31 maj 2010

Bara genom att prata med varandra.

En sommardag för evigheter sedan satt jag vid ett bord tillsammans med två israeler, och två danskor. En av danskorna pratade om Gandhi och om hur ett öga för ett öga och en tand för en tand bara gör oss blinda och tandlösa. Den ene israelen, den arge, berättade om hur han skjutit en palestinier när han tjänstgjorde i Gaza och han ångrade sig inte det minsta, sa han - för det fanns inget val.
Vi drack te med mynta i och solen gick ner över den förfärliga turistorten Eilat och samtalet fortsatte långt in på natten. De ord som ständigt återkom var "Ni kan inte förstå". Och vi nickade, för vi kan verkligen inte förstå. När man föds som jude föds man med en dom hängande över sig - en dom för brottet att vara född. När man växer upp i Israel växer man upp med döden som ständig följeslagare och hotet om undergång levande. När radion signalerar att det är dags för nyheter skruvar man upp, för det kan ha hänt något; det kan vara din mamma eler din granne.
Nej, vi kan inte förstå och när jag idag hör hur det skanderas om Israel mördare så försvarar jag såklart inte att man bordar båtar och skjuter folk, men jag vet att det är långt mellan Gandhis visioner och den krassa verkligheten för den som är dömd att vara både jude och israel. Det förstår jag fast jag inte kan förstå. På Gustav Adolf torg och runt om i det trygga Sverige hör jag kravet att det ska brytas förbindelser och isoleras. Själv tycker jag precis tvärtom. Bara genom att prata med varandra får vi världen att funka. Jag vet inte om världen blev en bättre plats den där natten i Eilat för snart 20 år sedan, men kanske blev alla vi runt bordet lite klokare. Och dagen efter vaknade vi av att solen letade sig in genom fönstret tillsammans med doften av mynta.

29 maj 2010

Dom braa föräldrarna och så vi andra

Det är grill- och brännbollsterrorns tid. Det är nu man ska socialisera med övriga föräldrar på gräsmattor och ta med noggrant utformade picknickkorgar med medelklassmat. Men som singelförälder sitter man där som ett miffo bland paren och har man inte en stadd kassa får man höra hur dom pratar om chartern till Thailand eller stugan i Småland och om alla som ska komma på finfika i nästa vecka och så. Det störde mig otroligt är jag var en smula fattigare, men nu försöker jag helt enkelt undvika skiten. Jag bor trots allt i en kommun där alla sidoavgifter är förbjudna, vi rödgröna gör vad vi kan, men fortfarande härskar en präktomedelklasskultur på skolor och förskolor i de bättre stadsdelarna.
Man ska stå klockan 10.30 utanför kyrkan och gå in och knappt höra ungarna sjunga "Idas sommarvisa" och man ska tycka att det är så fint med blockflöjtspipande. För detta ska man kompa ut eller övertala kollegorna att göra ens jobb i några timmar. Det är vedervärdigt. Det värsta är kanske att ens egna ungar tittar längtansfullt och hoppas. Ungar vill bara assa in och själv vill man bara slippa. Jag vet att jag duger som jag är och att jag kan klä mig snyggt och föra mig, men underläget och klasstämpeln sitter där. Jag passar inte in. Jag är två gånger skild och nykter alkoholist; jag har inget där att göra. Inte ens min politikerroll höjer min status. Snarare tvärtom faktiskt. Normen skaver som en sko som är för trång. När unga välutbildade radikaler tycker att dom är förtryckta för att deras tillkämpade relationsanarki inte accepteras av mamma och pappa, så säger jag bara: ni har aldrig behövt kämpa och antagligen kommer ni aldrig att behöva det. Ni kan återvända till normen och förmodligen gör ni det. Ni drar från Möllan tillbaks till villaförorterna, gifter er och ärver ett hus eller fondandelar. Men för vårdbiträdet som fångades av skitstöveln som bara drog sen eller pappan som kämpar för att få råd att träffa sina ungar har ingen återvändo. Dom ska skramla ihop 300 spänn till skolfoton och en ny klänning till dotterns skoldisco. Långt från krogar och kultursidor, fjärran från surdegsbröd och köksöar.

28 maj 2010

Not that kind of Daddy

Exet kan irritera mig kopiöst och det är väl därför vi är ex, tänker jag. Som minnesgoda läsare kan erinra sig, så har hon gjort saker som jag betraktar som oförlåtliga och det vore lätt att rabbla dem. Men tiden går och man kan inte hålla sina gamla konflikter i handen livet ut. Jag måste leva här och nu. Nuet och framtiden är alltid viktigare än dået, det ska man inse. Jag blir alltså inte den sorts pappa som sitter förgrämd och bitter och tänker på hur bra allt kunde ha varit; jag funderar istället på hur det är och kan bli. Bloggosfären svämmar över av bittra män som gjort tråkiga erfarenheter i livet och samlivet och som utifrån det kämpar för allt från att fria fyra gånger dömda våldtäktsmän och för att svartmåla allt som andas feminism och kvinnokamp. Vad man inte inser är att män missgynnas i vårdnadstvister och betraktas som andraförälder just för att feminismen inte segrat. Priset för att kunna välja bort sin närvaro i föräldraskapet är att man inte alltid får vara jämlik förälder när man vill och är lämpad. Lösningarna är säkert flera, men en början är att se till att alla föräldrar är föräldralediga och knyter an på ett sånt sätt att ingen inblandad någonsin kan tänka tanken att beröva en vardag med barnen. Det är lite sent att börja tänka på jämlikt föräldraskap vid separationen, om man inte brytt sig innan. Det är lätt att tro att det snarare handlar om komflikten med ex-partnern. Och att driva konspirationsteorier mot hela världen gagnar nog inte ens sak.

26 maj 2010

Lycklig.

Indeed, det är mycket nu. Jobb mellan 7.30 och 13.00 (bland annat odling och promenadupptäcksfärd med ett mycket speciellt barn), sen ett kort möte på de grönas kansli, sen möte på stadshuset mellan 14-17 och därefter exkursion med presidiet till Limnhamn och sen hem och ordna med tvätt och sen iväg till mellanbrors musikal och efter det hem och tvätt igen. Så.

Jag tycker att jag priviligierad.
Jag är lycklig i det liv jag valt.

Det är en ynnest att få vara med om barns utveckling och att påverka den här stan politiskt. Det är härligt att se sin unge på en scen och det är skönt att ha kläder nog för fem stora maskiner. Sen är det sommar också. Och på fredag får jag träffa Sara och nästa vecka min dotter.

Det var dagens budskap.

25 maj 2010

Om du inte gillar mångkultur, kan jag hjälpa dig att packa

Sverigedemokraterna ser inte ut att kunna få en plats i Sveriges riksdag efter valet, men här i Skåne fortsätter dom att locka dryga bönder och lågpannade arbetargrabbar med sin infantila offerkoftepolitik. Jag har tusen gånger sagt att: här är jag, kom hit och ta debatten; jag lovar att jag ska avsäga mig alla politiska ambitioner om jag förlorar en debatt mot ett rassepucko. Men dom vill så klart inte diskutera på riktigt. Dom vill att alla ska omfamna deras märkliga konspirationsteorier och för att understryka det startar dom facebookgrupper om att den svenska flaggan inte är rasistisk eller att regeringen förbjudit den svenska nationalsången att spelas på skolavslutningar, för at det skulle diskriminera. Det är ju inte så begåvat att ljuga om sånt som går att kolla i offentliga handlingar, men går det så går det. Och fakta biter såklart inte så värst. I rassarnas värld finns en gigantisk sammansvärjning där media, politiker och alla andra mörkar att det är den massiva invandringen som gjort Sverige fattigt och armt. Påpekar man då att Sverige inte är särskilt fattigt eller armt, så räknas man såklart in konspirationen direkt. Och sådär fortsätter det.

Men det som förbryllar mig allra mest är att dom som ylar högst om att dom älskar Sverige, faktiskt inte alls gör det. För Sverige är klara sjöar och höga berg, men också pridefestivaler, falafel och hemspråksundervisning. Sverige är mångfald och mångkultur. Två bögar hand i hand, en vacker kvinna i färgglad slöja och störig arabisk musik från en flashig BMW. Sverige är mycket. Och när jag var liten kunde man säga att man gillade förändringar utan att få tusen rasseidioter efter sig och om du inte gillar vår mångkultur kan jag hjälpa dig att packa.

23 maj 2010

Ännu ett varv

Varvshelgen är över; hela konceptet med sammanstrålning, rörelse och sena samtal om livet och kärleken och osande grytor, vid sidan av själva springandet, får vila ett år igen. På tåget till Malmö från Göteborg sitter jag och läser Yarden av Kristian Lundberg, men när en radiolyssnande minstebror med lurar i öronen säger att Bruce Springsteen snart kommer, så pluggar jag i lurarna och får höra dom välkända orden sjungas:
I was bruised and battered and I couldnt tell what I felt
I was unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window I didn't know
My own face
Oh brother are you gonna leave me
Wastin´away
On the streets of philadelphia

Melllanbror läser en bok om romarna och lyssnar på P1 i sina lurar och jag tänker att på Philadelphias gator har jag aldrig sprungit, men i många andra städer. I lördags var jag en i gröten igen. Genom Slottsskogen och Majorna, broarna, längs älven, längs avenyn och hela tråkiga Övre Husargatan och tillbaka in i parken. Jag var en svettig solstungen medelålders man bland andra. Sara och jag hade promenerat från syrran och Gråberget och ätit svindyr pastasallad med bästa Pia och solen lyste och allt var vindstilla. Det blev mitt sämsta varv någonsin och jag visste det redan i säldammsbacken; det här blir inte bra. Och på Älvsborgsbron tog det mer eller mindre stopp. Men man ger inte upp. Och i maj nästa år står jag där i fållan igen med nya mer eller mindre välunderbyggda tidsmål. Idag; killarna. Lilla varvet är lika viktigt som det stora och det luktar svett och liniment och utspilld sportdryck och det osar från grillar. Killarna springer, en trotsar förkylning och en annan nästan spränger sig och vi är del av en rörelse. Ett långsamt tåg framåt där det bästa av individ och kollektiv glider ihop.
Det som hör ihop växer ihop, sa Helmut Kohl, men vi måste ta avsked på en tågperrong igen och igen och igen och det river och sliter. Ungarna jag äter sushi invid en ful skulptur innan vi skyndar mot det långsamma tåget.

20 maj 2010

Vänstern är inte så pålitliga (men har en radikal retorik)

Esbati är en skön typ, vars blogg jag ofta läser för att påminna mig om varför jag redan som tonåring lämnade den socialistiska vänstern. Allt är fyrkantigt och inget eget ansvar för några som helst handlingar existrar, utom för kapitalister, USA, EU och Israel, vill säga. Alla andra är liksom offer som ska befrias. Jo, tjena. Min granne två snäpp under skrev till mig på fejan att hon inte bara önskade att KD och SD hamnar under spärren (som det verkar nu - lyckligtvis)och attt de gröna växer, utan också att Vänsterpartiet blir större. Men V växer inte och kommer nog inte att växa heller. Man har liksom ingen vision om nån framtid som går att tro på. Varje gång man hör en vänsterpartist säga leve socialismen eller så, så tänker man på hur socialismen har sett ut överallt där den prövats och det är ingen kul sak att tänka på. Köer och murar och Gulag. Den gröna visionen är däremot ljus och positiv. Inga tunga stålgrå system som ska reglera oss i detalj och för all del ingen millimterrättvisa heller. Vi får och ska vara olika. Det blir liksom bättre då. Vi gröna tror inte heller att alla i all evighet kan få det materiellt bättre. Vänstern verkar vilja ha pilotlöner till alla och sex timmars arbetsdag. Men när man skattat bort allt som dom rika äger och har, så skiter nog dom (fd)rika i att skaffa mer pengar, för man vill ju behålla en bra slant av det man producerat. Och då är liksom hela samhället bankrutt. Nä, vänsterns politik funkar inte och det ser folk. Vi gröna är sparsamma och lite gnetiga och det går att tro på. vänstern får dessutom knappt igenom något, medan vi gröna har så bra förslag att andra partier snor dom rakt av.

Jo, jag vet att vi ska samarbeta med vänstern efter valet både lokalt och på riksnivå. Vi får hoppas att dom inte kommer att stoppa våra radikala förslag på miljöområdet, men man vet inte. Dom är inte så jättepålitliga. Men jag tror på det bästa.

Outfits...

Sommaren kom med lätt regn och solsken. Och idag tar jag på mig mina missfärgade shorts och samma linne som jag har på min bloggbild. Jag vill vara snygg, men praktisk på jobbet, men dom dagar jag har möten hela dan klär jag mig så fint det går. Man ska ha en trovärdig look, som speglar den man är och vill vara. I politiken så förfaller folk ofta till en enahanda casual look som varken är bu eller bä. Hellre då en snygg kostym med lila skjorta eller så. Snygg, men utstickande. Eller Levi´s och en fräck skjorta utanpå. I min jobbverklighet är utseende viktigt. Debattören Sara Mohammed säger att ungefär 80-85% av befolkningen i våra förorter lever i hederskulturer och då är det ju A och O att man ser anständig ut. Tusen gånger har ungar påpekat att jag inte får ha örhänge och igår när jag tog av mig strumpor och skor vid vår kolonilott sa en av sexåringarna att man inte får göra så. Då tog jag av mig tröjan också. För jag får se ut hur jag vill, jag bestämmer själv. Även om jag aldrig skulle bli en förvuxen tonåring a la Lars Vilks och mucka gräl för sakens egen skull, så vill jag visa ungarna att det är jag själv som väljer, precis som dom ska få växa upp och välja kläder, partner och liv.

18 maj 2010

Pedagogik v/s politik och minstebrors framgångar

Sen var jag ju på utvecklingssamtal med minstebror, hans lärare, en från fritids och en lärarstudent. När jag kom in såg det ut som en rättegångssal med exet och sonen på ena sidan och personalen på den andra. Men det blev ett avspänt och trevligt samtal, som det ju kan bli när man har en unge som det går bra för (som det heter). Minstebror uppnår målen, som det heter. Det kunde ju heta att han lär sig saker och utvecklas som människa, men det är kanske för enkelt i rottingmajor Björklunds skolvärld. En väldigt tydlig pedagogisk sanning är att man lär bättre om man har roligt, blir bekräftad och får utgå från saker man gillar och kan. Men i skola/förskola så fokuserar man nästan alltid på ungarnas brister och just det som dom avskyr ska dom göra mer av. Det är inte smart och inte heller nödvändigt. Man lär sig inte matte om man är ointresserad genom att göra hundra tal till, man lär sig bara att det är bäst att göra som man blir tillsagd. Den svenska skolan som ett tag var på väg at utvecklas rejält förfaller i flum och förenklingar, som det alltid blir när man politiserar vetenskap. Och idag kom propositionen som återinför betyg i sjätte klass. det kommer att leda till att man ännu mer leder undervisningen mot sånt som kan mätas och jämföras. I en kommentar avvisar de rödgröna förslaget, men säger samtidigt att betyg är ett bra urvalsinstrument för högre studier. Men det är fel, betyg är ett enkelt men uselt urvalsinstrument. Politik och pedagogik är inte alltid de såtaste vänner. Pedagogiken vill liksom inte foga in sig i de enklaste politiska slagorden. Minstebror kommer däremot säkert att klara sig bra. Hans föräldrar är vit medelklass med högskoleexamen och arbete. Det är det närmaste en garanti för framgång man kan komma.

Rödgrön budget för Malmö

Den rödgröna budgeten för Malmö som prsenterades idag är klok och visionär. Genom att spårvägssatsningen tidigareläggs, så kan Sveriges mest segregerade stad knytas ihop och moderna miljöbra och kapacitetstarka fordon kan avlösa illa fungerande stadsbussar. Sänkta förskoleavgifter för låginkomsttagare ger pengar i handen till de svagaste. Dessutom kommer vi att fortsätta satsa på cykel- och gångtrafik och på att lyfta utsatta områden. Malmö har lyckats ta sig igenom krisen utan omfattande besparingar eller skattehöjningar. Det är en senationellt bra budget och man bävar inför tanken på vad en borgelig politik skulle inebära för Malmö. satsningar på biltunnlar och avskaffade 40-gränser och sänkta skatter som äventyrar vår goda ekonomi. Usch, man vill inte tänka tanken ens. Fyra nya rödgröna år, tack.

17 maj 2010

Varför inte choklad?

Jag ligger på en presenning på rygg och ser hur bokarnas kronor rör sig högt där uppe. Vi är på utflykt med jobbet, barnen ska ut i grönskan och det är en stor affär. På morgonen kom några barn i täckjacka, andra i full vintermunderig med overall, mössa och vantar och åter någon i tofflor och mjukisbyxor. På jobbet är vi stundom djupt oense om vilketn attityd vi ska ha till föräldrarna, det i pedagogsammanhang så slitna uttrycket förhållningssätt. Det finns en tendens att behandla invandrare som om dom vore utvecklingsstörda. Själv tycker jag att den förälder som inte klätt barnen efte vädret (trots lapp hem), helt enkelt får gå hem efter kompletterande kläder. Vuxna ska behandlas som vuxna. Men iväg far vi med bussen; rapsen blommar gult mot det gröna och vackrare än så här blir inte Skåne, tänker jag när jag ser ut genom fönstret. Vårt behov av grönska är stort och vetenskapligt bevisat. Att ungarna behöver se mer än närområdet i Rosengård är lika självklart det, för man kan inte lära sig att välja sitt liv om man inte vet vad det finns att välja på. Bussen till Bokskogen var min första politiska framgång. varje gång jag ser den tänker jag att utan mig funnes den inte alls. Det känns kul, även om jag såklart inte är i politiken för att plocka poäng. Vi malmöbor älskar vår lilla bokskog, älskar dansbanestigen, äventyrslekplaten, statarmuséet och mest av allt själva skogen. Ungarna bygger på gamla kojor dom hittar och vi smyger in i slottsparken och kollar humlegårdar och valnötsträd. Killen jag håller i handen frågar lite stillsamt varför man inte äter choklad just nu. Och det kan man verkligen fråga sig.

16 maj 2010

Family values leder till att relationerna spricker.

Det här är en intressant artikel. Precis som några av oss anat, så är konservativa family values inget annat än en bra grogrund för skilsmässa, medan jämställdhet får oss att hålla ihop mer. Därmed sjunker Sarah Palins och hennes svenska vänner i KD:s argumentation som en sten. Som KD:s opinionssiffror, som idag i SIFO:n noterar 3,5. Egentligen är det ganska självklart. Relationsmodeller där man blandar och ger och inte binder sig i försörjar- och markserviceroller är hållbarare, därför att det är fan så mycket roligare att leva fler delar av sin potential än att fackas in i traditionens trista mallar. Ändå händer så lite. I Rosengård där jag jobbar har tiden nästan stått stilla. Inga pappor tar ut föräldraledighet eller VAB, få mammor bidrar så värst till försörjningen och ingenstans i stan är folk så sjuka och tycker så synd om sig. Paradoxalt nog påminner det om den svenska landsbygden, lika instängt och konservativt och lika mycket längtar folk därifrån och drar ut i friheten så fort dom kan. Idag skriver förresten Gudrun Schyman så otroligt bra i sydis. Om alkohol. Läs.

15 maj 2010

Sextimmarsdag funkar inte.

