30 april 2008

You´ll never walk alone

Sitter och pratar med smarta vänner på msn och kollar på Liverpool-Chelsea samtidigt. Minstebror kollar på datorn. Kassa far serverade korv och bröd till kvällsmat. Inget av ovanstående är helt kosher och jag känner att jag påverkas av bilden av hur jag borde vara. Man ska ju inte bli en datorfarsa, som nån sa nångång. Samtidigt ska man ju vara den man vill vara, efter att ha accepterat den man faktiskt är. Ärlighet, liksom. Och sån här är jag. Och jag vill nog vara sån här också. Mina planer vet ni. Mer med barnen, kanske fler barn, bo med emsan, kärlek...men annars så duger jag. Det gäller att påminna sig om det ibland, bara.

Vill se mig starkare.

Nu är du inte logisk, Anders, och det vet du om.
Sånt du tillåter dig själv måste du också tillåta andra.
Men så är det en ganska sur morgon också.
Exet ringde inte oväntat och väckte mig för att kontrollera ett eller annat som hon inte behöver bry sig om.
I går; i tur och ordning jobb, vila, debatt mitt på Möllevångstorget, pubbesök, en stund med Emelie, fotboll och surfning. Jag har vart otroligt social under den senaste tiden och det är ju jag att vara det. Men nu följer några barndagar och det som kommer med det av kärlek, aktiviteter och sagor.

Men nånting maler som inte är helt bra. Jo, jag vet vad det är. Jag skulle önska att jag inte hade så lätt att bli besviken på människor; vill se mig starkare och med färre förväntningar.

28 april 2008

Som alla andra män är.

Jag kan ibland hamna i ett jävla Pär Ström-hål, tvingas jag medge.
Ni vet, varför drabbas jag av att andra män är idioter.
Men sen säger ju Ström att det är kvinnor som förtrycker män och då är han ju ute och reser. Men för att ge ett exempel; i filmen du ska nog se att det går över, så är dom närvarande männen väldigt traditionella pappor eller några grabbar som vilar på en motorhuv.
Dessa illustrerar det förhållandet att somliga kvinnor väljer bort män helt.
Är sånt inte lite enkelt, kanske?
Och, ja, jag kan inte hjälpa att det är lite ledset att räknas in där.
Sen får höra att jag är så speciell. Senast igår.
Jag är så speciell, så det är som jag inte räknas.
Och visst fan tycker jag att jag är bättre än homofobrasister och snubbar som inte tar föräldraledigt eller som bara har penetration i huvudet. Jag tycker att jag är mer civiliserad, smartare, vet mer. Men jag är inte ensam, inte alls. Normerna är normer, inte absoluta regler. Det finns fler än jag därute. Och före mig finns Claes Borgström och vännen Magnus och så.

27 april 2008

På Stockholm C, där jag satt trött.

På Stockholm C med påsar under ögonen; det har varit både tidigt och sent i helgen. Trevliga träffar och återseenden och äntligen ses vi. Jag blir alltid konfunderad av när jag sitter, står eller går med någon som jag mest sett på bild. Det är inga konstigheter, utan bara än en gång bekräftelse på att inga ord eller bilder kan ersätta ögon mot ögon och hållning. Bra att bli påmind om det för den som ofta nöjer sig bakom skärmen. God mat och fikor i två städer som doftar magnolia och ljuvaste vänskap. Någon utmsnar min bild och mina fördomar om hur såna borde vara och det är bra att få lov att bli glatt överraskad och tänka till. Att sen vänskap inte botar allt, att utsträckta händer inte stillar smärta är något att leva med. Man ska pröva på att leva i nuet, som det heter, men det är ack så svårt. Minnen av fyllor och Kungsträdgårdens almar, letar sig in, nästlar sig in, men jag andas lugnt och vet att jag gjorde rätt och skulle gjöra det igen. Att veta att man handlat rätt ger ett lugn inombords. Man bara vet. Så kan jag bokstavligt och bildligt se nyktert på tillvaron och minnen. Hoten är stora, men kärleken, hoppet och tron är större.

26 april 2008

Bara bröst och religiösa friskolor

Ute på Rosengård lockar skolor kopplade till religiösa föramlingar på ett ganska aggressivt sätt föräldrar att sätta sina barn i dessa skolor, för att slippa den syndfylla svenska frigjorda kommunala skolan. På ögårdskolan, knuten till Islamic Center, jobbar en person dömd för barnmisshandel. Alla tjejer på skolan bär slöja. Det är långt till bara bröst, om man säger så. Och det är allt jag har att säga om GU-språkrörens debattartikel i DN.

Inget onödigt drama!

Alla älskar inte varandra, inte ens alla gröna i Malmö. Att det uppstår diskussioner om vem som är lämpad att inneha ett visst uppdrag är en naturlig del av den kontinuerliga utvärdering, som ska ske i sunda organisationer.
Utan att mena nåt särskilt parti (hahaha), kan jag tvärtom påstå att de som envisas med att ha samma personer år ut och år in på samma poster är de som borde ifrågasättas.
Så, tack Sydsvenskan för att ni rapporterar, med det behövs inget onödigt drama.
De gröna i Malmö är en stark och livaktig organisation.
Det kryllar av bra idéer och kompetent folk. Bra, va?

25 april 2008

Ny ring i örat.

