31 december 2007

Det bästa låt som någonsin skrivits.



Tillägnas ett visst kärlekspar med en önskan om att lagstiftningen ändras NU.

30 december 2007

Årsältande.

Äh, vi ska nog snabbt som fan lägga detta året till handlingarna. Mitt hjärta har haft svårt att hänga med i alla svängar och offerkoftan har dessvärre ofta legat nytvättad och fin på stolen i köket. Min säng gick sönder under hösten, under våren släppte jag in en tvillingsjäl som krossade allt hopp och närapå hela livet. Men jag fick en ny fin vän som är så sjukt olikt mig i vissa avseenden och så överens i andra. Jag lämnade en sjuk arbetsplats och kom tillbaka till det meningsfulla i pedagogrollen. Hösten bara försvann i möten, exbråk och arbete. Jag gjorde politisk nytta och la alkoholen på hyllan.

Tack för i år: ungarna, grodan, C, she-animal, Anna, emsan och alla bloggisar, främst bland dem: Sofia. Ungar på Stock och sten och Pilevallen och snälla kollegor. GAIS.

Fan ta er: exet, exchefen.

Politiska tack: Lari, Karolina, andra i SEA, min stadsdelspolitiker, Birger, AN-C, Emmanuel, Håkan och Micke A. Åkesson, såklart, som inte har det lättaste uppdraget i världen.

"Får man inte älska sitt land?"

Jag har inte riktigt fattat det där. Tydligen ska man älska Sverige. Nu vet ju inte Jag riktigt hur detta Sverige definieras, men antagligen är det ett stycke land ínnanför gränser som råkade bli som dom blev för några hundra år sen. Men dom som älskar Sverige mest av alla, älskar inte alltid Sverige som det är eller blivit. Riktigt vad det är eller blivit är inte lätt att fatta, men det handlar med stor sannolikhet om invandring, jämställdhet och andra moderniteter. Att vi tycker att falafel är godare än pölsa, liksom. det blir lite förvirrande. Det bästa är nog att inte älska Sverige. Älska världen istället. Och inför euro som betalningsmedel.

29 december 2007

Ínga människor har hjärtan av sten.

När man åker buss nummer 100 eller 146, passerar man strax söder om Tygelsjö en osynlig gräns. Man lämnar mångfaldens metropol och glider in i inskränkthetens unkna broileruppfödning. På Sundsgymnasiet har alla samma hudfärg, med undantag för nåt inkvoterat adoptivbarn. Långhåriga män får visa leg på systemet, även om de är över trettio år, så sällsynta är de.
Det är ju själve fan att det ska vara en ung radikal tjej som sätter igång kampanjen för att Vellinge ska ta emot flyktingar. Var i helvete är alla välmående lyckliga trygga tvåsamma heteronormativa kärnfamiljsmän i det arbetet?
Men tack, Maria, för att du gör det.
Nu tillhör jag ju ändå dom som är lite kluvna i frågan. Jag är inte säker på att jag vill utsätta redan utsatta människor för den borgeliga inskränkthet som råder i den sista svenska helvita bastionen. Kanske är det skönare att slippa mexitegelfamiljernas kimatförnekande carportar, de gulliga renrasiga hästgårdarna, rasismens vajande sädesfält och bastupolarnas snack om dom som inte är som vi?

Om flyktingar vill ska de få bo i Vellinge. Maria gör rätt som försöker öppna hjärtan. Ingen människa har ett hjärta av sten. Däri ligger hoppet.

Så jävla otrogen.

Ja, jag har haft relationer med upptagna kvinnor. En, två, tre gånger, det beror på hur man räknar. I samtliga fall har jag totalt struntat i den bedragne partnern, det är liksom inte min sak. I ett fall var min älskling och sambon så uppenbart oämnade för varandra att jag dessutom tyckte mig göra samtliga inblandade en tjänst (men dom bor fortfarande ihop, tyvärr).
Den enda anledningen till att jag ändå inte kan rekommendera det är att man:

1. bara får smulor av den man älskar ("nu kommer han, vi kan inte prata mer")

2. med 99% säkerhet lämnas helt åt sitt öde när det inte är så spännande längre ("man vet vad man har, aldrig vad man får").

Däremot betackar jag mig för moralsnacket. Jag tror inte på relationer som bygger på äganderätt, kontroll och svartsjuka. Det är väl därför jag hittills aldrig tänt på män, för vi män är ofta såna. Herregud, bara i år har åtminstone två kvinnor slutat umgås med mig, därför att deras män inte skulle bli svartsjuka (på simpelt kompisskap, alltså, inte avancerat sex eller så).

Naturligtvis är även detta politik. Det handlar om könsmaktsordning och den kontroll som följer av den. En kvinna har inte rätt att ha sex med vem hon vill eller välja vänner efter behag. En man är ingen Man om han låter "sin" kvinna löpa runt.
Ändra på det.

28 december 2007

Hemmet på wikipedia

Här.

Introduktion behövs.

Har spenderat nån stund på ett ntforum befolkat av rasister och andra konservativa. Det är ingen konst att vinna debatter, men jag fascineras ändå av hur de anstränger sig för att få allt ont i Sverige att bero på invandring, normupplösning och ateism. Lite kul att studera. Lätt att krossa. Här i verkligheten ser jag att det trots allt finns saker som följer med en ökad invandring, som vi behöver jobba med.
En verklig introduktion i Sverige innebär att nyanlända får veta att i Sverige råder feminism och att heteronormen är avskaffad.
För så är det väl?

Inte skyldig, herr ordförande.

Åh, jag älskar kärlekshistorian mellan August och Siri i Birros tappning.
Det ger fjärilar i magen och ett fånigt leende på mina läppar, som jag bara njuter av. Och klass- och genusperspektiven finns där, för dom finns alltid där, går aldrig att dölja någon gång någonstans. Man ska inte offra sig för andra i bemärkelsen vara tillags, för att det är enklast så. Man ska möjligen offra en del för kampen, för att hävda det som är rätt och sant. Och ett hatfyllt telefonsamtal på vägen mellan Möllevångstorget och Triangeln ändrar liksom inte på det. Man kan inte alltid få rätt. Men vet man att man har rätt kan man ändå vara trygg.

26 december 2007

Stuck in the middle with you

Det är den låten som tonar upp i skallen när jag susar hem från emsan på min finfina cykel. Jag tänker på Strindberg och på kärlek och politik, livets drivkraft.
Viljan att förändra, önskan att älska.
Och att det är bättre att misslyckas än att inte försöka.
Det jag ångrar i livet är dom gånger jag inte försökte. Jag förbannar tillfällen då modet sviktat av rädsla för att bli till åtlöje. Snart ska jag lägga det jävligaste året i mitt liv bakom mig. Men en sak har jag i alla fall gjort, trots alla felslut och misslyckanden detta år. Jag har varit aktiv. Jag har inte varit ett offer eller nöjt mig. Inte förträngt och förnekat. Det är jag stolt över. Jag gjorde mitt bästa.
Och jag är redo att ta de politiska och privata fajter som kommer.

25 december 2007

Jag hade en gång en båt.

Så här i ledighetstider dominerar det privata, men det är som bekant också politiskt. Och Lill Lindfors sjunger: du är den ende som hemligen ser mig och på något sätt förstår jag dem som vill hålla saker som barn och relationer ovanför politiken. Man vill att det ska vara något heligt och inte som allting annat, styrt av strukturer och riksdagsbeslut.
Kärleken lyder sina egna lagar, som man säger.
Om det vore så det var nåt fel ändå, men dessvärre.
Jag hade föredragit vänskap om jag vetat hur det skulle bli.
I går läste minstebror godnattbok för mig.
Det gick bra som fan.
Om en månad fyller han sju år.
Det finns hopp.

24 december 2007

Vind.

Plötsligt sveper en isande vind in i rummet.
Lite plock med kalendrar öppnar en möjlighet jag räknat bort därför att, därför att jag valde att tro så. Litade på.
Som om inte julen föder tillräckligt med tankar som det är.

Annars har vi det lugnt och bra.
Vi gick ut och spelade fotboll mellan Kalle och maten.
Passningar, dribblingar och en hund som ville vara med.
Raketerna smäller redan.

23 december 2007

Keep hope alive.

Så blir det kväll, den 23 december. Mässingsorkestern har spelat på gården och vi har dansat runt granen och druckit glögg. Men kvällens skönaste stund är när jag läser Bröderna Lejnhjärta för minstebror. Astrid Lindgrens klara och rediga uppgörelse med radikalpacifismen och hyllning till motstånd och solidaritet.
Jossi ger Karl några kakor, för än är han inte avslöjad som förrädaren; än är inte katlamärket inbränt i hans bröst. I sängen ovanför ligger mellanbror och läser manga och minstebror lyssnar på mina ord och jag tänker att detta är ljuvligt.
Samtidigt korsas mitt sinne av reflektioner. Sagan vävs ihop med mitt eget årsbokslut, som håller på att färdigställas inne i skallen.
Nästa år sätter jag förväntningarna på sparlåga. Det finns så många som vill väl, men som ändå ger efter för minsta motståndets lag när det kniper.
I år har jag exponerat mig för mycket, trott för mycket på människors ord.
Blivit sviken och besviken.
Mellanbror bläddrar i sin mangatidning, äldstebror sitter vid datorn.
I morgon är det julafton.
Happy holidays, stora och små, keep hope alive.

Inte det minsta coolt.

En av de mest kreddiga bloggarna av alla skriver i höhöhö-anda om någon som pissat i luftkonditioneringen. Vad är det med folk och alkohol egentligen?
Varför allt detta fnissande och och snackande om vad man gjort på fyllan?
Är ni så jävla hämmade i vardagen?
Har ni så svårt att stå för det ni gör och göra sånt ni står för, att ni måste skylla på eller använda er av alkodimma för att kunna leva?
Då är ni nog illa ute.
Det är inte det minsta coolt.

22 december 2007

Malmö, Malmö fosterhem

Ni vet, jag flyttade hit en solig augustidag i en tid då allt kändes möjligt, då inga svar fattades, då alla hår fladdrade vackert i den ljumma vinden nere vid Ribersborgsstrandens bryggor. Kockums tillverkade fortfarande båtar och man fick åka på vattnet för att komma till Köpenhamn, där allting var billigt, gemytligt och gammaldags. Jag gick och valde och vrakade bland lägenheter och gick med på att hyra om dom målade om åt mig. Så det rollades vitt från gården till gatan, sen satte jag mig på balkongen och tände en John Silver. I oktober längtade jag hem till Göteborg. Det fanns inga fik, inga spårvagnar och det var mörkt och nedsläckt efter klockan sex på kvällen Men folk tog mig med till KB ute vid Erikslust och vi såg Pogues och Dan Hylander och drack lantvin och blev förälskade. Malmö blev mitt hjärtas skrik och mitt öde i världen. Ångesten och längtan kan man aldrig flytta i från, men det är något visst med känslan att bo närmre Berlin än Stockholm.
Vi kommer alla nån annanstans ifrån. Idag ryser rasister över att 52% av Malmös barn och unga har minst en förälder född i utlandet. Sen tillkommer ju vi från andra städer och byar inom det gulblå reviret. Malmö är vårt fosterhem, vårt stundtals motvilliga värddjur. Malmö är alternativet till insnöad epatraktorfascism, till stureplansskiten, till goa gubbar, till Pia K och pölserasismen, till allt som är enfaldigt och tråkigt. Malmö är the shit. Hemma.

Läser Stieg.

Så, nu gör jag som ni säger och läser Stieg Larssons sista bok. Hittills har jag låtit bli. Det skulle liksom inte vara jag att läsa en populär författare, ni fattar. Men nu gör jag det och har kommit en bit in i boken. Personporträtten är mer än lovligt grovhuggna. Man är god eller ond, snäll eller dum. Det är så enkelt så. Geni eller dumhuvud. En inkvoterad bög ser vi också. Den kvinnliga hjältinnan är helt skruvad i huvudet och dessutom liten som en pygmé, men stark som Tarzan.
Storyn är krystad, att det är osannolikt gör inget, men det är inte ens spännande.
Samhällskritiken känns lite trött.
SÄPO är högerextremister och en stat i staten. Gäääsp.
Man har läst det förut.

NU: en romkom på TV. Vackrare flyktsoda finns inte.


Har köpt mig en tröja med New Yorks subwaynät på. Nörd, jag?

Jag lyssnar på min snackemaskin

Den säger: du duger inte, du är inte bra nog. Du är dömd till misslyckanden och ensamhet. Även om det är uppenbart att exets oro och kritik mot mig sitter i hennes huvud och måste bearbetas där, så drar hon ner mig i sitt fall. Snackemaskinen säger också att det är så fult med självömkan, att man sk vara konstruktiv och präktig 24/7. Och jag är konstruktiv. Mer social än någonsin, mer accepterande än någonsin, bättre arbetssiyuation n på kanske fem år, bättre mående än på, tja, fyra år. Lik förbannat duger jag inte i mina egna ögon. Snackemaskinen får mig att lyssna.

Fast nu har jag städat småungarnas rum, burit ner papper och trasiga stolar, avvisat en invit om öldrickande från grannen, druckit kaffe, köpt samtliga julklappar och plockat och städat lite. Lite duger jag i alla fall.

