1994 var fredens sommar i Israel och det skulle aldrig bli lika hoppfullt igen. Jag kom aldrig till Gaza, helt plötsligt var min kamera borta och jag fick gå in på en polisstation och göra en förlustanmälan. Någon hade snott den när jag var och duschade på mitt hostel. På filmen som jag aldrig fick framkallad fanns Jason, Gerry från Dublin som var socialarbetare i västra London och danska Helle som jag åkt till Hebron med, det vill säga till vägspärren utanför HaMakpelah, för närmre kom vi inte. En kväll i gränslandet mellan nya och gamla stan i Jerusalem hade Jason fått feeling och börjat sjunga om Palestina och soldaterna tittade upp utan att bry sig. Dagen efter sa de på nyheterna att någon blivit knivhuggen utanför Damaskusporten bara minuter efter att vi passerat. Men kameran var borta och det fanns väl de som gärna täppt till truten på den kaxige svensken. Då var jag fortfarande min fars son med åsikter om allt och inget. Jag kom aldrig till Gaza, utan tog kameralös bussen upp till Tel Aviv och åt bagel på en gata som också hette Jonathan, bara för att gnugga in saknaden efter ungarna. Det var fredens sommar, Arafat hade kommit tillbaka till Gaza, men snart skulle Hamas göra entré och köra ut honom. Sen skulle han dö som en lam anka uppe i Ramallah, men få ett ståtligt mausoleum byggt för biståndspengar. Innan jag steg på bussen till flygplatsen såg jag en nidbild på premiärministern i SS-uniform på en affisch på en husvägg. Inom två år skulle han vara mördad, men det var en fredens sommar, så det anade ingen.
Jag kom aldrig till Gaza och jag kommer aldrig dit. Men Israel är en längtan i min kropp som aldrig går över.
