Grubbel och glass: årskrönika 19.

För precis ett år sen satt jag på Condeco med min vän L och fikade. Idag satt vi i hennes vardagsrum och gjorde samma sak. Hennes son spelade FIFA och hennes dotter la pussel. L och jag pratade och pratade. Allt har hänt och inget. Ett år har gått.  Nu är jag hemma igen. Jag sitter i köket i min lägenhet. Det surrar i elementen, jag skulle egentligen fått nya under året, men det blev visst inte så. Var inte jag bortrest, så hade firman som skulle montera semester, det var i osynk under hela säsongen. Jag är ensam här i lägenheten. Det är det normala nu. Sonens rum har blivit ett sovrum med en helt ny dubbelsäng som jag kan bre ut mig i. Idag är det menlösa barns dag. Jag minns hur Mikael Bernhoft i åttonde klass pekade bakom min rygg mot mig när vår lärare pratade om den här dagen. Jag låtsades som inget. Nu är han gift med en thailändska och bor i Vingåker. Och, jodå, på hans facebooksida lajkar han Sverigedemokraterna. Såklart. Vi människor hamnar på olika ställen i världen. En får stå för sina val. 2019 går till historien som det år då jag vände mig in mot min egen trädgård och beskar mitt träd på döda grenar, så att de friska kunde leva vidare. Det fick bli så, trots det politiska klimatet. Jag detoxade från oro och gav upp kampen mot det som stör mig, accepterade det som alltid är där i min kropp, accepterade medicin och ännu fler insikter, hoppades att jag var värd något, värd att tycka om eller rent av älska, slogs mot ensamhet och för de stunder av lycka som faktiskt kom. Jag vann den kampen. Någon publicerade mot slutet av året vad som skulle vara en nidbild av mig på sitt Instagram. Är det så vederbörande ser på mig, så är det. Jag fick fundera på om det kunde ligga något i det och fundera på varför människor som inte missar ett tillfälle att bedyra sin lycka, ändå vill lägga tid på att avsky mig. Men jag är kanske inte för alla. Hos mig finns något som delar vattnet. Love eller hate. Det år vara så. Grubbel upptog väl mycket av min tid, fast de inte läker några sår. Det åts för mycket glass och choklad. Min ryggsäck prickade av Östeuropa på sommaren, men först Berlin i januari och mot slutet även Marseille. När jag reser är jag mitt bästa. Det är vindar från medelhav och solen på mitt ansikte längs Dnjepr, som tar fram den jag vill vara. Jag är 56 och längtar till framtiden, när allt fler längtar tillbaks. En släng av dåligt samvete över att jag varit så inåtvänd under året slår emot mig, det är skarpt läge, nassepartiet har en fjärdedel av väljarna bakom sig, men sen tänker jag på mitt jobb, hur vi bygger underifrån, hur vi faktiskt drar vårt strå till stacken och attackerar toxisk maskulinitet och rasism och tänder hopp i barns ögon. Under delar av året var väggen nära. Det är svårt att räcka till. Men det får duga, det som blev. Tack till familjen och till M, F, K, L, S, J, V, A, J, R och andra för att ni finns. Hejdå till er som försvann. Livet går vidare. Putsa vindrutan, men gör backspeglarna små. 

Ja, snart vänder det.

Åker tåg och lyssnar på Springsteen. This hard land för mig från Helsingborg till Landskrona. Men livet är inte påtagligt hårt i Skåne. Det är ett rikt landskap med god infrastruktur och odlingsmöjligheter. Ändå är det ett landskap där hälften av männen gnäller som bebisar över att människor från andra håll har fräckheten att komma hit undan fattigdom och förtryck. Folk födda på slutet av sjuttiotalet säger sig längta till en annan tid. Men de vet fan inte vad de pratar om. I min ryggrad sitter berättelserna från farmor, mormor och andra som faktiskt var med långt innan ett ungt par i Sölvesborg gav sin son det vackra traditionellt svenska förnamnet Jimmie. Berättelser om kyla, löss och en överhet som tog vad de ville ha. Det är oavsett vilket en sorg att unga människor längtar tillbaka, tänker jag. Sen lägger jag upp en bild på Instagram föreställande mig på det fjärran 00-talet. Jag ser ut som Anders Glenmark. Kanske är vi släkt, för en del av mig kommer också från Tomelilla. Senast jag var där såg jag en by med tomma butiikslokaler och gles trafik. Utanför låg en rallycrossbana och ett sommarland med vattenrutschbanor och gamla marknadskaruseller. Men ändå, folk verkade ha det okej. Kollar ut genom fönstret. Motorvägar ringlar fram över Skånes kullar och åkrar. Folk kör hem i Vovos och Subarus med bakluckan full av prylar. Det är grått, men snart grönskar det igen. Mitt emot mig på tåget sitter en ung tjej i päls och med en kasse från Zara på platsen bredvid, skärmandes av världen. Hon pillar på sin telefon precis som jag. Ja, snart grönskar det igen. Allt vänder. 

Allez, allez #marseilledec19

Det finns bara ett fotsbollslag på herrsidan i Frankrike som går att hålla på och det är Olympique de Marseille. Därför betalar jag 35 euro för att sitta bekvämt och titta på när stans stolthet vinner enkelt mot.... 

Det är dyrt, men inte lika dyrt som i England, där priserna är astronomiska. Det är ändå kanske trettio tusen pers där. Fotbollsmatchen är en av de få saker i guideboken som jag verkligen gör. Varken än If, eller nationalparken fick något besök. Däremot har jag suttit på caféer och läst i en bok i solskenet och låtit mig fara vild i den brötiga stadsmiljön som är Marseille. Sett på människor av olika sorter, drömt mig framåt och någon gång bakåt. Så reser jag nuförtiden. Jag har ändrat mönster, som det heter. En timme för tidigt kommer jag till fotbollen. Jag och tider. Herregud. Det är med det som med pratande, antingen är jag för mycket eller för lite, det är aldrig lagom. Lagom är det inte heller att jag går helt vilse efter matchen. På vift i ösregn i stans södra delar. Men jag vet att det fixar sig, för det gör det alltid. Kanske återkommer jag till det i bloggen på nyår, men det största för mig i år är att jag inte oroar mig så mycket längre. En blir som en umgås och i år har jag mest umgåtts med mig själv. Men jag kommer till det en annan gång. Det och baksidan: ensamhet. 

Mina fötter blir plaskvåta, men snart ser jag en skylt med ett stort M och jag går in i värmen. Två minuter senare kommer tåget. På morgonen läser jag i Sydsvenskan om en kvinna i Sjöbo som gått från SD och Pegida till att hjälpa flyktingar, men till priset av förlorade vänskaper. Saker kan bli bättre. Och i morgon är det jobb igen. Channukkah, sameach. 

Off season. #marseilledec19

Jag slåss fortfarande mot borde. För en ska ju utnyttja tiden väl när en är på semester, sägs det inne i min skalle. Det finns en rastlöshet i mig som är svår att hantera. Jävlar anamma. Så idag gick jag både på konstmuseum och på Marseilles historiska museum. Såg bra foto och tråkiga utgrävningar, såg en medeltida båt och obegripligt måleri. Sen tog jag mig runt i den gamla stan där en massa snygg streetart pryder väggarna. Det är off season så en får vara nära nog ensam både på museer och på de barer och caféer som ligger i turistkvarteren. Fransmännen julhandlar och går på loppis. Mig passar off season perfekt, nu precis som när jag en höst hängde några dagar i en tysk badort. Det var nästan spöklikt. Jag kunde gå där bland tillbommade strandrestauranger och känna mig speciell. Här i Marseille är det inga spöken, bara människor och hus. Inte samma stil som i Milano, men ändå. Ögonen får sitt. Så kommer solen fram och en sätter sig och beställer en fingerborg kaffe. Livet är gott och jag fattar inte ett jota av vad servitören säger. Men beställa kan jag. Och be om notan.

När jag vaknar nästa morgon så regnar det. Det är vinter. Glasögonen immar igen och jag går nästan direkt från hotellet till ett fik och sätter mig och läser. Servitören är butter och har en mustasch som får mig att tänka på 'allo 'allo. Det är fortfarande semester. 

Non, je nr regiette rien? #marseilledec19

En man går runt på spårvagnen med mössan i hand och sjunger "Non, je ne regiette rien". Det kostar mig en euro. Tammefan. Kvinnan mitt emot mig, som jag raskt rasifierar såsom kommandes från ögruppen Komorerna (kvällen innan har jag googlat Marseilles demografi) ler mot mig och jag ler tillbaka. Jag vet att mannen som sjunger Piaf kommer att köpa alkohol för pengarna. Men ändå. Det är fett värt det. För honom är det nog mest en sång. För mig är orden allvar. Tror att jag skrivit både det ena och andra om saken här i bloggen. För 1) om jag inte ångrar något kan jag inte ändra mig och 2) gjort är gjort.

Whatever. 

Jag går av vagnen och springer en mil, mestadels längs havet. Det är så en ska göra i städer vid kusten, i alla fall jag, för havet lugnar ner mig en smula, får mig in i stillsamhetens fålla. Folk pratar franska här och jag kan fan inte det språket. Men de flesta vill förstå och det är bra. Vi människor vill kommunicera. Det är segt att springa och självberömmet vet inga gränser när jag till slut ser den gamla hamnen torna upp sig med fritdsbåtarnas master som känselspröt mot himlen. Solen skiner. Min själ har det bra. Och jag unnar mig att skippa krysslistorna ur guideboken och gör istället vad fan jag känner för att göra. Så det blir en nyduschad eftermiddag på museer och uteserveringar. Telefonen är en länk mot vänner och världen, för så vill jag ha det. Ingen kan längre påföra mig skuld och skam för det. Det är mitt liv. Mörkret faller och jag dricker ännu en kaffe på ännu en bar med zinkdisk och män, alla dessa män. Servitrisen vill verkligen prata med mig och jag med henne, men inget språk förenar oss. Till sist fattar hon att jag kommer från Sverige. Kanske vet hon vem Roger Magnusson var, men nej, hon är för ung för det. Hennes familj kommer från Algeriet, så tji fick jag som trodde att hon var en alldaglig fransyska, smal med mörka ögon och lockigt hår. Sen har hon andra gäster att ta hand om och jag proemenerar genom en stad lika mångfaldig som Malmö, men där allt är så mycket skarpare och ljudligare. Det blåser från havet och båten till Alger lämnar kajen med ett moln av svart rök från skorstenen. 

Svävar som en ängel #marseilledec19

Att resa ensam är lite som att vara en av de där änglarna i Himmel över Berlin. Du observerar. Där en synnerligen stilig man med schal slängd nonchalant runt halsen, där en kvinna med hijab och ett skrikande barn. Tänk alla gånger en skulle ha med sig ungarna nånstans och de bara vägrade. Och inne på baren, tre män spelar kort och en annan ensamresenär sitter med en kopp kaffe och gud vet vad han tänker på. I alla ställen en kommer till, så letar en upp likheter och skillnader mot andra platser som en varit på. Här i Marseille är det lite som Neapel, lite som Göteborg, lite som i Valletta. Det är gator som leder till havet och backar. Det är en stad som fattats på min lista. Jag unnar mig en knapp vecka här. 

För mig är en resa också när jag verkligen sträcker ut benmusklerna och kommer upp till en basilika, som heter Notre-Dame, efter den där jiddische maman som fick en ingivelse, och sen sätter mig ner bland kandelabrar och krucifix och ber en liten bön till den katolske guden om något jag aldrig tänkt be om igen. En bön på tvären, för gud hjälper den som hjälper sig själv, som jag brukar säga till förskolebarnen. Sen är ju inte den katolska guden min direkt. Den katolske guden har för pråligt utanverk och gud kan ju inte vara människa, det fattar väl vem som helst? 

Marseille blir som hemma med en gång och jag fortsätter att flyta runt i stan. Det är en enorm demonstration på gång, det känns som om det är Pridefestival för heteros, det är soundsystems, talkörer och alla bokstavskombinationer som tänkas kan. De demonstrerar för eller emot inskränkningar i pensionssystemet. Kravallpolisen vaktar, de ser ut som om de ska ut i krig.

När jag kommer tillbaka till hotellet slår det mig att jag inte pratat med en enda människa idag, förutom såna jag beställt mat och öl av. Som en svävande ängel, typ. I morgon får jag nog bli människa igen. 

