26 november 2005

Jag minns hur jag drog barnvagnen genom snö, slask och grus.
Ibland trängde kylan in så att ben och märg nästan stelnade till is.
Men mest var det trevligt. Vi köpte bröd, honung och blöjor.
Vi softade, som man skulle säga med dagens språkbruk. 24 år, föräldraledig med en liten dotter, när alla gamla kompisar fortfarande satt på krogen eller reste jorden runt.

Jag undrar om jag någonsin haft en så lycklig tid som då.

Jo, det skulle väl vara slutet på gymnasietiden och sommaren 1994, då.

Det jag alltid minns är leendet som charmade alla som såg henne.
Det känns så jävla längesen, för det är längesen.
Min farsa levde fortfarande och Ted Gärdestad och Jakob Dahlin.

När lillebror föddes var den tiden förbi, men han var lika älskad och välkommen, jättebabyn som vägde 5,5 kilo.

Att det skulle bli så jävla svårt att vara förälder, man, människa, pedagog och upprätthålla värdighet och självrespekt kunde jag inte ana då.

Två gånger har jag fått berätta för gråtande barn att mamma och pappa inte längre skall leva ihop.

Men allt det där var utanför min sinnevärld och mitt tänkande när jag gick in på ICA och använde vagnens underrede som kundkorg fast det var förbjudet. Jag blir aldrig mer 24 och dottern är redan vuxen.

Men en dag skall vi le igen.

Inga kommentarer: