30 oktober 2015

För mycket eller för lite snubbe

Jag jobbar i en verksamhet där män är en bristvara. Nu kan man för all del säga att hela min yrkesgrupp är en bristvara, eftersom jobben närmast växer på träd i förskolan och lägger man samman de två så borde en satsning på att locka män till verksamheten vara långt framme i den politiska pipelinen. Men så är det inte. I den här stan blir det smått komiskt att den nästan är omöjligt att hitta vikarier samtidigt som det dräller av undersysselsatta snubbar i gathörn och på fik. Om vi ska sätta verkstad bkom talet om normkritik och rent av bry oss om läroplanens mål om att fostra bort från traditionella könsroller, så kanske en tanke skulle riktas mot at blanda män och barn. Men livet som man i förskolan kan inte bara vara som en bal på slottet, utan också en prövning. Det blir liksom både för mycket och för lite samtidigt. Och man är aldrig säger aldrig anonym. Det man gör blåses upp och ut ur proportion, både gott och ont.  Man gör (som jag skrivit om tidigare) traditionella manliga saker med barnen, för att de inte görs annars och man försöker vara snäll och pyssla, även om man varken ser nån större mening eller mål med det, eftersom man själv aldrig kom hem med något rosa hjärta i sin avlägsna barndom. Och på den andra sidan av banan möts man av häpnad om man inte blir fackombud eller IT-ansvarig. Man är alltså för mycket eller för lite snubbe. Ibland samtidigt.

25 oktober 2015

Vi som aldrig blev normala

Jag fattar så mycket mer nu. Sakerna klarnar, om än sent i livet, om än efter sökande, förnekelser och år av undran och missförstånd. Jag vet varför jag är som jag är. Och att jag aldrig är så ensam som jag tror. Det finns de som gör uppror mot mamma och pappa, medelklassbrudar som vill gå på herrarnas på krogen, salongsrevolutionärer som kan krypa hem till medelklassen precis när det passar. Häng inte upp er på dem. Frågan om normkritik, ja hela normalitetsdiskussionen är viktigare än ytan. Har du verktyg nog att tala om förtryck, så är du en bit på väg. Själv fattade jag aldrig varför jag jämnt hamnade utanför. Det var så mycket som hände på barndomens skolgårdar, bollplaner och i tonårens gathörn och mörka sidor av stan som bara svischade förbi mitt huvud. Jag var liksom i en helt annan bollpark, en som hellre gömde sig bakom böcker och drömmar med ett band som doftade av hav och fria vindar snurrande i kassettdäcket och mobbingen kom som ett stämpel på ett brev som redan postats, redan hamnat i sorteringen berett att delas ut. Ni vet. Det togs för all del tag i vissa saker, men som mobboffer är man lämnad ensam, åtminstone var man det i den så romantiserade dåtiden. Det jag vet nu är att jag aldrig blir normal, att det aldrig var ett alternativ. Jag vet det främst genom de speglar av mig som två av mina barn är, jag vet det därför att jag läst på och efter ändlösa nederlag och dyrbara terapitimmar. Och där har vi det. Kärnan i normkritiken är inte att få välja vem man vill vara, utan främst att bli erkänd som den man är. Jag är ju inte en tuff rebell som ifrågasätter roller, jag är en för vilken normal aldrig var ett alternativ och så här en bit in på andra halvan av livet så är jag tillfreds med det. Vi som aldrig blev normala, hur många slag vi än fick, hur mycket vi än skickades ut i korridoren, hur fulla vi än blev, finns och vi är här för att stanna. Nu använder jag mig av utanförskapet. Det är en befrielse. Tar det som en tillgång att stå på en annan arena. Men det hade varit guld värt om den kommit tidigare.

22 oktober 2015

Fan, det kunde varit vi

Jag tänker att det är ju fan att man måste tänka att det kunde varit mina barn eller det kunde varit jag. Men så är det: min yngste son som går i en mångkulturell skola kunde ha stått på fel plats eller inte ont anande släntrat genom korridoren när yxmannen eller knivmannen dök upp. Det kunde varit hans vackra bruna ögon som för evigt stirrat livlöst. Vi som älskar honom kunde stått med armarna om varandra sörjande.
På samma sätt kunde det varit jag som hade stått på en hållplats i Tel Aviv och väntat på bussen när ännu en knivman dök upp för att visa att ingen går säker, det är ju bara några månader sedan jag var där. För det är så terrorn resonerar: man ska visa att man kan ta vem som helst var som helst.
Men det är varken jag eller någon av mina som fått sätta livet till. Vi lever tryggt, vi ligger i soffor och på sängar och inte i bårhus eller uppsköljda på stränder. Vi ska ta vara på våra liv och slåss för dem som inte själva kan.
Själv såg jag direkt likheter mellan det som hände i Trollhättan och det som hänt under några veckors tid i Israel. Även där har människor knivmördats bara på grund av sin etniska tillhörighet. Men inte ens när det det brinner i grannkvarteret, så är det samma sorts eld här som där. Precis som rasister ursäktar Trollhättan, så ursäktar välmeriterade kamrater dåd i Tel Aviv, Jerusalem och Hebron. Det är närmast empatistört och i förlängningen livsfarligt. Ingen kamp i världen rättfärdigar överlagda mord på barn och andra som av slumpen fötts i en viss region eller tillskrivs en viss etnisk tillhörighet.

21 oktober 2015

Sara gick ur partiet

Sara mailade till partikansliet och begärde utträde. Hon kände att hon inte hade någon plats i de gröna. Den utlösande faktorn för hennes del är att hon trots år av juridisk handläggning och arbete i en statlig myndighet inte ens blev föreslagen som nämndeman. Inte heller närvaro på medlemsmöten hjälpte. Bland de som däremot föreslogs fanns däremot åtskilliga som ingen tidigare hört namnet på, än mindre sett på någon medlemsmöte. Självklart kan inte alla bli föreslagna till allt de önskar, men det finns kanske skäl att ta hand om och engagera medlemmar som troget betalar sina medlemsavgifter, även om de heter Törnblad i efternamn (Jodå, hon fick frågan av valberedningen om vi var släkt och det var troligen INTE meriterande). Det är de som bygger basen i alla rörelser.
Ett uppdrag som Sara kunde ha fått och gjort nytta i är den där kulturgruppen som i veckan leverade ett synnerligen korkat och förvirrat förslag som partiledningen närmast omgående fick pressmeddela bort. Sara ler när jag säger det. Det hade passat henne bra. Hon läser fler böcker än någon jag känner, hon går på bio och teater och ägnar sig även åt fulkultur som TV och gammal trallpunk. Ja, ni vet. En av de kvinnor som bär upp kulturlivet. Det är troligen intressantare att få veta vad de som betalar för kulturen tycker än de som lever på kulturbidrag. Men den malmöbo som ingick i gruppen var inte Sara eller någon annan medlem och kulturkonsumentent utan Behrang Miri. Mannen som för en bredare allmänhet mest är känd för att vilja censurera Tintin och för att ha deltagit i mellon två gånger. Här i stan är han lika känd för att delta i nära nog alla tänkbara demonstrationer. Han syns mycket. Inget fel i det, men det är heller inte meriterande i sig. Och varför i hela friden ska random mediavänsterkändis skriva program åt oss?
Vi är fortfarande ett parti som är ganska smalt och exkluderande. Vi skryter om våra företrädares höga poäng på högskoleprovet och dyrkar pk-kändisar och ungdom, men det uthålliga samhälle vi förespråkar präglar inte vår rörelse, om det ens är någon rörelse. Arbetarklassen talar vi inte så mycket om, för många av oss vet inte ens att den finns. Kanske borde även jag ta min energi någon annanstans. Tyvärr har jag kvar min tro på ett radikalt parti utanför socialismens bojor och en övertygelse om att jag gör en skillnad. Synd att så många andra som kunde vara en del i det jobbet inte välkomnas in i den gröna värmen.

18 oktober 2015

Jag vill bara gråta (moderatsväng och hamaskramar)

Kanske är det som den där vänstersnubben skrev till mig: pallar du inte kritik (det handlade då om grova anonyma personangrepp) så ska du inte ägna dig åt politik. Nä, kanske ska jag inte det. Jag kan betala hyran utan arvoden, som ni vet. Å andra sidan ger just det mig friheten att säga vad jag tycker och det är en frihet värd att ta vara på. Ändå är det jag som inte är nöjd med politik och liv. Självömkan och självgodhet läker visst inga sår. Men två grejer gör mig extra gråtfärdig denna helg. Det ena och största är moderaternas sväng om migrationen. Man vet det som jag skrivit om tidigare, att detta att sossarna och m blivit mer anständiga om invandring lämnat flanken fri för SD att exploatera. Nu vill man ha tillbaks de alliansväljare man tappat. Svaret på det stavas gränsbommar. Det är så cyniskt att jag knappt hittar ord. Man har liksom vant sig nu vid öppna hjärtan och unga moderater i kf som brandtalar mot rasismen. Nu är det tillbaks till Bohman och Göran Holm. Jag orkar fan inte. Risken är dessutom överhängande att S följer efter, det är ingen tillfällighet att den gamle gränspolisen Ingvar Carlsson tittar fram från pensionärstillvaron. Inget sker av en slump i politiken.
Sen är det det där med att vänsterfolk och feminister i stan som är världskänd för sin antisemitism går hand i hand med hamasanhängare i akt och mening att svartmåla den enda lilla judiska staten. Ja, jag vet att ni tycker att jag tjatar, men kan inte en liten judisk stat av Ångermanlands storlek få finnas? Det finns typ 20 arabstater. Räcker inte det? Och Israel kommer att lämna de ockuperade områdena den dag de vet att det inte innebär döden.
Ni kan inte först gråta till Schindler's list och sen hata judar som faktiskt inte låter sig förintas, utan skjuter tillbaka. Israel ska varken bedömas hårdare eller lättare än andra. Den som höjer sin kniv mot mig får finna sig i att jag kämpar ner hen med alla vapen jag förfogar över. Och den dag regnbågsflaggor är lika vanliga i Ramallah som i Tel Aviv ska jag vara nöjd och glad, ty säg mig hur du behandlar dina minoriter, så ska jag säga vem du är.
Jag vill fan bara gråta.

14 oktober 2015

Allt man åkte ifrån finns kvar

Så kom vi hem igen. Jetlaggade, sömnlösa, men glada. Vår väska hängde inte med i svängarna och kom först en dag senare med bilbud från Kastrup. Från DC och till flygplatsen reste vi med tåg. Amtrak, modernistiska vagnar som utifrån såg ut som om de hömtats från en sextiotalsfilm om det modernaste moderna. Det skulle kosta 20 dollar extra för väskan, men, nej då, det brydde sig ingen om. Kaffet vi hämtade var svagt och wifin lagom usel. Spårläget lite sisådär och vagnen en smula sunkig invändigt. Biljetterna var rätt dyra. Det var som på SJ, men när jag tittade ut såg jag rester av nedbrända hus, rivningstomter där det växer gräs och däremellan hus som varit utdömda hemmavid. Baltimores fattiga områden som vi bara blåste förbi såg ut som om kriget dragit fram, men inne i stan var det gentrifierat och fint. Allt dras till sin spets i USA, allt är så mycket större, vägarna så mycket bredare och monumenten så mycket monumentalare. Men, se, bikelanes dyker upp här och där. Joggarna är fler än någonstans, men och de överviktiga. Allt är större, som sagt. Men nu är vi hemma igen och Sverige är så litet och älskvärt, men också en smula självgott i sina tvärsäkra analyser. Det är som det är och det man åkte ifrån finns kvar när man kommer tillbaka.