Jag trodde kärlek måste vara krig

”Det är för att du är passionerad”, säger hon, när jag ännu en gång hävdat att lugna tysta människor är tråkiga. ”Det är för att du alltid haft stormiga förhållanden. Du tror att det inte är kärlek annars”.
Sen säger hon att det finns andra sätt att göra det på. Att det finns människor som är lugna och trygga och ändå inte tråkiga. Jag vet, det är såna som blir bra kollegor och whatnot, men jag ser dem aldrig närmre än så. Alla mina kärlekar och darlings har varit människor med temperament och en inre eld. Det bara är så. Jag hävdar det bestämt. Hon skakar på huvudet. Jag tar en slurk ur kaffemuggen. Sen pratar vi om annat.
Nästan samma scen upprepar sig några dagar senaste. En kvinna med lugn röst förklarar samma sak för mig igen, helt oombedd på en plats där jag minst kunde ana det. ”Du kanske tror att lugna människor måste ara tråkiga, Anders. Men du passar inte med någon som är som du”.
 Jesus. Vad fan händer. Jag undrar om det är ett mirakel och så pratar jag med min vän med insikt i den sortens frågor och hon säger att mirakel är något annat än det vi tror, det är när människors hjärtan vänds från misstro och hat till omtanke och respekt. Det är så vackert att jag nästan blir gråtfärdig, trots sertralinet. Den jag misstrott och stundom hatat är nog i så fall mig själv och det är antagligen mig själv som jag måste visa respekt och omtanke. Jag måste inte sparka bakut och dissa helt vanlig jävla snällhet, men det är så svårt att lära om. Det är också ganska sent påkommet, tänker jag medan regnet trummar mot fönstret i köket och elementet surrar och jag tar en sked jordnötssmör ur burken. Men jag ska inte vara så What if, har jag lovat min vän med de skarpaste ögonen utan mer här och nu. Men jag trodde att kärlek måste vara krig. Jag trodde att det inte var på riktigt om den jag levde med inte då och då förklarade vilken idiot jag är eller usel förälder eller i bästa fall bara slarvig (sant hur en än räknar) och att jag högg emot och sa saker jag sen ställdes till svars för. Jag trodde att jag skulle vara glad för varje dag som jag inte blev utslängd eller bedragen, för det var ju så det skulle sluta. Så till den milda grad var jag sådan att jag mer än en gång snarare flydde slagfältet innan kanonerna började mullra. Jag har offrat mycket för att å bli älskad och omhållen. Men jag har emellanåt också gett upp för lätt. Tänkt: ”Gå du till någon bättre”.
Nu sitter jag här. Mitt bord från Öppna hjärtat är repigt. Ett ljus med ett porträtt på mig fladdrar mitt på bordet, en julblomma och en glad teckning från en unge lättar upp den bruna tonen i mitt kök. Detta är mitt finaste hem någonsin. I två år har jag byggt mitt hem och mitt värde. Jag har varit snällare mot mig själv, i alla fall hygglig. Sertralin, kaffe och dyr glass hjälper, liksom böcker och serier. Löpning, om än utan prestationskrav. Jag trodde kärlek måste vara krig, för jag trodde att jag var en soldat, en martyr, en Don Quijote som han på väggen i mitt vardagsrum. Jag trodde fel.

Den falske och äkta Anders #56

Det är ändå lite sorglustigt att samma person som en gång tyckte att jag var för öppenhjärtlig på nätet nu hittar på att jag skulle göra saker i lönndom. Men det är inte mitt problem att jag upptar en människas sinne så till den milda grad. Herregud, jag är ju ingen. Helt ointressant för nästan alla. Men ändå kanske en bekväm person att lyfta fram när en vill motivera sina märkliga livsval. Anders Törnblad är dum, liksom. Då blir någon annan per automatik snäll. Stackars den som behöver brottas med sånt. Men jag har inga fake accounts. En endaste gång har jag haft det och få var det inte för att kolla epatraktorer och selfies med hundar, utan  för att kolla om en tjej jag dejtade var otrogen. Det var för tretton år sedan, fortfarande var internet en fluga och jag var osäker och korkad. Det skulle vara lätt för mig att skylla ifrån mig, men jag får stå för min handling. Och inte nog med att hon faktiskt inte var det minsta otrogen (vad det nu är), jag gjorde dessutom bort mig genom att skicka en bild från "fel" konto till henne. Där fick jag stå med skammens nedfällda blick. För första och enda gången var jag svartsjuk och kontrollerande. Jag bestämde mig där och då för att aldrig, aldrig göra något liknande. Den som vill lura mig får väl göra det. Och om hon är hos någon annan i hjärtat, så är hon liksom det oavsett var kroppen befinner sig. Och var den relationen inte slut innan, så var den det då. På goda grunder. En ska inte luras och jag kan hur som helst inte ljuga. Jag är behängd med samvetskval och skuldkänslor, så till den milda grad att jag ligger och vrider mig från kvällsekot till morgonandakten när jag tror mig gjort någon illa. 56, men blödig som ett barn. Sån är jag. I den mån det finns en falsk Anders, så är det väl han som kanske ibland är lite väl tjosanhejsan happy singel eller tvärsäkert uttalar sig om gud vet allt. Men ett par eller två skarpa ögon ser alltid igenom det och jag kryper till korset. Hej och hå. I övrigt så är det nog så tråkigt att jag är det ni ser. Ingen hudkräm täcker mina rynkor och inga filter i världen kan göra himlen rosa en skånsk vinterdag. Jag läser Tokarczyk och äter Budapestbakelse på min födelsedag och hon som födde mig får sen sitta i laminon medan jag gör en experimentell maträtt. Det surrar i elementet och fläkten behöver rensas. 

20 procent idioter?

Träffar en pappa till ett barn jag haft på gatan utanför jobbet. Han säger att den senaste skjutningen var utanför hans sons skola. Han skakar på huvudet. Jag ser att han är trött. Han har just gått av ett jobbigt pass som förare på Nobina, de som kör stadsbussarna här i Malmö. Sen säger han att han funderar på att börja köra i Lund istället. Det är inte läge för mig att dänga statistik i huvudet på honom och inte heller läge att förklara att jag och andra på mitt jobb faktiskt delvis jobbar i motvind när vi försöker fostra det uppväxande släktet pojkar så att de lär sig att det finns andra sätt att vara cool snubbe på än att springa runt med vapen. För det råder knappast konsensus om vapenlekars dålighet. Det relativiseras och slapphet kläs i högskolelingo av folk långt från gatan, so to speak.

Ännu mindre säger jag till mannen jag möter att en knapp fjärdedel av väljarna i Sverige tycker att det vore ett bra förslag att han förvisades från Sverige, ty mannen är arab, rent av muslim, och därmed en sådan vars närvaro i landet ses i termer av nivåer. Likförbannat kör han bussen som många losers och vinnare tar på morgonen och eftermiddagen.

Jag tar hans oro på allvar. Hans rädsla för sina barn och för att något ska hända på hans jobb. Andra säger till mig att inte nedvärdera SD:s väljare och att istället ta dem på allvar. Men det gör jag fan inte. Jag kommer att fortsätta att nedvärdera människor som gör en så svag analys att de tror att det är en bra idé att slänga ut hårt arbetande bussförare på grund av födelseort och sätt att tro på gud och att mitt barnbarn ska välja vilken nation av eller Grönland som hon har lojalitet med. Jag och mannen skiljs åt. Jag hade inga bra svar till honom. Sätter mig på cykeln och pluggar lurarna i öronen. Uffe sjunger att jag ska gå ut och vara glad. Och visst är hoppet större än hoten. Det måste vi tro. Även om en snubbar tror att det är coolt att bära vapen och drygt 20 procent av svenskarna verkar vara idioter. 

Till och med Ebba.

Började raljera i personalrummet om att Ebba Busch Thor ska skiljas från sin man fotbollsspelaren. Hon av alla, menade jag på. Får ens en Livets ord-fostrad familjefundametalist göra det? KD är ju det parti som mer än något annat tycker att det privata är politiskt, åtminstone har det varit så historiskt. Nu är de mest allmänt högerpladdriga och givetvis en smula flörtande med rasismen. Det är ju årets trend i politiken. Men det är inte roligt med skilsmässor och inget att raljera över. Fel av mig. En kan väl ändå hoppas att skilsmässan gör henne en smula ödmjuk inför detta med relationer och att tvärsäkerheten får sig en törn, det mår vi alla bra av. För min del har inget varit så utvecklande som mina skilsmässor/separationer. Den senaste tvingade in mig i ett inre reformarbete och jag har gått via frihetskänslor, skuldkänslor och längtan efter något, till ett här och nu med försiktiga planer och fladdrande stearinljus. Relationer är allt, men du är jaget i din egen bok och det är tyvärr viktigt att veta att du själv sitter vid ditt livs tangentbord. Om du inte står för något, så faller du för vad som helst, men står du för stelt och har för tjock hud så missar du blommorna längs vägen. Ha inte för starkt fokus. Också Ebba skulle misslyckas med tvåsamheten. Det är som sagt lätt gjort.