30 december 2017

Inga argument kvar

Biblioteket i Malmö är min favoritplats i stan, utanför min läshörna, de stora fönsterna ut mot parken, böckerna i långa rader och luften fylld av surr och steg. Jag har lite som baksmälla efter en trevlig kväll igår, jag blir lätt sån, det är å andra sidan den enda baksmälla jag får sedan över tio år. Sen har jag druckit dåligt under dagen, bara kaffe, inte den tropiska juice som jag köpte billigt igår på ICA. I morgon ska jag flyga till Malta. Jag lämnar utlästa romaner och lånar en guidebok. På Malta ska jag också läsa Amos Oz bok om Judas. Jag hoppas den är bra. Jag hör vad ni säger, men jag ska flyga i alla fall. Däremot klingar mitt köttätande på sista versen. Från och med nyår är det i stort sett över. Jag har inga argument kvar, bilen, biffen och bostaden måste minska för klimatets skull och det är inte rimligt att hålla köttindustrin och en oetisk djurhållning under armarna. Så jag lägger ner det. Att leva som jag lär är viktigt för mig. Samtidigt skyr jag högtravande moralism. Jag är ofullkomlig. Människan lämnade paradiset för världen och i denna värld är det som vi med politiska medel ska bygga ett samhälle och inte med självgod livsstilande. Men argumenten för kött tog alltså slut, detta avslutandets och nyorienterandets år 2017.

28 december 2017

Istället för årskrönika

Sara och jag pratades vid om året som gått. Om modet att bryta upp och gå vidare, som i dagarna också innebär att vår skilsmässa fullföljs. Det är inte mer att orda om där, jo kanske då att handling räknas och inte så mycket tankar, som jag brukar skriva. Det är ofta en note to self, för jag tänker och drömmer mer än jag gör saker. Men vi skilde oss verkligen, flyttade hem till oss själva, från varandra. Sen ser jag en bild på instagram på Saras gamla hus i Falun. Vitt av snö, precis som då för sju år sedan, när vi packade det sista och sen förenades i Malmö. Det känns lite, för det som var viktigt ska kännas, annars hade det inte så stor betydelse som jag trodde. Låt livet kännas, bär dina ärr som medaljer för tapperhet i strid. Nu sitter jag i mitt bruna kök vid det bruna bordet, jag är ensam här och förutom paddan så ligger ett par lurar och mina glasögon där. Detta är mitt hem och mina saker. Jag gör mitt liv här och det är långt ifrån det liv jag gjorde för bara ett år sedan, men det är ett bättre liv, annars hade jag inte valt det. Jag har verkligen ingen lust att titta bakåt, ingen lust att återuppleva sorgliga samtal och när vi stod vid syrrans säng när hon låg nersövd och nästan döende, ingen lust att fördjupa mig i tårar och rädsla, för jag är inte ledsen och rädd denna sena decemberkväll, inte rädd för något alls. Jag ser hoppet i barns ögon istället, hoppet och glädjen i nuet, en varm kopp kaffe och ett vänligt ord från en kollega och en cykelbana som börjar byggas till våren. Nästa år kanske jag slutar med politiken eller så blir det mer än någonsin. Nästa år kanske jag lever ensam eller så träffar jag någon. Nästa år kanske sommaren blir het och torr eller så blir den regnig. Ingen vet. Det gör livet så underbart. Nu vänder vi blad, som kungen sa.

24 december 2017

Vill du ha din frihet, så får du ta den

Lyckan kommer sällan när vi ber om den. Lyckan uppstår i ögonblicken, de oväntade mötena och stunderna, när vi ser en fågel på en gren eller tar en kopp kaffe på en uteservering vid floden i Ljubljana och ett förälskat par går förbi hand i hand och vi minns hur det var när vi hade det så. Men på julen ber vi om lycka. Vi köper den för i runda slängar sju miljarder och sen skänker en smula till fattiga barn eller så. Underbetalda handelsanställda står med något jagat i blicken och slår in paket som vi sen bär hem i miljövidriga plastkassar. Jag är osynkad med allt det där och det har jag alltid variT också när jag levde i kärnfamilj, eller i synnerhet då, kanske. Julen är omgärdad av regler om rättvisa och fylld med ångest om en inte når samma instagramlycka som de andra i flödet tycks ha. Men istället för att gnälla, så gör jag det på mitt sätt. Jag springer en runda och sen kommer ungarna hem och äter. Nästa år skulle jag tro att det blir en resa någonstans. Som vanligt är det bättre att göra sin egen grej än att klaga på andra. Vi du ha din frihet, så får du ta den.

19 december 2017

Du definieras av dina handlingar. #föräldraledighet #klimat

Nej, det blir ingen individualisering av föräldraledigheten, inte ens fem öronmärkta månader åt vardera föräldern på ett tag. Ni kan andas ut och köra till jobbet som vanligt, snubbar. Detta trots att vi vet att tvåsamma heterorelationer är jämställda fram till barnens ankomst, för att sen fånga oss i samma mönster som farmor och farfar. Jämställdhet kan inte pratas fram, det måste till handling. Med en jämställd föräldraledighet så ökar kvinnors ställning på arbetsmarknaden, medan män tar större ansvar för obetalt arbete i hemmet. Alla som vet nåt, vet att det är så. Men när det kommer till action, så blir det för jobbigt för för många än så länge. Så allt förblir vid det gamla ett bra tag till. Sådan är politiken. Samma sak är det med klimatfrågan. Alla som vet något vet att det är bilen, biffen och bostaden som måste angripas om klimatet ska ha en chans. Bilåkandet måste ner rejält, samma med köttkonsumtionen och den genomsnittliga kvadratmeterytan per person måste ner den med. Men vi ser inte de radikala besluten som behövs för det. MP försöker i regeringen, men det tar stopp. Folk fortsätter att köra stora bilar och köttkonsumtionen är betydligt högre jämfört med vad som är rimligt. Och staten subventionerar stora bostäder.
Palme sa att politik är att vilja. Det är fel. Du definieras av dina handlingar.

12 december 2017

Ett långsamt hejdå till kommunpolitiken

Det är ännu en morgon med starkt kaffe och P1 ur en riktig radio i fönstret. I huset mittemot ser jag hur andra medlemmar i bostadsrättsföreningen tänt sina lampor.
Jag ska på möte i tekniska nämnden, det är årets sista möte och de beslut vi ska fatta är viktiga, men inget större drama, men ändå saker som gemensamma miljökrav vid upphandling av entreprenader, några motioner och som vanligt en massa byggen, vi har hunnit vänja oss vid att stan växer som aldrig förr. När jag sen kommer till jobbet i eftermiddag så springer barnen mig till mötes och kramar om mig och kollegor kommer att fråga om vad jag beslutat idag, helt utan ironi, bara för att de är nyfikna. Det är en vanlig dag i mitt liv.
Men på det, som det mesta annat, blir det snart ändring. Jag lever i förändringarnas tid, det är anmärkningsvärt hur historien utvecklas språngvis. Resultatet av medlemsomröstningen i MP-Malmö visar att det är tid för mig att ta ett långsamt farväl till kommunpolitiken. Det är som det är. Hade jag ägnat mer tid åt att hänga på kanslier och kongresser, så hade det sett annorlunda ut. Men jag valde att istället jobba med att tända stjärnor i barns ögon, och förändra världen i konkreta handlingar. Jag skulle gjort likadant även med facit i hand. Kanske kan partiets kris inte illustreras bättre, för många har ägnat för mycket tid åt att spegla sig i varandra och bonda med sina likar snarare än att stå på det så kallade golvet och känna kaffedoften.
Det som är kvar av min kandidatur inför nästa år är erbjudandet om att bli toppnamn i regionen. Jag erbjuder mig att vässa orden i valrörelsen och träna på hårda handslag och aktivt lyssnande inför de kommande fyra åren. Och med mig i laget så händer det saker som syns och hörs. Den som lever får se hur det blir med det. Erbjudandet finns kvar, jag är dokumenterat uthållig även vid motgångar och amorterar mina lån med annat än arvoden, vilket ger en stor frihet.

