08 november 2019

89/11/9

I februari 1989 vann jag en tävling som tidningen Arbetet arrangerade. Första pris var en resa till New York och vi fick vänta länge innan i kom iväg. Månader. Mer än ett halvår. På Svävarterminalen i Malmö hamn var klockan 12 när vi for iväg och dagens datum var den nionde november 1989. När SAS-planet Thyra Viking landade på Newark international var klockan 15.00 lokal tid. I Berlin var presskonferensen redan över, centralkommittens presstalesman hade med darrande röst sagt att de nya utresereglerna skulle börja gälla "sofort". Kommunismen var död, men det hade vi ingen aning om. Vi promenerade ner mot Times Square, som var fjärran från det tivoli det nu är, det var sunkigt och fullt med porrbutiker och drogförsäljning. Vi tog en burgare på en diner. Servitrisen undrade var vi kom ifrån och vi svarade "Sweden", men då hade hon redan gått till nästa bord för att ta upp beställningar. Och i hissen på hotellet såg jag mig i spegeln. Långhårig var jag, stora lockar och mina kinder var lena och jag tänkte på min lilla dotter därhemma. Sen vaknade vi till rubriker. THE BERLIN WALL CRUMBLES, skrek Post och Times sa ungefär samma sak, fast med mindre bokstäver. New Yorkborna gick på sina slitna streets och avenues och undrade om deras system och land vunnit nu. Jag gick ut ensam tidigt på morgonen och det låg folk i pappkartonger vid nedgångarna till subwayen och i Central park. Saker var inte entydiga. Ett hus inte långt från hotellet hette Trump tower. Det var nån slags obskyr fastighetsmagnat som låtit bygga det. Längst upp på Manhattan låg Harlem, men dit vågade ingen turist åka. Det var några sköna dagar i New York. Utsikten från World trade center var fantastisk.
När jag kom tillbaka till Sverige gick jag in till centralen och bokade en ny biljett, denna gång till Berlin. Alla en kände åkte ner och hamrade på muren och ibland lackade den sysslolösa DDR-militären ur och tog stämjärn och hammare från folk, men för det mesta struntade de i vilket. Allt var ändå vunnet och förlorat. Jag drack öl ur stora sejdlar och det var liberalismens totalseger och alla prognosmakares polarnatt. Vänsterfolk försökte sig på tanken att tro att DDR skulle välja någon slags mjukiskommunism, men de ville ha Mercedes-Benz och Currywurst, de var inte finare än andra.
Trettio år senare har jag fått något skit i ögat. Fredagens aktivitet är inställd och jag har lånat några böcker och köpt choklad. Jag ser mig i spegeln i en annan hiss, den hemma i huset där jag bor. Mitt hår är sex centimeter kort, mitt ansikte bär en viss patina och min lilla dotter är vuxen, precis som hennes tre yngre bröder. Jag har haft en svacka i livet, men är tillbaka. Liberalismen hade visst inte vunnit ändå. Ingen vann, men många förlorade. Världen har snurrat i samma takt som alltid och det regn som föll på mig första kvällen i New York är samma vatten som fanns på dinosauriernas tid och samma vatten som i min kran hemma på Möllan. Ekologin är det som sätter ramar och skapar system. Det ordnar sig. 

05 november 2019

Lågaffektivt är högeffektivt

I flödet och bruset hör jag att den blåbruna flodvågen nu trängt in i pedagogik och barnuppfostran. Nu ska det inte längre fostras och läras lågaffektivt, nu ska det åter igen sättas hårda gränser och pekas yt syndabockar som ska lämna sammanhanget. Det tar på mig på ett väldigt personligt, privat plan. Jag har setts på flera håll och kanter i det sammanhanget. Som vuxen har jag ibland tappat fattningen, både på jobbet och med mina egna barn. Ur frustration har det mytomspunna så kallade törnbladska temperamentet dykt upp. Jag förbannar det inte bara, utan har faktiskt vidtagit mått och steg för att befria mig från släktens sigill. Där min farsa hade andra människor som krockkudde och bromskloss har jag bara mig själv och jag har sett till att förändras. Det duger inte att stå och skrika på folk. Det är dessutom djupt ineffektivt som uppfostringsmetod eller som metod att övertyga någon. Det jag fått utstå ska inte vandra vidare till en ny generation eller drabba andra på min väg. Det lovar jag. Det är en insikt en måste komma till. Det är förstås ingen skam att bli förbannad emellanåt. Tvärtom. Det vore märkligt annars. En ska stå upp för saker. Men en måste reflektera och våga backa och ändra sig. Det går inte att vara lättkränkt och ta allt personligt, men det innebär inte att en ska vara slapp. Jag kan konfrontera barn och vuxna med de ord de använder och de handlingar de begår. Alla har ett personligt ansvar för det de gör, den saken går som en röd tröd hos mig. Det är kanske inte ditt fel att du hamnat där du är, men det är ditt ansvar att ta dig därifrån och att vara juste mot andra. Du ska göra det som ska göras. Men handlingar i affekt är sällan bra. Låt din röst höras i samtal istället. Och skyll aldrig ifrån dig. Lågaffektivt är högeffektivt.

03 november 2019

Malmö är inte Skåne

Malmö är en stad för respektlösa doers som förändrar världen i handling. Det är här den svenska arbetarrörelsen föddes och här påverkade Miljöpartiet mer än på de flesta ställen där vi varit med och styrt. Än idag kan MP få skit för beslut, trots att stan nu styrs av S och L. Förutom under några efterblivna år i skiftet 70/80, så har det alltid varit Sveriges roligaste stad att leva i, skulle jag gissa. Att bo i Lund är som att bo på biblioteket , att bo i Göteborg är att bo i ängslighetens museum där hamnkranar som aldrig kommer att användas mer är jätteviktiga att bevara, medan moderna system för kollektivtrafik motarbetas. I Stockholm bor den formella makten och stan har mycket medvetet lyckats tömma sitt centrum på roliga människor, eftersom det kostar för mycket för vanligt folk att bo mitt i stan. Här finns det Göteborg och Stockholm saknar. Min stadsdel Möllan har ingen motsvarighet någon annanstans i landet. Här bor hipsters och skummisar, vänsterfolk och troende muslimer. Här finns kinesiska affärer där jag inte känner igen hälften av varorna och stöl-ställen och grillhak. Den stora bockkranen såldes när den inte behövdes längre och istället byggdes ett på alla sätt skruvat hus. Allt är nära här, rika och fattiga bor nära varandra, om än på sitt sätt i olika världar. Men vad ni än tror, så ligger Malmö inte i Skåne. Vårt ansikte är vänt mot havet och inte mot åkrar och inskränkthet. Skåne är det som finns runt omkring, den sorgliga jakten på identitet och sammanhang som gjort det en gång koloniserade och brutalt försvenskade landskapet till det dåligt maskerade nazistpartiets hemmabas. Resten av landet skakar på huvudet. När ett skånskt fotbollslag spelar norr om Hallandsås, så är det standard att motståndarsupportrarna ropar ramsor om att Skåne borde skänkas till Danmark. Medan folk i Sjöbo och Svedala ylar högt, som inavlade vargar i värmländska skogar, om hur supersvenska de är.
Och såklart inte alla. Och såklart inte alltid. Några av mina finaste vänner bor på otippade ställen i myllan. De finns, precis som det finns rötägg i Malmö. Men för att påvisa något behöver jag generalisera en smula. Nu läser jag och hör om att människor i Malmö skulle vara så oerhörd rädda för att bli skjutna eller sprängda i luften. Det där tror jag inte på. Malmöborna är inga räddharar. Ingen av oss gillar våld, eller i varje fall få, men vi vet att det är gangsters som skjuter varandra och inte några Hamasmissiler som dimper ner lite var som helst. Vi kommer att gå upp i morgon och cykla till jobbet som vanligt. Vi kommer att äta falafel och dricka kaffe och se Mikael Wiehe och Fredrik Gertten gå förbi utan att bry oss. Vi gör det vi ska göra. Vi tog på oss att vara pendlingskommun till Danmark och en stor mottagare av flyktingar. För det får ni andra betala oss fem miljarder om året. En fair deal. Vi får nära till Danmark och billig falafel och flyktingarna slipper bo bland hillbillies eller i sorgliga bergslagkommuner där incels går och väntar på att bruket ska öppna igen. Denna stad är som en människa, den har hjärta, den har själ. Men Malmö är inte Skåne.

27 oktober 2019

Både John och Paul behövs

En i ledningsgruppen för mitt förskoleområde sa någonting om att varje onsdag när de har lunch på förskolan där jag jobbar, så blir det diskussion om ett eller annat, efter att alla engagerat sig i frågan om var mina nycklar tagit vägen. Hon sa det mycket vänligt, ett enkelt konstaterande helt enkelt. Och hon har rätt. Jag förlägger allt, särskilt mina nycklar och på jobbet som har fler låsta dörrar än en genomsnittlig kriminalvårdsanstalt, så är det svårt handikappande. Och när jag pratar så pratar jag om något. Är jag nyfiken på en person så blir det rena rama intervjun. Diskuterar jag så handlar det om något. Vädret intresserar mig inte, däremot klimatfrågan. Det gör att jag kan verka plump och närgången. Para det med en explicit humor full av göteborgska ordlekar, så blir det inte alltid bra. Kanske är det fel sätt att vara på. Men jag har aldrig haft behov av att vara populär eller kompis med många. Leva och låta leva räcker långt. Där är jag så olik vissa vänner. En vän blir kompis med alla han möter. Där jag gäspar och vill gå vidare stannar han och nätverkar en stund. Min rastlöshet orkar inte med sånt som inte intresserar mig. Och jag tror att vi har olika missioner i livet. När vi pratade om normkritik på senaste verksamhetsutvecklingskvällen på jobbet (bara det jävla namnet, liksom) så sa jag att konsensusnormen var förödande. Det är motsättningar som utvecklar världen, inte den förbannade samsynen som hela tiden eftersträvas. Jag är född till att ställa saker på sin spets och min vän är född till samordnare. Beatles är världens bästa band genom tiderna därför att John och Paul var olika och när dessutom George växte som musiker och låtskrivare så förstärktes det. Vem som är vem av mig och min vän får ni själva räkna ut. 

19 oktober 2019

Jag vill inte äga någon

Ett minne kom upp på Facebook. Det är tydligen två år sedan jag och mitt då ganska nyblivna ex var och lyssnade på den amerikanske författaren Ariel Levy på Stadsbiblioteket. Vi pratade lite med henne sen vid signeringen och berättade om den bok vi höll på stt skriva tillsammans, en självbiografisk roman om några som kunde varit vi, men vars (vilkas?) liv vi passade på att göra mer spännande än verkligen. Inte autofiktion. Vi hade dessutom bestämt huvudkaraktärernas namn efter de skådisar vi ville se i huvudrollerna när det var dags för filmatiseringen. Ariel Levy blev eld och lågor över vårt projekt. Nu ligger vårt färdiga manus uppe i cyberrymden, opublicerat. Saker hände, som en säger. Mitt ex kände en obändig lust att gå vidare, som det kallas. När hon började dejta så fick jag lova att låtsas som om vi aldrig ens så mycket som träffades och drack kaffe, än mindre hade skrivit ett manus ihop. Själv har jag berättat för hela världen att jag och mitt ex hade en god relation och skrev ihop och tänker att den som träffar mig får träffa hela mig och inte någon bild av mig som jag vill förmedla och i det ingick både skrivande och ex. Så förblir det. Möjligen är det en dålig strategi, för jag träffar ingen, medan exet är inne på sitt andra förhållande sen den där dagen vi pratade med Ariel Levy. Det får vara som det måste. Jag har levt tillräckligt länge i lögner och kanske i tidigare perioder i livet tagit höjd för verklig eller inbillad svartsjuka. Men ingen kommer i min närhet som stänger in mig eller för vilken jag stänger in mig. Ta mig som jag är eller inte alls. Åh, hon och jag hade så mycket kul tills vi inte hade det längre. Jag behöver inte någon syndabock för att livet gnisslat emellanåt. Det är mitt eget verk och mina egna val. Och jag måste leva mina övertygelser här och nu och varken fly med tunga steg i nya fina löparskor eller på en illuster resa någonstans. Som man i en patriarkal värld får jag således medvetet backa från ambitioner om att äga någon annan människa, mer än vad icke-män behlver. Och det räcker gott att ha styr på mitt eget liv. 

