30 november 2012

Israels stora skuld

Jag har ingen aning om upphöjandet av Palestinas status i FN för världen närmare en fred i mellanöstern. Snarare är jag förvånad att alla tycks veta så säkert, men den delen av världen är de tvärsäkras spelplan. Tur att världen inte styrs från twitter, då skulle det bli många slagord och få förhandlingslösningar här i världen. 
Om erkännande och upphöjelse gör att de snällare palestinierna vinner över bombkastarna så är det bra, om det inte blir så är det dåligt. Så naivt formulerar jag min ståndpunkt. I huvudsak finns dock mitt hjärta hos Israel, det bara är så. Landet som reste sig ur katastrofen och slog tillbaka fem motståndararméer och som sen fått försvara sig gång på gång. Israels allra största synd är nog just det;  att man vinner över motståndarna. Därför kräver världen att de tar på sig en skuld, därför haglar resolutionerna mot det lilla landet vid medelhavets östra kust, trots att hela konflikten har sin grund i att majoriteten grannar vill utplåna det. Israel är skyldig till att ha överlevt, till att inte bebor ursäkt för din existens. Det provocerar mer än något annat.

28 november 2012

Du är inte ung och dum, jag är inte vit och kränkt.

Tusentals röster ska höras och där strukturer tystar några, så ska systemet ändras. Grundtanken är att alla har något att säga och är man över arton så är man vuxen och får ta ansvar för sina ord. Det duger alltså inte att komma med något fattigt förlåt när man vräker ur sig rasistiska spyor och den som gör reklam för antisemitisk litteratur ska inte komma undan med ett leende.
Det jag säger ska inte filtreras genom bortförklaringar som handlar om ålder, kön eller ursprung. Snus är snus i alla sorters dosor. Av samma skäl suckar jag när unga grabbar i debatten agerar självutnämnda representanter för hooden och skäller oss som ibland ifrågasätter babblet för vita kränkta män eller så. Bosse Hansson får stå för sina ord, Gina Dirawi, Danny och alla andra med. Och Kawa är lika vit som jag och snart lika medelålders.

26 november 2012

Keps istället för hatt

Nu vilar jag från politiken och jobbet; nu backar jag ut ur vardagen för en stund innan sömnen tar mig om bara en liten halvtimme eller så. Jag kan ibland avundas dem som bara har det ena eller andra, men det var inte mig förunnat. Den själ som placerades i den här kroppen var en som aldrig skulle slå sig till ro med en sak. Så bränner jag av ett instagram på  min smutsiga gata, så lär jag en unge gå balansgång och så möter jag människor ur grupper som levt under hundratals år av förtryck och frågar vad jag kan göra för dem. Jag vet verkligen inte vad. Mannen i spegeln faller ner i självförakt och sliter på sig en keps istället för den snygga hatten. Så tycker jag att jag är kass på att förändra världen, kass på att vara den jag borde vara hemma och kass på att rädda ungar från utanförskapet. Så inser jag  ändå att kass är bättre än inget. Och kepsen är rätt snygg ändå.

