Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
30 december 2017
Inga argument kvar
28 december 2017
Istället för årskrönika
24 december 2017
Vill du ha din frihet, så får du ta den
19 december 2017
Du definieras av dina handlingar. #föräldraledighet #klimat
Nej, det blir ingen individualisering av föräldraledigheten, inte ens fem öronmärkta månader åt vardera föräldern på ett tag. Ni kan andas ut och köra till jobbet som vanligt, snubbar. Detta trots att vi vet att tvåsamma heterorelationer är jämställda fram till barnens ankomst, för att sen fånga oss i samma mönster som farmor och farfar. Jämställdhet kan inte pratas fram, det måste till handling. Med en jämställd föräldraledighet så ökar kvinnors ställning på arbetsmarknaden, medan män tar större ansvar för obetalt arbete i hemmet. Alla som vet nåt, vet att det är så. Men när det kommer till action, så blir det för jobbigt för för många än så länge. Så allt förblir vid det gamla ett bra tag till. Sådan är politiken. Samma sak är det med klimatfrågan. Alla som vet något vet att det är bilen, biffen och bostaden som måste angripas om klimatet ska ha en chans. Bilåkandet måste ner rejält, samma med köttkonsumtionen och den genomsnittliga kvadratmeterytan per person måste ner den med. Men vi ser inte de radikala besluten som behövs för det. MP försöker i regeringen, men det tar stopp. Folk fortsätter att köra stora bilar och köttkonsumtionen är betydligt högre jämfört med vad som är rimligt. Och staten subventionerar stora bostäder.
Palme sa att politik är att vilja. Det är fel. Du definieras av dina handlingar.
12 december 2017
Ett långsamt hejdå till kommunpolitiken
Det är ännu en morgon med starkt kaffe och P1 ur en riktig radio i fönstret. I huset mittemot ser jag hur andra medlemmar i bostadsrättsföreningen tänt sina lampor.
Jag ska på möte i tekniska nämnden, det är årets sista möte och de beslut vi ska fatta är viktiga, men inget större drama, men ändå saker som gemensamma miljökrav vid upphandling av entreprenader, några motioner och som vanligt en massa byggen, vi har hunnit vänja oss vid att stan växer som aldrig förr. När jag sen kommer till jobbet i eftermiddag så springer barnen mig till mötes och kramar om mig och kollegor kommer att fråga om vad jag beslutat idag, helt utan ironi, bara för att de är nyfikna. Det är en vanlig dag i mitt liv.
Men på det, som det mesta annat, blir det snart ändring. Jag lever i förändringarnas tid, det är anmärkningsvärt hur historien utvecklas språngvis. Resultatet av medlemsomröstningen i MP-Malmö visar att det är tid för mig att ta ett långsamt farväl till kommunpolitiken. Det är som det är. Hade jag ägnat mer tid åt att hänga på kanslier och kongresser, så hade det sett annorlunda ut. Men jag valde att istället jobba med att tända stjärnor i barns ögon, och förändra världen i konkreta handlingar. Jag skulle gjort likadant även med facit i hand. Kanske kan partiets kris inte illustreras bättre, för många har ägnat för mycket tid åt att spegla sig i varandra och bonda med sina likar snarare än att stå på det så kallade golvet och känna kaffedoften.
Det som är kvar av min kandidatur inför nästa år är erbjudandet om att bli toppnamn i regionen. Jag erbjuder mig att vässa orden i valrörelsen och träna på hårda handslag och aktivt lyssnande inför de kommande fyra åren. Och med mig i laget så händer det saker som syns och hörs. Den som lever får se hur det blir med det. Erbjudandet finns kvar, jag är dokumenterat uthållig även vid motgångar och amorterar mina lån med annat än arvoden, vilket ger en stor frihet.
Men i övrigt är detta ett långsamt farväl till kommunpolitiken.
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn nånstans.
09 december 2017
Det som skriks om judar skriks också om mig
Jag kommer ihåg Jevgenij Jevtusjenkos dikt om Babij Jar. Han skrev att det som hände judarna också hände honom, för han var medborgare i Sovjetunionen. De orden formade mig. Jag var 17 och satt i skolbänken på Majornas gymnasium och blötsnön täckte grusplanen på på Karl Johans torg och till och med de vackra landshövdingehusen på andra sidan torget såg gråa ut i februaris livlösa dike. Det som nu kallas antirasism har följt mig sedan dess, ute bland folk, på jobbet och i politiken. Det sitter gjutet.
Jevtusjenko hade förstås fetfel om Sovjet. Varje försök att göra en utopi till verklighet slutar med taggtrådar och nackskott, det behöver vi inte orda mer om. Allt vackert växer organiskt underifrån. Det du kan göra är att så och vattna och redan det är mycket.
Och sår vi hat mot judar, kanske utan att ens mena något illa, så slutar det med våld och kanske död. Det jag sa i fullmäktiges talarstol för någon månad sedan om att vi förtroendevalda har ett ansvar för bilden av vår stad gäller lika mycket när det handlar om Israel och judar. När svenska politiker snackar om Israel på ett sätt som de aldrig skulle snacka om något annat land, så blir konsekvenserna att det skriks på torget om att döda. Det tredje steget vågar jag inte ens tänka på. Men det som skriks om stadens judar, skriks också om mig. Och det skulle vara detsamma om det gällde muslimer, danskar eller amerikaner. För jag är en äkta Möllanbo, malmöit och människa i världen. Som Jevtusjenko typ skrev.