31 januari 2008

Sex är fint.

Samma utställning som nazister angrep i Lund och nästan lyckades förstöra, sitter nu på väggarna i Alingsås konsthall. Andres Serrano visar bilder. Bilder på människor, bilder på sex, bland annat en vit man som är tillsammans med en svart man.
Sex är en blomsteräng av möjligheter, inget fult, aldrig fult och det är viktigt att man får lov att se det om man vill. Sex behöver inte vara äcklig porr. Men både på morgonen och eftermiddagen har jag hört samma kvinna förklara varför kd vill förbjuda och censurera.
Sex är något man har bakom lycka dörrar, säger hon och fortsätter.
Två personer.
Jo, vi vet vad ni tycker, kd-äckel.
Ni tycker inte bara att ni ska ska leva som ni vill leva.
Ni tycker att ALLA ska leva så som ni vill leva.
Och vi vet att ni tycker att samkönat sex är äckligt och fult och ni har mage att hänvisa till högre makter.
Att kd i en fin liten färgglad trähusstad i Västergötland i sak slår följe med nazister i en grå universitetsstad i Skåne, bekräftar det vi vet.
Alltför väl.

Ett politiskt klimat.

Min nyfunna vän konstaterar att jag är så intresserad av politik. Jodå, livet är politik, politiken är livet. Det smög sig in och tog tidigt en självklar plats i min kropp bredvid allt annat, gott som ont.
Att inte göra något är att ta ställning för allt som gäller nu, för kd-idioter i Alingsås, som vill förbjuda sexuella bilder på konsthallen, för forsatt rovdrift på människor, andra djur och på råvaror. Motstånd är nödvändigt, jag vill kunna se mina barn i ögonen. Att bara leva lugnt och trevligt är förkastligt.
Johan Ehrenbergs snack igår handlade om klimatet. Em och jag gick över den ranka träbron och tog plats i den gröna bryggnaden, som typiskt nog heter Orkanen och så fick jag till sist se en av mina levande legender i verkligheten.
Lika tvärsäker som alltid, lika engagerad.
Mycket var samma, samma som förra fredagens klimatseminarium.
Det är i städerna vi kan leva ekologiskt rätt (klimatsmart), hur sjukt det än kan låta. På landsbygden ska man leva om man kan leva av jorden och skogen. För att göra det ska närodling premieras.
Något Ehrenberg bara touchade och seminariet förra vecka glämde bort är andra vinster med klimatbra politik; färre utsläpp av annan skit, ex vis no2.som direkt skadar små luftvägar på väg till skolan, men också ytor som frigörs i stan, män som måste maka på sig i maktordningen och mindre utsugning av jordens fattigaste.

29 januari 2008

Advertising space

Hon skulle bli förvånad om hon läste att jag faktiskt inte längre minns alla datum och att det inte längre känns nödvändigt att älta allt som hände under hennes och min tid tillsammans. Jag minns hennes underbara leende och vackra ögon och jag får fortfarande eller nu igen något slags andnöd när jag tänker på helgen då hon låg influensasjuk och jag pysslade om henne och stökade till i köket när jag skulle göra middag. Och Robbie sjöng Advertising space och jag minns till och med doften. Redan i mars sa hon till mig att jag drack alldeles för mycket och det var ändå inget mot hur jag kom att dricka ett år senare. Jag var ofta full när vi msnade och talade i telefon, men jag dolde det väl. Jag kunde tricket. Hon kändes lätt och lekfull då i början och jag unnar henne lugn och lycka och lovar att aldrig mer göra henne orolig.
Vi menade aldrig något illa, men vi gjorde ont ändå.
Det blir lätt så.

Singing the blues.

Jag cyklar hela vägen från Rosengård och hem sjungandes. Nu också med en genväg genom kyrkogården, där morfar Alfred (som var min pappas morfar) ligger begraven. It´s been seven hours and fifteen days, since you went avay, sjunger jag, men vet såklart att det oftast är jag som farit min väg, eller slutat höra av mig. Nu ska det inte vara så mer. Detta med att se folk i ögonen och riskera att göra dom ledsna är så förbannat svårt. Noting compares to you och Malmövinden känns i håret, men tar sig aldrig genom min machesterjacka från myrorna. Jag är kanske tåligare nu. Det finns alltid blues i mitt hjärta, men också glädje.
Nästa vecka ska jag åka tåg från Köpenhamn ända ner till Schweiz.
Ikväll ska jag se Alla älskar Alice, om jag vågar.
Den känns ganska nära, väl nära.

27 januari 2008

Hon som kan konsten

Bara så jag vet det, så är blotta tanken på det där ett bevis för att jag har så dåligt omdöme att man kan ifrågasätta det allra innersta.
Nu vet jag i alla fall att jag blir kollad, stalkad, undersökt...eller vad man nu vill kalla det.
Hon fick mig att darra ett slag.
Nu är det bättre.

Skåne regerar.

Vilse i skogen.

Vi ska ut i skogen idag.
Em ska köra oss i sin lånade bil och vi ska kolla in nakna bokar och alla olika nyanser av grått. ungarna ska klättra och upptäcka.
Nu hör jag er. Bil och skogen.
Vilse i skogen, istället för på Värnhem?
Men det är inte alls det min sak handlar om.
Vi har alla ett behov av lugn och stillhet, att samla tankar och lungor och att byta miljö då och då. Och att åka bil är helt okej, om det är skogsutflykter det handlar om. Det är svårt att begära att kollektivtrafik och cykelavstånd ska täcka allt.
Sen är det tillbaks till stan. Här kan man leva som det anstår en urban green. här kan jag gå och cykla dit jag ska, handla krav- och rättvisemärkt, gå på teater och fik och leva i ensamhet, kollektiv eller allt däremellan. Här kan man vara blatte, polyamorisk eller handikappad utan att någon kommer och och kastar sten på ens hus.
Jag hårddrar, men inte mycket. Landsbygd och små samhällen är småborgelighet, låga tak och klimatförnekande, rasism och homofobi.
Mmm, solen skiner. Värnhem är vackert och jag mår bra.
Den varma chokladen väntar i termosen.

26 januari 2008

Stormigt väder.

Det är lite repriser idag. Försöker fostra vänner att inte göra samma misstag som jag gjort, men det funkar inte. Inte alls. Det regnar och snart stormar det, men nere vid Triangeln står Johanna leende och delar ut flygblad. "Det är kanske lite, men mer än ingenting", säger jag när hon tycker hon gör för lite. Ungarna leker och smutsar ner sig och vi går vidare till Espresso House. Där ser jag henne igen, skuggan från häromdagen. Skulle vilja berätta om mina steg vidare, att jag inte är fullt så patetisk längre, att jag slutat dricka och jobbar utan efexordimma. Men jag och pojkarna pratar istället; om fotboll och om Gaza, Israel, Palestina, antisemitism och rasism. Mellanbror mest. Minstebror flikar in ett och annat, men drömmer sig iväg, ser det ut som. När livet är som idag är det bra, men det vore inte jag om inte stråk av tvivel och saknad ständigt funnes med.

Debatt som nån slags jävla underhållning

Först handlade det om att horor är så lyckliga.
Sen kom ett inslag om att somliga tvivlar i klmatfrågan.

När det för en gångs skull står debatt på programmet mellan alla korkade high school-filmer och fascistoida rösta bort-program, så vill i alla fall jag att man ska diskutera viktiga saker på ett seriöst sett. Inte att maskerade fejk-prostituerade låter påskina att tusentals kvinnor i Sverige är prostituerade för att de är så kåta eller snacket om att "många forskare" inte "tror" på klimathotet.
Det är som att prata om att rånoffer i själva verket ger bort sina saker i mörka gränder och parker eller att det fortfarande finns människor som anser sig ha belägg för att jorden är platt. i sak kan man gott outa Isabella Lund och offentligt håna klimatrevisionisterna.

Debatt ska i alla fall inte vara nån jävla underhållning. Det är för viktigt för det.

25 januari 2008

When all is said and done.

Såg en skugga ur mitt förflutna inne på netto. Inget tråkigt minne direkt, men heller inget att bygga nåt nytt på. Ibland är trots allt alla saker sagda även för mig. Istället för att jobba, pratade jag klimat från morgon till eftermiddag och såg scenarier spelas upp med höjda havsnivåer och ökenutbredning. Folk nickar instämmande, men när det kommer till åtgärder så blir det svårare. Som om saker ändras av sig själv. Moderaterna i min nämnd går emot ALLT som innebär att bilarnas rörelsefrihet minskar, så är det bara. En sjuåring firades på kvällskvisten med Chili con carne, glass och kolasås.

24 januari 2008

Weapons of mass destruction.

Jag säger inte att det var lögn, utan vederbörande trodde med all säkerhet att det låg en massa i det som sägs ha sagts.
Ingen rök utan eld och allt det där.
Nu finns kvitto på motsatsen.

Sen slog det mig helt plötsligt varför Arn ger mig så kassa vibbar.
En korsriddare från Västergötland som vill befria det heliga landet från de otäcka muslimerna. Jao. Klockrent.

23 januari 2008

Min halsduk var grönsvart.

Åh, det är så fint när det regnat och ljus och neonskyltar speglas i asfalten. När det är sånt där väder som i Dostojevskijs böcker och folk går i regnkläder eller nedhukade. Som nu när sonen och jag gick hem.
Kärleken till stan tar sig olika uttryck.
När moderate viceordföranden säger att jag inte har en realistisk syn på trafiken i Malmö, så förstår jag honom inte. Skulle det vara mer realistiskt att låta utsläppen flöda och och att upplåta ännu mer plats åt bilarna?
Jag är ganska säker på att jag har rätt i trafikfrågorna. Vi har koll på varenda punkt som vi tar upp och det är såklart inte bara min förtjänst. Att sossarna kan vara tröga att vända kan jag ändå förstå. Det är en lång resa att inse att det man byggt upp under många år innehåller systemfel av monumental storlek.
Ändå känner jag att dom försöker.
Idag nådde dom tyvärr inte ända fram.
Tog ungarna ner till Västra hamnens stenar och hala bryggor idag.
Det är ett meck med med vagnar och kort att ta sig dit.
Djuphavsbadet var tomt och det blåste på Sundspromenaden.
Vi åt äpple och såg ut över havet som var alldeles grått.
Det var en vacker syn.
Och min halsduk var grönsvart och fladdrade.

Genuspedagogik

Tack.
Malmö regerar.

ORkar inte nu, men jag skulle kunna komma med hundratals exempel på brott mot läroplanerna i genusfrågan.
Som i måndags, då kollegan inte tyckte att en i gruppen skulle ha en rosa "tösatröja" på sig och sa det till honom.
Som när pojkar hivas upp i luften, medan flickor sätts att rita.
Som när sonens lärare är så glad för att det är så många flickor i gruppen.
Som när jag är en sån tillgång för att jag är man och pedagog.
Sånt och värre.

Eftersom Rosengård går före, så ska jag och Annika sitta nån timme i morgon och planera hur vi ska gå vidare för att ge hela förskolan genusglasögon.
Det funkar bra.

Han.

Precis för sju år sedan vaknade jag till ännu en dag i glad väntan på vad som komma skulle. Sen blev det precis så som vi hade trott. Och han fick just det namnet som vi bestämt, ett namn som associerar till en känd svensk komiker och en död släkting med ovanligt stora öron. Svaret på Ylvas fråga är nog kopplad till det faktum att jag på sin höjd kan ringa och gratulera honom idag. Allt annat är underordnat.