21 november 2012

Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med

Sara och jag gick på bussen nere i korsningen Allenby/HaYarkon, men föraren glömde att ta betalt, så vi åkte gratis hela vägen till den stora busstationen, där vi bytte till expressbussen till Jerusalem. Jag såg den där blåa och vita bussen på TV idag. Den eller en likadan, jag vet inte; de ser likadana ut. Helt utsprängd var den, men ingen hade dött, ty den ena sprängladdningen hade visst inte utlösts. Den är en väldig tur att terroristerna ofta är så inkompetenta i sin terrorism, för hade de varit smartare, så hade vi sett ett blodbad där på gatan i Tel Aviv idag. Hamas välsignade visst smällen. Och igår sa visst mitt eget parti att omvärlden måste sätta press på Israel. Att spränga bussar är att sätta en rejäl press. Tänk om nån sprängt bussen jag tog igår från centralen och hem. Den som däremot var grön och som for genom en annan stad i självrättfärdighetens vackra bygder. Trygghetens och välfärdens och den tvåhundraåriga fredens sköna land, där tvåhundra pers samlas i novemberkylan för att skrika ut sin enögdhet. Men varken igår eller då i mars i hörnet där nere vid stranden tänkte jag ens tanken på något sådant som att bussen jag satt i kunde sprängas. Sånt där händer inte mig, liksom. I Tel Aviv utropades staten Israel i maj 1948, i Tel Aviv sköts fredspristagaren Yikzhak Rabin den 4 november 1995 och gatorna är uppkallade efter sionismens hjältar och kommer inte undan sin historia någonsin, fast stan bara vill vara en vanlig stad där folk går upp på morgonen och tar en buss till jobbet (utan att sprängas i luften). Här kan man springa marathon iklädd en palestinsk flagga och här kan man gå i prideparad varje år. Alla åsikter och trosriktningar finns och bejakas. Och här sprängs då bussar. Jag är ingen expert på religion, men om Allah finns så tror jag att hen skyr överspända typer som skriker hens namn och jag tror att den store guden gillar Tel Aviv lika mycket som jag. Jag kommer att åka buss i Tel Aviv igen. Det finns platser som bränner sig fast i ens hjärta och vars dofter och ljud aldrig lämnar en. Smaken av falafel och doften av nybakat bröd och ljudet från trafiken och alla livliga disskussioner och från havet när vågorna slår in. Mångfalden och toleransen, det där som fanatiker hatar så innerligt. Dit igen. Och inte rädd. Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med.

17 november 2012

Slappna av lite, pedagoger!

Fredag eftermiddag läser jag Alfons på arabiska för ungarna. För tredje gången den veckan. Det märkvärdigaste med det är kanske att jag inte alls kan nån arabiska utöver de spridda ord och fraser som alla som jobbat ett tag i Rosengård kan. Jalla bel bet, habibi och sådär. Dessa ord "läser" jag och så kryddar jag med lite finska och till och med nåt hebreiskt ord. Ungarna viker sig dubbla av skratt, utom de få som talar andra språk än arabiska, de fattar inte alls, utan tror att det är riktig arabiska. Så skrattar vi åt mig och åt ungarna och då vill någon hitta på bellmanhistorier helt utan poäng. Med humorn reflekterar vi över begrepp och språk och har kul, trots underbemanning och trots allt man kunde gråta åt när man tänker på ungarnas sociala situation och utsikter i tillvaron.
Humor är ett underskattat pedagogiskt redskap och allvaret fett överskattat. Jag önskar att fler pedagoger kunde slappna av lite och komma ner på jorden. Ha lite kul med ungarna.

14 november 2012

Utan språk är du ingen

Mina lurar är borta, så P1 morgon får dåna ut inför gud och alla människor på vägen till jobbet. Inte för att det är så många ute, precis; på Rosengård kickar morgonen igång sent

Jag funderar som vanligt på arbetsdagen igår och på den som strax ska starta och så på boken jag läste ut i gårkväll. Om hur det kommuniceras människor emellan och hur handikappande det är att inte göra sig förstådd. Dessutom känner jag hur jag tvingas väga ord på guldvåg för att inte inkvisitionen ska slå ner på mig. På jobbet tvingas vi införa restriktioner för att stärka svenskan hos barnen. Jag ser i andanom hur de som i andra sammanhang döpt mig till rasist och arabhatare nu nickar och tycker sig få vatten på sin ondskefulla kvarn. Men det är en gång så att bara den som behärskar majoritetens språk till fullo kan göra sin stämma hörd. Du är dömd till utanförskap om du inte talar fullgod svenska i Sverige. Så vid måltider och gemensamma aktiviteter talar vi svenska. Barnens olika språk löper som parallella spår som då och då korsas och inget är finare än något annat. Vi sitter här i betongen medan regnet faller, långt från Rosenbad och högskolor och bereder frågor kring makt och klass. Utan språk är du ingen. Utan språk kan dom göra vad dom vill med dig.

12 november 2012

Låt rasisterna prata till punkt

"Jag lyssnar. Var så god, du har ordet".
Det blir helt tyst i lokalen.
Den sverigedemokratiske ledamoten har inget val, nu måste han prata. I det längsta försöker han slingra sig och påstå att ingen lyssnar på honom när han vill skylla buller,  Nox-emissioner och kemikalier på flyktinginvandringen. Men nu måste han prata och då blir det lite liksom alltså att det kommer så många och de kör bil och så måste vi förtäta och då blir det utsläpp och buller. Ja. Så kan man se det. Men något vidare argument för stängda gränser är det knappast. Urbaniseringen har ju pågått i hundratals år och ska inte flyktingar bo här, så ska de bo någon annanstans, där det sannolikt bullrar och släpps ut giftiga ämnen väl så mycket som här.
Det tycks mig som ju mer vi lyssnar på rasisterna och låter dem tala till punkt, desto orimligare framstår talet.
Och får de tala så försvinner martyren och fram träder den nakna okunskapen i all sin prakt. Vi ska vare sig psykologisera eller sociologisera, utan metodiskt smula sönder deras argument. Inte von oben, inte med slagord, utan rakt på.
SD finns och vi ska ta dem på allvar. Välkomna in i matchen. Det ska bli ett sant nöje att piska upp er.

10 november 2012

Till en näktergal i Malmö

19 år gammal flyttade jag till Malmö. Det var ingen stad byggd på rockenroll,  det var tidiga poppiga Wilmer X och Dan Tillberg och det fanns inte en enda uteservering i hela stan. På kockumsområdet byggdes båtar och de socialdemokratiska ledarna som alltid styrt stan drack grogg och spelade golf med kapitalisterna.

Jag köpte en gammal cykel och på biblioteket på Nobeltorget lånade jag Gullberg och Werup och försökte lära känna min nya stad. På föreningsgatan rev man upp de sista spårvägssspåren så att bilarna skulle få mer plats.
Inga visioner är som en våt filt över verkligheten och en stad där man breddar gator för bilarnas skull är en människofientlig och olycklig stad.

Ni som längtar tillbaka till en tid utan valfrihet,  en tid när GB:s storstrut var den finaste glass som fanns, ni vet inte vad ni talar om. Jag läste om näktergalen i Malmö i mina lånade diktsamlingar,  men jag såg den aldrig. Jag cyklade precis som Werup till Ribban och det doftade av tång och frihet. På stadion mötte MFF Öster eller Kalmar och det var gratis att gå in och det var tyst och ödsligt på den gamla mästerskapsarenan.

Inga höga vallar mot havet kommer att hindra klimatförändringarna och inga kameror på gatorna kommer att göra oss trygga. Att titta bakåt är aldrig vägen mot framtiden. Jag vet att hoten är stora, men hoppet är större. Jag har fortfarande inte hört näktergalen. Allt jag hör är bilarna ute på Bergsgatan. Det är tid nu.

07 november 2012

Så långt mina armar räcker

Min vän socionomen säger att de flesta papporna såsmåningom ger upp. Om inte mammorna vill samarbeta eller är dokumenterat olämpliga, så finns inte en chans i helvete att föräldraskapet blir jämställt. De flesta mammor kan mer eller mindre villkora pappornas deltagande i föräldraskapet efter en separation, fortsätter socionomvännen. Och så får jag beröm för att jag i alla fall inte gett upp. Det vet dina barn, säger hon. Oavsett vad, så vet dom det. Själv tror jag att mitt envisa deltagande vaccinerat mig mot varje möjlighet att ge upp. Har man varit med på alla fyra barnens första dagisdag och på den första skoldagen, så har man. Det går inte att sudda ut. Alla dagar av föräldraledighet, när man drog barnvagnen genom snömodden och njöt på kaféer och plågades på babyrytmiken sitter fastnaglat i minnet. Det går inte att ge upp då. Så långt mina armar räcker ska jag skydda och älska mina barn, så länge jag lever. När jag fick mina äldsta barn så fanns det en lag som sa att det räckte med att en förälder var emot gemensam vårdnad, så var tingsrätten tvungen att ge hela vårdnaden till den ene föräldern. Och eftersom alla vet att inte ens så präktiga pappor som jag vinner vårdnadstvister, så räckte det för bittra mammor att skramla med det vapnet, så fogade sig fäderna. Sen ändrades lagen så att gemensam vårdnad blev standard, för att senare skärpas igen, eftersom det påstods vara så vanligt att misshandlande fäder blev vårdnadshavare mot barnens vilja. Jag vet inte om man kom åt de misshandlande svinen genom att göra det svårare för män som mig att vara vårdnadshavare, men kanske. Det borde rimligen finnas andra sätt, tycker man. Ni är jag ju hur som helst vårdnadshavare och oavsett alla krokben som läggs, så förblir jag det och jag skulle se mig som det även om en domstol formellt kom att besluta annat. Jag gläds åt alla dagar jag har med ungarna och sörjer när mina armar inte räcker och mina kramar inte kan ta bort det onda och när allt jag gjort ändå inte räcker till. Det sägs att vi män kan välja hur mycket föräldrar vi vill vara. Det är inte riktigt sant. Vi kan välja bort föräldraskapet, men inte alltid välja till det. Vi kan välja bort ansvaret, men inte alltid välja till det. Jag får räkna med att det är exet som får samtalet från skolsyster och i bästa fall får jag hem info om om skolan, men inte alltid. Så där håller det på, så där har det alltid hållt på och det har bara blivit marginellt bättre på de 25 år jag varit förälder. Så jag kan förstå en del ger upp och se hur hål av saknad uppstår i barnahjärtan och pappasjälar. Jag begriper också att man inte i första taget lämnar en relation med barn. Priset kan bli ohyggligt högt, högre än man ens anade.