Det är såhär på våren.
Människor lyser upp och blir vackrare.
Eller är det jag, kanske?
Det kan gott hända att det inte har ett dugg med våren att göra.
I morgon tidigt ska jag upp och sätta mig i en bil som jag aldrig förr sett, med en människa jag bara känner till förnamnet.
Förmodligen har jag haft för få nya kontakter under det senaste året.
Nu gör jag något åt det.
Emsan satte in en ny ring i mitt öra och sen gick jag på seminarium om hållbart lärande. Och, jodå, mitt namn nämndes av en av mina buddies, kommunalrådet Agneta Eriksson. Kanske har man ändå fått gjort en del. På Nobelvägen i riktning hemåt får jag bekräftat vad som är min politiska uppgift. Jag flyttade till en stad som rev upp spår och breddade vägar, stängde fritidsgårdar och trodde att marknaden löser det där som behöver lösas. Nu vänder vi på det där. Mia och jag vinglar i vinddraget från bilarna, men snart finns där en cykelbana.
Hela vägen från Dalaplan till Värnhem.
Och jag har en ny ring i örat.
Hoppet lever.

24 april 2008

Fika mitt i gatan.

Så går vi från Möllevångstorget ner till Nobelvägen och ställer oss mitt i gatan för att visa att vi inte accepterar att bilarna tar så mycket plats, skitar ner så mycket och hotar vår hälsa. det är lugnt och en värme och humor. När det kommer bussar, lämnar vi plats och applåderar de som väljer kollektivt.
Vi fikar mitt i gatan och minstebror ritar ett stoppmärke i asfalten.
Mellanbror får flera gånger dra fram brikanylen, hans luftvägar är kassa och jag förbannar dom som tycker sig ha rätt att vräka kvävedioxid i halsen på honom.
Det kan inte vara rätt.
Vi träffar Chris och Lucas och Lari stannar en stund mellan fullmäktige och hemmet. Men mest är det unga människor som har det där drivet att göra nåt tydligt och positivt. Vi snackar med poliserna, dialog är bra och vi förstår varandras uppgifter. Efter att jag och bröderna dragit hemåt kör en bil rakt igenom demonstrationenståget och skadar två personer.
Det kan väl inte sägas tydligare.
På väg hem pratar jag och bröderna om trafik, om fotboll och om vänskap.
Vi har det bra, vi.

Möllan 17.30

När jag cyklar till jobbet försöker jag att komma på en svenskt text till den bästa låten ever written. Det börjar bra: En dörr slår igen/Maria svävar ut/som en ängel i rummet hon drömmer skönt/och en en radio är på/Bruce Springsteen sjunger...men sen halkar jag in på Born to run och allt blir kaos.
Efter det är det den långa vidakuten över Amiralsgatan.
Idag demonstrerar vi med Klimax klockan 17.30 på Möllan.
Jag drömde om min förlorade kärlek i natt.
Ångesten höll i sig tills kaffet och messmörsmackorna.

Ja, jag VILL ha fler barn.

Jag har ett stort socialt behov, men också ett behov av att får känna mig fri, ensam och på egen hand. Det är svårt att sy ihop planer med andra och ofta blir jag irriterad över att inte få gå min egen väg. Jag kan åka tåg ensam, fika, läsa en bok och fundera. Behöver inte minsta skjuts fram till dörren. Sen vill jag ju inte vara skyldig någon något. Jag vill kunna ta min ryggsäck och promenera iväg, bara.
Kollar barnmorskorna och det är både längesen och nyligen det var jag som höll min lilla nyfödda unge i famnen en vårnatt, en sensommarnatt, strax efter midnatt i de ylande katternas tid och mitt på blanka förmiddagen en slaskig vinterdag. Samma doft alla gånger, samma kärlek, närhet och obeskrivliga ömhet.
Snälla EN gång till. Jag vill!
Sen kan jag klippa av, njuta och vänta in barnbarnen.
Ja, jag har nån att skaffa barn med.
Tänk utanför ramarna, will you.

22 april 2008

Alla dom som gör livet så vackert

Så träffade jag dom igen, mina fina vänner från gruppterapin.
En samling personer som vet så mycket om mig, men som jag vet aldrig skulle missbruka den kunskapen.
Och det går bägge vägar.
Vi har sett varandra skratta och gråta, nakna och rädda i ett varmt rum på kalendegatan. Vår samhörighet var guld och vi har självklara platser i varandras hjärtan. Vi måste vidare och leva i det riktiga livet.
Sen efter det omtumlande återseendet var det gruppmöte inför TN.
Tillbaka till den där verkligheten jag talade om.
Ni vet, svara på remisser, fördela pengar och inte glömma vilka det handlar om.
Dom vanliga ovanliga människorna.
Alla dom som gör livet så vackert.

Springer en lång, lång runda i pur glädje och eufori.
Genom stan, ut bland sädesfälten, runt och hela vägen hem igen.

Klädkoder är skit.