22 januari 2008

Det står jag för.

Fikar med en tjej från min gamla terapigrupp, högt över kylan och vinden nere på Södra förstadsgatan, mittemot bion där jag såg Arn förra söndagen.
Vi enas om att det blivit lättare att leva i nuet.
Men det betyder så olika för oss.
Hon är nyträffad med en vacker latino och jobbar som fan.
För mig är det oundvikligt att leva ensam, därför att ödet ville så, som man säger, trots att det inte var något öde, utan i allra högsta grad människors verk. Nu utnyttjar jag ensamheten till att utvecklas, men längtan kan man inte kbt:a bort. Att acceptera och att stå för den man är hänger ihop som Simon och Garfunkel. Tricket är bara att inte använda det senare som ursäkt för att stå still. man är det man gör, ska man nog säga. Just nu msnar jag med Anna, kollar handboll och undrar vad äldstebror sysslar med i sitt rum. Det står jag för. Det är frid i huset.

21 januari 2008

Pedagogen vilar aldrig plus tonåringar och Sex Pistols.

Brf-ordföranden ringde upp och hävdade att äldstebror med kamrat gjort något oförlåtligt på gården. Nu befann sig sonen i skolan när detta ägde rum, så saken kunde smärtfritt redas ut. Men det påminner mig om hur rättslös man kan vara som väldigt ung och vilka förväntningar som finns. Man kan dömas ohörd och det anses vanligt och normalt att ställa till jävulskap. Det är ungdomar som gjort det, säger man, fast man inte har en aning.
Att fostra tonåringar är att gå balansgång.
Ska man betona trial/error eller vägledning?
Jag är nog mer av vägledare än trial/error-förälder.
Och inte bara förälder.
Jag vill inte att NÅN ska göra samma misstag som jag gjort.
Det känns så onödigt. Antagligen har jag ett agitators/pedagoghjärta som aldrig vilar.

Sen ska Sex Pistols återförenas och skriva nya låtar. Paul, Steve, John och Glen, orginalsättningen, alltså. Den så omskrivne Sid var ju aldrig särskilt betydelsefull och lär inte ens kunnat spela bas. Pistolerna var otroligt stora för mig när det begav sig. Kanske ska det stanna så.

20 januari 2008

Lonely days are over.

Gick hem i lätt regn. ringer nordea och saldot på kontot är precis det jag gissat minus en hundring. Skulle tro att eftermiddagens ångest beror på ett stort kaffeintag under dagen, men det är kanske önsketänkande och i vilket fall som helst är det lönlöst att leta. Jag måste leva med den jag är och där ingår ångest, så länge jag orkar känna, kämpa och tvivla. Jag är inne i en anmärkningsvärt social period för att vara jag och det gör mig glad att dom faktiskt finns där, folk man kan möta hux flux på stan och fika med,det där kravlösa opretentiösa som jag saknat så. Kanske hänger det ihop med att jag uppskattar mittt eget sällskap och hemmet mer än nånsinn. Politiken tar tid med seminarier, förhandlingar och resor. Jobbet rullar på. Och det finns té i mängder och goa ungar. Kan det vara så att jag mår bättre utan en kärleksrelation?

19 januari 2008

Så mycken falskhet bor det här.

Att vara radikal, grön och feminist är så mycket mer än att bara med läpparna bekänna sig till ett antal åsikter som man läst om nånstans. Det innebär också att man måste arbeta för att förverkliga målen, om inte annat så genom att ändra egna beteenden. Det innebär inte att man måste vara perfekt, men man ska försöka. Denna stan och andra är full(a) med posörer som tror sig stå för något med utseenden och ord. Mer än en gång har jag lurats, kan jag lova. Sen finns det dom som gör en del utan att tjata om det eller kokettera. Vännerna Em och Anders är såna, om än olika.

Att vara man och feminist är ett kapitel för sig.
Jag vet så jävla väl hur lätt det är att bli den gitarrspelande fysiske pedagogen som lämnar tråkuppgifterna till tjejerna på avdelningen och hur några månaders ynka föräldraledighet ger cred och höjda ögonbryn i alla sammanhang nästan. Men sånt förstärker snarast könsmaktsordningen. Man är ett undantag som radikala flickor tindrar med ögonen inför och alfahannar pratar skit om bakom ens rygg.
Så kan man uppnå full effekt, men förbli en grottman.

Och radikal och/eller grön, dårå. Den som har alternativ och ändå kör bil menar inte allvar med klimatsnacket. Den som medvetet inrättar sin livsstil så att bilpendling krävs är lika illa ute. Den som tar sig rätten att förgifta mina barn med avgaser står inte i något sammanhang på samma sida som jag. Så enkelt är det. Den som jobbar svart snor från dom hemlösa och den som fuskar med bidrag likaså.

Partist är ok.

Lyssnar på Britta Persson och vet inte vad jag ska tycka. Ibland låter hon som Stevie Nicks och ibland är det för mainstreamat. Men det är ändå bra. Lite gubbrock men med kvinnlig röst. På väg hem från träningen unnar jag mig att gå in på konsum och köpa västerbottensost. Dyrt, men gott som fan. förebereder mig mentalt inför kommande veckas möten i TN och med gruppen. Det är okej att vara medlem i ett parti. Man kan inte hålla med om allt, men man har en gemensam bottenplatta som håller. somligt i mitt parti förstår jag inte alls. Men det går att leva med, vi är tillåtande och rymmer en mångfald. Joakim som organiserar det gröna bloggandet förklarar dock att min blogg inte är tillräckligt politisk för att rymmas i tävlingen om årets gröna blogg. Så kan man också se det. För mig är hela mitt liv politik. Vem jag väljer att umgås med, vad jag jobbar med, var jag lever mitt liv. Dagen rymmer ett besök på mitt älskade bibliotek, på ett något mindre älskat caroli city och ett absolut oälskat ex. Med lite tur kan kvällen avslutas med té hos emsan. Kan nog behövas i det läget.

same, same but different - kd och sd.

Kd bildades av pingströrelsen för att stoppa religionskunskapen, filmen 491 och de fria aborterna. Sd kommer ur BSS, som var en sorglustig samling av unga skinnskallar och gamla nassar. Så långt är allt väldigt olika. Men skillanden mellan ett Sverige som styrs av kristen etik och ett Sverige där det tjatas om att mångkultur är fel är inte så jättestor i mina ögon. Bägge partierna vill se kristendomen som en överreligion, bägge vill begränsa rätten för muslimer att bosätta sig i Sverige, bägge hyllar hemmafruparantesen och avskyr annan sex än den som utövas mellan man och kvinna med släckta lampor och mannen överst.
Ju mer man tittar, desto mer framstår dessa anakronismer som syskonsjälar.

18 januari 2008

Mamma borde varit hemma?

Hennes mamma skulle varit hemmafru när hon var i tonåren.
Då hade hon sluppit sin depression, sin oro i kroppen, sin längtan bort från en verklighet hon inte kände sig hemma i.
Som vanligt är det i den heliga familjens sköte allt ska ordnas.
Som om världen, skolan, psykiatrin, det förbannade jävla patriarkala samhället inte fanns.
Jag avskyr verkligen kd av hela mitt hjärta.

En bro för mycket.

Med TN:s handligar kom förslaget om att bygga en ny bro där Sjölundaviadukten står idag. Det är inte okej på en fläck. Det är att hålla fast både vid en hög andel tunga transporter på lastbil och att bejaka privatbilismen. Det funkar inte i längden och är långt från det som vanligen sägs om klimatfrågorna och hållbara transportsätt.
Därför kommer jag att göra det jag kan för att vi ska satsa på andra saker istället. Det måste bli svårare att släppa ut koldioxid och kvävedioxid i Malmö.

17 januari 2008

Mitt förnamn är Anders

I min generation är det det nästa vanligaste pojknamnet efter Mikael. Mina systrar och kusiner har också extremt tidstypiska namn. Hade vi fötts idag av samma föräldrar hade vi hetat William, Sara, Elias eller Wilma. Arbetarklassen väljer aldrig orginella namn. Jag bodde i Biskopsgården som liten, innan farsan började klättra uppför stegen. För oss från arbetarklassen är det ingen big deal att man skaffar större boende och bättre betalda jobb om man kan. Eftersom vi har bott där, så romantiserar vi inte miljonprogramområdena alls. Eftersom våra morsr serverat eller städat och våra farsor jobbat på varv och byggen, romantiserar vi inte heller manuella arbeten. Det är sånt som den radikala medelklassen pysslar med. Där kvalar vi inte helt in. Dom kan ha eller mista sina radikala åsikter, för oss är det antingen det eller en begåvning av Zlatanformat som kan få oss nånstans.
Jag märker av mitt ursprung allra mest när jag ska glida runt i fina salonger och vara politiker. Det är obekvämt som fan. Eller när rakhet inte duger, utan saker ska lindas in och formuleras snyggt. Som på mitt förra jobb. Där var föräldrarna ofta radikala och bra, men doktorander, filkander eller den ena titeln eller den andra. Kom från familjer med stugor på skärgårdsöar och i fjällen.
Klassmärket sitter som en tatuering i själen.
Varken stolt eller skämmigt.
Bara så.

16 januari 2008

Det kallas manshat.

Sigge sågar Pär Ström precis rakt av. Det förvånar mig att ingen av oss gjort det tidigare. Jag behöver inte tillägga något, bara nicka med. Tack till AnnaX för tipset.

Klasskramp

Jag har berättat om mormor, normbrytaren, som varje månad fick besök av barnavårdsnämnden för att hon, som enastående morsa, i grunden inte dög i maktens ögon. Arbetarklassen och allra mest dess kvinnor, skulle passas in i en norm.
Veta sin plats. Sen hände en jävla massa.
Arbetarrörelsen ändrade faktiskt på en hel del saker, även om man liksom prioriterat det materiella lite väl mycket. Med lite flyt kommer vi i år att ha nåt dit att all kärlek kanske är lika mycket värd.
Men nåt händer när man ser regeringen, fint klädda i kostymer och dräkter i min TV.
En bondmora, ett skenhelgon som ser ut som Alfons pappa, en major med rottingen i hand och så en kristen hycklare som ser ut som om han har en massa skit på sitt samvete.
Klasskrampen hugger tag i mitt hjärta när jag hör om subventionerade pigor, om hemmafrubidrag, om hur barn ska graderas och ledas i olika fållor från sju års ålder och om småbarnsföräldrar som kan tvingas att pendla nittio mil, för att man inte får lov att vara arbetslös en endaste dag i onödan.
För när de rikas skattesänkningar ska finansieras, så är det dom längst ner som ska pynta.
Vi är på väg tillbaks till det samhälle som mormor och tusentas andra i hennes - vår - klass, jobbade bort och förträngde. Det är inte okej på en fläck. Det är dags att knyta nävarna och damma av det lilla fina ordet solidaritet.

15 januari 2008

Idrottsgalan

Om en utlandsfödd svensk löpare som kommer fyra i VM blir nummer två efter Zlaaataaan och en annan utlandsfödd svensk löpare som också kom fyra i VM hamnar väsentligt längre ner i Jerringprislistan, vad beror det då på?

Jo, den ena heter Susanna och den andra heter Mustafa.

