Som en öppen bok

Det var en av de första dagarna på min nuvarande arbetsplats. Jag jobbade med C som var och är en fantastisk förskollärare och människa. Jag: "Men jag är väl ganska bra på att dölja mina känslor?"

C: "Nej. Du är en öppen bok."

Så var det med den saken. Och det var i en annan livstid, "one of toil and blood", som Dylan sjunger, lika men ändå olika. Jag skulle fylla 50 på hösten och C sa att jag alltid pratade så fint om min Sara, men det krackelerade, det gjorde det. Kanske fattade C det, ingen vet, men antagligen. Det en känner att en måste betona, måste en betona. Om en säger att en är så lycklig och har det så bra, så är det troligen inte så. Glädjen talar ju för sig själv som regel.

Jag hade en självbild av att jag var en som kunde hålla saker inom mig, men jag var en öppen bok. Som Ekelöf när han säger att det jag skriver skriver jag mellan raderna. Alla kan läsa vad det handlar om om de är normalbegåvade eller mer. Jag lurade ingen. 

Jag omfamnade det där såsmåningom. Sara var inte överlycklig över min ärlighet eller vad det nu är och jag var och är å andra sidan inte lika utlämnande och begåvad som exempelvis Knausgård. Pallar inte lämna ut folk eller snacka skit. Bara mig själv. Jo, nåt ex har fått slängar av sleven, men bara när de själva haft serven och använt den mot mig. Jag tänker att ärlighet varar längst. 

Sen tänker jag i ett vidare perspektiv att det ändå kan ha en betydelse att fler (män)niskor visar mer av sitt register utan filter och förbehåll. Världen är vackrare utan murar. Men det har också en annan effekt. Den som lägger ner vapnen signalerar att mot hen kan du vara tuff. Hen kan du trampa på. Det är priset du betalar. Det är högt. Men inget i livet är gratis.

The gambler

Åker tåg. Det är en av mina favoritaktiviter. Kan berätta tusen historier; hur jag och en tysk kille åkte en natt tvärs igenom Andalusien, rökte jazztobak, drack vin och sjöng "Oh Tannenbaum, wie träu sind deine Blätter" och spanska människor gjorde stora ögon eller när Sara och jag korsade Serbien med ett tåg så långsamt att en kunde plockat blommor längs vägen och en människa blev påkörd, tåget tvärbromsandes under skrik och vi blev stående på spåret långt ute i ingenstans medan tystanden la sig och allt på alla sätt var svart. 

 Men nu är nu. Cecilia har skickat med mig en öl, jag öppnar den och tänker att Kenny Rogers liksom kommer och slår sig ner mitt emot mig. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away and know when to run", skulle han sjunga och det skulle ju vara det. Han skulle be om en klunk av min öl och han skulle få det. Det är Norrlands guld C skickat med, lagom ljummen och skön. Orkar inte dra i trådarna, men ironin. Hallå. Jag har varit i Karlshamn. Frida skriver och säger att det är en fin stad, du ska absolut ta en promenad, men jag var i Cecilias kök och vi plockade upp trådar av då och nu. Plus pizza och vin. 

Nej, Cecilia och jag ligger inte, tackar som frågar. Jag jobbar inte så. Någon har mitt hjärta eller vad det nu är och har vi varit nätvänner sen tusen år tillbaka så har vi. 

Men what would Kenny say och framför allt mena med sina ord? IDK. I så fall hade jag redan gjort det. Tänker att jag har så innerligt svårt att sortera, gruppera och räkna ut vilka kombinationer som blir bra om en ska vinna spelet. Kenny skulle titta strängt på mig och säga att: "Det där får du fundera igenom då".

Och jag funderar allt vad jag kan i den blekingska natten, men det är vad det är. Kenny somnar mittemot mig och jag tänker att jag ändå inte lärt mig så mycket. I am what I am, som i en coming out-anthem från 80-talet och det får bära eller brista. Jag har fucks to give och jag kommer att falla fel igen. Det var så jag skapades. Inga blad vänds, allt ligger bart och när konduktören säger "Nästa Sölvesborg", så liksom väcks jag.

Aldrig Every breathe you take

Lyssnar på Sommar i P1 med Olga Persson, ordförande i Unizon, som jobbar med den stundtals bortglömda frågan om mäns våld mot kvinnor. Den vanligaste mördaren är en snubbe med skev kvinnosyn, berättar Olga. Sen tänker jag att även alla vi fina män som aldrig sa hora eller har krökt ett hårstrå på en partner eller ett ex ändå behöver granska oss. Hur gör vi när vi blir bortvalda? För mig ligger frågan nära i tiden, som ni vet. Under de två intensiva månader när jag försökte vinna A och gjorde eller nästan gjorde det så sa jag hela tiden att om du ber mig gå, så går jag. Det höll jag nästan. I en kvart försökte jag få henne att ändra sig, ringde, textade, bönade, bad. Både henne och gud. Nej, jag är inte så jävla bra. Kan fortfarande komma på mig med att fundera på om hon inte kunde ändra sig om jag bara tjatade lite till. Men vi män ska ge fan i det. Det finns inget romantiskt i det. Det är tvärtom ett reellt fysiskt hot mot kvinnor varje dag här i världens bästa land. Jo, det händer män också. Men det är inget fysiskt hot mot oss, på sin höjd jävligt irriterande. Och, nej, jag har inte burit hand mot någon sen mellanstadiet. Men det kan inte A veta. Det hugger i mitt hjärta när jag ser att hon redan mött en ny man. Hon skriver att de promenerar på kyrkogården och pratar om livet och gud, precis sånt som jag älskar att göra. Jag önskar att det hade varit vi, men jag hoppas hon får det hon önskar, för det är det enda rimliga att göra med någon en tycker mycket om. Sitter på Möllan och väntar på en vän. En man, ovanligt nog. Vi ska ta några öl i hettan och prata om viktiga saker, för det är så vi gör de få gånger vi ses. Och titta på folk och längta efter saker. Vi män med känslor ska lära oss att sätta ord på dem. Och inget jävla every breathe you take. Det är inte ens en bra låt. 

København og kærlighed.

Sitter och tar en öl efter att ha vandrat runt på Assistens kirkegård en stund. Assistens, en mörk kyrkogård full med gamla gravstenar och träd som får näring av kropparna där nere, är som hämtad ur en Stephen King-film och en av platserna som jag alltid återvänder till i Köpenhamn. Ja, jag är tillbaka. Två år senast, ett kärt återseende. Jag och Danmark har ett roligt och stormigt förhållande, ungefär som Sara och jag hade tills det bara var storm kvar. Danmark är skönt och enkelt att vara i, men jag blir också vansinnig på deras slappa syn på droger och prostitution och hårda syn på invandring, ofta med ett rent rasistiskt språkbruk. Men jag kommer alltid tillbaka. Det var också i Danmark Sara och jag gifte oss, men långt härifrån, i Skagen, i den lilla sjömanskyrkan. Jag hade friat lite impulsivt på MSN och vi bokade tid och jag kommer aldrig att ångra det, trots facit. Mina bästa beslut kommer alltid på impuls. Det är väl det de gillar, de som gillar mig, särskilt de som är välorganiserade och ordningssamma. Tills det blir för mycket av det goda. Och de rutar in mig lite grann. Ger mig lite strukur i livet. Win-win. Synd bara det hittills inte blivit bestående. Här i Köpenhamn slår hjärtat hårda slag av glada minnen, här har jag hängt, det är en av mina städer. Alla som jag varit tillsammans med och några som det inte blev så mycket med har följt med mig hit. Alla utom A, då. Och vi har promenerat på Chris, Vesterbro, Strøget, Nyhavn (innan det blev en turistfälla) och överallt annars, ätit pølser och wienerböd, druckit öl och gl. dansk, dansat eller bara suttit i stillhet och tittat på folk i staden utan höghus. 

Ändå lite gulligt att ordet om A brutit kontakten spridit sig och att jag får mess från några i egenskap av singel. Men, nej tack, jag rusar inte från en famn till en annan; det handlar om människosyn; ingen med förhoppningar om mig ska bli ett verktyg för min bekräftelse, jag utnyttjar inte folk så.

Jag vet att kärleken väntar. Och A surrar fortfarande i mitt huvud. Visst fan gör hon det.

Vidare, låt mig promenera tills vaderna smärtar, låt mig vara här och nu. København og kærlighed. Livet, ik også?

