16 juni 2019

Jag är min stad

Min stad är en planet i många skarpa färger i ett lokalt solsystem där resten av planeterna skimrar i olika nyanser av blått och brunt. Min stad är ett undantag. Jag tror att jag kommer att leva nästan alla mina dagar här och sen dö här på den allra sista. Jag ska hålla mig vid hälsa och se till att döden dröjer, ska springa tunga och lätta steg i parker och längs stränder. Jag och Malmö mot världen, men inte i något slags narcissistiskt samförstånd, utan som ett förhållningssätt. Och på samma sätt som min stad inte är som skånska kommuner mest, på samma sätt är jag en främling i väldigt mycket. "Du är introvert", slår någon fast. "Du hämtar inte energi från andra, utan från dig själv, inifrån". Det är ju det. Så var det sagt. Det är därför jag aldrig passar i gäng och särskilt inte i grabbgäng. Jag skyr det där. Och min lördag spenderas hos en väldigt god vän, vi är två människor utanför normerna, fast på lite olika sätt. Jag tänker att det är tur att vi bor i en stad där folk låter oss vara och gå våra egna vägar. Hon bor ett nybyggt hus och jag i ett lika gammalt som jag själv. Vi är modernism och postmodernism, utveckling och fördjupning. Vi hör hemma här. Malmös mening är mångfald. Malmö är högt och lågt, vitt och brett, inte en tätort på en slätt som bara råkade hamna där. Stan är ett unikum och därför både skydd och älskad. Jag tänker inte skriva om sprängningar och skjutningar eller om ängslighet över att det händer så mycket nuförtiden. Hos mig finns en kamplust, en vägran att låta några andra definiera mig. Jag är min stad.

12 juni 2019

Anne Frank 90 år (om du kan leva, så lev)

När min dotter var 12 år så åkte hon och jag nattbuss från Köpenhamn till Amsterdam. Tror vi bytte på ZOB i Hamburg, men minnet kan svika. Framme på Amstelstationen tidigt på morgonen, så åt vi frukost på caféet. Vi hade inte bokat boende, så vi famlade lite, men det som fanns i vår prisrange var en camping som låg längst ut på ena tunnelbanelinjen så dit åkte vi och reste ett tält i regnet. Dottern var så där ungt intresserad av Anne Frank, jag tror att hon varit med sin mamma och lyssnat på ett av förintelsens ögonvittnen och fått boken rekommenderad av föreläsaren. Redan samma dag gick vi till Anne Frank Huis. Det var min andra gång där, första gången var på en av tågluffningarna, när jag var 16 år och lika frågande och sökande som nu. Jag går ut och sätter mig på balkongen och hör åska och regn. Jag älskar det, önskar att jag hade sällskap här ikväll, men lägenheten är 61 kvadrat av saknad ikväll. Men åskan ger lite frid och ro.
Min dotter och jag såg allt det där som en ser på Anne Frank Huis. Minnet av en ung människa, av liv och värdighet också när rädsla kryper in på bara kroppen. Och katastrofen sen som vi både vet mycket och lite om. Efter besöket gick vi till ett café och senare på dagen åt vi pomfritt med majonnäs, som en alltid gör där nere. Vi hade några fina dagar i Amsterdam och jag tänker att om du får privilegiet att leva så lev. Kämpa mot orätt, minns, sörj, men lev också. Jag har haft en tid nu av blickar inåt. Jag är i en berg och dalbana och ibland sitter jag och är en i något och ibland är jag hopplöst ensam. Men så kom det fina minnet tillbaka. Jag och dottern och våra kläder som blev blöta för att vi la dem utanför tältet. Doften av pomfritt och allvaret i en annan ung flickas öde.

11 juni 2019

Allt jag hade förstorat

Varje gång jag bytt lakan och satt in hundens matskålar i skåpet så kom hon tillbaka. Som en virvelvind i grön kappa ackompanjerad av tasstramp och jag älskade det. Med henne skulle jag göra allt annorlunda. Inte för mycket för snabbt. Men sen försvann hon. Och jag satt med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, som Winnerbäck sjunger. Det går ju inte för en rimligt vanlig människa att konkurrera med väl valda minnen eller drömmar om hur det borde kännas, tänkte jag. Det jag har att erbjuda är varken nostalgi eller romcom, utan bara vanlig illa kolorerad verklighet i ett dammigt hem. Så hon säger det flera gånger; vi ska bara vara vänner och när hon sagt det både i sängen, i köket och till sist ute på krogen mellan beställning och servering med några veckors mellanrum, så tiger jag eller hummar med. Vill hon träffa någon annan, så kan jag inte hindra det. Vi lever i svajpsamhället, det har aldrig varit lättare att ge upp och gå vidare för den som vill. Kontaktmöjligheterna är outsinliga, ändå är vi ensammare än någonsin. Hon frågar om jag är sur, men sur är inte ordet. Jag är mer uppgiven och naturligtvis ledsen. Jag duger inte som partner, jag är igen för någon en lekkamrat i väntan på den riktiga kärleken. Varje motargument skulle innebära att jag gjorde mig förmer än andra och det vore märkligt när min självbild är den rakt motsatta. Jag vill inte hamna där att jag säger att jag har finare filmsmak,  intressantare samtalsämnen, meningsfullare liv än dem som hon eventuellt tänker försöka ersätta mig med och att jag är ledsen för att jag inte roas av att spela Uno på min fritid med andra vuxna människor. Jag skulle inte bli så fin av det där. Du kommer att bränna dig igen, tänker jag också, de som uppvaktar dig stort och vackert kommer att byta skepnad lika snabbt. Men om det vet jag inget, inget alls. Jag håller käft. Jag minns när jag försökte skriva sånger för att vinna eller få tillbaks; jag satt i mitt kök vid bordet som nu står på balkongen med papper och penna och diktade och hoppades mig oemotståndlig. Men till ingen nytta. Vare sig den ena eller den andra fångades av den sortens amatörpoesi. Jag är inte Dylan, det fattar jag till sist. Mina ord stod sig dåligt mot gårdar och grillar, mot det traditionella paketet. Mot slutet av dagen var jag bara en världsförbättrare och barnpassare från Hisingen, strandad i Skåne och uppdragen på land. Jag kan inget göra, kan inte övertyga om att jag är roligare, trognare eller kan älska mer och bättre. Jag får ge upp. Och därtill är det tvåprsdagen av uppbrottet med Sara. Förhållandet med min egen Sara, hon som jag verkligen lovade trohet, vi som svor eden där Kattegatt och Skagerack möts i virvlar, försökte jag däremot aldrig någonsin rädda. Vi var kloka nog att låta det försvinna som bör försvinna. Ibland ska en stanna, ibland ska en gå. När är inte alltid lätt att veta. Jag sitter i förvirringen på en uteservering och ser människor passera. Allt jag vill är att duga lika bra som någon annan. Att få vara en som går förbi med ett leende.

09 juni 2019

Och här är resultatet: ensam

Vaknar utan att riktigt veta var jag är. Men så drar jag mig till minnes, jag ligger i min mammas soffa i Örebro och det är söndag. Åskandet verkar ha upphört och istället för dunder hör jag några fåglar från träden utanför och ljud från bildäck mot asfalt en bit längre bort. Gårdagens goda mat har blivit energi som färdats ut i kroppen och förbrukats eller lagts på hullet. Jag känner i magen att det borde vara dags för frukost snart. Vi som inte äter döda djur får äta större volymer mat än andra. Jag har vaknat i många sängar, men bara när jag varit ensam har jag haft problem med att orientera mig. I värmen med någon annan har jag alltid vetat var jag varit. Men så har jag det inte längre. Jag vaknar utan sällskap i min morsas vardagsrum eller i min egen bäddsoffa hemma i bostadsrättstvåan på Södervärnsgatan. Utan någon som är till besvär eller till glädje. Och den värme som finns är bara resultatet av dålig ventilation. Mitt rena tempel har blivit ett fängelse av ensamhet. Alla jag träffade tycks ha gått vidare till något de tror är bättre och jag står längs vägen som en självömkande liftare som bara vill hoppa in i de allra vackrast lackerade bilarna. Mitt relationsmönster upprepar sig alltid. Jag är den som växlar mellan att vilja vara fri, men som sen gråter: lämna mig inte ensam. Gå inte vidare. Det lilla barnet som i perioder låg på sjukhus utan att fatta varför de han älskade bara fick vara hos honom i korta skärvor av tid. Mönstret sitter i som en tvångströja och det paras med samvetskval, för jag har fått mer kärlek än någon kan begära och verkligen fler kärlekar. Jag har offrat en del för det där, närmast utplånat mig. Loggat in på dejtingappar som är som gammeldags dansbanor i Pajala, med sju kvinnor på varje man och sjukt traditionella sätt att göra saker. Brännvinsdoftande män i illasittande kostymer uppvaktar flickor i blommiga klänningar som snart inte kan skilja pärlor från vanligt grus. Jag har suttit i kök eller på krogen eller legat i sängar och låtsats hålla med om sånt jag tycker illa om bara för att få vara med. Egentligen vet jag att jag är intressant nog, har humor och självdistans och kan laga halloumi stroganoff. Jag borde duga för mig själv. Men jag gör som jag alltid gjort. Och här är resultatet. Ensam.

07 juni 2019

Om du ska hänga med mig

"Sooner or later, God's gonna cut you down", låter det ur min marshallhögtalare. Jag lyssnar på den sene Johnny Cash, för han var som bäst på slutet, han som de flesta människor. Men vi kan släppa gud för stunden. Jag förstår att begreppet utmanar många, särskilt med tanke på allt som gjorts och sagts i guds namn. Men vad du än kallar det, så måste du stå för något. Du måste ställa krav på dig och du får även ställa krav på andra. Allt är inte välkommet. Frågan som definierar dig, som säger vem du är och om du är välkommen i mitt liv är denna: tycker du att människor från andra länder ska få komma till Sverige? Ska du ha något med mig att göra måste du svara obetingat ja på det. Det kan hända att praktiska hänsyn gör saken svår, det kan hända att enskilda individer förtjänar en enkel biljett ut ur landet, men i detta Sverige ska du välkomna främlingar. Annars ser du inte på andra människor som dina likar. Du måste inte tycka om islam eller pizza, men du måste stå för allas lika rätt. Annars tycker du dig förmer och att du förtjänar förmåner som du nekar andra. Det kan hända att gränser måste finnas, men det är inget som är bra eller önskvärt.
Jag hör att jag borde ha förståelse för männen som bor vid nedlagda bruk eller granne med moskén och att jag borde prata snällt med dem och inse att när de uttrycker sig rasistiskt, så är det i själva verket för att de är ledsna och inte hittar sig själva i ett Sverige de inte känner igen. Men de kan ta det med sin terapeut, för varje människa får ta ansvar för sina val. Det är liksom grunden i min människosyn. Alla val kostar något. Jag tänker fortsätta att konfrontera de som kallar sig Sverigevänner, men verkar hata vårt land eller de som kallar sina värderingar kristna, men inte gör mot andra som de vill att andra ska göra mot dem. Och mitt liv får de hålla sig utanför. Ni kan säga att jag stänger in mig i en bubbla. So be it.

