17 februari 2019

Jag låter håret växa, men blir aldrig någon Schlyter.

Jag sitter naken i mitt kök och äter en tinad och värmd vegpizza. Kollar mig med mobilens kamera i selfiemood. Håret börjar bli vilt. Det är nu jag ska raljera och skriva att jag kommit till en Vändpunkt i livet och låter de tre millimetrarna hår växa och bli till decimeter. Fyndigt, om jag får säga det själv. Ni får gärna kalla det en ålderskris, för jag vägrar bli äldre på det viset att jag slutar vara nyfiken och vilja förändra världen och mig själv, möjligen i omvänd ordning. Men jag är inte grandios nog att tro att saker står och faller med mig på olika positioner. Jag är nöjd med att vara ett litet kugghjul bland många. Det är inte alla. Några har så god tro på sig själva att de startar egna rörelser i all sin iver att visa sig bättre än andra. Jag kan fascineras över den självsäkerheten. Jag har den inte alls. Andra hejar på och något av det farligaste som kan drabba oss männieskor är hyllningskörer. Det gör något med oss. Jag och min fanclub mot världen. Carl Schlyter har inte särskilt originella åsikter eller någon fantastisk förmåga att leda eller förhandla. Däremot har han en hygglig pedagogisk förmåga och gör sig bra på bild. Han kunde nöja sig med det, men vi människor nöjer oss inte alltid. Vi som är gamla nog att minnas, eller lite pålästa, vet att länder som hade "demokratisk" i sitt namn inte var så himla demokratiska, utan ofta tvärtom. På samma sätt är Partiet Vändpunkt inte något nytt, utan en vanlig utbrytarsekt runt en snubbe som gjort sig och gjorts till guru. En Frank Baude i klimatkrisens tid. Det kommer som tur är att bli partiets död vad det lider.

14 februari 2019

Jag är min egen Valentine

Hennes dotter hade sagt till henne att komma över till mig med en mistel eller vad det nu är en ska komma över med, så kanske det kunde bli vi igen. Hon berättade det här i köket på Södervärnsgatan och väntade på min reaktion. Jag visste inte vad jag skulle svara, så det blev tyst. Och den fjortonde februari kom och gick utan vare sig mistlar eller påringningar på dörren. Jag la upp något sarkastiskt på Instagram, inte om henne, utan om tvåsamhet och sen gick livet vidare och det blev den femtonde. Ingen vet hur saken hade fallit ut om det verkligen plingat på dörren. Det är ju bara genom handlingar som förändringar kan hända, det vet alla som gått på KBT eller läst någon självhjälpsbok. Hon tog aldrig risken/chansen. Vad hon gör nu idag vet jag inte och har inte med att göra. Var och en hittar sitt sätt att leva. Men den som väntar på att någon annan ska göra något för en, ta initiativ, bjuda upp, väljer inte sitt liv. Den tar det andra serverar. När jag idag cyklar förbi ett konditori och köper en bakelse och sen brygger en kanna starkt kaffe och sätter mig i köket, så gör jag det med viss stolthet ändå. Jag väljer min egen bakelse i livet och väntar inte på någon annans pling i mailboxen, so to speak. Jag börjar känna att jag rett ut min skit. Mina två senaste relationer har när det krisat utspelat sig på min planhalva. Jag har varit det försvarande laget, den som kallats vid namn och fått höra diagnoser ställas och vem vet vad mer. Det är över nu. Det finns ingen mening med att upprätthålla oförrätter och jag äter hellre bakelser i ensamhet än att rusa in i samma, samma en tredjefjärde gång utan vidare analys. Jag bygger mitt liv kring mig själv nu och det är det svåraste jag någonsin gjort. Förr lyssnade jag på Ulf Lundells sång om kvinnor som befriare och så blev hon mitt allt, min förtrogna och enda vän. Att stå på egna ben är vingligt. Så idag är jag min egen Valentine. Jag förstår att ni undrar.

10 februari 2019

Så långt från terrorism en kan komma

Taktiskt är det såklart oerhört smart av djurindustrin och det klimatblundande etablissemanget att få debatten om djurhållning och vad som ska till för att klara klimatmålen att handla om några knäppskallar som hotar snälla, men omedvetna bönder. Ibland kallas sånt för att bygga halmdockor. Skulle inte förvåna mig om de anlitat en PR-byrå för ändamålet. Så brukar det gå till. De som ägnar sig åt olaga hot eller sätter eld på ladugårdar ska såklart lagföras för det. End of story. Och vad du själv vill göra för klimatfrågan är en sak mellan dig och ditt samvete. Eller mellan dig och kommande generationer, om du så vill. I det sammanhanget är vi några som förutom att bilda opinion och fostra ungar också delvis lagt om vår livsstil. I det ingår att äta mindre kött eller inget kött alls. För mig står det dessutom klart att det är fel att ta odlingsbar mark i anspråk för att odla grödor som en sedan serveras till djur i fångenskap som sen dödas för att bli mat. Andra må se det annorlunda, men så tycker jag. Att i grunden inte vilja att några individer lever som fångar står jag för, men jag äter för all del ost och glass. Även min sol är fylld av fläckar.
De andra sakerna som jag gör för klimat och miljö är att återanvända, inte bo onödigt stort och att undvika fossila transporter. Men visst åker jag bil ibland. Det finns det utrymme till. Saker är inte helt svarta eller vita.
Om vi alla drar några strån till stacken så kan det fixa sig. Ingen kan göra allt, men alla något. Och att rädda planeten och samtidigt må lite bättre är så långt från terrorism en kan komma.

08 februari 2019

Två semlor till mig

Jag köper en fryspizza och ett paket med två semlor på ICA. Bägge är till mig. Det är småregnat och jag ska springa en runda, för det är ett bra sätt att starta helgen. Ta ut stegen, känna sig lite bra efteråt, lite åt det nöjda hållet för att en är en a dem som springer. Det ekar av röster i mitt huvud, kollegor, ungar och så hon som jag stod och pratade lite extra med utanför hennes hus för bara en stund sen. Min fellow singel valentine nästa torsdag eller så. Jag ska skicka henne ett kort,jag jan redan höra hennes skratt eka. Det kommer hon att gilla.
Rösterna i skallen kan tjäna som förberedelse inför kvällens tystnad. Jag är ensam. Min lägenhet är beredd på besök, men det kommer inte att komma någon. Redan vid den tanken sätter skulden in. Jag har avvisat sällskap, tackat nej till några som gärna vill, trott mig förmer, över min liga, inte nöjt mig.
Det är nu vi ska skylla nedstämdhet på februari, på det meningslösa duggregnet. Men jag är inte så förfärligt nedstämd. Däremot känner jag skuld . Jag tar fram redskapen, mot de som känner mig så väl att de alltid vet vilka knappar de ska trycka på. Eller som belönar mig med tystnad. Mot hjärnspöken och historierevisionism. Och den där människan som skrev till Mansbebisar för att få mig blockad. Vilken nolla. Kan du inte nöja dig med ditt eget perfekta liv?
Sen tar jag fram ett glatt minne som extra värn. Det var en solig dag i den tidigare så instängda staden i den instängda landet. Jag var på semester och fick vara med och se på en stad som tog sina första steg i friheten. Nylagda cykelbanor och statyer av avpolletterade hjältar som satts i skamvrån. Josef, Vladimir och allt vad de hette. Oranga ledbussar från Kina och överallt cafeer vid starkt kaffe i små fingerborgar till koppar. Jag gick på en rundvandring och slog mig i slang med en kvinna som efter turen tog med mig på museer med spionutrustnung och propagandistisk konst och som klättrade upp till toppen av det pyramidliknande nedlagda museet över den döde diktatorn. Vi blev serverade öl av kypare med uniform i ett torn som snurrade och tittade ner på hus som var slitna och vackra och diktatorns villa, så anspråkslös men ändå med tydligt hårda väggar och stängsel runt som du inte hade velat klättra över ner det begv sig. Vi drack Rakia på olika pubar och barer och flörtade med andra gäster och sjöng sånger från våra trakter för häpna öron, det kunde inte bli bättre. Och hon som var med mig var ung och full av liv och drömmar och vi kom på att vi hade samma yrke och vi pratade på om det, jämförde våra länder och system. Så skulle livet levas, tänkte jag i den ljumma sommarnatten som föll snabbt som en fura, i främmande städer med främmande munnar och öron som både lyssnar och talar utan att döma. Vi skildes åt utan att byta nummer eller lägga till varandra på Facebook. Det som händer i Tirana får stanna i Tirana. Och jag tänker att just ett sånt äventyr som där får du bara om du reser ensam och öppensinnad. När du flyr in i närmaste tvåsamhet tackar du samtidigt nej till alla andra vägar.  Du testar inte vad du går för. Du använder andra som psykofarmaka. Men priset för ståndaktigheten är pizza i ensamhet och ingen som vill veta om boken är bra. Men en får bägge semlorna. Alltid något.

06 februari 2019

Bye bye Björklund

En gång träffade jag Jan Björklund. Vi satt båda i en paneldebatt på Göteborgs stadsteater om lokal demokrati. Han var en gladlynt uppåtgående stjärna i Fp, borgarråd i Stockholm. Hans västgötska dialekt var distinkt och jag placerade den snarare i närheten av Skövde än på Slätta eller nere i Sjuhärad. Ja, jag har öra för sånt. Sen blev han partiledare och senare skolminister och en allt tråkigare ledare för ett allt tråkigare parti. Men jag dömer ingen. Politik är svårt och slitsamt, lite som många andra offentliga jobb. Det jag däremot håller emot honom är hans bidrag till en vulgariserad skoldebatt. I just den frågan lät han som dem som skryter med att de gått i Livets hårda skola och han koketterade med sin enkla uppväxt, som om det vore en ursäkt för att prata mot bättre vetande. Vi är många som inte kommer från bildning och finkultur, men som ändå vet att kepsar och telefoner i klassrummet är ytliga skitfrågor och att betyg bara hjälper uppåtsträvande medelmåttor. För alla andra är betyg meningslösa eller styr undervisningen mot sånt som är lätt att mäta.
Jag betvivlar inte alls hans goda intentioner. Men det spelar ingen roll. Fakta fanns att tillgå. Vet väl inte heller hur liberal han var egentligen, det ordet är utnött som mina gamla kängor och något som omväxlande används som skällsord eller hederstitel. Den klassiska liberalismen är inte dåligt naiv som politisk ideologi, men det är alla hårddragna politiska ideologier om en tänker efter. Blandat är godast även där, konstaterar jag och ser på min tomma godispåse. Idag åt jag salt. Det var en sån kväll. Men särskilt frihetlig var inte FP under Björklund, det är svårt att ljuga ihop. Nu ser jag att hans trötta parti ligger dåligt till i opinionen. De hade visst svårt att komma fram till om de skulle stödja en mittenregering eller en som lutar sig mot nazister och galenpannor. Sånt kan ju vara svårt. Men precis på slutet av sin karriär gjorde faktiskt Björklund något väldigt bra och rätt. Synd att det skulle dröja så länge och att det var så mycket märkligheter längs vägen.

