31 augusti 2011

Outtakes

Mina bloggposter är outtakes, hastiga nedslag mellan det ena och det andra och om det som faller mig on för stunden. Som nu: en stund mellan jobbet och tvättiden. Det kanske gör att kvalitet och korrektur får lida, men å andra sidan har jag något att fästa mitt engagemang på, ett sammanhang som inte bara är politik och media. Ja, det är ju folk som jag som betalar för dom som åker snålskjuts här i världen, som anstränger mig när andra bara skickar räkningen till kommande generationer eller stoppar den i byrålådan och hoppas att den ska försvinna. Allt politiskt arbete och all solidaritet bygger på uppoffringar och inget är någonsin gratis. Och solidaritet är aldrig att ta något, solidaritet är att dela med sig. Jag vet inte hur plankaidioterna betett sig för att så i grunden missförstå hur politisk kamp ska föras för att bära frukt. Att stjäla för att något ska bli billigare eller gratis är att missförstå det mesta. Det leder på kort sikt till ökad repression och mer ävervakning och hot mot integriteten och det gör att diskussionen kommer att handla om helt andra saker än kollektivtrafik. Vilket är synd, eftersom vi har en regering som bygger motorvägar och subventionerar bilism, istället för att göra nödvändiga investeringar i spår. Jag kan förstå den otålighet som föder idiotiska effektsökande aktioner. Men att vända en supertanker i full fart medan orkanen viner tar tid och kraft. Det går inte fort och det kräver list och bra formuleringsförmåga. Privilegierade medelklasstudenter kan inte ropa att dom inte har råd att åka kollektivt, för det tror vi inte på. Ni har råd att dricka öl och gå på konsert. Ni kommer dessutom om några år att ha välbetalda yrken och ni kommer från goda familjer. Inget ont i något av det, men dra inte fattigkortet. Och helst ska alla se ut som vinnare efteråt, männen i sina överdimensionerade bilar och vi cyklister och kollektivtrafikanter i våra regnkläder. Dom andra är ju ganska många, även om man sällan träffar dom på demos eller på Möllan en lärdagskväll.

29 augusti 2011

Genuspedagogik och varför jag inte är man i förskolan

"Är det du eller Sara som ska laga mat idag?" frågar den femåriga tjejen, nyfiket. Det är en seger. Under veckor och dagar har jag frågat barnen om vilken mat deras pappor lagat och samfällt har dom slagit bakut, för pappor lagar såklart ingen mat. Själv kunde jag egentligen inte bry mig mindre om hur man fördelar hushållsysslorna i hemmen på von Rosens väg. Det jag vill visa är att allt är möjligt och att könsroller inte måste reproduceras i all evighet. Jag är inte ens särskilt duktig, jag följer bara läroplanen. Det är genuspedagogik i praktiken, som när jag uppmuntrar samma tjej när hon vill bli brandman och förklarar att man inte måste gifta sig, men om man gör det kan man lika gärna göra det med någon av samma kön (det sista får jag tom mothugg av kollegor för). Genuspedagogik är en individualistisk pedagogik. Den ser till varje människa och respekterar hennes egen rätt att forma sitt liv. Allt annat är förlegad kollektivism. På torsdag ska vi ännu en vända i fullmäktige med programmat för jämställdhet i Malmö. Det är ingen lysande produkt, kanske en smula akademisk och inriktad kommunala färvaltningar, men det är alltid något och bättre än inget. M kommer att protestera och att rasisterna i SD också är sexister kommer vi att få se prov på. Ksnske lyckas jag ännu en gång få Nina Kain att blotta sitt inre, man kan ju alltid hoppas. Så slåsss jag för samma saker på olika arenor, utan att fuska eller planka. Kanske byter jag vardagsklädsel mot kostymen, kanske har jag till och med slips för första gången på många år.
Jag jar flera roller i mitt liv, men jag vägrar däremot att spela rollen som man i förskolan. Det är på flera vis en välkommen debatt, men någon manlig förebild vägrar jag vara. Inga klicheer, människor är olika och ska aldrig bedömas efter könstillhörighet.

28 augusti 2011

Utan bilen kastreras vi

Sara körde bilen till besiktningen och fick beskedet att bromsrören var av. Och utan bromsar klarar man sig inte i trafiken, det inser till och med jag. Så det blir en utgift på alla andra för bilen. Ni som brukar läsa min blogg vet att detta med bil är något alldeles nytt för mig. Aldrig har jag åkt så mycket bil som under det senaste halvåret och aldrig har Sara åkt så lite, skulle jag tro. Det sägs att bilägare oftast underskattar utgifterna för bilen, samtidigt som de överskattar kostnaderna och krånglet med kollektivtrafik. Men det är inte det saken gäller egentligen. Ve den som vill ta min frihet ifrån mig. En man ska ha muskler och cylindervolym att visa upp för att inte känna sig kastrerad och det får kosta vad det vill. Jag känner folk som går på soc och bor 500 meter från affären, men som ändå har bil. Och jag förstår det så väl och staten ska inte lägga sig i i onödan. Men frågan om transportval är inte som valet mellan en röd eller blå tröja eller som valet mellan att fiska eller plocka svamp. När din frihet ger mig och mina ungar mindre frihet, så får du backa. När din frihet gör att färre kan bo och röra sig i stan, då får du parkera och promenera. Sara kommer att låta laga sin bil, men egentligen hade ett medlemskap i en bilpool rä kt för våra (misslyckade) svampexkursioner och till alla andra platser kan vi cykla eller åka kollektivt. Utan nån större kastrationsångest.

27 augusti 2011

Breaking up is hard to do: Ark och Mikaela

Jag minns tjejen som jag reste runt på Golan med. Hon pratade hela tiden om att man måste bryta upp och gå vidare i livet. Hon lät som hon var 75, när hon egentligen var 22 eller nåt. Men så där låter man väl kanske när man är ung; tvärsäker och fast besluten. När man blir äldre blir man mer osäker. Allt man äger ryms inte längre i en väska och har man ungar kan man inte längre sova i parker eller i nån annans soffa.
Så igår spelade the Ark för sista gången i Malmö och Stortorget var packat med folk denna underbara augustinatt. Jag hoppas verkligen att de aldrig återförenas igen. Inte bara för att tiden gått ifrån deras pridefestivalmusik, utan för att alla mår bra av nya utmaningar och av att i rätt läge ställa sin plats till förfogande, så att andra kan få ta pinnen vidare. En som gör så är Mikaela Valtersson och jag tycker hon gör helt rätt. Hon lämnar med en klang och jubelföreställning precis som Ark och säger helt fräckt att hon tycker att vi gröna borde fundera på att bilda regering med moderaterna. Det kan hända att hon har rätt. Moderaterna kan koma att bli det stora partiet i Sverige som man inte kommer undan, ungefär då som S är nu. I så fall måste man tänka tanken, även om det skär i ens hjärta. Lokalpolitiskt står vi och M ofta oerhört långt ifrån varandra, även om samarbetet med S inte heller är en promenad i parken. M är fjärran i trafikfrågor och i jämställdhetsfrågor, t ex, men inget sägs ju vara omöjligt. Också på den fronten bör det kanske brytas upp och gå vidare. Vi får väl se vad vårt växande parti kommer fram till.
Uppbrott är jobbiga, skilsmässor är sällan så Happy, happy som en del vill ha det till.
Jag kommer att sakna Mikaela och minnas the Ark. Men livet går vidare, precis som klichen säger.

25 augusti 2011

Stormare och SD

Sånt här blir jag ju lite trött på. Att jag inte begriper Stormares storhet som skådis är en sak, men när bad vi honom analysera svensk inrikespolitik?
Nej, aldrig och även om Stormare skulle säga kloka saker och har samma yttrandefrihet som alla oss andra så kan jag inte tro att han vet något som inte vi andra vet om den svenska väljarkåren. Detta att man inte får kritisera människors val är så töntigt och korkat att orden stockar sig i halsen (eller här i paddan, för att vara sanningsenlig). Naturligtvis får man skälla och fördöma. Det är min plikt som demokrat och medmänniska. Jo, jag förstår att folk som inte tänker längre än näsan räcker kan skylla på andra och jag begriper att många är rädda för det okända. Men tänk till för helvete och utmana dina rädslor.en vuxen mogen människa skylöer inte ifrån sig, en vixen mogen människa tar tag i sina issues och gör nåt vettigt av dom. Och naturligtvis är det inte bra att ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatande parti kommer in i riksdagen. Vi har nog med problem utan att dessutom behöva ta upp tid med att upplysa vuxna människor om att rasism är nåt dåligt.

24 augusti 2011

Konsensus farligare än näthatet

Det finns oskrivna regler för allt. Är man på någon annans blogg, så ska man hålla med eller hålla käften och dra. De mest lästa bloggarna är bloggar där alla samstämmigt håller med bloggägaren, om det så gäller mode, heminredning, hat mot kvinnor och mångkultur (hänger nästan alltid ihop) eller hur full man var i fredags. På facebook är det nästan förbjudet att diskutera viktigare saker än om vad man ska ha till middag eller vilken film man ladda ner. Folk får gärna prata om småsaker och slösa bort sitt liv på heminredning, det bryr jag mig inte om. Men det ylas om näthat så fort någon bryter konsensusen. Och visst finns näthatet, men det är oftast löjdar som sitter hemma på kammaren och är tuffa. Dom är så ofarliga att Ali Esbati framstår som självaste Che Guevara vid en jämförelse. Och jag föredrar att smarta människor kommer med smarta invändningar och miffon kommer med miffosaker framför att alla applåderar i kör som på en kubansk partikongress. Ty konsensus är mobbing, konsensus är pöbel. Jag glömmer aldrig när en populär bloggare lovprisade Zidanes nedskallning av Materazzi i VM-finalen 2006. Konsensus rådde i kommentatorsfältet om att det var både coolt och smart att misshandla på planen. Viljan att vara med i gänget dödar, viljan att säga emot skapar.

Vi kompromissar inte om barnens miljö

Ibland smälter mina världar ihop; mina politiska uppdrag och mitt jobb och hemmet här i centrala stan. I miljönämnden, där jag är vice ordförande, är vi ganska envisa med att barns utemiljö ska vara bra och att de ska ha gott om plats inomhus. Det tänker vi inte kompromissa om. Snarare är det väl så att lagar och politiker tillåter alldeles för många barn i alldeles för kassa miljöer. Mina egna yngre barn gick på en förskola med gården på taket. Den var okej, men inte mer och som tur var gick man ofta till stadens parker. Det finns lösningar på det mesta om man öppnar ögonen och tänker utanför boxen. Uteförskolor, förskolebussar och samarbete med privata aktörer och andra förvaltningar. I måndags fick vi i miljönämndens presidium möta en bister delegation från stadsdel Centrum. "Vi tänker schemalägga barnens utevistelser", sa vänsterpartisten och folkpartisten, sufflerad av förvaltningschefen. "Vi har gjort allt vi kan för att hitta platser", fortsatte man pch menade på att det gick att hålla god kvalitet, även om utemiljön var så trång att barnen fick turas om att vistas där. Men de fina stadsdelspolitikerna och de kompetenta tjänstemännen får gå hem och tänka en gång till och kanske ta in extern hjälp om man inte hittar ut ur den traditionella boxen. För det är illa nog att centrums barn tvingas stå ut med massbilism och emissioner över gränsvärdena. Deras förskolor ska hålla bra kvalitet. Och självklart hänger verksamhetens kvalitet ihop med den fysiska miljön.

23 augusti 2011

Fjäsk för lärare & att det inte är så noga med lika rätt

Nä, vi vill inte veta något om huruvida läromedel i Malmös skolor uttrycker förlegade och diskriminerande tankar, säger moderaterna. Allt är nog bra som det är och förresten får man inte ens antyda att lärare gör fel. Lärare är liksom oantastliga. Inför lärarna finns det ingen gräns för fjäsket, ty lärarna är marginalväljare och dem ska man vinna. Men det är inte mer synd om lärare än om andra, tvärtom har de privilegier som de flesta andra bara kan drömma om. Om det misstänktes att socionomer eller sjuksköterskor använde sig av förlegade metoder, så skulle moderaterna såklart kräva en granskning redan igår. Nu är det lärare och då gäller andra regler. Nu gäller det diskriminering och då är det inte så jävla noga. Moderaterna tycker nog att vi i majoriteten tjafsar för mycket om det där med lika rätt. So be it.

22 augusti 2011

IPhonen lever sitt eget liv

Min iPhone som är min kärleksmaskin, min kalender och hem för fler låtar än jag någonsin hade när min vinylsamling var som störst, har börjat leva sitt eget liv. Maskinerna är inte alls våra vänner, det är bara struntprat. Kjell Höglund hade helt fel. Eller så var han ironisk, jag har lite svårt att förstå andras ironi. Iphonen byter låt stup i kvarten, från Angie kan man kastas rakt in i Southern man och sen kan det bli alldeles tyst. Mitt i spåret får man fibbla när fånen bestämt sig för att ringa upp Rasmus Ling, helt utan anledning. Sådär är det, som värsta 2001, om ni sett den filmen. Dessutom har rutan spruckit. Och Khadaffi är på flykt och S överger euron och jag funderar på att köpa en soda stream.

21 augusti 2011

Landskrona revisited

När jag går där längs kusten och solen skiner och man ser Ven alldeles nära och Danmark en bit ifrån, så ångrar man nästan dom hårda orden man fällt om stan som en loserstad som skyller på invandrare, när dom inte själva kan ta sig i hampan och gå vidare efter att varvet stängde för trettio år sedan. Landskrona är en vacker stad med parker, konsthall och slott. Och så Lasse Flinckmans coola fik. "Vi flyttar hit", säger jag till Sara, men det har väl flyttats vad det ska på ett tag nu och jag vet att jag bara inte kan leva i småstäder. Inte ens såna med utsikt över sundet. Inte ens i ett jättestort vitt hus på vägen till Borstahusen, eller, jo, kanske det. Och på konsthallen samlas den vita kulturella medelklassen och kollar in snygga bilder på romer och sorlet hörs ända ut i parken och man inser att den stora rasistfästet har nyanser av andra färger än brunt. Det kan synas patetiskt med politiskt korrekta damer i övre medelåldern som njuter av bilder på Europas allra fattigaste, mellan kaffet och kakan, men man måste inte gå i säck och aska för att engagera sig i något på riktigt. Snarare finns utrymmet att göra något först när man har hopp om det egna livet och räkningarna är betalda för ännu en månad.

20 augusti 2011

Sara, huligan och köttätare

Sonen och jag går på fotboll och frun väntar därhemma med rykande grytor när vi kommer hem. Kött, för vegodottern är tillbaka i Stockholm och fläsk, eftersom fläskfrie sonen ändå inte skulle ha något. Sara och jag brukar kött som andra naturresurser, med måtta och kärlek.
Det vore vackert om jag och Sara vore fria från könsroller, men en feminist vet att uppfostran sitter i som ett virus man aldrig blir kvitt. Man är överlag inte så fri som man tror och fallet in i det traditionella är snabbt som ett återfall en solig dag. Sonen och jag är alltså på fotboll och Dimes dundertabbe kostar oss poängen. Skulle tro att Axen sätter in Sillen i nästa match, det känns något tryggare. För inga sånger eller ramsor kan rädda oss idag, ingen glad läktarkultur, inga smarta dragningar och wanderfulla skott. Det är bara att bita ihop och gå ut från arenan och ta omväen förbi kravallstaket och polishästar och tvärs igenom den augustimörkgröna parken. Ja, dottern är hemma igen i Stockholm med sin palestinatröja och sina bokdrömmar. Sonen går på fest och Sara, som minsann blev kvarhållen med mig utanför centralen som potentiell huligan av en nitisk polispatrull, bränner skivor medan Gloria Gaynor piskar upp en lättare feststämning.

19 augusti 2011

377 pers som säger att dom älskar mig

Alla bloggare är inte ute efter att förändra världen, det är jag medveten om. Dom flesta vill bara synas mycket eller lite och kanske tjäna en och annan kula. Sen kan man kanske göra både det ena och andra samtidigt, vad vet väl jag i min enfald?
Underbara Clara är en tjej som bakar, klär av och på sig pch pussar sin unge. Allt detta dokumenterar hon i i sin blogg och det blir väl lite som Blondinbella för vuxna, kan man säga lite småtaskigt. Och hon får 377 pers att säga att hon är vacker och att bilderna är så fina. Rik blir hon kanske inte, men beundrad och populär. Ibland kommer det också nåt vasst inlägg från henne om att alla ska få ha sin egen klädstil och att abort inte är så bra. Tuffa ställningstaganden.
Kanske är jag lite avis för att jag knappt får några kommentarer alls på bloggen, men nä, egentligen inte. För så fort någen enda liten människa dristar sig till att kritisera,så blir den underbara ledsen och pangar från höften. Säger någon att hon inte är vacker blir det en ny lättklädd bild som inhåvar jubel och säger någon att hon har fel så blir det vassa sarkasmer. Så lättstött kan man bli om man inte är så van vid annat än medströms simmande fiskar. Alla behöver kärlek, men på varje person som älskar en går det minst hundra som inte bryr sig och några få som tycler aktivt illa om en. Den musiken får man fejsa i livet. Och flickor som söker beröm för sitt utseende tycker jag genomgående synd om. Dom accepterar per definition mäns överordning. Men alla vill ju som sagt inte förändra världen.

Trött på mammandet

Det är inskolningstider och mammorna kommer med sina telningar och vi försöker lirka dem ur överbeskyddets grepp. För det är verkligen ett mönster att pojkar som gått hemma med mamma i flera år lyfts, bärs och får hjälp med det mesta. Och det gör dem otrygga; den som inte möter motstånd i livet lär sig aldrig att tro på sina förmågor. Det vill ju då till att pedagogerna i förskolan verkligen låter ungarna pröva sina vingar och inte fortsätter mammandet. Trots att stadsdel Rosengård berömmer sig med att ha en stor satsning på genuspedagogik i förskola och skola, så saknas nästan genomgående en medvetenhet om genus och könsroller. Det mammas och jag är så jävla trött på det. Några pappor ser vi inte vid inskolningen, trots att alla lever heteronormativt och tvåsamt, det tycks lika okänt som rätten att vara föräldraledig. "Så går det när man inte delar lika på föräldraledigheten", säger jag när en unge skriker efter mamma, men kollegorna fattar inte heller vad jag syftar på. Inte en enda av mina kollegor har delat lika. Så mamma lämnar över till en reservmamma i förskolan som fortsätter gulla med pojken och servera honom livet på en silverbricka, som ett skalat och urkärnat äpple. Och flickorna kommer i fina klänningar som dom inte får smutsa ner.
Förresten kom det en pappa i förra veckan. Han satt med vid mellanmålet och hann fråga en liten flicka vilket land hon kom från (svar: Sverige). Men efter en kvart gick han. Doften av billigt rakvatten låg kvar en god stund.

16 augusti 2011

Klipp.

