Storstadens paradox är att man möter många människor, men att man ändå kan vara hur ensam som helst. Ja, jag sitter här ensam. Gick en lång tur ensam också, men mötte mina småpojkar och exet vid skolgården och inne i biblioteket stötte jag ihop med Torbjörn, som jag inte sett på åtta år. Vid triangeln hejade jag på Magnus och Lotta och deras barn. På Södra förstadsgatan piskade vinden mitt ansikte och det var underbart
Jag ska sitta, ligga och ta hand om mig idag och ikväll. Ett långt bad, en film kanske och så böckerna förstås.
Det är dags att börja fundera på vad och varthän.
Dags att skluta svamla och börja leva, jag vet.
Men just nu låter jag det bero.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar