Now those memories come back to haunt me

Det var i början av vår tid tillsammans. Vi låg och tittade på varandra sådär som förälskade gör. Våra ögon speglade sig i varandras och hon sa något om att mina ögon var vackra. Jag svarade helt okänsligt och obegripligt att det hade fler sagt före henne. Jag vet inte varför. Normalt sett är jag bra på att ta komplimanger, i varje fall är det inget som jag vare sig slår bort eller blir överväldigad av. Hon tystnade såklart. Vad annars? Med mina ord placerade jag in henne som en i raden. Det vill ingen vara. Jag vet inte ens om det är sant, det jag sa, men många är ett relativt begrepp.
Sen minns jag inte mer av den dagen, vi gick nog vidare, kanske köpte vi glass och såg på film, det var vad vi ofta gjorde. Eller gick en lång promenad hand i hand.
Min mun lever ibland ett eget liv, nästan utomkroppsligt. Mina impulser har gjort att jag både smekt och sårat, men det enda jag kan minnas är de fel jag gjort.
Allt som eventuellt är bra gjort pyser ut ur mig som luften ur ett punkterat däck och så står jag där och måste leda cykeln till en verkstad. Men cykelhandlaren står bara där och skakar på huvudet åt mig. Det blir svårt att fixa, verkar han mena.
För mig är minnen något som kommer och jagar mig, som i den den där sången av Bruce Springsteen. Jag har fan fått gå i terapi för att fatta att jag inte är någon som skadar alla jag möter eller bär en skuld för att jag fört över kassa gener i andra och nu tredje led. Ett ex skrev härförleden att hon nu bara mindes det som var bra med oss (och ändå var allt så mycket bättre nu, hur det nu går ihop).
Jag önskar verkligen att jag kunde säga samma sak. Några av oss har lätt att förlåta sig själva och andra förlåter lätt andra. Få verkar klara både och.
Men jag jobbar på det. Till dess ligger jag vaken då och då, utan någon att dra till sig bara för att känna andedräkten. Allt jag hör är mina egna hjärtslag och regnet som smattrar mot fönstret.

Jag är team Bernmar

Alla som känner mig vet att jag inte är alltför kär i V. Jag tycker, trots min position vänster om mitten att de ofta är fyrkantiga, gammalmodiga, ohederliga i sin kritik mot oss gröna och att de i det längsta stött skumma rörelser och regimer utomlands och missade tåget i frågan om hedersvåld.
Men när det gäller Göteborg är jag helt team Bernmar. För någon måtta får det vara på det göteborgska sosseriets arrogans och maktkåthet. När Soffan (som jag alltid gillat tidigare) i sista vändan till och med går till hovåspajasarna i D och more or less är beredd att offra Västlänken för en kso-post, så behöver hon och hennes kompisar ett wake up-call. Och vi som ibland skällt på V och sagt att de håller sig undan ansvar för att röstmaximera kan bara buga oss när deras göteborgsavdelning faktiskt vill ta det ansvar vi önskar. Så. Team Bernmar.

Jag är med

"I've never disguised the fact that I'm Jewish, and in any crisis in Israel I would be there. I am committed to the survival of the Jewish people."
Orden är Leonard Cohens och han yttrade dem i oktober 1973, när han släppte allt, lämnade sin fristad på den vackra ön Hydra i Grekland för att spela för de israeliska trupperna som försvarade landet mot de syriska och egyptiska trupper som bestämt sig för att en gång för alla krossa den judiska staten. Du måste ha ett committment av något slag. Du kan inte bara leva för cash och nöjen. Antingen fryser du, eller så brinner du. Det finns inga mellanting. När Märta Stenevi igen och igen förklarade att jag behövdes och skulle göra en skillnad för mitt parti, så bestämde jag mig för att ändå vara med på en kant. Inget hindrar eller stoppar mig. Mina barn är stora, mitt jobb är förstås slitigt, men det löser sig. Om inte jag, så vem, om inte nu, så när? Jag är politisk in i själen. När mitt parti behöver mig, så är jag där. MP är sargat och blödande, men de frågor som partiet lägger upp på bordet är man ensamma om att driva. Och medan S i stan är beredda att skänka sin mamma till liberalerna, samtidigt som deras ungdomsförbund i länet styrs av homofoba antisemiter, så står vi gröna för något . 
Jag är med. 

Du vet väl om att du är värdelös?

