30 november 2017

Politiker utan skyddsnät

Jag är precis klar med Billybokhyllan. Nu står den där och väntar på Strindberg och nobelpristagarna. Strindberg, därför att han borde fått Nobelpriset, men han var ju i luven på akademin, så det var ju inte aktuellt. Snart ska jag packa upp min nya fåtölj, den som jag ska sitta och läsa i. Det blir bra. Mitt liv är gott, men jag vet att en kan falla snabbt. Jag har varit långt ner och rest mig igen, jag har somnat på en parkbänk och jag har vaknat på sjukhus av att nattpersonalen rusat in för att de trodde jag skulle dö, jag har suttit i krismöten på skolor, när lärare och ledning inte fattat att mina äldsta barn har npf, utan fortsatt tjata om att hen ska komma ihåg penna och block.

För mig finns inget annat än att möta livets makter vapenlös. Det är bara att kapitulera inför det. Du är aldrig beredd.
Jag tror på politiker utan skyddsnät, tror att vi behövs, vi som fått vända på slantar, vi som fått be om hjälp och grundligen misslyckats emellanåt.
Allt kan du inte läsa dig till. Somligt lär du dig bara på livets eget universitet.
Därför kandiderar jag i valet.

Politik får inte vara en karriärväg, får inte vara något du behöver för att betala amorteringarna. Politiker ska inte förstå vanligt folk, de ska vara vanligt folk, med idéer, drömmar, mod och envishet.
Därför är jag beredd att ta ett steg fram om det behövs. Linan är spänd och jag tar ett steg i taget. Utan skyddsnät.
Medlemsomröstningen i MP-Malmö är igång. Snart ska även regionen välja sina toppnamn. Jag ställer mig till förfogande.

28 november 2017

Nattåg (#låtdeungastanna)

Jag åker nattåg genom södra Sverige. Smålands skogar, järnvägsövergångar där loket ger signal, någon som går ute i gången, fladder från gardinen och andra trevliga små ljud. Och det rör sig. Jag ska på konferens om trygghet och säkerhet och jag ligger här mellan SJ:s prima lakan och omfamnar mina privilegier. Trygg som alltid på nattåget. Idag kan jag sträcka på mig en smula. Jag är med i en rörelse som faktiskt gör en skillnad, som höjer humanitetens flagga, trots motståndet. Fler unga ensamkommande ska få stanna, det är vår förbannade plikt som medmänniskor och för mig mellan privilegiets vita lakan att låta det hända. Argumenten mot att vara mänsklig håller inte, vi är ett glesbefolkat land, Kina ensamt har 150 städer som är större än Stockholm, Israel som är litet som det Småland jag just åker genom, varav halva ytan är öken, tog på tio år emot närmre miljonen människor från fd Sovjetunionen utan knot. Sverige kan. Det kunde vara ett bättre avtal, det kan alltid det, men alla steg mot nerrivna gränser är bra. Det är en enda jord, inse det, dröm och planera för det. Låt tågen gå, låt människor stiga på.