06 juni 2019

Vi som inte gick bögigt

”Gå inte bögigt”, sa han till mig i den långa korridoren på tredje våningen på gymnasieskolan där min tid mest ägnades åt att upprätthålla relationer eller drömma om någon som fanns där, men som jag aldrig vågade närma mig. Mitt bögiga sätt bestod i att ha mina skolböcker i en domuskasse på armen. Så gick bögar, enligt min klasskamrat som antagligen aldrig levande livet stött på en öppen bög. Det var ont om dem i Fiskebäck, där han bodde på den tiden. Han hade någon ide om att bögigheten kunde smitta av sig på honom och minska hans chanser till en lång och varaktig relation med någon och det fick jag ju inte stå i vägen för. Senast jag hörde något om honom var han gift med en thailändska. Hoppas det blev en lycklig relation. Själv sitter jag på min balkong i kalsonger och med kaffekoppen på den smutsiga duken som täcker mormors gamla köksbord. Nej, jag gick aldrig bögigt mer, minns jag och bejakade därmed homofobin som rådde på Majornas gymnasium precis som överallt annars. Jag skyltade med radikala åsikter, men jag blev en anpassling i det sociala livet och det höll i sig och håller väl i någon mån i sig ännu. Jag kom ur ensamhet och återvänder ofta till ensamheten. Så glad att få vara med i olika sammanhang och med vissa personer att jag efter bästa förmåga försökt bli precis den som omgivningen önskat att jag vore. I vänskapsrelationer som i alla andra sammanhang, jag är den som riskerar att gå bögigt, att göra bort sig, jag har varit så tacksam över smulorna som blivit över att jag tagit mer skit än vad som är rimligt. Det trodde ni säkert inte. Jag har jagat rätta svar istället för mina svar och när inte de svar jag kommit med godkänts, så har krisen varit total och min självömkan har tagit över min kropp som cancer.  Jaja. Kaffet kallnar och jag önskar att jag kunde säga att jag blivit en ny människa. Men jag tror inte på revolutioner, utan är en förhärdad reformist. Och jag vet att jag borde lämna min balkong och tilllkortakommanden och istället kommentera det danska valet, leendet hos den kommande statsministern, sossen som tycker att flyktingar ska sitta i läger istället för att promenera på gatorna i Köpenhamn och Århus. Kanske borde jag också kommentera att ännu en skånsk kommun utsatts för Machtubernahme och nyheten om att den organiserade rasisten som satts att leda Svalöv faktiskt sagt rasistiska saker. Och, nej, det är inte underpriviligierade stackare som röstar brunt, det är skånska gnällmånsar som är vana vid att få saker utan ansträngning. De araber de hatar är lika sällsynta där de bor som öppna bögar var i min ungdoms miljöer. Hur vore det om (inte alla) män i Svalöv, Bromölla, Hörby, Svedala, Veberöd och ellerstädes faktiskt tog och växte upp?
Antagligen borde jag också ut och springa en runda, för en sund själ i en sund kropp och allt det där. Men istället dricker jag upp kaffet och ser ett avsnitt av Handmaid´s tale, vilket får mig att tänka på Ebba Busch Thor. Hon gick heller aldrig bögigt. Det kan jag i alla fall inte tänka mig.

02 juni 2019

Jag kapitulerade

Förra året vid den här tiden skulle jag sprungit Stockholm maraton. Det var det första loppet på den nya ettvarvsbanan och jag skulle gå i mål på en tid strax över fyra timmar. Jag hade det i mig. Men solen sken i maj och början av juni 2018 som aldrig förr. Det blev ingen marastart, det blev en dag i parken med burek och läsk och ännu hade mitt ex inte sagt upp bekantskapen, så när hon oroligt och ombryigt frågade om loppet så sa jag som det var. Hon tyckte att jag var klok och det var inte bara för att hon egentligen aldrig tyckte om mitt maratonspringande, utan för att det var ett rimligt val denna heta junidag. Att veta när en ska ge upp är en konst. Det finns inget svårare än att kapitulera, för allt du hör är om att kämpa och anta utmaningar, särskilt som man och särskilt som medelålders wannabe inom olika områden. Men jag behöver inte prestera för att duga. Det räcker fint att vara en bra människa. Men redan att vara det i mina egna ögon är svårt. Ska jag ställa högre eller lägre krav på mig och andra, ska jag vara följsam eller tuff?Jag gav för en gångs skull upp den där lördagen, struntade i vad som skulle hända, vad någon månde tycka, vågade vägra prestera. Det var en brytpunkt i mitt liv, ett år efter skilsmässa och oro i familjen. Löparna sköljde sina strupar och huvuden med vatten, jag satt i parken med min balkanska mat och hörde näktergalssång och tittade upp mot molnen. Jag kapitulerade. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det.

30 maj 2019

Cyklar genom Staffanstorp

Cyklar genom Staffanstorp. En blåbrun tur på den röda dagen. Något ska en ju göra innan regnet faller. Men Staffanstorp är vare sig mening eller mål med min resa, det är en transitsträcka, som de förslutna vagnarna mellan Sassnitz och Bhf Friedrichstrasse när det begav sig, för att ta en referens som ingen under 45 sätter. Men i Staffanstorp finns ingen station, det är bara rostig överasfalterad räls. Här är det SUV-ar och bensinupproret som är den trafikpolitiska agendan. Industriorten blev en pendlingsort till de betydligt roligare städerna Malmö och Lund. Men trots att de sitter som en parasit mellan två värddjur finns här en kaxighet. Mycket har stått i tidningen om den här kommunen, så jag får stanna och googla. Jag ser en bild på Christian Sonesson, moderat kommunalråd. Han ser ut som en sångare från slutet av femtiotalet eller början på sextiotalet, ni vet mellan Elvis och Beatles. Okej, en ska inte gå efter någons utseende. Det är ofint. Men en kan inte låta bli att fundera på om hans femtiotalsutseende kanske undermedvetet speglar hans reaktionära ideal. Ingen vet. Och han tar sitt förnamn på allvar, när han svingar sitt barnsliga plastsvärd mot väderkvarnarna i Kyrkheddinge och Hjärup. Ett korståg mot de otrogna i Staffanstorp. Det såg vi inte komma och det blir en del av den växande skam en känner inför det Skåne som jag en gång valde att bli en del av.  Men Christian är obeveklig. Här får inga IS-krigare eller beslöjade barn sätta sina fötter. Då får de med Christian att göra.  Jo, ni frågar med rätta om vilka IS-krigare som skulle kunna få för sig att komma hit. Och hur någon skulle veta att de var IS-krigare. Och ni frågar med rätta varför det skulle vara bättre om barn med slöjor inte kom till skolan, än att de faktiskt får komma som de är. Som jag med min gröna yankeeskeps. Och den som försöker ta debatten och hänvisa till juridik eller rimlighet förlorar såklart, för du vill väl inte dalta med terrorister eller hedersförtryckande muslimpappor, va? Den kan du inte vinna. Släpp det och gå. En man är ute och rastar sin hund som springer hit och dit på cykelbanan och vi tittar på varandra och ler lite grann som en gör. Jag kan inte låta bli att fundera på om han är SD eller en sonessonsk brunmoderat. Och i så fall varför. Det finns mycket jag inte förstår. Är den brunblåa handlingskraften mot sånt som inte ens finns i kommunen en eskapism, en flykt från hönsgården, en önskan att vara mer än en tråkig villaförort? Det kan en fundera på.

29 maj 2019

På jobbet, dagar som dessa.

Det är väl bara att acceptera: jag är inte på topp i dessa dagar. Det är lite existentiell pingpong. Så får det vara om det vill. Jag vet vad som triggar det och jag vet att det går över. Det är fördelen med att inte vara så ung längre, en ser ljuset i tunneln, för att använda en sliten metafor. Och den som fattar fattar. Någon vän som ser igenom mig oavsett vad, hon och hon som alltid kan läsa mellan mina rader.
Men på jobbet märks inget precis. På jobbet är jag på jobbet. Jag kommer och omringas av barn som vill berätta, vill finnas och utvecklas och får jobba med de finaste kollegorna i världen och även backa upp föräldrar som är oroliga eller roliga. Det är min skyldighet att leverera det som ska levereras, fånga upp det som ungarna går i gång på och inordna det i det som pretentiöst nog kallas undervisning även i förskolan. Det funkar inte att gå där och deppa eller grubbla. Det är skönt att slippa, dessutom. För mitt jobb är ett jobb, lika mycket som andras. Dagisnivå är hög nivå. Vi har mål och visioner och en verklighet som ibland krockar med det och förstås för få utbildade och för lite av allt, ja ni vet. Jag har åtagit mig ett uppdrag och hur som helst är mina kval triviala jämfört med hur en del ungar har det. Ojämlikheten i upoväxtvillkor får mig att vilja gråta. Men jag kavlar upp ärmarna istället. Jag får ibland höra att det är gulligt och fint att jobba med små ungar. Särskilt som man får jag i öronen hur bra jag är som nedlåter mig att ta ett kvinnojobb. Men Florence Nightingale är död. Och även om små ungar är jordens salt, så jobbar jag med det jag gör mest för att jag är hyggligt bra på det och för att det gör en skillnad i världen. Könskromosomerna är i det sammanhanget utan betydelse. Jag är här på jorden för att förändra och jag ska varken förminska eller förstora min betydelse. Andra har andra ingångar i yrkeslivet och det är väl bra så. Relationer är för mig allt. Att möta andra där de är och ta det därifrån. Utmanas av det jag inte från början kanske kan eller fattar, men vila tryggt i yrkeserfarenheten. Det är ljuv musik när det funkar. Hemma får jag lov att vara ledsen och tvär och kräsen i mitt umgänge. Över min tröskel kommer inga skithögar eller rasister. Ibland vill jag vara helt ensam med mitt eget. Men på jobbet måste jag möta alla med ett leende. Även dagar som dessa.

28 maj 2019

Och måndagen är bara timmar bort

It ain't easy, livin' free. Det är AC/DC som poppar upp i mina öron, när jag går de hundra metrarna från hemmet till Södervärnsskolan, för att dela ut valsedlar. I höstas gick jag hit och röstade, avpolletterad, avgiftad från politiken. Men i längden går det inte att stå bredvid när dina bröder och systrar blöder. Jag har ingen övertro på min förmåga att förändra, men jag vill gärna kunna se mitt barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde något i alla fall. Det är inte lätt att leva fri. Du längtar efter sällskap och sammanhang, efter att bli älskad och åtrådd. Inga rasister står och delar ut valsedlar. De gömmer sig i våra hoods, idag så dominerade av hårda röda nyanser. Jag pratar med en vänsterpartist om psykiatri och missbruk. Hon bor på andra sidan Bangatan. Vi är med i samma bubbla, för en vill komma hem till någon som håller med en. Du vill gärna hålla med någon som ser dig. Så blir det privata politiskt och det politiska privat. Vi som delar ut valsedlar vet att rasisterna kommer att få många röster i år. De som avskyr Sverige allra mest, pratar mest om det svenska och de som aldrig är mot andra, som de vill att andra ska vara mot dem pratar mest om kristna värderingar. För mig räcker det att göra mitzvah så gott en kan. Fukt tränger upp genom mina röda converse och det är obehagligt. Om tolv timmar ska jag dricka champagne och dansa. Vänsterpartisten och jag pratar relationer. Hon vill inte vara exklusiv med en partner, säger hon, vars parti så ofta anklagar andra för svek. Jag tänker mer att var och en måste hitta sitt sätt. Jag tillhör ingen missionerande religion, det finns alltid mer än ett sätt att vara på.
Och dagen blir kväll och vi gröna dansar segerdans och dricker bubbel i vår bubbla. När vi sitter och pratar säger jag helt impulsivt: "Vem får för sig att gå med i Centerpartiet egentligen? Det är som att hålla på Öis". Vår kanslist Madde skrattar och vi nickar åt varandra, Göteborgare emellan. "Ni fattar inte. Här finns ju bara ett lag", säger hon sen. Ja. MP är politikens GAIS. Fattar ni så fattar ni. Sen firar vi igen. Vi väljer att jämföra med riksdagsvalet och då är det en stor framgång. Vi säger så. Ibland får en älska det en har, snarare än att drömma om något bättre. Och måndagen är bara timmar bort.

24 maj 2019

Utdrag ur mitt manus

Berättelsens manlige huvudperson är en ensamstående förälder som tillbringad en del tid i Israel. Nu är han i Sverige igen och cocoonar i sin lägenhet.

Nätdejting blev mitt gift för en tid. I mitt nya liv i min lilla stökiga lägenhet ingick en dator med en gigantisk skärm som flimrade blåaktigt innan man kunde se vad som dolde sig där inne. Modemet var långsamt och det var dyrt att koppla upp sig, men det var en ny värld där ute som uppdagades. Jag gick hemma och skötte mitt på kvällarna och när Johanne somnat var det bara att sätta sig framför skärnen och logga in. Det var maximal utdelning för minimalt insatt kapital. På en sekund var jag ute i stora världen. Det skulle inte dröja länge innan jag fick en fast lina ut i denna värld, men än fick jag lyssna på några minuters sprakande innan jag blev insläppt eller i fångad i nätet
Och giftet och beroendet satte bo i min kropp. Det smög sig in genom porerna och vidare under huden och sedan var jag fast.. Det är väldigt enkelt att drunkna i havet av ansiktsbilder och mer eller mindre smart formulerade texter. Att skicka meddelanden per dator är enklare än något annat. Så mötte jag Jenny och Erika i tur och ordning. Det gick fem män på varje kvinna, så man fick vara noga med att välja ett nickname som stack ut och en text som sa nåt. telavivian69 tyckte jag lät fräckt och spännande och jag beskrev mig som en trygg äventyrare med en söt dotter. Det kunde inte bli bättre. Nu var ju inte det så svårt, för de flesta män på sajten var nätt och jämnt litterata och hade bilder på motorcyklar och tatueringar på sina sidor. Jag var lite förmer, lite svårare och smartare, tyckte jag. Parat med lagom politiskt korrekta åsikter som sålde som jordgubbar på midsommar. Jenny och Erika lät jag in i mitt liv. Två vackra eller i alla fall söta kvinnor som sökte den stora kärleken. Jag sökte glömma och gå vidare. Bilderna på Jenny och Erika har nu försvunnit i kraschade hårddiskar och tappade minnen men det dåliga samvetet över att ha tagit för sig av kärlekstörstiga själar bara för att sen försvinna ut från scenen utan vare sig applåder eller inrop är tatuerat på insidan av skallen för alltid. Jag gjorde illa. Det spelar ingen roll att det inte var meningen. Vad är förresten meningen? Jag säger det jag säger och gör det jag gör. Det får jag stå för och bära med mig och ibland hjälper det inte ens med att ta ett steg tillbaka och be om ursäkt. Detta "förlåt" som man predikar för minsta unge, den botgörelse, det avlatsbrev som ska göra allt ont ogjort. Jag tror inte på det. Du får bära dina ärr. Du får leva med din skam. Men mot slutet av dagen var det ändå ingen som rymdes i min och Johannes värld. Till sist hade det ändå blivit för krångligt att involvera andra i vårt. Och att bara bli förälskad i kärleken och att klicka vidare riskerade att göra mig hård, som en mellsnchef som scannar igenom anställningssndökningar. Och det ville jag inte bli och vara. Kvinnan i mitt liv hade jag ju redan mött. Det fanns en som borde ha varit där med oss ivår vardag och vår fest. Jag skulle inte för mitt liv begripa varför hon valde bort oss. 
Troligen var det så enkelt som att hon faktiskt inte var kär i mig, inte älskade mig på det sätt som man ska om man ska leva med någon och att hon dessutom såg mig som den bättre föräldern. 
Jag slog bort allt det där för en stund och loggade in på nytt efter ännu en av dessa eviga utloggningar. Min skärm flimrade och jag scannade igenom sökmotorns utbud av kärlekstörstande kvinnor. Ju mer de skrev att de bara var ute efter lite kul, desto mer kunde man vara säker på att det inte var så.

22 maj 2019

Korkade kontrakt och glänsande viktigpetterföräldrar

Jag är en sån där förälder som kanske inte alltid tvingade mina barn att göra läxan och mina barn är som jag, smarta men inte särskilt framgångsrika i skolan. Några av i klanen oss har bokstäver, andra har det inte, men just skolan och vi synkade inte till hundra procent, vare sig som barn eller förälder. Vi hamnade i korridorer eller hos specialpedsgogen, vi blev tillsagda att skärpa oss, annars skulle det gå illa. Inte i något läge hade skolan ansvar för att de inte lyckades med sin uppgift. Jag och andra föräldrar förväntades undervisa våra barn på kvällstid, trots att det är just det vi utbildar och betalar lärare att göra på dagtid. Jag kan gissa att samma öde kommer att drabba i alla fall några av mina barnbarn. Egentligen är det samhällets förlust att det inte tagits bättre vara på de törnbladska talangerna och inte våra. Vi klarar oss och har goda liv. Men merparten av de högre utbildningsplatserna, stipendierna och prestigefyllda jobben går till jasägare och medelmåttor som bokstavligt talat lär sig läxan utantill och får frökens beröm. Och värre blir det. Idag kan vi infoga introverta tjejer och brötiga killar i gruppen som offras i skolan. Lärarna har varken pli på boysen eller ser de tysta tjejerna. En kan tycka att skolan kunde ha annat att göra än att hitta på korkade kontrakt där viktigpetterföräldrar ännu en gång kan glänsa på vår bekostnad. Det är så jävla folkpartistiskt dåligt att jag får spader. Sossarna i Malmö skulle om så krävdes krypa på alla fyra med kaffe på sängen åt fdfp i stan. Så viktigt var det att knäcka alliansen. Därför tar de detta förslag som osar av klassförakt och funkofobi. Har vi otur är det bara början. Den fulla innebörden i att brukare i en kommunal verksamhet ska intyga att de aldrig ska kritisera den hur usel den än månde vara orkar jag inte ens tänka på. 

19 maj 2019

Allt annat är lika med döden

Det är en ljummen bris på ön där jag föddes. Det byggs om och nytt. Min svåger och jag går av på Hjalmar och ser oss om. Slum blir till dyra nyproducerade hyresrätter. Hit följde jag en gång en tjej som jag träffat inne på Liseberg. Hon såg ut att kunna bli en av mitt livs stora kärlekar och vi trodde väl gör stunden att vi kände och gjorde som inga före oss. Vi hade en trevlig kväll. Då som några gånger efter det med andra gav jag henne en gloria hon aldrig bett om. Men när hon väl klivit på buss 21 och åkt iväg så sågs vi aldrig mer. Jag ringde en gång, men ingen svarade. Men det var ungdomsdagar och ont blod koagulerade fort. Ganska snart fångade en blond liten tjej på hållplatsen på Frölunda torg mitt intresse. Livet gick vidare som det alltid gör. I staden där jag kommer ifrån är många gator och parker kontaminerade med minnen. "Allt är bättre här i stan nu", konstaterar en kompis och jag över en kaffe och kaka på ett fik i skuggan av kopparmärra. Och det stämmer ju. Bägge mina städer är jävligt mycket roligare än förr. Bilar trängs tillbaka för uteserveringar och cykelbanor, mitt gamla regemente har blivit en rolig marknad och stan, städerna är paletter med färger och nyanser dom vi aldrig såg förr. Minnena hjälper mig att njuta av nuet. All tur, otur, goda och dåliga val har satt mig där jag är nu. Alla jag hållit i hand, alla lägenheter och parker jag promenerat genom, alla perronger där jag stått och väntat lever och finns i mig. Ibland bränner det av skam, men oftast bara är det. Det blev vad det blev. Den som längtar tillbaka är en idiot. "Gå framåt i vagnen" , tänker jag när jag passerar KD:s valstuga. Så när jag verkligen får en skitdålig tid på Varvet så väljer jag snabbt som fan att anmäla mig till nästa års lopp. Framtiden, please. Allt annat är lika med döden.

16 maj 2019

Det blåser nästan jämt

Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Jag märker det när jag cyklar hemåt från Fritidsförvaltningens kontorsbyggnad för andra gången idag. Märkte det också ute i Hyllie på studiebesöket, precis som jag märkt det under vinterns och vårens alla löprundor. Fritidsförvaltningen har sitt kontor på Mäster Henriksgatan, det är hipsterkvarter, Saraexets hemmaplan och det är oro och en doft av nybryggt finkaffe i luften och män med knut på huvudet sitter på den gamla alkispuben och dricker grumlig öl med ansiktena vända mot solen. Två gånger fick jag som sagt cykla sträckan mellan hemmet och hipsterland, eller rättare sagt fyra och den grundläggande orsaken till detta stavas ADHD och uttalas glömska, min iPad blev kvar i mötesrummet efter dagens sammanträde. Ingen annan glömde, bara jag. Så är det ofta. Det fanns en tid då jag såg mig som en loser, som en som inte klarar något och nålstick från andra får mig emellanåt dit igen. Men jag tänker att jag har annat än effektivitet och gott minne, jag kan människor och känslor. Du behövs med din ordning och reda, men utan mig blir det ingen balans. Hemma ligger en ensam geisha i sitt virade papper i fruktskålen i köket, som ett minne av något. Den får vara där. Kanske kommer någon och äter upp den vad det lider. Jag går ut på min stora balkong och dricker lite juice. Det har varit en intensiv dag. Möten och verksamhetsbesök; det är svårare än att vara på jobbet. Rörelse och blåst. Vi på lördag springer jag Göteborgsvarvet, det kan vara fjortonde gången eller så, jag minns verkligen inte. De 25-åriga gasellerna kommer att springa om mig, liksom ålderskrisande 40+are med svindyra garminklockor och tvåtusenkronorsskor. och so be it. Jag springer inte för att bli yngre eller för att göra tider. Mina skor som köpts på extrapris tar mig runt min gamla hemstad  för hälsans skull, kan jag slippa bli som tanten i lägenheten bredvid, nedbruten fysiskt och psykiskt, så ska jag. Precis som jag jävlar i det reste mig 2014 efter att hjärtat nästan slutat slå och faktiskt tre månader senare hängde medaljen i ett band runt min hals. Och så som jag ser på mitt springande ser jag på uppdraget i fritidsnämnden och när vi kollar in hallar vi låtit bygga för att ungar ska kunna cheerleada eller spela basket, slå volter eller hoppa långt, så är det inte för att få fram nya Zlatans eller höjhoppslinusar. Den som kan röra sig är fri. Den som har hälsan kan förändra världen. Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Men ibland lyser ändå solen.

13 maj 2019

Vi ses på Södervärnsskolan, söndagen den 26 maj.

Cyklar hemåt med femtiotalsschlager i öronen. I korsningen Parkgatan/Ystadsgatan krockar jag nästan med en stor BMW. Föraren har stora svarta glajor. Vilken hårding. Kanske bor han i området. Undrar om han kommer att ta en valsedel ur min hand nästnästa söndag. För jag kommer att stå där och dela ut. I'm stuck with the party. Jag har försökt att lämna, men MP vill liksom inte lämna mig. Först var det 2002, jag var nybliven fyrabarnsfar och livet var struligt, hektiskt så jag trappade ner, nöjd med vad jag gjort av MP-Malmö. Jag kunde vila ett tag. Sen 2015 när vi vek ner oss i flyktingfrågan samtidigt som antisemiter tycktes ha fri tillgång till uppdragen. Och så nu senast när valberedningarna i Malmö och Skåne inte var överens med mig om att jag borde ha en plats i den gröna solen. Jag drog mig tillbaka, trodde jag. Kampanjade inte, delade inte ut valsedlar och gick inte på valvakan. Satte punkt.
Det kunde vara dags. Jag hade haft uppdrag sedan 80-talets slut. Första gången jag kom in på ett MP-möte fick jag en chock. Det var så amatörmässigt, så fullt av healingfeeling och uselt. Här fick jag gå in och göra något, kände jag, ömjuk som alltid. Jag valdes också in i partistyrelsen på en stormig kongress. På en kafferast sa Krister Skånberg till mig viskande: "hur många av människorna här inne skulle du kunna se i en regering?" Nä. Någon, kanske. Det var taffligt, men vi redde upp det. 1994 valdes jag till förstanamn i Malmö. Alternativtanterna försvann, inklusive den fd riksdagsledamot som sade sig tveka mellan MP och KD. Så var jag stans ledande miljöpartist i åtta år. Jag var ofta dryg och bessrig, överspänd och jobbig. Fick ovänner och motarbetades. Ja, gud. Men hellre göra fel ibland, behöva ändra sig och tas ner på jorden än att inte göra något alls. Någon borde jag fortfarande be om ursäkt. Och vice versa. Det är svårt att veta hur mycket en förändrar här i världen. Men jag vill vara ett litet eller stort kugghjul i maskinen som gör världen till en lite bättre plats och det har jag varit. Och är. Jag tror det varar livet ut. Nu från en plats lite längre bak i ledet. Jag ska se och hjälpa till att lyfta folk som inte var födda den där dagen då jag för första gången steg in i MP:s sunkiga lokal på Davidshallsgatan.
Vi ses på Södervärnsskolan den 26 maj. Kom och ta en valsedel ur min hand och byt några ord.

12 maj 2019

Kanske hör jag till ändå?

Jag gick och köpte en ny trampa till min cykel hos den lokale cykelhandlaren. 150 kronor inklusive montering. Cash direkt ner i fickan. It is hard to be a saint in the city. Sen cyklade jag till Lund längs den gamla Lundavägen, Arlöv med det halvt nedlagda konsumvaruhuset, Åkarp med villor och så en lång transitsträcka genom det förfärliga Staffanstorps kommun. Det var vackert och inte värst mycket vind heller. Gula rapsfält och grönt för övrigt. Vackert, nästan så vackert som det kan bli. Det är svårt att fatta att de som lever i den här sköna omgivningen så flagrant hemfaller åt småaktighet och avsky mot de allra svagaste. Just här i välmåendet jagas det tiggare och spöken. Precis där harmoni och klorofyll borde fylla luften vänder folk det mjuka inåt och taggar utåt. Jag kan inte förstå det. Och sen i Lund, då. Hjulen slutar att rulla på praktisk asfalt och möter istället knagglig gatsten. Fint, men opraktiskt. Är det inte så Lund är? Fint, men opraktiskt. Men jag gillar det. Den konstiga icke-skånska dialekten och folk inne på Gleerups som diskuterar litteratur och livet. I Lund är jag en främling, men det är jag väl på de flesta ställen. Ensam och utanför. Det är bara så det är. Och jag förstår så väl att det söks sammanhang, att alla vill ingå i något och att det ibland blir rätt och ibland blir hur fel som helst. Så vem är jag att slå mig för bröstet? Pratar med en vän om varför livet alltid krånglar till sig, varför mina relationsmönster blir som när jag spelar wordfeud, jag är så inriktad på att inte förlora så att jag har svårt att vinna. Jag är rädd för svek och har lätt att känna mig övergiven. Jag får inget svar, förstås. Det är kanske bara att omfamna sitt öde. Sen cyklar jag hem igen. Det går alltid fortare att ta sig tillbaks till Malmö. Fortare än jag kunde tro dyker Kirseberg upp och sen Värnhem och så är jag snart nere vid parken, rondellen och lilla ICA igen. Jag ler. Hemstaden har en dragningskraft. Kanske hör jag till ändå?

09 maj 2019

Aldrig får vi vara olyckliga

Solen går ner och jag ser hur den färgas orange eller röd eller vad det nu är för nyans. Jag borde tycka det är jättevackert, men jag tänker på vulkanutbrottet Pinatubo. Färgade inte det himlen i fina färger? Jo, så var det. Sen dricker jag kaffe, fast det är sent på kvällen. Jag är trött på mig själv trött på att så lite blir till något, trött på att inte riktigt nå fram till någon eller något. Inte ens semestern är ordentligt planerad. Det är då jag tänker att jag kanske har en depression. Att jag måste gå till doktorn. När jag springer lyssnar jag på ett inslag på P1. Tio procent av Sveriges befolkning står på antidepp. Det är inte rimligt. Livet är en berg- och dalbana och så många människor kan inte vara psykiskt sjuka. Vi har såna förväntningar på livet. Det ska vara slutet på romcomen hela tiden. Aldrig får vi vara olyckliga. Vi tar piller mot det. Själv väntar jag tills det planar ut igen. Tre små fåglar utanför mitt fönster sjunger att allt ska bli bra. Kanske ser solnedgången ut som något annat. En aperol spritz eller något annat gott. Det är i betraktarens öga.
.

06 maj 2019

Dejta som en sosse eller som en vänsterpartist?

Lyssnar på Omkring tiggarn från Loussa när jag cyklar till jobbet. Dan Andersson är en trigger för skallen. Det har stundtals varit en jobbig helg. Mitt huvud har ibland nästan sprängts av tankar. Det är så det måste bli ibland. Jag är inte rädd för mina känslor och tankar, utan har vant mig vid att både tårar och skratt är nära. Ibland är jag en rolig fan, men ibland tar det oroliga över. Några av oss är helt enkelt mer som en klättring i Alperna än en roadtrip genom prärien. Helgens största begivenhet var att bemästra ensamheten. Jag läste, skrev och drack två glas vin på lördagskvällen, för nu klarar jag det. Hade det prima. Sen träffade jag barn och barnbarn på söndagen och fick social in- och output.
Ensamhet och flersamhet. Dear me. Jag saknar att ha någon som självklart finns där, det måste jag medge. Jag vill vara älskad och bekräftad och älskar och bekräftar gärna själv. Men dejtingkulturen är som politiken, några är som sossarna och tar vem som helst bara för att få vara i centrum och känna sig som en kvinna eller man och andra är som V, ensamma och avvisande för att endast det bästa, den perfekta, det himlastormande, slutet på romcomen är bra nog. Allt som ser ut att innebära kompromissande bläddras förbi.
Jag vet inte vad jag själv är. Därför håller jag mig undan från dejtandet. Kärleken får hitta mig, eller så är den redan här utan att jag vet det. Hoppas på det. Och nu jobbar jag och grubblar mindre. Om bara någon timme kommer jag att sjunga Racing in the Street och GAIS läktarsånger. Ibland är vardagen att föredra.

04 maj 2019

MP: för många kaptener och för få sjömän

Partiets kongress börjar. Själv cyklar jag till jobbet, det är en vanlig jobbfredag och korsningen Industrigatan/Nobelvägen är snart färdig. Det borde den varit för länge sen. Konstigt att kongressen är en vanlig vardag. Det är väl rimligen en smula exkluderande, men kanske inte så lite typiskt för hur det har blivit med oss. Utgångspunkten för partiet är att det politiska arbetet utförs av arvoderade på dagtid. Kvällsmöten och helger är så jobbigt. Då vill folk ju grilla med familjen eller vad de nu har för sig. På alla möten jag varit på i MP under de senaste åren har mantrat varit att vi måste skynda oss. Det sätts sluttider och inget diskuteras färdigt. Känslan blir att besluten redan tagits i någon korridor nånstans. Skutan MP drivs med många kaptener och få sjömän. Det produceras många dokument och de får ersätta omdöme och samtal.  Ser också att det står SKÅNE och inte Malmö på våra valda kongressombuds namnskyltar. Malmö är fan inte Skåne. Vi har noll och intet gemensamt med Perstorp och Bromölla eller i varje fall inte mer med de ställena än med Hofors och Kalmar. Men det är säkert uttänkt i all välmening. I stadsdelen där jag bor, Möllevången med omnejd, röstar folk inte på MP längre. Partiet har misslyckats med att sälja in kompromissandets välsignelser och dessutom har skandalerna när diverse islamister lyckades eller nästan lyckades bli valda till viktiga poster skadat oss. Folk här röstar på V, trots att de såklart inte vill att alla falafelställen ska ersättas av ett stort statligt Falafel-Clock. V syns på stan, de sitter inte och skriver dokument som döps till svulstigheter som MP2031. MP kan inte utreda fram ett existensberättigande, det måste visas ute på stan. Det är inte heller fjäsk för konservativa lantisar som är räddningen, det är här på Möllan som MP lever eller dör. Tro mig, jag är en lojal medlem sedan många år. Jag är inte i närheten av att rösta på V. Men de fattar grejen. MP: för många kaptener och för få sjömän. För ytliga analyser och för bleka representanter. Partiet måste ta landet med storm och inte vädja om röster. Min tro har försvagats och jag inser att jag numera är tämligen irrelevant i den gröna rörelsen. Men detta var mina fem cent.

03 maj 2019

”Krossa sionismen”

Jag kollar igenom mina israelbilder från alla mina resor dit ner. Sara på stranden i Tel Aviv, med Yafo i bakgrunden, falafelstället på torget i Safed, utsikten från Masada, lekande barn i den judiska bosättningen i Hebron. Barriären och torget i Ramallah, med två barn framför en julgran av plast. Jävlar, så många bilder det är. Jag har sett det där landet eller landen, från Eilat till gränsen mot Libanon och från Medelhavet till Jordanfloden och Döda havet. Jag tror jag känner nyanserna ganska bra. Ingen behöver dela mina analyser om att Israel behöver vara starkt militärt och att det inte bara är att släppa Västbanken så som Gaza och Sinai släpptes. Det går såklart att tycka att jag har helt fel. Men det är ingen tilltalande tanke att ha Knesset och Klagomuren inom skotthåll för Hamas och Islamska Jihad. För det är vad som skulle hända, med all sannolikhet om Israel gör så som världssamfundet kräver. För en Israel kommer säkerheten först. Inte till varje pris, men till ett högt pris. Få israeler ser något nöje i att skicka sina nittonåriga döttrar till checkpoints utanför Jenin och Nablus. Knappt ens någon. Att israeler ändå i hög grad röstar på partier som säger såna saker, beror på att de inte tror så mycket på alternativen. Vänstern misslyckades med att skapa fred. Efter Osloavtalet kom självmordsbombare.  Min mission i Mellanösternfrågan är att nyansera bilden av Israel. Ja de har en högerregering, men det har Danmark och Norge också. Ja, det är klart att det sker övergrepp och misstag. Men ändå. Ingen står på Amiralsgatan i Malmö och sjunger om att Oslo ska jämnas med marken. Det vore bara märkligt. Men bilden av Israel är en annan än bilden av Norge. Fragment som gör frågan och Landet obegriplig för dem som inte tar sig tid att verkligen resa runt på riktigt i landet eller läsa utanför den palestinapropagandistiska filterbubblan. Så att unga, inte så smarta, SSU-are skriker korkade slagord är mer en produkt av en slapp analys och bilder på TV och på plakat än en verklig övertygelse om att Tel Aviv ska jämnas med marken.
Och eftersom antisemitismen hänger ihop med israelkritiken, så behöver bilden av Israel nyanseras i vårt land, precis som på många andra håll. Freden kan komma när du ser en människa och inte en jude. Eller en arab, för den delen.

02 maj 2019

Och nu: framtiden

Hon var det vackraste barn som någonsin setts på denna jord. Det vet ni, kära läsare av denna blogg. Mina ögon och mammas leende, det bästa från oss bägge två, tänk hur genetiken ibland kan träffa rätt. Gott luktade hon, en halv meter lycka i min famn. Och jag gick hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 den där morgonen i maj och visste att livet aldrig mer skulle bli detsamma. Jag hade blivit förälder och idag har jag varit det i 32 år. Det har varit år av kärlek och oro. Och skulden som vuxit och sjunkit efterhand, som krävde timmar av terapi för att bli hanterbar. Jag var ingen särskilt bra make och ingen särskilt bra far, sjunger Lundell i mina lurar och jag tror ofta att det lika mycket handlar om mig. Min dotter kämpar och sliter och en av sönerna messar och frågar vad jag tror om situationen i Venezuela och kärleken är stark också hos den som ska verka så tuff. Terapeuten frågade mig om mina barn någonsin anklagat mig, men det har de ju inte. Likafullt känner jag det där. Jag får höra att gjort är gjort och att inget kan förändras av ältande, men jag behöver reda ut saker, behöver få höra att jag duger. Att det blev bra bland annat tack vare mig. Men de som kunde bekräftat mig och sagt att jag dög som jag var gjorde aldrig det. De öste istället på om hur dålig jag var på att sätta gränser, hur misslyckad jag var på att göra saker för och med mina barn och jag försökte att anpassa mig och vara till lags, men det blev bara ännu fler bakslag av det. Det är mitt eget fel, jag vet.  Jag skulle stått upp för den jag var på ett tydligare sätt. 32 år av kärlek och tvivel. Kramar, gräl och många ord. Och nu: framtiden.

01 maj 2019

Garanterat individuell, denna första maj

Den första maj det året jag fyllde femton eller sexton fick jag följa med ombudsmannen upp på expen och fylla i ett medlemskort. Nu var jag politiskt organiserad. Jag stoppade medlemskortet i min ficka och sen gick vi ner och fikade i bokkaféet med de andra i arbetarklassens medvetna förtrupp. I taket hängde små vietnamesiska flaggor, gul stjärna på röd botten, som barnen i pionjärgruppen gjort. Folk vilade ut efter demonstrationen, uppsluppna, glada, män i rutig skjorta och jeans och kvinnor i batikklänning eller i samma sorts klädsel som männen. Jag ville så gärna höra till, dricka svagt solidariskt kaffe och prata om Latinamerika, för det var det allra mest spännande. Men jag kom aldrig helt in i det där. Socialismen som den presenterades hade för många logiska luckor, det är var för präktigt i förbundet och för mycket av det som idag skulle kallas politisk korrekthet. På en kaderkurs hyssjades det åt mig när jag ifrågasatte de höga visumavgifterna och inväxlingstvånget vid besök i DDR. De hade speciella förutsättningar, fick jag veta. Det gick ju inte att jämföra med Sverige. Det var kul att gå på kongressfest och lyssna på Tottas bluesband, men det gick inte att få ihop allt till sist. Kommunist var en gymnasieidentitet, inte en vision om ett nytt slags samhälle med en ny slags människa i. Så jag stängde dörren bakom mig och gick iväg någon annanstans. Det blåste från havet som det alltid gör i min första hemstad, salta vindar. Inte ens du själv kan bli en ny människa och samhället förändras och med envishet kan du påverka och göra saker bättre både för dig själv och andra på fler plan än du tror. Men skippa frälsningslärorna och de allra fräckaste slagorden. Jag står vid sidan av när de stora tågen marscherar idag, för jag hamnar oftast lite vid sidan av i de flesta sammanhang. Antagligen springer jag en runda och kanske träffar jag någon. Garanterat individuell, denna första maj.

24 april 2019

Det är inte synd om mig (part 2)

Jag vaknade av en mardröm. Det hör inte till vanligheterna, oftast sover jag tungt och smärtfritt, allra bäst i sällskap med någon, såklart. En annans andetag är bra för mig, precis som förhoppningsvis mina andetag kan vara bra för någon annan. När jag drömmer mardrömmar, så är det alltid frågan om svek, lögner och att jag blir bedragen. Aldrig att ungarna dör eller så, det är som om det inte kan hända. Där är jag rationell, för en gångs skull. Om olyckan kommer, så gör den det oavsett om jag bekymrat mig för det i förhand. Denna gång var inget undantag. Den som var dum mot stackars mig denna gången var någon jag älskade för länge sedan, men som aldrig någonsin i verkliga livet bedrog mig, så vitt jag vet. Folk gör som regel inte det. Däremot ljög hon helt obehindrat, vill jag minnas, om nu någon gör det och det skapade en osäkerhet hos mig som var svår att bemästra. Det fanns en kil mellan oss, en tillitsskada som aldrig helt läkte.  När vi lämnade varandra på riktigt och inte i drömmen, så var det för att all energi vi investerat hade förbrukats, det var inte särskilt synd om mig, inte ens ett slöseri med tid, för det som var bra var ju bra så länge det var det. Men jag har ett ängsligt förhållande till det där. Jag är en som behöver prata ut, det outsagda är för osäkert. Hellre så många big talks att det blir parodiskt, än för få. Jag har spenderat åtskilliga timmar med att fundera på varför det är så, men det är meningslöst. Det är bara att acceptera sig själv och gå vidare. Sån är jag och de som vill ha med mig att göra får leva med det. Och fast jag inte är särskilt gammal, så har jag inte tid för onödigt grubbel. Det är bättre då att springa nån mil och sen softa i solen och läsa en bra bok. Hjärngympa och hjärtgympa. Vi kan kalla det solidaritet med kommande generationer, för att raljera lite över miljöpartiets program. Jag tänker leva tills jag blir hundra och ska tammefan inte bli som min rädda sjuka granne, om jag har skuggan av en möjlighet att påverka saken. De 22-åriga gasellerna får springa om mig i spåret, jag springer för att bli äldre, inte för att göra mig yngre. Fullt så patetisk är jag inte. Idag promenerar jag till jobbet och springer hem. Livin la vida loca, för en notorisk cyklist som jag. Jag lovar att springa som i en dröm. Och det är inte synd om mig då heller.

23 april 2019

Det är inte synd om mig

Minstebror kunde inte komma på min pesachfest, för han var och tittade på en bil med flickvännen. Han är inte jag. För mig finns det få saker som skulle vara så tråkiga som att stå lutad över en motorhuv. Men jag är stolt över att min son väljer sin väg självständigt och utan att invänta mitt godkännande. Det är så det ska vara. Vi andra åt osyrad pizza och drack påskmust. Samtalen flöt och flög och det hettade väl egentligen bara till vid ett enda tillfälle, dottern och äldstebror kom ihop sig om något, men det lugnade sig nästan omedelbart. Törnbalds är känslosamma och kärleksfulla och alla diskussioner är på en grund av rött, grönt eller rosa, det är självklart, det är det vi har istället för de kristna värderingar, som KD vill indoktrinera oss alla i. En klassiskt liberal eller konservativ vän skulle såklart vara välkommen, men hen skulle kanske få det hett om öronen, men med respekt, för du ska aldrig tro dig förmer än andra.
Det kan bli ett problem om du är för kär i dina egna åsikter. Då kommer du bara att söka upp fakta som bekräftar dig, delar av sanningen kommer du aldrig ens att reflektera över. Mellansonen är familjens påläst ideolog, äldstebror hamnar där han hamnar på känsla, dottern är färgad av funktionsnedsättningar och erfarenheter. Minstebror går sin egen väg.
Jag är deras farsa, den de gemensamt drillar. För ett land vars ungdom inte gör uppror, är ett land som det är synd om. Det är inte synd om mig.

18 april 2019

Kom änglar

Nej, det kanske inte alls var det där jag skrev om Bergsgatan och vad som hände då och sen som fick den där vännen jag räknat med att bara försvinna utan att säga hejdå. Att ghosta, som det heter nuförtiden. Kanske hade jag jobbat ihop till det under en längre tid. Kanske var det just de där passusarna om mitt ex och hennes val efter mig eller så. Men jag menar allvar med att vi alla gör så gott vi kan . Försöker att inte döma, men trampar såklart över ibland. Jag är känsligare än jag borde. Känsligare än någon som själv kan slänga iväg saker om ”vad är det för fel på folk?”, bör vara. Ibland går jag som en autist genom världen. Jag ber om ursäkt för det. Lärarstudenten frågar om vad som är det värsta med ADHD-n. Svar: glömska och detta med att det är så svårt att komma igång och så svårt att avsluta. Hade hon frågat om de goda sidorna så hade jag svarat att det är så skönt att våga göra saker på impuls. Och att vara en människokännare. När den där personen helt nyligen och otippat stod framför mig så visste jag att det var någon för mig direkt, till exempel. Hon var inte direkt okänd för mig. Vi hejade igenkännande. Vi rör oss i begränsade kretsar, trots allt. I en bubbla av rött, grönt och rosa för min del, trots min ålder. Trots att jag borde vara en som körde SUV och köpte dyra grillar. Jag försöker vara en del av något, försöker gränsa av mig, men sanningen är att jag oftast är här ensam med böcker, filmer och glass. Kräsen är ensam. Principfast får sitta och reflektera utan sällskap. Nej, jag har inte en narcisssistisk personlighetsstörning, som någon skrev till mig för drygt ett år sedan. Såna tror att de är bättre än andra, men jag tror alldeles för ofta att jag är sämre. Den som inte ser det har aldrig sett mig. Den som tror så om mig har jag aldrig nått fram till. Sorgligt, men så är det och det är historia och får begravas i arkiven Men hon som jag såg där och då. Ja.  Jag visste att hon var något för mig, någon som jag kunde ha betydelse för. Sånt ser jag lätt. Svaret på frågan om på vilka plan det kommer att röra sig är däremot mer tur än talang. Timing och ännu mer tur. Vän är mer än nog. Men jag fick smaka på ett liv utan den där ensamheten, fick känna mig behövd, önskad och efterlängtad. Det är fint nog.

16 april 2019

Bergsgatan för alltid i mitt hjärta.

Jag får en obetvinglig lust att höra Jole Blon' med Gary US Bonds. Det händer sällan. Och låten är bara ett klick bort. En gång såg jag Gary US Bonds på Göteborgs konserthus. Det är längesedan nu. Lever han ens? Sen går jag Bergsgatan ner med en kvinna. Det har jag gjort förr. Kvinnan vid min sida är född samma år jag flyttade till Malmö och innan ni börjar gissa och fördöma, så berättar jag att det är en kollega. Redan det säger saker om tidens flykt. Bergsgatan är Malmös mest malmöitiska gata, det är bullrigt och hårt trafikerat, det finns falafel och märkliga butiker där det säljs ecigg och gud vet allt. Utbudet är stort, även av sånt som inte annonseras helt öppet. Kvinnan vid min sida berättar att hon levt i sexton år med samme man. Jag är imponerad. Hon var 20 och hon träffade rätt. Den ynnesten har inte vederfarits mig. Minst två kvinnor har tidigare gått med mig längs den där gatan. Tre, till och med, minst, en för inte alls så länge sedan. Men två mer än andra, två som bodde där. Den ena på 13 A, jag minns hur jag kom dit och ringde på porttelefonen och blev insläppt i en lägenhet med burspråk och cigarettrök, välkomnad av vuxna, barn och en labradortik. Hon som bodde där skulle komma att bli mina äldsta barns mor, men det fanns inte i sinnevärlden förrän det hände. Och jag var ung och hungrig, fri och rastlös och oroade mig inte så mycket över något. Hon var så vanlig, så naturlig och älskade tydligen mig som jag var. Det var svårt att begripa. Vem var jag att älska? Så vi skaffade barn, först ett, sedan ett annat och försökte förverkliga drömmen om en familj. Sen drog vi åt olika håll, det var ofrånkomligt och sorgligt. Tänker på on som varit tvåsam i sexton år. Det är nästan halva hennes liv. Frågar vilket som är tricket, men det finns tydligen inget trick och jag kan ju alltid skylla mitt normbrott på ADHD, det kortet ligger alltid i bakfickan. 
Men på 80-talet fanns knappast någon ADHD. Den upplevda ohälsan var lägre, säger vår föreläsare. Har samhället blivit hårdare eller är nutidsmänniskan en vekling? Ingen vet. 
Längre ner på Bergsgatan, bajsgatan, ligger alla vackra lägenheters moder, min peak i boendekarriären. Där bodde vi. Kvinnan med de allra mörkaste ögonen i mitt liv och jag. Och ungar som flyttade in och ut och till sist även en kanin och allt var rörigt och jag cocoonade i den gröna fåtöljen med telefonen i handen och försvann. Och hon trivdes nog aldrig där heller. Det var bullerstörningar och allt var offentligt, liksom. Det var ett tappert försök av oss, det måste vi ge oss cred för. Våra röster höjdes med tiden, drömmen gick till spillo och det skulle komma en dag när jag tillskrevs en diagnos (utöver ADHD). Jag googlade och fann det orimligt. Men jag är ändå en som tar till sig av det som ges mig och jag tvivlade och frågade Anna. Hon bara: ”Att du ens funderar på det visar att det inte kan stämma”.  Men vi hade stunder av lycka där uppe i lägenheten också. Kaffe på balkongen och film, alla dessa filmer vi såg och åt glass till. 
Nu går vi på helt olika vägar, jag genom stan, hon genom villaförorternas diskreta inskränkthet och vi kämpar väl på så gott vi kan för det vi tror på. 
Och i den sköna vårvinden kan ingen bitterhet slå rot, den flyger iväg som plastpåsarna nere på torget när torghandeln slutar för dagen. Det är inte mitt öde att leva ett halvt liv med någon, det är lika försent som att dö ung. Men en helt annan promenad på Bergsgatan än den invanda pekar ut en helt annan väg. Inte mycket att säga om det, men ni får tro mig. Nu vet jag var jag är. Jag fipplar med Spotify och hittar en gammal favorit. Det är Winnerbäck. Det är Singel. 

14 april 2019

Från en morfar till en annan

Jag läste att Skråmobarnens morfar kämpar för att de svältande, illa medfarna barnbarnen ska få komma ut ur helvetet och hem till Sverige, Norge eller Chile. Det presenteras som en nyhet. Samtiden, alltså. Den brunbrå växande alliansen tvekar visst om det är lämpligt att barn till idioter ska ha samma rättigheter som andra ungar. Kanske har de något inbyggt Is-gift som kan läcka ut och kontaminera vårt lilla oskyldiga land. De vulgärkristna tar arvssynden till en ny och högre level.  Om det gällde Naaja eller något/några av mina kommande barnbarn så newsflash: jag hade gjort allt, säger allt för att få hem ungen/ungarna. I den frågan finns inte utrymme för kompromisser. Att frågan ens diskuteras är ett bottennapp. Ungarna ska hem. Hört om LVU, era äckliga jävla klickjägare?
Mina barn kan komma att välja partners som är avskyvärda, de kan själva bli det. Sånt händer. Det är inte roligt. Men från en morfar till en annan: ungarna ska hem.

12 april 2019

Medan vi väntar på Alice

Det slår en kylig vind mellan fönster och ytterdörr. Jag cyklar snabbt nerför gatan och skippar min tredje bokade tvättid på raken. Sen kommer jag in till stan och värmen. Ljummen Gevalia och mackor som är no go, om en inte förbeställt. Sånt som jag alltid glömmer. Jag småpratar med Julia och Emma. Sen drar det igång. Ska MP ha en rutinerad förhandlare och riksdagsman, eller en snubbe med rösten klar och tydlig av år av engagemang för de fattiggjorda som manligt språkrör?
Jag lyssnat och tänker, men lämnar avgörandet åt kongressombuden. Alla vet att den riktiga dagordningen hur som helst är en annan. Partiet kan inte växla in det folkliga engagemanget för klimatet i opinionssiffror. Och alla väntar på Alice, på samma sätt som de förgäves väntade på Åsa Domeij, när det begav sig. Men det kan mycket väl vara något annat som skaver i partiet än de eviga personfrågorna. Förlåt om jag drygar mig. Jag vet att det brukar vara så att folk säger att om partiet bara gjort som jag alltid sagt, så skulle frågan vara löst och allt skulle vara succé. Men ändå. Min vän Elin Westerberg skrev i en fb-tråd att MP inte förstår hur den svenska modellen fungerar. Så kan det vara. Det finns en småborgelig individualism i partiet. Vi har haft fackligt aktiva, som Elin, i partiet och ett tag jobbade det en facklig sekreterare hos oss, men i stort sett har saker som kollektivavtal och arbetsrätt varit okänd mark. Vi ska inte bli sossar, men kanske ändå få en förståelse för de mångas villor. Och då snarare Handels och Kommunal än de välbetalda männen i Byggnads och IF metall. Det har varit enklare för islamister än för knegare att smyga sig in i partilokalen och allra enklast för genusvetare. Jag minns hur jag avrådde min äldsta son att gå med i GU. Han är en snubbe som gillar fotboll. Solidariteten sitter i hjärtat, men han har varken läst genusvetenskap eller gjort karriär på påstått utanförskap. Där missade partiet en som kunde betytt något. Men inte heller öppningar mot traditionell vänster får de väljare som lämnade i valen 2014 och 2018 att återvända. Något skaver. Det står en aura av präktighet runt partiet, en präktighet som ändå ofta viks ner i skarpt läge. Så vi väntar på Alice. Hoppas att det räcker.

03 april 2019

Datum som bränner i fickan

Vissa datum bränner som godispengar i fickan, de ska bara upp i ljuset och användas. De glöms aldrig bort, blir aldrig bara några siffror i almanackan. Som andra i fjärde, då. Det är för alltid minnet av en av mina vändpunkter i livet. Egentligen tror jag inte på vändpunkter, precis som jag egentligen tror att det impulsiva oftast är noga processat i hjärnans bakre skikt. Men på ytan ser det ut så. Saker händer och sen är allt förändrat. Fönstret öppnas för en stund och en lutar sig ut och känner doften av kaffe och vinden i håret. Den 2/4 det året gjorde jag mig till den andre mannen i den människans liv. Det hände via bloggen, för det var när bloggandet var trendigt som Brexit och Greta Thunberg. Vi fick kontakt och hon hade en syster i Malmö och den där romantiska bilden av vår stad som en del har. ”Du menar Möllan”, sa hennes syster när hon lovprisade vår stad som en västerhippieheaven. Jag vänsterprasslade inte, jag var vänsterprasslet, den som piffade ett tråkigt förhållande som stelnat redan efter ett år, men som så vitt jag förstår fortfarande är vid något slags liv. Vore jag den bedragne mannen så skulle jag aldrig förlåta. Det finns alltid en gräns för det också. Kanske vet han inte ens vad som hände, vet inget om vår dirty weekend i Stockholm eller om alla samtal och diskussioner. Kanske är den värsta otroheten att någon annan än partnern är ens förtrogne. Det var mig hon ringde när det ofattbara hade hänt, inte den hon lovat evig trohet. Tolv år senare är all bitterhet bortblåst. Jag var arg på henne ett tag, sen förlät jag och sen struntade jag i henne. Sen kom andra partners och nu är nu.
Utan 2/4 hade jag aldrig slutat dricka, aldrig börjat igen, inte träffat några andra som blev viktiga för mig och inte bestämt mig för att aldrig mer vara en väntande, trånande bänknötare till sidekick. Erfarenheten är också att folk snackar för mycket. En säger saker i stunden och menar det kanske, men det har inte alltid evig hållbarhet. Det går inte att begära. För visst skulle hon lämna den tråkige bonden på slätten för mig, men visst gjorde hon det inte. Och i efterhand tackar jag min milde herre för det. Det hade blivit fullständigt katastrofalt. Hon var i mångt och mycket min tvillingsjäl, men som ni vet är det incest att gifta sig med syskon och jag gissar att vi insåg det. Vår kontakt som var så intensiv mattades av. Hon kom ner en sista helg, det var i början på juni och sen sågs vi aldrig mer, vi kan väl säga att naturen redan valt väg åt oss. Tänker inte fördjupa mig mer i det. Ibland ser jag hennes syster på demonstrationer eller på Willys och vi nickar förstrött. Ingen av oss vill stanna och prata.

30 mars 2019

Pojkarna längst fram

Det är lördag i en lägenhet med ekparkett och stor litteratur. En diskmaskin låter, men trafiken tycks ha tagit helg och inte ett moln så långt ögat kan nå, som Tomas Ledin sjunger. Den mest spelade låten just nu är Älska mig för den jag är, med Ainbusk. Drevet har gått som en tsunami mot den person som misshandlade den kända sångerskan. Det är som det är ändå. Hon väcks inte till liv för att han hängs i en lyktstolpe på Nybroplan. Kanske ska vi tänka ett snäpp längre. På min kurs i tisdags så såg vi inspelningar med barn som lekte och projekterande och allt vad du vill. Det var pojkarna längst fram, men det noterades knappt. Det är ju bara så livet gestaltar sig, det är normalt samspel. Jag hör en Audi gasa på gatan utanför. Tre snubbar sitter och hejar på den unge mannen vid ratten. Kan en inte bli ett manligt geni, så kan en ju alltid låta mycket på annat sätt. Igår satt vi på jobbet och utvärderade och bedömde. Det behövdes jobbas mer med normkritik och roller, sa vi. Och jag tänker att det är meningslöst att lyncha en vidrig människa, samtidigt som vi varje dag passivt ser nya av den sorten skapas.

22 mars 2019

Rockande sockar och stora ord

De rockande sockarna framställs som något gulligt och helt avpolititiserat. Till och med i den bruna myllan runt Malmö och Lund rockas det, trots att reflekterande över diskrimineringsgrunderna knappast pyntar vardagen bland suvar och utegrillar. Samma människor som gullegullar över sina barns olika strumpor kan lätt tycka att Greta Thunberg är en dampunge som borde hålla käften och skickas till skolan. Eller att hon är en del av en sammansvärjning och det vet vi ju vilka som i hemlighet styr den i så fall. Att vara konsekvent är inte lätt. Greta och rockande sockor kom förstås upp när vi firade mellanbror här i hemmet ikväll. Det och tusen andra ämnen fick samsas med först onlinepizza och sen tårta. Vi är politiska människor och vi lever med funktionsnedsättningar in på våra skinn och med stora ord ur våra munnar nästan alltid. Normala är vi inte. Morsan har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt sockrockare och några av oss andra är själva funktionsnedsatta, ehuru inte med downs. "Det förstår du väl att jag inte väljer någon med ADHD", meddelade en kvinna en gång till mig helt frankt, när jag undrade varför jag inte dög den gången. Hennes förlust. Haha.
Att människosyn och politiska övertygelser är som ler och långhalm är självklart. Den som väljer bort en människa ur sitt liv på grund av funktionsnedsättning kommer aldrig att vara en solidarisk människa i något annat sammanhang heller. Men i vårt kök den här kvällen släpps vare sig funkofober eller suvspöken in. Och jag är stolt över mina barn, alla fyra och stolt över min mamma som valde solidaritet i praktiken i sitt liv, om än inte alltid med de stora orden. Vi är inte perfekta, men det vi gör är hållbart och funkar. Och högt flyger orden. Sen tar mellanbror sina presenter och sin tavla med filmaffischen från Soy Cuba och åker hem till sitt på Kirseberg. Och tystnaden lägger sig och vi läser en stund. Någonstans hörs sirener och morgondagen ska bli bra den med.

19 mars 2019

Apelsinvatten och välling

Jag dricker kallt kaffe med balkongdörren öppen ikväll, i den verkliga världen bortom inloggningar och nicknames. En liten lila minikånken väntar på att få komma upp på ryggen på en liten människa, den ligger i hallen och väntar på transport norrut. Det här datumet fyllt av högstämda tankar och perspektiv både bakåt och framåt. Om dessa tankar vet hon förstås inget, hon som lever för att gunga och som inte alls begriper vitsen med att lära sig gå. Det går ju lika bra att krypa. Stora bruna ögon ser världen, ett stort huvud fylls med tankar och erfarenheter.  Nästan allt framför sig och livet är lycka. Och för ett år sedan bestämde hon sig för att ta sig ut i förtid, för hon är en människa bortom alla beräkningar och antaganden. Hon delar dessutom födelsedag med den vuxna människa som hittills betytt mest för mig i livet och nu när röken lagt sig och dimman lättat, så har jag inget emot att bli påmind om det. Det har jag förresten aldrig. Det skulle vara barnsligt att försöka radera ut tio år ur ens liv och ingen människa är utbytbar, alla har sin plats i ens hjärta. Att gå vidare är aldrig att lajva Eternal sunshine of a spotless mind, för det finns alltid ett Montauk där en i så fall måste mötas På sena eftermiddagen sitter jag och ser kärlek blomma på Möllevångstorgets norra sida. Solens strålar speglar sig i ölens honungsfärg. Allt är varmt. Händer, tankar, ord, vad du vill. Jag behöver påminna mig om att lyckan finns, att den inte behöver förintas av vardagar och av ord och diagnoser. Jag ska minnas apelsinvatten i en fin karaff, händer som aldrig släppte varandra och så detta året av vällingflaskor. Jag hör framtidsplaner smidas, men för min egen del säger jag bara: låt den komma. 

14 mars 2019

Sentimental country och vad det gör med mig

Ibland lyssnar jag på sentimental countrymusik när jag cyklar längs den eviga Nobelvägen som aldrig vill ta slut, men som är som Malmö själv, en blues i en låg tonart. Idag bröt Ray Charles igenom bullret och hans röst är ju som få andras. Nu är han död, men en gång var det 2001 och bomässa ute i Västra hamnen. Ray kom dit med ett femmannaband och jag och Malin gick dit med vår treåring och vår baby som här i bloggen kallats minstebror. Men den minste tyckte inte att det var kul med en massa folk och hög musik, så vi fick gå i förtid. Ja, nu vältrar jag mig i elände igen, som en av mina kritiker skulle säga. Men det var ingen fara. Barnen gick före alla gamla musiker och vi tog bussen tillbaka till Södra Promenaden, där vi bodde då.
Ända sedan de föddes så här ungarna kommit i första hand i mitt liv, precis som för de flesta föräldrar. Och jag tog föräldraledigt och rullade vagnen genom lera och in på kommunstyrelsens sammanträde. Ilmar Reepalu log och jag har aldrig sett honom så harmonisk. Barn gör så med oss. Men varför kan jag inte vara lika cool inför mitt föräldraskap? Varför har jag tvivlat under alla dessa år? Det enda jag vet säkert är att jag känt mig otillräcklig. Det jag minns mest och bäst är mina misstag och när jag inte fanns där. Separationerna och nya vuxna som kom in i ungarnas liv, brydde sig mer eller mindre, men som sen försvann. Att allt vad familjeliv heter varit för andra, mem inte för mina ungar och mig.
Ja, sentimental country triggar fram det som en helst skulle vilja glömma. Men om inte det svarta finns, så finns inte det vita heller. Lägger en lock på saker, så kokar det över.

09 mars 2019

Brorsor, så här gör vi!

Det är den nionde mars. I alla sociala medier har jag läst bittra kommentarer om elaka feminister och att det minsann inte är så lätt att vara man i det här samhället, ofta parat med kommentarer om att man inte får säga så i det här jävla samhället. Här är några punkter att diskutera i grupp i bastun eller på puben efter matchen.