För övrigt vann Musse den första löptävlingen jag nånsinn ställde upp i. Han gick i mål ungefär samtidigt som jag rundade lilla dammen i Slotsskogen. Tuff skit.

Slipping through my fingers

Linda går iväg till skolan med väskan i hand och Agnetha sjunger på sin söta skolengelska om hur barnen blir större, hur den lilla ungen växer och hur jävla snabbt det går. Man hänger liksom inte med.
Man vet inte vad som rör sig inne i deras skallar.
Det vore nog ett stort misstag att ens försöka fatta.
Jag försöker ta tillvara de ljuvliga ögonblicken, en stund med minstebror och bröderna Lejonhjärta, mellanbrors straffräddningar, äldstebrors kramar och mjuka tankar om livet, och bevara dom, men jag vet av erfarenhet att man glömmer.
Sen blir dom vuxna och man får sitta ute på Djurgården vid sjuans ändhållplats, titta ut över vattnet och få erkännadet...jo, pappa, du hade rätt om det där.
Jag har slutat med borde i min föräldraroll. Vi är dom vi är och jag är med mina ungar mitt i röran, bland parker, gator och människor av alla sorter.
Vi storhandlar inte, vi åker inte på charterresor till mallis, vi kollar fotboll och lyssnar på punk och Cornelis. Tiden går så jävla snabbt. Det gäller att leva och bekämpa demoner och ängslan.

14 januari 2008

When I paint my masterpiece

Mellan jobbet och mötet i stadshuset hinner jag med ett bad med laptop, ackompanjerad av Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Hämtar ut cykeln från reparatören på Celsiusgatan och det kostar 295 spänn. MW är en sån snubbe man ser lite då och då i stan. Han bor väl fortfarande på Rådmansgatan och ser likadan ut som alltid, tänker jag. På jobbet pratar vi om religion, traditioner. En ny kollega får inte ta mig i hand. Man funderar på hur hon ska kunna jobba efter det som läroplanen säger om att inte fostra i stereotypa könsroller. Hon kanske får ihop det på nåt sätt.
Jag har svårt för relegion i form av traditioner, men folk får såklart tro på vad som helst. Men det ska vara varje människas val, allt annat är övergrepp, allt från könsstympningar, via omskärelse till det kristna barndopet. Det är inte fina traditioner. Det är total respektlöshet mot barnets rätt att bilda sig egna uppfattningar.
Fan så bra den är, skivan.
Badet är varmt och jag är snart redo för att prata kommunal organisation några timmar. En dag kommer allt att vara förändrat, när mitt mästerverk blir klart.

Arn, rättvist kaffe och lejonhjärtan

Hamnade med emsanvännen på Arn, på Malmös enda riktiga bio, Royal.
De ofrivilligt komiska inslagen är förlåtna, eftersom syftet - att nyansera bilden av kyrkan och av islam/araber är så rätt och riktigt.
Om nu den flabbande biopubliken fattar det.
Mer svårsmält är delar av Romeo och Julia-storyn, där den mörka storasystern är en svekfull hora och den blonda lillasystern den vitaste av liljor.
barista är allt rättvisemärkt.
Så Malmö, så rätt. Så jag och emsan.
Caféliv och uteliv lockar igen, tänker jag medan vi dissekerar, massakrerar livets elände. Ungarna är hos mödrarna, fulltankade med bröderna Lejonhjärta (boken!)och syrligt godis. Det har varit en bra helg.

13 januari 2008

Ännu en vandring, in i förvandling

Minst en vän tycker att mitt snack om drickandet är överdrivet. Och exet tycker att det är en ny grej jag kör med, som depressionen. Jag hör er säga att jag nog borde skita i vad dom säger. Jag hör mig själv säga att nykterhet inte behöver alkoholism för att vara ett givet val.
Det är på alla sätt rätt att skåda verkligheten i ögonen och avvisa droger.
Men jag vill fanemig bli trodd, utan att behöva fördjupa mig i detaljer.
Man vill ju det.

Så smått glider jag ut ur en epok och in en ny som jag inte riktigt vet innehållet i. Det är väldigt spännande. Som om våren är här. Som om ok kastas av.

12 januari 2008

Romantikern som gick ner för räkning.

Jag har förändrats, brukar man säga.
Romantikern är inte död, men han har gått ner för räkning (det är såna här inlägg som gör att jag inte platsar bland politikbloggar).
Trodde på fullt allvar att jag skulle kunna sy ihop det med en kvinna som var ljuvlig på flera plan, men som bodde i en villa i en pendlarförort trettio mil bort. Totalt politiskt ointresserad.
Seriöst, Anders, hur dum kan du bli?

Och nudå.
När HON fick barn med han den andre, så märker jag att den där tron på kärleken inte finns där på samma sätt som innan. Hon som var mitt liv, min framtid, min tvillingsjäl, mitt hopp, min tro.
Något gick permanent sönder där.
Men kanske är romantikern bara nere för räkning.
Jag får satsa på det.

SD kd-fieras eller dör.

Det är ett jävla tjat om Sverigedemokraterna.
Partiet ligger i opinionen ungefär där man legat ett par år nu.
Strax under strecket.
Så länge man har nån Ronny, Conny eller Sonny som ledare förblir det så.
Hittar dom sin Alf Svensson, blir det svårare.
Det dom måste göra för att nå framgång är att kd-fieras, dvs efterhand revidera sitt program så att det kan falla något fler i smaken.
Mörka kan man också kalla det.
KD tog med tiden bort krav på abortförbud och obligatorisk bordsbön och förbud mot sex på bio. Inte för att de ändrat åsikt, utan för att det inte gick att hitta tillräckligt antal väljare som köpte skiten. Samma sak kommer SD att göra (och gör delvis redan). Bit för bit plockas kontroversiella punkter bort tills det ser lagom blåmesigt ut. Detta innebär lyckligtvis att man inte på sikt kommer att vara förmögna att göra någon större skada. Och precis som kd tillfälligtvis kan få igenom det reaktionära vårdnadsbidraget och fördröja könsneutrala äktenskap, men i praktiken knappast påverkar så mycket, så blir aldrig SD ett riktigt hot.
Kd-fieras eller dö. Det är rasisternas alternativ.