"Du vet väl att det är oåterkalleligt", säger den unge läkaren med rötter från Iran eller kanske Oran och jag tänker att just det är som är tanken med ingreppet, som det så vackert heter. Men sen svarar jag att jag ju har fyra barn och då nickar han och säger att jag kanske gjort mitt ändå. Att hänvisa till att man redan avviker från normen funkar alltid, ty normen är stark och varje sammanhang har sina normer. På joner tycker några av kollegorna att jag inte är riktigt klok och har på fullt allvar aldrig hört om en man som steriliserat sig. För det är just det som ska ske. Precis som jag förvarnat om tidigare, så ska det klippas ledningar och göras avslut. Detta samtidgt som vår gröne gruppledare i Malmö får sin förstfödde Hampus och halva partistyrelsen byter blöjor och diskuterar amning och föräldraledigheter. Det är bra nu, nog nu. Åh, frågorna om barn och fertilitet väcker såna känslor hos oss alla. Själv är jag inte förvånad äver att barnafödandet minskar, jag är snarare förvånad över att så många väljer att skaffa barn. Folk som inte har tid eller riktig lust, män som inte "har möjlighet" att vara lediga, folk utan minsta antydan till ekonomiskt sinnelag eller ordningssinne. Tjuvar, pundare och folk som jobbar på annan ort än den där ens barn ska växa upp. Barn skaffar dom, tammefan. Och det subventioneras så till den milda grad att man inte ska låtsas behöva prioritera. Sen satsas det stora summor på konstgjorda befruktningar, när man fär samma pengar skulle kunna tömma världens barnhem. Jo, jag tror att det finns en biologisk önskan om barn. Men som så mycket annat i biologin, så får man kanske fundera på om alt naturligt är bra och ska gynnas. Pch viö vi se fler barn i Sverige, så kan vi bara lyfta gränsbommarna.
Men jag kommer aldrig att föreslå inskränkningar i det subventionerade föräldraskapet. Det som föreslår det är politiskt död. Däremot ska jag som sagt inskränka mina egna vidare föräldramöjligheter. Radikalt nog, det. Klipp.

14 augusti 2011

Halvmaran, Persborg och så detta att skylla ifrån sig

Redan efter fyra km visste jag att det inte var min dag. Ute vid det spaciga blåshålet Hyllie pallade jag fan inte mer. Så det blev inte en kamp mot klockan, utan en kamp mot benen som ville sluta springa, som ville sätta sig och mot ögonen som ville slutas, inte för gott, utan för en 14 timmar eller så. Men i mål kom jag och istället för pers blev det min tredje sämsta 21 tid, överjävligt kassa 1.57. Och idag har mest degat. Turen till svampskogen kändes som Iron man och några svampar blev det hur som helst inte.men att få sitta med Sara i en skogsbacke och dricka kaffe är mycket nog. Björnbären är inte mogna ännu och idag stängs Persborgs station för gott eller tills den onödiga Malmöringen invigs. Persborgs station, där jag och Sara höll på att missa tåget för några helger sedan, därför att jag envisades med att hävda att svenska tåg alltid kommer på vänster spår i färdriktningen och jag vet väl sånt när jag nu är gammal tågnörd, Nu fixade det sig, men med en hårsmån, som så mycket så ofta i mitt liv.
Kanske kunde jag skylla min klantighet på min uppväxt och kanske borde jag skylla mitt kassa löpresultat på en infektion i kroppen.
Om man vill kan allt vara någon annans fel.

12 augusti 2011

Hur kan rasister gilla Israel?

I morgon springer vi Malmö halvmara. 21km i denna platta stad borde vara easy-peasy, men så kan ju blåsten dra igång och då blir det hux flux dubbla ansträngningen. Samma dag uppmärksammar vi dessutom bygget av Berlinmuren; hur den antifascistiska skydsvallen rullades ut genom Europas hjärta, för att skydda en ideologi som inte klarar konkurrensen på annat sätt än genom våldsanvändande. Efter loppet i morgon är det paus i loppspringandet ända fram till den 16 mars. Då är det dags för min allra tuffaste utmaning, Jerusalem Marathon på gatorna i den backiga stan. Apropå murar, kan man säga, runt gamla stan finns ju en ringmur och mellan 1949 och 1967 fanns den stenhårda gräns som delade Jerusalem. Den idag så bortglömda jordanska ockupationen innebar bland annat att judar inte hade tillträde till Klagomuren och skulle östra Jerusalem ännu en gång "befrias" från israeliskt styre, så är väl risken stor att det blir samma resa en gång till. Vare sig Hamas eller al-Fatah är särskilt sugna på att se judar i sin stat.
Ja, springa I Jerusalem ska jag, mellan öst och väst, precis som de två gånger jag sprungit genom Brandenburger Tor i Berlinmaran. Högt och lågt kommer det att bli och dofter av både falafel och nybakade bagels om vi har tur.
När jag skriver så här pro-israeliskt, som det kallas, så får jag då och då glada tillrop från diverse nätrasister. Några har uppenbarligen missförstått ganska mycket. Vi som är för Israels rätt att finnas och försvara sig är inte det MOT någon annan stat eller folkgrupp. Vi önskar inte livet ur en enda arab. Det vi vet är hur judarnas historia kantas av pogromer och till sist det nästan lyckade försöket att förinta alla Europas judar. Av det skälet tycker vi att det var bra att Israel bildades, så att judar, som andra, har en egen plätt som kalöas deras. Och oavsett historian, så existerar Israel och dess invånare. De kan knappast tänkas bort och kommer inte en gång till att låta sig hunsas av andra. Vi tycker inte nödvändigtvis om Nethanyau och vi tycker med all säkerhet illa om Lieberman, även om det inte är vår sak att väljare ledare i andra länder. Sen är vi pålästa i Sveriges historia. Vi vet att Sverige hade en mycket invandringskritisk politik under 30-talet och vi vet att tusentals människor
fängslades, sattes i läger och svalt eller gasades ihjäl, efter att ha nekats asyl i vårt fina fredliga land. Vi vet vilka konsekvenserna av en ogenerös asylpolitik kan vara och därför är det en gåta att man kan påstå sig gilla Israel och säga nej till invandring. Det går inte ihop.