Ofta får man mothugg, men lika ofta isande tystnad; blickar som säger att vi vet att du innerst inne är borgare/socialist/liberal, eller vad man nu för stunden vill facka in mig som. Och vän av Israels verkliga eller inbillade övergrepp på västbanken och Gaza, icke att förglömma. Arabhatare, trots att jag har 90 procent arabiska barn omkring mig på dagtid. Och nu ska jag förråda i en fråga till: sextimmarsdag med bibehållen lön funkar inte. Det är enkel matte och basala kunskaper om produktion och tillväxt. Tråkigt nog, därför att det är en fråga där man nästan alltid får starka sympatier bland vanligt folk, som av lett insedda skäl vill jobba mindre för samma peng. Särskilt kvinnor, som redan idag på eget initiativ går ner i tid för att hinna med allt där hemma, som det heter. Och kan man downshifta på egen bekostnad, så är det väl bra. Att köpa sig mer tid, men helst utan att fastna i könsrollerna. Överlag är det nog klokt att fundera på vad man gör med sin tid och sina pengar. För mig är det hål i huvudet att jobba över eller långt borta för att finansera prylar man inte har tid att använda eller fina bostäder som man inte har tid att vara i. Men det är inte mitt val.
Ibland lyfts frågan om att ta ut löneökningar i sänkt arbetstid. Det kan såklart funka, men om alla skulle göra det, så skulle produktionen minska ganska radikalt och en hel del företag skulle få slå igen. Så, nej, sextimmarsdag funkar inte. Däremot är friåret en bra sak, som jag gärna propagerar för.
Så ett kryss på mig är inte så mycket ett kryss för sänkt arbetstid. Mer då ett kryss för attt fler kommer i arbete. Men det är en annan fråga, kanske.

14 maj 2010

Nästa år i Jerusalem.

Här på bloggen har det skrivits åtskilligt om Israel och antisemitism genom åren. Om hur judarna inte tar skit längre. Det kan hända att nån Henrik Bachner nångång ser antisemitism där det inte finns, men tyvärr är antisemitismen så ytterst levande, inte minst här i Malmö. Den mer välvilliga antisemitismen är svårare att att nå, det är liksom lättare med radikala muslimer elelr skinnskallar som skriker okvädningsord. Den välvilliga antisemitismen finns hos dom som kanske läser De fattiga i Lodz eller ser repriser av Holocaust och tycker så synd om judar så länge dom är offer. Man snyftar med Tevje i spelman på taket och tycker att de danska fiskarna var hjältar när dom mot ockerhög ersättning räddade landets judar undan gaskamrarna. När judar så bestämmer sig för att inte vara offer längre, utan snarare slå till först, så blir fördömelsen desto större. Vi vill tycka synd om dom. Israel utrymde Gaza och sedan dess har det regnat raketer i de kringliggande israeliska städerna. Israel var berett att ge upp en del av Jerusalem i utbyte mot fred, men Arafat skrev inte på utan istället valde palestinierna att dra igång den andra intifadan. Judar och israeler är inte mer änglar än du och jag, men dom försvarar sig och det är en oerhörd provokation. Israel använder ibland övervåld, men man blir rätt förbannad när bomber smäller på busshållplatser och dödar fem pers eller så. Och man kan sin historia. Utan motstånd och försvar dör man. Judar ska vara offer, annars tycker vi inte om dom. Israel ska ta skit som inget annat land tar, annars är dom krigsförbryatare. Och Israel får hycklande KD/SD-vänner som dom aldrig bett om. Israeler vill inte ha ett etniskt rensat land eller ett kd-hallelujaland; det är påfallande hur vanliga folk är och hur normalt dom lever. Och alla som föredrar att leva i ett hamasstyrt palestina framför i Israel kan räcka upp sin hand. Inga händer? Tänkte just det.

Grattis på födelsedagen, Israel. Nästa år i Jerusalem!

13 maj 2010

Piller och grillar

Försäljningen av receptfria läkemedel har ökat med 25 procent sen pillrena började strömma in (och ut) från livsmedelsbutiker och bensinmackar. Där är det igen: tillgängligheten, det som vi nykterister tjatar om hela tiden. Blir det dyrare och svårare att få tag i något så väljer fler att avstå från det. Och blir det enklare att få tag på, så används det av fler. Det är klart att det handlar om värderingar och mediabilder, också. Men det liberala snicksnacket om fri vilja funkar alltså inte helt. Ibland måste det till regleringar. Och i brist på vin på coop extra kan ju alla som vill koppla av med lite vin köpa treo istället. Sen undrar jag varför alla grillböcker verkar skrivas av män (som Morberg och Salming). Kan alla kvinnor redan pensla grillolja eller har dom fullt upp med salladen och kolhydraterna?

Kaffe och en bok

Man kan kalla det vilodag. Kristi himmelfärds dag, folknykterhetens dag och den dag då många gröna åker till kongressen i Uppsala. Många, men inte jag. Snart vill jag nog göra det igen, träffa alla gamla bekanta och lära känna nya, diskutera, dricka kaffe och veta att tillsammans är vi oändligt mycket mer än summan av delarna. Nästa år kanske? Men idag jag ska läsa boken jag just börjat med, springa intervaller och sen laga middag til mig och sonen: baconlindade färsbiffar.