12 oktober 2019

Pretty flamingo

Jag ser ut genom fönstret. Gården nedanför är under ombyggnad. Det som brukade vara grönt är nu istället högar med grus och jord flankerade av gula arbetsmaskiner. Ytskiktet ska tätas, stod det på lappen från min bostadsrättsförening. Själv har jag försökt att täta mitt eget jävla ytskikt med hjälp av medicin och insikter. Det går bra, om inte perfekt, men vem gillar väl det som är perfekt?
Jag spelar Pretty flamingo med Manfred man. Det är en ganska kass låt. Men sedan i torsdags sitter en flamingo i rostfritt stål i mitt vänstra öra och detta var associationen som dök upp i mitt snurriga huvud. Någon skrev på insta att det betyder att en är swinger, men en jobbarkompis lät mig veta att jag som singel inte kan vara det. Hon som jag träffade igår på den öppna platsen utanför biblioteket skojade om att jag först trott att det var det var en pelikan. Hon skrattade sitt varma skratt, men inte ens det hjälper när det inte finns något som blixtrar till eller som kan växa till något. Och det blir nästan komiskt när så mycket som är viktigt för mig är helt oviktigt för den andre. Jaja, det är ju ytterst få som det kan bli något med, som min vän säger på messenger. Men när en välformulerad skarp röst hör av sig och är tydligt intresserad, så väcker det något hos mig. Människor ska få chanser att ta sig in i mitt liv. Jag ska göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. 
Min prästvän skulle le när jag i tid och otid drar upp den gyllene regeln. Men det är ju den som gör att jag vill släppa in människor, både i det lilla och i det stora. I mitt hjärta finns inga halverade mängder eller minskade volymer. Jag tror på en värld där det finns både flamingos och pelikaner, både stann- och flyttfåglar, både folk som stannar i boxen, som tänker utanför den och så vi som inte hittar någon jävla box. Jag sätter på kaffe och Donovans Catch the wind. Det kommer nya möten och snart är väl ombyggnaden av gården färdig. Och i mitt öra sitter den där fågeln tills jag tappar den. 

05 oktober 2019

Timplaner är som Sovjet under Brezjnev

Satt på jobbet igår och drack kaffe ur min rosa dramaqueen-mugg och tänkte på debatten om timplaner. Först åker antiken ut från högstadiet och sen åker den in. Nu talas det om att de nationella minoriteterna ska ut. Jag är inte något större fan av grundskolan från början, men när jag hör om detta blir jag näst intill mållös. Tänker på hur vi i förskolan försöker fånga upp det som händer i barngruppen och i det enskilda barnet och utgå från det i arbetet. Men i grundskolan slåss ämneslärarna mot varandra om vad som är viktigt. Jag hade femma i historia, förresten. Men jag minns inte att jag lärde mig något om antiken i högstadiet. Det jag vet om antiken kommer från ”Jag, Cludius” och från litteratur. Minns överlag inte att jag lärde mig något särskilt. Med Springsteens ord så lärde jag mig mer från en tre minuters rocklåt än någonsin i en skola. Och precis som bossen så är jag bildad. Men det är fan inga lärares förtjänst. Jo, min engelskalärare på högstadiet var spännande när han pratade om allt utom engelska. På en lektion lärde han oss lite ryska och om den amerikanske komikern Lenny Bruce. Min svensklärare på Majornas gymnasium var blåare än Gösta Bohman, men en rolig motpart i diskussioner och hon fick mig att läsa Klas Östergren och Hemingway, när jag berättade om att jag gillade Lundell. Men det var i korridoren och inte inne i salen. Inte ett rad om antiken då heller. För mig är det givet att historia, litteratur och whatnot i skolan tar avstamp där ungarna är och letar sig bakåt. På det viset är det givet att ungar i Kiruna jobbar mer med skidåkning och samer och ungar i Malmö troligen lär sig mer om om judarnas historia och sjöfart.  Millimeterrättvisa är den största orättvisa du kan tänka dig. Timplaner är  en skolans planekonomi, lika välfungerande som Sovjetunionen under Brejznev, så jävla Lärarnas riksförbund och komplexfyllda adjunkter som bryr sig mer om verbens böjning än innehållet i meningarna. Sluta, bara sluta.

26 september 2019

Så är det med posörerna

En bild på en kvinna sittandes i en trappa målad i regnbågens alla färger fångar min blick. Hon ler självmedvetet mot kameran.
"Den får säkert hundra likes", tänker jag direkt. För det är ju så vi mäter framgång, lycka och kamp i dessa dagar. Likes och klick. Skulle dessutom Greta Thunberg vara med på ett hörn, så skulle det snarare bli tusen likes. Här är någon som tar ställning, skulle folk säga. Någon som står för saker. Och jag missunnar ingen att finnas på snygga bilder, men vad händer sen när liksen och omklappningarna klingat av? Vad går du hem och gör då? Det är inte dina åsikter som förändrar världen, utan dina handlingar. Det är inte heller den livsstil du så vackert pläderar för heller, utan de samhällsförändringar du tvingar fram som gäller. Skulle till och med kunna säga att det är direkt kontraproduktivt att posera som god. Sitter du i regnbågstrappan, men sen går hem och lever traditionellt och inte med skuggan av en handling försöker påverka världen, så är det värre än värdelöst. Är du indignerad över att män i min ålder hatar Greta Thunberg, men sen går hem och lever som vanligt, så luras du. Att du lajkar förändrar inget. Det spelar heller ingen roll hur många middagskonversationer du för om vådan av att äta kött, om du inte följer upp det med att jobba någonstans, politiskt eller i ditt dagliga värv för att förändra. Egoboosting är inte politik. Om det inte kostar dig något, så är du inte tillräckligt engagerad. Då är du en posör.
Om det jag själv gör är bra nog?
Nej, inte när världen ser ut som den gör. Det vore förment av mig att låtsas vara bättre. Men jag tror ändå att jag gör något. Faktiskt. I det lilla och lite i det stora. Det har kostat en jävla massa. Om jag nu ska tillåta mig att posera en smula.

Edit: nu ser jag på Instagram att sossarnas stabschef på Stadshuset talar till de klimatstrejkande ungarna i regnet. Detta samma dag som vi kan läsa att S vill bygga ut Skånes motorvägar. Ni ser själva.

22 september 2019

Lidingöloppsväder

”Det är lidingöloppsväder”, tänker jag när jag hoppar av cykeln ute på Bulltofta och tar en klunk vatten och gör mig beredd på att sätta sulorna i femmans grus. Lite senare under dagen ska det gå över i sensommar, men där och då är det den där tunga doften av jord. En ung kille rullskidar förbi med stort besvär och dålig koordination. Det är väl första söndagen i mars som hägrar.  Skulle själv vilja ge mig på det där någon gång. Så trampar jag iväg uppför den första backen som är en kickstart om en springer rundan motsols. Benen får spö direkt. Älskar det. Saker ska kännas.  Lidingöloppsväder är det och jag tar mig i tanken ut till den där ön och folkrörelsen och alla tuffa backar och doften av liniment och höst. Funderar på om det är tre eller fyra gånger jag startade. Tre, tror jag. Och de hänger ihop med olika delar och epoker i mitt liv. Första gången var jag där med någon som jag aldrig borde varit med, men gjort är gjort och blir inte ogjort. Sprang på en bra tid och firade med pizza på Stora Essingen och sov hos någon bekant på en madrass på golvet. Mina ben var möra och sinnet tungt. Något var fel, fast jag hade sprungit fortare än jag någonsin skulle komma att göra. Mötte min syster där ute och även hon sprang. Vi highfivade och de vi var där med då är historia. Sen var det den där gången jag bröt. Av-blocket skojade med mig och jag hamnade i tältet bland de skadade och förstod ingenting. Det var ett nederlag, men utan nederlag lär en sig ingenting. Två år senare står jag med medaljen i hand. Sara och jag har peppat varandra och pacemakern styr där sinusknutan lever sitt eget liv som en alien i min kropp. Den helgen bor vi på Södersjukhusets patienthotell, det är billigt och vi får dela frukostmatsal och utsikten mot Årstaviken med nyblivna föräldrar. Babydoft och utsikt mot vattnet, livet kan inte bli mycket bättre. Vet inte om klyftan mellan mig och Sara var där redan då. Jag minns inte. Vi åt hipstermat ena kvällen, ni vet på ett sånt där ställe där de serverar blodpudding för 250 spänn och italienskt den andra. Så vitt jag minns hade vi det bra. Och jag hade återupprättat mig själv. Nederlaget hade blivit till seger, liksom. Stockholm är vackert på hösten. Min dotter var med oss ute på ön, min älskade mörkögda flicka och det är långt från här och nu på alla sätt och vis. Vi alla har det bättre nu. Saker faller på plats. Lidingöloppet får vara historia. Jag springer snabbt och bra i Bulltoftas konstgjorda backar. Långt där framme ligger målet. Sen kommer nya lopp och väder.

07 september 2019

Ringer Stefan, så är mitt svar nej.

En enda gång träffade jag Margot Wallström i levande livet. Det var i stadshusets hiss i Malmö. Hon och det dåvarande kulturkommunalrådet åkte upp till sjunde våningen samtidigt med mig och Anna Brandone, som visst gillade mig, presenterade mig för Margot. Margot nickade, men hade tankarna någon annanstans. Kanske var hon redan då på väg till FN eller något annat fint ställe, ingen vet. Efter det har jag bara läst om henne och hört henne på radio och TV. Många tycker att hon är fantastisk. I julas i Israel så träffade jag någon på en bar som visste vem hon var. Annars verkar de svenska superkändisarna inte alltid vara så världsberömda som vi gärna tror. Jo, Greta Thunberg förstås. Och ABBA , men folk vet inte alltid att de är svenskar. Och Björn Borg för länge sen. Israelen gillade såklart inte vår utrikesminister, det var som det brukar, ni européer fattar inte hur det är här. När Margot tillträdde, så flaggades det högt för vår feministiska utrikespolitik. Och kanske är jag för okunnig, men att sälja vapen till snart sagt varje krigande snubbe till diktator som har pengar på banken känns måttligt feministiskt i min skalle. Och att av alla länder på jorden som en kan bli portad från välja det enda landet i Mellanöstern där en kvinna varit premiärminister och där kvinnor har rättigheter som deras systrar på andra sidan gränsposteringarna, frontlinjerna och taggtråden bara kan drömma om, känns märkligt. Men jag hatar inte Margot, tycker inte ens att hon är avskyvärd. Det är få som jag känner så för. Tror mest att hon klantade till det, jag ser heller ingen dold konspiration eller agenda. Sån är inte jag. Däremot önskar jag att nästa utrikesminister hyfsar relationerna till Israel. Kristna européer ska generellt tala med små bokstäver om när och hur judar ska försvara sig. Det betyder inte att Israel ska få frikort. Men risken att de skulle få det av en svensk regering är nog inte överhängande. Och vem det än blir, så lycka till. Och ringer Stefan, så är mitt svar nej. Bara så ni vet.

05 september 2019

Partiet och jag i otakt

Utanför ICA vid burkautomsterna träffar jag en gammal bekant som jag suttit med i Tekniska nämnden. Hon är vänsterpartist, för det är de flesta i mina kvarter. Vi pratar om livet och uppdragen och hon säger som alla andra att Miljöpartiet har all chans att hiva in sympatisörer och röster genom klimatfrågan. Hon undrar förstås varför det inte blir så. Och jag mumlar något om sveket i flyktingpolitiken hösten 2015, men inser att det är längesen nu. Partiet kunde ha fått folk att glömma det där. Det är väl regerandet, fortsätter jag. Någon dag innan har partiet gått med på att satsa en ohygglig massa miljarder på försvaret. Det är dyrt att hålla undan rasisterna från makten. Det skär i hjärtat på en gammal fredsaktivist. The price you pay, som Springsteen sjunger. Men det går heller inte att komma ifrån att partiet har en själlös kommunikation och åtminstone ett språkrör som ser ut som om hen tycker att politik är tråkigt. Sånt gör sitt till. Vi är alltid bäst i klassen. Och de var ju aldrig så roliga, vill jag minnas
Men jag tänker att där jag bor får i alla fall partiet tvåsiffrigt, om än i vänsterns skugga. Många här lever hyggligt klimatsmart och det finns något att bygga på. Någon slags identifikation, kan hända.
Då kommer glesbygdsavdraget.
Helt plötsligt signalerar partiet tvärtemot all vett och sans att nu ska folk som bosatt sig långt från jobb och service få mer i fickan än de Möllanbor som promenerar till affären och cyklar till jobbet. Folk får förstås leva som de vill. Men att styra fler mot att resa långt och bo stort, är tvärt emot allt vad klimatsmart politik heter. Vi behöver förtäta. Och det är så otaktiskt som något kan vara. Partiet borde kanske vara rädda om de kvarvarande väljarna där vi en gång var starka. Just detta skriver jag i ett internt forum i partiet och får en kanonad av svar på andra frågor än just de jag ställer. Många tycker att det är högsta gröna politik att sprida ut folk. Inte vet jag. Jag kan ha helt fel. Men jag vet inte hur jag skulle kunna leva mer klimatsmart om jag tog körkort, skaffade bil och flyttade ut på landet och inte heller var mitt parti skulle kunna få fler röster än i kvarter som mina. Till sist undrar någon om jag hör hemma i partiet
Jag delar hens undran. Kanske har jag gjort mitt i politiken. Just i Sverige klantas det gröna bort, trots smashläget, samtidigt som våra systerpartier är starkare än någonsin. Och de är starka därför att de för en konsekvent politik med tydliga företrädare som även pallar säga obehagliga saker. I Oslo säger de gröna att bilen inte har någon plats i centrum. Pang bom, 20 procent. Samma tydlighet finns i Amsterdam, i München och i Helsingfors, städer där de gröna är starkaste eller nästan starkaste kraft. I Sverige är vi för glesbygdsavdrag. Men jag är lite trött, får jag medge. Kanske räcker tre decennier som medlem. Jag har jobbat på alla nivåer för att få de gröna att förändras och förändra och har kanske bidragit en del. Men mina och partiets hjärtan slår kanske inte längre i samma takt.

25 augusti 2019

Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl

Nere på Åhléns skivavdelning spelades den om och om igen. Och jag lyssnade och lyssnade. Sen gick jag hem och ringde min vän.
"Har du hört Lundells nya? Vad heter den nu igen?"
"Öppna Landskap?"
"Ja, den."
Sen tystnade vi och det hördes ett vinande ljud i ledningen. Vi var unga och musikintresserade, vi visste att detta var ett moment. Som första gången en hörde punk, som när min mamma hörde Elvis 1956, som alla de där ögonblicken som de flesta kan relatera till. Även för en notorisk läsare som jag kickar det till som allra bäst när det sjungs och kompas. Nu är den där låten aningen söndersjungen, men på kvällen den 24 augusti 2019 tar han som skrev låten tillbaks den. Han tonar ner komp och låter orden dominera. Det är klokt. En smula ödmjukhet är att rekommendera. Friheten att vara den en vill vara är större än då för 37 år sedan, men hoten är också större än någonsin. Du får inte röka på uteserveringar, men det sitter måttligt maskerade nazister och styr i skånska kommuner. Moraliserande politisk korrekthet skymmer ibland sikten. Och ett halvt liv har passerat. Jävlar, vad jag har fått uppleva. Och det är inte slut än. Mina sandaler är slitna av rastlösa turer upp och ner mellan toppar och dalar, över gränser och längs ändlösa gator och genom parker. Och när de är utslitna köper jag nya. Om och om igen, år ut och år in. Ulf Lundell sjunger om längtan och hjärtesorg, men också att vi ska gå ut och vara glada. Och ingen kommer längre i min närhet som stänger in och stjäl. Det har jag för all del inte levt helt efter under alla dessa år, får jag erkänna.
Och på spårvagnen bort pratar en i min yngstes ålder om att en gubbe som heter Uffe just spelat på Trädgårn. Hennes kompis vet inte vem det är. Allt är som det ska.

23 augusti 2019

Born to run

Jag tänker att jag är född att springa när jag tar mig ut till Bulltofta och sätter skorna i marken. Hittills har jag aldrig blivit skadad av löpningen, knän och vader och vad det nu är som kan gå sönder håller. Men idag går det segt och i backen blir jag omsprungen av en man med något vilt i blicken. Han tittar på sin klocka och minns sina inövade steglängder och träningsprogrammet som han googlat fram. Jag tänker att du är ändå typ 45 och fast du är yngre än jag, så blir du aldrig ung igen. Och det är inte VM du ska vara med i, utan möjligen Midnattsloppet eller så ska du ta en tur till Lidingö om en månad. Jag har också varit där. Det bet bra i Aborrbacken och Karins backe och senaste gången sprang jag som revansch för den gången jag bröt. Sara och jag kompade varandra under helgen och min dotter som då bodde i Stockholm var med ute på ön och plockade höstlöv och kände doften från jorden. Mannen som springer om mig har vågor i håret och jag lider med honom och hans jakt på sin förlorade ungdom. Själv springer jag som en pensionsförsäkring. Jag vet att jag är 55. Det är helt lugnt. Jag fick chansen att komma tillbaka till livet efter min nära döden-upplevelse och bestämde mig för att fortsätta leva. Löpning är både antidepp och ett tillfälle att lyssna på den där podden. När jag kommer tillbaka till minigolfbana ser jag hur den där mannen står och kollar i sin telefon. Hans flickvän står bredvid, lika matchande klädd i Stadiums allra finaste outfit. Jag ler och låser upp min cykel. Jag ska ta choklad och två glas vin som återhämtning. Googla det, ni.

19 augusti 2019

Så ni stör er på tiggare och ensamkommande?

Jag ska vara den mansplainer jag kan vara ibland och berätta vad det är som kostar pengar här i Sverige och som är jobbigt att se på riktigt.
Det stör mig såklart också att det sitter en kvinna utanför ICA med en pappmugg i handen och hoppas på lite växelpengar. Och att spelbutiken strax intill varje lördag fylls av luggslitna män med nikotingula fingrar som hoppas på den stora vinsten, på att det idag ska slå in och den materiella lyckan ska flöda som vattnet i en klar fjällbäck.
Men dessa saker stör mig av helt andra skäl än ni tror. Det stör mig att hoppet om att få leva ett värdigt liv i stort sett är ute. Och allra mest stör mig föraktet från många av er som passerar förbi och den politik som ni röstat fram. Själv kan jag amortera och göra avdrag. Till och med en sketen barnpassare är en vinnare. Mina barn kan ärva en bostadsrätt, vid det laget värd miljoner och säkert en slant på banken med. Och det är ändå fem falafelbollar i en rulle av bröd jämfört med oxfilén hos de med högre inkomster än jag. Värnskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatten är borta. Och dessutom får många av dem göra avdrag för den dyra bilen när de kör till jobbet och när underbetalda polska byggjobbare river ut fullt fungerande kök och sätter in nya eller när en medelålders jugoslavisk tant knäcker ryggen när hon städar åt dem. Och allt ovanstående är frukten av politiska beslut. Det är medvetna handlingar som gör att ojämlikheten ökar i Sverige. Det är förjävligt.
Nej, jag är inte missunnsam. Några är säkert väl unnade en hög inkomst. Men jag blir heligt jävla förbannad när några tusen ensamkommande killar utmålas som en sån stor börda eller när det på allvar bestäms att fattiga inte ska få be om hjälp. Jag hatar det. Problemet är att våra beslut drar undan hoppet för så många. Folket med pappmuggar i handen. En pensionär som spelar på hästar. Ni susar förbi i era stora bilar. Ni stör er på tiggare och ensamkommande. Jag stör mig på er. Och lite på mig själv. Den politiska hösten har börjat. Låt den bli lång och het.

13 augusti 2019

Jim Morrisons grav

Sommaren innan jag skulle fylla 21 gick jag och två kompisar in på Pere Lachaise-kyrkogården och kollade in Jim Morrisons grav. Alla gjorde det, alla tågluffare och gamla hippies, ja folk som hade vägarna förbi. Oscar Wildes grav var också där och han var en långt större rebell än Jim M, men det fattade inte vi då. Det lär finnas en bild på mig sittandes där med Jims kvarlevor under mig och förhoppningsvis långt ner i jorden. Antagligen är jag långhårig och ganska smutsig. Möjligen även barfota. Ingen av oss tänkte på döden, knappt ens att Jim M vid 27 fick en exceptionellt tidig bortgång
Vi var unga och rastlösa och livet var fan evigt. Tre år senare var jag farsa. Det hade jag verkligen ingen aning om under den resan, för jag hade inte ens något fast förhållande. I kärlek var jag oerhört obildad. Jag läste Hemingway och dagen efter drog vi vidare till Lissabon eller vart det nu var. Jo, Biarritz. Minns inte vad vi gjorde där. Drack vin och åt vitt bröd kan en gissa. Badade och drömde. Det var nog också den sommaren jag slutligen lämnade den vänstra vänstern för gott. På något sätt förstod jag att femårsplaner och storskalighet inte var förenligt med mig. Ulf Lundell sjöng att vill du ha din frihet så får du ta den och jag ville ha min frihet. Tids nog måste vi bli borgare, gissade jag. Men det hände aldrig.
Det är samma grundläggande värderingar nu som då. Lite putsat i kanten, patinerat av decenniers väder och vind, men ändå detsamma i grunden. Det är kanske därför jag sällan längtar tillbaka till något, jag vet inte, men jag slutar aldrig tro på att allt ska bli bättre sen. Nu ser jag på Instagram att Jim Morrison fått en ny gravsten. Han är lika död för det. Men vi som lever lever. Det är faktiskt du som väljer, så ta vara på ditt liv.

12 augusti 2019

"Därför är jag som jag är." #adhd

"Mamma fick en stöt när jag låg i hennes mage. Det är därför jag är som jag är."
Orden är min äldste sons, han den mest svårfostrade och känsligaste av dem. Och han var väl sju-åtta år när han sa det och mitt hjärta höll på att gå i bitar. Jag ville bara hålla honom och säga att han var bäst som han var. Men han såg sig som en annan sort. En sämre sort. Och varje dag fick han det bekräftat i skolan och vart han än försökte hitta ett sammanhang. Han har haft ett trassligt liv och ingen av mina ungar har jag haft så dåligt samvete för och ingen av dem känner jag igen mig så i. Inget har fått mig att ifrågasätta mitt föräldraskap som turerna kring honom och vi förstår varandra mer än några andra. Men han är den som vänder sig om på en restaurang och säger: "Inte n-ordet tack!", till ett sällskap och den som tågade ner till skolan när hans dåvarande (?) styvbror blev mobbad. Att vara utanför ger också möjligheter. Inga fina normaler i bekantskapskretsen gör något liknande. Och jag speglar mig i det. Sån var jag med. Och det kostade.
I januari förra året fick jag till exempel ett mail där någon föreslog att jag skulle ha en narcissistisk personlighetsstörning, någon som dessutom sa sig känna mig väl.
Jag satt där ensam i min lägenhet, i djupet av mitt misslyckade föräldraskap och märkliga relationshistorik och bara stirrade.
Skulle jag betrakta mig som förmer än andra?
Nej.
Snarare raka motsatsen.
Och jag har samlat på sånt som bekräftat min värdelöshet som när någon sa att: "Det förstår du väl att jag inte vill vara med någon som har ADHD?"
Ja, jag fattade det.
Jag förstår att jag en gång hade dig på nåder och att du vill ha en normal snäll människa som inte brinner så mycket, utan kör sina inlärda riff.
Det är inte jag, det. Här finns inga strukturer, här går vi på feeling. Frågan om jag skulle välja något annat om jag kunde är ytterst teoretisk. Vet ej. När jag var yngre, absolut. Samtidigt gör mina erfarenheter att jag bara måste jobba med något som betyder något för andra. Det brinner. Som när sonen sa det där och gick ner till brorsans skola. Men mest har det varit utanförskap och misslyckanden. Faktiskt. 

Och min äldste son lagar sig och jag är glad att det finns bokstäver och hellre överdiagnosticering, där för många får hjälp än för få. Nu jobbar han på en camping och pluggar för att ta igen kassa betyg, så han kan komma in på högskolan.
Han fick ingen stöt, han ärvde mina gener. Han gjorde det i ett samhälle som ännu inte vaknat och förstått att använda olikheter som ett verktyg för att bygga en starkare framtid.

10 augusti 2019

Fy fan för här och nu

Lägger upp de sista bilderna från sommarens resa på fb. 135 bilder, blev det visst. Minnen. Platser som tar plats i min kropp. Men om allt är "här och nu" eller "blicken framåt", så är det meningslöst att resa, för att resa är att skaffa sig minnen för livet, kärlek till världen och erfarenheter. Mina fötter minns gatstenarna i Lviv, mina ögon minns dalen nedanför oss i Interlaken i Schweiz, hjärnan minns Auschwitz och gommen minns den allra första frukosten i New York bredvid strykjärnshuset, nyårsdagen 2010. Och öronen minns trafikbuller, sånger och rösterna hos dem en mötte på vägen eller reste med.
Jag tror att vi blir till hundar om vi lever för dagen eller fortsätter att vara barn och jag vill fan inte vara ett barn. Vuxen är fint. Erfarenheter gör mig klokare. När en kollega hör av sig och vill att jag ska bli indignerad över att ett rum tydligen ska användas på ett visst sätt, så tänker jag på den övergivna förskolan i Tjernobyl. "Välj dina strider", som vännen med de skarpa ögonen säger. Fråga dig vad som är viktigt här i världen. Men jag förstår vad de menar, här-och-nu-folket. De vill inte begrava sig i sina misslyckanden och kanske till och med försöka göra en Eternal sunshine of a spotless mind. Men det där var ju bara en film och även den slutar med att minnet finns där. Du kan inte lägga armen om ett minne och visst fan gör det ont ibland. Men i vårt KBT-samhälle ska inget göra ont. Vi tar tabletter mot sorg och ensamhet eller slänger oss i vilka famnar som helst bara för att slippa skavankerna i spegelbilden. Och försöker leva här och nu, vilket då garanterat blir samma som där och då.

07 augusti 2019

Homeward bound (Färjan Swinoujsie-Ystad) #öst19

Första gången som jag tog färjan från Swinoujsie till Ystad stötte jag ihop med en kille som lärde mig Risken Finns låt "Du känner väl mig". Han kom från Glumslöv och det var väl inte mer med det. Vi reste med våra familjer, papporns svartväxlade med campingvärdar och hade pengar så vi kunde tapetsera med dem. Sådan var den reellt existerande socialismen. Andra gången färden gick just här så var jag nere med ett gäng och kollade den gryende demokratin och drack öl och vodka. I Gdansk var det grått och inga uteserveringar, men ändå ett hopp. Vi pratade med ryssar som sa att de var hatade, fast de inte gjort något Och senaste gången var när han som i bloggen kallas mellanbror fyllde sex år. Han ville sova på en båt och det fick han
Och nu är jag här igen. Däremellan har jag hittat andra vägar till Polen, för här har jag varit mycket. Jag har hängt med från tvåtaktsbränsle och rödbetssoppa till europeisk normalisering och Cafe kedjor, ensam eller med barn eller kärlekar. Jag har kyssts i Polen och hållt barn i handen och beställt fel mat och blivit blåst på pengar och Polen har varit mitt näst starkaste resegift, eller kanske tredje efter Israel och Berlin. En höst satte jag mig i en föreläsningssal i Lund och började studera polska. Men det kom ingen vart. Det var en sån där Andersgrej. En impuls. Höstlöven klibbade mot marken och jag cyklade från stan där jag bor till stan som är som ett enda bibliotek. Lärde mig inte värst mycket. Men här på färjan kan jag i alla fall be om ursäkt och beställa kaffe. Och vi rör oss ut på havet. Vattnet, mitt element. Snart ska Ystad torna upp sig framför oss och snart är det tvättider och normalitet. #öst19 är över. Jag bär med mig övergivna radiobilar i Pripyat, blickar ut genom smutsiga fönster på bussar och tåg, löpturer i fem olika länder, möten på bussar och rundvandringar, nyfikenhet och försök att förstå. Och som en sammanfattning av allt: när Roxy och jag plockade söta plommon från träden utanför regeringsbyggnaden i Tiraspol. 

06 augusti 2019

Factory (Katowice) #öst19

Det här är Polen som jag minns det, tänker jag när jag kliver av bussen i halvdunklet i Katowice bland fyllon och unga som drar runt, bilar som kör fort på gator gjorda för stridsvagnsparader. Det förstärks också när jag kommer till stället där jag ska sova. Mitt rum är stort som en garderob. Det luktar illa. Tillbaka till sunket. Men det räcker att jag går runt hörnet på torget, så är det full hipsteruppställning och på en uteservering kan jag beställa en maträtt som heter "Israel" till min röda öl. För det är visst röd öl som är den här resans dryck nummer ett.
Katowice kommer att överraska gång på gång även efter att jag sovit gått i det äckliga rummet och inte ätit de mögliga mackorna som var frukosten. Det finns gågator, bra museer och en hel underbar hipsterstadsdel; där det förr bodde kolgruvearbetare som åt tung mat är det nu konsthantverkare i skägg som dricker konstigt kaffe och grumlig öl. Och jag tycker om det, även om proletärromantik är lagom fräscht. Katowice är också fullt av röda spårvagnar som ilar omkring som blixtar när ösregnet kommer. Jag tar en vagn och ser var jag hamnar. Ut ur stan förs jag, till buckliga stenlagda gator och folk som stirrar på mig. Det är fint. Jag tål att synas. Inspektera mig ni, det här är vad som finns. Mer spännande är det inte, ändå har jag en sån lust att uttrycka mig, att synas, att visa att jag finns. Och jag tänker på alla spårvagnar som jag åkt med, blå, gula, röda och gröna, på denna resan och på andra och alla fönster jag sett ut igenom och jag förstår att det är dags att åka hem nu.

04 augusti 2019

Like clockwork (Brno) #öst19

Brno, Tjeckiens andra stad. Någon metropol är hon inte, mer charmig och sådär putsad och med spårvagnar som rullar på nyrenoverad räls i centrala stan. Gatstenen blänker och det är stora torg där skulpturer breder ut sig, mer Kraków än Prag, mycket mer. Om du rest en del i den här delen av Europa så vet vad du får när du kommer hit  och du tycker om det. Jag tar mig hit med tåg från Wien, fortfarande fascinerad över att det inte är gränskontroller och att en går på i ett språk och av någon timme senare i ett helt annat. Mångfalden. Europas idé. Tänk inte annat. Ändå vet jag att det för hundra år sedan hördes tyska och jiddisch bredvid tjckiskan här. På en vägg har någon sprayat "Fuck nationalism". Ja. Gör det. På tåget hamnar jag bredvid en engelsk familj som gnäller hela vägen från Wien hbf och in i Tjeckien. Det kan inte vara roligt att ha så orimliga förväntningar på allt på semestern, så att en kommer hem besviken och med anekdoter om usel service. Men jag har mina egna hjärnvindlingar att åka berg och dalbana i. Ensamåkandet ger en extremt mycket tid att söka sig inåt. Hela tiden kommer jag tillbaka i huvudet till detta att allting löser sig. Jag klappar mig på axeln och känner att de senaste årens jobb med mig själv ger resultat. Ingen oro följer med mig på min resa, inget som har med själva resandet att göra. Ändå ligger jag med dödsångest på mitt hostel i Wien, för det är så svårt att begripa vissa saker. Och jag är ju en dramaqueen ändå. Det vill jag vara, det är jag. Det ska gå upp och ner, saker ska förstoras. Annars är det inte jag. I Wien är alla väldigt unga på mitt hostel, de har så mycket bry med så lite, men i Brno får jag dela rum med en man, äldre än jag som riktigt andas ohälsa. På natten ligger han på rygg och snarkar högt. Det är fetma och fylla och jag tänker att så där kommer jag aldrig att bli. Jag vägrar. Jag ska ta hand om mig. På en free tour träffar jag ett svenskt par som jag utbyter reseminnen och tips med, medan guiden berättar om det märkliga uret på torget. "Vad tycker ni att det liknar?" En buttplugg, tänker jag, men det säger jag inte. Det är första gången sen jag lämnade Trelleborg för tre veckor sedan som jag pratar svenska med någon. Det känns märkligt, men vilsamt ändå. Språket är det smörjmedel som får all kommunikation att snurra och hur bra du än är på främmande språk, så är det främmande språk. 
Sen promenerar jag upp till den där borgen som märkligt nog heter Spielberg, som regissören. Det stramar i vaderna, men det är skönt. Jag tänker på den snarkande mannen som jag delade rum med och på en sund själ i en sund kropp. Kanske lurar jag bara mig själv. 

02 augusti 2019

Stand by me. (Wien) #öst19

Sitter på cementplattorna utanför Stephansdomens tunga gotik och lyssnar på människor som  turas om att spela på ett piano som ställts upp. Vi är många som sitter här. Folk bara sätter sig rakt ner. Regnet hänger i luften, men det är magiskt på något sätt. Jag är kär i Wien. Trots den blytunga finkulturen så finns det något här som jag inte vill vara utan. Det är klart att det också är en vila att vara i ett land där en kan göra sig förstådd och förstå det mesta som sägs. Jag är avslappnad och har det skönt. Och ändå var det på vippen att jag inte åkte hit. Nu spelar en kvinna Beethovens nia högt och tydligt. Europahymnen.
Det är mitt tredje besök i Wien, men det känns som om jag varit mycket här. Första gången var med Sara, det var lite grått och dystert och där jag nu sitter härjade turkiska fotbollsupportrar och vi ryggade tillbaks. Men i rummet som vi hyrt fick Sara det telefonsamtal som innebar att vi kunde börja planera för att flytta ihop. Det var ett avgörande ögonblick för oss och vi tänkte att nu kan inget stoppa oss. Det var en eufori som med tiden skulle bytas mot alla dessa vardagar av tvättider och annat som skulle styras upp. Vi var bäst som särbor. Men det kunde vi inte veta då. Normen fångade även oss. Och jag är glad att vi chansade. Och förra året, också av en händelse var jag här ett märkligt dygn, när jag snurrade runt och sen plockades upp av några kvinnor som tog med mig på ett ställe där en man sjöng Dylan på tyska och jag där så småningom sjöng "Liebeskummer lohnt sich nicht, my darling" för en man som satt nydumpad och sorgsen. Den här staden är som en människa. Här uppfann Hitler nazismen och Freud psykologin, det är en plats där saker händer. Åker ut och kollar in Karl Marx-Hof, visionära sossar lät mot slutet av 20-talet bygga oerhört vackra, enorma hus. Vanligt folk skulle bo som de förtjänade. Nu är det lika dyrt att bo här som någon annanstans. Visionerna avskaffades här med. Hinner med en superfika också här i fikornas huvudstad innan jag slår mig ner bland de andra på torget. Nästa pianist spelar Stand by Me. Det vore ju en nåd att stilla bedja om.