03 februari 2019

En prosecco på tåget

I mitten på juli kliver jag på ett nattåg i Hamburg. Lyckan står mig bi, trots att det är sommar och säson så får jag en helt egen kupé. Alla andra reser i sällskap, så jag kan flyga under radarn. En trevlig kvinnlig konduktör visar mig rätt och bedyrar att jag kommer att förbli ensam i kupén , trots sitt den är gjord för tre. Sen tar hon min biljett och beställningssedeln till frukosten och går iväg. Jag är ensam i min österrikiska tågcell, men med nycckelkort om jag vill se mig om i tåget. Det vill jag inte. Jag packar upp tandborste, böcker och laddare. Sen slår jag mig ner. Den som åker med de österrikiska järnvägarnas natttåg och kostar på sig lyxen att sova i en sovkupé får en liten flaska prosecco som njutning och sömnmedel. Jag öppnar min lilla flaska och slår upp drycken i ett glas. Det finns två personer på jordklotet som vet att jag brutit mitt nykterhetslöfte. Den ena är i lag förbjuden att berätta det för någon och den andra kommer inte heller att göra det. Det får förbli hemligt ett tag. Jag har dessutom lovat att aldrig dricka ensam, men en liten prosecco är ingen fara. Jag lyssnar lite på musik och ser ut över mörklagda tyska hedar och funderar. ”Love hurts”, sjunger Gram Parsons och det gör det kanske. Förra året reste jag i sällskap med min dåvarande fru, den var vår sista resa, det visste vi, sen skulle vi ut i den stora friheten. Vi låg i liggvagn bland prasslande påsar och hostande herrar och det var varmt som i en bastu, inte svalt som här och nu. Det blev en omväxlande och rolig tågluffning den gången som resulterade i ett bokmanus, en roman, som tyvärr inte publicerats än. Men nu är jag ensam. Det är mitt normalläge, trots all tvåsamhet jag levt i under åren. Under alla omständigheter är du ensam när du möter livets makter och tågluffar du ensam, så väljer du resmål själv och skaffar sällskap på vägen. Under våren och sommaren har jag för all del dejtat förstrött, men behovet av bekräftelse eller att fly in i ny tvåsamhet finns inte på samma sätt som förr. Fast ibland behövs närhet och kroppskontakt, det är svårt att ljuga bort. Men jag ska hitta mina resmål och vägar, nu när även mitt politiska engagemang skalas ner. Ensam smuttar jag på min prosecco. Jag lovar vare sig trohet eller nykterhet längre. Nu är det omdöme och inte regler som styr mig. Innan jag somnar läser jag lite i en roman. När jag vaknar är det alper utanför fönstret och konduktören knackat på och kommer med frukost och min biljett. Strax innan tåget bromsar in på Innsbrucks station ser jag det blåa vatttnet i en porlande bäck och jag tänker att det är samma vatten nu som på dinosauriernas tid. Allt rör sig, men det mesta i livet och tiden är kretslopp.

28 januari 2019

Vi är människor, vi kan

Jag skickade en text till någon för respons. Min tanke var att en litterärt kunnig person skulle ge sitt genomtänkta och välformulerade omdöme. Det jag fick till svar var sarkasmer, elakheter, för all del välformulerade, men ändå inget någon skriver av välvilja. Min text var kanske dålig, det är svårt för mig att veta. Det jag skriver är nog inte guds gåva till världslitteraturen. Men ändå. Kanske borde vetat bättre. Människan jag skrev till har vid minst ett tillfälle förklarat att hen inte vill ha med mig att göra och levt efter det. Alla älskar en inte. Jag förbannar mig själv. Trots allt jag jobbat med min självkänsla och faktiskt lyckats med, så kan jag fortfarande vid mina år transformeras tillbaka till mobboffret som ville bli accepterad av den som slog och slog, som ändå drömde om att vara en i gänget, men som aldrig blev vald. En bra dag var en när jag blev ignorerad. Så lätt det är att ta sin gamla tilldelade roll igen. Men det är märkligt att en kan väcka fascisten i somliga bara genom att sträcka ut handen. Att jag får skit när jag sticker ut hakan i offentligheten är något annat. Det hör till.
Jag svarade till och med tacksamt på de nedvärderande orden. Gjorde narr av mig själv. En ska ju ha självdistans och självironi, det är ju så attraktivt, det tycker alla. Jag accepterade min plats.
Det finns ingen karma, det finns fan ingen rättvisa. What goes around doesn't always comes around. Jag lever ett gott liv när jag inte går med på att bli nedtryckt, när jag faktiskt står upp för mig, vilket är för det mesta. Jag har kommit långt från skolgården, men det är lättare än en tror att falla tillbaka. Det är kanske någon slags biologi i det där. När någon som känner sig trygg i sin grupp ser en ensam varg som söker sin flock så händer något. Och det är inte trevligt. Själv tror jag att beteenden kan vara naturliga utan att vara bra. Viss biologi ska vi fostra bort. Vi är människor, vi kan.

24 januari 2019

Älskade stora minstebror

Så fyllde han 18, minstebror. Han som bara var fyra år när bloggen startade, den sommar då jag gjorde honom till skilsmässobarn tillsammans med mellanbror som nu är 20, men snart 21. Jo, det känns ju ibland, som ni vet.
Många turer har det blivit i hans liv, både fysiskt med allt resande och metaforiskt med allt som hänt, alla människor som kommit och gått i hans liv, alla bostäder och relationer. Kanske för mycket, kanske för många. Han hängde liksom med på ett hörn. Han var minst i min skara, men inte alltid i sällskapet och alla tog honom inte till sigsom de kanske borde gjort.
Men han ska nog fan landa i sin vuxenhet och få ett gott liv han med, det oroar mig faktiskt inte. Och nu är jag alltså inte vårdnadshavare längre. Nu är det nya roller och jag gillar det, gillar att ha vuxna barn som en kan snacka som folk med.
Jag var långt ifrån perfekt som vårdnadshavare, men heller inte så usel som någon vill påskina. Mina ungar fostrades till självständiga människor, tyglarna var tidigt långa och de fick ta ansvar och lösa saker själva. Vi är såna, vi törnbladare. Vi går våra egna vägar. Vi skyr klichéer och normer. Vi skriver våra egna böcker. Ibland går vi vilse, men vi hittar alltid (oftast) rätt igen. Så fyllde han alltså 18. Och jag ringde och frågade om vi skulle ta en fika. "Nej, Natalie och jag har planer".
Så var det med det. Jag ler när jag tänker på det. Precis sån är han. Älskade stora minstebror.

17 januari 2019

Var inte ett sånt jävla offer

Jag får ett mail och det står att jag inte ska älta så mycket, utan gå vidare. Jag tänker att jag i mitt vuxna liv aldrig gått när det bränts eller exploderat runt mig, utan bara rusat in i nya eldar och famnar och sen när jag vaknat till liv efter ruset så har jag varit ensammare och vilsnare än någonsin. Nu är jag inte vilse, jag är för all del ensam rätt ofta, men kung i min borg och med en agenda som jag själv sätter. Men gör jag inte analyserna först, försöker jag inte kolla av var jag trampat snett, så kommer jag att upprepa samma mönster som innan. Så är det bara.

Mot bättre vetande ger jag mig in i diskussioner med människor som skyller på strukturer, för att slippa ta tag i det som bränns. Om din allians (haha) inte fungerar, om det du är i är skit, så måste du ta dig ur det, hur svårt det än är. Var inte ett sånt jävla offer. Ta hjälp om det behövs. Var inte en Ulf Kristersson som står och bölar framför pressen och pratar om hur svekfulla Annie och Jan är, var snarare en Sjöstedt och använd din tid i rampljuset väl. Tyna inte bort i bitterhet. Strukturerna finns, men du har inte tid att vänta på att de ska ändras. Löften sviks hela tiden. Glöm, förlåt, släpp det när analysen är färdig. Omvärdera och uppvärdera dig.

13 januari 2019

Anders och Annie, om otrohet och exklusivitet

Egendom är för det mesta stöld, i alla fall om det handlar om andra människors känslor och kroppar. Till och med löften sviks när saker ändras eller för att saker inte ändras. Och eftersom du i hög grad blir till mötet med andra, så får du vara möjligen vara noggrann med vilka du möter. I dokun om Anders så sägs det att han är en player och en solochvårare. Och att han är så snygg. Det senare är såklart subjektivt, det jag ser är snarare en lätt åldrad backslick och inte guds gåva till dem som tänder på män. En kliché av bekräftelsebehov, dessutom. Men det är knappast olagligt eller något en ska bli hånad och uthängd för.  Annie är en kvinna som jag inte egentligen har så mycket till övers för rent politiskt. Men hon är knappast otrogen hon heller, för hon har inte lovat evig exklusivitet. Den sortens löften finns inte. Allt kan hända, som klyschan säger. Bollen är liksom rund. Anders är ingen douchebag, Annie är ingen Quisling. Du kan aldrig kräva att få äga någon annan människa. Och tänk efter, är inte just det de fina i alla sorters relationer, att du just nu och här blir vald för den du just nu och här är?
Att du sen väljer bort och väljs bort emellanåt, att du kanske är en av flera vänner, kärlekar eller samarbetspartner hör till livet. Sen kan vi såklart kräva ärlighet, men vill du verkligen veta allt om någon. Vad finns då kvar?

09 januari 2019

Att gå ner på knä och varför Ebba inte behöver oroa sig

En gång friade jag via MSN. För nytillkomna tittare kan jag berätta att det var typ messenger före Facebook. Hon svarade ja. Ringar köpte vi sen tillsammans i ett köpcentrum. Det var fint. Inte en enda gäst bjöds in till bröllopet, däremot sms-ade vi alla efteråt. Både frieriet och bröllopet var något av det mest romantiska jag företagit mig. Romantik, men samtidigt jämställdhet, liksom. Det är väl vad alla önskar, tänkte jag. Men, nej. Jag hör från nära och långt borta hur unga män lägger ett halvårs besparingar på att köpa en dyr ring och sen går ner på knä framför en intet ont anande ung kvinna och friar. Känn ingen press, liksom. Jag begriper det inte, men det är ju mycket jag inte fattar. För mig är den sortens konstiga seder oförenligt med jämställdhet och feminism. Och därmed inte romantiskt i min bok. Beslut om att leva ihop och lägga pengar på bling istället för en rolig resa tar en tillsammans. Det vill säga inte alls, om du frågar mig. Om en nu tvunget vill gå ner på knä framför någon, så finns det roligare saker att ägna sig åt. Minst sagt.
Sen kan jag trösta Ebba Busch Thor med att könen och könsrollerna inte alls håller på att suddas ut, vilket hon ju lyfter fram ständigt och jämt. Även 80/90-talistföräldrar köper rosa till flickor och blått till pojkar och flickorna rider och dansar, medan pojkarna spelar fotboll och GTA och "Nej, Anders du kan inte ha örhänge, för du är pojke!"  
Saker förändras inte så fort, om alls. Feminism och jämlikhet är handling och inte ord och det handlas mycket lite, även om det pratas desto mer. Det är inte genom att lajka på nätet eller genom diskussioner vid middagsbord eller i personalrum, som du utmanar normer, om nu någon trodde det.

07 januari 2019

Och jag fattar fortfarande inte varför

En av de svåraste sakerna med att vara mig har alltid varit att fatta varför en hel del människor tycker så otroligt illa om mig. För så är det. Jag har i och för sig aldrig haft ambitionen att vara populär för sakens skull, men ändå, jag fattar verkligen inte.
Särskilt traditionella män triggas av mig, men även andra som jag inte haft så mycket med att göra ägnar mycket tid åt att ogilla mig. En gång katedermobbades jag inför hela klassen. Det var när jag gick i åttan, jag var en genomskinlig, sårbar, ganska ensam och utsatt unge. Ofta drömde jag mig bort och läste skönlitteratur istället för läxböcker och lyssnade på musik. Jag försökte ducka och sköta mitt. Men så fick vi en vikarie i Bild, som nog kände igen mig någonstans ifrån och började med hjälp av klassens hatare hacka på mig och förklarade inför hela klassen att jag var dum i huvudet och idiot och var det nu var. Ingen stod upp för mig och jag tittade ner i bänken och väntade ut lektionen. Och än idag vet jag inte vad jag hade gjort för fel, mer än att bara finnas till och vara jag.
Ganska tidigt blev jag politiskt radikal. Idag lyser skammens rodnad över en del saker jag tyckte då. Men det är rimligt att en ung människa testar åsikter, ser sig om efter reaktioner och blir sedd. Många vuxna män i min omgivning såg det då som sin uppgift att sätta den jävla ungen på plats. Etablerade män och familjefäder bankade ner mig i skorna. De kunde lätt ha passat och låtit mig säga naiva dumheter. Eller förklara sånt jag missuppfattat. Och sådär har det hållt på. Jag väcker känslor och är en sån där älska/hatamänniska, som få är likgiltiga inför. En sån sorts man som väcker det sämsta hos många andra män. Och jag fattar som sagt inte varför.