Jag surfar genom sajbern och hittar väldigt mycket som kan kallas rättshaveri och konspirationsteorier. Är det inte islamister så är det kvinnor i allmänhet och i synnerhet feminister och så har politikerna i det fördolda bestämt att det ska anses rasistiskt att hissa flaggan och sjunga nationalsången. Behovet av att vara offer verkar helt outsinligt.

Om en stund ska jag blogga om varför kvoterade bolagsstyrelser är fel eller så skiter jag i det. Och varför individualiserad föräldraledighet är en förutsättning för att män ska kunna vinna vårdnadstvister. Fast det har jag nog pratat om förut. Eller så blir det om drapa om stad/landsbygd igen. Fast, nej, inte det heller.

Kaffe och en bok.

11 maj 2010

Bara lite mer törstande

Jag erkänner: jag har ett behov av bekräftelse. Jag tycker om att synas. Jag gillar att få höra dom där varma orden från min älskade och gärna komplimanger och beröm från andra. Kritik gillar jag egentligen inte alls, men jag vet att det måste till för att jag ska utvecklas och att ärlighet på pluskontot tyvärr förutsätter ärlighet på minuskontot. I vår psykologiserade värld där allt ska ges diagnoser och analyseras från barndomen och framåt finns det säkert förklaringar att hämta. Jo, jag är en smula otrygg och tillitsskadad sen barndomen. Eller nåt. Men vid 46 så skiter jag i det och eftersom jag ändå är ganska bra på att peppa andra, så vet jag att jag inte är självupptagen så det stör i alla fall. Mitt ex slängde alltid det där i ansiktet på mig. Att vilja ha bekräftelse var någon slags sjukdom som skulle behandlas och i den vackraste av hennes världar skulle jag vara alldeles osynlig, kanske. Nu är hon ett ex och jag får lov att ta plats och det gör jag. Den plats som tillkommer mig och lite till. Men när ni ser någon som är som jag, så missta inte vår önskan att synas med allmänt motvalsande eller överdriven kaxighet. Så är det inte. Vi är som ni, bara lite mer törstande.

Låt det kosta.

Man ska stå får det man står för även när det blåser. Att offra ett finger eller en tå är sällan god taktik, utan ger oftast bara mersmak åt den som vill hugga hela dig. Varghatarna hatar lika mycket nu som när "miljö"-ministern Andreas Carlgren släppte lös vargslakten i början på året. Nu med den skillnaden att dom vet att dom kan vinna genom att dissa lagarna. Och nu när euron sjunker som en sten och börserna svajar, så står jag ändå fast vid mitt stöd till den gemensamma valutan. Euron är ett fredsprojekt och vi bortskämda svenskar som inte upplevt krig på 200 år kan fråga runt lite. Finlands och Tysklands gröna är varma eurovänner. Ingen tillfällighet, precis. Men det finns såklart rimliga argument mot gemensam valuta också. Min poäng är inte att jag alltid har rätt, utan att man ska sitta i båten och hålla på sina övertygelser. I den värld jag vill leva i finns det vargar och en gemensam valuta. oavsett om det kostar röster i skogen och även när Grekland sätts under tvångsförvaltning och allt gungar. Ge dom inte ett lillfinger, inte ens en nagel. Låt det kosta och det måste.

10 maj 2010

Väpnad kamp lönar sig.

Jag och kollegan och några ungar gräver och sätter växter i vår odlingslott uppe vid vattentornet. Det är en seg vår i år, så man får hjälpa den på traven en bit. Gamla jugoslaviska farbröder passerar förbi med redskap och slangar i handen, här uppe i Rosengårds egna blomster-Christiania. Två snäpp ner ligger Herrgården, Sveriges fattigaste bostadsområde och kontrasten mellan slitet tegel och sprucken betong å ena sidan och det gröna fina å andra kunde inte vara större. En doft av brand smyger sig in och man ser rökskadade väggar, där lågorn slickat det gula teglet svart. Det är inte vackert. Det vr någon tid sen nu som brändern tog fart igen och i helgen har det visst brunnit i ett garage, men dt är långt ifrån den kåta sverigedemokrtiska drömmen om ett katastrofområde. Myndigheternas svar på eldar och stök är kvälls- och helgöppna fritidsgårdar. Man ler och vet att den som tände eld på hus och bilr knappst byter ut det mot kortspel och ljummet kaffe på Gården. Men ännu värre så talar vi om för folk att skdegörelse och våld möts med ökad kommunal service. Det lönar sig alltså att leva jävul nere vid shellmacken. Det kan inte vara rätt. Min förskolebarn leker och petar i jorden. Det växer lavendel och pumpor och en arabisk man går förbi och ler åt ungarna. Vi lär dom att sätta ner blommor i jorden och bokstavligt talat så frön. Vi får hoppas att det i längden lönar sig bättre än de testosteronstinna grabbarnas lek med tändstickor.