Like a hurricane (Debrecen) #öst19

Går upp mitt i natten för att ta fakirtåget till Wien. 04.00, men staden sover inte helt, en bildörr slår igen och någon kör iväg. Annars är det tyst, inte ens spårvagnarna går. Jag är utsövd för att vara mig. Den gör resformen passar såna som jag, för jag är kräsen när det gäller resor, när jag försökt att stanna en eller två veckor vid en strand, så har det krupit i benen redan efter någon dag. Detta är jag. Rastlösheten och obehaget när en känner dammet växa. Få platsar vid min sida i det här sammanhanget, men de finns. Vet ungefär vem jag skulle kunna tänka mig att ha här vid min sida denna augustinatt. Jag går nerför gatan i dunklet. Två män i 35-årsåldern i shorts och tröja går mitt i gatan och pratar ungerska och på trottoaren nere vid det nationalistiska monumentet möter jag en man i fiskartröja och basker. Nattens människor är osminkade eller så har mascaran smetats ut efter att en testat att leva lite. Det är väl därför jag dras till natten. För, oss emellan, de mest spännande sakerna händer i mörker eller svagt ljus. Ser på en skylt att Jyväskylä är vänort till Debrecen. Det känns som ett långskott. Mycket finns i Jyväskylä, men knappast två synagogor, resterna av ett ghetto och spårvagnar och den där märkliga fontänen. Kanske finns även där ett nationalistiskt monument, sån skit verkar ju finnas överallt och så liknar ju språken varandra. Från Jyväskylä kom en oerhört skön människa som jag hängde med under ett dygn i Tirana förra sommaren. Hon var en like på flera sätt. Undrar vad hon gör nu?
Debrecen var en klassisk stopover, inget som ger det där stora intrycket, även om sånt dyker upp där en minst anar det. Neapel förra året var staden mellan sevärdigheterna, men det visade sig att det var själva staden som stannade i mitt hjärta.
Nere vid stationen lämnar den första spårvagnen för dagen sin hållplats. Trötta människor går in i stationsbyggnaden och jag går till en automat och trycker fram en mugg kaffe. Det ligger en lång resa framför mig.

30 juli 2019

Ingen kommer undan politiken. (Brasov) #öst19

Det är berg runt Brasov, men stan är platt och bra att springa i. Jag har laddat ner Eija Hetekevi Olssons sommar i P1 och det håller mig sällskap runt stan, medan morgonen gäspar och undrar vad som komma skall under dagen. Rumänien, P1 och löpning. En märklig treenighet, kan det tyckas. Engagerat prat om skrivande i Göteborgs förorter paras med transsylvansk sol och min andning.
Utanför den enormt fina stadskärnan är det östeuropeisk luggslitet och motorvägar som jag måste korsa med risk för hälsan. Men jag överlever även denna gång, som en katt med nio liv. Mina skor är ganska nya, det är bra svikt i dem och de var mig även runt Tjernobyl för någon vecka sen. På en gata går en romsk kvinna och sopar gatan med en sliten piasavakvast. Hon tittar på mig med förvånad blick. Mina fina skor, som ändå var på extrapris, kostar antagligen mer än hennes matbudget för en månad. Jag funderar på vad som är viktigt i livet, det ställs liksom på sin spets när en är ute och åker. För några är löpning och den egna livsstilen det som får fullt fokus. Medelålders människor jagar skuggan av sin flyende ungdom och ser till att det dokumenteras väl. Bygger sitt varumärke och får bekräftelse. Men att odla egot är inte att göra något för världen. Och du blir hur som helst äldre och en vacker eller regnig dag är du död. Det gör heller inget, så viktig är inte din person. Det som är viktigt är om du gör någon skillnad för andra. Visst löper jag med, som synes. Jag tar hand om mig. Men det är inte världsläget, det behöver inte nagelfaras och analyseras. Det är bara en motionsform.
Svetten lackar och min värdinna som hyrt ut vad som visade sig vara en lägenhet pratar på rumänska om något med mig. Kanske är det om löpningen. Hon har ett varmt leende och blåa nyfikna ögon. Men det är ändå mannen som är chef.
Senare på dagen slår jag mig ner på en uteservering på gågatan.
Jag: "Local beer, please!"
Servitris: "Tuborg, Carlsberg?"
Oh, the glory of globalisation. Roxy och jag pratade om det på vägen från Tiraspol till Chisniau, att det är samma musik, samma öl, samma H&M och samma längtan överallt. Fast det sista sa vi nog inte. Det tänkte jag nog bara. Här har unionen något att fundera på. Samarbete + att det vackraste och mest bestående är det som växer underifrån och upp. Jag minns vad Roxy sa i minibussen: "Jag kan lova att alla här har någon i utlandet som jobbar och skickar hem pengar. Rumänien och Moldova är Europas Norrland. Själv slapp hon bo hos sina morföräldrar, utan hade turen att hamna i London. Det var hennes vinstlott. I övrigt är det slående hur få som kan något utländskt språk. Sen jag tog tåget ut ur Polen har nästan alla i Ukraina och Moldova fått kommunicera med händer och penna. Nu i Brasov hör jag till och med svenska. Men det har alltid löst sig. Folk är trevliga. De full kommunicera. Jag har fått detoxa misstänksamheten mot andra människor, det som förgiftade så mycket i en annan del av livet. Senare på dagen ska en guide säga till mig att det är vad Transsylvanien står för. Kommunikation och mångfald. Hon ska upprepa det flera gånger. Går förbi synagogan. En israelisk grupp pratar högt och självklart. På väggen hänger den israeliska flaggan bredvid den rumänska. Jag ler. Samhörigheten mellan europeiska judar och Israel är självklar. Judar vågar skratta högt och ta plats, eftersom de har någonstans att ta vägen om så skulle vara. Ute på gatan igen ser jag hur min, tydligen, inbyggda stegmätare säger att jag överträffat mina stegmål med 247 procent. Jag måste vara en lyckad människa.

29 juli 2019

Hello sunshine (Buss Moldova/Rumänien) #öst19

Det är långt mellan Chisniau som jag lämnar och Brasov i Rumänien som jag är på väg till, långt och omväxlande. Först fält med solrosor och vindruvor längs dåliga vägar i Moldova och sen långa EU-sponsrade vägar när vi fått tillåtelse att korsa gränsen till unionen och till sist slingriga vägar som letar sig som ormar genom Transsylvaniens mystiska berg. Jag är mestadels glad, men en sorglig sång tynger ner mig och fuktar mina ögon. Så funkar jag. Det är soligt och skönt och Transsylvanien är sådär sensommarmörkgrönt, som jag älskar. Mina känslor är lika upp och ner som vägarna genom bergen. Senast jag var i Rumänien var det regn och grått i Bukarest, ett väder som på alla sätt illustrerade uppbrottet för Saras och min tågluff, vi flög till och med hem för att separera våra ekonomier och sälja vår lägenhet, som om det inte kunde gå snabbt nog. Jag har kvar en bild där vi står tillsammans i lobbyn på hotellet. Inte en tillstymmelse till leende. Vi var reströtta och trötta på varandra. Nu i solskenet i en annan del av Rumänien har jag kommit in i den andra spontana halvan av den här resan. Nu får jag helt enkelt se vad som faller mig in att göra. Hem ska jag, men jag har tre veckor semester kvar och kan i bästa/värsta fall vara ute så länge. Tänker att resten av resan blir med tåg i alla fall. Så mycket vet jag. Och färja på slutet. I bussen visas en film. Det är Eddie Murphy dubbad till rumänska. Jag pluggar in lurarna i öronen och sätter på en spellista. Springsteen. Inget tårdrypande där.

28 juli 2019

Back in the USSR (Transnistrien) #öst19

Trådbussen mellan Bender och Tiraspol är full med soldater och några få andra. När de hör att Roxy och jag pratar engelska så tittar se på oss. Nyfiket, inte alls misstänksamt. Jag ber att få ta en bild på dem och de svarar ja och posar villigt. Om några månader kan de vara i Ukraina vid fronten. På andra sidan, med sina ryska bröder. Roxy (som egentligen heter något annat, dock inte Roxanne, vill hon påpeka) berättar att transnistriska soldater ofta anmäler sig frivilligt till kriget. Men nu står de och leker och posar på bussen. De är bara barn. Roxy berättar om att de ibland bjuder ut henne. Vi talar lite om PTSD och hon skakar på huvudet. Nej, det är inte aktuellt. Roxy är en som ska komma någonstans i världen. Hon är ingen krockkudde för någon krigsskadad man.
En kvinna börjar prata med Roxy, som översätter till mig. Det visar sig att hon har familj i Israel och vi pratar lite hebreiska med varandra.   Så uppstår möten där en minst anar, på en trådbuss i en utbrytarrepublik, som väl i praktiken är en sov... rysk koloni med quislingregering. Överallt vajar den ryska flaggan bredvid den transnistriska. Vi fattar budskapet, förstår vem som bestämmer. De fredsbevarande ryska styrkorna.
Och oligarken som äger bensinbolaget, spritfabriken och fotbollslaget och har ett huvudkontor som ser ut som ett slott. Det ska vi också passera. Det är en het dag. Torr och varm. Roxy och jag plockar plommon från träden vid regeringskansliet och de är sötare än ett lekande barn och mogna som en människa som sett en del. En bit mänsklighet i det absurda. Sen tar hon en bild på mig och Lenin. Det är ju såna bilder en ska ta här. Och på marknaden dignar det av skördetidens goda. Roxy påpekar hur billigt allt är. Ja. Och här pratas bara ryska. Jag frågar om det  och Roxy svarar att det undervisas i "moldaviska" på Tiraspols universitet, trots att något sådant språk inte existerar. Det är rumänska moldavier pratar. Allt annat är bara hittepå. Hon fnyser. Som de flesta unga moldavier är blicken riktad mot väst. En kärlek, inte alltid så besvarad. Och vi kollar på andrahandsaffärer där närmast medellösa kan klä sig i Tommy Hilfinger och en kille går omkring i en tröja där det står "Well hung contest". Min blick hamnar där den inte borde, men jag tänker att han nog inte kan engelska. Roxy bara ler och skakar på huvudet.
Så äter vi lunch i kantinen på busstationen där tiden stått still och även priserna. Här är inte mycket att hämta för en vegetarian, men det blir bra ändå. Roxy verkar känna alla, men det är nog bara som folk är trevliga och nyfikna, för det är de. En kunde tro annat. Men jag tänker lite som med det där som de kristna säger om att bara den som (hjälp mig, Johanna) tar emot himlen som ett barn kommer in där. Var den nyfikna person du är, så hittar du vägar (nu ville autocorr skriva "bögar", och jo, det kan en ju också hitta) att kommunicera.
Vi kollar in allt och sen tar vi en minibuss tillbaka till Chisniau. Svetten lackar och huvudet kokar. Roxy visar mig ett ställe där det serveras lokal craftbeer. Ett moldaviskt hipsterställe. Hon ser vem jag är. Vi säger hejdå och jag lovar att promota henne i bloggen.

27 juli 2019

Bus stop (Chisniau) #öst19

Först stannar bussen mitt i natten för att den ukrainska polisen ska kunna samla in och kolla våra pass. Oklart varför. Vi är ju på väg därifrån. Bussen står en lång stund. Sen rullar vi vidare och in i Transnistrien, som inte ens finns i världens ögon. Där samlas också passen och det tar ännu längre tid. När jag får mitt pass, ser jag att det gjorts ett transitvisum till var och en av oss. Någon har alltså suttit och skrivit in våra uppgifter. Ambitiöst, eftersom det visar sig vara några få kilometer, bara innan vi är inne i riktiga Moldavien. Där stannar vi igen och får gå av bussen. Nu ska vi registrera vår närvaro i landet. Inte få inresestämpel, för usch och fy, Transnistrien är ju inget land. Sen sätter vi oss i bussen och åker vidare. Vägen är som en skogsväg, men så har det varit hela natten. En är liksom van. Så är vi inne i Chisniau, till slut. Bussresan är över. Men alla busstationer här och på Balkan, ligger långt från centrum, där trottoarerna är spruckna och det säljs däck och farthållare. Jag går och går och går. Kollektivtrafiken i den här delen av Europa är för de som inte har råd att ha bil. Det märks verkligen. Bilens ställning är ohotad här. Der är som på sextiotalet hemma. Inne i stan är det tyst. Här får en ingen feeling av huvudstad. Det är lite som en mellansvensk storstad. Jag hinner utnämna den till Europas tråkigaste huvudstad och visst är det på sina håll stalisnism, breda gator och stora palats, men i kvarteret där jag bor kantar träd gatorna. Det är som Tel Aviv på något sätt. Skugga och vackert.
Går en lång runda på kvällen. Biltrafiken har dämpat sig en aning.
Det hörs sång från katedralen, så jag går in. Prästen står och sjunger och menigheten gör korstecken. Det är stämningsfullt och fint. Sen öppnar prästen en dörr i ikonostasen och går in. Ut kommer istället en liten pojke. Jag vänder och går mot hotellet igen.

26 juli 2019

Turistens klagan. (Kiev) #öst19

Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för lösspringande hundar.
Jag är rädd för att aldrig mer bli kär.
Men jag är fanemig inte rädd för att gå ensam på öde gator i Kiev på natten. Rädslor är så ologiska. Inte heller var jag rädd för att åka till Tjernobyl och när det gäller mina ungar, så vägrar jag att befatta mig med tankar på vad som skulle kunna hända dem. Det slår jag bara bort.
På mitt hotell finns roomservice. Jag minns när Sara och jag beställde roomdervice i Sofia och det var som på film, en man kom med en gyllene vagn med mat och dryck. Vi blev lite ställda. Skulle vi dricks? Hur mycket? Ibland blir en varse sina privilegier mer än annars. I-landsproblemen kommer farandes. I somliga länder kan till och med jag leva som om om jag hette Gyllenhammar eller Bonnier. Vi är en global överklass Här beställer jag däremot inte roomdervice. Det var där och då. Och allt de har är kött, kött. Jag knaprar på medhavda kex. Ikväll lämnar jag Ukraina för denna gången. Jag kunde varit här ett tag till, men min rastlöshet drar iväg mig till nya ställen. Nattbuss till Moldavien. Det blir en prövning. Nattbussen kostar mäktiga 13 euro och jag misstänker att kvaliteten är i paritet med priset. Jag promenerar längs floden och åker sen ut till Babij jar. På gymnasiet hade jag en period när jag förälskade mig i poeten Jevgenij Jevtusjenko. Han skrev om Babij jar.

"Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare
lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!"

Jag var en ung kommunist och ville tro honom. Men tillvaron är mer komplicerad än så. Babij jar har blivit en park.  Det finns minnesstenar. Och det är något befriande i att ungar leker där så många mördades. Alla Kievs judar gick på led och sköts en efter en, efter att ha blivit plundrade på allt. Nu leker barn och det står i kontrast till Jevtusjenkos högstämda ord. Om du får privilegiet att leva, så lev.
Tänker snarare att:
"Visst har det blivit kaos i tidens lopp
Men så länge det finns ungar, så finns det hopp".

25 juli 2019

Keep on running. (Kiev) #öst19

Dagen börjar med löpning. Som alla gamla kommunistmetropoler har Kiev breda gator, men här är det dessutom backigt och extra avgasfyllt. Men så hittar jag den botaniska trädgården och springer in där. Tänker på alla gator, parker och stigar jag sprungit på. Inte sällan inför resesällskaps skakande huvuden, de har väl trott att jag velat stila mig eller så, där de legat kvar i sängarna eller suttit med en bok. Men det är det bästa sättet att klara ut tankar. Seriöst skiter jag i om det går fort eller långsamt. Antagligen långsamt. Och efter Tjernobyl behövs det klaras ut tankar. I parken hejar jag på andra löpare. Folk här verkar väluppfostrade och belevade. Inte så där tuffa som en kunde föreställa sig. Eller vad en nu föreställer sig. Tillbaka på hotellet ler den snygga receptionisten åt mig. The Ukraine girls really knock me out, haha. En av mina söner skriver ett meddelande som får mig att hoppa till. Jag är visst viktig och behövd. Det har jag så ofta svårt att ta till mig och acceptera. Ser mest nederlagen. Sen vandrar jag genom parker och längs floden. Den är bred som Öresund. Här är en flod en flod. Och stan är dubbelt så stor som Stockholm. Metron sväljer hundratusentals människor och rulltrapporna går fort, fort ner i underjorden. Det är samma metrovagnar som i Prag och Sofia. Men nu är de städerna i unionen och Kiev en hangaround som flaggar med EU-flagga, fast alla vet att hon inte är välkommen än. Men det är som om Kiev skiter i det. Hon beter sig som om hon redan var där. Alternativet är Putin. Det blir en skön dag med långa promenader och besök i kyrkor och varuhus. Och en spårvagnstur. Här är tatravagnarna lika röda som de var överallt förut, här går spårvägslinjerna runt centrum, paradgatorna är för bilar och bussar, precis som det brukade vara i Sovjet. Och på Maidan hänger folk och allt är gigantiskt och levande och jag bara hänger med strömmar och flyter som den turist jag är.

24 juli 2019

800 grader (Tjernobyl) #öst19

Jag köper en tröja med texten Chernobyl tours och symbolen för radioaktivitet på. Det är så absurt, så det går bara inte att låta bli. Vår lilla minibuss står parkerad och vi i gruppen väntar på att alla ska ta sig igenom den sista av fem eller något kontroller. Några skrattar, men mitt hjärta är i bitar. Jag kan fan inte inte andas. Samtidigt förstår jag att det skojas, vi människor har olika sätt att handskas med det obegripliga. Ska jag vara förbannad eller gråta? Jag har gått sju våningar upp i ett snabbt utrymt och sedan plundrat hus, stått ute på taket och sett allt, jag har sett det övergivna nöjesfältet och torg som naturen börjat ta tillbaka, blommor som spirar på den övergivna idrottsplatsen. Med egna ögon ser jag vad konsekvenserna av att människor inland försöker leka gud.
På ett ställe finns ett äppelträd. Äpplena ser mogna ut, men jag hejdar mig innan jag tar ett. Just det, vi ska ju helst inte röra något alls. Pripyat fick överges, inget härifrån ska föras ut och sanering och radioaktivitet tar aldrig slut. Det täcks över och alla hoppas på det bästa. Hundar rör sig i området, de är vana vid människor och blir glada när jag pratar med dem. Hundar fattar alla språk. Guiden pratar och pratar och jag berättar om hur även svampen i Sverige påverkades så att den blev oärlig. Guiden rycker på axlarna. Det är så det är och så fortsätter han sina tekniska utläggningar, men jag är här med hjärtat och frågar mig varför jag inte kan vara en normal person som åker till stränder och dricker paraplydrinkar eller vad folk nu gör där. Men jag är precis där jag vill vara. Mitt liv är att bli berörd och att kämpa. Inte att turista i tillvaron och vänta på att få dö. Det känns som om det kliar och på ett fält växer solrosor, men förutom besökare med minibuss och de som jobbar med reaktorn är det tomt på folk Vägarna är breda och öde, i den gamla förskolan ligger några leksaker spridda. I en av lägenheterna i det höga huset står ett piano kvar. Det gick väl inte att sno. Vi serveras lunch i reaktorjobbarnas kantin. Innan dess måste vi såklart mätas i en enorm geigermätare, som om inte den ju har runt halsen räcker. Den vegetariska maten är ris, rårivna morötter och en skål bortsj. Det är bambafeeling. Nån slags normalitet ändå mitt i det absurda. Sen ska vi återsamlas. De nederländska tjejerna står och röker fast det är förbjudet i hela zonen, men guiden ser åt ett annat håll.

23 juli 2019

Words don't come easy (Lviv/Kiev) #öst19

Konduktören är sur som ättika. Oklart vad jag gjort, kanske räcker det att jag kommer hit och är utlänning. Det kan ju vara intressant att känna på i så fall. Till sist kommer hon i alla fall med ett glas te. Det smakar utmärkt gott. Det är så öst att dricka gott te ur ett glas, i övrigt dricker jag bara te när det inte finns något kaffe. Det ukrainska landskapet swishar förbi och det pratas i kupén och jag fattar ingenting. Just nu passar det bra, för jag är lite inne i min glaskupa. Så får det vara ibland. Ukraina ser ut som mellansverige och förutom te i glas, så ser tåget ut som tåg ofta gör. Ändå är jag så långt hemifrån på alla sätt. På en perrong står soldater i kammo och jag påminns om att det faktiskt är krig i det här landet, om än långt från tåget mellan Lviv och Kiev. Det rör sig, både genom de snurrande hjulen och i mitt huvud. Igår gick jag ännu en free tour, denna gång med temat "det judiska Lviv". Guiden var en osannolik person, smal som en sticka med en tröja som det stod "AC/DC" och "Highway to hell", på. Och han pratade oavbrutet. Men ändå är ofta det som inte sägs det mest intressanta. Varken AC/DC-guiden eller söndagens charmiga guide hade något ont att säga om ukrainsk nationalism. Det kunde ju annars vara intressant, eftersom ukrainska fascister deltog i förintelsen med liv och lust. En bra sak gör han i alla fall och det är att tipsa mig om "Cafe Jerusalem". Det är ett matställe i en källare som inretts som ett judiskt hem på trettiotalet. Jag kommer dit vid 19-tiden och är den enda gästen. Vacker sång på jiddisch är mitt enda sällskap och det blir så magiskt som det blir ibland. Jag lägger ner telefonen och andas lugnt. Det är tyst och huvudet blir klarare än på länge. Det som tynger mig vart jag än annars är får ingen plats. Mitt hjärta vilar.
Sen är det lätt att sova, lätt att drömma och lätt att gå upp och lämna Lviv.
En sur konduktör kan inte ändra på det. Och på kvällen i Kiev sitter jag på restaurang och överhör en dejt mellan en amerikan och en ukrainska och det är så ytligt, så banalt, billiga komplimanger och skryt och jag tänker självgoda tankar om att jag aldrig skulle nedlåta mig till sånt. Men det är jag som sitter ensam.

21 juli 2019

Slow train coming (Lviv) #öst19

Tågluffarkänslan. Ni vet det där som händer när en kommer tidigt på morgonen till en ny stad och har sovit dåligt, tar på sig ryggsäcken och går ut i morgonljuset och funderar på var närmaste bra bankomat finns och var en kan få kaffe och något till som stillar hungern en smula. Vattenflaskan kluckar, där den ligger instucken längst upp på ryggan och nattens människor plockar ihop sina saker och dagens människor gör entré. Från en radio hörs "Another brick in the Wall" och du trampar på. Njuter av att ta in en ny stad.
Jag tröttnar aldrig på det.
Jag var 15 när det började och det är i mig och stannar i mig sedan dess. Paus under småbarnsåren, men när de blev större så åkte vi igen. Och nu är det Lviv som ska erövras, fredligt och nyfiket. Jag ska uppleva och lära mig.
I spårvagnen knackar någon på mig och ger mig en tia. Tydligen ska jag skicka den framåt, så ska den längst fram köpa biljett och skicka den plus växel samma väg tillbaka. Det är fascinerande att det funkar.
Lviv är som Prag innan gruppturismen tog över, som Kraków utan hajpen, just den där staden du letar efter att få infoga i ditt hjärta. Här har arméer och härskare avlöst varandra och satt sin stämpel på stan, hit kom Napoleon, Stalin och Hitler och många före dem. Härskarna har rivit och byggt och det är spår av österrikare, polacker och Sovjetunionen, medan det judiska bara är monument och ett tomrum bredvid dörrarna, där mezuzor suttit med G-ds ord till de som ville och behövde. 
Men nu verkar folk andas och leva, äntligen. Jag träffar en Tomás på free touren och vi drar med oss guiden Nadja upp till ett torn med utsikt över stan. Det finns också en skulptur av en sotare, där en ska kasta mynt och önska sig saker. Jag tänker på min lille sotare därhemma och sen går vi en våning ner och sätter oss i baren. Ett par vi snackar med är historiker från Portugal, men gulligast av alla är det där paret, han från Tyskland och hon härifrån Lviv som träffats via ICQ 2007 och fortfarande håller ihop sitt distansförhållande. Det regnar mynt som missar sotarens hatt och istället träffar mitt huvud. Jag skojar om att det måste betyda att jag snart blir kär igen. Alla skrattar och sen kommer åska och vanligt vatten från skyn. Det gör ingen förälskad. Vi avslutar med mat, indiskt, vegetariskt och sen vi skiljs åt efter en lång kväll efter att ha hängt och pratat och när jag går hemåt till hotellet är det fler ute än på Malmöfestivalen och jag kryssar mellan människor och allt är underbart. Det doftar kaffe och de gamla spårvagnarna låter som om de kör direkt på den våta gatstenen.