1. Det värsta som kan hända dig efter ett dåligt förhållande eller en misslyckad dejt är ensamhet, sorg och bitterhet. Det värsta som kan hända en kvinna är att hon blir dödad.

2. Kamma dig, pynta ditt hem och sluta spela Fifa. Var vuxen. Läs böcker.

3. Ta ut halva föräldraledigheten, lär dig laga mat och baka. Utan det blir du aldrig jämställd.

4. Bjud inte på krogen. Då drar du till dig folk som vill bli bjudna och inte nödvändigtvis folk som vill ligga med dig eller föda dina barn. Och bjuder du ändå, så åberopa fan inte det mot slutet av kvällen.

5. Uttryck inte hat mot dina ex. Då framstår du bara som en idiot. Du valde ju dem, eller hur?

6. Ha vilka sexuella preferenser du vill, men minns att vi blivit lärda att vara dominanta och kvinnor på samma sätt lärt sig att vara undergivna. Var inte blyg för att testa en kille någon gång. Fråga dig varför bögar nästan alltid är snyggare. Nej, det är inte biologi det heller.

7. Fira den internationella mansdagen om du vill, men ta då reda på vilken dag det är och babbla inte om det den 8 mars.

8. Ångra saker du gjort, våga ändra dig. Du är inte född till sexist.

05 mars 2019

Tack för de nyktra åren

För inte så länge sedan var jag ute på ett ölställe med några miljöpartister. När jag beställde en öl, någon slags IPA, så reagerade en i sällskapet starkt.”Vad är det som händer Anders, dricker du!”
Det är den sortens solidaritet som ska finnas där. Folk ska reagera när en gör något otippat. Det var rörande. Så starkt förknippas jag med nykterhet att några direkt reagerar om jag dricker. Där gäller inte det där idiotliberala snacket om att var och en får göra det de vill med sin kropp och det är bra att det är så. Mina elva nyktra år var betydelsefulla och formativa trots att de låg mitt i livet. Jag var aldrig alkoholist i strikt mening, det vet jag nu, men jag drack osunt och var kär i drickandet. När jag var full för första gången var det en fantastisk upplevelse. Jag såg ut över en liten sjö, satt där i shorts och vita träskor med ett vinglas i handen. ”Detta ska jag ägna mig åt i livet”, tänkte jag. Jag var 14 år. Vuxna i en ideell organisation försåg mig med alkohol. Det var fan andra tider då. Sämre tider.
I perioder, på gymnasiet och på högskolan, var drickandet i sig viktigt och föremål för nån slags kult. Och jag var alltid fullast på krogarna och på festerna, sjöng alltid högst på spårvagnen, en gång sjöng jag igenom hela The River-albumet så långt det räckte från Frölunda torg till Valand. Jag var rolig tills jag inte var det längre, charmig tills jag blev kladdig och klarade mig från stryk bara tack vare benmuskler och bra skor vid mer än ett tillfälle.
Under nykterhetens år sökte jag en annan flock än den som älskade rock’n’roll and brew. Jag försökte vara en av nykteristerna, en av de nyktra alkoholisterna, men jag hörde inte dit heller. Det är inte för mig att inordna mig så. Därför segar för övrigt även konverteringen. Jag har svårt att riktigt höra till någonstans. Jag är ingen gängmänniska, mina vänner har alltid varit få, mest har jag umgåtts med de kvinnor jag levt med. Sara, som jag levde med i 10 år ska ha en eloge för att hon aldrig knotade över att inte ha någon att dela en flaska vin med. Någon enstaka gång såg jag henne berusad, men det var precis i slutet av vår tid tillsammans. Under de nyktra åren formades även min syn på alkohol och andra droger. Jag står för en strikt politik. Det som är förbjudet nu ska fortsätta att vara det. Jag vet att där det finns en större acceptans, där brukas även mer och det skadar. Ingen gårdsförsäljning av vin på Österlen och ingen gathörnsförsäljning av knark på Möllan. Så jag tackar för de nyktra åren. Jag skulle varit sämre utan dem.

01 mars 2019

Känn doften av kaffe

Från kullen på jobbet känns en doft av  kaffe från rosteriet inne på området som förr rymde SJ:s verkstäder, men som nu är lite av varje i väntan på att bli något. Jag frågar en unge om hen känner igen doften, men får ett nekande svar. "Det är kaffe", förklarar jag. Ungen nickar och går iväg. Det finns mer spännande saker i världen för en femåring. Doften av nyrostat kaffe drar med mig till ungdomen, till Andra Långgatan, där jag bodde ett tag bland fyllon och porrbutiker och ovanpå det numera stängda Systembolaget. Jag var ung och allt var möjligt och framtiden ljus. Och vi kände kaffedoften. Nu har Kahls flyttat från Långgatsområdet och brandstationen har blivit en konstig galleria. All things must pass och istället för att lagas tåg så rostas det alltså kaffe på Kirseberg i Malmö.
Den som inte pallar förändringar kommer inte att få se någon vacker framtid. Det duger inte att vara nostalgisk och drömma sig tillbaka. Nutiden och framtiden kräver sitt. Det är inte bara lätt att göra rätt, det krävs uppoffringar. En skåpbil från ett polskt byggbolag står parkerad på andra sidan gatan när jag går hemåt vid halv fyra . Tre män kommer gående från Bulltofta kött med burgare i handen. Världen krymper. Mot bättre vetande tävlar nu partierna i att fjäska för folk på landet som älskar att köra bil, eller i varje fall gjort sig beroende av den för jobb och nöjen.Det är lite som att jag efter skilsmässan från Sara skulle kräva att få bo kvar i vår gamla fantastiska våning på någon annans bekostnad. Nya utmaningar kräver nya offer. Mindre bil, boende och biff. Men doften av kaffe är densamma. Vakna upp och ta ett djupt andetag.

24 februari 2019

Vad skulle farsan sagt?

Efter löpturen slår jag mig ner på en bänk på Pauli mellersta kyrkogård, alldeles vid minneslunden. Det är dagens andra begravningsplats, på den första instagrammade jag och tänkte på hon som jag hade det svåra samtalet med på en kyrkogård. Det var makabert, insåg jag i efterhand, men då var det inget vi brydde oss om. Vi hade viktigare saker på agendan. En av hennes tidigare pojkvänner hade just dött i AIDS och här kom jag och övergav henne också, för en annan, till och med. Det var inte snyggt gjort, men såna saker kan aldrig bli snygga hur en än lägger upp det.
Men när tårarna kommer, för det gör de så är det för något annat. För att min farsa idag varit borta i 30 år, bränd och nedgrävd, för det finns ju som sagt inget himmelrike. Vad skulle farsan sagt, tänkte jag några gånger under några år efteråt, men sen la det sig till ro, det med. Du får fixa din egen skit. Nu är jag äldre än vad han någonsin blev och mer farsa dessutom, för jag har fyra barn märkligt nog. Vid något tillfälle gled jag över från att mest vara son till att mest vara far och känslan av att vara en dålig förälder är större än något annat i mitt liv. Föräldraskapet är egentligen den enda konstanten i mitt liv, förhållandena har kommit och gått, men ungarna är där, även om de faktiskt är vuxna nu (i juridisk mening) alla fyra. Under tio års tid var jag dessutom bonusförälder eller så är jag det ännu, jag vet inte hur en ska räkna. Bonusbarnen ser jag bara på Instagram nuförtiden, men de har det säkert bra. Det har visst kommit in hundar i familjen också. Ja, jag saknar dem. Men det är som det är. Ungarna säger att jag visst duger som farsa, men andra som helst såra har såklart slagit till just på den punkten. Det har varit än det ena och det andra. Och allt som som är dåligt har jag så jävla lätt att suga åt mig, särskilt såna här dagar då ensamheten är som ett gift i min kropp. Men jag ska inte fly in i något. Jag ska stå ut. För sanningen är att jag lever mer ensam än någonsin och sanningen är också att det de flesta dagar är bra eller okej. Du ska inte använda människor som psykofarmaka. Släpp bekräftelsebehovet.
Vad skulle farsan säga, tänker jag för första gången på väldigt länge och det ger mig ändå en smula ro. Han skulle säga att dina barn finns i ditt hjärta och du i deras även när ni inte ses så mycket och även fast strukturen utsåg dig till andraförälder (nej, just det skulle han inte säga). Han skulle säga att du duger och att det var bra att du stod på dig ibland och mindre bra att du ibland gav upp. Men gjort är gjort, skulle han säga. Och mer är det väl inte med det.
Jag reser mig från bänken. Tårarna får vara där, för det som är viktigt är värt starka känslor. Jag tror att jag köper en choklad på vägen hem. Farsan skulle sagt att det förtjänar du.

Vad ska du annars ha det här livet till?

En hopknycklad godispåse ligger på min diskbänk. Bredvid den står ett vinglas, tomt sånär som på lite bottensats. Jag ska snart diska, jag lovar. Idag får jag finbesök så jag har all motivation i världen. Godiset som låg i den numera tomma påsen innehöll säkert både gelatin och mjölkprodukter. Kanske även palmolja, det är svårt att veta och faktiskt heller inget jag ligger sömnlös över. Att jag försöker gör mitzvah och leva efter rimliga principer får aldrig bli en total fixering vid livsstil och hårda regeltolkningar. Jag tror det skymmer sikten. Jag försöker vara en god människa, men om jag alltid skulle göra allt för att vara bäst i klassen, så skulle jag inte ha tid att göra gott nog. Det är som diskussionen om otrohet som jag och en vän hade när vi promenerade en dag. Är en impulsiv så kan saker hända. Det är inte hela världen. Hela världen är det bara om du systematiskt bryter mot den deal du har med din partner eller helt och hållet skiter i djur, natur, klimat och kommande generationer när du gör det du gör och lever som du lever. Så ser min etik ut, den är judisk och pragmatisk och handlar om livet här på jorden och inte något kommande lyckorike eller liv efter döden, för inget av det där finns på riktigt. Det är kanske ingen tillfällighet att judar uppfann psykologin och de kristna korstågen. Å andra sidan finns det judar som är svin och några av mina finaste definierar sig som kristna. Min prästvän och jag är sällan oöverens i grundläggande frågor. Åter igen. Inget är entydigt. Låt inte det bästa bli det godas fiende, utan gör rimligt mycket rimligt bra. För mig betyder det att det kan stå ett odiskat vinglas på diskbänkens blanka skiva några dagar och att jag inte kollar innehållsförteckningen på godiset jag köper, eftersom jag faktiskt i stort sett sköter mig i klimatfrågan. Bilen, bostaden och biffen, ni vet. Och ett politiskt engagemang. Nu tittar några solstrålar in genom balkongens oputsade glas och en koltrast sjunger någonstans. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha det här livet till.

17 februari 2019

Jag låter håret växa, men blir aldrig någon Schlyter.

Jag sitter naken i mitt kök och äter en tinad och värmd vegpizza. Kollar mig med mobilens kamera i selfiemood. Håret börjar bli vilt. Det är nu jag ska raljera och skriva att jag kommit till en Vändpunkt i livet och låter de tre millimetrarna hår växa och bli till decimeter. Fyndigt, om jag får säga det själv. Ni får gärna kalla det en ålderskris, för jag vägrar bli äldre på det viset att jag slutar vara nyfiken och vilja förändra världen och mig själv, möjligen i omvänd ordning. Men jag är inte grandios nog att tro att saker står och faller med mig på olika positioner. Jag är nöjd med att vara ett litet kugghjul bland många. Det är inte alla. Några har så god tro på sig själva att de startar egna rörelser i all sin iver att visa sig bättre än andra. Jag kan fascineras över den självsäkerheten. Jag har den inte alls. Andra hejar på och något av det farligaste som kan drabba oss männieskor är hyllningskörer. Det gör något med oss. Jag och min fanclub mot världen. Carl Schlyter har inte särskilt originella åsikter eller någon fantastisk förmåga att leda eller förhandla. Däremot har han en hygglig pedagogisk förmåga och gör sig bra på bild. Han kunde nöja sig med det, men vi människor nöjer oss inte alltid. Vi som är gamla nog att minnas, eller lite pålästa, vet att länder som hade "demokratisk" i sitt namn inte var så himla demokratiska, utan ofta tvärtom. På samma sätt är Partiet Vändpunkt inte något nytt, utan en vanlig utbrytarsekt runt en snubbe som gjort sig och gjorts till guru. En Frank Baude i klimatkrisens tid. Det kommer som tur är att bli partiets död vad det lider.

