29 september 2017

Hellre päron än lektioner

Min dag idag; jobb på förskolan mellan halv åtta och halv ett, sen raskt iväg till kommunfullmäktige och möte till halv åtta eller när det nu slutade. Det är så det kan se ut en och annan torsdag. Det ser också ut så att det påfallande ofta är osäkert om det går att bemanna upp för mig när jag är borta. Eftermiddagens vikarie hade visst gått fel och hamnat på en annan avdelning, fick jag höra idag. Behoven var säkert stora även där. Men sen kom hen visst rätt. Tur det. Det är svårt att rekrytera vikarier, trots arbetslösheten på femton procent i Malmö och ännu svårare att rekrytera förskollärare. I Malmö har också vår förvaltningsledning gjort det smarta draget att plocka hundra förskollärare ur verksamheten för att göra dem till halvchefer/byråkrater och bombat oss kvarvarande med blanketter och fylleriövningar. Minsta lilla promenad i parken ska riskbedömas och skitsnygga utvärderingar ska varje termin in och samla kilobytes. Det vill fan till att en är bra på sånt, för det är så en höjer sin lön i dessa dagar av kriterier och individuell lönesättning. Att plocka päron med ungarna på en ödetomt ger not so much cred, även om det är aldrig så mycket undervisning, som att lära barnen läsa och skriva inför ögonen på chefen. Men det är så vi gör idag och det Är bara helt ljuvligt. Gräset växer högt på ödetomten och fruktträden står där ännu, inklämda mellan järnvägen och bostadshusen på Ellstorp. Jo, jag vet att det är dåligt för min löneutveckling och fett omodernt. I know. Hade jag suttit i fler möten på jobbet, så hade Det lönat sig bättre. Men det finns det som är större än pengar. När den vigaste av ungar klarar att svinga sig upp i trädet och börjar plocka päron, så är det bättre än vilken NO-lektion som helst. Och när kollegan och jag säger "snäcka" i munnen på varandra så lär sig barnen att skal = snäcka, inget skal = snigel. Och detta med att leva i samklang med det levande, vara varsam med det gemensamma. Eller som vi säger med ett förlegat uttryck: solidaritet. Och också sånt som igår då barnen tränar sig på att samarbeta för att lyckas med hinderbanan i gympasalen, den som måste till för att de inte ska ramla i slajmet, ni vet ja, då känner jag att vi gör det vi ska. Och när en unge som varit tyst tills nu säger några ord, då uppfyller vi alla välformulerade mål. Leder ungarna till kunskapen. Om vårt insnöade fack kunde vara med oss på noterna där, istället för att bejaka en komplexfylld teoretisering och begreppsförvirring, så vore mycket vunnet. Vi behöver inte karriärtjänster, ökad lönespridning eller tramsprat om undervisning (vi undervisar hela tiden, samtidigt som vi gör annat). Vi behöver förskollärare på golvet som fattar sin mission och får redskap att utöva den. Hellre päron än lektioner. Hellre barn än blanketter.

25 september 2017

Resten av mitt liv, om det behövs

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner. Nej, så illa är det inte. Men jag packar och slänger och resedagböcker från en annan tid dyker upp, handskrivna med berättelser från barer och passkontroller i ett Europa som var instängt. Resedagboken doftar som Lissabon gjorde på den tiden, nybakt bröd, avgaser och dålig dagvattenhantering. Och så espressomaskinens pysande, där jag sitter med min glödande penna i tjugoårsåldern, oprövad, med vingarna hjälpligt utfällda.
Det är inget jag saknar.
Saknar heller inte alla namnen på människor jag skulle skicka vykort till. De kom och försvann. Så har det alltid varit med mig. Jag ska återkomma till det.
Jag packar och vädrar snart ut alla lägenheters moder och det slags liv vi levde här. Två vänner som inte varit här tidigare tittade in igår och vi fikade och jag visade runt i tomheten. Vi satt och pratade om förhållanden, vi gör alltid det och jag försökte förklara var min sko klämmer, varför det aldrig håller. Det är något med drama och passion, med vågdalar och toppar, något med att konflikter och besvikelser alltid tar över, att skulden lägger sig som en hinna över allt vackert.
Jag har inte bara haft otur, har inte bara valt fel. Det kan vara något i mig, det måste vara något i mig.