20 juli 2019

Det löser sig, det gör det alltid (Wroclaw) #öst19

Springer en mil innan solen hunnit alltför högt upp. Klockan är väl halv åtta och jag är utsövd och kan trampa på en smula med mina mått mätt. Tider intresserar mig egentligen inte, men det vore förstås kul att komma under timmen på milen. Men i grunden springer jag för att bli äldre och inte för att jaga en flyende ungdom. Jag har ingen ålderskris, har aldrig haft. Ålder är en social konstruktion, men ingen har evigt liv. Män står och fiskar längs Odras kajer. Fina spön har de. Det är svårt att fatta att det kan vara en sport att fånga och döda djur. Men, men. Efter löpning och frukost ute så åker jag och går på måfå. Fotograferar stadens dvärgstayer som finns både här och där och hänger i parker. Lägger mig på en bänk och tittar upp mot skyn. Det är 29 grader varmt. Härligt. Tänker att så här ska en ha det, liggandes på en bänk i en park i Polen. Klockan två bryter jag lugnet mot historia och går ner på det stora torget för att gå en free tour som handlar om det judiska Wroclaw och andra världskriget. "Det var en tysk stad", slår guiden fast, "precis som Gdansk och Szczecin". Sen ritade Stalin om kartorna och den tyska befolkningen fick sticka och i deras ställe kom fördriva polacker från Lviv och andra ställen i vad som nu är Ukraina. Och de judar som nazisterna inte lyckades döda jagade kommunisterna bort. Jag vet. Men jag kan inte riktigt fokusera på det där. Det griper mig inte idag. Huvudet är fullt av annat och jag skäms över min ytlighet en smula. Dessutom har jag ett tåg och passa, så jag lämnar turen och går och hämtar ut min ryggsäck och drar mot stationen. Då kommer jag på att jag inte lämnat pengar till guiden. Fan också. Men så här funkar jag: jag får en impuls och går på den. Mindre nu än förr, men ändå. Det har fört mig till spännande platser och härliga famnar, men också till olidliga samvetskval och misstag. Jag bestämmer mig för att skicka den summa jag tänkte ge, när jag kommer hem. Att göra om och rätt är bättre än patetiska ursäkter. Då kan jag andas ut. Ska bara komma ihåg det där också. Nere på stationen på spår 3 glider ukrainska sovvagnar in från vänster och kopplas ihop med polska intercityvagnar. Jag går ombord och lägger mig på min slaf. En man talar till mig på vad jag tror är ukrainska. Vi lyckas inte förstå varandra. Det ropas i högtalare och visslas i pipor, men tåget går ändå inte. Det är hur som helst skönt i min kupé. Hoppas bara allt klaffar på vägen. Och klaffar det inte så löser det sig ändå.

19 juli 2019

Time after time (Dresden/Wroclaw) #öst19

Jag ligger sömnlös i sängen på hotellet. Snart ska jag upp och ta spårvagnen till hauptbahnhof, så det vore klokt att sova. Inga demoner finns i mig eller rummet, sömnlösheten är obegriplig. Somligt är obegripligt. Inte ens lönt att försöka fatta. Mitt rum är nästan parodiskt litet. Resenärer utanför tvåpersons- och familjenormen förvisas till skrubbar, om en inte vill sova i sovsal. Haha. Jag är vid gott mod. Det har varit en bra dag.
Den startar med en free tour som börjar redan klockan nio på morgonen. Guiden Clara frågar vad som fick oss till Dresden. Jag svarar "Slakthus 5". Senare på dagen ska jag verkligen kolla efter det där slakthuset, som ju var ett skyddsrum, men inte nu. Nu leder Clara oss genom stan, från hipsterkvarteren i Neustadt till de återuppbyggda kyrkorna och palatsen i centrum. Jag frågar om inte Neustadt kan jämföras med Prenzlauer Berg. "Inte än", svarar hon med ett leende. Men det är inte bara Kurt Vonneguts fantastiska bok som fått mig hit, utan också de gånger jag farit förbi, på väg till eller från Prag. Jag ville kliva av här, så en dag gjorde jag det helt enkelt. Hela torsdagen blir en dag till fots i sandaler där sulorna snart lossnar. Jag älskar stramande vader och jag trivs med Clara som guide. Hon är grön som jag och de gröna är största parti i Dresden. Hon kallar öppet AfD för nazister och vi stannar till vid en minnesplats för ett neonaziattentat. Clara säger att polisen till en början ville kalla det fyllebråk, men det var några stolta tyska patrioter som överföll en man från Mozambique, en gång i tiden DDR:s afrikanska broderland. Sen går vi vidare och Clara talar om Erich Kästner, som jag får läsa nån gång. Tre timmar, flera slott och och kyrkor senare är rundan slut. Eftermiddagen helgar jag åt museer och planlöst strosande. Tar en bättre fika med likör till, men middagen blir en sallad på rummet. Och jag hittar aldrig slakthus 5.
Och morgonen kommer och jag vet inte om jag fått sova något. Tiden bara far iväg. Det gör inte så mycket. Jag tänker att jag kan sova på bussen och så blir det. Det finns frukost i en påse och när den fyllt min mage så sluter jag mina ögon, lutar mig tillbaka och när jag vaknar så är vi redan inne i Wroclaw. Sätet är fullt av brödsmulor som jag borstar bort. Det är en stad som jag blir omedelbart förälskad i, ni vet den där andlösa känslan en får när en har en ny vacker stad att ta in och solen skiner. Det ser ut som Prag, men utan alla turister. Vackert, till synes lyckligt. Det är så en seglar fram över gator och torg. Jag letar rätt på ett veganställe, som dessutom är en bokhandel. De bästa av mina världar möts, resor, böcker och mat utan kött i. Och lugn. Jag stannar gott och väl en timme och det är otroligt länge för mig. Jag är en spn som ofta stressar iväg. När jag går ut ber en romsk kvinna ute på trottoaren om några zloty. En man i linne kommer förbi och skriker något på polska som jag inte fattar. Hon får 20 spänn av mig. Sen går jag till mitt hotell och checkar in.

17 juli 2019

När du går över floden (Dresden) #öst19

Stan liksom talar till mig och jag tycker om det den säger. Den serverar mig svart kaffe, som ändå är svagt. Men det gör inget. Dresden har ett mystiskt centrum, östtyska breda gator, som gjorda för militärparader, kvadratmil stora parker, men så ett återuppbyggt litet gamla stan med slott och kyrkor och därefter Elbe med sitt trögflytande vatten och broarna som korsar den över till andra sidans hipsterkvarter och hus som britterna och amerikanerna inte lyckades bomba under de där dagarna i februari 1945. Kurt Vonneguts slakthus fem finns på riktigt, vi som trodde att han bara hittat på det hade fel. Däremot går det inte att resa i tiden, som i boken. Det är fan bara att försöka hänga med. Jag tänker på det på morgonen när jag hoppar av bussen. Garanterat äldst av alla. När blev jag det, jag som alltid var yngst på tågluffningarna? Mina generationskamrater är på andra ställen. På golfbanor eller på all inclusive, tänker jag lite fördomsfullt och vet inte om det är komplex eller förmer som spökar. Fina tankar är det i alla fall inte. Jag är utanför nu som förr. Mina skilsmässor har hållt mig ung, tänker jag, cyniskt. Det har inte gått att soffa till sig eller göra boendekarriär. Ja, skilsmässor och löpning. Så jag löper en lång tur längs Elbe när jag väl fått checkat in på hotellet vid två. Egentligen är jag för trött. Bussen gick vid halv tolv, det var fyra stopp på vägen i Berlin och vi var framme klockan sex. Inte mycket sömn. Men jag springer ändå och det går inte så fort, men det ger energi och jag svettas och piggnar till en smula. Längs Elbe rör sig många, det finns barer och till och med en utomhusbio. Jag lyssnar på Jonas Hasseb Khemeri och han berättar om rädsla och längtan efter kärlek. Och om hur allt blev bra. Så värst rädd är jag inte, tänker jag. Inte för något, faktiskt, bara skräckfilm och lösspringande hundar. Och några såna är inte här. Och allt ska väl bli bra, tänker jag. Floden verkar definiera hela stan. Du är på ena eller andra sidan. Eller så inbillar jag mig.
Innan löpturen har jag åkt hit och dit med spårvagnen och kommit först till världens äldsta Schwebebahn som går upp till de finare kvarteren på kullarna. Det gnisslar och det är en fanatisk konstruktion, som en spårvagn med hjulen på taket.
Där uppe är det lugn och mercedesar, för trettio år sedan var det kanske förlängda Volvo 164, för i Dresden bor överheten över huvudena även bokstavligen, den överhet som alla system verkar producera. Efter Schwebebahn och löpning blir det häng på en bar på temat Lebowski, den store Lebowski, alltså bröderna Coens film. Men folket där är vanliga tyskar, eller alla väl inte så vanliga och vi pratar, så mycket jag nu hänger med i snacket. Och jag dricker öl, inte White russian. Det får vara måtta på saker och ting, försöker jag lura mig. Som om måttlighet vore jag. Måttligt het, möjligen. Men redan vid 21 ger jag upp och åker till hotellet. I receptionen pratar portieren polska med en annan gäst. Fläkten i mitt lilla rum surrar. Fåglar hörs utanför, en näktergal, märkligt nog. Långt borta hörs en spårvagn, så att en inte ska glömma bort att en är långt från Malmö.

16 juli 2019

Don't look back in anger (Rostock) #öst19

Redan i Trelleborg är jag på väg att vända. Stan doftar av minnen, hur jag och Malin var här med ungarna och gick på museet, hur jag och Sara provåkte den nya pågatågslinjen och märkligt nog shoppade julklappar här. Dessutom är det mulet och jag bara väntar på att statyn med paraplyerna ska få riktigt regnvatten på sig. Jag vill inte minnas just nu. Minnen är synonymt med misslyckanden. Meningen med min resa är nya städer, nya dofter och annat att tänka på. Trellejävlaborg. SD-land. Vem kan bli glad här?
Jag går in i terminalen och väntar. Tvåtusen tyska skolbarn kommer in med fiskespö och rosa och blå rullväskor. De är anmärkningsvärt tysta. Antagligen har de fått stränga förhållningsorder. Jag reser ensam, som ni vet. Allt jag behöver hålla koll på är min ryggsäck. Naturligtvis hade jag gärna rest med någon. Det fanns också optioner på det, men det föll på ekonomi och vad det nu var och det är hur som helst roligare att vara ensam med sig själv på resa än i hemma i Malmö. Är jag beroende av en famn för att vara hel, så blir jag ett bihang. Och det har jag testat och det är inget vidare. Jag ska vara grundad i mig själv.
Båtresan blir anmärkningsvärt skön. Ute på havet skingras molnen och solen lyser julistark och kompas av havsbrisen. Jag sätter mig och läser och sen tvingar den låga blodsockerhalten mig att köpa en räkmacka, ty något vegetariskt finns inte att uppbringa. Formfranska med femton räkor och en klick mayo på mitten. Aja. Det får la duga. En tysk öl till det. Efter sex timmar är vi i Rostock. Jag börjar snacka med en av skolbarnens lärare och erbjuds skjuts från hamnen till stationen med deras förhyrda buss. Det blir fint. Vi pratar om hundar och om Norrland och att jag tänker mig till Ukraina, medan bussen rullar genom stan. Här var jag med mellanbror en helg våren 2008, vi åkte på natten med hade ingen hytt, så jag bäddade åt honom på golvet och satt och vakade. Han var orolig, men jag lugnade honom. Sen umgicks vi som förälder och barn och han var tio år och jag singel och sökande, men skulle bara några veckor senare träffa Sara på en typ fest, men det anade jag knappast då. Elva år sedan, men det är ett minne värt att vårda. Ser ställen där vi promenerade och nån slags befästning vi gick upp i. Jag har det på bild. Både sonen och jag hade längre hår än nu. Jag ser hur jag var då och hur jag faktiskt utvecklats och blivit klokare och mer medveten om mig själv på ett bra sätt. Faktiskt. Jag håller bitterheten stången och ångrar mycket lite.
Vid stationen är det dött som i graven och jag sätter mig och väntar på bussen till Dresden. En tjej kommer fram och frågar om det är Flixbus hållplats och jag svarar att jag hoppas det för annars har jag gått fel. Hon drar sin resväska med buller och bång över cementplattorna, men det är ändå en skön, nästan magisk kväll.