26 november 2017

Malmö, staden utan filter

Jag knyter mina skor och springer Nobelvägen ner. Det är en söndag i november och det pendlar mellan regn och mulet och inte ens dealarna i Jesusparken har kommit på fötter idag, trots att det är lunchtid, nästan tidig eftermiddag. Jag stannar till och tar en bild till Instagram. Utan filter, för Malmö är staden utan filter och det är därför vi älskar den så och troligen därför några avskyr den lika intensivt. Malmö är Sveriges New York, i alla fall som New York var innan Times’ Square blev ett Tivoli och Nina Persson köpte hus i Harlem. Lite oborstat blandat, kreativt och gott och ont inom synhåll för alla. Jag älskar den fina skyltningen på röda korsets secondhandbutik, men jag hatar av hela mitt hjärta knarkförsäljningen utanför och är glad att vi tar oss samman och åtgärdar det där med utomhusgalleri och mänsklig närvaro. Av någon anledning lyssnar jag på gammal country idag, det är sånt väder när en kan önska sig bort, drömma sig iväg och drömma om vajande majsplantor och cikadors sång. Nu spånar jag, för jag har lerig varit i den amerikanska södern, men det är så det så ser ut på film. Jag springer vidare och tänker att det nog fan är det där med möten och mångfald som är min stads tecken, allt ligger nära vartannat, fattiga och rika ser varandra och ingen tillåts glömma den andre. Jag är fylld av hopp för min stad, vi bygger och bygger och möts och skapar och till och med en sån här dag är jag en stolt Malmöbo, stolt över att min stad är så tydlig och rak. Nere i hamnen ligger det gamla tågfärjeläget övergivet, men snart ska folk bo och flanera här, det finns en framtid. I kommunfullmäktige, där vi satt två hela dagar onsdag och torsdag, så hotade en sverigedemokrat att lämna stan. Jag tänkte: Hej då. Ring om du vill ha hjälp att packa. Eller stanna, men jag förstår att det är svårt att vistas här för den som tror på enfald och likriktning. Min spelare i Sonyn lämnar countryn och går till punkens förlovade land, just som jag sätter sulorna i marken på Mariedalsvägen, lätt uppåt, förbi Kronprinsen mot Lorensborg. If the kids are united, they will never be devided, sjunger Sham 69 i sin sjuttiotalsfotbollsramseliknande stil. Just det. Håll ihop. I Malmö, staden utan filter. Precis utanför akuten på det som alla fortfarande kallar MAS så passerar en gul buss förbi. Här möts delarna i min kandidatur till en topposition till kommunfullmäktige, vård och trafik för att sy ihop Malmö med resten av Skåne, för gränser mår ingen bra av, inte ens osynliga. Så är jag hemma och trycker taggen mot plattan och min min port far upp. Inne i lägenheten har sonen besök av en vän och det spelas musik som jag inte förstår mig på. Han har just hoppat av gymnasiet och börjat jobba på Burger king. Han är malmöbo ut i fingerspetsarna och rör sig vant här i kvarteren och jag tror att det det där med filter inte ens är något han tänker på.

22 november 2017

Trygg i Malmö? (mitt anförande i KF 22/11)

