda opinion och fostra ungar också delvis lagt om vår livsstil. I det ingår att äta mindre kött eller inget kött alls. För mig står det dessutom klart att det är fel att ta odlingsbar mark i anspråk för att odla grödor som en sedan serveras till djur i fångenskap som sen dödas för att bli mat. Andra må se det annorlunda, men så tycker jag. Att i grunden inte vilja att några individer lever som fångar står jag för, men jag äter för all del ost och glass. Även min sol är fylld av fläckar.
De andra sakerna som jag gör för klimat och miljö är att återanvända, inte bo onödigt stort och att undvika fossila transporter. Men visst åker jag bil ibland. Det finns det utrymme till. Saker är inte helt svarta eller vita.
Om vi alla drar några strån till stacken så kan det fixa sig. Ingen kan göra allt, men alla något. Och att rädda planeten och samtidigt må lite bättre är så långt från terrorism en kan komma.

Två semlor till mig

Jag köper en fryspizza och ett paket med två semlor på ICA. Bägge är till mig. Det är småregnat och jag ska springa en runda, för det är ett bra sätt att starta helgen. Ta ut stegen, känna sig lite bra efteråt, lite åt det nöjda hållet för att en är en a dem som springer. Det ekar av röster i mitt huvud, kollegor, ungar och så hon som jag stod och pratade lite extra med utanför hennes hus för bara en stund sen. Min fellow singel valentine nästa torsdag eller så. Jag ska skicka henne ett kort,jag jan redan höra hennes skratt eka. Det kommer hon att gilla.
Rösterna i skallen kan tjäna som förberedelse inför kvällens tystnad. Jag är ensam. Min lägenhet är beredd på besök, men det kommer inte att komma någon. Redan vid den tanken sätter skulden in. Jag har avvisat sällskap, tackat nej till några som gärna vill, trott mig förmer, över min liga, inte nöjt mig.
Det är nu vi ska skylla nedstämdhet på februari, på det meningslösa duggregnet. Men jag är inte så förfärligt nedstämd. Däremot känner jag skuld . Jag tar fram redskapen, mot de som känner mig så väl att de alltid vet vilka knappar de ska trycka på. Eller som belönar mig med tystnad. Mot hjärnspöken och historierevisionism. Och den där människan som skrev till Mansbebisar för att få mig blockad. Vilken nolla. Kan du inte nöja dig med ditt eget perfekta liv?
Sen tar jag fram ett glatt minne som extra värn. Det var en solig dag i den tidigare så instängda staden i den instängda landet. Jag var på semester och fick vara med och se på en stad som tog sina första steg i friheten. Nylagda cykelbanor och statyer av avpolletterade hjältar som satts i skamvrån. Josef, Vladimir och allt vad de hette. Oranga ledbussar från Kina och överallt cafeer vid starkt kaffe i små fingerborgar till koppar. Jag gick på en rundvandring och slog mig i slang med en kvinna som efter turen tog med mig på museer med spionutrustnung och propagandistisk konst och som klättrade upp till toppen av det pyramidliknande nedlagda museet över den döde diktatorn. Vi blev serverade öl av kypare med uniform i ett torn som snurrade och tittade ner på hus som var slitna och vackra och diktatorns villa, så anspråkslös men ändå med tydligt hårda väggar och stängsel runt som du inte hade velat klättra över ner det begv sig. Vi drack Rakia på olika pubar och barer och flörtade med andra gäster och sjöng sånger från våra trakter för häpna öron, det kunde inte bli bättre. Och hon som var med mig var ung och full av liv och drömmar och vi kom på att vi hade samma yrke och vi pratade på om det, jämförde våra länder och system. Så skulle livet levas, tänkte jag i den ljumma sommarnatten som föll snabbt som en fura, i främmande städer med främmande munnar och öron som både lyssnar och talar utan att döma. Vi skildes åt utan att byta nummer eller lägga till varandra på Facebook. Det som händer i Tirana får stanna i Tirana. Och jag tänker att just ett sånt äventyr som där får du bara om du reser ensam och öppensinnad. När du flyr in i närmaste tvåsamhet tackar du samtidigt nej till alla andra vägar.  Du testar inte vad du går för. Du använder andra som psykofarmaka. Men priset för ståndaktigheten är pizza i ensamhet och ingen som vill veta om boken är bra. Men en får bägge semlorna. Alltid något.