14 juli 2019

Maskros och pelargon

”Jag brukar ha gamla kärlekars namn och födelseår som password”, säger jag i personalrummet när ämnet kommer upp. ”Men eftersom jag nu bestämt mig för att ha blicken framåt, ni vet putsad vindruta och liten backspegel, så borde jag ha min nästa kärleks namn och nummer. Men vad heter hon och när är hon född?” Ingen svarar, inte ens kollegan som heter likadant som min senaste kärlek och de andra i tvåsamhet sedan urminnes tider välsignade vet inte vad jag babblar om. Sånt här kan jag bara prata med några få om. Och ålder är en social konstruktion och utseendets puts flagnar och ersätts av vacker patina. Med vän med det lockiga håret frågar om jag inte ska försöka trappa upp det politiska arbetet igen, men jag svarar att det skulle vara som att gifta om mig med Sara. Hon skrattar och tycker att det är en märklig liknelse. Jag kunde svarat att det är som att flytta tillbaks till Göteborg. Varje tid har sina hjältar och platser. Stefana som är ungefär lika gammal som jag var när jag tog över MP-Malmö (jo, det gjorde jag) ska få forma sitt lag och sitt sätt att göra saker på. Det finns andra sätt för mig att göra min röst hörd än att försöka fronta bandet igen. Men exakt vad jag ska göra i resten av mitt liv och med vem eller vilka lämnar jag åt impulser och till synes slumpmässiga möten. Men det blir en kombo av maskros och pelargon, skulle jag kunna förutspå.

09 juli 2019

Röda läppar, gröna ögonlock

Jag målar mina läppar röda med en pensel och mina ögonlock gröna. Jag är kass på det, det är inget jag vanligen gör. Egentligen är det bara en tillfällighet, en sån där Andersimpuls, ni vet. Jag och min vän med det fina lockiga håret sitter och pratar och några ungar går loss inne i ateljén och vi går in där. Och medan vännen/kollegan hjälper till att måla ungarna, så målar jag mig själv. En ska utmana. Redan att jag som man kan nedlåta mig till att ha ett kvinnojobb och inte bara undervisa, utan faktiskt också hjälper ungar inne på toa gör mig till cuck eller hjälte, beroende på vem du pratar med. Och jag har sett till att pynta avdelningen med regnbågar och ett tag satt det bilder på Linnéa Claesson, Rickard Söderberg och FC Rosengårds allsvenska lag inne på avdelningen. Men att pynta mig själv som kvinnor nästan alltid pyntar sig, ska innan eftermiddagssolen torkat upp nattens regn och gjort de nyvattnade blommorna lika torra som igår, rendera mig ett hav av komplimanger och även frågor om min sexuella läggning och om föräldrarna på jobbet inte reagerar på röda läppar och grönskuggade ögon. Även chefen ska komma att skoja om det. Och jag vet ju ändå att jag vilken sekund som helst kan tvätta av mig och fly tillbaks in i mina privilegier. Mig avkräver ingen sterilisering för att bli godkänd som den jag tycker att jag är, de jag hittills älskat och levt med har jag kunnat gå hand i hand med på gatorna i Warszawa eller på stranden på en karibisk ö eller i den bögknackarstad där jag tillbringade min ungdom, utan risk för att få straff eller spö. Jag är godkänd och för säkerhets skull har jag bosatt mig i Sveriges absolut mest i bästa mening liberala stadsdel. Men jag är fan inte glad för det. För det är så alla ska ha det alltid.
I morgon är en annan dag. Vetefan vad jag gör då. Kanske inget särskilt. Och du som ser mig komma flåsande i parken och inte ens hälsar, fast du sagt att vi är goda vänner. Ja. Inte ens dig ser jag ner på. Lev du på din yta tills rädslan för att verkligen engagera i något går över. Jag ömkar dig.

06 juli 2019

Sluta längta, börja promenera

Jag ligger på madrassen i det som var yngste sonens rum och skriver, läser och äter kolor. Musiken är på, det är Bruce Springsteens The River-album, det är nästan så bra det kan bli. ”I met a little girl and we settled down”, sjunger han och sen hur han stal en bil och körde längs Elridge avenue, men aldrig att polisen tog honom. Kanske är det därifrån min jävla längtan kommer, från sångerna jag lyssnade på, från filmerna och dagdrömmarna och känslan att aldrig höra till och vara med fullt ut, förutom vid vissa särskilda ögonblick? Jag vet inte. Men jag är trött på det där. I tvåsamheten längtade jag ut efter att ha anpassat mig som en annan Gösta och försökt vara den de ville att jag ska vara och i ensamheten längtar jag in och klänger mig fast vid halmstrån som såklart går av på mitten, för det gör de ju när en lägger en fullvuxen människas vikt bakom. Jag flydde iväg, drömde om andra kvinnor, andra städer och vägar som antagligen inte finns på riktigt. Jag var Vänsterpartiet eller Pingstkyrkan, min stund skulle komma, det var bara en fråga om när. Men det finns inget socialistiskt lyckorike och ingen himmel, vi är bara människor som trampar här på marken efter bästa förmåga. Mina ex fick se mig drömma mig bort från dem, det är inte mina vackraste minnen. Jag slösade bort dem. Och nu undrar jag vad som gick fel. Jag vet så väl. Jag behöver vara lika pragmatisk i det privata som när jag och Milan Obradovic förhandlade om cykelbanor och om hastighetsgränser i stan, behöver analysera på lång och kort sikt, inte hugga på varje dröm och impuls. I våras trodde jag att jag hittat formeln, det var doften av nygräddad pizza och Håkan Hellström och Lundell, men jag var ensam på det tåget skulle det visa sig. Igen fick jag se mig fada ut ur någons liv och se en dröm tyna bort och försvinna. Och här är jag, bland kolor och saxofonsolon, nya romanprojekt och förvirring. Dags att sätta på sig de där nya skorna och gå ut en tur. Sluta längta, börja promenera. För där ute på gatan går jag som jag själv väljer och pratar som jag vill prata. Åtminstone är det så i sången.

30 juni 2019

Things have changed, som Dylan sjunger

Vi står utanför Konsum vid Älvsborgsplan och väntar på syrran och min äldste son som är inne och handlar. "Det är folk i Bergsjön som är med och betalar vårt ombyggda kök", säger min svåger. Ja. De som inte bor i det Majorna som enligt banderoller och val.se röstar vänster, utan sitter i slitna hyresrätter i uselt planerade stadsdelar utan service och ekologisk mat  är förlorare i allt. Things have changed öppnade Dylan med i fredags på ett nästan fullt Scandinavium. Ja, de har ju det, sakerna. När syrran och jag lekte på gården i en fattig förort, var den långt ifrån lika fattig som nu, det var målfoto på levnadsstandarden där och här i Majorna.. Men nu. I stadsdelen där vi bodde som barn handlar folk pommes för tio kronor kilot, men här är det kravmärkt och priset saknar betydelse. Syrran och äldstebror kommer ut ur butiken. Brännan från en hel dag i skärgården stramar i nacken och vi bär våra kassar upp till Gråberget och det är skönt att få ta i. Syrran och jag talar om KBT, om hur terapeuten aldrig frågar efter ens åsikt eller tankar, utan bara efter vad en gjort sen sist. Syrran och jag har hamnat på den materiella vinnarsidan, men de verksamheter vi jobbar i utarmas för att medelklassväljarna hellre flyger till Thailand än betalar skatt för en rimlig sjukvård och lagom stora förskolegrupper. Folk föredrar reseavdrag för SUV-åkande män i vår ålder från Kullavik, än bostäder för hemlösa. Det är sen action vi sett. Mina damer och herrar: Sverige har valt, som de säger på valvakan. Terapeuten skulle nicka och säga något om konsekvenser på kort och lång sikt. Och fråga om vad du planerar att göra till nästa gång vi ses.

27 juni 2019

Som den slitna metaforen säger

Det är en sliten metafor, men ibland är det faktiskt som om blixten slår ner. Nej, aldrig när det gäller kärlek, jag kan så klart attraheras, men det är aldrig som på film för mig, inte vad jag kan minnas i alla fall. Men igår slog blixten ner.
Jag har haft svårt att ta itu med rädslor för att bli övergiven eller känslan av att vara övergiven, har varit en som tror att jag ska få sparken så fort chefen vill tala med mig, har inte kunnat förstå varför jag dragit mig för att ringa den där människan som verkar så vettig och rolig. Förutom när jag har varit full, då har det gått som Maglevtåget i Shanghai, i 400 kilometer i timmen. Men oftast är en ju nykter och har det gjort fysiskt ont, det har varit en smärta svår att beskriva. Tron att ingen vill ha en, vara med en, komma så nära som det går. Känslan av att aldrig riktigt duga.
Min dampsyster skickade en länk. "Det där är du och jag, Anders. Kusligt."
Det finns ett namn. Rejection sensory dysphoria. Det handlar om oss som inte är vanligt ledsna när vi blir dumpade, vi som är så rädda för att bli avvisade att vi hellre låter bli att ta kontakt eller till eller till och med ser till att dumpa först, både vänner och partners, för att slippa få så ont som en får.
" Du kanske inte ska förutsätta att ingen vill samarbeta med dig",
sa en av mina lärare på förskollärarutbildningen, när jag högt i salen sa: "ja, jag bildar väl mig en egen grupp, jag". Jag såg mig runt i salen. Alla verkade höra till. Alla utom jag, men så är jag ju så konstig och speciell. Motvalls, glömsk och klumpig.
Och jo, visst har jag en del erfarenheter av svek. Någon har varit otrogen och någon har lämnat mig och jag har oförtjänt fått kritik. Men inte mer än andra och inte mer än jag själv stått på andra sidan. Jag är inget helgon och folk vill inte brännmärka just mig. Inte så många i alla fall.
Jag har objektivt fått min beskärda del av det mesta av livets goda, kanske mer än de flesta, till och med. Det finns ingen logisk förklaring. Det har alltid funnits något annat, en alien i min kropp, något oförklarligt. Jag har cyklat hem från jobbet utan livslust, gått genom Möllan med tårar i ögonen och hjärtklappning för att ingen vill ha mig. Börjar jag gräva i allt som kan ha gått förlorat i detta kommer det att bli ett elände utan ände. Om jag bara fattat tidigare. Om jag bara inte böjt huvudet och trott så illa om mig själv. Om jag inte varit så omväxlande klängig och avvisande.
Men det är inte jag, det kan vara ett hjärnspöke som förkortas RSD. Jag vet hur min fiende ser ut nu, även om jag kan formalian kring diagnosticering. Men ändå. Blixten slog ner en helt vanlig onsdag. Det såg jag inte komma.
Nu putsar jag vindrutan och tittar framåt. Backspeglarna får vara smutsiga och små.