Ordförande, kommunfullmäktige. Ibland i den här lokalen flyger orden högt. Vår stad beskrivs som en katastrofzon som behöver insatsgrupper och kommunala poliser och kameror. Min ingång här är en annan. Det finns något annat som hotar var och en av oss på riktigt. Klimathotet är en realitet som förvandlar det mesta till futtigheter. Det är på riktigt. Det går inte att fly ifrån eller att undvika och inga ordningsvakter eller insatsgrupper i världen kommer att kunna ändra på det. Men jag är kanske särskilt blödig när det gäller framtidsfrågor. I april nästa år föds mitt första barnbarn. Det är inte tid för ångest eller att vänta på att en dröm ska bli sann. Vi kan inte heller lika på att saker löser sig av sig själv eller av marknaden. Action nu i klimatfrågan. För hennes och alla andra ungars skull. Vi gröna gick till val på att ta klimatfrågan på allvar och på att vända trafikmaktsordningen och på att öka barns och ungas rätt och möjlighet att röra sig tryggt och det är också ledstjärnan i vårt samarbete i den styrande minoriteten i trafikfrågorna. Men maktordningar vill inte låt sig brytas så lätt. Det kräver ett hårt målmedvetet arbete. Vi säger också att trygghet inte i första hand uppnås med hårda tag och kameror, utan genom att människor möts och tillsammans formar sin framtid. I vår budget talar vi mycket om det och om olika modeller för samverkan mellan stadens olika aktörer. Men visst kan det behövas lagändringar och straffskärpningar inom olika områden, men grunden för trygghet är solidaritet mellan människor. Människor som talar med varandra och tillsammans hittar lösningar. Ett exempel på det är Dialog Möllan, där vi politiker mötte boende efter ett utmärkt malmöinitiativ och tillsammans med dem mejslade fram ett förslag för att få Möllan att bli tryggare och trafiksäkrare, genom att bilismen får maka på sig en smula för att gående och cyklande ska få mer plats. Så vill vi gärna jobba i fler stadsdelar och jag uppmanar folk att vara aktiva och kontakta oss politiker med bra och fantasifulla idéer. Sen tror jag att vi förtroendevalda har ett ansvar att vara konstruktiva och inte svartmåla vår stad. Det finns naturligtvis dåliga saker i Malmö. Men det som är positivt är så mycket större. Hoppet är större än hoten. Tyvärr för den bilälskande delen av oppositionen, så visar det sig nästan alltid att Malmöborna vill ha mindre av biltrafik och mer möjligheter att andas och flanera när de får chansen att reagera. Folks önskemål om sin närmiljö hänger ofta ihop med det som är rimligt för klimatet. Bilen är en symbol för frihet, läste jag för inte så länge sen i ett inlägg på facebook. En ganska dyr symbol, får en säga, dyr för klimatet, dyr för skattebetalarna och dyr för cyklister som blir påkörda när de försöker leda sina cyklar över Bergsgatan. Det går inte att påstå att Malmö blivit osäkert och farligt om en samtidigt ger bilismen fritt spelrum och reserverar sig varje gång vi försöker begränsa biltrafikens skadeverkningar. Jag ska ta det igen varför biltrafiken måste minska till förmån för de gröna trafikslagen. Ett: den smutsar ner och bidrar starkt till att paja klimatet. Två: den tar orimligt stor plats. Tre: den minskar friheten för alla andra, särskilt barn och unga. Fyra: den del av biltrafiken som ändå behövs måste komma fram lätt och smidigt. Vi gör det vi säger att vi ska göra, drar åt de håll vi vill dra. Under 2018 kommer bilismen att få lämna ännu mer plats för gående, cyklande och kollektivtrafik. Cykelbanan på Nobelvägen kommer på plats, liksom de första åtgärderna för att omvandla buss åtta till Malmöexpress. Det hade gått att önska en snabbare takt i omställningen av Malmö, det gör det alltid, men de förslag vi för fram ska vara väl förankrade och möjliga att samla en majoritet för. Förr eller senare kommer ett växande Malmö att kräva ett nytt kapacitetstrakt kollektivtrafikssystem och en radikalt förändrad parkeringspolitik. Det andra viktiga benet i klimatomställningen handlar om energi. Jag är därför glad för att stadens hus framöver kommer prydas av solceller. Vi jobbar hårt för att nå målet om att kommunens egna verksamheter ska vara fossilfri 2020 och hela staden 2030. Vi kommer att arbeta med att fortsätta att klimatsäkra staden, för nästa hundraårsregn kommer tyvärr inte att vänta hundra år, utan kan snart vara här. Men det allra bästa sättet att klimatsäkra är förstås att se till att den mänskliga påverkan på klimatet minskar. Vår politik är en politik som tänker efter före, för att slippa laga så mycket efter. Bifall

19 november 2017

En minuts presentation?

På måndag är det medlemsmöte i Miljöpartiet i Malmö och alla vi som ställer upp som kandidater har en minut på oss att presentera oss. Det är en smula olyckligt, eller i ärlighetens namn mer än en smula. Vilka som väljs är minst lika viktigt som vilket program en går till val på. Det handlar om vilket förhållningssätt en har till politik, om en kan bygga relationer, sätta örat mot marken och lyssna och i vilken av alla verkligheter en spenderar sin vardag.
Vem får egentligen något gjort?
Jag tycker att jag kan ha en plats i politiken, även om det såklart finns många som är lika bra eller bättre.
Mina politiska skills formas av cykelturer mellan Möllan, Stadshuset och jobbet på Kirseberg, av år av svagt kaffe och dålig ventilation, av hårda livspuckar och mjuka kramar. Och utan mig skulle inte cykelbanan på Bangatan precis ha blivit klar. Det kan väl vara värt något?

13 november 2017

Kollegor, sluta skamma mamma!

Jag blir lite trött på det där. I diskussion efter diskussion om förskolans villkor glids det efter bara några minuter eller inlägg över i att skamma mammor, att antyda att om inte mammorna lät barnen vara i förskolan, så skulle allt vara så mycket bättre. I ett huj blir den snällaste förskollärare till den rabiataste kristdemokrat Och värsta familjefundamentalisten. Det är fascinerande. Jag har svårt att se någon annan verksamhet i samhället ha anställda som på fullt allvar önskar att brukarna inte brukade så mycket. Tänk er en bibliotekarie som tycker att folk inte skulle låna så mycket böcker, utan istället titta mer på TV. Eller om ett fotbollslags tränare skulle säga att, nä kolla ni på ishockey istället, för mycket fotboll är inte bra för er. Nej, det skulle inte hända. Det är något med vårt självförtroende i yrket som brister. Den som är avslappnad och stolt över sitt yrke är glad om barnen är där. Den skiter i vad föräldrarna gör på dagarna, om de jobbar hårt, går på gymmet eller solar sig i parken. Det är liksom inte vår sak. Som gammal pappa i förskolan har jag förstås aldrig blivit skammad för mitt dagliga värv. Tvärtom har jag mötts av förskollärares och barnskötares tindrande ögon, för Anders han var ju en fin pappa som tog del i sina barns liv. Ja, det var ju det där med svordomarna som jag skrev om en annan gång, men annars inget. Det är mammorna som borde jobba deltid eller i alla fall vara hemma med barnen mer. Så blir vi som ska öppna dörrarna på vid gavel för barnen och lätta på trycket för föräldrarna istället en upprätthållare av ett gammalt och dumt system. Inget vidare systerskap, kanske, och inte heller strålkastarljuset på det som borde förändras, barngruppers storlek och löner och resurser.

11 november 2017

Bluesen i Malmö

Första gången jag såg Thåström var på Orange scene. Jag är inte ens säker på att den hette så då, kanske hette den ännu Canopyscene, det var i alla fall, och är, den stora scenen på Roskilde festival, festivalernas festival, och Roskildefonden hade precis köpt den av Rolling Stones. Ebba kom dit oannonserade under rubriken Rock mod Arbejdslöshed, och Pimme, Fjodor och Gurra såg små ut där uppe och publiken var liten, det var max några hundra där. De hade bara gjort några få singlar och deras repertoar var inte stor den heller, det var kanske tio låtar, det var allt. Sen dess har jag sett Ebba/Imperiet/Thåström ett oräkneligt antal gånger, tänker inte ens försöka mig på att räkna, men det är i höjd med alla gånger jag sett Dylan, Bossen, Uffe och Neil, det är många gånger. Och han har aldrig varit bättre än igår. Han har varit mer energisk, mer punkig, rockig och utlämnande, men nu är han sextio och jag står där som vanligt som en av pojkarna längst fram i nyinköpt merchtröja och tänker att den som i sextio inte ska sjunga om Skjut en snut, för vi lever i en tid då metaforer är förbjudna, då allt tolkas bokstavligt och du får löpa gatlopp undan idioterna om du inte processat din text intill mesighetens rand. Tell me about it. Jag längtar till en tid då en tolkas efter de bästa av avsikter. Nu sjunger Thåström om Malmö, om denna bluesens och blåstens stad som jag gjorde till min för ganska många år sedan nu. Älskad, men också hatad. Älskad av oss som älskar liv, rörelse och mångfald och hatad av dem som vill leva i utopier och illusioner av ett svunnet då. Själv bor jag i den bästa delen och lider dubbelt mer av segregation och mångas otrygghet och har en plikt att ändra på det som är dåligt, både för enskilda barn som jag jobbar med och i det stora hela i politiken. Jag skulle aldrig fly, varken geografiskt eller in i mig själv. Mitt liv är ingen romcom i radhusmiljö, jag har sett det och avvisat det, mitt liv är Woody Allen och Ken Loach, smarta diskussioner och socialrealism istället för tändvätska och Ullared. Varken högre löner eller lägre kvadratmeterpriser kan locka bort mig. Tidigare på dagen har jag åkt buss med mina politiska vänner och fiender, det är inte bara rödgröna, utan också blåa och bruna och det finns problem men också hopp och hoppet är alltid större, men störst av allt är kärleken. vi ser till så vanligt folk kan röra sig, vi motar bort bilar och dealare, vi slåss för vår stad. Det låter som bluesen i Malmö.

07 november 2017

Ömmar för de där pojkarna

Ja, jag ömmar för de där pojkarna. De som är störiga, utanför, ofta illa klädda och illa sedda, som gör bort sig, drar på sig skäll och inte passar in. Idag sa jag det igen till min chef. Vi satt i förskolans bibliotek och det var medarbetarsamtal, det var årets uppföljning av uppsatta mål. Och det var som om det drog in en virvelvind från då, från min allra första anställningsintervju, 23 år gammal satt jag den gången framför en föreståndare och deklararerade att jag valt mitt yrke för att göra skillnad för dem som har det sämst. Min mission förblev densamma. Jag mötte höjda ögonbryn. Alla förtjänar väl att ha det bra, sas det. Jo, alla gör det. Och några får det bara om såna som jag ser dem och ligger snäppet före, tar dem i hand och går balansgång eller bara sitter där med dem. Sånt som kanske inte genererar de snyggaste dokumentationerna eller vackraste pysslen att ta hem och troligen inte ger den bästa löneutvecklingen, för den får jag på helt andra ställen. Det får vara hur det vill. När mitt barnbarn sitter i mitt knä på pensionsdagen och frågar vad jag gjorde i livet, så ska jag kunna svara att jag gjort skillnad. Ibland blev det fel nåt så in i helvete, men bara den som pallar nederlag, kan se segergudinnan i ögonen. Jag tror att jag lyckats ibland och vet att jag faktiskt misslyckats ibland. Några vill jag inte veta hur det gått för, det skulle vara för jobbigt. Och i morgon står jag där igen och säger välkommen. Så bra att just du är här. Jag ser dig bakom din stökighet. Du kan lita på mig. PS. Jo, det kan vara flickor också. Men det är det väldigt sällan. DS

05 november 2017

Berlin. Igen.

Kurfürstendamm rullar på nedanför mitt fönster, Kudamm, där jag en gång satt och frös en natt sent i september med min gamla blåa ryggsäck, eftersom jag inte hade någonstans att sova. Klockan åtta öppnade ett frukostställe vi Bahnhof Zoo, det var jag och fyra fyllon som gick in och värmde oss och drack tyskt svagt kaffe. Muren hade just fallit. Jag gick sen i timmar och tittade i ingenmansland, som det kallats, jag och tusentals andra. Berlin är lager på lager av privata minnen och historia, allt vävs ihop. Jag minns alla jag varit här med, somligt finns i bloggen, annat ska vi nog dra ett streck över och minnas, men inte tala om. Men nu är aldrig bara nu. Den som uppmanar mig att leva i nuet, tror också att erfarenheter är meningslösa. Jag tycker snarare att en inte ska försöka operera bort sina ärr, utan tvärtom ha dem, känna på dem ibland, se dem som sina privata Denkmäle. Problemet med mig är inte alla minnen, inte heller att jag blir äldre, utan att trygghet och lugn är så tråkigt, att jag aldrig orkar stanna upp. Livet är en resa, för att travestera samtidens slitnaste kliché. Ibland går den till Berlin. Det kan inte bli för ofta.

01 november 2017

Marknaden har svalnat

"Well, it's always been my nature to take chances
My right hand drawing back while my left hand advances"
Ja, du kan du, Dylan och det var väl därför du fick Nobelpriset förra året till min dotters förskräckelse och min äldste sons klang och jubel. Dottern jämförde Dylans samlade texter med Pluras kokbok, men sonen såg äntligen en nobelpristagare, vars texter han läst, apropå läslovet.

Nu följer Dylan mig i öronen hela vägen från Bulltofta förskola till mäklarens kontor och sjunger Angelina, Angelina och nere på mäklarkontoret sitter två lyckliga människor och väntar på nycklarna till Bergsgatan 35. Nu är drömmen över för vissa och precis påbörjad för några andra. Det är vemod i höstrusket när vi väntar på att banken ska höra av sig och säga att lånen är lösta och pengarna insatta på kontot, vemod, underskrifter och svagt ljummet kaffe. Marknaden har svalnat, säger mäklaren. Ja, nog fan har den det.