Cyklade till skolan och lämnade mitt läkarintyg till hon som har hand om sånt. På vägen hem tittade jag in i Konsthallen och tänkte att Olafur Eliassons ljus skulle smitta av sig på mig, som nånslags ljusterapi. Det gjorde nog inte det, men så är jag ingen fan av ljusinstallationer heller.
Överallt firas det Lucia och det är för dagispersonalen den allra mest kaotiska dagen på hela året. Men gulligt är det. Sonens stjärngossestrut åkte ner och han sjöng nästan inte alls, men det tillhör också traditionen.klockan 07.00. jag fattar inte varför dom inte lägger det klockan fyra på eftermidddagen, det är ju lika mörkt då, om det nu är mörkret man vill åt.
När jag väntade på min falafel igår så läste jag i nån tidning att vardagsbloggarna (enligt skribenten i fråga) var så oerhört ointressanta. Tänk jag tycker tvärtom. Det är i vardagen dom stora sanningarna kan ses. De stora bloggarna med höga sanningssägarambitioner tycker jag är tråkiga.
Som att läsa riksdagens protokoll, typ.
2 kommentarer:
Men ljuset som är såååååå läckert, och rymden :-)! Förresten är det inte bara mörkret man vill åt på Lucia, det är meningen man ska vara lite yrvaket morgonmysig också, för då tycker man att de små änglarnas falsksång är ohyggligt varm och gullig. På eftermiddagen har man upparbetat en mer effektiv syn på tillvaron och är inte lika mottaglig för dylikt, utan mest hungrig och trött och vill hem.
Eller så ...
Ja, falsksången är ibland oerhört plågsam för den som har deet allra minstamusiköra. Men det värsta är nog när bara personalens röster hörs och barnen är tysta.
Jo, ljuset var det väl inget större fel på, men nån kick fick jag inte av det.
Skicka en kommentar