20 december 2007

Skolavslutning i morgon.

Repris.

Befria Palestina?

Jag får ett erbjudande om att joina en facebook-grupp som heter "Befria Palestina". Det låter enkelt och bra. Men tanken att Hamas gröna flagga ska vaja över Klippdomen i Jerusalem är inte särskilt lockande. medeltidsskiten i Gaza räcker och blir över. Man kan bara så länge och så mycket skylla det palestinska misslyckandet på Israel. För mig tillhör människovärdet och de mänskliga rättigheterna individen. Stater kan vara ett nödvändigt ont, men flaggviftande är inget att sträva efter, inget bra. Vi spar det till idrotten. Judar och palestinier kan tycka vad dom vill, men deras öde är sammanflätade sen sextio år tillbaka. Ingen med någon som helst insikt förnekar att det finns starkt rasistiska inslag i Israels politik som liknar apartheid. Men ljug inte bort den sjuka antisemitism som finns bland palestinier. Sion vises protokoll säljs i Gazas bokhandlar. Ändå är lösningen att leva tillsammans. Inte att befrias. Ni kan tycka det låter hur jävla naivt som helst. Det är ändå så.

Kräks på positiva tankar

Dom tankar som kommer kommer, you know. Jag betvivlar att rätt sätt är att låtsas fram några fina positiva tankar. Vi har destruktiva sidor. Acceptera det. En enda sak har jag kvar från den korta tid då jag försökte bli religiös och det är vetskapen om att människan är ofullkomlig. Man ska försonas så gott det går, men tro inte att du kan förlåta alla eller att du alltid gör gott.
Funderar på att bli kombo, faktiskt.
Med emsan.
Men bostäder stora nog kostar 3,2 miljoner eller så.
Det är vansinne.
Skule skriva nåt om äldern som ett fängelse med.
Det får vänta.

19 december 2007

KF i datorn

Såg fullmäktige idag, streamat via Malmö stads hemsida. Samma tråkiga Kjell-Arne med ordförandeklubban och samma Ingrid som håller reda på allting. Frågestunden tar en evighet och Roslund är tillbaka och hackar på Birgitta som vanligt. Ingen lyckas provocera Ilmar idag, det händer inte ofta, men när det händer är det som om blixten slår ner i den fula salen. Några nya ledamöter ser jag, däribland fem sverigedemokrater. Och, seriöst, om någon tror att de sverigenassar jag såg i action idag hotar demokratin eller nåt, så tänk igen. Snurrskallar som inte hajar något, svamlar och blandar ihop begreppen. Ju mer SD talar, desto mer gör de bort sig.
Tur för dem att nästan ingen i stan bryr sig om kf:s debatter. Synd för oss.
Det är värt att notera att kd lite i smyg sluter upp bakom rasisternas kritik mot flyktingmottagandet. Att dom kristna hycklarna har en dubbel agenda har några av oss fattat ett tag nu. Det är inte alla familjer som gäller, inte ens alla heterofamiljer. Det är vita kristna som gäller.
KF är fullt av usla talare, men vår Anna är en stjärna. Gillar också Ewa Bertz (fp)när hon nitar Sten Andersson (sd), så han sitter som ett frimärke i väggen. Nice work. Politik ÄR känslor. Mer sånt, tack.

18 december 2007

Därför.

Jag förlovade mig en gång och gifte mig senare på Israels nationaldag (ett tecken, om kommande konflikter, måhända). I förlovningsanonnsen i SDS, Arbetet och G-P, skrev jag en liten text som var en travesti på ett stycke ur Lundells kyssar och smek. Att vara förlovad och gift var totalt meningslöst i allt väsentligt. Vi blev varken trognare, snällare eller mer ämnade för en gemensam tvåsamhet av det. Däremot är jag förtjust i bröllop och förlovningsfester. Jag önskar en lagstiftning som jaämställer alla avtal om samlevnad, om man så två, tre eller sju älskande, man, kvinna eller något annat man kan kalla sig. Detta är agendan och det vet våra motståndare. De som idag säger nej till samkönade äktenskap sa nej till partnerskapet, sa nej till sambolagen, sa nej till möjligheten för ogifta att ha gemensam vårdnad. Därför är denna kampen så viktig.

Vinterkräk och annat.

Min hals spelar nåt slags spel med mig, det är svårt att svälja, svårt att välja, men att snacka går lika bra som vanligt. Mellanbror hade vinterkräk, först lite på fredagen och sen på söndagen. Så, trodde inte jag att det kunde vara.
Igår åt jag indisk pizza på Golden, idag vill jag spy. Jag vet inte om det finns något samband. Att det finns en person i världen som får mig att krympa från extralarge till nån babysize, 64, kanske, känns sorgligt.
Hur kan någon vara så mycket starkare än jag?

Ilmar är oskyldig. Etik och juridik följs inte alltid åt.

16 december 2007

Glad för.

Om det är äktenskapet som är samhällets grund, så är det ett grunt samhälle, tänker jag. Jag vill att samhällets grund ska vara alla människors drömmar, idéer och längtan. Kunde det tänkas?

I helgen har jag sett två underbara filmer, Efter Bröllopet och American History X. Det stora och det lilla och politik, såklart ihop med all kärlek.
Småbarnen och jag gick en promenad till biblioteket och lekte och lånade. Det är bra, så bra som något kan bli. Liksom när en vän kommer förbidansandes och dricker te i mitt kök.

Ni vet vad som fattas mig. men det finns saker att vara glad för.

15 december 2007

Svar på frågor.

Svarar på samma frågor som Birger, men gör om dem så att de passar mig.

Vilka personer har betytt mest för dig för ditt politiska engagemang?

Jesse Jackson
Same, same som Birger, faktiskt. Smart, vältalig, radikal. Sån jag vill vara. Religionen kan vi bortse från så länge.

Bengt Westerberg.

Han reste sig ur soffan, han erkände sina brister, han skapade pappamånaden och LSS. En människa mer än en politiker, för att klichéa lite.

Joschka Fischer.

Grön och europé. Fick mig att förstå att det är ännu radikalare att ta sig in i parlamentet och verka där än att tjoa utanför.

Birger Schlaug.

Såklart.

Gudrun Schyman.

Samma tailbanstrukturer här som där. Say no more; hon är Sveriges bästa debattör.


Varför är du så personlig/privat på bloggen?
Därför att det privata är politiskt. Därför att jag skriver det som faller mig in just då. Men jag förstår att några behöver skärma av; jag har varit på krogen med exepelvis peter och Birger och sett alla ansikten vändas och stirra. Sånt slipper jag.

Hur mycket tid lägger du ner på bloggen?

Så mycket jag känner för det, när jag känner för det.

Saknade du politiken?

Så in i helvete. Jag är född till agitator och revolutionär. Jag hör hemma i möteslokaler och bland fladdrande möteshandlingar.


Vilka teveserier gillar du mest?

West wing, Six feet under och Nikolaj og Julie. Matador.
.

Kan det hända att du lämnar de gröna?

Ja, det är inget självändamål att var medlem någonstans. Men generellt sett är det oftast bättre att hota med att stanna än att hota med att gå, om det skulle uppstå en kris. det finns saker i partiet jag inte fattar eller håller med om. Men än så länge ligger det på plus.


Hundar eller katter?
Katter. Fast jag är svag för taxar, det får jag medge.

Vilka är de bästa abbalåtarna?

Cassandra, I do, Knowing me, knowing you och When all is said and done.

14 december 2007

Dom kristna kom sjungande barnatro

Läser i bloggosfären att svenska kyrkans styrelse vill reservera ordet äktenskap för relationen mellan man och kvinna. Några tyckte dock att det var för gammaldags, medan andra tyckte att det var för släpphänt och okristet att alls godta samkönat sex. Kyrkan tycks mig väldigt sexfixerad och insnöad på att reglera våra privata liv eller i alla fall ha åsikter om det.
Jag är glad att jag inte kallar mig kristen eller troende. Kristendomen är en konstig religion. Treenigheten, jesu uppståndelse, den obefläckade avelsen och förlåtelsen är väl det som är specifikt kristet och det kan uppenbarligen tolkas lite hur som helst. Nästan vem som helst kan kalla sig kristen, men man måste så klart tro att det finns en gud. Denna gud bestämmer, men bara ibland. För det mesta får vi enligt de flesta kristna förlita oss på vårt eget omdöme. Bibeln sägs vara guds ord, men bara ibland och enligt många ska det ses i en "kontext", dvs så menar man inte vad man säger i skriften riktigt, utan man får se det utifrån att det skrevs för länge sen. Särskilt gäller det de sexistiska och homofoba inslagen. Dilemmat då blir väl att om det är guds ord, så är det inget som förändras och är det människors ord så är bibeln inte heligare än min blogg. Jag kan förstå tron och hoppet om något bättre än detta liv på jorden, verkligen. Även behovet av att samlas och prata om meningen med livet. Men för mig finns ingen annan trosbekännelse än den på vår förmåga att göra nytt och bra och inget annat hopp än att människor ska använda denna förmåga. Det är stort. Men störst av allt är kärleken, där är vi helt överens.

13 december 2007

Fast nu...

...några timmar senare vänds det till kamplust. Så funkar jag numera.

Sönderkränkt

På vägen hem från minstebrors luciauppträdande säger mellanbror: "En kille på skolan säger att ord inte skadar, men det gör det, för man kan bli KRÄNKT också". Orden uttalas med eftertryck. Och, jo, kränkt kan man bli. Ett fönsterkuvert från en socialsekreterare, med ett kallt hårt budskap kan vara en sådan kränkning. Och det räcker inte att jag vet att jag är en bra nog förälder. Å, fy fan vad jag hellre hade skrivit tuffa politiska sanningar eller tokroliga anektoder om livet och ungarna. Nä, hennes ord kommer att leva kvar, jag förblir misstänkliggjord.
Det är mörkt, mörkt nu, men jag dricker inte och jag faller inte tillbaka i depression.
Jag är bara sönderkränkt.

Lucia!

Årets ljusdrottning måste vara Inger Efraimsson, som avgår som försäkringskassans ordförande därför att förtrycket av sjuka och fattiga gått för långt.
Åsbrink kommer istället. Han blir årets Lucifer. Han och socialministern.

12 december 2007

Örnen har landat.

En unge kommer till förskolan klädd i en röd tröja med den albanska örnen på. Kollegorna ser kanske inte den politiska laddningen i frågan. Det finns romer på förskolan och med tanke på hur romer behandlas av majoritetsbefolkningen i Kosova, så kunde det säkert väcka ont blod. Men jag blir mest trött. Det är naivt, fel och farligt att tro på nationalism. Och att klä ut barn till politiska reklampelare påminner om Nazityskland eller Sovjet. Kosovajugend eller kosovapionjärer.
Idag debatteras Kosovas framtid på studio ett och det är en vanlig trött debatt mellan en ung serb, en ung alban och nån från UD, som alla säger det som kan förväntas. Ingen säger att en människa fanemig är en människa oavsett vad och att nationella symboler kan brukas i idrottssammanhang, ungefär som man hejar på sitt klubblag, men att det i övrigt bara är skit. men överallt kräver grupper med mer eller mindre stöd att just deras lilla jordplätt ska ha en egenfärgglad flagga och nationalsång. Det är så fel. Länge leve FN och den europeiska unionen.

11 december 2007

Vi väntar på våren.

Det är en trött födelsedagseftermiddag och jag lyssnar på Ola Magnell som sjunger rulltrappan rullar och jag plågas av musik som söver. Jag är inte speciellt glad och det är otacksamt som fan, jag vet. Jag borde se till det jag har och inte det jag saknar. Den närvarande sonen och jag ska äta middag ute och kolla widescreenfotboll alldeles snart. Jag hade behövt ett trollspö för att ställa allt tillrätta. Jag har bett om att nästa år inte skulle bli fullt så händelserikt, men på några punkter vill jag revidera den bönen. Men hur som helst så hjälper ju inga jävla böner, för det finns ingen gud i himlem, bara kristdemokrater och en trögrörlig psykiatri här på jorden. Men C bjöd på bakelse och kaffe i värmen inomhus, därute hukade Möllan och väntade på våren. Som vi andra.

10 december 2007

The ties that bind

Möten på stadshuset, först ett gruppmöte och sen ett internt grönt. När jag kommer ut på August Palms plats kvart över åtta blåser det lite. Får sånger i öronen; Sherry darling, The ties that bind, I wanna marry you och andra från the river. Julgransförsäljaren på andra sidan viadukten förbereder säsongsstarten. I morgon fyller jag 44 och jag ska inte se Springsteen på Ullevi nästa sommar. Jag har redan gjort just det. Hemma väntar ett paket från morsan och det är frankerad med tågfrimärken, en HC-rälsbuss, ett D-lok med träkorg (snyggaste elloket någonsin) och RC i orginalfärgsättning och ett ånglok som tyvärr inte är F 1200, utan ett lite mindre och ett pyttelitet smalspårslok utanför Mariefreds fina stationshus.
Det är så klart ingen tillfällighet, morsan vet vad hon gör. Presenten ska inte öppnas förrän i morgon, men det är en Doris Lessing, sen alltid får jag årets nobelpristagare varje år. Jag har fortfarande inte läst Dario Fo och min favorit är trots allt Szymborska, fast hon inte är så enkel.
Så hålls vi ihop av våra minnen, gener och vilja att vara någon genom att göra något. Det är en bra dag, denna.

Doris, Al och en namnsdag jag aldrig glömmer.

Jag hör från Birger att hon inte totaldissade akademin, vilket några tydligen hoppats. Men Doris lessing blir aldrig nånsinn någons clown, utan bevarar sin integritet. Ett gott val var hon trots allt. Att det ylas på sina håll om att Gore och IPCC inte är värdiga fredspristagare, tillbakavisas lätt av bästa Annika och de andra i försvarsberedningen, som ser i politisk enighet att bilisterna är farligare än ryssen, om vi ska spetsa till det.

Så tänker jag om nobeldagen och de priser jag begriper mig på någorlunda. I övrigt är denna dag en namnsdag av rang i mitt minne. Två såna har kommit, påverkat mig och passerat. Jag har inga intentioner att komma över dem. Bägge har lämnat spår och o trots det faktum att en numera låtsas som om jag inte finns och en annan ser mig som Lucifer själv, så tänker jag minnas det som var bra, det som drog mig till dem och som jag gärna bevarar i minnet. Jag var ingen ängel jag heller. Är inte.

08 december 2007

Köpa.

Det privata är politiskt, indeed. C och jag lyssnar på Emil Jensen och jag funderar och funderar. Det är inte dom dummaste som får psykiska problem, utan snarare folk som testar att bära världen på sina axlar. Idag handlar jag en ugnsfast form och en "ny" tekanna på myrorna. Ute på Ystadsvägen glider kärnfamiljerna fram i sina XC90och stjäl av mitt miljöutrymme. Kanske har dom ett fadderbarn i Indien som dom skickar pengar till. För att dela med sig liksom. Sen röstar dom på kd för sänkt bensinskatt och avskaffande av fastighetsskatten. Då har man råd att köpa ett litet barn i tredje världen, som man förvarar för en hundring i månaden på nåt barnhem nånstans. En del adopterar barn och åberopar nån slags solidaritet. Först var det slavar, sen billig arbetskraft för lågpriskläder och mp3-spelare och som grädde på moset en riktig unge som man hämtar. Så blir det praivata politiskt på ett helt annat sätt. Jag skyr fadderbarn och ifrågasätter det goda i att adoptera. Lev här och nu på ett sånt sätt som alla kan leva. Alla överallt. Så man slipper sälja sina barn till kristna hycklare i väst. Och kan andas.

06 december 2007

When my blue moon turns to gold again

Dom två som kommenterar inlägget nedan känner mig, har träffat mig med barnen, har varit här hemma. Jag tror er. Enough for now. Hämtar upp tvätt och funderar över tekniska nämndens handlingar som kom med bud idag. det är ärligt att få sätta sig ner, läsa och ta ställning. Samtidigt är det frustrerande att det kan vara så trögt, att det är som att vända en supertanker. Man måste välja sina krig och samtidigt inte missa något väsentligt. Ett viktigt ärende låg insmuget i internbudgeten, men jag såg det. Livet går vidare, jag pratar i telefon och plockar fram kläder till småungarna. Sen ska jag läsa några rader i en bok innan jag somnar.

Rök utan eld.

Mitt emot exet i ett alldeles för varmt rum i ett hus lika grått som vädret. Man sjunker när anklagelser haglar, när beskyllningar radas upp och blir till en lång lista, som går ut att du duger inte som den du är. På jobbet måste jag lägga mig i Snoezelrummet, lägga mig tillrätta under stjärnhimlen och gå igenom sakerna punkt för punkt. Och jag tänker att för att få frid och ro bör jag gå henne till mötes. Men då är jag ju där igen med att göra saker för att hon ska vara lugn och stilla, inte för att det är min övertygelse om att det är rätt. Och att vägra vara offer och att gasa i uppförsbacken kan ju inte vara just det.
Eller kan det?
Man ska ju vara pragmatisk och inte så fastlåst i sitt.

Jag tappar min tro på mig själv. Hur vet jag att de som säger att jag deras stöd inte tänker ingen rök utan eld?

04 december 2007

Jag hade valt Åsa.

Men hon behöver inte gråta ihjäl sig över att hon inte fick Bonnniers jävla pris. Hon vet sin styrka, skulle jag tro. Jag läste, läste och läste i hennes bok tills den var slut. Åh, lilla gumselusan som lämnades på dagis, kampen mot demoner och den jävel som bär namnet alkohol. Och kärlek, alltid kärlek.
Kärleken ser olika ut för olika människor, brukar man säga och perspektiven är olika. Jag är inte alkoholistbarnet som ser och jämför, utan alkoholistfarsan som vet hur illa det kan vara om man inte förmår.
Det är så lätt att vara kärleksfull, men oförmögen. Så svårt att alltid ha kasst samvete. Så lätt att välja fyllan och förnekelsen.
Åsa ljuger inte, väjer inte, förklarar inte bort.
Hon älskade sin pappa så som han var.
Det träffar som ett slag i ansiktet.
Tack, Åsa Linderborg för ditt mod.
Tack för påminnelsen.

03 december 2007

Spårvagnar - en livslång kärlek.

Det började för så många år sen. Jag och Glenn Hysén bodde fortfarande i Biskopsgården och skulle jag nånstans åkte jag spårvagn (Glenn såg jag aldrig till). Vagnarna var blåa nertill men krämfärgade runt fönstren. Jag lärde mig att bokstavera TORP, LÄNSMANSGÅRDEN, BRÄMAREGÅRDEN och BRÄCKE och skilde på röda och gula linjefärger. Och sommarens soliga dagar bjöd på ljusblå turer till Saltholmen. Vi satt och pratade om ditt och datt, tittade ut genom fönstret och hade det gott. Spårvagnar funkar. Spårvagnar gör städer trivsamma, varma och miljöbättre, det fattade jag rätt snart. Det är inte raketforskning precis att inse att om fler reser tillsammans så krävs det mindre plats och resurser. Ändå var vi spårvagnsälskare nördar som slogs i motvind, för folk ville ju helst åka bil, fick vi höra.
Svängningen kom väl i skiftet åttio och nittiotal. Fler och fler städer bevarade eller byggde nytt. Nu tycker alla som vi. Till och med moderaterna står i kommunfullmäktiges talarstol och håller med.
Min livslånga kärlek är inte längre nostalgi, utan realitet.

02 december 2007

Sen finns det ju bra låtskrivare med.

Advent och krigsskadestånd.

Jag gjorde risgrynsgröt och satte på julmusik i form av a Christmas gift from Phil Spector. Vi öppnade luckan och pratade om ditt och datt Senare ska vi åka skridskor. Allt hade kunnat vara ganska bra om det inte vore för exets odefinierade hot, som hänger som en fallbila ovanför mitt huvud. Och den förbannade ensamheten i detta. Av lätt insedda skäl kan jag inte dela min oro med med de närmaste. Dom älskade ungarna ska förskonas från sånt där. Om jag bara hade nån idé om vad hon vill konkret. I det stora hela vet jag ju vad hon tycker. Under många långa år handlade vår relation om att jag skulle ändra mig för att få lov att bli älskad. Jag gillade fel filmer, fel TV-program, hade fel åsikter om barnuppfostran, Mellanöstern och pensionssystemet. Till att börja med. Till slut blev jag sån att jag hela tiden censurerade mina åsikter, tankar och idéer, så jävla rädd för ensamheten var jag. När jag äntligen orkade dra, så kostade det mer än jag någonsin kunde tro. Men det tog inte slut med det. Kontroll och kritik fortsatte utan uppehåll, nu parat med skitsnack inför alla gemensamma vänner. Hennes liv blev inte som hon tänkt, jag var inte den hon trodde. Det är inte längre mitt problem, kan tyckas, men ändå är det det.
Jag betalar fortfarande krigsskadestånd.

Sämste svenske låtskrivaren någonsin?



Nej, förresten, Eddie Meduza var nog sämre.

01 december 2007

Högt i tak, tack.

Följer intressanta samtal om queerdiktatur och så. Här, tex. Det finns såklart en gräns för hur politiskt det privata kan vara. Under tiden rullar Trojafilmen på TV:n och ungarna kollar storögt. Hjältarna är män och Helena så skön. Det är mycket som ska hänga ihop i en människas liv och vi som fostrar nya generationer har ett jävla ansvar. Viktigast är vi som förebilder. Och ägnar vi feminister och radikaler tiden åt att försöka korrigera varandra, så är vi kassa sådana. Och lugn i stormen. "Folk fattar inte ens feminismens ABC, då är queerfeminism en jävla överkurs", säger Tiina R och det är så jag tänker. Sa till C att kampen inte står på Möllan, utan på Rosengård. Men kanske är det snarare villamattorna och de mysiga husen med trädgård som vi ska sikta in oss på. Där folket tycker slöja är såå kvinnoförnedrande (vilket det är), samtidigt som det är så praktiskt för henne att gå ner i tid för att hon hinner med allt så mycket bättre då. Ja, ni fattar. En slöja hade inte gjort nån större skillnad. Strunta i sminket och klädena så länge, även om det är politiskt enligt din mening. Försök inte få dom att tycka att heterosexualiteten är en social konstruktion, öven om du tycker det aldrig så mycket. First things first. Och högt i tak, så lever rörelsen vidare. Och det måste den om vi ska vinna.

30 november 2007

Komma över är ett sätt att fly.

Nu vet jag inte om jag skrivit om detta innan. Om att komma över och gå vidare och sånt där som brukar stå i kontaktannonser. "Skall vara över sitt ex", som det brukar heta. Komma över som i "glömma" och dömas att upprepa sina mönster, kanske. Jag har ingen önskan att glömma. Kanske har jag ibland önskat att jag aldrig skrev det där mailet och så där. Ångrar saker gör jag allt, däremot knappast mina kärlekar.
Och jag kollar bakåt och ser. Kärleksförklaringarna haglar på sina ställen i bloggen, men det är ofta ångestladdade rop på bekräftelse.
Men nånstans där i våras släppte jag alla slussar och lät det forsa fritt. Tvivlen dränkte jag i billigt vin och jag var sååååå lycklig.
Men jag är helt fel person för lek och svek. Jag har sjukt svårt för att ta detta med att bli övergiven. Håller fast i nästan alla som kommer i min väg, tycks det. Det sånt jag måste hålla koll på och acceptera. Dröja med att släppa någon så nära att risken för platt fall minimeras. Minns man inte historien är man dömd att upprepa den, kan man säga lite darrigt högtidligt. Kollar på på spåret, medan ungarna spelar ett nytt dataspel. Oldsberg frågar lagen om Gävle och man sjunger att vi bara har varandra. Skulle inte tro det, va?

29 november 2007

Mormors nittionioårsdag, en saga och välfärden.

Åh, jag blir tårögd när jag läser för minstebror om bröderna Lejonhjärta; om den ensamstående fattiga mamman, den lungsjuke ämlige lille pojken i sin säng och den där storebrorsan som alla skulle vilja ha. Fint namn och ett givet val den där gången för sexton år sedan. Astrid skriver utan krusiduller rakt på verkligheten. Jag undrar om Charlie Weimers och andra reaktionärer läst nåt av Astrid.
Karlsson på taket kanske. Mormor som skulle fyllt nittionio just idag var ensamstående morsa på det av sverige- och kristdemokrater så omhuldade femtiotalet. En gång per månad kom barnavårdsmannen och kollade så att morsan var i gott skick. Och det var hon verkligen. Renskrubbad och tillsagd att sköta sig. Mormor var rädd och det var välgrundad rädsla. Man hade en politik som stärkte familjer och könsroller var mer än okej. att det är en jävla bit kvar till målet kan jag acceptera, men inte att utvecklingen går bakåt. För mormors, morsans och alla ungars skull ska jag jag jobba för välfärden och mot reaktionära svin och familjefundamentalister var helst dom dyker upp. Forever and ever. Andra som gör det är Helene. Fet kram till henne.

Minstebrors hår.

Minstebror hade fräckt långt hår. Nu ser han ut i håret som tretton killar på dussinet gör. Exet tyckte att det var det bästa svaret på frågan om vad man ska göra när man får påpekanden om att man ser ut som en tjej. Gömma sig i mainstreamen och inte sticka ut. Eller "anpassa sig lite", som någon sa.

What a day for a daydream.

Dunsar in i lägenheten sent.
En helt vanlig jävla dag eller inte.
Den började med utvecklingssamtal. Minstebror är visst bra på allt.
Kan det vara sant?
Men jag ska väl inte vara otacksam.
Sen på cykeln ut till jobbet och peppochdeppsamtal med en ledsen mamma och en samlad pappa. Spaghetti och köttfärssås till lunch. Sen cykeln ner till stadshuset. Här är allting stillsamt, tycks det. Låååånga informationspunkter bland annat om att en Sjölundaviadukten, som den tunga trafiken kört sönder, såklart ska ersättas med en ny för hndratals miljoner. Bara jag invänder. Tycker inte att långtradare har på gamla Lundvägen att göra. Alls. En G/c-bro eller inget. (m) vill stoppa ombyggnaden av kiosken på Möllan. Det struntar vi i. Den blir av. När jag lämnar stadshuset är det rena natten. Föräldramötet har redan börjat och jag lättar upp stämningen med gitarrspel. Mammorna ler och dricker kaffe.
Vi pratar om utrustning och om temat VAD ÄR FRIHET?
Jag tänker på att en av mina hjältar lär ha slagit sin flickvän. Image är farligt ibland. Man ska liksom vara den man säger. Efter föräldramötet sticker jag hem till emsan och fikar. Vi löser alltid våra relationsproblem och alla världens stora frågor. Tydlighet, enas vi om, alltid tydlighet. Hemma läser jag ett blogginlägg nånstans som jag tror är riktat till mig och som handlar om inkonsekvens.
Jovars, jag bär på en större mångfald än jag vill, kanske.
I´m not mother-bloody-Teresa, you know.
Det får bli dagens sita förnumstiga budskap.

27 november 2007

Lyckliga gatan

Jag snöar in på gamla schlagers och så där. Laddade ner 48 svenska favoriter, eller vad den heter och plågade stackars C med den när vi lagade mat i fredags kväll. Anna-Lena sjunger om lyckliga gatan med kraft och mod som få. Har faktist ägt singeln en gång. Mina stora barns mamma och jag köpte den på skivmässa på gamla KB vid Erikslust en gång i tiden. Lyckliga gator är rätt mycket min grej, även om exet A och jag inte riktigt skulle komma att gå på samma lyckliga gata någon längre tid.
I morgon bestämmer tekniska nämnden om busskörfält vid infarten till stan så att bussarna till Lund (131, 170 och 171)kommer mellan fem och tio minuter snabbare till sin destination. Så jobbar vi med små steg för att stärka kollektivtrafikens ställning. Min lilla Ehrensvärdsgata är rätt lycklig, trots allt. Om det bara kunde bli lite liv i lokalen där lilla kaféet låg. Men så har vi den överjävliga Drottninggatan, ni vet där Marjaneh Bakthiaris familj flytttade in i underbara "Kalla det vad fan du vill", en barriär, morgon och kväll fylld med egoistiska inpendlare som gärna skickar kväveoxider rakt i skallen på mina ungar när vi går till skolan på morgonen.
Om fler lantisar jobbade ute i sina tråkiga monokulturella lågskattekommuner skulle mycket vara vunnet. Vi som föredrar mångkulturella, najsa lyckliga stadsgator kan själva behöva dom där jobben som varje dag skapas här.

Vad ska jag skriva om, tycker ni?

Och exet vet vad jag skriver i min blogg säger hon.
Men, nä läst själv säger hon sig inte ha. "Du skriver en massa trams om mig och(namnet på hennes nye snubbe)".
Gör jag det?
Borde jag skriva mer om annat..ja, vad vill ni ha av mig egentligen?
Mer relation och mindre politik?
Eller..?

PS. Du som sökte på "killsex" på google och kom till mig behöver inte svara. Inte du som sökte på "damsugare billigt" heller!DS

En sång till modet.

Minns när jag diskuterade detta med att dölja sin identitet med en stackars förvirrad autonom nere på triangeln. Mr autonom var sjukt konspiratorisk och såg en allians mellan EU, högerextremister och polisen, som alla var ute efter SUF och AFA och allt vad de kallar sig. Inte så troligt, va? Hela skiten skulle kunna viftas bort som dumheter, men det är kanske lite mer än så. Folk gör så konstiga saker i skydd av anonymiteten. Krossar rutor och skallar, skriker och skriver både det ena och andra.
För mig är det solklart: man ska stå för sina handlingar, sina åsikter och för den man är. Låt det kosta, om det kostar. Jag är inte någon särskilt modig person. När jag blev mordhotad första gången blev jag otroligt rädd. Men hot och trakasserier kommer per automatik för den som vågar sticka ut. Det ingår i paketet.
Detta sagt på förekommen anledning.

Inte så modig, nej, men röd om öronen, när jag cyklar med fina Annika längs Ystadsgatan, in under järnvägen och ut till jobbet. Det är en lång väg från genuskursen till Rosengårds sociala kontroll och slöjor. Det må vara samma talibanstrukturer här som där, men på vissa ställen syns det tydligare.
Det vore ett svek mot min förskolebarn att inte tala öppet om det.

Mikael Wiehe sjunger sin sång och jag håller med. Tror väl inte så mycket på hjältar, mer på att vi lite till mans kan besinna vår förmåga till förändring.

26 november 2007

Vi som aldrig bjöd på drinkar.

En tjej som jag känner lite perifert sa till mig aprpopå en unges vackra ögon: "synd att man inte har dom där ögonen, då skulle man få många gratisdrinkar på krogen".
En annan värld, tammefan. Det skulle inte falla mig in att bjuda någon på något. Däremot delar kamrater och älskande solidariskt på kostnader och förmåner.
En potentiell partner/kk/ons som förväntar sig något sådant av mig är omedelbart diskvalificerad. Såna duger inte ens att knulla med. Och inte bara därför att jag inte dricker själv, utan för att hela grejen är så otroligt nittonhundratal. Killar ska ragga på tjejer, ska i fula HM-kostymer och med en doft av axe, bjuda och åter bjuda och sen få sex som tack för det. Med lite tur, annars är det easy come, easy go. Smarta tjejer gör sig till bimbos för att få supa gratis och tror att dom luras. Men för de flesta snubbar är det med i kalkylen. Bjudandet lönar sig tillräckligt ofta för att det ska vara värt det. Och så förblir sakerna som de varit.
Vi som aldrig bjöd på drinkar är samma personer som aldrig sa hora. Det är vi som inte kollar fruars eller flickvänners sms, som aldrig slår, men däremot är föräldralediga. Saker hänger ihop.
Och nu läser jag att Stureplansprofilernas mål inte tas upp i HD, utan de får ta sitt straff. Woohoo, ibland finns rättvisa på jorden.

25 november 2007

För sista jävla gången.

För precis ett halvår sen satt jag dyngrak och flörtade med tjejerna och snackade skit och diskuterade rasism, innan jag raglade bort till en parkbänk och somnade.
För sista jävla gången.
Får mail om att jag skriver rakt och klart om alkoholen.
Det värmer, men sanningen är jag kunde skriva sida upp och sida ner, dag ut och dag in om kung Alkohols förbannelse, om förljugenheten.
En vuxen människa som skryter om sina bakfyllor och gör det till en grej att dricka får inte min respekt. Inte alls. I morgon är det ett halvår sedan jag inte kunde ljuga mer. att lägga av med drickandet var mitt livs klokaste beslut och jag vågade ta det samtidigt som hela min värld rämnade.
Jag låg och grät, jag sörjde och plågades.
Allt som kunde gå fel verkade ha gjort det.
Bara några dagar senare lämnade jag in min uppsägning från min gamla arbetsplats och min mobbande chef fick hitta nya offer.
Jag säger inte att allt är lätt nu.
Det är en dag i taget, ett steg i taget.
Att vara nykter är för mig att alltid aktivt motarbeta flykten.
Det är mer än att inte dricka alkohol. Det är att se sakerna utan skygglappar. Framför allt att se sig själv, se det som gjorde fyllan så underbar och jävlig och flykten så eftersträvansvärd.
Flykten och bekräftelsen, för aldrig vill man bli så älskad som när man hatar sig själv som mest.
Att min nykterhet är mer hotfull än min fylla för vissa är uppenbart.
Det gläder mig.
Bäva månde alla hycklare.
Kampen går vidare, den har bara börjat.

23 november 2007

Tid, hot och en förgylld sömnlöshet.

Min ring i örat har bleknat en aning i färgen, men den sitter där den suttit i månader och åter månader. Detta är livet på riktigt, tänker jag när sexåringen och jag går och resonerar och plockar varor i korgen inne på agan. Efter att mellanbror tränat färdigt går vi hem, lagar mat och tittar på fotbollen. Även om barnen är hos mig alldeles för lite, så ska jag försöka ha vardag, leva som om detta var vilken dag som helst. Nej, exet svarade inte på mitt mail. Itället kommer ikväll klockan 22.30 ett hotfullt samtal, där hon berättar att en anmälan till socialen är inlämnad. Jag frågar vad hon vill åstadkomma, men får inget svar. Hon vill inte diskutera, säger hon. Och jag blir rädd, fast jag inte borde. Hon är mamma, hon bor större, hon tjänar mer, hon har en etablerad pojkvän (journalist på sydsvenskan)och en drivkraft att skada mig. Fråga mig inte varför, men mina och barnens trivsamma dagar verkar störa henne. Och visst har hon verktygen. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kämpa. Jag vill ha lugn och ro med ungarna. Ha det som igår. Och ännu hellre: mer tid med dem.
En bön inför nästa år kunde vara, herregud, gör 08 lite mindre händelserikt. Tack för att jag inte dricker, tack för att jag inte är deprimerad. Ge oss tid, tack.
en det finns ingen gud i himmelen, inget starkare än människan själv på gott och ont.

C har gett mig en intressant skrift att förgylla sömnlösheten med. Nu.

22 november 2007

Recepten är rivna.

Mina segrar är högst modesta i sin framtoning. Nykterhet ser inte ut på nåt särskilt sätt och det är svårt att se hur någon ser ut som inte längre i första hand vill vara älskad och tillags. Ingen vet heller hur den där meningen i yttrandet skulle se ut om inte mina ord påverkat eller vilken hastighetsgränsen skulle varit på just den gatan eller så. Däremot kan väl tolv ungars kärleksfulla leeenden och kramar vara en typ av urvärdering av fyra månader i äventyrsdjungeln på andra sidan järnvägen.
Nu vill jag i all stillsamhet ta ta ett steg till. Jag ska acceptera den jag är, utan skyddande dimma. Kan jag klara mig utan fylla, så kan jag klara vad som helst. Men så värst lätt är det kanske inte. Och jag får acceptera att jag då och då är en sån som ältar. Pardon me if I´m sentimental, som Elvis Presley sjunger i Fool such as I; det är en väsentlig del av min personlighet. Patetiken finns alltid nånstans i mitt bakhuvud och lurar, hur cooool jag än ibland tror mig vara. Nu ska jag, ska jag, möta livets makter vapenlös. Recepten är rivna, ögonen öpnnade.

21 november 2007

Silent treatment.

Jag minns första gången i kommunfullmäktige som jag inte fick svar på frågor jag ställde. Alltså, inte ens bortförklaringar, utan bara inget svar. Det förvånade mig. Jag är fostrad att svara klart och tydligt, att behandla alla människor med respekt och att vara tydlig och stå för den jag är. Därvidlag är man olika, har jag förstått. Vissa tycker tydligen att jag är en sån liten lus, en sån untermensch att man inte behöver nedlåta sig sig att ens ge mig ett enda ord till svar. Ja, det är på förekommen anledning. Du vet vem du är.

Hit med lite flumskola.

Men grundskolans lägre år känns ibland som något som man konserverat i en burk eller så. Som hämtat ur den där filmen om mamman, pappan och ungen som stängde in sig i en källare 1962 och levde som om tiden stod still.
Samma matteböcker, samma välskrivning och samma sjutton mammor och två pappor på föräldramötena som vanligt. Fröken pratar om att det är bra med lagom antal pojkar och flickor i gruppen.
Rottingmajoren Björklund ylar om att flumskolan måste bort.
Det är nog precis tvärtom.
Hit med lite flumskola.
Make things happen.

En spark i röva.

En enda person pratade med mig om mitt sjuka drickande, trots att fler rimligen visste. Jag skulle kunna skriva ut hennes namn, men jag gissar att hon inte längre vill förknippas med mig överhuvudtaget. Everybody hurts sometimes. Var inte rädd för att vara älskande och vänner och säga som det är. Lite i polemik med en annan bloggare, vill jag bara säga att en knuff i ryggen eller spark i röva är av godo rätt ofta. alla måste inte göra samma misstag och uppfinna hjulet på nytt. Det är inte samma sak som att man ska låta sig knuffas in i normenas land av en trött, fantasilös omgivning. Vi ska inte gå två och två genom livet, det är en parantes i historien. Kalla det nätverk, kalla det kollektiv, kalla det vad fan du vill. Ensam är svag.

20 november 2007

Evin Rubar skadar igen.

Förra gången var det feministerna skulle sättas dit. Män är djur, ni vet. Nu är det invandrarföräldrarna. Föräldrarna slår sina barn, därför lever ungrna jävul på Hermodsdalsskolan. Det spelade ingen roll hur mycket rektor Jytte Lindborg sa att hon inte trodde på den enkla förklaringen, den skulle ändå gnuggas in i ansiktet. Evin Rubar har gjort skada igen. Vem är förvånad?
Om Evin Rubars tes skulle stämma, så skulle ungar på åtminstone tio andra skolor springa runt och terrorisera sin omgivning och kalla lärare för jävla fitta. Men så är det inte. Hermodsdalsskolan missköttes under många långa år, innan Jytte Lindborg kom dit. Det var rätt att stänga. Malmös fattiga barn har rätt till en br skola och trygg miljö dom med.

18 november 2007

Så blev det morgon. En ny dag. En dag i taget. Ett steg i taget.

Längtan blommar.

Finaste C skriver om att hon blivit både äldre och yngre. Samma sak som Dylan sjunger om i My back pages. Att bli klokare är också att inte vara så stensäker på allting, utan medge att man tvivlar.
C skriver om Norrköpng också.
Det är nåt visst med industristäder, med tanken på hur välfärden skapades genom vanligt folks slit. Hur de lyckades slita sig loss från feodalherrar och bli fattiga men friare i stan.
Min släkt är en brokig skara, men hjälten alla dagar är så klart mormor, ensamma morsan, fabriksarbeterskan som drog lasset och fixade det. Jag vill tro att hon skulle tycka att det är rätt att kämpa mot skavande normer och reaktionära tillbakalickande idioter.

Men ikväll och i natt är jag långt ifrån så självgod och dryg, som mina bloggishar kunde indikera. Mängder av kaffe satte igång processer som är far from nice(bra att ha nåt att skylla på. Minstebror sover över hos en kompis och jag och sextonåringen såg "Bloody sunday" på TV. Det blir man inte muntrare av. Och jag funderar över mina roller, tänker, tvivlar, minns och vill vidare. Jag accepterar att det händer, surfar på nätet och fan om jag inte kommer ut i skogen med barnen i morgon.
Längtan blommar.

17 november 2007

V har också framtiden bakom sig, skulle jag säga.

V känns gammalt och gubbigt. Schyman drog och nästan alla andra med lite moderna idéer har blivit utfrusna eller lagt av, medan Ohly på fullt allvar säger att han grät av sorg när Berlinmuren föll. Tre personer startade vägval vänster och två av dem finns idag hos de gröna, Karin Svensson Smith och Dan Gahnström. Vad Johan Lönnroth gör har jag ingen aning om. I samarbetet med V här i Malmö är V märkligt passiva. S har den reella makten, vi gröna kommer med nya pigga idéer och v...eh, ingen aning.
Det är inte V som gör Malmö till en mer hållbar stad eller en fair trade city.
Inom mitt politikområde, trafik och stadsutveckling har inte v en enda dokumenterad åsikt som jag har märkt. Där man verkligen har åsikter, så är det inget nytt under solen, utan snarast en mer generös variant av sosseri. Vi och V har tillsammans åtta mandat i kf. Hade alla de mandaten varit gröna hade det varit lite liv i luckan. Som när vi gröna i regnbågsparaden var dansande, sjungande gröna queerleaders med pompoms och allt, medan de få vänsterpartisterna såg ut som om de var på väg till sin begravning. En symbol för skillnaden mellan v och de gröna. Mellan gammal och ny vänster.

Kd dör.

Bästa Helene svarar korkade kd om familjepolitiken (bara det ordet ger mig rysningar). Kd förefaller aningen desperata i dessa dagar. Dom är stödparti i en regering som klart och tydligt visar att de inte bara tänker be till gud om klimatåtgärder (utan höjer bensinskatten, om än mesigt lite)och som tycker att vårdadsbidraget är nog med eftergifter åt hallelujaidioterna. Även om det föds en reaktionär varje dag så lär kd vara på utdöende. Sen bor dom kanske inte riktigt i samma stad som mig, om man säger så (religion och civilisation är inte så förenligt, kanske) Här i Malmö driver en kd-människa en blogg som utmålar alla muslimer som terrorister. Jag minns en debatt där han kallade oss gröna för omoderna. Haha, det var som att få en straffspark mot öppet mål. Min replik var självklar: "En som grundar sina idéer på en tvåtusen år gammal bok, ska nog inte försöka berätta för mig vad som är modernt". Kd dör.

16 november 2007

We mean it maan!

Lagar mat och lyssnar på Sex Pistols. Något fattas i den heta räkgrytan, men jag kommer inte på vad det kan vara. Okej, Charlie, din förkrympta missunnsamma jävla kristna hycklare, du får väl lite uppmärksamhet du också. Du tycker så mycket och du klipper och klistrar i undersökningar och får fram att heterosexuell, vit (nä stryk det, sånt sägs inte öppet)kärlek inom äktenskapet är det enda som kan göra någon lycklig. Såna som vi som inte har vett eller lust att uppfylla jorden på ditt sätt borde utplånas från jordens yta, eller i alla fall frysas ut. I Malmö gjorde ditt parti succé 1994 genom att lova folkomröstning om minarterna på moskén borta vid jägersro. Det är lite sorglustigt, för som ni vet är det inge större skillnad på imamer och kristdemokrater är det kommer till syne på världen och livet. Men föraktet mot människor som inte ser ut eller beter sig som du lyser igenom även där.


Men normen är så stark, så stark. Och kvinnor underordnar sig och låter sig begränsas. Imponeras av en stark beskyddande arm, ett gulligt litet hus
och vågar bara umgås med med mig, så länge inte HAN får reda på något.
För man får ju förstå att han blir arg och misstänksam.
Med tiden kommer slagen och visst finns jag som en vän även då, men vore det inte lättare om foten sattes ner redan nu?

Sånt här begriper sig inte Charlie Weimers på. För honom finns himmel, helvete, madonnor och horor. Krossa skiten för fan. Once and for all.

Därför älskar jag Kristina Axén Olin

Inte för henes politik, för den är kass sam fan, utan för att hon är en av oss som vågar berätta om att vi inte kan hantera alkohol, utan måste avstå och få hjälp att klara det. Välkommen i klubben. Det är jävligt skönt att komma ut som alkis. Trist att inte få ta en god öl eller ett mysigt glas vin, men sånt är nu livet. Önskar att även vissa äldre manliga politiker med likande problem kunde vara öppna med det. Det är en styrka att kunna visa sig svag. Kristina och jag har inget särskilt ansvar, men att närheten till systemet gjorde att jag hade lättare att kröka och att lägre priser sannolikhet gjort mig till alkis tidigare ger åtminstone mig erfarenheter som jag tar med i det politiska arbetet.

15 november 2007

Jag minns ett särskilt leende

Det finns platser som jag aldrig kommer att sätta min fot på igen, tänker jag när jag leder ungarna över den skarpaste klassgränsen i Malmö, gångtunneln mellan Rosengård och Videdal. För mig är minnen så otroligt associerade med platser och sånger. Hotell Älvsjö, backen upp till Hradcany från Malostranske Namesti och Gamla Ullevi i ösregn. Jersey Girl och I do I do I do I do. TDiL och så Uffe i Kristianstad en ljummen sommarkväll för tio år sedan.
På ställen där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

14 november 2007

Jul är bara ångest.

Jag tar en dag i taget och ett steg i taget, inbillar jag mig, men det är formidabelt skitsnack. Snart är julen här, den förbannade jävla julen, som är en orgie i min värsta jävla sjukdom, ensamheten. Man ska vara två eller en familj, inte ensamståede farsa och i stort sett pank. Mina barn och jag. Kanske. Det skulle inte förvåa mig om mammornas nätverk och traditionella sammanhang passar dem bättre. Kanske lika så bra. Jag har inget att komma upp med som är tillnärmelsevis konkurrenskraftigt.

För mig är jul, midsommar, nyår och påsk årets jävligaste dagar. Det är då jag känner borde som en bautasten på mina axlar. Det är då det bekräftas att jag gång efter annan satsat fel och blivit sviken, besviken eller bara helt enkelt lämnad utanför ensam. Midsommar skulle jag ha firat på en grönskande ö, men det blev kebab med pojkarna istället. Så där har det varit. Ingen annans fel. Jag har lagt mitt hopp i andras famn och då blir man ensammare än annars, som om inte livet som ensamstående förälder är ensamt nog ändå.
Om någon har lust att dela julångesten med mig, så hör av er. Men ni har väl ert, kan man tro.

13 november 2007

Lika extrem, jag.

Åh, morgonens kyla nyper mina öron på väg till jobbet. Kallt kallt. Tidningarna berättar att förskolan återigen har störst förtroende av alla offentliga verksamheter. Inte ett ord där heller, om att det bästa är om mamma är hemma så länge som möjligt och passar upp pappa och kokar välling.
En som jag trodde var min vän ropade på msn, inte för att höra om dotterns tillstånd, utan för att berätta för mig att jag minsann var lika "extrem" i mina uppfattningar som prästen Bonde, bara åt andra hållet, dårå.
Jo, jag har en vana att inta en ståndpunkt.
Att sätta sig in i saken, ta ställning och sen stå upp för det är den politiska aktivismens kännetecken. Att inte fumla i ett vagt å ena sidan det, å andra sidan det. I landet lagom utmanar raka ryggar.
Det finns inget lämpligt mellanting mellan tvång och frihet, mellan alla människors rätt och skavande normer. Man måste ta ställning. Och är du inte med, så är du i praktiken mot.

Acceptera..

Hörnstenen i filosofin.
Ta emot det som erbjuds, allt är en del av mig.
Så i kväll accepterar jag att jag känner mig misslyckad som förälder, övergiven av folk jag litade på och inte så kul mot dem som gillar mig heller.
Vaken, fast jag borde sova.
Och, nej, ni behöver inte trösta.
Det är en sån kväll.
Det varar inte för evigt.

Jag tackar för att jag inte heller idag druckit, inte ens haft någon längtan till det. Tackar också för att ala i min omgivning inte är svekfulla och för att jag förmår det jag trots allt förmår.

12 november 2007

Kära Anna-Sophia Bonde!

Du är visst både präst i kyrkan och småbarnsförälder, läser jag här.
Inte för jag vet vilken relevans det har, för dina åsikter blir väl varken mer eller mindre underbyggda av det.
Personligen skulle jag kunna avvisa den kristna referensen som struntprat, eftersom jag inte har en tillstymmelse till tro, men eftersom jag vet att många av oss makalösa och enastående faktiskt bekänner sig till samma tro som du, stör det mig ändå.
Döm inte och du ska inte bli dömd, har jag hört sägas.
Jag tror inte heller att du ska använda ditt föräldraskap som argument för en viss typ av värderingar.
Vi är många som har barn och vi finns såklart över hela åsiktsspektrat.
Men du gör så klart som du vill.
När du skriver att det som jag är och gör är något trasigt som därmed behöver repareras förundras jag.
Jag får respektera att du föredrar att leva traditionellt och skulle önska att du respekterade mina val.
Ja, för val är det frågan om.
Inget har gått sönder, inget behöver lagas.
Mina barns mammor är utmärkta mammor, men vi passar inte att leva ihop och har helt enkelt inte lust med det.
Hittills har jag inte sett något som tyder på att det är sämre för mina barn än din väg.
Inte bättre heller.
Bara olika.
Genuspedagogiken syftar till att alla ungar ska kunna välja sin väg, oavsett vilket kön man är född med. Jag försöker, men kan inte alls förstå hur det skulle vara fel.

Du är välkommen att höra av dig, om du vill. Dialog är alltid bra.
Om jag har fel vill jag gärna bli överbevisad.

Med vänlig hälsning

11 november 2007

Maktlös.

Så var det då dags igen. Hennes arma, veka själ behöver bäddas in i skyddande omslag ännu en förbannad jävla gång, precis så som jag bäddade om henne och sjöng för henne när hon låg och log mot mig i sängen, då för så länge sedan.
Åh, jävlar.
Man gråter och slår bort det.
Maktlös.

Vi har vår tid nu.

Jag låg på min säng i pojkrummet, lyssnade på Sex Pistols nya skiva och drömde om att flytta till Christiania, eftersom jag läste boken "Christiania, et samfund i storbyen" och gillade det jag såg om att leva alternativt. Jag hatade min hemstad, hatade småstäder, småskurenhet och missunnsammhet. Varje dag planerade jag att sätta ut tummen uppe på stora vägen och till sist gjorde jag det. Malmö är en logisk hamn för radikaler och fria människor. Den enda i Sverige.
C var inte ens född då och igår gick vi runt på fristaden som klarat sig mot alla odds och korkade politiker och ett Danmark som är långt mer reaktionärt än vi vågade tro då. Jag är densamme som jag var då, lite ärrad, men lyckligtvis inte cynisk.. Jag ger kanske mina övertygelser andra namn trettio år senare, men visionen och målen är desamma. Det känns skönt. Jag har lärt mig och ska lära mig mer. Jag lever så länge jag lär.

09 november 2007

Magnus J och regn.

Lyssnar på Magnus Johansson, som jag återupptäckt. Han är bättre än Winnerbäck och bekräftar att Norrköping är bättre än Linköping på samma sätt som Malmö är bättre än Lund. Om en stund kommer C hit och så ska vi gå och demonstrera för en bättre asylpolitik och för att ingen människa är illegal. Det regnar och är besvärligt väder; när man cyklar med kassar på styret från Rosengård till Värnhem slirar man och får lågt härligt ph-värde i håret. I morgon vill jag promenera i Christiania. Så får det bli.

Relationsprofeten talar: svar till Ylva.

Ja, vad svarar jag på det, tänker jag när jag försöker värma mina öron och plockar ner stolarna från bordet och slår på kaffebryggaren och radion.
Första dagisungen kommer om nån kvart eller så.
Det är ju alltid lättare att höja sitt plakat och basonera ut vad man är emot, än att faktiskt förespråka något.
Ödmjukhet och respekt kommer först.
Om du försöker leva med personer som måste ändra sig eller som du måste ändra dig för, så är det kört från början. Kolla in olika samlevnadsformer och plocka från smörgårdsbordet. Eventuell föräldraledighet delas rakt av, eftersom könsrollerna i en heterorelation befästs när ungarna börjar komma, och då menar jag gjuts i betong, efter att tidigare varit, tja, ihopsnickrade av trä.
Delar man inte på fl, så är den relationen körd.
Låt ungarna brja i förskola så snart det går.
Detta med att vilja "vara hemma länge" är bara trams. Finns ingen vetenskap som bekräftar att barn mår bättre av det. Det finns däremot mycket som talar för motsatsen. Ungar som tidigt får relatera till en grupp vuxna, istället för en ängslig mamma som tror att hennes liv är att diska och byta blöjor, utvecklas bättre. Trust me on that one.
Jag har inte sett en enda ens relativt jämställd relation, där man inte delat allt på mitten. Och förklara inte bort det. Säg inte att "hon är bättre på att handla" eller att "han kan ekonomi bättre". Gå inte med på att låta dig begränsas. Du har rätt till ett eget liv och till vänner av båda könen (exempelvis).
Jobba inte på förhållandet, utan låt saker ha sin gång. Att jobba på förhållandet är att förställa sig för att uppfylla en norm.
En bra relation klarar sig av egen kraft.

08 november 2007

"Man måste bestämma sig"

Läser om Bonde söker fru. Det är ett enkelt sätt att nära sin kritik mot hetero- och tvåsamhetsnormen. Bonniers sanningsägartidning förmedlar att en av dom som vill bli bondhustru sätter press på bonden Anders (ja, jag vet...men Danmarks statsminister heter också så och det är VÄRRE) och vill att han "bestämmer sig", för gillade två, gjorde man i ettan, som det heter. Skulle vilja fråga henne när hon kom ut som tvåsamhetsnormativ, men skitsamma. Alla dessa dejtingprogram bygger ju på just det och på att man ska "komplettera" varandra. Ska man bo på landet, måste man anpassa sig, som min vän säger. Men kompletteringen handlar alltid om att kvinnan ska stå i köket och ta hand om ungarna, medan mannen är ute och bringar hem baconen, för att travestera ett amerikanskt uttryck. I våras åkte jag också ovetandes in i en dokusåpa med ovanstående ingridienser och några till. "Man kan bara älska en", sa visst bonden som den gången såg sin värld rubbas. Nä, bönder och andra, man kan älska fler. Mina fyra barn älskas lika mycket av mig, kan jag försäkra.
Och talet om att komplettera varandra är att be om könsmaktsordning.
Här är en som vägrar.
Du är inte min, jag är inte din, för man kan inte äga varann, som det står i visan.

Pissliberaler, fuck you.

Ni är så coola i er övertygelse, eller hur?
Ni låter bloggdreven gå mot personer som inte delar er uppfattning att människokroppar och droger är precis samma jävla handelsvaror som godis och kläder. Vi är idioter, mongon, IQ-fiskmås och alla invektiv som tänkas kan.
Ni gör det i skydd av er anonymitet på nätet.
Det roliga är att jag känner några av er irl, som man säger, och så så jävla coola är ni inte öga mot öga.
Ni kan vara rätt rädda för verkligheten och för verkliga människor.
Det är kanske därför ni föredrar livet bakom den skyddande datorskärmen.
Teoretisera, ni. Jag lever i verkligheten.
För mig är människor inga handelsvaror.

Slå upp mitt telefonnummer och ring och hota.
Det har ni ju gjort förr.
Eller var det nazister eller nån störd grottmänniska till pojkvän/äkta make?
Skillnaden kan vara hårfin.

040-18 54 74. Be my guest.

07 november 2007

Repris

här skrev jag om fotboll och skattemoral för två år sen. Fattar inte varför folk krånglar till det. Ju längre till höger man står, desto mindre brott tycker man det är att stjäla från det allmänna. So einfach.

06 november 2007

Promenad till Zlatan Court

Vi drar med ungarna till Zlatan Court nere vid Törnrosen.
Stadsdelens myt har finansierat en fin fotbollsplan som tack för allt, liksom.
Ser att det finns en facebook-grupp för dom som älskar Rosengård. Luciano Astudillo är med, trots att han kommer från Holma, men det är väl så det ska vara, tänker jag. Korrektheten vet ibland inga gränser.
Vi tänker låta några ensamkommande (äldre) flyktingbarn komma och läsa saga på barnens modersmål för ungarna. Vi drar vårt strå till stacken, som det heter.
Man ska ha ambitioner.
Att Rosengård islamiseras och att stöd för en generös flyktingpolitik eller palestiniernas sak aldrig får innebära eftergivenhet mot medeltida sedvänjor, kan inte påpekas ofta nog. Lite sorglustigt är det när krist- och Sverigedemokrater försöker slå politisk mynt av islamiseringen och och plockar fram Sveriges fina traditioner som motvikt. Hahaha, det är nästan kul. Pastor Åke Green hade kunnat vara imam på Rosengård. Så är det. Same shit, different namnes.

03 november 2007

Löprundan lördag fm.

Jag springer vid tiotiden. Kungsgatan, viker av till vänster och sen till höger vid Abdos, snuddar vid Rosengård och sen Amiralsgatan in mot stan. Det är en sån där höstdag som man kan längta efter, sol och gularöda löv överallt.
Vid Nobeltorget går två killar med en barnvagn. Förälskade, nyblivna föräldrar i en stad som går vidare från tolerans till kärlek som något självklart hur den än månde se ut.

Jag tror att killarna med barnvagnen undanber sig titeln som bärare av symboler. Precis som jag gör, för den delen. Jag drömmer om en dag då jag får lov att gå till mitt pedagogjobb utan att vara särskilt omhuldad eller misstänkliggjord. Jag är bara en människa som i unga dar upptäckte en fallenhet för att leda barn till kunskaper. Kan det nån jävla gång få räcka, tro?

Jag hör hemma bland parkernas träd, bland människor i den stad som är en mångfaldsoas i den inskränkta alliansöken som kallas Sverige. Här man kan springa, gå eller rulla fram efter behag. När jag springer tillbaka hem, på Kungsgatan ännu en gång, bekräftas det igen. Min längtan efter att bara få vara och läka mina sår.
Tack till C och Nina Simone. Och ungjävlarna.

Alkoholindustrin har ett ansvar.

Marcus skriver om Gudrun, som skriver i NT om alkoholindustrin och om oss som måste avstå från att dricka. Intressant, intressant. Marcus har fel när han gör allt till en individsak och Gudrun lutar kanske i detta sammanhang för mycket åt det kollektiva. Som ledamot av tekniska nämndens presidium har jag varit med på studieresor där alla utom jag druckit vin eller öl både till lunch och middag och vid ett antal tillfällen däremellan och alltid på kommunens bekostnad. Som individ får jag vara stark för att stå emot. Utan alkoholindustrins påverkan hade inte boozen varit en sån självklar del av trevligheter och avkoppling i dessa sammanhang. För: pang, brännvinet slår emot en i avgångshallar och på matställen. Snygga loggor och vackert formgivna pavor. Men det är samma nervgift oavsett förpackning. Jag hade kunnat prata trafik och byggande, istället för att berätta om min alkoholism om inte industrin gjort drickandet till något så självklart.
Vi vet att vårt självskadebeteende skadar oss mindre, ju längre vi väntar med att inleda det och ju färre möjligheter vi får att ägna oss åt det. Men i slutändan sitter vi såklart ensamma med våra demoner. Inget snack om det.

02 november 2007

Två år, vilket jävla jubileum.

För två år på just detta datum, gick jag hem från jobbet, sönderbränd, sanslöst ledsen och trött. Det var inte nån blixt från en klar himmel. Jag drack och mådde skit, lyssnade på ABBA och avvisade kärlek och såg allt i svart. Sen skickades jag till en företagsdoktor som snabbt som ögat skrev ut piller, sjukskrev och sa att det inte var jobbets fel. Det var så klart jag som inte höll måttet. Jag är fortfarande förbannad på hur jag misshandlades av min chef, hur kollegor svek och förtalade. Jag var SJUK för helvete, då ska man ha stöd för att kunna komma tillbaks och hitta rätt och lagom nivå på sakrnas tillstånd. Nu gjorde chefen Susanne bara ont värre under en lång tid och utsatte mig för rena olagligheter (har jag fattat i efterhand).
Det tog inte slut förrän jag bytte jobb.
Och slutade dricka.
Och slutade ljuga för mig själv.

Inte någon fin människa.

Jag lovar:

1. att inte snacka skit om exet inför hennes barn.

2. att aldrig mer be henne om en tjänst.

3. att försöka möta ont med gott.

Min blogg skulle från början bli en sån tjusig blogg där man skilde privat från personligt, men det funkar inte för mig. Allt hänger ihop och bildar en helhet, som klichén säger. Och jag är inte den fina människa jag ville jag vore.
Därför vill jag idag kräkas på mina yngsta barns mamma, som är så uppfylld av sina egna önskemål och sin tuffa ledarstil att några små människor liksom glöms på vägen. Om man säger så.
Jag får festa med Emsan någon annan gång.
Och vi får boka in en infodate snart.
Och, nej, där är det inte vaniljté utan helt andra smaker.

01 november 2007

Under det rosa bandet.

Engagemanget kan vara riktigt billigt ibland. Sitt i en bekväm fotölj, lyssna på musik och skänk en tia eller två.
Gå med ett tjusigt rosa band på kavajslaget och visa att du bryyyr dig.
Jag kräks nästan.
Vem är emot cancerforskning?
Nä, just det.
Lågprisengagemanget skymmer sikten.
Bort, bort.

Grekland är inget särskilt faktiskt.
Den självgoda nationalistiska historieskrivningen som man matas med av guider och broschyrer är riktigt rörande. Dom stolta hellenerna och allt det där. Sjöslag, marmortempel och gud vet vad (till sist orkar man inte lyssna). Grekerna vann alltid, var vackrast, bäst och smartast. I verkligheten är det ett land som stinker av avgaser och cigarettrök. Lite smått efterblivet. Men det är säkert nån annans fel. Turkar och perser, for sure.

31 oktober 2007

Utanfor

Dar ar jag, sa det blir en evig jakt pa tillhorighet och bekraftelse, som plagar mig mer an ni kan tanka er. Nu vill jag bara fa lov att vara, utan att bli upphojd till Jesus eller utdefinierad som den dar som inte ar som vi. Frihetens pris a dyrare an ni kan forestlla er. Tar en promenad i Atens centrum innan vi reser hem. Det atr nyttigt att rent fysisk fa stalla sig vid sidan om sin vag och se vad som maste putsas och renoveras. Nar flyget landat kryper jag ihop pa en valkommen plats. Kanner redan doften av vaniljte. Livet ar vart att leva.

28 oktober 2007

Vykort fran Aten

Aten motte med trafikinfarkt och 24 i skuggan. Vi bor pa sluttningen till Akropolis och det ar sa najs. Gardagen bjod pa revolutioner och stenar som foll ur hjartan och en pusselbit som hittade sin plats. Vaniljte, pompoms och dofter som sitter dar dom satts. Lycka, liksom.

26 oktober 2007

Playin in a travellin band

Fick programmet till Aten-resan. Vi ska se tunnelbanebyggen och köpcentra. Olympiastadion med (den nya). It´s a joke, man. Inget vi inte kunde sett här hemma. Men är man med i ett resande teatersällskap så är man.
Igår; ljuvlig hatkväll med Emelie, som kan ses som en yngre version av Tiina R. Bättre komplimang kan jag knappast dela ut till en feminist.

Man ska vara en heterosesuell tvåsam person som vet sin roll och JOBBAR på förhållandet. Visst låter det absurt? Världen är bra mycket större än så.
Skulle kommentera en snyftig tyck-synd-om-alla-papporkolumn i Metro men orkar inte. Det är inte synd om oss.

24 oktober 2007

Fina Tiina och stenar från södern

Mådde kasst när jag kom tillbaka till stan från Smygehuk.
Saknade havet och vågorna som svepte in och stänkte ner mig och Galina när vi stod längst ut på bryggan mot vattet som förenar oss med hennes Ryssland och ännu mer med Polen och Tyskland. Jag plockade med mig två stenar och insåg ännu en gång att havet är mitt element.
Sen blev jag peppad av fina Tiina Rosenberg.
Vi gröna och fi hade bjudit in henne.
Hon talade och jag håller med.
Den som går utanför den vita heterosuxuella tvåsamhetsnormen marginaliseras och blir till ett miffo som man kan skita i.
Är man inte vit ska man åtminstone vara straight och är man inte det, ska man åtminstone vara ett PAR som lever tvåsamhetsliv.
Annars kan man häsa hem i politiken och så där.
Och så detta med familjen, ja, herregud.
Inget är väl så misslyckat som det traditionella förhållandet mellan man och kvinna? Förstärk den skiten med vårdnadsbidrag och subventionerade städtanter så är katastrofen total.
Tina säger: gratis obligatoriska dagis, gratis kollektivtrafik, förbjud privatbilism och skriv avtal om att dela helt lika om ni tvunget ska leva i parförhållanden.

Hårddraget, men coolt. Hellre det en alla jävla bortförklaringar och snack om att man själv väljer ditt och datt som patriarkatet valt åt en. Att barn inte ska börja på dagis "för tidigt", att "familjen ska välja själva"...allt det där som bevarar talibanstrukturerna..