10 augusti 2011

Street fighting man

Så det fanns visst plats för slagskämpar på gatorna i London, tvärtemot vad Mick Jagger sa för över 40 år sedan. Folk som fajtas och rånar folk som råkar komma förbi, eller pangar skyltfönster och stjäl i bästa SUF-stil. Sen kommer visst andra och sopar upp efter dem. En hastig klassanalys ger vid handen att det är fattigare folk som stjäl från andra fattiga eller bonkar till människor som valt polisyrket, som om de vore lovligt villebråd för det. Men man slåss inte därför att man är fattig eller därför att man är engelsman eller Tottenhamsupporter. Utan man slåss därför att man väljer det. Det är ingen annans val en ditt eget. Du kanske tror att det är premiärministern, du kanske tror att det är Sir Alex Ferguson, du kanske tror att det är Morrisey eller vem fan som helst. Men det är alltid du som bestämmer om du ska vara med och bygga eller med och riva ner. Man väljer al,tid, man tar alltid ställning. Man är inget offer för omständigheterna.

08 augusti 2011

Stäng alla religiösa friskolor

Nu blir ni förvånade. De religiösa skolorna/sektskolorna fostrar verkligen barnen i enlighet med de påtagligt bisarra idéer som ligger bakom deras tolkning av religionen. Att konservativ islam (i likhet med många andra relogionstolkningar) är djupt kvinnofientlig vet väl för fan alla. Och sekter mörkar givetvis vad de sysslar med, eftersom vi i det omgivande samhället går djävulens ärenden. Det är lite som när rasisterna i SD visar upp en from fasad utåt, samtidigt som de skrålar nazisånger internt och önskar livet politiska motståndare på nätet, så där lagom anonymt. Men där ingen skulle drömma om att låta SD undervisa barn om integrationspolitiken, där får religiösa fascister eller allmänna tomtar härja fritt med skattemedel, närmast utan insyn Och det enda man hör i friskoledebatten är ylande från vänster om att det är fult att göra vinster sånt som är nödvändigt. Mitt underdånigaste förslag är att vi med glädje tar emot entreprenörer som vill driva bra skolor, samtidigt som vi låter stänga alla religiösa friskolor.