Vad gjorde Eva när Johannes skrev historia: bland böcker och rottrådar en vanlig jävla onsdag

Jag vill inte prata mer om det. Det får laga sig eller dö, det är bortom min påverkan. Kan inte göra mer. Så jag drar längre inåt landet, följer en av mina rottrådar. Det är vackert i det skånska backlandskapet, som överallt där fascismen växer. Vad skulle farfar sagt om han fått veta att hans älskade Tomelilla med grannbyar nu domineras av måttligt reformerade nazister. Han som var rödare än en vallmo ända tills alkoholismen blev hans enda ideologi. Såg ut som en arab gjorde han också, gubben. Jag gillade honom. I Tomelilla kör en Ford mustang förbi mig och ett fyllo på en bänk börjar prata med mig om fotboll, eftersom jag har min Paulitröja på mig. Fotboll som malebonding är oslagbart. Jag går på Hasse & Tage-museet, konsthallen och sen bort till kyrkogården. Det tar en stund att hitta farfarsfar och farfarsmor, men till sist gör jag det. Johannes och Eva Törnbladh, för på den tiden var det ett h längst bak i vårt efternamn. Jag slår mig ner hos dem, lutar ryggen mot ett träd och ber. Tårar rinner, vet inte för vad, kanske för att Gud fader som i himmelen bor vill påminna mig om något. Gravplatsen är ledig, står det på en liten skylt. Som jag skrev på Instagram så är jag inte längre rädd för döden. Inte för livet heller, men avskyr att bli sviken och lämnad, håller alldeles för hårt i lyckan när den vederfars mig. Säkert inte särskilt fysiskt attraktivt, men det är så jag är. Lojal som en hund mot de som kommer mig nära. Hur Johannes och Eva var har jag ingen aning om, jag träffade dem aldrig. Vet att Johannes var aktiv syndikalist och därför under några år drevs bort från Tomelilla. Och styckare till yrket, rätt långt från mig ändå. Vad Eva gjorde när Johannes skrev historia är oklart. Kanske putsade hon hans gloria, ingen lever som eventuellt kunde berätta. 

Går in i kyrkan. Den är anmärkningsvärt liten. En man som jag gissar är kyrkomusiker säger välkommen och en kvinna som bryter på polska undrar var jag kommer ifrån. Och jag berättar. Sen frågar de om jag vill höra en psalm och det vill jag och det är instrumentalt och vackert och vi byter ytterligare några ord, sen går jag ut. Tar buss till Ystad, äter Thai och går på loppis, men mest i ett antikvariat. Köper inget, men bläddrar och luktar. Och ångesten är där, men den har sällskap av annat också. Livet är ändå värt att levas.

Från A till OCD

Ni som vill höra mig prata skit om den jag i bloggen kallat "min A", kommer att bli besvikna. Jag har inget ont eller dramatiskt att säga om henne, ja, hon är kvinna, mer spännande än så är det inte, eller jo hon är oerhört spännande. Jag blev kär i henne som exakt den hon är, hur formellt olämpligt den än är/var, hur utanför normer och regler det än var. Det jag kan säga är att jag sörjer att vi inte gett oss chansen att se vad som kunde bli, bada nakna mitt i natten nere på Ribersborg, indisk hämtmat på balkongen, min underbara (jaja) halloumi stroganoff och bara vara; att få sitta och läsa en bok medan hon översätter tråkiga texter från engelska till sitt modersmål eller andraspråk. Vet ärligt talat inte varför det inte kan bli så, varför stress och snabbt formulerade hårda ord krossade det. 

Men det var så det blev.

Jag gör som jag brukar, går in i mig själv. Tror livet hade varit så mycket lättare om jag kunde peka ut henne som ond eller dum. Men det kan jag inte. Det är alltid jag. 

En sak som varit mer under de två månader jag och A haft kontakt än någonsin med någon (typ) är det som i litteraturen kallas OCD. Jag som velat ha hennes kärlek och närhet har gång efter annan handikappat mig själv med att kräva av mig själv att göra si eller så, allt från svåra saker till enkla. Det är så jag blir under stress och det har varit både litet och stort, för jag skulle ju inte jinxa något. A har egentligen ingen del i det, det sitter i mitt eget huvud. Så har jag begränsat mig, gjort eller inte gjort saker som får att inte gå på strecken att vara ingenting.

Jag är ett miffo.

Jag är en fucking weirdo.