05 januari 2019

Ingen fågelsång

Jag älskar att gå i historiska miljöer och liksom fly iväg och försöka känna dofterna, höra fotstegen och ljuden av samtal och verksamheten som pågick. Min son tar mig och flickvännen till Vogelsang. Det är som att komma till solens tempel, det är undangömt ute i ingenting, en går av tåget vid en station som nästan inte finns och går längs vägar en gång gjorda av betong och asfalt tills byggnaderna dyker upp, gamla kaserner, verkstäder, skola, dagis, matsalar och allt som behövdes för att hålla i gång den sovjetiska basen. 15 000 personer bodde här, nu är allt skal och rester och vad som gömmer sig i marken, vågar vi inte fundera på. Och vi kan nästan höra kommandoorden på ryska och när vi tittar in i teatern, så är det som om balalajkor spelar och det sjungs högt, men här och nu är det tyst. Träd tränger igenom betongen och naturen tar tillbaka, hämnas. Inga fåglar som sjunger, men det sägs finnas både varg och björn och något okänt vilt ser vi på avstånd.
En dag packade ryssarna ihop det de ville behålla och bara stack därifrån. Nu går såna som vi här, såna som vill veta. Mina millennials var inte ens påtänkta då, jag var ung när allt vältes över ända och nu är det bara rester av vansinnet kvar. Snart är även det borta. Allt som kan slås sönder är sönderslaget och det är graffiti på många väggar. Spöken och andar har sällskap av målade figurer.
Sen är det en dag till och jag går ensam i mitt. Jag är lycklig när jag reser, när jag går bland levande människor och bland ruiner, när jag lyssnar på samtal och tittar på folk. När jag tankar inför den obönhörliga vardagen.

03 januari 2019

I Berlin med mina millennials

Frusna fingrar spelar Careless whisper på en gyllene saxofon. Caset ligger på den våta trottoaren, men få ids lägga några cent. Det har fallit snö i stora flagor och det luktar brunkol på kvällen. Jag gillar den doften, trots att det är miljövidrigt.
Vi är i Berlin. Som alltid kommer jag tillbaks hit och varje gång jag är här, så är det nya skimrande nyanser och inte bara historia, utan också nutid. Det är olika låtar och berättelser varje gång, från Marlene Dietrich till Nina Hagen och nu då en trött gammal melodiradiohit från åttiotalet. Jag har kids med, den yngste med flickvän och det är intressant att se hur de prioriterar. Millennials har inte samma vanor som jag, vilket är exakt som det ska vara. För dem ligger Mauerfall långt innan deras födelse, men de är intresserade och vill veta mer.
Min yngste blir myndig om några veckor, detta är ett avslut på barndomen, på något sätt. Jag tog hit honom och hans bröder för drygt sex år sedan också, vi har rest mycket. Vi pratar om historien och om oss, våra familjeissues och det som går i arv, både gott och ont. Så vävs världshistorien ihop med det lilla privata och jag känner hur skulden lättar, hur gjort får vara gjort. Nu kan vi vara i nuet och framtiden, precis som berlinarna på fiket där vi stannar till. Det är inte murens fall de pratar om, utan om fotboll och vädret.
Och på Alex går kidsen in och kollar på dyra märkeskläder. Jag tittar för hundrade gången på Fernsehturm med bollen längst uppe och funderar på om jag ska berätta om när jag bjöd en östtysk ciggförsäljerska på Marlboro. Antagligen inte.

01 januari 2019

Ett år utan kött

Jag hittade en libanesisk restaurang och beställde in deras vegetariska tallrik. Tog en Cola till. Det blåste, vintern på Malta är snäll, men lite vind och vatten blir det ändå emellan, så jag satt inomhus och såg Medelhavet röra sig på andra sidan vägen. En liten lugn ö i ett stort stormigt hav. Det var en fin bild, tyckte jag och kunde kryssa mitt 26:e EU-land. Jag var nyklippt och nyskild och dessutom slutade jag med kött. Det fanns inga argument kvar för att underhålla industrin bakom detta märkliga att föda upp djur, hålla dem i fångenskap och sen döda dem för att äta upp dem. Både etik och klimatfrågan blinkade med starkt rött ljus. Några veckor tidigare hade jag sagt just det till min kollega Karolina och hon sa helt enkelt till mig att sluta äta kött. "Ja, efter nyår", svarade jag. Och så blev det, med början på Malta.  Och det håller och det funkar. I vardagens enkla enkla pasta, precis som festens vackra anrättningar och resornas orientaliska snabbmat och kryddstarka grytor. Jag känner att det är rätt. Missionerar inte, men är i någon mån en del av den förändring jag vill se.