Hamnar bara sådär oförhappandes i en diskussion om klädkoder med någon jag annars gillar skarpt. Det är för mig ganska obegripligt att folk med vettiga åsikter i övrigt försvarar sånt där. Jag menar: att man har sin egen smak är helt okej, men att man tycker att alla andra ska anpassa sig efter denna ens egna smak är svårt att ta in. Varför skulle jag vilja att någon annan gjorde sig fin på mitt sätt?
När ungarna ska gå på kalas, så frågar jag vad dom vill ha på sig. Är det rent, så blir det så. Jag är liberal i denna fråga, typ. Då får man såklart höra att man går emot strömmen bara för att. Men jag utmärker mig sällan. Jo, på nämndsmiddagarna är jag den enda mannen som inte bär kostym. Jag tar på mig nåt snyggt. Inte en t-shirt där det står "Revolution", utan något jag gillar. Ofta i svart, men iblad rött eller ljusblått. Jag är alltid snyggare än tråkmånsarna i HM-kostymer. I alla fall i mina egna ögon. Ja, den som vill malla in och likrikta stör mig och genusaspekten är inte heller oväsentlig. Kvinnor ska vara färglada och män kan vara gråa. Dom ska locka oss och vi ska välja med omsorg. Och ve den som bryter mot normerna. Jag känner mig ibland som en övervintrad gammal hippie. Jag vill vara färgglad. Eller svart. Men mest av allt vill jag bestämma själv. Är det så jävla kontroversiellt?

20 april 2008

Den man älskar, jao.

Såg filmen. Sofia Ledarp är bra för jag blir asförbannad på henne. Jag måste trots djupet av min feministiska övertygelse bekänna det. Jag borde se henne som ett offer, men jag blir förbannad.
Det är ju det här som em alltid säger, om att det inte går att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Och det jag säger om att det fan inte lönar sig att vara snäll.
Man ska vara snäll för att man ska, men det lönar sig inte.
På slutet säger Rolf Lassgård att han inte längre vet vad kärleken är.
Tell me about it. Mitt liv är såklart inte samma drama, livet är ju ingen film.
Men jag ser det om och om igen, kvinnor som väljer eller "väljer" partners vilkas beteende dom hela tiden behöver förklara bort, tjejer som uttrycker förståelse för puckon som begränsar, kontrollerar och kanske till och med slår. Jag brukar vara den som lyssnar, den som står för det goda, trots att jag inte varit någon Jesus i mina relationer. Man blir trött, det blir man. Man lyssnar, frågar snällt och får skit tillbaka eller bortförklaringar.
Jag måste hålla mig borta från dom där och träffa kloka vanliga människor.
Jag orkar inte vara trött.
Saknar barnen. Och em.

Stay strong.

Hanounehs låt surrar i skallen när jag springer ut i den ljumma vårkvällen. Så Malmö, så här hemma. Det börjar sätta sig lite kondis i benen, faktiskt. Nu ska jag bara hinna ända fram till sjuttonde maj och varvet. Hanouneh sjunger om systerskap och om dubbelmoral. Till alla unga tjejer på Rosengård och annorstädes. Det är politik, det är feministisk kamp. Allas rätt att forma sitt liv. Och det är klart att mitt jobb med ungarna också är politik, för varje dag från morgon till kväll hävdar jag varje individs rätt. Jag tror inte jag åstadkommer under, men något gör jag i rätt riktning. Det är blandningen som gör min stad, blandningen och närheten. När Köpenhamnsvägen tar slut och man ser ut över Limhamnsfältet med hundar, fotbollar och folk, den gamla järnvägen, sen stranden, havet och nära, nära, Danmark, så mår jag bra.
Forza Malmö, nutidens, framtidens stad.

"Någon som lekt färdigt"

ligger i sängen, lyssnar på P1, dricker kaffe och surfar runt lite. På dejtingsidor gör man intressanta upptäkter. Det är väl bara queera QX som är lite spännande, överallt annars är det tråk, tråk. Och kravspecifikationer som får mig att framstå som en desperado som slänger sig i vilken famn som helst. Men tråket dominerar. man ska vara "seriös", men ska ha "lekt färdigt", man ska uppenbarligen ha lagt ner allt utom drömmen om den enkla biljetten till utegrillsbältet.
Yack, vill folk verkligen ha det så?
Vill dom bli sin mamma och pappa med fredagsgroggar och chartersemestrar. Barndop och smygrasism. Och svartsjuka och könsroller. Även folk som testat och misslyckats vill på det igen. Jag förstår det inte. Men dom förstår väl inte mig heller.

19 april 2008

I andra änden på linjen.

Jag hörde att Ebba von Sydow kallade sig arbetarklass därför att hon tyckte att hennes föräldrar jobbar så mycket. Hon kommer inte bara från en annan tid, utan från andra änden av den spårvagslinje, nummer fem, som jag föddes nära. Där jag bodde då jobbade papporna på varven och volvo och mammorna passade oss. Nu är det bara människor i utanförskap som går av och på vid Friskväderstorget. Varven är nedlagda och de få som jobbar på Volvo bor i radhus i Torslanda.
I Ebbas ände av linjen är det ungefär som då, även om skeppsmäklarna är färre och IT-människorna fler än i min barndom. På min sida håller man på IFK eller GAIS, hemma hos Ebba gäller rödblått i fotbllshänseende. Nu som då. Det är längre mellan klasspolerna i Göteborg än här i Malmö, där det oftast är tvärs över gatan, bara. Göteborgs bästa områden är annars femtiotalsområdena: Kortedala, Guldheden, Högsbo. Stabilt och trivsamt år ut och år in och vanligt folk har en hyfsad möjlighet att kunna bo där.
Men allt det där kan ändras ganska snabbt, om regeringen och den vidrige Mats Odell får som han vill. Det sista resterna av blandade områden kommer att försvinna och uppdelningen riskerar att bli total. Istället för att stoppa ombildningar till bostadsrätter, ska samma mekanismer råda i hyresvärlden. Femtiotalsområderna var folkhemsideologi när den var som bäst, just därför vill högern rasera den. Samma höger som redan skänkt miljoner kronor till villafolket genom avskaffad fastighetsskatt. Det här är en strid vi måste ta. Detta är ideologi.