Men ju viktigare något är, desto mer stresspåslag, desto mer att uppfylla och lyckas med. Ser hur min terapeut tittar mig i ögonen i andanom och, ja, vafan, jag vet.

Men ändå.

Jag gick från A till OCD. Jag hatar det.

Lost in translation.

Morgonen den 17 juli är en lördag och jag vaknar och vill inte leva mer. Så illa är det. Jag vet med självklarhet att jag inte kommer att agera på det, oroa er inte. Men det är så mycket som inte är i mitt liv, så många drömmar är ouppfyllda. Jag har lagt sommarens alla ägg i en korg och den som jag i förra bloggposten kallade "min A", har sagt att hon tvivlar på mig och på oss under kvällen och det är vad det är. Jag tänker att hon väl inte är något för mig heller. Tror hon gör rätt i sin analys. Allt talar ju emot oss. Alla fysiska fakta säger att det inte borde vara vi. Ändå vill jag. Fan vad jag vill. Och sommarens sol hatar min hud och gör den röd och svedd och allt fint som var sommaren 2021 är bara skit från en dag till en annan. Det som gjorde att jag så snabbt som möjligt ville komma tillbaka till Malmö, driver mig nu bort och iväg. Livet. Ensamheten och känslan av att ingen älskar mig eller någonsin kan göra det är tillbaka. Under en tid var jag fri från det. Jag var orolig men hoppfull. Det fanns någon vars Anders jag var och ville vara. Vid tiotiden plingar det och hon ber om ursäkt för vad hon skrev igår. Jag säger att det är lugnt. Men hon skrev det ändå och såret är öppet. Det ska komma att bli värre. Under träd vid domkyrkan i Lund ligger jag och begrundar lövverket. Hundratals människor tyckte om att jag var i ett förhållande. Fan att det inte kunde få vara så. Fan att vi inte kunde få fortsätta att undersöka och se, lära känna och kanske, kanske ha det här for life. Johanna och jag pratar om gud och ritualer och jag börjar hoppas igen.

På kvällen blir det skarpt läge. Som alltid på nätet, aldrig med röster som hörs eller den andres andning, utan bara kalla bokstäver. Jag slår upp ett glas vin. Detta ska jag också överleva. Men jag vill mer än överleva. Jag vill älska och bli älskad. Känna och bli den som någon känner på. Men det kanske inte är för mig längre. Kanske är det över. Jag värjer mig mot självömkan, men det kommer ändå. Jag hatar att vara ett offer, men orkar inget annat. Jag önskar och jag ber, men gud eller om det bara är note to self lyssnar inte.

Samma Norrlands guld överallt

Min A sitter i en blekingsk skog med en burk Norrlands guld i handen. Det är hett och hennes dotter torkar sig efter att ha badat i något som liknar kallt te, men som svalkar skönt. Det finns andra vuxna på plats och min A kan slappna av. Vi är flockdjur. Det var aldrig meningen att vi skulle klara oss ensamma. Gud är sosse, tänker jag och skickar en imaginär utsträckt tunga till Blekinge. Men bara i tanken. Får en bild med leenden och sänkta axlar på messenger från A. De har det fint.

Ungefär samtidigt kliver jag in på en namnkunnig hipsterpub på Söder i Stockholm. Ta det rätt, jag gillar Söder. Hellre en ö där alla är prettovänster än, ja vafan, Sjöbo. Och när jag går fram till disken och den normsnygge blonde barmannen med manbun och skägg till solar plexus frågar vad jag ska ha, så undrar jag vad deras så framlyfta vanliga öl är. "Norrlands", säger han med ett flin. Så för ett pris som motsvarar ett kvarts flak från systemet köper jag ölen och sätter mig på en träbänk framför ett träbord. Manbullens kollega frågar om jag har det bra och det har jag. Tänker att verkligheten ibland är mer ironi än ironin själv. Tänker att vi ibland slår knut på varandra i våra försök att vara oss själva och originella. Ser hur mobilen nästan är urladdad. Det får vara så. Går vidare och kommer till historisk mark. Mariatorget. Orkar inte gå in på det. Men jag tar ännu en Norrlands. Helt fint. 

Några människor slår sig ner och vi pratar om livet och om fotboll och de jobbar en smula med att få ihop min dialekt med staden jag säger att jag bor i och tillhör. Min A skickar bilder på yxor och jag vet inte allt. Vi skriver att vi saknar varandra. 