Och den jävla äganderätten i relationer, svartsjuka och trams.


Åh, det var välbehövligt med lite feministisk input.
Som fan, du.

23 oktober 2007

Resor

Idag ska jag till Smygehuk med mina kollegor, för att diskutera och lära nytt, så vi kan bli ännu bättre i vårt arbete för Rosengårds ungar och för funktionshindrades rätt. Jag arbetar dagligen mot tre olika förtryck: kön, etnicitet och funktionshinder. Jag är stolt och glad över det. Vi tycker att internatet vid Sveriges allra sydligaste udde är något fantastiskt, en lyxtillvaro utan dess like.
På söndag ska jag flyga till Aten med tekniska nämndens presidium för att titta på tunnelbanor, tåg och spårvagnar. Jag kommer att vara den ende mannen utan kostym på TN:s resa, men det reder sig ändå. Mina olika uppdrag är olika världar.

22 oktober 2007

grönt kostar.

Det kostar att vara grön.
Glädjedödare får man vara.
Sanningen är ju att det krävs en jävla massa uppoffring och att lösningar sällan är helt enkla. Det krävs social rättvisa och omfördelningar både globalt och lokalt.
Men jag är övertygad om att det är rätt väg att gå.
Man har bara rätt att leva så som alla skulle kunna leva.
Ingen har rätt att ta sig frihet eller miljöutrymme på andras bekostnad.
Man kan inte tillåta sig att må bra och villkora det med att andra ska må dåligt eller skita i dem.
Oavsett hur stor lust man än har att både äta upp kakan och ha den kvar.
Vi gröna har en kampanj i klimatfrågan nu.
"Ändra livsstil, inte klimat", är rubriken.
Så enkelt, så svårt.

20 oktober 2007

Påven kampanjar för katolicism

Den fantastiska nyheten att Sverigedemokraterna ska kampanja mot invandring når oss under lördagen. Föresten hade Östtyskland också demokratisk i sitt namn när det begav sig.

19 oktober 2007

Haram-hippie.

Jag förstod att diskussionen måste komma.
På genuskursen fanns en kvinna i slöja som inte "fick" ta mig i hand (på GENUS-kursen, ni fattar). Frågade kollegan, lika slöjklädd hon, och hennes svar var att det är förlegad skit.
Indeed it is. Men sen började vi prata och det är klart att hela min livsstil är haram. Barn med flera kvinnor, varav ingen är min fru. Fläskkött.
Och då kom jag inte ens med Magnus Betnér-citatet: jag hoppas att min dotter knullar sig igenom hela sin gymnasieklass, om det är vad hon vill. Det kunde jag ha gjort, eftersom det är min åsikt. Och den får jag framföra. Det är missriktad solidaritet med utsatta grupper att inte ta diskussionen om vad demokrati och jämställdhet innebär. Så jag är en haram-hippie. det vore rasism att tycka att barnen i Rosengård gott kan giftas bort vid sjutton års ålder, eller tvingas gå i koranskolor, för att det skulle var en del av en välkommen kultur. No way, det är inte det minsta okej. Det är inte okej att barn inte får bada, inte för höra RFSL berätta om sin syn på sex och samlevnad eller välja partner själv. Solidaritet med de svaga, var det. Inte med imamer och småpåvar.

18 oktober 2007

Aldrig nånsin din clown.

Det hände och det hände igen. Flera gånger.
Jag var det pikanta inslaget, mannen med andra värderingar, han som vände upp och ner på föreställningarna.
En leksak att roa sig med i väntan på allvaret.
Jag gick på det, tammefan. jag trodde jag var värd att vara en älskad eller en vän, men inte i längden. För vilse är på riktigt. Inte en ungdomsgrej eller en förtioårskris. Men så är det nog inte menat. The real thing är att hitta någon man kan kalla vanlig eller naturlig. Mr Right, mr Average är en normal svartsjuk snubbe som stänger dörrarna, så som farsan gjorde, så som det ska vara. Jävlar, vad stryk jag fått. Och jag fattar liksom inte helt och fullt det våghalsiga i att bryta med normerna; att det är så minerat, så främmande och att de flesta bara bekänner med sina läppar. Och sen efteråt är det som om jag aldrig fanns där. Utsuddad ur historien som Trotskij på dom där bilderna från 1917, som nån jävla eternal sunshine, förnekad, förtigen.
Det accepterar jag inte. No way.
Men detär slut på att vara offer.
Att leva i sanning och försöka vara den jag vill vara är att våga och ta ansvar.
Att vara ärlig och kräva ärlighet tillbaka.
Jag blir aldrig nånsin din clown.
Aldrig mer.

Dans i ösregn

Bajram eller idh, eller eid markerar avslutningen på ramadan.
Typ arabisk jul.
Det firar vi, för alla anledningar till fest är bra.
Det är nåt komiskt, fint och väldigt svensk förskola med att dansa i ösregn och äta falafel på golet i lekhallen.
Jag ska återkoma till fenomenet halalhippie.
Idag ska jag ut i en gulnande bokskog.

16 oktober 2007

De grönas trafikkampanj i Malmö

De gröna i Malmö kör en trafikkampanj nu i oktober.
Och med fantasi och kärlek, snarare än aggressivitet och hat.
Udden är mot biltrafiken, såklart och för kollektivtrafik och cykling.
Det går liksom inte att komma undan, (även om flygskatten som alliansen tog bort, också vore en bra sak). Mina tappra läsare vet att jag bor alldeles bredvid en gata där inpendlade lantisar har höjt halten av kvävedioxider så högt att det hotar mina ungars hälsa. Så fel och sjukt ego. Det jag skulle vilja är att fler arbetsplatser lokaliserades till grannkommunerna.
Det är inte lätt, alla företag vill ligga i stan, helst med utsikt över sundet, men det vore något ändå. Blir det dyrare krångligare och svårare att köra bil (och paja mina ungars hälsa) så låter nog folk bilen stå och skapar jobb på närmre håll (eller flyttar).
Mikaela, charmig och smart ekonomisk-politisk talesperson för oss i riksdagen, var här i förrgår och presenterade vårt motförslag till alliansbudgeten.
Vi vill lägga på bensinskatten så vi når upp till en kronas höjning.
Det måste svida i plånboken rejält, tror vi, för att folk ska ändra sin livsstil.

Otroget svin

Jag var inte otrogen för att jag något gång (eller flera) i fyllan och kåtheten hamnade i säng med någon som inte var min partner, eller rent av någon annans partner.
Det är inte det som är otrohet i mina ögon.
Det jag ser som otrohet är när ens hjärta är någon annanstans än hos den eller dem man gjort överenskommelsen med.
Om hennes sambo vetat den fulla innebörden i vår pakt, så hade han packat hennes väska, satt den utanför dörren och bytt lås.
Det totala sveket är när någon annan blir ens förtrogne, inte i enskilda ärenden, utan i helheten.
men det är ju min syn.
Andra säger att det är sex som avgör.
För mig är sex en kroppsfunktion som att äta; lika nödvändigt och samma njutning, men ibland trycker man i sig lite snabbmat mellan måltiderna.
Inget att rekommendera, kanske, men så är det.
När jag sviker den som öppnat mitt hjärta och sitt hjärta är jag otrogen.
Och som alltid lider jag mest själv.

15 oktober 2007

Tre kärlekar.

Politiken, jobbet och livet med ungarna är mina tre kärlekar.
En sån här dag när jag får njuta av alla tre, så är det härligt.
En tonåring kommer och kramar om mig och säger att han älskar mig.
Jag är med och förändrar världen på riktigt.
Jag tycker att vi som gör det kan vara lite självgoda.
Vi ÄR bättre än dom som bara lever sina jävla liv, utan en tanke på klimatfrågor eller världen utanför det egna.
Som inte skaffar sig kunskap, som inte gör det dom kan.
Som bara jobbar för att tjäna pengar.
Det duger inte att åberopa sin bakgrund eller sina andra åtaganden.
Att vara vanlig är att inte ta ansvar.
Det finns inget försvar för det.
Men, nej man får inga premier för engagemang och ytterst få blir rika.
Kombin politik, heltidsarbete och ungar ger inga pluspoäng någonstans.
På politiksidan förstår dom inte varför man inte kan komma på möte med en halv dags varsel.
På jobbet ifrågasätts man och ungarna får hänga med på ett hörn.
Men vissa saker måste man göra för att visa att man inte är en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger.

14 oktober 2007

GAIS-MFF

I morgon möts hemstädernas lag igen.
Det ljusblåa monopollaget mot de starkt konkurrensutsatta grönsvarta.
Dom babyblåa borde vinna med 10-0, om pengar betyder så mycket som det sägs.
Men det finns ju annat än stålar.
GAIS har två år i följd tippats som självklart nedflyttningslag, samtidigt som "alla" trott att Malmö ska ta guld. Dom hade fel.
Man kan inte köpa titlar.
GAIS vinner.

Slow train coming

Jag och minstebror tog tåget till Legoland och tillbaks. Över ett sund och två bält. Det doftade nybryggt kaffe och trycksvärta på tåget. Vi trivs i varandras sällskap och med att dela upplevelser och föra samtal om ditt och datt. Det var hans tur nu. I tur och ordning har hans syskon och jag gjort sama resa. Ingen behöver berätta att Legoland är ett kommersens mecka och att det kostar mycket. Men ända från den stund jag skymtade ett litet leende hos min förstfödda, är det just sånt jag drömt om. Gemensamma äventyr och minnen. Vardagen kommer ju ändå. Och vi åker tåg, för vi pallar leva som vi lär.
Peter och Karin skriver i GP om att flyget mellan Göteborg och Stockholm borde stängas. Så rätt. Stäng korta flygsträckor och begränsa bilismen som fan. Om det inte går ihop med ens sätt att leva och arbeta, så får man fan ändra sättet att leva och arbeta. Om sen någon säger att det är lätt för mig att säga, så replikerar jag att det är ännu lättare att inte göra ett skit. Ett tag.
Minstebror och jag. En nära livet-upplevelse.

12 oktober 2007

Amsterdam 2.

På loppisen vid Waterlooplein köpte jag ett par 501:or för tio euro.
Det var ett billigt sätt att komma över mina favoritbrallor.
Man kan fynda i Amsterdam och minnas promenader och frites med en tolvårig dotter för år sedan. Man blir ganska trött på att turistbutiker och loppisstånd vräker ut hampfrön och tröjor med cannabismotiv. Minns hur dottern och jag snackade om det då. Det är främmande. Jag tycker att all icke-medicinsk hantering av droger ska vara illegal. Men det blir lite komiskt när samma människor som småfnissar och blir till sig bara av att snacka om alkohol är SÅÅ fördömande mot narkotika. Att skriva på sin fejsbokpres att man är "öööh, så bakfull...", är också drogromantik. Förljuget som fan. Vem vill man vara? Det kan finnas skäl att stiga av sina höga hästar och inte döma. Men att vara med en svensk gruppresa utomlands och inte dricka alko så fort man får möjlighet, är att ställa sig vid sidan av och vänta på frågor. Det är enerverande. Men det gör mig bara mer envis och avståndstagande.

Nyhetskommentarer

Doris är ett bra val.
Roland who?

11 oktober 2007

Amsterdam.

Tillbaka från Amsterdam.
Det var en intressant resa ur många synvinklar.
Det är spännande att studera hur man resonerar och lever i en miljö nära men ändå annorlunda och Amsterdam är nära mitt hjärta, även om jag avskyr drogliberalismen och den legala prostitutionen.
Man ska inte ge upp, inte sluta kämpa mot det som bryter ner och förstör.
Det hamras och byggs överallt i denna vackra stad och spårvagnarna plingar och överallt vatten, vatten.

Är det jag som är överkänsligt nynykter eller är det inte något märkligt att politiker och tjänstemän dricker alkohol på Malmö stads bekostnad klockan 10.30 på förmiddagen?

Jag är ingen gruppresemänniska. Inte det minsta.

09 oktober 2007

Norrlänningar i TV

Peter vill inte ha vänsterpartiet med i en eventuell regering efter valet. Inte jag heller. Jag hade velat ha en grön majoritetsregering. Kan jag inte få det vill jag samarbeta. Allra helst med Fi, men sen hos partierna på vår kant. Det är anstötligt att det i vänsterpartiet finns folk med grumlig syn på Kuba och diverse annat. Men skit i det så länge. Att välta alliansen har högsta prioritet. En annan grej; ibland tror jag att det finns en konspiration i media för att framställa norrlänningar som idioter (inte Peter, då, men så är han ju född i Småland).
Det är kanske inte så konstigt att en björn inte frivilligt vill bli dödad, utan använder sina ramar för att fortsätta leva. Sen påstås norrlänningarna tro att björnen kommer att fortsätta döda folk, nu på gatorna i den lilla byn.
Efter det ger sig ett jaktlag ut för att jaga björnen.
Söte Jesus, låt det inte vara sant.
Säg att det bara är en mediaanka.

08 oktober 2007

Doft av jord och löv.