14 februari 2019

Jag är min egen Valentine

Hennes dotter hade sagt till henne att komma över till mig med en mistel eller vad det nu är en ska komma över med, så kanske det kunde bli vi igen. Hon berättade det här i köket på Södervärnsgatan och väntade på min reaktion. Jag visste inte vad jag skulle svara, så det blev tyst. Och den fjortonde februari kom och gick utan vare sig mistlar eller påringningar på dörren. Jag la upp något sarkastiskt på Instagram, inte om henne, utan om tvåsamhet och sen gick livet vidare och det blev den femtonde. Ingen vet hur saken hade fallit ut om det verkligen plingat på dörren. Det är ju bara genom handlingar som förändringar kan hända, det vet alla som gått på KBT eller läst någon självhjälpsbok. Hon tog aldrig risken/chansen. Vad hon gör nu idag vet jag inte och har inte med att göra. Var och en hittar sitt sätt att leva. Men den som väntar på att någon annan ska göra något för en, ta initiativ, bjuda upp, väljer inte sitt liv. Den tar det andra serverar. När jag idag cyklar förbi ett konditori och köper en bakelse och sen brygger en kanna starkt kaffe och sätter mig i köket, så gör jag det med viss stolthet ändå. Jag väljer min egen bakelse i livet och väntar inte på någon annans pling i mailboxen, so to speak. Jag börjar känna att jag rett ut min skit. Mina två senaste relationer har när det krisat utspelat sig på min planhalva. Jag har varit det försvarande laget, den som kallats vid namn och fått höra diagnoser ställas och vem vet vad mer. Det är över nu. Det finns ingen mening med att upprätthålla oförrätter och jag äter hellre bakelser i ensamhet än att rusa in i samma, samma en tredjefjärde gång utan vidare analys. Jag bygger mitt liv kring mig själv nu och det är det svåraste jag någonsin gjort. Förr lyssnade jag på Ulf Lundells sång om kvinnor som befriare och så blev hon mitt allt, min förtrogna och enda vän. Att stå på egna ben är vingligt. Så idag är jag min egen Valentine. Jag förstår att ni undrar.

10 februari 2019

Så långt från terrorism en kan komma

Taktiskt är det såklart oerhört smart av djurindustrin och det klimatblundande etablissemanget att få debatten om djurhållning och vad som ska till för att klara klimatmålen att handla om några knäppskallar som hotar snälla, men omedvetna bönder. Ibland kallas sånt för att bygga halmdockor. Skulle inte förvåna mig om de anlitat en PR-byrå för ändamålet. Så brukar det gå till. De som ägnar sig åt olaga hot eller sätter eld på ladugårdar ska såklart lagföras för det. End of story. Och vad du själv vill göra för klimatfrågan är en sak mellan dig och ditt samvete. Eller mellan dig och kommande generationer, om du så vill. I det sammanhanget är vi några som förutom att bilda opinion och fostra ungar också delvis lagt om vår livsstil. I det ingår att äta mindre kött eller inget kött alls. För mig står det dessutom klart att det är fel att ta odlingsbar mark i anspråk för att odla grödor som en sedan serveras till djur i fångenskap som sen dödas för att bli mat. Andra må se det annorlunda, men så tycker jag. Att i grunden inte vilja att några individer lever som fångar står jag för, men jag äter för all del ost och glass. Även min sol är fylld av fläckar.
De andra sakerna som jag gör för klimat och miljö är att återanvända, inte bo onödigt stort och att undvika fossila transporter. Men visst åker jag bil ibland. Det finns det utrymme till. Saker är inte helt svarta eller vita.
Om vi alla drar några strån till stacken så kan det fixa sig. Ingen kan göra allt, men alla något. Och att rädda planeten och samtidigt må lite bättre är så långt från terrorism en kan komma.

08 februari 2019

Två semlor till mig

Jag köper en fryspizza och ett paket med två semlor på ICA. Bägge är till mig. Det är småregnat och jag ska springa en runda, för det är ett bra sätt att starta helgen. Ta ut stegen, känna sig lite bra efteråt, lite åt det nöjda hållet för att en är en a dem som springer. Det ekar av röster i mitt huvud, kollegor, ungar och så hon som jag stod och pratade lite extra med utanför hennes hus för bara en stund sen. Min fellow singel valentine nästa torsdag eller så. Jag ska skicka henne ett kort,jag jan redan höra hennes skratt eka. Det kommer hon att gilla.
Rösterna i skallen kan tjäna som förberedelse inför kvällens tystnad. Jag är ensam. Min lägenhet är beredd på besök, men det kommer inte att komma någon. Redan vid den tanken sätter skulden in. Jag har avvisat sällskap, tackat nej till några som gärna vill, trott mig förmer, över min liga, inte nöjt mig.
Det är nu vi ska skylla nedstämdhet på februari, på det meningslösa duggregnet. Men jag är inte så förfärligt nedstämd. Däremot känner jag skuld . Jag tar fram redskapen, mot de som känner mig så väl att de alltid vet vilka knappar de ska trycka på. Eller som belönar mig med tystnad. Mot hjärnspöken och historierevisionism. Och den där människan som skrev till Mansbebisar för att få mig blockad. Vilken nolla. Kan du inte nöja dig med ditt eget perfekta liv?
Sen tar jag fram ett glatt minne som extra värn. Det var en solig dag i den tidigare så instängda staden i den instängda landet. Jag var på semester och fick vara med och se på en stad som tog sina första steg i friheten. Nylagda cykelbanor och statyer av avpolletterade hjältar som satts i skamvrån. Josef, Vladimir och allt vad de hette. Oranga ledbussar från Kina och överallt cafeer vid starkt kaffe i små fingerborgar till koppar. Jag gick på en rundvandring och slog mig i slang med en kvinna som efter turen tog med mig på museer med spionutrustnung och propagandistisk konst och som klättrade upp till toppen av det pyramidliknande nedlagda museet över den döde diktatorn. Vi blev serverade öl av kypare med uniform i ett torn som snurrade och tittade ner på hus som var slitna och vackra och diktatorns villa, så anspråkslös men ändå med tydligt hårda väggar och stängsel runt som du inte hade velat klättra över ner det begv sig. Vi drack Rakia på olika pubar och barer och flörtade med andra gäster och sjöng sånger från våra trakter för häpna öron, det kunde inte bli bättre. Och hon som var med mig var ung och full av liv och drömmar och vi kom på att vi hade samma yrke och vi pratade på om det, jämförde våra länder och system. Så skulle livet levas, tänkte jag i den ljumma sommarnatten som föll snabbt som en fura, i främmande städer med främmande munnar och öron som både lyssnar och talar utan att döma. Vi skildes åt utan att byta nummer eller lägga till varandra på Facebook. Det som händer i Tirana får stanna i Tirana. Och jag tänker att just ett sånt äventyr som där får du bara om du reser ensam och öppensinnad. När du flyr in i närmaste tvåsamhet tackar du samtidigt nej till alla andra vägar.  Du testar inte vad du går för. Du använder andra som psykofarmaka. Men priset för ståndaktigheten är pizza i ensamhet och ingen som vill veta om boken är bra. Men en får bägge semlorna. Alltid något.

06 februari 2019

Bye bye Björklund

En gång träffade jag Jan Björklund. Vi satt båda i en paneldebatt på Göteborgs stadsteater om lokal demokrati. Han var en gladlynt uppåtgående stjärna i Fp, borgarråd i Stockholm. Hans västgötska dialekt var distinkt och jag placerade den snarare i närheten av Skövde än på Slätta eller nere i Sjuhärad. Ja, jag har öra för sånt. Sen blev han partiledare och senare skolminister och en allt tråkigare ledare för ett allt tråkigare parti. Men jag dömer ingen. Politik är svårt och slitsamt, lite som många andra offentliga jobb. Det jag däremot håller emot honom är hans bidrag till en vulgariserad skoldebatt. I just den frågan lät han som dem som skryter med att de gått i Livets hårda skola och han koketterade med sin enkla uppväxt, som om det vore en ursäkt för att prata mot bättre vetande. Vi är många som inte kommer från bildning och finkultur, men som ändå vet att kepsar och telefoner i klassrummet är ytliga skitfrågor och att betyg bara hjälper uppåtsträvande medelmåttor. För alla andra är betyg meningslösa eller styr undervisningen mot sånt som är lätt att mäta.
Jag betvivlar inte alls hans goda intentioner. Men det spelar ingen roll. Fakta fanns att tillgå. Vet väl inte heller hur liberal han var egentligen, det ordet är utnött som mina gamla kängor och något som omväxlande används som skällsord eller hederstitel. Den klassiska liberalismen är inte dåligt naiv som politisk ideologi, men det är alla hårddragna politiska ideologier om en tänker efter. Blandat är godast även där, konstaterar jag och ser på min tomma godispåse. Idag åt jag salt. Det var en sån kväll. Men särskilt frihetlig var inte FP under Björklund, det är svårt att ljuga ihop. Nu ser jag att hans trötta parti ligger dåligt till i opinionen. De hade visst svårt att komma fram till om de skulle stödja en mittenregering eller en som lutar sig mot nazister och galenpannor. Sånt kan ju vara svårt. Men precis på slutet av sin karriär gjorde faktiskt Björklund något väldigt bra och rätt. Synd att det skulle dröja så länge och att det var så mycket märkligheter längs vägen.

03 februari 2019

En prosecco på tåget

I mitten på juli kliver jag på ett nattåg i Hamburg. Lyckan står mig bi, trots att det är sommar och säson så får jag en helt egen kupé. Alla andra reser i sällskap, så jag kan flyga under radarn. En trevlig kvinnlig konduktör visar mig rätt och bedyrar att jag kommer att förbli ensam i kupén , trots sitt den är gjord för tre. Sen tar hon min biljett och beställningssedeln till frukosten och går iväg. Jag är ensam i min österrikiska tågcell, men med nycckelkort om jag vill se mig om i tåget. Det vill jag inte. Jag packar upp tandborste, böcker och laddare. Sen slår jag mig ner. Den som åker med de österrikiska järnvägarnas natttåg och kostar på sig lyxen att sova i en sovkupé får en liten flaska prosecco som njutning och sömnmedel. Jag öppnar min lilla flaska och slår upp drycken i ett glas. Det finns två personer på jordklotet som vet att jag brutit mitt nykterhetslöfte. Den ena är i lag förbjuden att berätta det för någon och den andra kommer inte heller att göra det. Det får förbli hemligt ett tag. Jag har dessutom lovat att aldrig dricka ensam, men en liten prosecco är ingen fara. Jag lyssnar lite på musik och ser ut över mörklagda tyska hedar och funderar. ”Love hurts”, sjunger Gram Parsons och det gör det kanske. Förra året reste jag i sällskap med min dåvarande fru, den var vår sista resa, det visste vi, sen skulle vi ut i den stora friheten. Vi låg i liggvagn bland prasslande påsar och hostande herrar och det var varmt som i en bastu, inte svalt som här och nu. Det blev en omväxlande och rolig tågluffning den gången som resulterade i ett bokmanus, en roman, som tyvärr inte publicerats än. Men nu är jag ensam. Det är mitt normalläge, trots all tvåsamhet jag levt i under åren. Under alla omständigheter är du ensam när du möter livets makter och tågluffar du ensam, så väljer du resmål själv och skaffar sällskap på vägen. Under våren och sommaren har jag för all del dejtat förstrött, men behovet av bekräftelse eller att fly in i ny tvåsamhet finns inte på samma sätt som förr. Fast ibland behövs närhet och kroppskontakt, det är svårt att ljuga bort. Men jag ska hitta mina resmål och vägar, nu när även mitt politiska engagemang skalas ner. Ensam smuttar jag på min prosecco. Jag lovar vare sig trohet eller nykterhet längre. Nu är det omdöme och inte regler som styr mig. Innan jag somnar läser jag lite i en roman. När jag vaknar är det alper utanför fönstret och konduktören knackat på och kommer med frukost och min biljett. Strax innan tåget bromsar in på Innsbrucks station ser jag det blåa vatttnet i en porlande bäck och jag tänker att det är samma vatten nu som på dinosauriernas tid. Allt rör sig, men det mesta i livet och tiden är kretslopp.