06 augusti 2011

Pastor Ola och Frölundas Springsteen

Så hamnar man där igen då, i ett hav av extatiska människor. Rockpubliken, ni vet, dom där som sjunger med i sångerna och dansar och skriker. "Sofiero är inte rockenroll", säger jag till frun och sonen när vi går in genom grindarna. Det är liksom för vackert för det. Dagen innan hade Tom Jones spelat, det kunde nog passa bättre. Nej, rock är det inte, men ändå dundrar the Ark ing som våldsamma glittershow. Det är bara veckor kvar av bandets existens, men man vil visa att man fortfarande finns. Pastor Ola predikar om att man ska vara den man är och tro på sig själv och så. Jo, killen från det frireligiösa Småland med ala de rätta dasstegen och den snygga sminkningen tycker nog så på riktigt. Men fullt så enkel är inte ekvationen och. Det känns som tiden sprungit ifrån hans prideoutfits. Det är ingen som nekar dig någonting, Ola. Medelklassen är på din sida, medelklasen älskar HBT. Annat är det i Tynnered och i Rinkeby. The Ark har en fantastisk scenshow, men den är för mycket och för 2001. Pastor Ola predikar för kören och det utmanar inte längre.
Men Håkan. Det är bara rock hela vägen. Ingen agenda, utan bara ös från början till slut. Inget pridetåg mitt i gatan, utan srvagn nummer sju till Opaltorget, liksom. Och en promenad uppför Ramberget och gamla Ullevis ståplatsläktare i snålblåst en dag i oktober. Ja, Håkan är vår man, Håkan talar om och med oss, vi som inte är så förbannat självsäkra, vi som haft tro och tvivel och jobb på Pååls bageriet i Högsbo industriområde. Kan är som vi, en yngre Springsteen med saxofon scenen och bilder som rullar genom stan bland spårvagnar och fyllon..

Förresten är allt dom ensamstående mammornas fel. Carlberg vet.

04 augusti 2011

Allt blir bra igen

Som introt i en glad Rolling Stones-rockare, nån tidig, kanske blåset i Have you seen your mother baby, standing in the shadow, så glad är sonen när han ringer mig på jobbet och när vi en stund senare ses på ICA vid Möllevångstorget. Så glad som det är lätt att bli en solig dag på sommaren; det är som om solens strålar förintar det ledsna och tråkiga. Och vi går där på ICA och ingenting kan rubba oss just då och korgen fylls av ingredienser till grekisk pastasallad med tzatziki. Kalamataoliver, inga jävla Euroshopper. Glädje smittar och när jag nu, tidigt på morgonen, cyklar fort ner under Zlatancitatet som skiljer Rosengård från världen, så är det just den känslan som jag vill ha tillbaka. Och den kommer; i höjd med vårdcentralen är allt bra igen.

02 augusti 2011

Dag av lågvatten

Jag läser boken om Elin som blir starkast i världen, men så oerhört ensam i sin styrka.Eter ett tag bestämmer hon sig för att bli elefantskötare på Skansen istället. Det kostar på att vara stark och kanske är man lyckligare som svagis. Själv vet jag inte precis om jag är särskilt stark. Det skulle jag inte tro.
Jag ger med mig för ofta och för mycket, tycker jag själv. Andra tycker nog att jag är för tjatig och påstridig, särskilt dom som känner mig i partiet och ännu mer här på nätet. När det kommer till mina barn är jag velig och sårbar. Men de gånger jag ändå försöker vara så där stark, så känner jag mig ensammare än någonsin den starka Elin i boken. Jag får påminna mig om att jag inte blev politiskt aktiv för att få kompisar eller bli populär. Idag har det varit en dag av svett och lågvatten. Trots att jag inte firar Ramadan, så har jag varit utmattad och fylld av trista tankar. Men så ringer en son från Arlanda och berättar om Kina och att han köpt en present till mig. Sen cyklar jag hem och äter revben med min fru och läser en riktigt bra bok som heter Tornet. Det är varmt här hemma, nästan hett. Jag fyller på med vatten och återhämtar mig.

För övrigt är Sverigedemokraterna rasister och Gaza en brutal diktatur. Och ibland viker jag inte ner mig, trots allt.

01 augusti 2011

Ålderstecken

Personligen hoppas jag ju att ålder i mitt fall innebär at jag blir klokare än jag varit, med bibehållen tro, hopp och kärlek.
Oavsett vilket har jag blivit påmind om att jag inte vet allt och det kan aldrig skada. Det är dessutom ganska spännande att veta att det mesta finns kvar att lära känna och upptäcka