Ser mig omkring. Det är samma längtan och samma himmel överallt. Och vattnet som faller som regn är samma vatten som dinosaurierna drack. Och snus är snus om än i gyllene dosor och en Norrlands är en Norrlands. 

Tåget som går in till stan

Tom Waits sjunger "Downtown train" och där kunde en ju suttit, på väg från Brooklyn in till Manhattan bland chassider, latinos och mer odefinierbara newyorkers. Några gånger har jag åkt har jag åkt med den där subwayen och det var spännande, men historia. Vidare. Nu är jag på väg till Stockholm, vår huvudstad. Får nöja mig att jag bor i Sveriges melting pot, Malmö. Jag sitter på tåget, det är långsamt och lågpris och jag har spenderat tid med morsan och syrran, intensiva dagar på sitt sätt, avbrutna av timslånga löprundor i skogen. Detta är landets hjärta, 200 kilometer från havet, minst. Sverige är så mycket träd och myggor, men det Sverige jag gillar bäst är städer vid havet, Malmö, Göteborg och Stockholm. Havet gör mig lugn, gör mig till den jag vill bli.

Dagar med sin ursprungsfamilj är ofrånkomligen en resa i tiden och en önskan om att all rykande kalk har slocknat i det ljumma vattnet. Och det har det nog. Det finns ingen sorg eller bitterhet att adressera alls. Vi är i nuet och jag stillar deras nyfikenhet om det nya i mitt liv och blir bekräftad. Men i vår klan är familjeliv ändå något som avnjuts i lagom portioner. Jag tror på starka djupa relationer, vänskap, familj och kärlek, men umgänge måste varvas med att få känna mina egna andetag, annars kreverar jag. Ibland undrar jag om jag är för livskräsen, för bortskämd. Kanske. Det är svårt att granska sina privilegier, så mycket lättare att göra sig till offer. Tåget jag sitter på är glest befolkat som en kommun i Norrbotten, men strax glider jag in i Stockholm. Då får jag se hav igen. Saknar det och något mer. Och någon.

Välkommen tillbaka, Stefan.

Ring P1 börjar. En mailare tycker att MP har för mycket makt och en inringare mansplainar om GAL/TAN-skalan. Det är torsdagen efter onsdagen då Stefan Löfven blev omvald som statsminister. Folk tycker så mycket. Själv är jag nöjd. Det radikalaste och smartaste just nu är att chilla och jobba på, föra en politik som minskar klyftorna, som bygger bostäder, fixar skolan och dämpar vinstena i välfärden utan större åthävor eller överord. Blocka rasisternas möjlighet att utöva makt och ryck undan mattan för dem genom en klassisk socialdemokratisk politik

Med tiden kommer vi att behöva fastighetsskatt och avskaffade ränteavdrag. Det är orimligt att några av oss blir rika bara genom att bo, samtidigt som andra inte kommer in på bostadsmarknaden. Det är också orimligt att vi har en arbetskraftsinvandring av personliga assistenter och servitörer, samtidigt som arbetslösheten i Malmö är 15 procent. Vi har ett trasproletariat av människor i skuggan, folk som är en av sju inneboende i sunkiga treor i Rosengård eller sover i källare här på Möllan.

Saker behöver göras. Kavla upp ärmarna.

Stefan Löfven är en människa av lagom många ord. Vi vet inte ett skit om hans privatliv, han står över skvaller och skitsnack. Han är här för att jobba. Min statsminister. 

Bruna ögon ler i regnet

Tracey Tiffany har skickat en vänförfrågan och det har regnat in på balkongen medan jag var på stranden och hemma hos min kära. Lägenheten står kvar och jag sätter mig på balkongen. En mås skrattar, en granne går tvärs över gården med en Lidl-kasse i höger hand och jag lägger upp en insta med mig själv med kuken i bakgrunden. Förstår att mina läsare är nyfikna på att jag outat att jag "är i en relation", som den kliniska termen lyder, men jag väntar med att berätta så mycket. Jag är rädd om henne och oss, så ni får nöja er med att mina bruna ögon ler i regnet och att saker är så bra som de kan bli. Och jag är i nuet och mindfullar mig, fast jag egentligen inte kan det och det fungerar. Och ingen ångest når mig och det slutar regna och i morgon är en annan dag.