Fotbollssexismen.

Läser detta och blir sådär trött igen. Fotboll är ett synnerligen intelligent lagspel, inte en jävla grabb-höhöhö-bastusexisisthomofob-syssla. Undrar om fotbollen fattar vilken nytta man skulle göra om man bara såg till att folk som uttalar sig i matchtröja eller med klubbnål på kavajen sa smarta saker?
Jag vet att det är värre inom ishockey och kampsport, men det är en klen tröst. Fotbollen är störst. Vore jag lagledning skulle jag bänka alla som snackar skit och ta in RFSL och ROKS till en obligatorisk kurs för alla allsvenska spelare.
Så tammefan.

18 april 2008

Kanske till Stockholm

Nästa helg ska jag kanske till Stockholm, om det löser sig med transport och så. Jag är bjuden på nån sorts sammankomst. Kanske stannar jag i tryggheten med emsan istället. Men åker jag upp så sover jag hos dottern om hon är hemma.
Inget sunkhotell vid pendeltåget denna gången. Hoppas också att hinna med en fika med en kär vän i en grannstad. Och det är ett år sen, ett sår sen, samma helg förra året, men det kunde varit igår eller för en miljon år sen. Det hopp som jag hade då, trots fylla och ångest, ser jag inte längre. Jo, visst glimmar det till här och där, då och då. Men det där med att det var så här livet skulle levas och en glimmande ring i örat fastnade och blev sittandes.
Det är som en dansbandsmelodi: du tände stjärnorna i kvällens sista dans. Hon blev en av två som fått en sång skriven till sig, men hon ville aldrig höra på den. Klokt val, sunt val. Jag är väl ett alltför osäkert kort, Livet är ingen film, vi var inte Hugh och Julia i resebokhandeln eller i huset med en blå dörr. Jag kan behöva träffa lite folk och gå ut, tänker jag. Åka lite längre än kilometern ut till Kirseberg. Men vi får se. Hjärtat har kanske nog med utmaningar.

17 april 2008

Lite bra ändå.

Och nu viker jag tvätt och lyssnar på Martha Wainwrights röst och minstebrors snusningar. Jag vet att jag igår skrev om att vara glad åt det jag har, fast jag idag spyr över det jag saknar. Men det var sant bägge inläggen.
Det ryms en mångfald, typ dårå. I morgon kommer mellanbror och tekniska nämndens handlingar. Och emsans och mina barnhelger är äntligen synkade så att vi kan hitta på saker med barn tillsammans. Vill göra en kör på jobbet med sångglada barn och braa kollegan Annika, som jag också har genusprojektet med. Ja...det blir kanske lite bra ändå...eller mycket.

Ge mig!

Jag är fortfarande förbannad på mitt ex, som inte låter mig och barnen vara ifred, utan alltid hotar vår tillvaro. Jämt, jämt, grej efter grej. Fy fan, så trött jag blir på att hon kommer åt mig. Och sen är det kärleken. Hur vore det om jag fick bli lycklig för nån jävla gångs skull. Varför smäller det aldrig till så där rejält, varför i helvete ville hon inte ha mig, behålla mig, hon som var mitt allt och varför får ingen mig att glömma henne?

Precis som vännen Cilia vill jag ha någon som drar sina fingrar genom mitt hår, vill ha någon att kolla på film i sängen med, nån som jag kan snacka feminism, musik och planera resor med. Eller några, för all del. Men jag vill ha det.

Nej, ett sånt här inlägg anstår inte en man som jag, en förtrendevald ska skriva om äskanden och budgetposter. Men just nu vil jag bara bli älskad av någon som jag älskar. Ge mig!

Minstebrors ögon.

Minstebror är det enda hemmavarande barnet idag. Han kollar på simsons och äter vårrullar, som den late fadren serverat istället för riktig middag. Idag diskuterar riksdagen könsneutrala äktenskap. När frågan om all kärlek är lika mycket värd kommer upp i hemmet, får jag slå ner blicken. Det är svårt att se in i dom där bruna ögonen och medge att vuxenvärden inte kan enas om en sån enkel sak. Hur ska jag förklara att några idioter från obygden står ivägen och att tuffe Fredrik viker ner sig för dumheterna? Jag VILL fan inte behöva göra det.
Men här i hemmet sover vi i alla fall inte med fienden elller förklarar bort.
Det som är fel kallas fel. Det finns värderingar som man inte kan ha om man ska gå över tröskeln till oss och andra man måste ha. Måhända innebär det att vi begränsar oss eller inte visar respekt för kristen/muslimskt/younameit tro, men so be it i så fall. Klart han måste veta att det finns homofober/kd-are/rasister och så, men jag skulle vilja slippa berätta det. Dom vackra ögonen förtjänar en bättre värld.

Mailsvar.

Jag fick ett utskick med "kritik" mot bensinskatter.
Att åtta av tio resor sker med bil användes som argument.
Här är det svar jag skrev.

Haha, detta mail går till MIG!
Lite fel, kanske.
Jag har fyra barn, men skulle inte drömma om att bidra till klimatförändringarna genom att köra bil.
Jag tycker att regeringen är modig som vågar ta strid med bilisterna.
Inte vad man förväntar sig av moderater, faktiskt.
Om miljön ska bli bättre, måste man angripa problemen. Och den enskilt största miljöförstöraren i Sverige är biltrafiken.
Sorry, men menar vi allvar måste ni bilister minska körandet.
Och svider det i plånboken, så anpassar man sig till det.
Själv har jag en son med luftvägsproblem, vilket har sitt ursprung i att vi bor på en plats där er frihet att köra bil leder till stora utsläpp av kvävedioxid.
Förlåt, men jag tycker att min sons hälsa är viktigare än er rätt att köra bil kors och tvärs.
Och, ja, motargumenten kan jag. Att det inte går att cykla överallt eller åka kollektivt.
Tuff skit. Kanske kan man inte både ha det fina jobbet i stan och den mysiga bostaden på landet i framtiden.

Att åtta av tio resor är med bil är ett inte ett argument MOT bensinskatter, utan det allra bästa argumentet för.


Med vänlig hälsning,

Anders Törnblad

16 april 2008

Exets spioner.

Någon där ute ger tydligen mitt ex referat om vad jag skriver om här och på ett nätforum. För själv läser hon ju inte det jag skriver. Eller?
Ni som läser det jag skriver och för det vidare, kan ju veta att det foruleras om till elakheter, anklagelser och argument mot mig som förälder och människa.
Kontentan blir alltid densamma: att det bästa vore att barnen och jag aldrig sågs.
Jag har redan berättat ett exempel; hur hon hotade med vårdnadstvist efter att jag diskuterat möjligheten att flytta ihop med en kompis. Ni förstår inte vilken terror hon utsätter mig för och det är så klart inte lätt att veta.
Ofta tänker jag inte på det, eftersom det är så normaliserat, så vardagligt.
Och vilka hennes spioner är får jag inte veta. Det är liksom en del av terrorn, att jag aldrig ska veta vilka som i hemlighet förtalar mig.
Om det skulle vara så att någon känner sig träffad och tycker att jag förtjänar bättre och inte är helt oduglig som människa och förälder, så vet ni var jag finns.
Tyvärr måste man nog vara med eller mot. Man kan inte både sympatisera med mig och den som försöker göra mitt liv till ett helvete. Man kan inte vara både fågel och fisk, som Victor Jara sjöng.

Dom som finns där.

När jag kollade posten igår, såg jag ett brev från min bästa vän, med min älsklingschoklad och en kärleksfull hälsning. Jag blev så rörd, så otroligt glad.
Hon finns ju så inihelvete i mitt liv, att vi tycker att sex dagar utan att träffas är skitlänge. Och äldstebror, som är här och bara är, hur underbart är inte det.
Jag ska vara glad åt dom som finns där.
Tyvärr fokuserar jag väl annars rätt mycket på dom som inte finns där.
På alla svek, som jag tycker mig utsatt för, alla som jag tycker jag sträckt ut handen till, för att bara få en smäll som tack. Hon som krossade mig och min förmåga att bli kär och alla andra nederlag.

Några finns. Dom är inte många, men dom finns. Och jag älskar er som fan.

15 april 2008

Det tycks bli sol idag.

Morgonens kaffe och mackor, plus fågelkvitter utanför fönstret, gör sitt för att humöret ska dras upp. En son drar djupa andetag i ett rum strax bredvid. Snart ska jag iväg till jobbet och sitta på möte en timma. Det fina med mitt jobb är att man får greppa helheten, inte bara problemen, inte bara glädjen, inte bara ett snävt segment, utan hela ungen. Hela gruppen av individer. Det slår mig vilken nytta jag redan hunnit göra sen jag började den första augusti; strukturera, organisera, fylla lokaler med material, kärlek och gitarrspel.
Jag kan sträcka på mig, jag gör nytta.
Ska försöka hålla i det och inte ta åt mig så överjävligt av somligas förklenande omdömen eller ignorans.
Det tycks bli sol idag.
Jag behöver springa en runda, behöver träffa Em och så ska det bli efter jobbet.

14 april 2008

Patetisk.

När nedturen kommer går den snabbt. Som nu. Jag är kanske lite känslig. Ingen riktig man, sådär. Och snart kommer väl snacket om att jag självömkar. Men jag räknar liksom med folk. Jag tror gott om mänskligheten. Tror mig allt som oftast vara önskad och välkommen i andras liv. När motsatsen bekräftas, så bekräftas nederlagen. Och dom har varit jävligt många och hårda. Och, ja, patetisk kommer som ett brev på posten. Eller en kommentar på bloggen. Kanske borde lägga mig och läsa istället.

Det er sgu dejligt, ikke også?



Det fanns en tid då Danmark var mer än Pia och perkere. Ett land av alternativa scener, mitt älskade Christiania, festivaler som ännu inte sponsrades av Carlsberg, solsken och så ett av de bästa rockbanden ever.
Danska är kraftedeme ett vackert språk, inse det.
Kampen mot ungdomshuset har kostat Danmarks skattebetalare 144 MDKK.
Det är andra tider nu.

Det gör sitt till.

Mellan Rostock och Trelleborg läste jag ut Sigge Eklunds bok Varulvsvalsen. Han är inte bara skitsnygg, han skriver bra. Om anhörigas medberoende, om maktlöshet, om hur kärleken till drogen går före allt. Hoppas inte att hans beskrivning av soc stämmer på en fläck, för då blir jag orolig. Man tror ju liksom att den som söker hjälp får det. Men det måste komma inifrån, det är ju så. Ingen kan förändra ditt liv åt dig, tyvärr. Vi är väl några som trott det emellanåt.
Sen har vi blivit förbannade när någon verkligen velat ändra oss.
Äta kakan och ha den kvar, jao. Forever and ever.
Och svek, hur hanterar man det?
Varför är tilliten så skör, tro?
Jag älskar inte alkoholen, men jag saknar den ibland.
Saknar att all oro bra far sin kos, saknar dimman och den tillfälliga lyckan.
En klok vän frågade vad jag ersatt boozen med. Men jag har ju inte det.
Grejen är att man måste leva med den man är, som man är.
Det är en vårdag, en dag när inte ens ilskan över att ignoreras av någon kan ta udden av glädjen. En underbar röst smeker mitt öra över telefonen. Det gör sitt till.

Parkernas stad, eh?

Jag i City.

13 april 2008

Allt som vanligt igen.

Son och jag i Rostock. En hamnstad nära en flods mynning i ett hav. Som Göteborg, som Gdansk, som Szczecin. Men med sin historia och nutid. Alla före detta DDR-städer är liksom som i ett avsnitt av ursäkta röran - vi bygger om. I snart 20 år har man byggt om. Och det är glas och glänsande stenar och alla varumärken, som om man vill säga: kommunismen är död, ryssarna utköpta, vi har det bra, det är inte tvåtakt och grått längre. Och sonen vill veta: om kommunismen, om kejsardömet om sjöfart och om Euro och cent. Om propllrarna på fs mecklenburg-Vorpommern. Min tyska funkar och människor är trevliga och ler. Tysk mat är fet och god. Det finns parker och lekplatser och jag älskar min sons bruna ögon, han är så lik och så olik mig, så känslig, så tvärsäker, så trosviss och tvivlande. Han läser narnia och jag Sigge Eklund. Vi provar parfym på färjan och ser lite på mastodontfilmen Titanic (stor ironi att visa den) med en klingande tysktalande Leo. Det är lycka. Sen landar vi mjukt på kajen i trelleborg och då är allt som vanligt igen.

11 april 2008

Ich liebe Europa

Snart avgår vi till Tyskland, sonen och jag.
Natt på båt, natt på hotell, mat och en ny stad att sätta tänderna i.
Jag är svag för Europa, för knödel och wienerbröd, stadskärnor, floder och arkitektur. Har växlat till mig riktiga europeiska pengar.
Ha det så bra vänner och, ja, mobilen funkar även där.

En sång på vägen:

10 april 2008

Vårens tunga puck.

Det är så pass soligt att jag till och med flörtar med glassförsäljerskan i Raul Wallenbergs park. Pucken säljer dubbelt så bra som alla andra, säger hon och jag ansluter mig för en gångs skull till majoriteten. Minstebror tar kulglass och mellisen mjukglass med chokladdoppning. Det är till sånt mina pengar används. Sen promenarar vi till biblioteket. Dom lånar manga och jag Sigge Eklund. Och så sagolekplatsen med sol, barn och överfulla papperskorgar. Våren är kärlek och minnen, värmen är så varm, men skuggorna så otroligt kalla.

Neil och min vän.

Neil Young förgyller min sena onsdagskväll. Han och vänner på nätet, liksom. Som hon som jag träffade en enda ynka gång och spenderade en aspackad natt med i en stad långt härifrån. Där kunde det ju slutat, men sådär i förbigående bytte vi mailadresser och nu ses vi på msn nästan varje dag. Nån gång i verkliga livet med, såklart. Vi delar stort och snått och ofta väldigt detaljerat. Hon går inte heller alltid den enklaste vägen, vilket får mig att tänka på M, som kallade mig vrakens vän och sånt där. Haha. Jag är mina vänners vän, men dom som går en straight and narrow väg intresserar mig helt enkelt inte. Det ska hända lite i människors liv, liksom. Nu byter jag ut kaffet mot tandborsten. Men min vän och jag fortsätter konversationen. Och Neil fortsätter att sjunga. Be on my side, or be om your side. Liksom.

09 april 2008

Onsdagar utanför.

Onsdagar är vi utanför Rosengård.
Packar mat och dricka och åker iväg med femman eller ettan.
Till havet, till parker, till natur eller in i stan.
Jag vill visa ungarna att det finns möjlighet att välja något annat, att världen är större. För även om ens gener rest över halva jorden, så ser de flesta av Rosengårds ungar inte mycket mer än vägen till dagis och till City gross.
Idag åkte vi till folkets park. Statyer av Per Albin och Erlander påminner om ett annat Malmö, en stad utan falaflar och fairtradesymboler.
En enklare tid, en simplare och sämre tid.
Våra ungar ska vara en del av det nya.
Funktionshinder och annan etnicitet än det skånska, får lov att finnas och synas. Vi ropar ett jalla, kom, skynda dig elelr använder tecken för att kommunicera.
Vi klättrar, utforskar och gör världen till vår och oss till en del av den.

08 april 2008

Dunsar ner.

Dunsar ner i soffan och loggar in.
Najs dag, denna.
Kul på jobbet, en suverän löptur genom Rosengård, förbi Jägersro, ut i Husie och till baks till Rosengård och sen en wunderbar början på genusarbetet på jobbet med fina Annika. Kollegorna verkar nappa en del på det vi säger.
Det finns nog hopp, trots allt.
Har bokat hotell till helgen i Rostock för mig och mellanbror.
Det är liksom dags nu.

Inga fler hot.

Så tycks hoten och anonyma samtalen vara över för den här gången.
Men säkerhetskedjan åker ändå på varje kväll.
Denna gången var det ett argt ex som skulle döda mig och slå mig och jag vet inte allt. Samtalen var tillräckligt många för att jag inte bara skulle negga det. Men, nej, jag var inte orsak till hans separation. Tyvärr har jag inte den makten. Tidigare har jag såklart blivit hotad av politiska skäl och fått ett stort antal mail i ärendet. Jag har till och med dömts av en nazistisk domstol (hahaha), men allra obehagligast var det kanske när någon skulle plocka mig och ungarna på en fotbollsmatch hösten 2007. När ungarna blandas in är det liksom ett annat allvar.

07 april 2008

Stunder

Åh, vilka stunder man får. Sitta i soffan på jobbet och spela gitarr.
En downs-kille kommer och sätter sig bredvid, lutar huvudet mot min kind och så spelar jag: omkring tiggarn från Loussa, Himlajord, ankabout elnono tele alla el satt och min egen med dig ska jag gå hela vägen.
Det är långt från Rosengård till Loussa och Prag, betydligt närmre till Sarajevo och Beirut. In all do respects.

06 april 2008

Klicka bort.

Jag håller inte med om det där som kd-puckot sa om att vi är sexleksaker för varandra. Sex får man som sagt ha med vem man vill och vem som helst. Det är väl värre med andra relationer i så fall. Det är så lätt att adda någon i sitt liv och sen bara blocka när det inte passar längre. Det kanske påverkar vår människosyn lite illa. Vi accepterar inte ärr och skavanker som vi borde, utan odlar vår rastlöshet och vem vet, bakom nästa nick kan något bättre finnas.
Sen kanske vi tröttnar och slänger oss i helt fel armar av pur utmattning.
Fråga mig inte om någon lösning och tro inte att jag menar att man ska hålla sig till en vän eller partner, för det vet ni att jag inte menar.

Ja, solen sken i alla fall.

Det var tydligen en högriskmatch på lilla Vångavallen idag.
Ett polisuppbåd stort som om Sverigedemokraterna skulle demonstrera på Möllevångstorget, eller så.
Overkill som bara muckar gräl.
Hästar, västar och visir.
Det är..eh, TRELLEBORG, liksom.
Solen sken. Minstebror gick i egna funderingar och frågade om jag visste hur de onda och goda i Sagan om ringen luktar.. Jag tror dom goda luktar äckligt och dom onda luktar gott, var hans analys. Jag tror ingenting om det.
Ibland står tom jag tystad.
Det går anmärkningsvärt bra att vara i närheten av berusade personer. Inga härda känslor, inga fördömande blickar, ingenting. jag är lite nöjd med mig själv där. Visst kommer suget, men det är inte svårt att stå emot.

Min kvällsfika tog en regncheck (indeed she did), så jag landar nog lite hos emsepemsan istället.
Vi har kanske lite uppdateringar att göra.

RIP, Anders Göthberg

SuperSöndag

God frukost, löptur och sen med GAIS-klacken i Trelleborg. Och trevlig fika på kvällen. Då är väl livet som det ska vara dårå. Messmör och godmorgon världen är sjukt korrekt, men sen så föll det likväl, eftersom sönerna kollar Casino Royale i ett rum inte långt härifrån. Kaffet är i alla fall rättvisemärkt, jao.

05 april 2008

Minstebror och jag.

Minstebror och jag vandrar runt på IKEA, plockar mattor och lakan och äter vegetarisk pasta respektive köttbullar med potatis.
Utgångskön tar en halvtimme, fan, men jag lånar en fällstol (möbler har dom ju) och sitter i kön.
Ute regnar det.
I hissen hemma frågar minstebror hur mycket ikeagrejerna väger (inkl blå påse).
"Tja, tio kilo, kanske".
"Bra, då är det ingen fara", säger minstebror och tittar på skylten på hissens vägg, där det står max 240 kilo.

Hemma gör han en fantastisk dryck i mixern av kolasås, lingonsylt, vatten och mjölk. Det blir mycket gott. Sen går han till sin kompis för att spendera natten där.

Slåss.

Jag vet att jag och det jag stod för slog an hos henne. Men jag var dum nog att tro att det kunde vara bestående. Där är som om man träffar en missbrukare, om man tror att vackra ord och kärlek ska få henne att gå på den tunna linjen, så begår man ett fatalt misstag. Nu är hon ingen missbrukare, det är jag som låter mig ryckas med och lever på hopp och tro om att under ska vara möjliga. Men det finns ingen gud och inga under. Man ska vara aktiv, jao. Inte tro sig utsatt för en konspiration, för det är man inte. Det är den av mina relationer (om det nu fick lov att vara det), där jag tydligast sett sambandet mellan kärlek och politik. Det är nästan för tydligt för att man ska kunna tro det. Inte som bästa Sofia och hennes älskade som diskrimineras i lagen, utan det som är ännu svårare att ändra, århundranden av över/underordning, könsroller och strukturer. kvinnor som svälter sig till döds om inte en stark man tar hand om dom, män som ska vara ekonomisk trygghet till priset av svartsjuka och kontroll.

Idag ska jag slåss på IKEA mot köksrenoverare och normfamiljer med kombibilar. Äldste och mellan är på Sci-fimässan, så det blir minstebror och jag som får slicka Kamprads glass (hur lät det, nurå?). Så blir det.

04 april 2008

Älska vem du vill, knulla vem du vill.

My god, vilka idioter det finns här i världen. Men det förvånar mig verkligen inte, det gör inte det. Reaktionärerna hittar hela tiden nya sätt att skuldbelägga lust och sex och i sitt försvar för den enda sanna rena kärleken. Men vi som kan vår historia vet att inte var bättre förr. Våra morsor var hela tiden före 1975 livrädda för att bli gravida, livrädda för att ses som horor, livrädda för att inte få någon man och därmed inget anständigt liv, försörjning eller äkta barn. Tack alla 68-or som visade att ett annat liv är möjligt och fan ta er som vill vrida klockan tillbaka (och ni som inte gör motstånd, utan är FÖRSTÅENDE). Vi skulle svika de gamla kämparna om vi ens vek en tum från sanningen att man älskar vem man vill och knullar vem man vill. Lustigt nog diskuterade jag frågan i personalrummet på jobbet idag. One love-myten är så stark, även bland dem som bytt partner några gånger. Och lev så då, för fan, men höj inte upp det till norm, säg inte att alla ska ha det så. Säg inte att det är BÄTTRE, för det vet du inget om. Forma politiken så att all kärlek är lika mycket värd i samhällets ögon. Nu, tack.

03 april 2008

Genus, ok?

När jag kommer ut på gården spelar några blåklädda killar boll, medan rosa flickor drar dockvagnar. Här i Rosengård är genusfrågorna inte så subtila, direkt. Men det vore skoj om fler vuxna än jag och typ en till gjorde nåt åt saken. Läroplanen skojar inte, utan berättar för oss att vi ska komma bort från sterotypa könsroller. Det borde vara lättare ju tydligare updelningen är, men det är uppenbarligen tvärtom. Genuspedagogiken har hittills varit en lyx för medelklassungar. Kul för dom, men dom behöver det minst.

Sen läser jag i metro om hur syyynd det är om pappor i vårdnadstvister. Äh, va.
Det är en procent av separationer med barn om går till tvist och ja, mammorna vinner oftast. Kan det ha ett samband med att mammorna tar ut 80 procent av föräldraledigheten, att småbarnspappor jobbar mest av alla, att mammor får spö av grottmän till pappor och att hela jävla samhället i stort sett godkänner detta?

Jo, det kan nog bero på det. Det är för övrigt väldigt få män som jag godkänner, de flesta är i mina ögon grottmän, tråkmånsar och svartsjuka idioter.

För övrigt är modebloggar det tråkigaste som finns efter ekonomibilagor.

02 april 2008

Livet, liksom.

Utsprungen, trevligt trött och mätt. Hälsosam. Men sen dundrar äldstebror in med godis från videobutiken och så rök det hälsosamvetet. Han fick ta min plånbok, men jag vågar inte fråga vad det kostade. Jag har dessutom preliminärmöblat och kollat fotboll. I morgon kommer mina små. Livet, liksom.

01 april 2008

Kaos igen (men inte arg längre).

Så var det kaos i hemmet igen, då.
Soffan anlände med svett och stånk och står i tre delar i vardagsrummet.
Jag har ingen aning om hur jag ska möbla, men det löser sig allt.
Dessutom är här fullt med osorterad tvätt. Men inte idag, jag är trött. I morgon. Och, jodå, jag mår bra. Äldstebror är här och kollar laguppställningar och gör inte sina läxor alls. Funderar mycket på hur jag relaterar till andra och andra till mig. Em och jag hade ett intressant samtal på temat. Kanske förväntar jag mig för mycket av vissa och för lite av andra. Jag har lätt att känna mig sviken, det vet jag. Måhända är jag en fjortis och helt uncool, som inte vill bli avbokad en lördagskväll för att någon hellre vill umgås med mitt ex. Men är tilliten rubbad så är den. Fast arg orkar jag inte vara så länge, nu är det mer resignation.
Här i bloggen överväger jag städigt hur mycket jag ska skriva om det allra mest privata och jag har blivit mer restriktiv. Men exets förehavanden blir svårt att komma runt, eftersom det stundom stjäl så mycket av min energi. Och det är slut på mesige Anders, som ville vara populär och tillags. Värdighet är nåt fint.

Man får välja.

Mitt ex har sedan vi separerade med varierande metoder motarbetat mitt och barnens liv. Hon har brutit ingångna avtal, vägrat byta helger, undanhållit mängder med information, förtalat mig inför vänner, bekanta, skolpersonal, socialtjänst och säkert ännu mer som jag glömmer i all hast (och somligt som jag inte vill skriva här). Det har sedan i juni -05 varit en ständig kamp från min sida att inte förlora den lilla tid jag har med barnen.
Om man vet NÅGOT om vad mitt kära ex gjort för att förhindra en rimlig relation mellan mig och mina barn och ändå väljer att umgås med henne, då har man antagligen valt bort mig. Avbokar man dessutom umgänge med mig för att umgås med henne, så är det definitivt kört. Man får välja. Så tammefan.