10 oktober 2015

Löftena kunna ej svikas

Good lord, vilken dag det var igår. Medan ni sov var Sara och jag de enda vita personerna i en stor teater halvfull med svarta. Vi var rasisfierade för en gångs skull. Det var nyttigt och utmanande. Skämten från scenen innehöll både transfobi och annat som skulle få tedrickande korrekta radikaler att sätta i halden av obehag. Hela deras värld skulle rasa när den andre inte är godare än vi i alla lägen. Det vore bra, för man behöver få sin värld raserad ibland. Det om det. Chicago fortsätter leverera. Mer. Jag tycks vara en av få som faktiskt begriper och i någon mån sympatiserar med KD:s uttåg ur decembersjuklövern. Det är som det kan vara i ett förhållande, man blir förälskade trots sina olikheter, flyttar ihop utan att tänka efter på vad som kommer att hända på längre sikt, men man måste chansa här i livet för att vinna något. Sen kommer en tid då ser man sig närmast utplånad, som en del av mönstret i tapeten, som om man inte vore något eget. Man följer med på sin partners aktiviteter och brygger kaffe till hen på morgonen och tänker på tvättider och annat praktiskt. Till sist blir man så tagen för given att man vill bryta sig loss. Och drar sig en ur förhållandet, så existerar det inte längre. Dags att ta nya tag och se vad som finns bakom nästa krök. Löftena kunna ej svikas, skrev KD:s grundare. Man säger så mycket trams i sin ungdom.
KD fick göra något för att inte gå under. Vi som är kvar i vårt Pompeji bland ruiner får hitta på något annat. Bryt ihop och gå vidare.

09 oktober 2015

Chicago och nonsens om nedärvd rasism

Är i Chicago. Kom igår, promenerade längs den blåsiga lakefronten och gick på blues på kvällen. Idag ska vi gå på comedy show med svarta artister. Butikerna säljer muggar med the first lady, stans mest kända dotter. Här tycks de svarta ha en stor plats i samhällslivet och i kulturen. 
Saker har hänt, även om det är mycket kvar att göra. I Sverige firas idag årsdagen av avskaffandet av slaveriet, för vi hade slavhandel vi också, även om det naturligtvis aldrig varit svarta som plockat betor eller mjölkat kor på de skånska godsen. Det har däremot en del av mina förfäder. I närtid har jag haft politiskt mycket radikala mor- och farfäder som mer eller mindre slagits för jämlikhet mellan människor. Ändå finns det en teori som säger att jag, genom det faktum att andra svenskar på andra platser för tvåhundra år sedan handlade med slavar har nån slags nedärvd rasism. Jag ser det som fullständigt nonsens. Jag ansvarar för mina handlingar och möjligen underlåtenhetssynder. Något annat ansvar har jag inte, jag kan inte ens ta cred för morfars martyrskap. Arvssyndsteorin faller dessutom på annat. Den afrikan du möter på gatan kan lika gärna som du vara ättling till en slavhandlare, ty de onda vita männen köpte slavar av onda svarta män så länge slavhandeln existerande. Äveb araber handlade länge och väl med slavar. Det finns gott och ont i oss alla, men du kan välja gott och bekämpa det onda. Det är själva poängen med att vara människa

08 oktober 2015

Pizza i en container


Vi äter i pizza i en container. Det är i Bushwick i det hetaste heta, i varje fall så vitt vi vet och då är det kanske inte är det längre. Den kreativa klassen bär på en längtan till det prolerära, en olycklig kärlek som mynnar ut i symboler och yta, vad annat kan det vara? Men de är goda pizzorna, bra råvaror och snabb service som alltid här. Sara och jag går tusen miljoner steg på våra resor, över Williamsburg bridge i oväsendet från subwaytågen och bilarna nedanför och med risk för att bli att bli påcyklade av alla supersnabba hojare på väg, gata upp och ner i Village och här och där och hit och dit. Vi går så att fötterna trängs och skaver i fötterna och vi älskar denna stad. Igår satt vi vid en bardisk i Harlem och lyssnade på jazz. Tjejen som spelade sax var en stjärna som kunde ha stått på en av de stora scenerna. Och mannen som ägde stället stod i three piece suit och njöt. När vi gick så hälsade en svensk på oss och vi bytte några ord om GAIS. Allt händer här och det är verkligen så stort och går så fort som det sägs i sången.