(PS Ju mer man studerar saken, desto mer ser man de slående likheterna mellan kd och sd trots att de har helt olika historia...kan återkomma till det)

11 januari 2008

Sakerna verkar funka.

Inte någon dag för stora sanningar, utan mer en dag som bara kom och gick sådär. med undantag för kvällen, som var en tillbakalutad fredagskväll med för mycket curry i grytan och underbara hatkommentarer om Let´s dance. Inte mycket vemod i min skalle. Emsan har den effekten på mig.
Vår vänskap är så jävla okomplicerad. Så prestigelös, så nyttig för mig.
Äldstebror är full av känslor och ord som bara bubblar ur honom. Mellanbror är analytiker och filosof, minstebror sover hos en kopis ända borta i Landskrona.
Jag är trött, men sakerna verkar funka.

10 januari 2008

Seg januari

På en muslimsk friskola i Malmö jobbade en man som dömts för misshandel av sina barn, vilka också gick på skolan.
Räck upp handen alla ni som tror att det kunde hänt på en kommunal skola.

Att partivänner kan ha en så naiv syn på religiösa friskolor lämnar mig ingen ro. Hur sannolikt är det att tjejerna på någon av de islamska friskolorna för bada med bara bröst, tro (för att anknyta till en aktuell diskussion)? Hur sannolikt är det att de alls får bada med killarna i klassen?
I sydsvenskan ögnar jag genom en artikel där slöjor beskrivs som nån slags feministisk symbol. Frågorna om islam i Sverige är uppe till debatt och det är bra. Om inte vi snackar om det, så har rasisterna fri fart i frågan. Och det är inte så kul. Jag kommer inte undan att slöjan för mig är en symbol för kontroll av kvinnans sexualitet som fritar män från ansvar för sitt beteende. Kvinnan ska dölja sig, annars vet man inte vad som händer. Verkar hon lössläppt, får hon skylla sig själv.

Det är seg januari, men jag mår trots allt bra. Känner mig lite gnällig rent politiskt och för att planer grusas (den stora kränkningen, måste jag slå bort, annars kan jag inte andas.

Jag har vänskap i massor och kärleken ligger och slumrar. Det går an. Våra nyårslöften verkar funka.

09 januari 2008

Vad fan du vill.

Jag tycker folk kan få ha på sig vad fan dom vill eller ingenting när dom badar i badhus. Alla utom blöjbarn och inkontinenta. Så, nu går vi vidare i livet.

Ett och två.

1. Om jag skulle ge mig till att berätta om gårdagseftermiddagen, så skulle ni fått läsa en helt absurd historia, med associationer åt många olika håll. Som ett skott i hjärtat, verkligen. Och reflektioner över hur man kan skada i välviljans namn. Önskan att hjälpa kan verkligen kränka.

2. Jag vet att det går fler tåg, men jag ville åka på detta tåget. Hade liksom införlivat biljetten i mitt sinne. Nåja, vad är väl en bal på slottet. Man får förfalla i bortförklaringar om att det nog inte var menat så eller att det var bäst som skedde.

08 januari 2008

Dom andra finns också.

I´m a proud citizen of landets absolut coolaste stad. Älskade Värnhem, Möllan, backarna, Pildammsparken, Turning fucking torso, djuphavsbadet och Köpenhamns skyline i motljus en augustieftermiddag. Och jag har har sett förändringen från grå till multicolour, varit en del av den. När jag flyttade hit regerade fortfarande samma gäng som rev Lugnet och byggde Rosengård och Caroli city. Inga uteserveringar, två-tre krogar på Möllan och noll fik. På Simrishamnsgatan låg porrbutikerna tätt.
Sen vaknade vi 1985 dan efter valet, gnuggade oss i ögonen och fattade att folkhemmets tid var över. Sen blev Malmö kul. Borgarna körde stans ekonomi i botten och vi fick börja om på nytt och det vi byggde var en mångkulturell metropol. Jag är glad över att få ha varit med och jag är här ännu.

Men det är så lätt att glömma dom andra. Dom som inte är med på tåget. Dom som drömmer sig tillbaka till Kockumskranen och flygbåtarna. Dom som sitter i sina mögelskadade mexitegelhus eller bostadsrätter och överväger att rösta på svinet Sten i nästa val (om han lever så länge), därför att man ju hör så mycket om blattarnas framfart och om prideparader och skit (och det var min själ POLITIKER med i den jävla paraden). Folk som är rädda för slöjor och som faktiskt kan ha rätt i ett och annat (som detta med religiösa friskolor). Dom som känner sig bortkomna i metropolen.
Det är lätt att bli självgod i sin skitcoola medvetenhet och inte akta rygg.
Och ogräet växer sakta under jorden, som Wiehe sjunger.
Beware, stolta hemstad.

Årstidsväxlingar

Ska inte skriva ett skit om att det är vinter på morgonen, höst på förmiddagen och den där andra årstiden när man travar hem vid tvåtiden. Travar, därför att cykeljäveln saknade luft i ett däck när jag uppsökte den så tidigt som sex i morse. Det blev att ställa sig vid Skånetrafikens stolpe och bläddra i metro istället.
På jobbet kan jag konstatera hur skönt det kan vara att inte vara huvudperson i en konflikt. Jag har ju annars en historia av att alltid hamna i konflikternas centrum. Ibland tror jag att det är mitt öde, fast jag inte tror på ödet.
Nu var jag snarast med och löste konflikten.
Mitt humör växlar också, sju resor värre än vädret, och jag sover för lite.
I natt oroade jag mig med att läsa gamla msn-loggar, men fick såklart inga nya svar på någonting. Annat än en bekräftelse på att jag borde vara coolare och mer distanserad. Inte bli sådär förälskad, engagerad och kämpande.
Men jag är nu en notorisk bergochdalbaneåkare och så förblir det.
En brinnande jävul som inte vet att vara rädd om sig.

07 januari 2008

Kall napalm

Snöblandat regn är som kall napalm, det hamnar överallt och bränner och gör ont.
Men jag skyndar in i värmen på Citygross.
På förmiddagen hade jag messat till Em (förlåt) och sagt att våren nog var här.
Då lyste solen.
En mamma vill inte att män byter blöjor och jag tänker på en diskussion vi haft i partiet, om att 75% av allt vårdnadsbidrag i Norge betalats ut till personer födda utanför Europa.
Förskolan kan ha en betydelse för att få folk från patriarkala kulturer att se hur Sverige funkar.
Eller kan funka, borde funka.
Citygross har ingång direkt från parkeringen, så shopparna från det vita Sverige kan komma direkt in.
Det är också den enda platsen i Rosengård där man ser många svenskar.
Där och på polistationen, när den nu är öppen.

Just another manic monday.

Åh, jag har ännu en gång hamnat i en stad/land-diskussion, och som förr pekar man på mig som glädjedödare och fanatiker. Let me put this clear: folk får bo var fan dom vill. Men dom får jävlar i mig inte leva som dom vill, om det är på andras bekostnad. Varje gång jag hör någon prata om hur fint det är att bo en bit utanför stan ska jag fråga: var jobbar du, kräver din frihet att mina barn andas in avgaser och bidrar du till klimatförändringarna mer än jag gör?
Då är det inte okej.

Charlotte Kalla, du är helt underbar.

En annan nätdiskussion handlar om mina planer på att bo tillsammans med en vän och våra barn. Vad händer när någon av er träffar ert livs kärlek, frågas det?
Ja, vad kan inte hända här i livet?
Seriöst, finns det något alls som är så dokumenterat misslyckat som den heterosexuella tvåsamheten? Varför lyfts det ändå allting fram som det som alla borde längta (tillbaka) till?

06 januari 2008

Vad ska bort - Bernadotte!

Läs.

Biblioteket och ett naivt parti.

Så tog Nina Simone slut och jag gick över till Thorsten Flinck. Klockan är över två och fan vet varför jag inte blir trött. Beror det på kaffet, så kan det vara värt det. Dagens promenad i spikregnet gick till älsklingsplatsen, Malmlö stadsbibliotek (som inte bara är bra, utan vackert).
Böckerna jag lånade handlar om:
1. ett kraschat förhållande
2. alkoholism
3. kärlek, politik och att inte känna sig så hemma i ett samhälle som förändras.
Det ser ut som en tanke, men det var pur impulsivitet.

Jag kan känna mig trött på att vara med i ett parti som är så naivt när det kommer till religiösa friskolor, ja friskolor öht.
Men det går ju att ändra på. Det naiva, alltså. Mitt parti är de gröna ftw.

Nu blir jag verkligen inte årets gröne bloggare. Kanske får jag tom höra att intern kritik inte passar sig i fora som allmänheten (teoretiskt iaf) har tillgång till. Jag tycker precis tvärtom. Vi visar att vår politik tål att granskas, om vi vågar diskutera utanför de slutna rummen.

Nina och en bok.

Att ligga på min kära madrass och lyssna på Nina Simone och läsa en bra bok är ganska skönt. Ja, det var bara det jag ville säga.

05 januari 2008

Det ska sitta i hjärtat

Årets politiska blogg har utsetts. Och, nej det blev inte jag, det var tjusiga liberaaaaler på dom typ åtta översta platserna. Min blogg blir inte ens årets gröna blogg, eftersom det jag skriver är lite mer än partitrogna pressmeddelanden. Lämnar man ut sig på riktigt är man rätt körd i dom sammanhangen.
Allra överst bland politiska bloggar hamnade signaturen Isabella Lund, som påstår sig vara en 45-årig prostituerad kvinna. Så liberal att den egna kroppen givetvis bara är en vara bland andra som bjuds ut på marknaden. Ni får ursäkta min blödighet, men jag tycker inte att det är en okej inställning. Jag tycker sexköpslagen är bra, ävebn om den inte skulle funka, för den visar i alla fall att en majoritet har lite hjärta i kroppen. Det är inte okej att köpa sex. Punkt. Ni som vill att jag ska förklara varför kommer inte att fatta ändå. Det är som med dödsstraff, behöver man förklara varför det är fel, så är det redan kört. Sånt ska sitta i hjärtat.

Vänskap först, tack.

Under ett helt jävla år sumpade jag allt vad vänner hette för att pendla fram och tillbaka till Götebrog varannan helg. Det var förödande för mig och nu sitter jag rätt ensam, faktiskt.
Det är inte bara att knäppa med fingrarna och sen är alla polare tillbaka.
Men det fanns andra sätt som funkade.
Att rusa från famn till famn blev min melodi. Inte för sexet, utan för bekräftelsen, för att få veta att jag var någon som gick att älska. Det där ändrades för ett halvår sen, ungefär. Det tändes ett jävla liljeholmens i skallen på romantikern, när jag fattade att vänskap kommer först och vänskap kan bestå. Vänskap är dessutom grunden i en bra kärleksrelation. Med dom som "bara" är vänner kan man ha stora meningsskiljaktigheter, men knappast med den vän som man väljer att leva med.
Jo, i en traditionell könsmaktsheterotvåsamhet är det okej att att kvinnan står till vänster, så länge hon underordnar sig (vilket hon såklart gör, det ligger ju i högeragendan). Men vill jag leva med någon ska den personen först vara en vän, sen kanske en älskad. Det hade sparat mig mycket energi om jag fattat det långt tidigare.
"Det kallas kärlek" borde vara obligatorisk kurslitteratur för den som avser att leva med någon av motsatta könet. "Bitterfittan" för den som tänker skaffa barn.
Annars funkar ju Magnus Betnérs standup för den som vill ha lite koll.

04 januari 2008

Snö i hela Sverige.

Åh, klockan sex på morgonen är det det en isande vind från havet, som gör att jag fryser om öronen trots min fina GAIS-mössa. Jag tänker att när det är snö i Malmö, så är det snö i hela Sverige och det känns tryggt och bra på något vis.
Nära havet vill jag bo, även om havet bara är Öresund. Inte så bara det, en stjärnklar natt när man står och ser vindkraftverk, kyrktorn och skorstenar på andra sidan vattnet. Men vägen till jobbet går åt andra hållet, längre inåt landet.
Hemvägen ska jag ta förbi det där objektet igen, för att kolla cykelsträckan och se om det går att få ihop logistiken.
Gör det det står väl inget ivägen?
Jag är tungsint och rastlös till karaktären och jag tänker rätt ofta att mitt jobb kanske inte ger mig tillräcklig intellektuell stimulans. Men det är ju inte för min egen skull jag lär ungar tecken, svenska ord och uthållighet, utan för deras. Jag är inte anställd för att förverkliga mig, utan dem.

Nu rasslar det i dörren, en unge med förälder är på väg in. Gårdagskvällens ilska är bortblåst och var nog mest anspänning som släppte. Oroa er inte.

03 januari 2008

Svenska hjärtan?

Helt plötsligt bubblar ilskan upp igen inom mig (och det drabbar fel person, äldstebror).
Någon som inte vill mig väl har makt att störa mina planer redan på tankeplanet. Någon annan som inte heller vill mig väl, eller i alla fall inte gör mig väl, har makt att få mig att inte våga bli kär igen.

Men det jag skulle skriva om var ju om jag skulle kunna passa in i ett svenska hjärtanområde, i en ny spännande koalition.
Svar: jag vet inte, men det vore väl fan om jag inte försökte.
Åh, jag behöver fundera!

Dubbelmöte.

På väg till jobbet, men det som uppfyller mig idag är två möten som var och ett kan vara en del i ett steg framåt i det som man kan kalla min personliga utveckling, eller så. Och det är varken dejter eller tekniska nämnden, så mcket kan jag säga. Men bägge möten bekräftar att det privata är politiskt, på mycket konkreta sätt.

01 januari 2008

Bitterkuken här.

Idag låg snön vit utanför fönstret när jag masade mig upp vid tiotiden.
Efter promenaden läste jag färdigt boken.
Jämställt ansvar i en tvåsam heterorelation tycks vara stört omöjligt.
Som man ska jag bete mig som en boer i apartheids Sydafrika.
Men överordningen har sitt pris.
Jag FÅR inte tagga ner, lämna försörjarrollen och avsäga mig privilegierna.
På en grön kongress för länge sen gick sju unga vackra GU-tjejer upp på rad efter varandra i talarstolen och berättade att inget patriarkat fanns och att snacket om kvinnofällor var aningen överdrivet.
Ungefär vid samma tid skickade jag in min andra ansökan om föräldrapenning till försäkringskassan. Den första hade jag fått i retur, eftersom FK utgick från att jag ville överlåta mina dagar och inte vara ledig.
Maria Sveland vet hur skiten funkar.
När barnen kommer, kommer ojämställdheten med urgent delivery, om den nu något annat funnits där nånsinn. Många säger pk-orden, men inte ens dom lever upp till och det får jag lida för. Jag har ingen jävla lust att vara första klassens patriark, men andra klassens förälder. Jag vill inte ha cred för att jag tar ut några månaders föräldraledighet och kan grilla norsk fjordlax. Det ska bara förväntas av mig, utan åthävor. Det är inte okej att kvinnor går ner i arbetstid för att männen tjänar mest, ni kommer ändå att få mindre tid för era egna era intressen.
Jag orkar snart inte få folk att fatta att det måste tll lagar, regler, kvoter och sänkt arbetstid om nåt ska hända. Jag spyr snart på unga kvinnor som säger att just vi ska ha det så annorlunda och att det ska ske av sig själv. Det kommer inte att hända. Maria Svelands Sara och hennes man gick hos terapeuter för att få det att funka, men det gjorde det inte.
Jag tog ut halva föräldraledigheter, men nog fan kom mammmorna närmre barnen.
Inget förändras av sig själv och det är till och med svårt när man anstränger sig.
På Ringsjön fanns tillstymmelse till is, men hemma i stan var det bara regn och mörkt. Jag gick till exet och drack té och spelade datorspel. Hemma hos dom, liksom.
Jo, det privata ÄR politiskt. More than ever.

Bästa nyår, bästa emsan.

Emsan mötte vid stationen i Höör och det var klart, kallt och soligt.
Vårt nyår blev som vi ville ha det.
Promenader genom ekhagar och ner till Ringsjöns strand.
Té och en orginell stuga.
Eviga samtal om feminism, livet och kärleken, men också långa sjok av befriande tystnad, medan elden försökte ta sig i den sura veden. När fyrverkerierna exploderade låg jag och läste "Bitterfittan" i soffan, medan Em helt feltajmat släckte lampan i sin säng just då.
Bästa nyår på evigheter.