Historien om mitt liv är historien om hur människor kom och försvann, försöker jag förklara. Namnen på vykortsmottagarna i resedagboken, vänner, de jag förälskade mig i och alla andra. Människor och lägenheter, drömmar, passioner och visioner, it all came and went. Nu samlar jag ihop mig, det går inte att ha det så här längre. En kunde alltid dra, byta jobb om en inte trivdes, skaffa något nytt och bättre. Sträva vidare eller helt enkelt fly.
Nu flyttar jag någonstans där jag kan bo resten av mitt liv om det behövs. Och ni som finns i mitt liv, jag ska göra mitt bästa för att behålla er.

24 september 2017

Carportsliv på andras bekostnad

Det är tur att vi människor är olika, tänker jag när jag är ute och springer och passerar genom villaområden med carportar för två bilar och trädgårdar med gräsmattor klippta som golfgreener. Men är någras rätt till olikhet mer värd än andras? Och alla dessa kvadratmeter som medelklassen skaffar sig, vad ska de med all denna yta till?

Ja, vi människor är olika och så ska det förstås vara. Även om vi skulle bortse från att det är bilen, bostaden och biffen som det måste bli mindre av om vi ska klara klimatet, så är dessa tysta villagator en orgie i tristess. Knappt en unge ute, två eller tre äldre män med hundar, en annan som tvättar sin dyra bil och en cyklist som passerar, men i övrigt tyst.
Jag hade inte stått ut i många minuter.
Det är ett märkligt ideal. Och det kommer med ett pris.

För när jag kommer hemåt igen ser jag strömmen av bilar på min gata. Jag tänker att det  är här de är, de som tröttnat på tristessen där ute i bullerbyn och jag förbannar att de kommer hit med sin jävla diesel och sina partiklar. Barnen i stan ska fan inte behöva betala för detta. Lev gärna ert carportsliv, men stå då för det och skita inte ner andras vardag. Eller ta cykeln till stan.

För jag tänker att det är här jag vill bo och leva mer klimatsmart, dra ner på köttet, men ännu mer cykla och gå dit jag ska och handla lokalt och inte belasta mer än vad som är rimligt. Men ännu mer: ett liv bland människor i rörelse och om vi lyckas, ännu mer plats för människor och möten på bilarnas bekostnad.
Alla behöver inte vilja samma som jag, men det är orimligt att vi som tar ansvar subventionerar carportar och bilåkande.

Och konkret politiskt betyder det: dieselförbud i stan, smalare gator, död åt bilavdragen och död åt ränteavdragen.

19 september 2017

John McEnroes ilska och min nya tröja

Jag går på biodejt med Sara och ser filmen om Björn Borg, Sveriges genom tiderna största idrottare, i konkurrens med andra, Sarah Sjöström, inte minst.
Björn är ett under av precision, koncentration och vilja. Ett unikum. Men det är John McEnroe som jag hejar på. Förlåt, men så är det. Hans ilska och utbrott känner jag igen mig i. Vi är såna som vandrar genom tårar och ilska, tills vi nödtorftigt lär oss att hantera oss. Jag ser på Sara i biosätet till vänster om mig. Hon nickar. Inget behöver läggas till eller dras ifrån mellan oss, vi känner varandra som ler, långhalm, Bonnie, Clyde, Svenne och Lotta eller vad ni vill.
Nu får en lära sig att tygla sig i livet, träna och bli lågaffektiv. Det kan jag vid femtio plus. Utom när jag två gånger håller på att bli påcyklad på trottoaren när jag är ute och springer, då brakar det lös.
Ja, var och en är sin typ. På min nya tröja står det Våga vara annorlunda, fast på tyska och då blir det en ordvits med mitt namn. Jag tycker det är ganska kul. Andra not so much. Men när jag har den på ett möte om parkeringsstrategi som blir budskapet ofrivilligt självuppfyllande. Alla ser mig. Lindrigt talat och några ler med och andra åt. Det är inte alltid gott att avgöra. Jag tänker på det där med att både vilja passa in och sticka ut. Mer än halva livet har gått. Jag har inte löst det än.

15 september 2017

Gud är varken sosse eller rasse

Vaknade i morse och hörde som i en dröm en diskussion om huruvida Gud är sosse eller rasist. Det var mycket riktigt en sosse och en rasist som diskuterade och de kom inte direkt överens. Svenska kyrkan håller val på söndag och de som är medlemmar kan rösta på partier. Det finns tydligen kyrkopolitiker.
Nu är jag inte medlem i Svenska kyrkan. Jag är inte kristen för fem röda öre. Det är helt konstigt att tro att gud gjorde sig till människa. Själva poängen med gud är att hen inte är människa och då varken sosse eller rasist, särskilt inte rasist för det är fan ogudaktigt. Men jag tror. Jag pratar med gud, tackar för saker och ber. Gud hör och svarar men påfallande ofta på ett annat sätt än en önskar. Du fattar inte. Men det är ändå så, tror jag. Och alla människor som Gud skickar i din väg kan ha en funktion för dig om du bara öppnar dig för det. Det är ett bombastiskt statement, men jag tror det är helt sant.
Någon gång släpper du då kanske in en person i ditt liv som ställer frågor och och möter din blick utan att vika ner sig och som det lilla barnet i sagan om kejsarens nya kläder visar hur sakerna står. Det klickar till. Jag har haft några sådana genom åren, ganska nyligen till och med. Jag vet med säkerhet att jag haft samma roll för andra. Nu svänger det i livet på alla håll och kanter, men tacksamheten över stöd och vägledning är enorm.
Det är inget som går att rösta om. Men för er som är medlemmar i den där halvstatliga kyrkan, så är det minsta en kan begära att ni aktivt motarbetar rasister. Så rösta i det töntiga valet.

12 september 2017

Förbud, förbud

Nu passerar olika förslag om förbud för olika saker i mitt flöde. Förbjud nazism, säger några, förbjud tiggeri, säger andra. Det är sällan samma personer som förespråkar de olika förbuden och det kan en ju reflektera över en smula. De som är liberala nog att tycka att nazism ska få finnas, kan mycket väl tycka att fattiga inte ska får be om hjälp och vice versa.
Det finns något nästan gulligt naivt i att tro att det oönskade skulle försvinna för att det förbjöds. Hux flux skulle fattiga romer bli normalinkomsttagare om vi slapp se dem utanför ICA och simsalabim så skulle de sjuka hjärnor som tror på "rasers" överlägsenhet och judiska världskonspirationer bli snälla och sjunga We shall overcome, hand i hand om vi bara beslöt om förbud.
Nä.
Förbud fungerar sällan och ska brukas med varsamhet. Nassarna skulle såklart bara kalla sig något annat och säga att de inte alls hatar judar, utan bara sionister och romerna, ja de skulle kanske gå över till att rota i soptunnor istället.
Mitt förslag är att vi istället för att förbjuda bygger ett inkluderande samhälle där ingen är vare sig jude eller grek eller så. Och nassar ska vi konfrontera överallt där de visar sina gristrynen och fula slipsar och töntiga frisyrer. Jag vet, det är krångligare.
Men ibland får man skärpa sig och inte falla för förenklingar.