08 maj 2010

Kolla in bok

I väntan på nya besservissriga inlägg här kan ni ju alltid kolla in vår sprillans bokblogg.

07 maj 2010

Blatte på bägge ställen.

Min kollega säger att hon betraktas som svensk i sitt födelseland och som blatte i Sverige. Det där kan jag förstå. Man är liksom inte hemma någonstans. Som farsan när han lämnade arbetarklassen och blev medelklass och företagare. Men samtidigt ble farsan en person som kunde snacka med både hög och låg och socialt är det en enorm fördel, framför dom som blir nedlåtande eller överdrivet respektfulla mot människor utanför sin egen sfär. Om såna som kollegan kunde se "både och", istället för "varken eller", så kan man vänd hela saken till en fördel, både jobbmässigt och på andra ställen. För min egen del är det väl så att jag varken är riktigt hemma i stadshuset eller i förskolan. Jag kan inte sitta med kollegorna och delta i populistiska orgier om politiker och jag kan ytterst sällan dricka latte med stadshusmänniskorna klockan halv nio. Och jag missar karriärmöjligheter både här och där, på jobbet på grund av hög frånvaro och i politiken därför att jag inte kan sitta med grabbarna på krogen till klockan ett en vanlig onsdag om jag ska upp klockan kvart över fem och jobba. Men jag är ändå hellre den jag är än alternativet och det är tillräckligt bra, jag har intressanta uppdrag och ett kul jobb. Är man blatte på bägge ställen, så kan man röra sig helt fritt och det är bara självkänslan som begränsar en. På förmiddagen pratar jag med ett litet femårigt gravt handikappat flyktingbarn och på eftermiddagen med chefstjänstemannen. Och alla lyssnar dom. Det är en rikedom.

05 maj 2010

Mona framför Göran H, varje dag i veckan.

Borgarna blir mer och mer desperata och det är uppenbart att de nu är ute efter Mona Sahlin personligen, när dom märker att dom inte kan vinna ett val till på sin egen politik. Två gånger samma dag talade ministrar om tobleronepolitik och nu startas det facebookgrupper som talar om att man vill flytta utomlands om Mona blir statsminister. Det är så äckligt att man nästan vill spy och det är just sånt som då och då får mig att vilja lämna politiken. När jag var ung och ny i politiken gick borgarna på om att jag rökte, dom gick på mitt långa hår och någon gång på min klädsel. Man sparkar på gubben, men inte på bollen. Man ser någon som är uppkäftig och tuff, trots att man inte vuxit upp i fancy kvarter mitt i stan eller i snygga mexitegelområden och så kickar man där. Själv hoppas jag vid gud att sånt inte lönar sig, men det gör nog det. En av ministrarna som pratade toblerone var allas vår rikshomofob Göran Hägglund, som annars svänger sig med prat om hur etiskt förmer han och hans parti är. Där ser vi hur det står till med den saken. Om Mona Sahlin är en dålig politiker, så är det nog lätt att peka på svagheterna i hennes politik. om hon är en dålig människa, så är det nog mest ett problem för henne och den närmaste omgivningen. Själv föredrar jag politiker som är lite stötta i kanten och som tvingas medge ett fel då och då, framför perfekt friserade reaktionärer i fula dressmankostymer och med kragen perfekt struken av lilla hemmafrugan. Varje dag i veckan. Men smaken är ju olika. Och förresten är jag en sån som inte drar utomlands om det blåser, utan som stannar och slåss. Precis som Mona.

04 maj 2010

En låst blogg är en lost blogg.

Min morgontidiga kropp önskar sig kaffe och ett jobb till Sara här i Malmö. Ett lyft och en knuff framåt i det stora och i det lilla. Så säger jag det öppet och tydligt. Däremot lämnar jag inte ut mina barn eller dom jag älskar i övrigt. Mittt ex får ibland en släng av en slev, men då är det väldokumenterat befogat, precis som jag kritiserat politiska motståndare och andra som förtjänar det. Jag är inte den som vill läsa ingående detaljer om människor sexliv eller äckliga detaljer om kvalster och sjukdomar. Däremot förvånar jag mig över att så många är så hemlighetsfulla i sina bloggar. Kanske är det för att göra sig intressanta. Man låser bloggar för andra än särskilt inbjudna och man har vissa inlägg som det behövs kod för att läsa och den koden får bara the inner party, som det heter i 1984. En gång fick jag inblick i en sån där hemlig blogg (sen föll jag i onåd ibland) och det var samma vardagsmat och barncitat som på dom flesta andra håll. Jag tror att om man blir mindre hemlig, utan faktiskt öppnar sig för en större krets, så mår man bättre och får mer respekt. Man får bekräftelse på att det man skäms så över inte är så farligt och att man inte behöver skämmas så mycket, men att man å andra sidan inte är så origienll som man hoppas. Att dela in oss läsare i en inne- och utegrupp gör ingen nytta alls i långa loppet. Då undra folk bara vad man har att dölja.

03 maj 2010

Men kom hit och ta debatten då för fan.

"Lyft på locket". "Våga ta i frågorna". "Man får förstå att folk reagerar".
Sådär går snacket. Vi påstås inte engagera oss i den oerhörda problem som integration eller snarare bristande integration sägs orsaka.
Nu bor jag i Malmö för all del, Sveriges fjärde invandrartätaste kommun, men för mig är hela diskussionen om rasismen som reaktion på att vi i dom etablerade partierna inte bryr oss helt obegripligt. Det finns ju för fan inte en fråga (jo, klimatet) som det snackas så mycket om, både bland politiker och vanligt folk. Och nästan alla beslut som fattats och förslag som ställts har inneburit inskränkningar för människors rätt att komma hit från andra håll. Och det snackas om hemspråk, om slöjor, om diskriminering, om Rosengård så där i störta allmänhet, om burkor (fast det knappt finns) och om att ta seden dit man kommer och om arbetslöshet och om kvinnoförtryck. Inte vid ett enda tillfälle har jag som politiker eller människa vägrat ta debatten eller undvikit frågorna. Så härmed bjuder jag in er alla att komma hit, bjuda mig på fika eller vid något nnat tillfälle diskutera vad som helst som har med invandring, islam, och integration att göra. Any day, any way. Kom och ta debatten, för fan. Snacka inte bara.

01 maj 2010

Söner värmer upp kall pappa

Det pendlar mellan varmt, kallt och regn, som om det vore april, trots att det är maj. I folkets park håller två söner om mig, så att jag inte ska frysa och det är bra. Dom har fått sockervadd och glass och minstebror fick åka BATMAN, så ingen har anledning att klaga och det gör dom inte heller. Flk tittar, kanske är det bara larv i andras ögon eller så avundas dom vår kroppskontakt. Minstebror med sin tuffa randiga jacka och mellanbror rebellisk med långt hår. Han vill ha dreads och gål i örat och han är bäst i klassen i allt utom att ställa lagom krav på sig själv. Mellanbror och jag kommenterar och pratar om talarna som i tur och ordning kommer från Malmö arbetarkommun, LO-distriktet, SSU och så sist Leif Pagorotsky som öppnar med att vilja sänka priset för överfart på öresundsbron. SSU-tjejen låter som en VPK-are från sjuttiotalet och Christine Axelsson "glömmer" helt vilka röster som betydde skillnaden mellan röd och blå kommunstyrelseordförande i Malmö. Men bortom slagorden så är vi ett ensamt litet block av tvivlare mitt bland alla trosvissa sossar. Trosvisshet och correctness skrämmer mig, liksom människor i stora grupper. Sönerna värmer upp mig och det behövs, för jag känner mig liten och ensam just idag på massrörelsernas stora dag. En fågel sitter på min axel och liksom säger att jag inte duger till.

Första maj

Det är första maj och jag läser gamla bloggposter från samma datum 09, 08 0ch 07. Men nu är det 2010 och klockan är tio och tydligen kommer inte sydsvenskan idag. Jag har lagat kaffe och köpt färskt bröd som jag äter med smör och västerbottensost. Minstebror talar i telefon med en vän och mellanbror har inte lämnat sängen ännu. Det är som sagt första maj och jag ska försöka få med mig sönerna till folkets park för att lyssna på Pagorotsky. Han är en hygglig talare och trevlig att se på, trots sitt motstånd mot riktiga europeiska pengar. Annars har jag väl inte så mycket till övers för arbetarrörelsen stora dag. Jag gick i min ungdom i tåg och sjöng internationalen, men när när elektriker kan tänka sig att strejka för att dom tycker att 32 000 är en alltför dålig lön, så har dom inte mig med. I allt väsentligt har den manliga arbetarklassen fått det dom pekat på och det vore på sin plats med en smula ödmjukhet och solidaritet med andra. Tjejerna på Rosengård som lever under hedersförtryck, kanske, asylsökande som sätts i häkten som om dom vore kriminella, en biltrafik som ökat som jätten glufs-glufs och föräldrar som sticker från sitt ansvar när ungarna super eller sätter eld på soprum och containrar. Där har vi några saker som kanske är viktigare än elektrikers rätt till 40-tums TV-apparater och thailandssemestrar. För det finns orätt att kämpa mot, både här och på andra håll. Pagorotsky kommer nog att tala en del om hur regeringen jagar sjuka och arbetslösa. Och det har han all rätt att göra. Men det finns två sidor av varje historia. Det är sant och ett problem att alldeles för många lättvindigt gått sjukskrivna utan sikte på att göra comeback i livet och det är sant att arbetslösa ganska enkelt kunnat chilla på bidrag och jaga och fiska istället för att flytta dit jobben finns. Vi måste våga se och erkänna det med. Men när Pagorotsky anslutar sitt tal med att säga att vi behöver en ny regering, så lommer jag att applådera förbehållslöst. Hellre toblerone än vårdnadsbidrag, liksom. Alla dagar i veckan.