Men i övrigt är detta ett långsamt farväl till kommunpolitiken.
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn nånstans.

09 december 2017

Det som skriks om judar skriks också om mig

Jag kommer ihåg Jevgenij Jevtusjenkos dikt om Babij Jar. Han skrev att det som hände judarna också hände honom, för han var medborgare i Sovjetunionen. De orden formade mig. Jag var 17 och satt i skolbänken på Majornas gymnasium och blötsnön täckte grusplanen på på Karl Johans torg och till och med de vackra landshövdingehusen på andra sidan torget såg gråa ut i februaris livlösa dike. Det som nu kallas antirasism har följt mig sedan dess, ute bland folk, på jobbet och i politiken. Det sitter gjutet.
Jevtusjenko hade förstås fetfel om Sovjet. Varje försök att göra en utopi till verklighet slutar med taggtrådar och nackskott, det behöver vi inte orda mer om. Allt vackert växer organiskt underifrån. Det du kan göra är att så och vattna och redan det är mycket.
Och sår vi hat mot judar, kanske utan att ens mena något illa, så slutar det med våld och kanske död. Det jag sa i fullmäktiges talarstol för någon månad sedan om att vi förtroendevalda har ett ansvar för bilden av vår stad gäller lika mycket när det handlar om Israel och judar. När svenska politiker snackar om Israel på ett sätt som de aldrig skulle snacka om något annat land, så blir konsekvenserna att det skriks på torget om att döda. Det tredje steget vågar jag inte ens tänka på. Men det som skriks om stadens judar, skriks också om mig. Och det skulle vara detsamma om det gällde muslimer, danskar eller amerikaner. För jag är en äkta Möllanbo, malmöit och människa i världen. Som Jevtusjenko typ skrev.

02 december 2017

Riv alla stängsel

Malmö har 170 språk, läser jag på ett papper på jobbet. En av stadens pedagogiska guruer, en sån där medelklasslagomvänsterman som bor tryggt i ett fint hus skryter och vill att vi gör någonting av det där. Själv tänker jag att det där med de 170 språken är en myt. Arabiskan är helt dominerande i höghusområdena, på sina håll lätt skuggad av somaliska och svenskan hörs ohotad klinga bland villorna. Etnicitet, framtidstro, utbildningsnivå och klass har smält samman som socker, ägg, smör och mjöl i en kaka och det är väl bara balkanspråken som har lite spridning. De övriga språken är små. De enda områdena i stan där klasser möts och en blandning uppstår är här på Möllan och i Kirseberg. Det är ingen tillfällighet att jag jobbar på det ena stället och bor på det andra. Jag tror på blandningen. Spanar jag ut över hela Skåne så blir det ännu värre. Om vi tycker de finare delarna av Husie och Limhamn är vitt, så är det inget mot våra grannar, där är det lika vitt som gammaldags mjölk och eventuella andra bor i husvagnar eller baracker. Den vita arbetarklassen i ställen som Bromölla och Bjuv, fattar inte Alltid att de har mer gemensamt med araber i Rosengård än med dryga storbönder utanför Sjöbo, för klass slår allt om vi måste tävla. Möllan och Kirseberg är trivsamma områden av de enkla skälet att det byggts blandat. Även om nästan alla här bor i lägenhet, så finns allt från svindyra bostadsrätter, till sunkiga lägenheter där du max pallar bo ett par år, om du kan välja. Det finns också en hel del arbetsplatser i området eller nära. Det är också extremt lätt att ta sig hit. Om jag blir politiskt aktiv i regionen är det precis sådant som jag ska gynna. Blandning, möten. Det är inte kärnfysik, det är infrastruktur, bostäder och arbetsplatser. Bygg många stationer och hållplatser och bygg hus intill dessa stationer och hållplatser. Ge företag goda villkor att etablera sig i typ Vellinge och Lomma. Malmö och Lund kan inte fortsätta serva hela bygden med jobb. Riv alla stängsel.