06 oktober 2015

Anteckningar från ett källarhåi i Bklyn

Så, då hörde jag polisbilens välbekanta sirener. Det gör man ibland här i New York, här som på många håll. Jag ligger i min säng på hotellet, klockan är fyra på morgonen, AC-n surrar och några andra gäster talar här utanför. Med jämna mellanrum far tågen på Long Island railroad förbi på sin stålviadukt, fulla med pendlare och folk som vill mötas i Montauk, som ligger längst i öster på denna ö och om sanningen ska fram är vårt rum inget källarhål, utan mer souterrain, som det heter på franska. Utsikren är mot parkeringen, som så ofta här i USA. Det är en sport för oss att hitta flygbiljetter över Atlanten som kostar som en resa till Stockholm och hotell med rena lakan och acceptabel frukost för priset av en bädd på ett vandrarhem. Nyckeln stavas förberedelser, planering. Så får vi råd att gå längs boardwalken ute i Coney Island och äta ryskt i Little Odessa i Brighton beach och bara vara här i världens huvudstad en gång till.

04 oktober 2015

Söndag och referensglänsning.

Söndag middag och kanelbullens dag. Än har inte GAIS mött Östersund, än snurrar tvätten i maskinen och än känner vaderna av gårdagens halvmara. I morgon är det tåg och flyg och sen the A-train, the downtown train full of them Brooklyn girls, för att nu referensglänsa. En tur till världens huvudstad.
I skallen går politiska debatter fram och tillbaka som vanligt och tankarna far också till Jerusalem som verkar explodera efter Mahmoud Abbas tal i FN om att man inte längre bryr sig om det man kommit överens om med Israel. Okej, testa och se om knivattacker gör Nethanyau villig att släppa Västbanken. Kolla vilket förtroende man bygger med det. Lycka till. I den politiska debatten på nätet så fascineras jag ännu av hur lätt folk går över till personangrepp. Både från vänster och höger, vill jag säga. Också där undrar jag lite lätt om man verkligen tror att ett fullskaligt påhopp, en ren kapning, ska få mig att ändra åsikt. Gissningsvis inte. För varje gång du kallar mig vid ett kränkande tillmäle så glider jag en bit bort från dig. Det borde du begripa. Det är bra att fundera på vad man kan lära av den man har att göra med, hur en egen gärning kan bli bättre. Keep calm och diskutera sakpolitik, noch einmal.
Tar en tugga av gårdagens jambalaya. Hoppas arseniken försvunnit. Funderar på att ta tag i det där med kanelbullens dag.

03 oktober 2015

Medberoende till SD

Dagens snackis bland politiskt aktiva i Malmö är huruvida vi ska gå och störa det torgmöte som den dummaste rassen av dem alla, Kent Ekeroth, anordnar idag på Stortorget. Kanske gynnar protester mot rasister rent av SD, undrar man. Så blir SD åter stjärnan i vår galax och får lov att sätta agendan för oss andra, precis som de redan styr vad politiker och andra vågar säga om slöjor, hedersförtryck, antisemitism och EU-migranter, om och när det ska tigas eller talas. Inte sällan har man fått bonk av sina egna för att man faktiskt konfronterat rassar. Men, vet ni, alla gissningar, alla sätt att förhålla sig till rassarna har hänt samtidigt som de vuxit. Varken tigande eller kylig saklighet har hjälpt den antirasistiska saken, varken höger- eller vänsterpolitik. Så mitt budskap blir: demonstrera mot SD om ni känner att det är rätt, låt bli om ni vill det.
Själv konfronterar jag rasism när jag stöter på den, men vägrar vara medberoende till SD. Jag är grön och förändrar Malmö till den täta gröna stad jag ser i mina drömmar. Idag springer jag dessutom en halvmara och tar sen lördag med godis och läsk. Kom ifrån ditt medberoende till SD. Lev livet och förändra världen.