Hösten luktar gott i år.
Den doftar jord och löv, men också av ett hopp större än på länge.
Det händer saker och jag lär känna nya människor och det är avslappnat och ärligt, ärligare än någonsin. Jag trodde att det fanns demoner som jag kunde jaga ur kroppen.
Men det finns inga demoner, bara somos och psyche och never the two shall be parted, ever. Som ett mantra påminner jag mig om att förändra det jag kan, acceptera det jag inte kan förändra och ha modet att våga se vilket som är vilket.
Det är större än man kan tro, som vanligt är det enklaste det allra svåraste.

I morgon; avfärd till Amsterdam på en studieresa av yttersta vikt för tekniska nämndens ansvarsområde. Eller inte.

07 oktober 2007

Så åttiotal...

Tar på mig skjorta for once och frågar sexåringen vad han tycker om det. "Det är så åttiotal", svarar han. Coolt, då ligger man mitt i trenden för en gångs skull. Hans uttalanden är ofta som oraklet i Delfi, man får göra sina tolkningar och då låter det klokt. Så åttiotal är det också att få kontakt med kompisar från gymnasiet, kompisar och nån som jag aldrig direkt pratade med då och där. Dom har också varit med om saker och vi jämför minnen och det är skojigt på ett det var inte bättre förr-aktigt sätt. Nostalgi står jag inte ut med. Vi enas om att vi har det bättre nu. Åttiotalet för för all del inte bara högervindar och fluffiga hår. Det fanns fickor av motstånd och andningshål för såna som mig, även om trenden inte var radikal.
Jag var intellektuellt brådmogen, men socialt inkompetent.
Sen blev jag festernas store underhållare och den som tömde alla glas.
Nu säger jag inte så mycket om vad jag är.
En dag i taget, här och nu, ett äventyr.
När mitt yngsta barnbarn kryper upp i mitt knä så ska jag le och säga att det var hit jag ville nå, så här jag kunde tänka mig att få det
Inget blir som man tror, men mina values ligger fast.
Tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken, rememba.
Kunde man inte alltid få ha en sexåring?

06 oktober 2007

Ja, jag vill ha fler!

Barn ska inte stå i centrum, barn ska in och bli en del av samhället och världen.
På pedagogspråk kallas det för socialisering.
Jag är knappast oumbärlig som förälder, det vore märkligt om jag och nån till vore de enda bland världens sex miljarder människor som kunde ta hand om mina avkommor.
Det jag har som vårdnadshavare är ett ansvar att göra så gott jag kan, med det stöd som kan fås utifrån. No more, no less.
Att få barn är det största som kan hända och det är bra att man kan styra så att alla barn som föds är önskade och välkomna. Och visst fan vill jag ha fler. Minst en gång till vill jag känna doften av liten unge. Och ungen ska få hänga med i stan och på matcher och få börja i förskola tidigt, för förskolan är den bästa uppfinningen för Sveriges ungar sen hjulet. OECD, som ju inte är kända som värsta radikala barrikaden, skriver om Sveriges förskoleverksamhet som en förebild för hela världen. Dagisbarn lär sig att samarbeta och ta för sig. Lär sig att det finns fler vuxna än två. Sen gillar jag syskonskaror, gillar kramar och diskussioner, fotbollsmacher och TV-kvällar med godis och chips.
Ja, jag vill ha fler ungar.
Ungar är kärlek.

05 oktober 2007

En bild av verkligheten.

Ungarna hade kuvert med hundratals bilder när jag hämtade dom.
Ett gruppfoto var och sen mängder av ansiktsbilder.
Redan nu översvämmas hemmet av gamla skol- och dagisbilder.
För hur det än är, så skickar man inte tillbaka dem och vips har tiden gått och man får betala trehundra spänn.
Tur jag fixar det, då. för andra föräldrar är det värre. Det blir finax eller ett sms-lån för att ungarna ska få sina bilder, som sen bara ligger och skräpar.
Sen gäller det ju att man ser rätt ut, liksom. Inga konstigheter eller så. Plommonets unge trodde nog att vuxenvärld menade allvar med snacket om att det är rätt att hitta egna uttryck.
Inte fan är det det. Det har han nog lärt sig nu.

En jämn kamp.

Makten satte in den nationella insatsstyrkan mot Greenpeace tre kvinnliga aktivister och, ja, det lyckades makten att bereda väg för kärnavfallstransporten.
Skulle inte kärnkraften avvecklas, eller hur var det?

04 oktober 2007

Fakta om moderaterna.

Detta.

Rambo sökes.

En av bönderna som sökte fru var visst kvinna.
Men hon sökte ingen fru, utan en man, såklart.
Och när man läste vidare så var det någon slags svensk hillbilly-Rambo, som söktes.
Hon ville inte skotta snö, sa hon och stora muskler skulle han ha.
Tänk så coolt om det verkligen var en fru HON sökte.
TV hade världens chans att knäcka både mina och andras bild av landsbygden och att slå ett slag för en queerare värld.
Istället bekräftades skiten ännu en gång.
Not so nice.

03 oktober 2007

fejsbuck

Jag hittar kusiner, gamla dejter och flörtar och en trevlig tjej från min terapigrupp, minsann.
En mycket god vän från gymnasiet hittar mig och han har också blivit äldre, ser det ut som.
Bekanta, vänner och partifolk. ja, en salig blandning.
Några tycker att jag är så viktig för dem att de demonstrativt måste avvisa mina inviter.
Tänk att jag kan vara så viktig.
Det är rörande.
Jag säger inte nej till någon.

02 oktober 2007

Gasa i uppförsbacken.

Jag lägger mig i badet med Winnerbäcks senaste och en mugg kaffe. Men det han säger har nog UL och andra sagt bättre och förr. Men det duger bra ändå. Jag lär mig tecken och habibi och habibti, för ett arbete som är det mest meningsfulla jag någonsin haft.
Och så lite kan ge så mycket.
Varje gubben i lådan med tecken, varje steg som den där killen lär sig ta och hundra kramar i tamburen, motiverar slitet och är en hög lön mer än några pengar.
Man måste brinna, men man får inte lov att bränna ut sig.
För ett år sen låg jag stilla i min halvdana bäddsoffa, utmattad, ensam och tröstlös.
Denna höst är jag trött, men jag reder mig.
Jag är brännskadad och rädd för relationer, för jag vet hur bra det kan vara,
hur dåligt det kan vara.
Jag är skyldig barnen i Rosengård och mina egna fyra att ta hand om mig,
jag är skyldig att göra min plikt mot framtiden, därför att jag klarar det, därför att jag har idéer och förmåga.
Då duger det inte att gå ner sig igen.
Jag ska gasa i uppförsbacken, så jag når krönet snabbare.

01 oktober 2007

Det kallas kärlek.

Hon fick en smäll till sist, min vän.
Ni vet hur det går till.
I början ler och lyssnar han som ingen gjort förut.
Han är stark, manlig och bryr sig om henne.
Han vill att dom ska vara tillsammans jämt, han vill inte sova utan henne.
Han begränsar henne steg för steg, men sen är han ju så snäll när han inte är arg och respekterar så klart att hon har egna vänner, men helst inte killkompisar och drick nu inte för mycket när du är ute, älskling.
Men det kollas med mess och mail.
Var är du nånstans och med vem?
Och hon tror att det är så här livet är.
Och för hans skull kan jag väl anpassa mig lite, jag behöver ju inte provocera honom. Han blir så ledsen, jag ser det på honom.
Egentligen är han svag, egentligen är jag stark, tänker hon.
Den feministiska övertygelsen är bara teorier, verklighetens kvinnor ska leva med svartsjuka och kontroll.
Det är du som inte förstår vad vi har, Anders.
Bit för bit av hennes skyddande pansar rivs av tills hon står där naken, hudlös och bakbunden. Då kommer första slaget.
Det kallas kärlek.

Självömkan.

Åh, jag plågas av samvetskval och frustration över att det blir fel och segt.
Dom som jag vill allra mest gott tycks jag göra mest ont, i alla fall idag och igår.
Jag vill trolla allting rätt för alla.
Trolla in frid och kraft i alla sinnen hos alla jag tycker om.
Och på jobbet, det är segt.
För lite och för sakta och orkar jag se nyktert på allt som behöver göras kunde jag nästan ge upp med en gång.
Så.
Nog självömkat.
Nu kör vi.

30 september 2007

Den vite kungen.

Vackra ord är inte allt, men det är en bra början.
Den så kallade kungen var nere på Värnhemstorget igår och invigde ett monument över de vita bussarna , själva sinnebilden för svensk godhet. Lägerfångar av rätt etnicitet fick komma till Sverige och andra fördes till döden med samma bussar.
Men nu står det ett monument där och nej jag var inte nere och lyssade på den försagde monarken. Det är inte min grej, liksom.
Jag vill hjälpa och älska på riktigt.
Ingen jävla charity, utan solidaritet.

Thåström och Eldkvarn

Här.

Confessions of a soccer-dad.

Det är också ett liv det, att stå halv tio på söndagsmorgonen på en sjöblöt gräsmatta i Hyllie och lyssna på pappor som coachar fram sina mini-Zlatans.
Kenneth, som är tränare och en sån där medfödd pedagogisk begåvning får ägna viss tid åt att tysta ivriga fäder. Men han klarar det också. Planen är som en åker och nån kilometer bort ligger Percy Nilssons halvfärdiga hockeyarena. Vår fotbollsklubb börjar från scratch och Percys hockeyklubb från cash. Det är bara en anledning att jag föredrar fotboll.
Jag är fortfarande blöt om fötterna. Sonen är smart och taktisk som sin mamma och envis och dryg som jag. Det funkar i försvarsspelet. Skulle inte drömma om annat än att peppa honom.

29 september 2007

Det är långt till Nirvana för såna som oss.

Jag bar en röd tröja, men det kändes lite för...enkelt. Ingen uppoffring och jag tror på uppoffringar för att förändra. Uppoffringar i livsstil och i att man då och då får välja bort idol för att läsa och medvetandegöra sig. Bara inte vår inre oro blir oss övermäktiga. Det är långt till Nirvana för såna som oss och vi gör ingen nytta om vi grubblar och ältar för mycket. jag går just nu en kurs i att stå ut med mitt eget sällskap, stå ut med att vara obekräftad av andra för en gångs skull. Hittils går det bra.

Det spöregnar.

Det spöregnar. Kollade in en film som hette tillfällig fru sökes. Den var inte alls bra. Så handlade den delvis om en kvinna som blev gravid efter att ha haft oskyddat sex med två olika.
Inte direkt något jag behöver påminnas om. Ni vet. Först helt nyligen har jag fattat hur skadad jag verkligen blev. Jag släppte alla skyddsnät och lät henne promenera in i mitt liv och ta för sig av mig. det finns inte mycket kvar av den älskande romantiska vilsegångne nu. Hon har det i sin hand. Men ni vet också att jag hade gjort likadant igen. Att våga är att förlora fotfästet en stund. Jag är stolt över att jag vågade.
I morgon funderar jag på att ta en höstpromenad på Christiania, om inte ensamheten känns för ensam. Sonen spelar så klart fotboll, om inte planen regnat bort innan dess.
Det är guld värt att ha någon att prata med. Du är välkommen hit. Tack för att du finns.

27 september 2007

Tättskrivet blad.

Hittade ett tättskrivet dagboksblad (A4, bägge sidor), från hösten 94, när jag och minstebror rotade runt i källaren. Det var en intressant läsning. Det är tur för mig att jag ser att jag utvecklats sen dess. Funderade faktiskt på att skriva in det här, men jag skiter i det.
Det är nåt nytt för mig. Låta lagda kort ligga.
Att jag fanemig är bra som jag är märker jag tydligt.
Jag kan bara le åt människor som verkligen anstränger sig för att bojkotta mig....
Och det är inte det minsta coolt att vara bakfull.
Det är patetiskt som fan.

26 september 2007

Karin, Carl och varför vänstermän aldrig aldrig träffar högerkvinnor.

Innan tekniska nämndens sammanträde får vi se en utställning som handlar om konstnären Karin Bergöö, som presenteras som "Carl Larssons fru". Då vet man vad som ska komma. Guiden säger att Karin själv valde att sluta måla när hon gifte sig och flyttade till Sundborn. "Yeah, right", fräser jag och nästan alla tittar surt på mig.
Så fick hon ägna sig åt broderier, medan Carl målade sina tråkiga tavlor med möbler och barn på. Självvalt, my ass.
Går där och funderar. Det slår mig att jag nästan aldrig stött på ett heterosexuellt parförhållande där mannen stått till vänster om kvinnan i politisk mening, men det kanske finns nånstans.
Högersnubben kan tycka att vänsterbrudens engagemang är lite charmigt. Lite liv i luckan som man inte behöver ta på så stort allvar. Till höger tycker man inte att det privata är så politiskt (dvs man vill inte förändra några strukturer), så det kan funka. Politiken är för högermänniskor att rösta och gå på sammanträden. För oss andra är det sättet vi lever på.
Så livet går vidare, liksom. Och tjejen snackar, men anpassar sig, hon med.
Motsatsen är lite mer komplicerad.
Att mannen skulle villa krossa patriarkatet, medan kvinnan inte ens ser eller anser att det finns, faller på sin egen orimlighet. Det går inte. Att mannen skulle tycka att det privata är politiskt, medan kvinnan vill "välja själv", funkar aldrig.