Bye bye Björklund

En gång träffade jag Jan Björklund. Vi satt båda i en paneldebatt på Göteborgs stadsteater om lokal demokrati. Han var en gladlynt uppåtgående stjärna i Fp, borgarråd i Stockholm. Hans västgötska dialekt var distinkt och jag placerade den snarare i närheten av Skövde än på Slätta eller nere i Sjuhärad. Ja, jag har öra för sånt. Sen blev han partiledare och senare skolminister och en allt tråkigare ledare för ett allt tråkigare parti. Men jag dömer ingen. Politik är svårt och slitsamt, lite som många andra offentliga jobb. Det jag däremot håller emot honom är hans bidrag till en vulgariserad skoldebatt. I just den frågan lät han som dem som skryter med att de gått i Livets hårda skola och han koketterade med sin enkla uppväxt, som om det vore en ursäkt för att prata mot bättre vetande. Vi är många som inte kommer från bildning och finkultur, men som ändå vet att kepsar och telefoner i klassrummet är ytliga skitfrågor och att betyg bara hjälper uppåtsträvande medelmåttor. För alla andra är betyg meningslösa eller styr undervisningen mot sånt som är lätt att mäta.
Jag betvivlar inte alls hans goda intentioner. Men det spelar ingen roll. Fakta fanns att tillgå. Vet väl inte heller hur liberal han var egentligen, det ordet är utnött som mina gamla kängor och något som omväxlande används som skällsord eller hederstitel. Den klassiska liberalismen är inte dåligt naiv som politisk ideologi, men det är alla hårddragna politiska ideologier om en tänker efter. Blandat är godast även där, konstaterar jag och ser på min tomma godispåse. Idag åt jag salt. Det var en sån kväll. Men särskilt frihetlig var inte FP under Björklund, det är svårt att ljuga ihop. Nu ser jag att hans trötta parti ligger dåligt till i opinionen. De hade visst svårt att komma fram till om de skulle stödja en mittenregering eller en som lutar sig mot nazister och galenpannor. Sånt kan ju vara svårt. Men precis på slutet av sin karriär gjorde faktiskt Björklund något väldigt bra och rätt. Synd att det skulle dröja så länge och att det var så mycket märkligheter längs vägen.

En prosecco på tåget

I mitten på juli kliver jag på ett nattåg i Hamburg. Lyckan står mig bi, trots att det är sommar och säson så får jag en helt egen kupé. Alla andra reser i sällskap, så jag kan flyga under radarn. En trevlig kvinnlig konduktör visar mig rätt och bedyrar att jag kommer att förbli ensam i kupén , trots sitt den är gjord för tre. Sen tar hon min biljett och beställningssedeln till frukosten och går iväg. Jag är ensam i min österrikiska tågcell, men med nycckelkort om jag vill se mig om i tåget. Det vill jag inte. Jag packar upp tandborste, böcker och laddare. Sen slår jag mig ner. Den som åker med de österrikiska järnvägarnas natttåg och kostar på sig lyxen att sova i en sovkupé får en liten flaska prosecco som njutning och sömnmedel. Jag öppnar min lilla flaska och slår upp drycken i ett glas. Det finns två personer på jordklotet som vet att jag brutit mitt nykterhetslöfte. Den ena är i lag förbjuden att berätta det för någon och den andra kommer inte heller att göra det. Det får förbli hemligt ett tag. Jag har dessutom lovat att aldrig dricka ensam, men en liten prosecco är ingen fara. Jag lyssnar lite på musik och ser ut över mörklagda tyska hedar och funderar. ”Love hurts”, sjunger Gram Parsons och det gör det kanske. Förra året reste jag i sällskap med min dåvarande fru, den var vår sista resa, det visste vi, sen skulle vi ut i den stora friheten. Vi låg i liggvagn bland prasslande påsar och hostande herrar och det var varmt som i en bastu, inte svalt som här och nu. Det blev en omväxlande och rolig tågluffning den gången som resulterade i ett bokmanus, en roman, som tyvärr inte publicerats än. Men nu är jag ensam. Det är mitt normalläge, trots all tvåsamhet jag levt i under åren. Under alla omständigheter är du ensam när du möter livets makter och tågluffar du ensam, så väljer du resmål själv och skaffar sällskap på vägen. Under våren och sommaren har jag för all del dejtat förstrött, men behovet av bekräftelse eller att fly in i ny tvåsamhet finns inte på samma sätt som förr. Fast ibland behövs närhet och kroppskontakt, det är svårt att ljuga bort. Men jag ska hitta mina resmål och vägar, nu när även mitt politiska engagemang skalas ner. Ensam smuttar jag på min prosecco. Jag lovar vare sig trohet eller nykterhet längre. Nu är det omdöme och inte regler som styr mig. Innan jag somnar läser jag lite i en roman. När jag vaknar är det alper utanför fönstret och konduktören knackat på och kommer med frukost och min biljett. Strax innan tåget bromsar in på Innsbrucks station ser jag det blåa vatttnet i en porlande bäck och jag tänker att det är samma vatten nu som på dinosauriernas tid. Allt rör sig, men det mesta i livet och tiden är kretslopp.