04 november 2012

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här

Jag stöter på rasism nästan varje dag och jag tar debatten. I Rosengård ligger antisemitism och puttrar under lock och det vore att tigga spö att ha en tröja med hebreisk text, det räcker att berätta att man varit i Israel för att locket ska flyga av kastrullen. Och precis som de styrande i Sjöbo 1988 föll för frestelsen att bejaka rasismen så gör några av de styrande i Malmö samma sak här och nu.
Jag tror inte att det är den sortens förståelse som är modellen för att bygga ett bättre samhälle. Istället ska vi se folk i ögonen, lyssna på deras berättelser och sen ta diskussionen sådan som den blir.
Muslimer är inte bättre än andra, förklarar jag för dagisbarnen,  men inte heller sämre. När du blir vuxen får du tro vad du vill, äta vad du vill och gifta dig med vem du vill. Och jag kan titta vilken bitter gubbe som helst i ögonen och lyssna på berättelsen om hur bruket lades ner och hur han fick sälja kåken och vi ska diskutera och jag ska inte för ett ögonblick godta att den skulle vara invandringens fel och det utan att använda skitnödiga akademiska uttryck.
Ska rasismen slås tillbaka så måste vi öppna dörren till medelklassreservaten och gå ut och prata med folk där de är. Även med de rasister som bryter på andra språk och med dem som grillar och lyssnar på Tomas Ledin. Och istället för We shall overcome sjunger vi: öppna din dörr och säg att du vill ha mig här.


01 november 2012

Jag ska bli bättre på det här

November stänger dörrarna till ljuset och det faller tunga regndroppar på vägen mellan Rosengård och centrum. Det är inga studiebesök i området idag, man reser till varmare platser så här års. Cykeln är inte min blåa Pilen utan Saras svarta Crescent och när jag efter en timmes möte ska låsa upp den, så sätter jag nyckeln i någon annans lås. Men först går jag in i det stora huset och rör mig välbekant. Receptionisterna tycks vagt känna igen mig, inte välbekant som för längesen och inte heller okänt som bara för några år sen. Jag har varit här många gånger och stigit och sjunkit i anseende under den tiden. Det hugger lite i hjärtat när människor som tidigare lett vackert och frågat nyfiket om mig nu hälsar mer distanserat, men det är inte för att få beundrande blickar som jag blev politiker och inte heller för att få kompisar eller för att få råd med ett nytt hus eller så.
Jag hade kunnat abdikera,  kunnat satsa på att skicka vackra vykort från fjärran metropoler istället för att provocera och göra mig ovän med folk.
Det som håller elden fladdrande men klar även i hårt väder är visionen om att en annan värld är möjlig. Att liv på planeten kan finnas. Och allas lika värde stavas Allas. Lika. Värde. Och konsekvent antirasism är inget som kan kompromissas med. Någonsin. Det får kosta om det måste, men jag lovar ändå: jag ska bli bättre på det här.
Bättre på att se gott hos andra, bättre på att räkna till tio innan jag slänger iväg något ut i rymden, bättre på att peppa, bättre på konstruktiva förslag.
Det är den lampa jag vill tända i novembermörkret, den brandfackla jag slänger in i mitt eget kretslopp.