Nu är jag där. Nu har jag skrivit hundra inlägg - posts - på min blogg. Jag började mitt i julihettan och det har förstås böljat upp och ner som hela mitt liv gör och alltid har gjort. Några andra bloggare som jag läst har lagt av eller skriver om att göra det. Man vill inte lämna ut sig själv och sina närmaste förstår jag. Jag lämnar ut mig själv. Klart jag skriver om andra, ungarna mest, men alltid ur min synvinkel och aldrig några detaljer. Dotterns problem är redan allmän egendom. Alla runt omkring oss vet. På gott och ont, säkert, men ändå.
Klart man skulle kunna gå in och dissa människor som man är i luven på. Någon finns ju. Men det är så trist. Och jag tycker inte om den jag blir när jag gör såna saker. Skvaller och skitsnack är kladdigt och smakar illa. Så nåt sånt blir det inte.
Potatis och purjolökssoppa puttrar i köket. Jag har slängt i några moröter också, så vi kan väl kalla den för PPM-soppa.
Sonen spanar på simsons och jag skall cykla och träna. Hösten kräver cykelljus, så det skall jag in och handla först. Tusentals sossar kommer till stan för att kongressa. Tänk om dom kunde besluta om en ännu generösare asylpolitik eller att slåss för vår alkoholpolitik eller så. Men, nej, så blir det nog inte. Inte heller kärnkraftsavveckling.
Känner mig väl till mods.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar