Grubbel och glass: årskrönika 19.

För precis ett år sen satt jag på Condeco med min vän L och fikade. Idag satt vi i hennes vardagsrum och gjorde samma sak. Hennes son spelade FIFA och hennes dotter la pussel. L och jag pratade och pratade. Allt har hänt och inget. Ett år har gått.  Nu är jag hemma igen. Jag sitter i köket i min lägenhet. Det surrar i elementen, jag skulle egentligen fått nya under året, men det blev visst inte så. Var inte jag bortrest, så hade firman som skulle montera semester, det var i osynk under hela säsongen. Jag är ensam här i lägenheten. Det är det normala nu. Sonens rum har blivit ett sovrum med en helt ny dubbelsäng som jag kan bre ut mig i. Idag är det menlösa barns dag. Jag minns hur Mikael Bernhoft i åttonde klass pekade bakom min rygg mot mig när vår lärare pratade om den här dagen. Jag låtsades som inget. Nu är han gift med en thailändska och bor i Vingåker. Och, jodå, på hans facebooksida lajkar han Sverigedemokraterna. Såklart. Vi människor hamnar på olika ställen i världen. En får stå för sina val. 2019 går till historien som det år då jag vände mig in mot min egen trädgård och beskar mitt träd på döda grenar, så att de friska kunde leva vidare. Det fick bli så, trots det politiska klimatet. Jag detoxade från oro och gav upp kampen mot det som stör mig, accepterade det som alltid är där i min kropp, accepterade medicin och ännu fler insikter, hoppades att jag var värd något, värd att tycka om eller rent av älska, slogs mot ensamhet och för de stunder av lycka som faktiskt kom. Jag vann den kampen. Någon publicerade mot slutet av året vad som skulle vara en nidbild av mig på sitt Instagram. Är det så vederbörande ser på mig, så är det. Jag fick fundera på om det kunde ligga något i det och fundera på varför människor som inte missar ett tillfälle att bedyra sin lycka, ändå vill lägga tid på att avsky mig. Men jag är kanske inte för alla. Hos mig finns något som delar vattnet. Love eller hate. Det år vara så. Grubbel upptog väl mycket av min tid, fast de inte läker några sår. Det åts för mycket glass och choklad. Min ryggsäck prickade av Östeuropa på sommaren, men först Berlin i januari och mot slutet även Marseille. När jag reser är jag mitt bästa. Det är vindar från medelhav och solen på mitt ansikte längs Dnjepr, som tar fram den jag vill vara. Jag är 56 och längtar till framtiden, när allt fler längtar tillbaks. En släng av dåligt samvete över att jag varit så inåtvänd under året slår emot mig, det är skarpt läge, nassepartiet har en fjärdedel av väljarna bakom sig, men sen tänker jag på mitt jobb, hur vi bygger underifrån, hur vi faktiskt drar vårt strå till stacken och attackerar toxisk maskulinitet och rasism och tänder hopp i barns ögon. Under delar av året var väggen nära. Det är svårt att räcka till. Men det får duga, det som blev. Tack till familjen och till M, F, K, L, S, J, V, A, J, R och andra för att ni finns. Hejdå till er som försvann. Livet går vidare. Putsa vindrutan, men gör backspeglarna små. 

Ja, snart vänder det.

Åker tåg och lyssnar på Springsteen. This hard land för mig från Helsingborg till Landskrona. Men livet är inte påtagligt hårt i Skåne. Det är ett rikt landskap med god infrastruktur och odlingsmöjligheter. Ändå är det ett landskap där hälften av männen gnäller som bebisar över att människor från andra håll har fräckheten att komma hit undan fattigdom och förtryck. Folk födda på slutet av sjuttiotalet säger sig längta till en annan tid. Men de vet fan inte vad de pratar om. I min ryggrad sitter berättelserna från farmor, mormor och andra som faktiskt var med långt innan ett ungt par i Sölvesborg gav sin son det vackra traditionellt svenska förnamnet Jimmie. Berättelser om kyla, löss och en överhet som tog vad de ville ha. Det är oavsett vilket en sorg att unga människor längtar tillbaka, tänker jag. Sen lägger jag upp en bild på Instagram föreställande mig på det fjärran 00-talet. Jag ser ut som Anders Glenmark. Kanske är vi släkt, för en del av mig kommer också från Tomelilla. Senast jag var där såg jag en by med tomma butiikslokaler och gles trafik. Utanför låg en rallycrossbana och ett sommarland med vattenrutschbanor och gamla marknadskaruseller. Men ändå, folk verkade ha det okej. Kollar ut genom fönstret. Motorvägar ringlar fram över Skånes kullar och åkrar. Folk kör hem i Vovos och Subarus med bakluckan full av prylar. Det är grått, men snart grönskar det igen. Mitt emot mig på tåget sitter en ung tjej i päls och med en kasse från Zara på platsen bredvid, skärmandes av världen. Hon pillar på sin telefon precis som jag. Ja, snart grönskar det igen. Allt vänder. 

Allez, allez #marseilledec19

Det finns bara ett fotsbollslag på herrsidan i Frankrike som går att hålla på och det är Olympique de Marseille. Därför betalar jag 35 euro för att sitta bekvämt och titta på när stans stolthet vinner enkelt mot.... 

Det är dyrt, men inte lika dyrt som i England, där priserna är astronomiska. Det är ändå kanske trettio tusen pers där. Fotbollsmatchen är en av de få saker i guideboken som jag verkligen gör. Varken än If, eller nationalparken fick något besök. Däremot har jag suttit på caféer och läst i en bok i solskenet och låtit mig fara vild i den brötiga stadsmiljön som är Marseille. Sett på människor av olika sorter, drömt mig framåt och någon gång bakåt. Så reser jag nuförtiden. Jag har ändrat mönster, som det heter. En timme för tidigt kommer jag till fotbollen. Jag och tider. Herregud. Det är med det som med pratande, antingen är jag för mycket eller för lite, det är aldrig lagom. Lagom är det inte heller att jag går helt vilse efter matchen. På vift i ösregn i stans södra delar. Men jag vet att det fixar sig, för det gör det alltid. Kanske återkommer jag till det i bloggen på nyår, men det största för mig i år är att jag inte oroar mig så mycket längre. En blir som en umgås och i år har jag mest umgåtts med mig själv. Men jag kommer till det en annan gång. Det och baksidan: ensamhet. 

Mina fötter blir plaskvåta, men snart ser jag en skylt med ett stort M och jag går in i värmen. Två minuter senare kommer tåget. På morgonen läser jag i Sydsvenskan om en kvinna i Sjöbo som gått från SD och Pegida till att hjälpa flyktingar, men till priset av förlorade vänskaper. Saker kan bli bättre. Och i morgon är det jobb igen. Channukkah, sameach. 

Off season. #marseilledec19

Jag slåss fortfarande mot borde. För en ska ju utnyttja tiden väl när en är på semester, sägs det inne i min skalle. Det finns en rastlöshet i mig som är svår att hantera. Jävlar anamma. Så idag gick jag både på konstmuseum och på Marseilles historiska museum. Såg bra foto och tråkiga utgrävningar, såg en medeltida båt och obegripligt måleri. Sen tog jag mig runt i den gamla stan där en massa snygg streetart pryder väggarna. Det är off season så en får vara nära nog ensam både på museer och på de barer och caféer som ligger i turistkvarteren. Fransmännen julhandlar och går på loppis. Mig passar off season perfekt, nu precis som när jag en höst hängde några dagar i en tysk badort. Det var nästan spöklikt. Jag kunde gå där bland tillbommade strandrestauranger och känna mig speciell. Här i Marseille är det inga spöken, bara människor och hus. Inte samma stil som i Milano, men ändå. Ögonen får sitt. Så kommer solen fram och en sätter sig och beställer en fingerborg kaffe. Livet är gott och jag fattar inte ett jota av vad servitören säger. Men beställa kan jag. Och be om notan.

När jag vaknar nästa morgon så regnar det. Det är vinter. Glasögonen immar igen och jag går nästan direkt från hotellet till ett fik och sätter mig och läser. Servitören är butter och har en mustasch som får mig att tänka på 'allo 'allo. Det är fortfarande semester. 

Non, je nr regiette rien? #marseilledec19

En man går runt på spårvagnen med mössan i hand och sjunger "Non, je ne regiette rien". Det kostar mig en euro. Tammefan. Kvinnan mitt emot mig, som jag raskt rasifierar såsom kommandes från ögruppen Komorerna (kvällen innan har jag googlat Marseilles demografi) ler mot mig och jag ler tillbaka. Jag vet att mannen som sjunger Piaf kommer att köpa alkohol för pengarna. Men ändå. Det är fett värt det. För honom är det nog mest en sång. För mig är orden allvar. Tror att jag skrivit både det ena och andra om saken här i bloggen. För 1) om jag inte ångrar något kan jag inte ändra mig och 2) gjort är gjort.

Whatever. 

Jag går av vagnen och springer en mil, mestadels längs havet. Det är så en ska göra i städer vid kusten, i alla fall jag, för havet lugnar ner mig en smula, får mig in i stillsamhetens fålla. Folk pratar franska här och jag kan fan inte det språket. Men de flesta vill förstå och det är bra. Vi människor vill kommunicera. Det är segt att springa och självberömmet vet inga gränser när jag till slut ser den gamla hamnen torna upp sig med fritdsbåtarnas master som känselspröt mot himlen. Solen skiner. Min själ har det bra. Och jag unnar mig att skippa krysslistorna ur guideboken och gör istället vad fan jag känner för att göra. Så det blir en nyduschad eftermiddag på museer och uteserveringar. Telefonen är en länk mot vänner och världen, för så vill jag ha det. Ingen kan längre påföra mig skuld och skam för det. Det är mitt liv. Mörkret faller och jag dricker ännu en kaffe på ännu en bar med zinkdisk och män, alla dessa män. Servitrisen vill verkligen prata med mig och jag med henne, men inget språk förenar oss. Till sist fattar hon att jag kommer från Sverige. Kanske vet hon vem Roger Magnusson var, men nej, hon är för ung för det. Hennes familj kommer från Algeriet, så tji fick jag som trodde att hon var en alldaglig fransyska, smal med mörka ögon och lockigt hår. Sen har hon andra gäster att ta hand om och jag proemenerar genom en stad lika mångfaldig som Malmö, men där allt är så mycket skarpare och ljudligare. Det blåser från havet och båten till Alger lämnar kajen med ett moln av svart rök från skorstenen. 

Svävar som en ängel #marseilledec19

Att resa ensam är lite som att vara en av de där änglarna i Himmel över Berlin. Du observerar. Där en synnerligen stilig man med schal slängd nonchalant runt halsen, där en kvinna med hijab och ett skrikande barn. Tänk alla gånger en skulle ha med sig ungarna nånstans och de bara vägrade. Och inne på baren, tre män spelar kort och en annan ensamresenär sitter med en kopp kaffe och gud vet vad han tänker på. I alla ställen en kommer till, så letar en upp likheter och skillnader mot andra platser som en varit på. Här i Marseille är det lite som Neapel, lite som Göteborg, lite som i Valletta. Det är gator som leder till havet och backar. Det är en stad som fattats på min lista. Jag unnar mig en knapp vecka här. 

För mig är en resa också när jag verkligen sträcker ut benmusklerna och kommer upp till en basilika, som heter Notre-Dame, efter den där jiddische maman som fick en ingivelse, och sen sätter mig ner bland kandelabrar och krucifix och ber en liten bön till den katolske guden om något jag aldrig tänkt be om igen. En bön på tvären, för gud hjälper den som hjälper sig själv, som jag brukar säga till förskolebarnen. Sen är ju inte den katolska guden min direkt. Den katolske guden har för pråligt utanverk och gud kan ju inte vara människa, det fattar väl vem som helst? 

Marseille blir som hemma med en gång och jag fortsätter att flyta runt i stan. Det är en enorm demonstration på gång, det känns som om det är Pridefestival för heteros, det är soundsystems, talkörer och alla bokstavskombinationer som tänkas kan. De demonstrerar för eller emot inskränkningar i pensionssystemet. Kravallpolisen vaktar, de ser ut som om de ska ut i krig.

När jag kommer tillbaka till hotellet slår det mig att jag inte pratat med en enda människa idag, förutom såna jag beställt mat och öl av. Som en svävande ängel, typ. I morgon får jag nog bli människa igen. 

Jag trodde kärlek måste vara krig

”Det är för att du är passionerad”, säger hon, när jag ännu en gång hävdat att lugna tysta människor är tråkiga. ”Det är för att du alltid haft stormiga förhållanden. Du tror att det inte är kärlek annars”.
Sen säger hon att det finns andra sätt att göra det på. Att det finns människor som är lugna och trygga och ändå inte tråkiga. Jag vet, det är såna som blir bra kollegor och whatnot, men jag ser dem aldrig närmre än så. Alla mina kärlekar och darlings har varit människor med temperament och en inre eld. Det bara är så. Jag hävdar det bestämt. Hon skakar på huvudet. Jag tar en slurk ur kaffemuggen. Sen pratar vi om annat.
Nästan samma scen upprepar sig några dagar senaste. En kvinna med lugn röst förklarar samma sak för mig igen, helt oombedd på en plats där jag minst kunde ana det. ”Du kanske tror att lugna människor måste ara tråkiga, Anders. Men du passar inte med någon som är som du”.
 Jesus. Vad fan händer. Jag undrar om det är ett mirakel och så pratar jag med min vän med insikt i den sortens frågor och hon säger att mirakel är något annat än det vi tror, det är när människors hjärtan vänds från misstro och hat till omtanke och respekt. Det är så vackert att jag nästan blir gråtfärdig, trots sertralinet. Den jag misstrott och stundom hatat är nog i så fall mig själv och det är antagligen mig själv som jag måste visa respekt och omtanke. Jag måste inte sparka bakut och dissa helt vanlig jävla snällhet, men det är så svårt att lära om. Det är också ganska sent påkommet, tänker jag medan regnet trummar mot fönstret i köket och elementet surrar och jag tar en sked jordnötssmör ur burken. Men jag ska inte vara så What if, har jag lovat min vän med de skarpaste ögonen utan mer här och nu. Men jag trodde att kärlek måste vara krig. Jag trodde att det inte var på riktigt om den jag levde med inte då och då förklarade vilken idiot jag är eller usel förälder eller i bästa fall bara slarvig (sant hur en än räknar) och att jag högg emot och sa saker jag sen ställdes till svars för. Jag trodde att jag skulle vara glad för varje dag som jag inte blev utslängd eller bedragen, för det var ju så det skulle sluta. Så till den milda grad var jag sådan att jag mer än en gång snarare flydde slagfältet innan kanonerna började mullra. Jag har offrat mycket för att å bli älskad och omhållen. Men jag har emellanåt också gett upp för lätt. Tänkt: ”Gå du till någon bättre”.
Nu sitter jag här. Mitt bord från Öppna hjärtat är repigt. Ett ljus med ett porträtt på mig fladdrar mitt på bordet, en julblomma och en glad teckning från en unge lättar upp den bruna tonen i mitt kök. Detta är mitt finaste hem någonsin. I två år har jag byggt mitt hem och mitt värde. Jag har varit snällare mot mig själv, i alla fall hygglig. Sertralin, kaffe och dyr glass hjälper, liksom böcker och serier. Löpning, om än utan prestationskrav. Jag trodde kärlek måste vara krig, för jag trodde att jag var en soldat, en martyr, en Don Quijote som han på väggen i mitt vardagsrum. Jag trodde fel.

Den falske och äkta Anders #56

Det är ändå lite sorglustigt att samma person som en gång tyckte att jag var för öppenhjärtlig på nätet nu hittar på att jag skulle göra saker i lönndom. Men det är inte mitt problem att jag upptar en människas sinne så till den milda grad. Herregud, jag är ju ingen. Helt ointressant för nästan alla. Men ändå kanske en bekväm person att lyfta fram när en vill motivera sina märkliga livsval. Anders Törnblad är dum, liksom. Då blir någon annan per automatik snäll. Stackars den som behöver brottas med sånt. Men jag har inga fake accounts. En endaste gång har jag haft det och få var det inte för att kolla epatraktorer och selfies med hundar, utan  för att kolla om en tjej jag dejtade var otrogen. Det var för tretton år sedan, fortfarande var internet en fluga och jag var osäker och korkad. Det skulle vara lätt för mig att skylla ifrån mig, men jag får stå för min handling. Och inte nog med att hon faktiskt inte var det minsta otrogen (vad det nu är), jag gjorde dessutom bort mig genom att skicka en bild från "fel" konto till henne. Där fick jag stå med skammens nedfällda blick. För första och enda gången var jag svartsjuk och kontrollerande. Jag bestämde mig där och då för att aldrig, aldrig göra något liknande. Den som vill lura mig får väl göra det. Och om hon är hos någon annan i hjärtat, så är hon liksom det oavsett var kroppen befinner sig. Och var den relationen inte slut innan, så var den det då. På goda grunder. En ska inte luras och jag kan hur som helst inte ljuga. Jag är behängd med samvetskval och skuldkänslor, så till den milda grad att jag ligger och vrider mig från kvällsekot till morgonandakten när jag tror mig gjort någon illa. 56, men blödig som ett barn. Sån är jag. I den mån det finns en falsk Anders, så är det väl han som kanske ibland är lite väl tjosanhejsan happy singel eller tvärsäkert uttalar sig om gud vet allt. Men ett par eller två skarpa ögon ser alltid igenom det och jag kryper till korset. Hej och hå. I övrigt så är det nog så tråkigt att jag är det ni ser. Ingen hudkräm täcker mina rynkor och inga filter i världen kan göra himlen rosa en skånsk vinterdag. Jag läser Tokarczyk och äter Budapestbakelse på min födelsedag och hon som födde mig får sen sitta i laminon medan jag gör en experimentell maträtt. Det surrar i elementet och fläkten behöver rensas. 

20 procent idioter?

Träffar en pappa till ett barn jag haft på gatan utanför jobbet. Han säger att den senaste skjutningen var utanför hans sons skola. Han skakar på huvudet. Jag ser att han är trött. Han har just gått av ett jobbigt pass som förare på Nobina, de som kör stadsbussarna här i Malmö. Sen säger han att han funderar på att börja köra i Lund istället. Det är inte läge för mig att dänga statistik i huvudet på honom och inte heller läge att förklara att jag och andra på mitt jobb faktiskt delvis jobbar i motvind när vi försöker fostra det uppväxande släktet pojkar så att de lär sig att det finns andra sätt att vara cool snubbe på än att springa runt med vapen. För det råder knappast konsensus om vapenlekars dålighet. Det relativiseras och slapphet kläs i högskolelingo av folk långt från gatan, so to speak.

Ännu mindre säger jag till mannen jag möter att en knapp fjärdedel av väljarna i Sverige tycker att det vore ett bra förslag att han förvisades från Sverige, ty mannen är arab, rent av muslim, och därmed en sådan vars närvaro i landet ses i termer av nivåer. Likförbannat kör han bussen som många losers och vinnare tar på morgonen och eftermiddagen.

Jag tar hans oro på allvar. Hans rädsla för sina barn och för att något ska hända på hans jobb. Andra säger till mig att inte nedvärdera SD:s väljare och att istället ta dem på allvar. Men det gör jag fan inte. Jag kommer att fortsätta att nedvärdera människor som gör en så svag analys att de tror att det är en bra idé att slänga ut hårt arbetande bussförare på grund av födelseort och sätt att tro på gud och att mitt barnbarn ska välja vilken nation av eller Grönland som hon har lojalitet med. Jag och mannen skiljs åt. Jag hade inga bra svar till honom. Sätter mig på cykeln och pluggar lurarna i öronen. Uffe sjunger att jag ska gå ut och vara glad. Och visst är hoppet större än hoten. Det måste vi tro. Även om en snubbar tror att det är coolt att bära vapen och drygt 20 procent av svenskarna verkar vara idioter. 

Till och med Ebba.

Började raljera i personalrummet om att Ebba Busch Thor ska skiljas från sin man fotbollsspelaren. Hon av alla, menade jag på. Får ens en Livets ord-fostrad familjefundametalist göra det? KD är ju det parti som mer än något annat tycker att det privata är politiskt, åtminstone har det varit så historiskt. Nu är de mest allmänt högerpladdriga och givetvis en smula flörtande med rasismen. Det är ju årets trend i politiken. Men det är inte roligt med skilsmässor och inget att raljera över. Fel av mig. En kan väl ändå hoppas att skilsmässan gör henne en smula ödmjuk inför detta med relationer och att tvärsäkerheten får sig en törn, det mår vi alla bra av. För min del har inget varit så utvecklande som mina skilsmässor/separationer. Den senaste tvingade in mig i ett inre reformarbete och jag har gått via frihetskänslor, skuldkänslor och längtan efter något, till ett här och nu med försiktiga planer och fladdrande stearinljus. Relationer är allt, men du är jaget i din egen bok och det är tyvärr viktigt att veta att du själv sitter vid ditt livs tangentbord. Om du inte står för något, så faller du för vad som helst, men står du för stelt och har för tjock hud så missar du blommorna längs vägen. Ha inte för starkt fokus. Också Ebba skulle misslyckas med tvåsamheten. Det är som sagt lätt gjort. 

Mormor 111.

Vid ett tillfälle frågade jag mormor om vad som egentligen hände med morfar. Hon svarade som det var, att fartyget han jobbade på sänktes av en tysk torped. Sen sa hon att hon inte ville prata mer om det och det respekterade jag. Så var det ämnet ur världen och förblev så i ett antal år. Mormor finns i mitt bakhuvud när jag jobbar med att utmana normer. Idag hade det varit en axelryckning kring att det bodde en ensamstående ogift mamma på Stora Badhusgatan 28A. Vi har kommit en bit på väg. Det är bra, men det räcker inte och det är dessutom en backlash av guds nåde på gång. Jag funderar på vad hon skulle säga om att en man född 1979 vill återvända till en Sverige han känner igen från förr. Det var ett Sverige där min mamma fick växa upp med hotet om att bli omhändertagen bara för att mormor var ensamstående, ett Sverige där mormors äldsta levande barnbarnsbarn skulle placerats på institution i tonåren och varit kvar där ännu. Mormor skulle nog inte förstått det där. Hon var inte någon politisk person, men hon såg hur Sverige blev bättre och bättre. När mina föräldrar 1959 flyttade ihop utan att vara gifta så sa hon att det var bra, för en känner inte någon förrän en ätit frukost ihop. Det fanns en progressivitet hos mormor, med tidens mått, som inte var bildad eller chic, utan bara självklar. Hon skulle skakat på huvudet åt ebbor och jimmisar och undrat vad som farit i huvudet på ungdomen. Jag älskade min mormor. Hon var välfärdssamhället i min tidiga barndom. Hon var världens genom tiderna snällaste människa. Utan henne hade jag bokstavligt talat aldrig suttit här. Utan henne och många andras lågmälda arbete skulle det inte finnas något för blåa och bruna att riva ner. Idag skulle hon fyllt 111, men ingen blir så gammal. Ingen minns, men många tror sig veta.

Årets julklapp: en moralisk pekpinne

Jo, jag vet att det är mycket finare att umgås irl med människor. Nätet är för incels och andra förlorare. Ändå är det så viktigt för alla vinnare att insta ut sin lyckade tillvaro, sina spännande resor, champagnen och träningspassen med kärleken, de kulinariska sensationerna och de vackra barnen. Nätet är fel. Du borde läsa en bok istället. Och om årets julklapp ändå var en bok eller en tågresa, så skulle jag sympatisera med det. Nu ska det istället tryckas till. Kanske inser handelns utredningsinstitut som utser årets julklapp att böcker och resor kanske får folk att tvivla på prylars välsignelse, ty dessa två är väl så subversiva som nätet.

För mig är telefonen en räddningsplanka. När jag inte orkar gå på festen jag var bjuden till, inte heller hör av mig till vännen som jag tänkte gå ut med, så kan jag i alla fall vara lite demi-social. Snälla lyckade människor, låt mig finnas. Tvinga inte på mig en mobillåda. 

Ditt livs kärlek

Satt en dag och pratade med en vän som jag hade då. Vi kan kalla henne D, för det var första bokstaven i hennes förnamn. Hon hävdade att det fanns en eneste en i varje människas liv och den skulle en hitta. En signifikant annan, som väntade på just dig. Det hade hon gjort, ville hon mena. Jag ville inte regna på hennes parad, men ändå påstod jag motsatsen. Den finns säkert tio tusen människor bara i Sverige som du kan leva i hygglig tvåsamhet med, menade jag, även efter att förälskelsen har lagt sig, om det nu är det du suktar efter och det är vi ju fostrade att göra. Vidare påstod jag att den du kanske önskar och tycker dig passa med när du är 18, inte är den du passar med ett antal år senare. Om du ens ska vara tvåsam i gängse mening, det finns rimligen invändningar mot den normen som är relevanta för en del av oss. Med den utgångspunkten skulle jag kunna benämna mitt livs kärlek so far: Annika, Malin och Sara, för att för enkelhets skull nämna dem jag bott med. Det kan finnas andra vars eld flammat väl så högt, men vi kan lämna det därhän. Det finns också detta med att mitt hjärta möjligen varit på ett annat ställe än min kropp emellanåt och då är det väl det som räknas, tänker jag. Själens otrohet, om en nu lovat någon annan människa exklusivitet i ett svagt ögonblick, är så väldigt mycket mer än impulser som placerar ens kropp på platser en inte från början tänkt sig. En kan lova så jävla mycket. Tror vi ska vara försiktiga med det. Folk har en tendens att ta det där på allvar. En dag vid en sjö i Schweiz fick jag ett löfte om att jag alltid skulle vara någons vän och förtrogne. Det föll en sten från mitt bröst vill jag minnas. All in vain, för idag, denna natt, är den personen inte min vän, knappt ens bekant längre. Vad hen gör nu har jag ingen aning om. Det senaste jag såg var väl riggade instagrambilder om hens fantastiskt lyckliga liv med kulinariska sensationer och strukturerad träning. Allrid övertygar det någon. Annars är det nog så att vi tar för stora ord i våra munnar, blir väl grandiosa i ögonblicket när vi talar.
However, ditt livs kärlek är inte någon annan människa. De är som sagt utbytbara. Försök däremot att byta ut dig själv, så ska du se hur det går. Du är dina val och handlingar som du måste leva med. Din själ, fjättrad i en kropp som du för det mesta är missnöjd med och försöker korrigera på olika sätt. Men, vet du, det går att välja om och göra nytt, för gjort är gjort och historia. Gör det istället för att söka förlåtelse. Tusen är de saker jag omvärderat. Det vore en skam om jag inte gjort det. Jag har genom livet varit för socialism, emot EU och emot sionismen, för att bara nämna några saker, som närmat är genant att medge. I kortare eller längre perioder, men ändå. Jag har ändrat mig. Inget konstigt med det. Därmed har jag nog svarat på frågan vännen Rasmus ställde på Facebook. Livet går vidare, du lever så länge du lär dig, typ. Värderingar förändras med dig. Alla är utvecklingsbara, men den enda jag kan ändra är mig själv. 
Ja, det är mig själv jag ska se i spegeln och vars kärlek jag måste förtjäna. Det sliter jag med. Hon som en dag skrev ett mail till mig, som så vältajmat kom i min box samma dag som jag typ lämnade den tyngre partipolitiken och påstod att jag led av narcissistisk personlighetsstörning hade för sig att jag visst redan lyckats med det där. Att jag liksom såg andra som bihang som liksom skulle förtjäna mig. Men det jag varit upptagen med är snarare skuld och känslan av att inte duga. Men det får vara färdigt med det. Du är ditt livs partner. Jag är min. Försök att stå ut med det, så ska jag. Välj och välj om. Formulera dig, gör saker. 

Till oss som fostrar pojkar #internationellamansdagen

 Vet inte hur bra jag varit som fostrare. På mina axlar sitter en domare, hårdare än min lumparkompis Anders Frisk någonsin var på fotbollsplanen. Jag minns mest de gånger jag tappade det eller inte var där. Så funkar det och så måste det funka. Normen ska vara närvaro och att en gör saker med och för sina ungar. Men mina söner pratar i alla fall. De kan formulera tankar och känslor i ord. Jag tror att det är en bra början. Sen har de såklart svajat ibland. Någon har kanske varit för tuff och någon för vek för sitt bästa. Mansrollen har sina poänger, idealet att stå upp för sig och de en älskar och bryr sig om, men baksidan är så jävla svart. Känslokyla och ordknapphet är dåligt. Svartsjuka, tron att en äger en annan människa, allt jävla rör du så dör du och gud vet allt nonsens som finns där ute. Lusten att spöa någon som tycker annorlunda eller hejar på ett annat fotbollslag. Herregud. Vad fan är det för fel på folk?

Mina ungar blir i alla fall inga incels som sitter på din kammare och hatar på nätet i frustration över att inte få ligga. Jo, men de blev bra. De har fina mammor. Annars tycker jag nog att fostran av pojkar både hemma hos folk och bland oss som har betalt för det är väl slappt och sterotypt. De tilltalas med enkla kommandoord, men hjälps som bebisar tills de börjar skolan. Då jävlar ska de vara tuffa. Sen kommer heteronorm och traditionell tvåsamhet och det där med att äga och kontrollera en kvinna. Och att lyckas med stort L. 

Så kan vi ju inte ha det. Behovet av fysisk styrka minskar för varje dag, färre och färre kvinnor önskar bli satta på pedistal eller att "bli behandlade som en kvinna", men däremot: ord, nyanser, att andas lugnt, det är för framtiden. De som går igång på det kan gärna spela dom och sub, men det är på lek och inte livet. Kom igen nu, för fan. Ändra på det där. Snubbar, ta föräldraledigt. Läs böcker, både för er själva och ungarna, säg att ni älskar era söner. Krama dem en gång för mycket och gråt så att alla ser det

89/11/9

I februari 1989 vann jag en tävling som tidningen Arbetet arrangerade. Första pris var en resa till New York och vi fick vänta länge innan i kom iväg. Månader. Mer än ett halvår. På Svävarterminalen i Malmö hamn var klockan 12 när vi for iväg och dagens datum var den nionde november 1989. När SAS-planet Thyra Viking landade på Newark international var klockan 15.00 lokal tid. I Berlin var presskonferensen redan över, centralkommittens presstalesman hade med darrande röst sagt att de nya utresereglerna skulle börja gälla "sofort". Kommunismen var död, men det hade vi ingen aning om. Vi promenerade ner mot Times Square, som var fjärran från det tivoli det nu är, det var sunkigt och fullt med porrbutiker och drogförsäljning. Vi tog en burgare på en diner. Servitrisen undrade var vi kom ifrån och vi svarade "Sweden", men då hade hon redan gått till nästa bord för att ta upp beställningar. Och i hissen på hotellet såg jag mig i spegeln. Långhårig var jag, stora lockar och mina kinder var lena och jag tänkte på min lilla dotter därhemma. Sen vaknade vi till rubriker. THE BERLIN WALL CRUMBLES, skrek Post och Times sa ungefär samma sak, fast med mindre bokstäver. New Yorkborna gick på sina slitna streets och avenues och undrade om deras system och land vunnit nu. Jag gick ut ensam tidigt på morgonen och det låg folk i pappkartonger vid nedgångarna till subwayen och i Central park. Saker var inte entydiga. Ett hus inte långt från hotellet hette Trump tower. Det var nån slags obskyr fastighetsmagnat som låtit bygga det. Längst upp på Manhattan låg Harlem, men dit vågade ingen turist åka. Det var några sköna dagar i New York. Utsikten från World trade center var fantastisk.

När jag kom tillbaka till Sverige gick jag in till centralen och bokade en ny biljett, denna gång till Berlin. Alla en kände åkte ner och hamrade på muren och ibland lackade den sysslolösa DDR-militären ur och tog stämjärn och hammare från folk, men för det mesta struntade de i vilket. Allt var ändå vunnet och förlorat. Jag drack öl ur stora sejdlar och det var liberalismens totalseger och alla prognosmakares polarnatt. Vänsterfolk försökte sig på tanken att tro att DDR skulle välja någon slags mjukiskommunism, men de ville ha Mercedes-Benz och Currywurst, de var inte finare än andra.

Trettio år senare har jag fått något skit i ögat. Fredagens aktivitet är inställd och jag har lånat några böcker och köpt choklad. Jag ser mig i spegeln i en annan hiss, den hemma i huset där jag bor. Mitt hår är sex centimeter kort, mitt ansikte bär en viss patina och min lilla dotter är vuxen, precis som hennes tre yngre bröder. Jag har haft en svacka i livet, men är tillbaka. Liberalismen hade visst inte vunnit ändå. Ingen vann, men många förlorade. Världen har snurrat i samma takt som alltid och det regn som föll på mig första kvällen i New York är samma vatten som fanns på dinosauriernas tid och samma vatten som i min kran hemma på Möllan. Ekologin är det som sätter ramar och skapar system. Det ordnar sig. 

Lågaffektivt är högeffektivt

I flödet och bruset hör jag att den blåbruna flodvågen nu trängt in i pedagogik och barnuppfostran. Nu ska det inte längre fostras och läras lågaffektivt, nu ska det åter igen sättas hårda gränser och pekas yt syndabockar som ska lämna sammanhanget. Det tar på mig på ett väldigt personligt, privat plan. Jag har setts på flera håll och kanter i det sammanhanget. Som vuxen har jag ibland tappat fattningen, både på jobbet och med mina egna barn. Ur frustration har det mytomspunna så kallade törnbladska temperamentet dykt upp. Jag förbannar det inte bara, utan har faktiskt vidtagit mått och steg för att befria mig från släktens sigill. Där min farsa hade andra människor som krockkudde och bromskloss har jag bara mig själv och jag har sett till att förändras. Det duger inte att stå och skrika på folk. Det är dessutom djupt ineffektivt som uppfostringsmetod eller som metod att övertyga någon. Det jag fått utstå ska inte vandra vidare till en ny generation eller drabba andra på min väg. Det lovar jag. Det är en insikt en måste komma till. Det är förstås ingen skam att bli förbannad emellanåt. Tvärtom. Det vore märkligt annars. En ska stå upp för saker. Men en måste reflektera och våga backa och ändra sig. Det går inte att vara lättkränkt och ta allt personligt, men det innebär inte att en ska vara slapp. Jag kan konfrontera barn och vuxna med de ord de använder och de handlingar de begår. Alla har ett personligt ansvar för det de gör, den saken går som en röd tröd hos mig. Det är kanske inte ditt fel att du hamnat där du är, men det är ditt ansvar att ta dig därifrån och att vara juste mot andra. Du ska göra det som ska göras. Men handlingar i affekt är sällan bra. Låt din röst höras i samtal istället. Och skyll aldrig ifrån dig. Lågaffektivt är högeffektivt.

Malmö är inte Skåne

Malmö är en stad för respektlösa doers som förändrar världen i handling. Det är här den svenska arbetarrörelsen föddes och här påverkade Miljöpartiet mer än på de flesta ställen där vi varit med och styrt. Än idag kan MP få skit för beslut, trots att stan nu styrs av S och L. Förutom under några efterblivna år i skiftet 70/80, så har det alltid varit Sveriges roligaste stad att leva i, skulle jag gissa. Att bo i Lund är som att bo på biblioteket , att bo i Göteborg är att bo i ängslighetens museum där hamnkranar som aldrig kommer att användas mer är jätteviktiga att bevara, medan moderna system för kollektivtrafik motarbetas. I Stockholm bor den formella makten och stan har mycket medvetet lyckats tömma sitt centrum på roliga människor, eftersom det kostar för mycket för vanligt folk att bo mitt i stan. Här finns det Göteborg och Stockholm saknar. Min stadsdel Möllan har ingen motsvarighet någon annanstans i landet. Här bor hipsters och skummisar, vänsterfolk och troende muslimer. Här finns kinesiska affärer där jag inte känner igen hälften av varorna och stöl-ställen och grillhak. Den stora bockkranen såldes när den inte behövdes längre och istället byggdes ett på alla sätt skruvat hus. Allt är nära här, rika och fattiga bor nära varandra, om än på sitt sätt i olika världar. Men vad ni än tror, så ligger Malmö inte i Skåne. Vårt ansikte är vänt mot havet och inte mot åkrar och inskränkthet. Skåne är det som finns runt omkring, den sorgliga jakten på identitet och sammanhang som gjort det en gång koloniserade och brutalt försvenskade landskapet till det dåligt maskerade nazistpartiets hemmabas. Resten av landet skakar på huvudet. När ett skånskt fotbollslag spelar norr om Hallandsås, så är det standard att motståndarsupportrarna ropar ramsor om att Skåne borde skänkas till Danmark. Medan folk i Sjöbo och Svedala ylar högt, som inavlade vargar i värmländska skogar, om hur supersvenska de är.
Och såklart inte alla. Och såklart inte alltid. Några av mina finaste vänner bor på otippade ställen i myllan. De finns, precis som det finns rötägg i Malmö. Men för att påvisa något behöver jag generalisera en smula. Nu läser jag och hör om att människor i Malmö skulle vara så oerhörd rädda för att bli skjutna eller sprängda i luften. Det där tror jag inte på. Malmöborna är inga räddharar. Ingen av oss gillar våld, eller i varje fall få, men vi vet att det är gangsters som skjuter varandra och inte några Hamasmissiler som dimper ner lite var som helst. Vi kommer att gå upp i morgon och cykla till jobbet som vanligt. Vi kommer att äta falafel och dricka kaffe och se Mikael Wiehe och Fredrik Gertten gå förbi utan att bry oss. Vi gör det vi ska göra. Vi tog på oss att vara pendlingskommun till Danmark och en stor mottagare av flyktingar. För det får ni andra betala oss fem miljarder om året. En fair deal. Vi får nära till Danmark och billig falafel och flyktingarna slipper bo bland hillbillies eller i sorgliga bergslagkommuner där incels går och väntar på att bruket ska öppna igen. Denna stad är som en människa, den har hjärta, den har själ. Men Malmö är inte Skåne.

Både John och Paul behövs

En i ledningsgruppen för mitt förskoleområde sa någonting om att varje onsdag när de har lunch på förskolan där jag jobbar, så blir det diskussion om ett eller annat, efter att alla engagerat sig i frågan om var mina nycklar tagit vägen. Hon sa det mycket vänligt, ett enkelt konstaterande helt enkelt. Och hon har rätt. Jag förlägger allt, särskilt mina nycklar och på jobbet som har fler låsta dörrar än en genomsnittlig kriminalvårdsanstalt, så är det svårt handikappande. Och när jag pratar så pratar jag om något. Är jag nyfiken på en person så blir det rena rama intervjun. Diskuterar jag så handlar det om något. Vädret intresserar mig inte, däremot klimatfrågan. Det gör att jag kan verka plump och närgången. Para det med en explicit humor full av göteborgska ordlekar, så blir det inte alltid bra. Kanske är det fel sätt att vara på. Men jag har aldrig haft behov av att vara populär eller kompis med många. Leva och låta leva räcker långt. Där är jag så olik vissa vänner. En vän blir kompis med alla han möter. Där jag gäspar och vill gå vidare stannar han och nätverkar en stund. Min rastlöshet orkar inte med sånt som inte intresserar mig. Och jag tror att vi har olika missioner i livet. När vi pratade om normkritik på senaste verksamhetsutvecklingskvällen på jobbet (bara det jävla namnet, liksom) så sa jag att konsensusnormen var förödande. Det är motsättningar som utvecklar världen, inte den förbannade samsynen som hela tiden eftersträvas. Jag är född till att ställa saker på sin spets och min vän är född till samordnare. Beatles är världens bästa band genom tiderna därför att John och Paul var olika och när dessutom George växte som musiker och låtskrivare så förstärktes det. Vem som är vem av mig och min vän får ni själva räkna ut. 

Jag vill inte äga någon

Ett minne kom upp på Facebook. Det är tydligen två år sedan jag och mitt då ganska nyblivna ex var och lyssnade på den amerikanske författaren Ariel Levy på Stadsbiblioteket. Vi pratade lite med henne sen vid signeringen och berättade om den bok vi höll på stt skriva tillsammans, en självbiografisk roman om några som kunde varit vi, men vars (vilkas?) liv vi passade på att göra mer spännande än verkligen. Inte autofiktion. Vi hade dessutom bestämt huvudkaraktärernas namn efter de skådisar vi ville se i huvudrollerna när det var dags för filmatiseringen. Ariel Levy blev eld och lågor över vårt projekt. Nu ligger vårt färdiga manus uppe i cyberrymden, opublicerat. Saker hände, som en säger. Mitt ex kände en obändig lust att gå vidare, som det kallas. När hon började dejta så fick jag lova att låtsas som om vi aldrig ens så mycket som träffades och drack kaffe, än mindre hade skrivit ett manus ihop. Själv har jag berättat för hela världen att jag och mitt ex hade en god relation och skrev ihop och tänker att den som träffar mig får träffa hela mig och inte någon bild av mig som jag vill förmedla och i det ingick både skrivande och ex. Så förblir det. Möjligen är det en dålig strategi, för jag träffar ingen, medan exet är inne på sitt andra förhållande sen den där dagen vi pratade med Ariel Levy. Det får vara som det måste. Jag har levt tillräckligt länge i lögner och kanske i tidigare perioder i livet tagit höjd för verklig eller inbillad svartsjuka. Men ingen kommer i min närhet som stänger in mig eller för vilken jag stänger in mig. Ta mig som jag är eller inte alls. Åh, hon och jag hade så mycket kul tills vi inte hade det längre. Jag behöver inte någon syndabock för att livet gnisslat emellanåt. Det är mitt eget verk och mina egna val. Och jag måste leva mina övertygelser här och nu och varken fly med tunga steg i nya fina löparskor eller på en illuster resa någonstans. Som man i en patriarkal värld får jag således medvetet backa från ambitioner om att äga någon annan människa, mer än vad icke-män behlver. Och det räcker gott att ha styr på mitt eget liv. 

Pretty flamingo

Jag ser ut genom fönstret. Gården nedanför är under ombyggnad. Det som brukade vara grönt är nu istället högar med grus och jord flankerade av gula arbetsmaskiner. Ytskiktet ska tätas, stod det på lappen från min bostadsrättsförening. Själv har jag försökt att täta mitt eget jävla ytskikt med hjälp av medicin och insikter. Det går bra, om inte perfekt, men vem gillar väl det som är perfekt?

Jag spelar Pretty flamingo med Manfred man. Det är en ganska kass låt. Men sedan i torsdags sitter en flamingo i rostfritt stål i mitt vänstra öra och detta var associationen som dök upp i mitt snurriga huvud. Någon skrev på insta att det betyder att en är swinger, men en jobbarkompis lät mig veta att jag som singel inte kan vara det. Hon som jag träffade igår på den öppna platsen utanför biblioteket skojade om att jag först trott att det var det var en pelikan. Hon skrattade sitt varma skratt, men inte ens det hjälper när det inte finns något som blixtrar till eller som kan växa till något. Och det blir nästan komiskt när så mycket som är viktigt för mig är helt oviktigt för den andre. Jaja, det är ju ytterst få som det kan bli något med, som min vän säger på messenger. Men när en välformulerad skarp röst hör av sig och är tydligt intresserad, så väcker det något hos mig. Människor ska få chanser att ta sig in i mitt liv. Jag ska göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. 

Min prästvän skulle le när jag i tid och otid drar upp den gyllene regeln. Men det är ju den som gör att jag vill släppa in människor, både i det lilla och i det stora. I mitt hjärta finns inga halverade mängder eller minskade volymer. Jag tror på en värld där det finns både flamingos och pelikaner, både stann- och flyttfåglar, både folk som stannar i boxen, som tänker utanför den och så vi som inte hittar någon jävla box. Jag sätter på kaffe och Donovans Catch the wind. Det kommer nya möten och snart är väl ombyggnaden av gården färdig. Och i mitt öra sitter den där fågeln tills jag tappar den. 

Timplaner är som Sovjet under Brezjnev

Satt på jobbet igår och drack kaffe ur min rosa dramaqueen-mugg och tänkte på debatten om timplaner. Först åker antiken ut från högstadiet och sen åker den in. Nu talas det om att de nationella minoriteterna ska ut. Jag är inte något större fan av grundskolan från början, men när jag hör om detta blir jag näst intill mållös. Tänker på hur vi i förskolan försöker fånga upp det som händer i barngruppen och i det enskilda barnet och utgå från det i arbetet. Men i grundskolan slåss ämneslärarna mot varandra om vad som är viktigt. Jag hade femma i historia, förresten. Men jag minns inte att jag lärde mig något om antiken i högstadiet. Det jag vet om antiken kommer från ”Jag, Cludius” och från litteratur. Minns överlag inte att jag lärde mig något särskilt. Med Springsteens ord så lärde jag mig mer från en tre minuters rocklåt än någonsin i en skola. Och precis som bossen så är jag bildad. Men det är fan inga lärares förtjänst. Jo, min engelskalärare på högstadiet var spännande när han pratade om allt utom engelska. På en lektion lärde han oss lite ryska och om den amerikanske komikern Lenny Bruce. Min svensklärare på Majornas gymnasium var blåare än Gösta Bohman, men en rolig motpart i diskussioner och hon fick mig att läsa Klas Östergren och Hemingway, när jag berättade om att jag gillade Lundell. Men det var i korridoren och inte inne i salen. Inte ett rad om antiken då heller. För mig är det givet att historia, litteratur och whatnot i skolan tar avstamp där ungarna är och letar sig bakåt. På det viset är det givet att ungar i Kiruna jobbar mer med skidåkning och samer och ungar i Malmö troligen lär sig mer om om judarnas historia och sjöfart.  Millimeterrättvisa är den största orättvisa du kan tänka dig. Timplaner är  en skolans planekonomi, lika välfungerande som Sovjetunionen under Brejznev, så jävla Lärarnas riksförbund och komplexfyllda adjunkter som bryr sig mer om verbens böjning än innehållet i meningarna. Sluta, bara sluta.

Så är det med posörerna

En bild på en kvinna sittandes i en trappa målad i regnbågens alla färger fångar min blick. Hon ler självmedvetet mot kameran.
"Den får säkert hundra likes", tänker jag direkt. För det är ju så vi mäter framgång, lycka och kamp i dessa dagar. Likes och klick. Skulle dessutom Greta Thunberg vara med på ett hörn, så skulle det snarare bli tusen likes. Här är någon som tar ställning, skulle folk säga. Någon som står för saker. Och jag missunnar ingen att finnas på snygga bilder, men vad händer sen när liksen och omklappningarna klingat av? Vad går du hem och gör då? Det är inte dina åsikter som förändrar världen, utan dina handlingar. Det är inte heller den livsstil du så vackert pläderar för heller, utan de samhällsförändringar du tvingar fram som gäller. Skulle till och med kunna säga att det är direkt kontraproduktivt att posera som god. Sitter du i regnbågstrappan, men sen går hem och lever traditionellt och inte med skuggan av en handling försöker påverka världen, så är det värre än värdelöst. Är du indignerad över att män i min ålder hatar Greta Thunberg, men sen går hem och lever som vanligt, så luras du. Att du lajkar förändrar inget. Det spelar heller ingen roll hur många middagskonversationer du för om vådan av att äta kött, om du inte följer upp det med att jobba någonstans, politiskt eller i ditt dagliga värv för att förändra. Egoboosting är inte politik. Om det inte kostar dig något, så är du inte tillräckligt engagerad. Då är du en posör.
Om det jag själv gör är bra nog?
Nej, inte när världen ser ut som den gör. Det vore förment av mig att låtsas vara bättre. Men jag tror ändå att jag gör något. Faktiskt. I det lilla och lite i det stora. Det har kostat en jävla massa. Om jag nu ska tillåta mig att posera en smula.

Lidingöloppsväder

”Det är lidingöloppsväder”, tänker jag när jag hoppar av cykeln ute på Bulltofta och tar en klunk vatten och gör mig beredd på att sätta sulorna i femmans grus. Lite senare under dagen ska det gå över i sensommar, men där och då är det den där tunga doften av jord. En ung kille rullskidar förbi med stort besvär och dålig koordination. Det är väl första söndagen i mars som hägrar.  Skulle själv vilja ge mig på det där någon gång. Så trampar jag iväg uppför den första backen som är en kickstart om en springer rundan motsols. Benen får spö direkt. Älskar det. Saker ska kännas.  Lidingöloppsväder är det och jag tar mig i tanken ut till den där ön och folkrörelsen och alla tuffa backar och doften av liniment och höst. Funderar på om det är tre eller fyra gånger jag startade. Tre, tror jag. Och de hänger ihop med olika delar och epoker i mitt liv. Första gången var jag där med någon som jag aldrig borde varit med, men gjort är gjort och blir inte ogjort. Sprang på en bra tid och firade med pizza på Stora Essingen och sov hos någon bekant på en madrass på golvet. Mina ben var möra och sinnet tungt. Något var fel, fast jag hade sprungit fortare än jag någonsin skulle komma att göra. Mötte min syster där ute och även hon sprang. Vi highfivade och de vi var där med då är historia. Sen var det den där gången jag bröt. Av-blocket skojade med mig och jag hamnade i tältet bland de skadade och förstod ingenting. Det var ett nederlag, men utan nederlag lär en sig ingenting. Två år senare står jag med medaljen i hand. Sara och jag har peppat varandra och pacemakern styr där sinusknutan lever sitt eget liv som en alien i min kropp. Den helgen bor vi på Södersjukhusets patienthotell, det är billigt och vi får dela frukostmatsal och utsikten mot Årstaviken med nyblivna föräldrar. Babydoft och utsikt mot vattnet, livet kan inte bli mycket bättre. Vet inte om klyftan mellan mig och Sara var där redan då. Jag minns inte. Vi åt hipstermat ena kvällen, ni vet på ett sånt där ställe där de serverar blodpudding för 250 spänn och italienskt den andra. Så vitt jag minns hade vi det bra. Och jag hade återupprättat mig själv. Nederlaget hade blivit till seger, liksom. Stockholm är vackert på hösten. Min dotter var med oss ute på ön, min älskade mörkögda flicka och det är långt från här och nu på alla sätt och vis. Vi alla har det bättre nu. Saker faller på plats. Lidingöloppet får vara historia. Jag springer snabbt och bra i Bulltoftas konstgjorda backar. Långt där framme ligger målet. Sen kommer nya lopp och väder.

Ringer Stefan, så är mitt svar nej.

En enda gång träffade jag Margot Wallström i levande livet. Det var i stadshusets hiss i Malmö. Hon och det dåvarande kulturkommunalrådet åkte upp till sjunde våningen samtidigt med mig och Anna Brandone, som visst gillade mig, presenterade mig för Margot. Margot nickade, men hade tankarna någon annanstans. Kanske var hon redan då på väg till FN eller något annat fint ställe, ingen vet. Efter det har jag bara läst om henne och hört henne på radio och TV. Många tycker att hon är fantastisk. I julas i Israel så träffade jag någon på en bar som visste vem hon var. Annars verkar de svenska superkändisarna inte alltid vara så världsberömda som vi gärna tror. Jo, Greta Thunberg förstås. Och ABBA , men folk vet inte alltid att de är svenskar. Och Björn Borg för länge sen. Israelen gillade såklart inte vår utrikesminister, det var som det brukar, ni européer fattar inte hur det är här. När Margot tillträdde, så flaggades det högt för vår feministiska utrikespolitik. Och kanske är jag för okunnig, men att sälja vapen till snart sagt varje krigande snubbe till diktator som har pengar på banken känns måttligt feministiskt i min skalle. Och att av alla länder på jorden som en kan bli portad från välja det enda landet i Mellanöstern där en kvinna varit premiärminister och där kvinnor har rättigheter som deras systrar på andra sidan gränsposteringarna, frontlinjerna och taggtråden bara kan drömma om, känns märkligt. Men jag hatar inte Margot, tycker inte ens att hon är avskyvärd. Det är få som jag känner så för. Tror mest att hon klantade till det, jag ser heller ingen dold konspiration eller agenda. Sån är inte jag. Däremot önskar jag att nästa utrikesminister hyfsar relationerna till Israel. Kristna européer ska generellt tala med små bokstäver om när och hur judar ska försvara sig. Det betyder inte att Israel ska få frikort. Men risken att de skulle få det av en svensk regering är nog inte överhängande. Och vem det än blir, så lycka till. Och ringer Stefan, så är mitt svar nej. Bara så ni vet.

Partiet och jag i otakt

Utanför ICA vid burkautomsterna träffar jag en gammal bekant som jag suttit med i Tekniska nämnden. Hon är vänsterpartist, för det är de flesta i mina kvarter. Vi pratar om livet och uppdragen och hon säger som alla andra att Miljöpartiet har all chans att hiva in sympatisörer och röster genom klimatfrågan. Hon undrar förstås varför det inte blir så. Och jag mumlar något om sveket i flyktingpolitiken hösten 2015, men inser att det är längesen nu. Partiet kunde ha fått folk att glömma det där. Det är väl regerandet, fortsätter jag. Någon dag innan har partiet gått med på att satsa en ohygglig massa miljarder på försvaret. Det är dyrt att hålla undan rasisterna från makten. Det skär i hjärtat på en gammal fredsaktivist. The price you pay, som Springsteen sjunger. Men det går heller inte att komma ifrån att partiet har en själlös kommunikation och åtminstone ett språkrör som ser ut som om hen tycker att politik är tråkigt. Sånt gör sitt till. Vi är alltid bäst i klassen. Och de var ju aldrig så roliga, vill jag minnas
Men jag tänker att där jag bor får i alla fall partiet tvåsiffrigt, om än i vänsterns skugga. Många här lever hyggligt klimatsmart och det finns något att bygga på. Någon slags identifikation, kan hända.
Då kommer glesbygdsavdraget.
Helt plötsligt signalerar partiet tvärtemot all vett och sans att nu ska folk som bosatt sig långt från jobb och service få mer i fickan än de Möllanbor som promenerar till affären och cyklar till jobbet. Folk får förstås leva som de vill. Men att styra fler mot att resa långt och bo stort, är tvärt emot allt vad klimatsmart politik heter. Vi behöver förtäta. Och det är så otaktiskt som något kan vara. Partiet borde kanske vara rädda om de kvarvarande väljarna där vi en gång var starka. Just detta skriver jag i ett internt forum i partiet och får en kanonad av svar på andra frågor än just de jag ställer. Många tycker att det är högsta gröna politik att sprida ut folk. Inte vet jag. Jag kan ha helt fel. Men jag vet inte hur jag skulle kunna leva mer klimatsmart om jag tog körkort, skaffade bil och flyttade ut på landet och inte heller var mitt parti skulle kunna få fler röster än i kvarter som mina. Till sist undrar någon om jag hör hemma i partiet
Jag delar hens undran. Kanske har jag gjort mitt i politiken. Just i Sverige klantas det gröna bort, trots smashläget, samtidigt som våra systerpartier är starkare än någonsin. Och de är starka därför att de för en konsekvent politik med tydliga företrädare som även pallar säga obehagliga saker. I Oslo säger de gröna att bilen inte har någon plats i centrum. Pang bom, 20 procent. Samma tydlighet finns i Amsterdam, i München och i Helsingfors, städer där de gröna är starkaste eller nästan starkaste kraft. I Sverige är vi för glesbygdsavdrag. Men jag är lite trött, får jag medge. Kanske räcker tre decennier som medlem. Jag har jobbat på alla nivåer för att få de gröna att förändras och förändra och har kanske bidragit en del. Men mina och partiets hjärtan slår kanske inte längre i samma takt.

Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl

Nere på Åhléns skivavdelning spelades den om och om igen. Och jag lyssnade och lyssnade. Sen gick jag hem och ringde min vän.
"Har du hört Lundells nya? Vad heter den nu igen?"
"Öppna Landskap?"
"Ja, den."
Sen tystnade vi och det hördes ett vinande ljud i ledningen. Vi var unga och musikintresserade, vi visste att detta var ett moment. Som första gången en hörde punk, som när min mamma hörde Elvis 1956, som alla de där ögonblicken som de flesta kan relatera till. Även för en notorisk läsare som jag kickar det till som allra bäst när det sjungs och kompas. Nu är den där låten aningen söndersjungen, men på kvällen den 24 augusti 2019 tar han som skrev låten tillbaks den. Han tonar ner komp och låter orden dominera. Det är klokt. En smula ödmjukhet är att rekommendera. Friheten att vara den en vill vara är större än då för 37 år sedan, men hoten är också större än någonsin. Du får inte röka på uteserveringar, men det sitter måttligt maskerade nazister och styr i skånska kommuner. Moraliserande politisk korrekthet skymmer ibland sikten. Och ett halvt liv har passerat. Jävlar, vad jag har fått uppleva. Och det är inte slut än. Mina sandaler är slitna av rastlösa turer upp och ner mellan toppar och dalar, över gränser och längs ändlösa gator och genom parker. Och när de är utslitna köper jag nya. Om och om igen, år ut och år in. Ulf Lundell sjunger om längtan och hjärtesorg, men också att vi ska gå ut och vara glada. Och ingen kommer längre i min närhet som stänger in och stjäl. Det har jag för all del inte levt helt efter under alla dessa år, får jag erkänna.
Och på spårvagnen bort pratar en i min yngstes ålder om att en gubbe som heter Uffe just spelat på Trädgårn. Hennes kompis vet inte vem det är. Allt är som det ska.

Born to run

Jag tänker att jag är född att springa när jag tar mig ut till Bulltofta och sätter skorna i marken. Hittills har jag aldrig blivit skadad av löpningen, knän och vader och vad det nu är som kan gå sönder håller. Men idag går det segt och i backen blir jag omsprungen av en man med något vilt i blicken. Han tittar på sin klocka och minns sina inövade steglängder och träningsprogrammet som han googlat fram. Jag tänker att du är ändå typ 45 och fast du är yngre än jag, så blir du aldrig ung igen. Och det är inte VM du ska vara med i, utan möjligen Midnattsloppet eller så ska du ta en tur till Lidingö om en månad. Jag har också varit där. Det bet bra i Aborrbacken och Karins backe och senaste gången sprang jag som revansch för den gången jag bröt. Sara och jag kompade varandra under helgen och min dotter som då bodde i Stockholm var med ute på ön och plockade höstlöv och kände doften från jorden. Mannen som springer om mig har vågor i håret och jag lider med honom och hans jakt på sin förlorade ungdom. Själv springer jag som en pensionsförsäkring. Jag vet att jag är 55. Det är helt lugnt. Jag fick chansen att komma tillbaka till livet efter min nära döden-upplevelse och bestämde mig för att fortsätta leva. Löpning är både antidepp och ett tillfälle att lyssna på den där podden. När jag kommer tillbaka till minigolfbana ser jag hur den där mannen står och kollar i sin telefon. Hans flickvän står bredvid, lika matchande klädd i Stadiums allra finaste outfit. Jag ler och låser upp min cykel. Jag ska ta choklad och två glas vin som återhämtning. Googla det, ni.

Så ni stör er på tiggare och ensamkommande?

Jag ska vara den mansplainer jag kan vara ibland och berätta vad det är som kostar pengar här i Sverige och som är jobbigt att se på riktigt.
Det stör mig såklart också att det sitter en kvinna utanför ICA med en pappmugg i handen och hoppas på lite växelpengar. Och att spelbutiken strax intill varje lördag fylls av luggslitna män med nikotingula fingrar som hoppas på den stora vinsten, på att det idag ska slå in och den materiella lyckan ska flöda som vattnet i en klar fjällbäck.
Men dessa saker stör mig av helt andra skäl än ni tror. Det stör mig att hoppet om att få leva ett värdigt liv i stort sett är ute. Och allra mest stör mig föraktet från många av er som passerar förbi och den politik som ni röstat fram. Själv kan jag amortera och göra avdrag. Till och med en sketen barnpassare är en vinnare. Mina barn kan ärva en bostadsrätt, vid det laget värd miljoner och säkert en slant på banken med. Och det är ändå fem falafelbollar i en rulle av bröd jämfört med oxfilén hos de med högre inkomster än jag. Värnskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatten är borta. Och dessutom får många av dem göra avdrag för den dyra bilen när de kör till jobbet och när underbetalda polska byggjobbare river ut fullt fungerande kök och sätter in nya eller när en medelålders jugoslavisk tant knäcker ryggen när hon städar åt dem. Och allt ovanstående är frukten av politiska beslut. Det är medvetna handlingar som gör att ojämlikheten ökar i Sverige. Det är förjävligt.
Nej, jag är inte missunnsam. Några är säkert väl unnade en hög inkomst. Men jag blir heligt jävla förbannad när några tusen ensamkommande killar utmålas som en sån stor börda eller när det på allvar bestäms att fattiga inte ska få be om hjälp. Jag hatar det. Problemet är att våra beslut drar undan hoppet för så många. Folket med pappmuggar i handen. En pensionär som spelar på hästar. Ni susar förbi i era stora bilar. Ni stör er på tiggare och ensamkommande. Jag stör mig på er. Och lite på mig själv. Den politiska hösten har börjat. Låt den bli lång och het.

Jim Morrisons grav

Sommaren innan jag skulle fylla 21 gick jag och två kompisar in på Pere Lachaise-kyrkogården och kollade in Jim Morrisons grav. Alla gjorde det, alla tågluffare och gamla hippies, ja folk som hade vägarna förbi. Oscar Wildes grav var också där och han var en långt större rebell än Jim M, men det fattade inte vi då. Det lär finnas en bild på mig sittandes där med Jims kvarlevor under mig och förhoppningsvis långt ner i jorden. Antagligen är jag långhårig och ganska smutsig. Möjligen även barfota. Ingen av oss tänkte på döden, knappt ens att Jim M vid 27 fick en exceptionellt tidig bortgång
Vi var unga och rastlösa och livet var fan evigt. Tre år senare var jag farsa. Det hade jag verkligen ingen aning om under den resan, för jag hade inte ens något fast förhållande. I kärlek var jag oerhört obildad. Jag läste Hemingway och dagen efter drog vi vidare till Lissabon eller vart det nu var. Jo, Biarritz. Minns inte vad vi gjorde där. Drack vin och åt vitt bröd kan en gissa. Badade och drömde. Det var nog också den sommaren jag slutligen lämnade den vänstra vänstern för gott. På något sätt förstod jag att femårsplaner och storskalighet inte var förenligt med mig. Ulf Lundell sjöng att vill du ha din frihet så får du ta den och jag ville ha min frihet. Tids nog måste vi bli borgare, gissade jag. Men det hände aldrig.
Det är samma grundläggande värderingar nu som då. Lite putsat i kanten, patinerat av decenniers väder och vind, men ändå detsamma i grunden. Det är kanske därför jag sällan längtar tillbaka till något, jag vet inte, men jag slutar aldrig tro på att allt ska bli bättre sen. Nu ser jag på Instagram att Jim Morrison fått en ny gravsten. Han är lika död för det. Men vi som lever lever. Det är faktiskt du som väljer, så ta vara på ditt liv.

"Därför är jag som jag är." #adhd

"Mamma fick en stöt när jag låg i hennes mage. Det är därför jag är som jag är."
Orden är min äldste sons, han den mest svårfostrade och känsligaste av dem. Och han var väl sju-åtta år när han sa det och mitt hjärta höll på att gå i bitar. Jag ville bara hålla honom och säga att han var bäst som han var. Men han såg sig som en annan sort. En sämre sort. Och varje dag fick han det bekräftat i skolan och vart han än försökte hitta ett sammanhang. Han har haft ett trassligt liv och ingen av mina ungar har jag haft så dåligt samvete för och ingen av dem känner jag igen mig så i. Inget har fått mig att ifrågasätta mitt föräldraskap som turerna kring honom och vi förstår varandra mer än några andra. Men han är den som vänder sig om på en restaurang och säger: "Inte n-ordet tack!", till ett sällskap och den som tågade ner till skolan när hans dåvarande (?) styvbror blev mobbad. Att vara utanför ger också möjligheter. Inga fina normaler i bekantskapskretsen gör något liknande. Och jag speglar mig i det. Sån var jag med. Och det kostade.

I januari förra året fick jag till exempel ett mail där någon föreslog att jag skulle ha en narcissistisk personlighetsstörning, någon som dessutom sa sig känna mig väl.
Jag satt där ensam i min lägenhet, i djupet av mitt misslyckade föräldraskap och märkliga relationshistorik och bara stirrade.
Skulle jag betrakta mig som förmer än andra?
Nej.
Snarare raka motsatsen.
Och jag har samlat på sånt som bekräftat min värdelöshet som när någon sa att: "Det förstår du väl att jag inte vill vara med någon som har ADHD?"
Ja, jag fattade det.
Jag förstår att jag en gång hade dig på nåder och att du vill ha en normal snäll människa som inte brinner så mycket, utan kör sina inlärda riff.
Det är inte jag, det. Här finns inga strukturer, här går vi på feeling. Frågan om jag skulle välja något annat om jag kunde är ytterst teoretisk. Vet ej. När jag var yngre, absolut. Samtidigt gör mina erfarenheter att jag bara måste jobba med något som betyder något för andra. Det brinner. Som när sonen sa det där och gick ner till brorsans skola. Men mest har det varit utanförskap och misslyckanden. Faktiskt. 

Och min äldste son lagar sig och jag är glad att det finns bokstäver och hellre överdiagnosticering, där för många får hjälp än för få. Nu jobbar han på en camping och pluggar för att ta igen kassa betyg, så han kan komma in på högskolan.
Han fick ingen stöt, han ärvde mina gener. Han gjorde det i ett samhälle som ännu inte vaknat och förstått att använda olikheter som ett verktyg för att bygga en starkare framtid.

Fy fan för här och nu

Lägger upp de sista bilderna från sommarens resa på fb. 135 bilder, blev det visst. Minnen. Platser som tar plats i min kropp. Men om allt är "här och nu" eller "blicken framåt", så är det meningslöst att resa, för att resa är att skaffa sig minnen för livet, kärlek till världen och erfarenheter. Mina fötter minns gatstenarna i Lviv, mina ögon minns dalen nedanför oss i Interlaken i Schweiz, hjärnan minns Auschwitz och gommen minns den allra första frukosten i New York bredvid strykjärnshuset, nyårsdagen 2010. Och öronen minns trafikbuller, sånger och rösterna hos dem en mötte på vägen eller reste med.
Jag tror att vi blir till hundar om vi lever för dagen eller fortsätter att vara barn och jag vill fan inte vara ett barn. Vuxen är fint. Erfarenheter gör mig klokare. När en kollega hör av sig och vill att jag ska bli indignerad över att ett rum tydligen ska användas på ett visst sätt, så tänker jag på den övergivna förskolan i Tjernobyl. "Välj dina strider", som vännen med de skarpa ögonen säger. Fråga dig vad som är viktigt här i världen. Men jag förstår vad de menar, här-och-nu-folket. De vill inte begrava sig i sina misslyckanden och kanske till och med försöka göra en Eternal sunshine of a spotless mind. Men det där var ju bara en film och även den slutar med att minnet finns där. Du kan inte lägga armen om ett minne och visst fan gör det ont ibland. Men i vårt KBT-samhälle ska inget göra ont. Vi tar tabletter mot sorg och ensamhet eller slänger oss i vilka famnar som helst bara för att slippa skavankerna i spegelbilden. Och försöker leva här och nu, vilket då garanterat blir samma som där och då.

Homeward bound (Färjan Swinoujsie-Ystad) #öst19

Första gången som jag tog färjan från Swinoujsie till Ystad stötte jag ihop med en kille som lärde mig Risken Finns låt "Du känner väl mig". Han kom från Glumslöv och det var väl inte mer med det. Vi reste med våra familjer, papporns svartväxlade med campingvärdar och hade pengar så vi kunde tapetsera med dem. Sådan var den reellt existerande socialismen. Andra gången färden gick just här så var jag nere med ett gäng och kollade den gryende demokratin och drack öl och vodka. I Gdansk var det grått och inga uteserveringar, men ändå ett hopp. Vi pratade med ryssar som sa att de var hatade, fast de inte gjort något Och senaste gången var när han som i bloggen kallas mellanbror fyllde sex år. Han ville sova på en båt och det fick han
Och nu är jag här igen. Däremellan har jag hittat andra vägar till Polen, för här har jag varit mycket. Jag har hängt med från tvåtaktsbränsle och rödbetssoppa till europeisk normalisering och Cafe kedjor, ensam eller med barn eller kärlekar. Jag har kyssts i Polen och hållt barn i handen och beställt fel mat och blivit blåst på pengar och Polen har varit mitt näst starkaste resegift, eller kanske tredje efter Israel och Berlin. En höst satte jag mig i en föreläsningssal i Lund och började studera polska. Men det kom ingen vart. Det var en sån där Andersgrej. En impuls. Höstlöven klibbade mot marken och jag cyklade från stan där jag bor till stan som är som ett enda bibliotek. Lärde mig inte värst mycket. Men här på färjan kan jag i alla fall be om ursäkt och beställa kaffe. Och vi rör oss ut på havet. Vattnet, mitt element. Snart ska Ystad torna upp sig framför oss och snart är det tvättider och normalitet. #öst19 är över. Jag bär med mig övergivna radiobilar i Pripyat, blickar ut genom smutsiga fönster på bussar och tåg, löpturer i fem olika länder, möten på bussar och rundvandringar, nyfikenhet och försök att förstå. Och som en sammanfattning av allt: när Roxy och jag plockade söta plommon från träden utanför regeringsbyggnaden i Tiraspol. 

Factory (Katowice) #öst19

Det här är Polen som jag minns det, tänker jag när jag kliver av bussen i halvdunklet i Katowice bland fyllon och unga som drar runt, bilar som kör fort på gator gjorda för stridsvagnsparader. Det förstärks också när jag kommer till stället där jag ska sova. Mitt rum är stort som en garderob. Det luktar illa. Tillbaka till sunket. Men det räcker att jag går runt hörnet på torget, så är det full hipsteruppställning och på en uteservering kan jag beställa en maträtt som heter "Israel" till min röda öl. För det är visst röd öl som är den här resans dryck nummer ett.
Katowice kommer att överraska gång på gång även efter att jag sovit gått i det äckliga rummet och inte ätit de mögliga mackorna som var frukosten. Det finns gågator, bra museer och en hel underbar hipsterstadsdel; där det förr bodde kolgruvearbetare som åt tung mat är det nu konsthantverkare i skägg som dricker konstigt kaffe och grumlig öl. Och jag tycker om det, även om proletärromantik är lagom fräscht. Katowice är också fullt av röda spårvagnar som ilar omkring som blixtar när ösregnet kommer. Jag tar en vagn och ser var jag hamnar. Ut ur stan förs jag, till buckliga stenlagda gator och folk som stirrar på mig. Det är fint. Jag tål att synas. Inspektera mig ni, det här är vad som finns. Mer spännande är det inte, ändå har jag en sån lust att uttrycka mig, att synas, att visa att jag finns. Och jag tänker på alla spårvagnar som jag åkt med, blå, gula, röda och gröna, på denna resan och på andra och alla fönster jag sett ut igenom och jag förstår att det är dags att åka hem nu.

Like clockwork (Brno) #öst19

Brno, Tjeckiens andra stad. Någon metropol är hon inte, mer charmig och sådär putsad och med spårvagnar som rullar på nyrenoverad räls i centrala stan. Gatstenen blänker och det är stora torg där skulpturer breder ut sig, mer Kraków än Prag, mycket mer. Om du rest en del i den här delen av Europa så vet vad du får när du kommer hit  och du tycker om det. Jag tar mig hit med tåg från Wien, fortfarande fascinerad över att det inte är gränskontroller och att en går på i ett språk och av någon timme senare i ett helt annat. Mångfalden. Europas idé. Tänk inte annat. Ändå vet jag att det för hundra år sedan hördes tyska och jiddisch bredvid tjckiskan här. På en vägg har någon sprayat "Fuck nationalism". Ja. Gör det. På tåget hamnar jag bredvid en engelsk familj som gnäller hela vägen från Wien hbf och in i Tjeckien. Det kan inte vara roligt att ha så orimliga förväntningar på allt på semestern, så att en kommer hem besviken och med anekdoter om usel service. Men jag har mina egna hjärnvindlingar att åka berg och dalbana i. Ensamåkandet ger en extremt mycket tid att söka sig inåt. Hela tiden kommer jag tillbaka i huvudet till detta att allting löser sig. Jag klappar mig på axeln och känner att de senaste årens jobb med mig själv ger resultat. Ingen oro följer med mig på min resa, inget som har med själva resandet att göra. Ändå ligger jag med dödsångest på mitt hostel i Wien, för det är så svårt att begripa vissa saker. Och jag är ju en dramaqueen ändå. Det vill jag vara, det är jag. Det ska gå upp och ner, saker ska förstoras. Annars är det inte jag. I Wien är alla väldigt unga på mitt hostel, de har så mycket bry med så lite, men i Brno får jag dela rum med en man, äldre än jag som riktigt andas ohälsa. På natten ligger han på rygg och snarkar högt. Det är fetma och fylla och jag tänker att så där kommer jag aldrig att bli. Jag vägrar. Jag ska ta hand om mig. På en free tour träffar jag ett svenskt par som jag utbyter reseminnen och tips med, medan guiden berättar om det märkliga uret på torget. "Vad tycker ni att det liknar?" En buttplugg, tänker jag, men det säger jag inte. Det är första gången sen jag lämnade Trelleborg för tre veckor sedan som jag pratar svenska med någon. Det känns märkligt, men vilsamt ändå. Språket är det smörjmedel som får all kommunikation att snurra och hur bra du än är på främmande språk, så är det främmande språk. 

Sen promenerar jag upp till den där borgen som märkligt nog heter Spielberg, som regissören. Det stramar i vaderna, men det är skönt. Jag tänker på den snarkande mannen som jag delade rum med och på en sund själ i en sund kropp. Kanske lurar jag bara mig själv. 

Stand by me. (Wien) #öst19

Sitter på cementplattorna utanför Stephansdomens tunga gotik och lyssnar på människor som  turas om att spela på ett piano som ställts upp. Vi är många som sitter här. Folk bara sätter sig rakt ner. Regnet hänger i luften, men det är magiskt på något sätt. Jag är kär i Wien. Trots den blytunga finkulturen så finns det något här som jag inte vill vara utan. Det är klart att det också är en vila att vara i ett land där en kan göra sig förstådd och förstå det mesta som sägs. Jag är avslappnad och har det skönt. Och ändå var det på vippen att jag inte åkte hit. Nu spelar en kvinna Beethovens nia högt och tydligt. Europahymnen.
Det är mitt tredje besök i Wien, men det känns som om jag varit mycket här. Första gången var med Sara, det var lite grått och dystert och där jag nu sitter härjade turkiska fotbollsupportrar och vi ryggade tillbaks. Men i rummet som vi hyrt fick Sara det telefonsamtal som innebar att vi kunde börja planera för att flytta ihop. Det var ett avgörande ögonblick för oss och vi tänkte att nu kan inget stoppa oss. Det var en eufori som med tiden skulle bytas mot alla dessa vardagar av tvättider och annat som skulle styras upp. Vi var bäst som särbor. Men det kunde vi inte veta då. Normen fångade även oss. Och jag är glad att vi chansade. Och förra året, också av en händelse var jag här ett märkligt dygn, när jag snurrade runt och sen plockades upp av några kvinnor som tog med mig på ett ställe där en man sjöng Dylan på tyska och jag där så småningom sjöng "Liebeskummer lohnt sich nicht, my darling" för en man som satt nydumpad och sorgsen. Den här staden är som en människa. Här uppfann Hitler nazismen och Freud psykologin, det är en plats där saker händer. Åker ut och kollar in Karl Marx-Hof, visionära sossar lät mot slutet av 20-talet bygga oerhört vackra, enorma hus. Vanligt folk skulle bo som de förtjänade. Nu är det lika dyrt att bo här som någon annanstans. Visionerna avskaffades här med. Hinner med en superfika också här i fikornas huvudstad innan jag slår mig ner bland de andra på torget. Nästa pianist spelar Stand by Me. Det vore ju en nåd att stilla bedja om.

Like a hurricane (Debrecen) #öst19

Går upp mitt i natten för att ta fakirtåget till Wien. 04.00, men staden sover inte helt, en bildörr slår igen och någon kör iväg. Annars är det tyst, inte ens spårvagnarna går. Jag är utsövd för att vara mig. Den gör resformen passar såna som jag, för jag är kräsen när det gäller resor, när jag försökt att stanna en eller två veckor vid en strand, så har det krupit i benen redan efter någon dag. Detta är jag. Rastlösheten och obehaget när en känner dammet växa. Få platsar vid min sida i det här sammanhanget, men de finns. Vet ungefär vem jag skulle kunna tänka mig att ha här vid min sida denna augustinatt. Jag går nerför gatan i dunklet. Två män i 35-årsåldern i shorts och tröja går mitt i gatan och pratar ungerska och på trottoaren nere vid det nationalistiska monumentet möter jag en man i fiskartröja och basker. Nattens människor är osminkade eller så har mascaran smetats ut efter att en testat att leva lite. Det är väl därför jag dras till natten. För, oss emellan, de mest spännande sakerna händer i mörker eller svagt ljus. Ser på en skylt att Jyväskylä är vänort till Debrecen. Det känns som ett långskott. Mycket finns i Jyväskylä, men knappast två synagogor, resterna av ett ghetto och spårvagnar och den där märkliga fontänen. Kanske finns även där ett nationalistiskt monument, sån skit verkar ju finnas överallt och så liknar ju språken varandra. Från Jyväskylä kom en oerhört skön människa som jag hängde med under ett dygn i Tirana förra sommaren. Hon var en like på flera sätt. Undrar vad hon gör nu?
Debrecen var en klassisk stopover, inget som ger det där stora intrycket, även om sånt dyker upp där en minst anar det. Neapel förra året var staden mellan sevärdigheterna, men det visade sig att det var själva staden som stannade i mitt hjärta.
Nere vid stationen lämnar den första spårvagnen för dagen sin hållplats. Trötta människor går in i stationsbyggnaden och jag går till en automat och trycker fram en mugg kaffe. Det ligger en lång resa framför mig.

Ingen kommer undan politiken. (Brasov) #öst19

Det är berg runt Brasov, men stan är platt och bra att springa i. Jag har laddat ner Eija Hetekevi Olssons sommar i P1 och det håller mig sällskap runt stan, medan morgonen gäspar och undrar vad som komma skall under dagen. Rumänien, P1 och löpning. En märklig treenighet, kan det tyckas. Engagerat prat om skrivande i Göteborgs förorter paras med transsylvansk sol och min andning.

Utanför den enormt fina stadskärnan är det östeuropeisk luggslitet och motorvägar som jag måste korsa med risk för hälsan. Men jag överlever även denna gång, som en katt med nio liv. Mina skor är ganska nya, det är bra svikt i dem och de var mig även runt Tjernobyl för någon vecka sen. På en gata går en romsk kvinna och sopar gatan med en sliten piasavakvast. Hon tittar på mig med förvånad blick. Mina fina skor, som ändå var på extrapris, kostar antagligen mer än hennes matbudget för en månad. Jag funderar på vad som är viktigt i livet, det ställs liksom på sin spets när en är ute och åker. För några är löpning och den egna livsstilen det som får fullt fokus. Medelålders människor jagar skuggan av sin flyende ungdom och ser till att det dokumenteras väl. Bygger sitt varumärke och får bekräftelse. Men att odla egot är inte att göra något för världen. Och du blir hur som helst äldre och en vacker eller regnig dag är du död. Det gör heller inget, så viktig är inte din person. Det som är viktigt är om du gör någon skillnad för andra. Visst löper jag med, som synes. Jag tar hand om mig. Men det är inte världsläget, det behöver inte nagelfaras och analyseras. Det är bara en motionsform.

Svetten lackar och min värdinna som hyrt ut vad som visade sig vara en lägenhet pratar på rumänska om något med mig. Kanske är det om löpningen. Hon har ett varmt leende och blåa nyfikna ögon. Men det är ändå mannen som är chef.

Senare på dagen slår jag mig ner på en uteservering på gågatan.

Jag: "Local beer, please!"
Servitris: "Tuborg, Carlsberg?"

Oh, the glory of globalisation. Roxy och jag pratade om det på vägen från Tiraspol till Chisniau, att det är samma musik, samma öl, samma H&M och samma längtan överallt. Fast det sista sa vi nog inte. Det tänkte jag nog bara. Här har unionen något att fundera på. Samarbete + att det vackraste och mest bestående är det som växer underifrån och upp. Jag minns vad Roxy sa i minibussen: "Jag kan lova att alla här har någon i utlandet som jobbar och skickar hem pengar. Rumänien och Moldova är Europas Norrland. Själv slapp hon bo hos sina morföräldrar, utan hade turen att hamna i London. Det var hennes vinstlott. I övrigt är det slående hur få som kan något utländskt språk. Sen jag tog tåget ut ur Polen har nästan alla i Ukraina och Moldova fått kommunicera med händer och penna. Nu i Brasov hör jag till och med svenska. Men det har alltid löst sig. Folk är trevliga. De full kommunicera. Jag har fått detoxa misstänksamheten mot andra människor, det som förgiftade så mycket i en annan del av livet. Senare på dagen ska en guide säga till mig att det är vad Transsylvanien står för. Kommunikation och mångfald. Hon ska upprepa det flera gånger. Går förbi synagogan. En israelisk grupp pratar högt och självklart. På väggen hänger den israeliska flaggan bredvid den rumänska. Jag ler. Samhörigheten mellan europeiska judar och Israel är självklar. Judar vågar skratta högt och ta plats, eftersom de har någonstans att ta vägen om så skulle vara. Ute på gatan igen ser jag hur min, tydligen, inbyggda stegmätare säger att jag överträffat mina stegmål med 247 procent. Jag måste vara en lyckad människa.

Hello sunshine (Buss Moldova/Rumänien) #öst19

Det är långt mellan Chisniau som jag lämnar och Brasov i Rumänien som jag är på väg till, långt och omväxlande. Först fält med solrosor och vindruvor längs dåliga vägar i Moldova och sen långa EU-sponsrade vägar när vi fått tillåtelse att korsa gränsen till unionen och till sist slingriga vägar som letar sig som ormar genom Transsylvaniens mystiska berg. Jag är mestadels glad, men en sorglig sång tynger ner mig och fuktar mina ögon. Så funkar jag. Det är soligt och skönt och Transsylvanien är sådär sensommarmörkgrönt, som jag älskar. Mina känslor är lika upp och ner som vägarna genom bergen. Senast jag var i Rumänien var det regn och grått i Bukarest, ett väder som på alla sätt illustrerade uppbrottet för Saras och min tågluff, vi flög till och med hem för att separera våra ekonomier och sälja vår lägenhet, som om det inte kunde gå snabbt nog. Jag har kvar en bild där vi står tillsammans i lobbyn på hotellet. Inte en tillstymmelse till leende. Vi var reströtta och trötta på varandra. Nu i solskenet i en annan del av Rumänien har jag kommit in i den andra spontana halvan av den här resan. Nu får jag helt enkelt se vad som faller mig in att göra. Hem ska jag, men jag har tre veckor semester kvar och kan i bästa/värsta fall vara ute så länge. Tänker att resten av resan blir med tåg i alla fall. Så mycket vet jag. Och färja på slutet. I bussen visas en film. Det är Eddie Murphy dubbad till rumänska. Jag pluggar in lurarna i öronen och sätter på en spellista. Springsteen. Inget tårdrypande där.

Back in the USSR (Transnistrien) #öst19

Trådbussen mellan Bender och Tiraspol är full med soldater och några få andra. När de hör att Roxy och jag pratar engelska så tittar se på oss. Nyfiket, inte alls misstänksamt. Jag ber att få ta en bild på dem och de svarar ja och posar villigt. Om några månader kan de vara i Ukraina vid fronten. På andra sidan, med sina ryska bröder. Roxy (som egentligen heter något annat, dock inte Roxanne, vill hon påpeka) berättar att transnistriska soldater ofta anmäler sig frivilligt till kriget. Men nu står de och leker och posar på bussen. De är bara barn. Roxy berättar om att de ibland bjuder ut henne. Vi talar lite om PTSD och hon skakar på huvudet. Nej, det är inte aktuellt. Roxy är en som ska komma någonstans i världen. Hon är ingen krockkudde för någon krigsskadad man.
En kvinna börjar prata med Roxy, som översätter till mig. Det visar sig att hon har familj i Israel och vi pratar lite hebreiska med varandra.   Så uppstår möten där en minst anar, på en trådbuss i en utbrytarrepublik, som väl i praktiken är en sov... rysk koloni med quislingregering. Överallt vajar den ryska flaggan bredvid den transnistriska. Vi fattar budskapet, förstår vem som bestämmer. De fredsbevarande ryska styrkorna.
Och oligarken som äger bensinbolaget, spritfabriken och fotbollslaget och har ett huvudkontor som ser ut som ett slott. Det ska vi också passera. Det är en het dag. Torr och varm. Roxy och jag plockar plommon från träden vid regeringskansliet och de är sötare än ett lekande barn och mogna som en människa som sett en del. En bit mänsklighet i det absurda. Sen tar hon en bild på mig och Lenin. Det är ju såna bilder en ska ta här. Och på marknaden dignar det av skördetidens goda. Roxy påpekar hur billigt allt är. Ja. Och här pratas bara ryska. Jag frågar om det  och Roxy svarar att det undervisas i "moldaviska" på Tiraspols universitet, trots att något sådant språk inte existerar. Det är rumänska moldavier pratar. Allt annat är bara hittepå. Hon fnyser. Som de flesta unga moldavier är blicken riktad mot väst. En kärlek, inte alltid så besvarad. Och vi kollar på andrahandsaffärer där närmast medellösa kan klä sig i Tommy Hilfinger och en kille går omkring i en tröja där det står "Well hung contest". Min blick hamnar där den inte borde, men jag tänker att han nog inte kan engelska. Roxy bara ler och skakar på huvudet.
Så äter vi lunch i kantinen på busstationen där tiden stått still och även priserna. Här är inte mycket att hämta för en vegetarian, men det blir bra ändå. Roxy verkar känna alla, men det är nog bara som folk är trevliga och nyfikna, för det är de. En kunde tro annat. Men jag tänker lite som med det där som de kristna säger om att bara den som (hjälp mig, Johanna) tar emot himlen som ett barn kommer in där. Var den nyfikna person du är, så hittar du vägar (nu ville autocorr skriva "bögar", och jo, det kan en ju också hitta) att kommunicera.
Vi kollar in allt och sen tar vi en minibuss tillbaka till Chisniau. Svetten lackar och huvudet kokar. Roxy visar mig ett ställe där det serveras lokal craftbeer. Ett moldaviskt hipsterställe. Hon ser vem jag är. Vi säger hejdå och jag lovar att promota henne i bloggen.

Bus stop (Chisniau) #öst19

Först stannar bussen mitt i natten för att den ukrainska polisen ska kunna samla in och kolla våra pass. Oklart varför. Vi är ju på väg därifrån. Bussen står en lång stund. Sen rullar vi vidare och in i Transnistrien, som inte ens finns i världens ögon. Där samlas också passen och det tar ännu längre tid. När jag får mitt pass, ser jag att det gjorts ett transitvisum till var och en av oss. Någon har alltså suttit och skrivit in våra uppgifter. Ambitiöst, eftersom det visar sig vara några få kilometer, bara innan vi är inne i riktiga Moldavien. Där stannar vi igen och får gå av bussen. Nu ska vi registrera vår närvaro i landet. Inte få inresestämpel, för usch och fy, Transnistrien är ju inget land. Sen sätter vi oss i bussen och åker vidare. Vägen är som en skogsväg, men så har det varit hela natten. En är liksom van. Så är vi inne i Chisniau, till slut. Bussresan är över. Men alla busstationer här och på Balkan, ligger långt från centrum, där trottoarerna är spruckna och det säljs däck och farthållare. Jag går och går och går. Kollektivtrafiken i den här delen av Europa är för de som inte har råd att ha bil. Det märks verkligen. Bilens ställning är ohotad här. Der är som på sextiotalet hemma. Inne i stan är det tyst. Här får en ingen feeling av huvudstad. Det är lite som en mellansvensk storstad. Jag hinner utnämna den till Europas tråkigaste huvudstad och visst är det på sina håll stalisnism, breda gator och stora palats, men i kvarteret där jag bor kantar träd gatorna. Det är som Tel Aviv på något sätt. Skugga och vackert.
Går en lång runda på kvällen. Biltrafiken har dämpat sig en aning.
Det hörs sång från katedralen, så jag går in. Prästen står och sjunger och menigheten gör korstecken. Det är stämningsfullt och fint. Sen öppnar prästen en dörr i ikonostasen och går in. Ut kommer istället en liten pojke. Jag vänder och går mot hotellet igen.

Turistens klagan. (Kiev) #öst19

Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för lösspringande hundar.
Jag är rädd för att aldrig mer bli kär.
Men jag är fanemig inte rädd för att gå ensam på öde gator i Kiev på natten. Rädslor är så ologiska. Inte heller var jag rädd för att åka till Tjernobyl och när det gäller mina ungar, så vägrar jag att befatta mig med tankar på vad som skulle kunna hända dem. Det slår jag bara bort.
På mitt hotell finns roomservice. Jag minns när Sara och jag beställde roomdervice i Sofia och det var som på film, en man kom med en gyllene vagn med mat och dryck. Vi blev lite ställda. Skulle vi dricks? Hur mycket? Ibland blir en varse sina privilegier mer än annars. I-landsproblemen kommer farandes. I somliga länder kan till och med jag leva som om om jag hette Gyllenhammar eller Bonnier. Vi är en global överklass Här beställer jag däremot inte roomdervice. Det var där och då. Och allt de har är kött, kött. Jag knaprar på medhavda kex. Ikväll lämnar jag Ukraina för denna gången. Jag kunde varit här ett tag till, men min rastlöshet drar iväg mig till nya ställen. Nattbuss till Moldavien. Det blir en prövning. Nattbussen kostar mäktiga 13 euro och jag misstänker att kvaliteten är i paritet med priset. Jag promenerar längs floden och åker sen ut till Babij jar. På gymnasiet hade jag en period när jag förälskade mig i poeten Jevgenij Jevtusjenko. Han skrev om Babij jar.

"Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare
lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!"

Jag var en ung kommunist och ville tro honom. Men tillvaron är mer komplicerad än så. Babij jar har blivit en park.  Det finns minnesstenar. Och det är något befriande i att ungar leker där så många mördades. Alla Kievs judar gick på led och sköts en efter en, efter att ha blivit plundrade på allt. Nu leker barn och det står i kontrast till Jevtusjenkos högstämda ord. Om du får privilegiet att leva, så lev.
Tänker snarare att:
"Visst har det blivit kaos i tidens lopp
Men så länge det finns ungar, så finns det hopp".

Keep on running. (Kiev) #öst19

Dagen börjar med löpning. Som alla gamla kommunistmetropoler har Kiev breda gator, men här är det dessutom backigt och extra avgasfyllt. Men så hittar jag den botaniska trädgården och springer in där. Tänker på alla gator, parker och stigar jag sprungit på. Inte sällan inför resesällskaps skakande huvuden, de har väl trott att jag velat stila mig eller så, där de legat kvar i sängarna eller suttit med en bok. Men det är det bästa sättet att klara ut tankar. Seriöst skiter jag i om det går fort eller långsamt. Antagligen långsamt. Och efter Tjernobyl behövs det klaras ut tankar. I parken hejar jag på andra löpare. Folk här verkar väluppfostrade och belevade. Inte så där tuffa som en kunde föreställa sig. Eller vad en nu föreställer sig. Tillbaka på hotellet ler den snygga receptionisten åt mig. The Ukraine girls really knock me out, haha. En av mina söner skriver ett meddelande som får mig att hoppa till. Jag är visst viktig och behövd. Det har jag så ofta svårt att ta till mig och acceptera. Ser mest nederlagen. Sen vandrar jag genom parker och längs floden. Den är bred som Öresund. Här är en flod en flod. Och stan är dubbelt så stor som Stockholm. Metron sväljer hundratusentals människor och rulltrapporna går fort, fort ner i underjorden. Det är samma metrovagnar som i Prag och Sofia. Men nu är de städerna i unionen och Kiev en hangaround som flaggar med EU-flagga, fast alla vet att hon inte är välkommen än. Men det är som om Kiev skiter i det. Hon beter sig som om hon redan var där. Alternativet är Putin. Det blir en skön dag med långa promenader och besök i kyrkor och varuhus. Och en spårvagnstur. Här är tatravagnarna lika röda som de var överallt förut, här går spårvägslinjerna runt centrum, paradgatorna är för bilar och bussar, precis som det brukade vara i Sovjet. Och på Maidan hänger folk och allt är gigantiskt och levande och jag bara hänger med strömmar och flyter som den turist jag är.

800 grader (Tjernobyl) #öst19

Jag köper en tröja med texten Chernobyl tours och symbolen för radioaktivitet på. Det är så absurt, så det går bara inte att låta bli. Vår lilla minibuss står parkerad och vi i gruppen väntar på att alla ska ta sig igenom den sista av fem eller något kontroller. Några skrattar, men mitt hjärta är i bitar. Jag kan fan inte inte andas. Samtidigt förstår jag att det skojas, vi människor har olika sätt att handskas med det obegripliga. Ska jag vara förbannad eller gråta? Jag har gått sju våningar upp i ett snabbt utrymt och sedan plundrat hus, stått ute på taket och sett allt, jag har sett det övergivna nöjesfältet och torg som naturen börjat ta tillbaka, blommor som spirar på den övergivna idrottsplatsen. Med egna ögon ser jag vad konsekvenserna av att människor inland försöker leka gud.
På ett ställe finns ett äppelträd. Äpplena ser mogna ut, men jag hejdar mig innan jag tar ett. Just det, vi ska ju helst inte röra något alls. Pripyat fick överges, inget härifrån ska föras ut och sanering och radioaktivitet tar aldrig slut. Det täcks över och alla hoppas på det bästa. Hundar rör sig i området, de är vana vid människor och blir glada när jag pratar med dem. Hundar fattar alla språk. Guiden pratar och pratar och jag berättar om hur även svampen i Sverige påverkades så att den blev oärlig. Guiden rycker på axlarna. Det är så det är och så fortsätter han sina tekniska utläggningar, men jag är här med hjärtat och frågar mig varför jag inte kan vara en normal person som åker till stränder och dricker paraplydrinkar eller vad folk nu gör där. Men jag är precis där jag vill vara. Mitt liv är att bli berörd och att kämpa. Inte att turista i tillvaron och vänta på att få dö. Det känns som om det kliar och på ett fält växer solrosor, men förutom besökare med minibuss och de som jobbar med reaktorn är det tomt på folk Vägarna är breda och öde, i den gamla förskolan ligger några leksaker spridda. I en av lägenheterna i det höga huset står ett piano kvar. Det gick väl inte att sno. Vi serveras lunch i reaktorjobbarnas kantin. Innan dess måste vi såklart mätas i en enorm geigermätare, som om inte den ju har runt halsen räcker. Den vegetariska maten är ris, rårivna morötter och en skål bortsj. Det är bambafeeling. Nån slags normalitet ändå mitt i det absurda. Sen ska vi återsamlas. De nederländska tjejerna står och röker fast det är förbjudet i hela zonen, men guiden ser åt ett annat håll.