24 februari 2017

Fredag morgon, 04.00

Februari vet inte vad hen vill. Det är snö, det är regn och så bryter solen fram och pytsar in leenden i såna som mig. Februari kan inte bestämma sig, pendlar mellan hopp och förtvivlan och jag känner igen mig så väl i det. Det kostar att vara känslomänniska, att sakna struktur och att ligga sömnlös natten till fredag och tvivla. Ändå vet jag att redan i morgon eftermiddag är jag vidare och någon annanstans. Mitt liv är som en joggingrunda genom Kiviks marknad, massor av ljud, människor och varor av skiftande kvalitet. Man blir trött av det. Och igår var det samtal med en som har makt över mig, men som inte begriper vem jag är eller ens vad jag gör. Och sedan fullmäktige, för dagen fullt av spel för gallerierna, snarare än en vilja att göra Malmö bättre. Eller förstås lite av allt, men ändå: folk som borde veta att vårda demokratin bara fular och positionerar sig. Och i ett hörn av salen, rasistpartiets skränfockar så bittra och arroganta. Så faktaresistenta. När jag kommer hem vill jag sitta i ett hörn och gå in i glaskupan, rör mig inte, men kom gärna med glass eller choklad. Så vårdar man inte sina relationer, kanske . Och nu, fredag morgon 04.00. Sara suckar i sömnen, en bil kör förbi nere på gatan. Någon öppnar en dörr i huset och öronens sus avtar. Snart måste jag bestämma mig för om jag ska sluta ögonen igen eller om jag ska ta mig upp och göra kaffe.

19 februari 2017

Maktlös när klockan går

Såg en film om en familj som bosatt sig mitt inne i en skog och som levde av det som naturen gav dem efter en egen ideologi. Pappan styrde med järnhand och hur det går ska jag inte spoila.
Jag förstår att det är lockande att leva bland hjortar och bergskammar och spännande att lära sig saker om naturen genom direkt handpåläggning. Ibland kan jag själv längta dit, särskilt när jag sitter på kvällen i soffan och väntar på tonåringar som inte kommer eller grannar som aldrig slutar spela. Men de gånger jag försökt leva utanför stan mer än en vecka har jag nästan kreverat av tristess. Det luktar gott av tall och svamp i naturen, men hur det än är så luktar det ännu godare från den indiska restaurangen nedanför. Träd och fåglar är roliga eller vackra att se på, men människor är ännu vackrare och roligare.
Men det där har jag skrivit om flera gånger förut. Om man tar fan i båten, så får man ro honom i land. Om man har andra idéer om fostran än den stalinistiske fadern i filmen, så har man barn som inte ställer sig på raka led på morgonen och när man valt stan framför landet för alla valmöjligheters skull, så kommer ungarna att ta möjligheten att välja. Då sitter man maktlös när klockan går, ljuden tystnar på gatan och hos grannarna och allra största timmarna tar slut och de små börjar. Man tänker på skjutningar och på maskulinitetens allra sämsta sidor som stirrar mot en från hårda rubriker i tidningarnas nätupplagor. Man går lite ner för räkning. Men just då rasslar det i nyckelhålet i ytterdörren och en tonåring som tror/hoppas att man somnat i soffan smyger in. Hemma, fast försenad. Glad över något man inte har med att göra och med trygghetens täcke väntandes i tornrummet.

17 februari 2017

Jag är ledsen, men Malmö är inte farligt.

Detta att inte vara rädd för att leva i vår stad eller detta att priserna på bostäder ökar, precis som skolresultaten, provocerar. En annars glad centerpartist tog fram min gamla slängda bloggpost från mars förra.året och dunkade i huvudet på mig, för när sakargumenten tryter kommer personagreppen fram.
Folk långt till höger och vänster blev även provocerade av Anders Ygemans vågade bisats på ett pressmöte, där han faktiskt antydde att de som köper en femma grönt till helgen, tar taxi för 49 spänn och köper falafel för en tjuga, backar upp den svarta beväpnade ekonomin. Men hur man än vill skylla på staten och kapitalet eller på sossar och invandrare, så är det ett faktum att om vanligt folk håller sig undan skiten, så tappar gangstrarna fart. Det är inte något som ska hända istället för polisarbete, men du kommer aldrig undan ditt personliga ansvar.
Fortfarande och för lång tid framöver kommer det no matter what att vara mer sannolikt att du blir påkörd än skjuten om du inte minglar med slödder. Jag är ledsen kära populister, men Malmö är inte så farligt som ni önskar att det vore.

13 februari 2017

Vägrar rädslan

När jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret ser jag som vanligt cyklister, bilar och gula bussar dra förbi på gatan. På trottaren hukar sig gående fram i den bitande februarikylan. Snart ska jag själv ut där, det är dags för förmöte inför morgondagens sammanträde i tekniska nämnden. Skulle jag kunna se runt hörn som Leif GW Perssons romanhjälte, så skulle jag se restaurang Krua Thai nere på torget och platsen där en ung man mördades igår kväll. Det sägs att han var straffad sen förr och även misstänkt för ett grovt brott som han dock friats för. Men inte heller de allra grövsta brotten gör någon fredlös.
Vi som rör oss här i stan måste bestämma oss för en sak mest av allt och det är att inte vara rädda. Vi får inte stämma in i otrygghetshetskören, utan måste röra oss fritt och utföra våra sysslor och nöjen utan fruktan. Vi får inte gå reaktionärers ärenden, inte använda Malmö som symbol, utan bara se vår stad som just vår stad med gott och ont som överallt annars. Jag cyklar till ett möte och sen till jobbet. Vägrar rädslan.

11 februari 2017

När vänstern krokar arm med patriarkala gubbar

När folk som kallar sig vänster eller feminister krokar arm med korkade patriarkala snubbar som i religioners namn vill införa könsapartheid, så är det något som gått rejält snett. Kanske handlar det om önsketänkande, man vill att det ska finnas en annan sanning, att det faktiskt inte ska vara som det är att det bland några av Sveriges allra mest marginaliserade invånare frodas en starkt konservativ syn på kön, könsroller och kroppar?
Man låtsas därför som om krav på kyskhet i själva verket skulle vara att jobba för separatistiska feministiska rum där inga tafsande överröstande killar kan ta över, för det stämmer mer med den världsbild man bestämt sig för.
Men att köna barn som inte bett om det och sen dela upp efter dessa antagna könsidentiteter är lika fel som att dela upp efter synlig hudfärg och borde vara lika olagligt. Att även människor som ingår i fattiga och förtryckta kan vara annat än änglar tillhör livets nesligheter. Världen är inte fyrkantig.
Den slitna frasen om att låta barn vara barn kan förslagsvis byggas ut till att låta alla människor vara det de vill och önskar. Oavsett vilka kroppar de fötts med.

09 februari 2017

Dags för lönesamtal

Det är dags för lönesamtal med min chef och inför detta har jag fått ett mail med lönekriterierna. Eftersom det jag gör på jobbet inte ger några resultat i form av försäljningssiffror, betyg eller botade sjuldomar, så är det lite hittepå om engagemang och insatser. Allt ska bedömas, först ska man skatta sig själv och sen ska chefen jämföra med sina kryss. Fem steg eller så, från A till D -ish.
För chefen är man en bland 20, men för mig handlar det om kronor och ören som jag ska handla godis och kläder för. Det är inte helt oviktigt, alltså, även om man vill vara cool och låtsas att det är struntsamma.
När jag satt fattig som en lus i mitt omoderna hus, för att travestera Lundell, så var varje öre viktigt. Nu har jag det gott, men vem vet vad framtiden bär i sitt sköte.
Det som är underligt med att ens egna insats ska betygsättas lite random, är att den helt förhärskande idén i Malmös förskolor är att man skapar sig själv i mötet med andra, alltså i alla lägen blir som man umgås och att man således inte är någon på egen hand. Men det är alltså bara munväder när det är skarpt läge. Har du en kollega som varit sjukskriven och sett vikarier av minst sagt skiftande kvalitet svänga ut och in genom dörrarna så presterar du sämre och då får du såklart en sämre lön. Skyll dig själv att du hade otur.
Min syrra och jag satt i vinternatten i lördags och konstaterade att det där med lika lön för lika arbete nog ändå inte är så illa. Då har ju dessutom cheferna tid att chefa och slipper gissa hur bra man varit på en skala. Som ju dessutom är helt beroende av vilka man jobbar med.

07 februari 2017

Snö

Helt plötsligt börjar jag gilla snön. Man blir väl som man umgås och idag har jag umgåtts med barn, undersökt vattnets olika former och åkt pulka nerför jordiga kullar, för det är så vi gör i Skåne eftersom vintern här oftast är kort och snöfattig. Snörelaterade minnen flyger på en, saker som är längesen nu, men inte längre sedan än att det kan finnas omnämnt här i bloggen; märkliga ställen och situationer man hamnade i. Åtminstone två gånger har jag åkt pulka med andras barn i andra städer som en flykt ut från hem jag aldrig borde varit i, från misslyckade kärleksförsök: "jag kan ta barnen till backen en stund", barn som jag aldrig skulle återse och aldrig borde ha träffat, barn för vilka jag bara blev en prick i minnet, om ens det. Jag har pulsat med andnöd i snötyngda backar, oftast för dåligt klädd, men ibland har det känts gott ont och rätt åt mig när köld och fukt trängt sig innanför lagren av skal, fleece och bomullstyg.
Snö. Vatten i fast flingform som dalar ner och tystar trafik och dämpar ljudet feån trafiken på Bergsgatan här nedanför. Så mjukt att springa i, så svårt att cykla i, så ljust och mörkt om vartannat i nu och minnen som gör himlen blå som en gaslåga när kvällen kommer.

04 februari 2017

Country home

Snön ligger vit och blöt runt stugan. Domherrarna äter ur foderautomaterna för att klara ännu en vinter och min syster sjunger en gammal Suzanne Vega-dänga och värmer glögg i stugans lilla kök. Vi är på landet. En liten väg, hjulspår med gräs i mitten går upp från den stora asfalterade. Och jag faller för lugnet och ron. Inga fyllon som väcker en halv tre, inga fyrhjulingar som vrålar, inga cannabisförsäljare på hörnet, bara natur och stilla liv. Men det är för sällskapet jag är här, människor är roligare än träd hur man än ser det och det är samtal och samvaro som utmanar och befriar om musik, böcker, politik och livet, som alltid i Woody Allen-familjen.
Om jag skulle kunna bo så här permanent? Nä. Jag är en man som lever bland asfalt och tegelstenar. Men just den här helgen lyssnar jag på I'm thankful for my country home.

01 februari 2017

Bonus och norm

Ingenting kan göras ogjort. Ibland hänger skulden som en kvarnsten om halsen och andnöden kryper in i mig och tar över hela kroppen. Det kan gälla både det ena och andra, har man ingen ångest så har man inget samvete, men det finns gränser även för rimligheten i det. Mest slår det till när det handlar om ungarna.
Fyra barn gjorde jag till skilsmässobarn, till såna som man tycker synd om eller gör lustiga komediserier om. Nu läser jag att barn som växer upp med växelvist boende har det minst lika bra som de i kärnfamiljsparadiset. Annat var det när mina stora var små, då rekommenderades ett hem och (de facto) en förälder. Och min dotter bedyrar att hon repat sig, att jag och hennes mamma är som natt och dag, vilket är bra för henne, men helst inte samtidigt, och när jag sitter i köket mittemot mitt ex och inget känns alls, så vet jag att jag gjorde rätt.
Men ändå. Normen skaver.
Heter man Felix Herngren så löser man det genom att göra en komedi om hela saken, en TV-serie med tokroliga episoder, precis som filmen Tomten är far till alla barnen. Livet utanför normen är i bästa fall komiskt, i värsta fall tragiskt, men det är aldrig bara livet som vanligt. Ingen har har gjort sig rolig över tvåsamhet med biologiska barn as such någonsin.
Det är märkligt.
Jag envisas med att tro att det aldrig bara finns ett sätt att göra saker på. Sambo, särbo, nätverk, ensam, tvåsam, flersam. Ingetdera är särskilt mycket roligare eller bättre än något annat. Man kan välja eller så väljer livet åt en. Det råkar bara vara så att bostäder och familjerabatter planeras utifrån ett sätt att vara familj på. Det är vi som kallas bonus, men det är normen som får förmånerna.
Men det går ju att ändra på.
För övrigt anser jag att gräns- och idkontrollerna borde flyttas från Hyllie till Skanstulls T-banestation. Bajare är farligare för Sverige än asylsökande.