10 september 2017

364 dagar kvar till valet

Jag undrar på allvar när den där dagen ska komma när jag blir sådär blå och konservativ som en visst ska bli med åren. Det börjar bli ont om tid för det nu. Men i mitt huvud händer inget sånt. Den radikala elden brinner värre än någonsin. Och när andra tävlar i att lansera hårda tag mot de där, när murar och stängsel hägnar in oss i länder och fållor, så sparkar jag bakut. När skillnader fortfarande är norm, trots att vi är människor och i grunden så jävla lika, så höjer jag min röst. När bilismen fortfarande får ta halva stan som gisslan och buller och avgaser gör oss sjuka, så laddar jag min mun med argument om rättvisa och hållbarhet. Men när jag är ute och springer och ser barn leka vid någon av temalekplatserna, så ler jag. Och när doft av nybakt bröd och nymalet kaffe förför mitt luktsinne och parkerna gör sig redo för hösten så känner jag att det vore ju fan att lägga av nu. Så får jag förtroendet så är jag med, om listor och placeringar verkar rimliga så står jag till förfogande. Ni kommer att få se mig ta strid mot moralister till vänster Som pratar och pratar, men aldrig offrar något, men ännu mer med blåa som vill förbjuda fattiga att be om hjälp och ni kommer att höra mig fightas mot rasisterna. Jag kommer att berätta att det inte är kameror och hårda tag som gör oss trygga, utan gator som barn kan korsa utan att bli påkörda, ni kommer att se mig peka och höra mig svära åt dealare som förgiftar våra tonåringar med sin skit. Ni kommer att se mig cykla till jobbet med ungarna på dagarna, för jag lever efter det jag står för. Jag kommer att äta allt mindre kött och löpträna för att ta hand om mig. Igår tog de gröna ett bra program för nästa mandatperiod. Möllans egen kommunfullmäktigeledamot gör sig redo. Kom igen, för fan.

09 september 2017

Bostadsfel

Det är en sån dag då en borde ligga i sin soffa och lyssna på Van Morrison och äta glass, men till det ges ingen tid. Det är både bostäder och politik på dagordningen idag. Vi sålde äntligen vår stora underbara lägenhet till ett vitt heterosexuellt par i trettioårsåldern. I en källare på Kronborgsvägen skrev vi under pappret. Nu är det de som ska bo här och höra trummorna på gatorna och känna doften av falafel och cannabis stiga mot skyn.
De är att lycka till. De får ett fint boende. Samtidigt deltar vi alla i ett spel som exkluderar. Bostäder har förvandlats till varor på en marknad där några vinner och några förlorar och andra inte alls får vara med. Jag flyttar till en annan bostadsrätt, men det känns helt fel. Att bo ska vara att leva och inte en investering som ger avkastning. I mitt förra hus röstade jag två gånger nej till ombildning, men blev överkörd av giriga grannar som ville casha in. Överlag har jag inget behov av att äga saker. Jag tycker det är motbjudande med spekulationer och att några blir fattigare och andra rikare. Nästa gång jag flyttar ska jag hyra. Allt annat är bostadsfel.

06 september 2017

We leard more from a three minute record

Jag lärde mig läsa och skriva trots skolans svenskundervisning och lärde mig sjunga och spela gitarr, trots musiklektionerna. Det är fortfarande en gåta för mig vad jag egentligen lärde mig i skolan. Att jag inte duger riktigt, kanske?
Att jag borde sitta still och lyssna?
Att skolan inte var gjord för mig.
Jag lärde mig mer av en treminuterslåt än någonsin i skolan, som Springsteen sjunger. Det var ett jävla slös med allas tid att ha mig där, för jag var vare sig en cool Zlatan som kunde dribbla eller en akademikerunge som det skulle satsas på. Jag var ingen.

Jag tror på ett lärande som utgår från att möta barnen där de är och därifrån vidga deras vyer, att godkänna det de står för, göra dem till trygga individer som vågar utmana sig själva och andra. Det får vara slut med kepsförbud, timplaner och raka led. Ungarna kan lära sig matte genom att spela fotboll, fysik genom att gå på Liseberg och svenska genom att skriva sångtexter och kärleksbrev.

När jag ser hur de mest misslyckade delarna av grundskolan exporteras söderut till oss i förskolan, så blir jag beklämd. Läroplanen blir tjockare för varje revision, en politisk önskelista där alla vill ha med sin grej. Jag säger: behåll texten om grundläggande värden och riv resten. Anställ bra pedagoger och lita på deras kloka huvuden istället.

Om jag hade haft lärare och fröknar som hade sett in i mina bruna ögon och förmedlat lärdomen att jag duger, så hade samhället kunnat spara många dyra terapitimmar och kostnader för läkemedel och långtidssjukskriving.
Nu är jag kanske en okej människa. Men jag är det trots undervisningen och inte tack vare.

03 september 2017

Det finns en förstaplats som inte går att nå

Pratade med en kollega härförleden. "Jo, men behoven finns ju överallt", menade hen på. "Barn kan vara olyckliga även i finare områden".
Det är naturligtvis sant. Lycka kommer inte rullandes in i carporten per automatik bara för att en är betrodd med lånelöfte. Ätstörningar och psykisk ohälsa finns även där, liksom funktionsnedsättningar.
Men hur en än kammar mattfransarna, så står följande klart: klass trumfar allt. En lyckad person från Biskopsgården är lyckad trots Biskopsgården, en misslyckad person från Långedrag är misslyckad trots Långedrag.
Invandrare med bra utbildning, må städa och rulla falafel i Sverige, men deras barn återtar snabbt klasspositionen från hemlandet. Kvinnor, HBTQ-personer, människor med funktionsnedsättningar, alla har det bättre och får det bättre i medel- och överklassen. Ohälsotalen är högre i fattiga områden än i rika, det är fakta som inte går att trolla bort.

Det handlar framför allt inte om pengar, det kan en vinna på Lotto, det är kulturellt och socialt kapital som gäller och det är här vi i förskola och skola kan tända stjärnor i ögonen på de barn som inte kan föra sig på tillställningar, för dem vars föräldrar inte köper kravmärkta linser, utan mer chicken nuggets i storpack.

Vi kan ge dem verktyg att väcka ett hopp och en stolthet över det de är, människor med samma värde som alla andra. När medelklassen kommer till orten och vill se dribblingar och hip-hop och känna doften av alla härliga kryddor, så hälsa att det är bättre att de avstår från reseavdrag och Rotrut och allt vad det heter. Hälsa att det är bättre att de ser till att de bästa lärarna jobbar där de gör mest nytta och betala dem därefter.

Låt er inte luras av tufft snack. Ingen tror att de är någon där jag kommer ifrån.

Det går att ändra på.

02 september 2017

Tidvatten

Soffan står mot en annan vägg nu; alla soffors moder som efter vad det sägs inte kan lämna lägenheten i ett stycke.
Vi får hoppas att nästa ägare vill ha den. Den hör hit, som ljudet av glada människor och gula bussar som drar iväg mot Svedala och Klågerup på gatan nedanför, som doften av falafel och indisk mat och en svag aning av sushi från restaurangerna i huset.

Och nu bor jag utan partner i den stora lägenheten. Men redan första kvällen kommer fjortisen och laddar ner film och äter choklad och sedan kommer sextonåringen med flickvän, cola och pringles och stegar upp till övervåningen. Inne i mitt huvud sjunger Plura och Mauro Peter LeMarcs Tidvatten och jag bestämmer mig för att ta ut den på gitarr vid tillfälle.

Jag duschar efter flytten och belönar mig med Ben and Jerry's. Sa jag förresten att ni inte behöver tycka synd om mig eller Sara? Tror nog snarare att det är fler som borde se sig i spegeln och fundera på om det är detta som är livets mening, denna tvåsamhet, detta att låta livet passera utan vidare analys, dessa prylar och drömmar om större hus och bilar med högre motorstyrka.

Men var och än får såklart bli lycklig bäst den kan. Inse att det är just det som Sara och jag försöker göra. Och med det lämnar bloggen ämnet skilsmässa för denna perioden. Tror det är dags att vässa de politiska klorna.