Du kan vara säker på att om någon med makt över dig säger sig vilja föra en dialog, så handlar det om att du blir tilltalad och utfrågad, snarare än inbjuden till ett samtal. Eller så är det frågan om information som du ska anteckna och memorera. Så ser det ut. Du ska utmanas, som det kallas. Är du redan på gränsen till att träffa väggen eller falla i diket, så är det just den saken som kan göra den där fina skillnaden mellan otillräcklig och värdelös. Att få höra att en är bra nog, att du duger som du är, är annars en fin start på varje sorts relation. När jag kommer halvdöd på morgonen till jobbet så vill jag klara det jag måste. Det räcker bra.
För mig som alltid haft utanför som andranamn är varje "dialog" bara ännu en bekräftelse på att livet är just så där som jag trodde. Jag duger liksom inte. Jag smälter inte in. "Du vet väl om att du är värdelös?" Där andra är osynliga skiner jag alltid i all min glans. Mitt namn kommer alla ihåg. Min egen livsprocess, mitt projekt liv har varit och förblir att acceptera mig själv och förlåta mig. För att mina impulser tar mig hit och dit. För att de lever sitt eget liv och aldrig blir till et systematiskt kvalitetsarbete, haha. Som igår: just jag pratade när jag inte borde. Blickarna jag fick var inte bara vackra. "Han igen", tänkte de. Men jag förlåter mig för det. Eller typ. Eller önskar att jag gjorde. Senare på kvällen skickade jag en bild till någon som uttryckligen bett mig låta bli att höra av mig. Det är oklokt. Det kunde bli en harang av anklagelser, men det blev mest en avmätt reflektion. Lite överseende. Å andra sidan var det en liknande impuls som en gång lockade in den som kom att bli min stora kärlek, åtminstone kvalitativt.
Jag manipulerar mig att tycka att den jag ser i spegeln duger lika bra som någon annan och ibland går det riktigt fint.

Like a Queen

På lördagen går jag på bio. Det är på Panora, inte på någon av SF:s popcornstinkande glitterpalats. Panora försöker se ut som biografer gjorde förr, det är något tafatt över det, lite östtyskt tomt på folk, men det är billigt och jag slipper i alla fall popcornlukten. Jag ser filmen om Freddie Mercury, den är inte jättebra, men det är ändå en flytt till en annan tid, sjuttio- och åttiotal och en uppriktig analys. Det var inte bättre förr, berättar filmen, det var sämre med homofobi och familjer som inte förstod de unga. Och droger var lika vanligt och accepterat då som nu. Freddie byter namn och liv och det är såklart ett svek, tycker familjen som blivit fördrivna för just det, men Freddie tycks stå på sig, eller står på sig vet jag inte, men hans fantastiska röst för honom både rätt och vilse, men det krävs en kvinnas sanningssägande för att han ska komma ut, som det så konstigt heter.
Det är en film om mycket, om ensamhet och det vanliga med att lyckan inte kommer med materiella framgångar. Det är anmärkningsvärt ofta filmers budskap. Ändå ser samhället ut som det gör.
Jag såg Queen live, skriver jag till en vän. Hon är ung, hon var inte ens född då och hon blir avundsjuk. Det kan hon vara, för det var en fantastisk show, hela Scandinavium gungade och det hade byggts långa ramper där Freddie kunde springa. Det är troligen det bästa jag sett i showväg, kanske inte rent musikaliskt, men på alla andra sätt. Jag var där med the usual suspects, mina grabbar som fanns en tid, nu är de sen länge borta ur mitt liv och jag har gått igenom relation efter relation för att hamna här, ihop med mig själv i en halvtom biosalong, med Messenger påslagen ända tills filmen rullar igång.
Det är november och den som klarar november klarar allt. Like a Queen.

Feminismen har inte gått för långt

”Men du har en annan roll i hennes liv. Du är också viktig, men...”.
Jag sitter i ett rum inne på BUP på Lindängens centrum. Det är tidigt 2000-tel och min dotter mår inte bra och har börjat skära sig i armarna. Helst av allt vill jag ta henne därifrån, från en inkompetent psykvård och mitt ex som själv verkar se sig som ett offer och inte vill låtsas om att vi har, om inte skuld, så i alla fall ett ansvar. Det känns som om det är lika bra att resa sig och gå, men jag stannar för min dotter åtminstone ska få en skärva av mig att behålla, nu när psykvården bestämt att jag är en andraförälder och inte den jämställde vårdnadshavare som det formellt står i pappren. Den som tog ut minst halva föräldraledigheten och blev sedd som en idol bland politiska bekanta, men som ett miffo i resten av det då gråsossiga åttiotals-Malmö.
Där och nu kunde jag gå full Pär Ström och börja tycka att män är förtryckta och att feminismen gått för långt. Men det är tvärtom. Det är sjuka ideal om hur flickor ska vara som gjorde min dotters funktionsnedsättningar och psykiska ohälsa ännu värre än det hade behövt vara och könsmaktsordningen som sa till mitt ex att hon skulle vara en dålig morsa om hon jobbade heltid och inte vabbade för sin tonårsunge och som fyllde henne med en skam som gjorde att hon tog en offerroll. Jag dömer henne inte. Psykiatrins inkompetens kan nog förklaras med att det är coolare inom medicinen att operera knän på överbetalda idrottsmän än att stötta tjejer i förorten med trasiga armar.
Som alla som hört radiodokumentären om min dotter vet, så är min dotter idag en stark och lycklig kvinna, trots alla motgångar och irrfärder. Och det finns olika sätt att vara bra på. Du måste inte vara produktiv för att duga, det är tillräckligt många som är det, så ta vara på deras resurser och fördela överskotten rättvist. Så länge vi kan subventionera rika människors städning och ombyggda kök och deras jävla bilpendlande, så kan vi försörja människor som har annat att syssla med än att producera. Så är det bara.
Här ligger jag i min säng, fast det är långt in på förmiddagen. Jag är trött, eftersom en arbetsvecka är lång och mitt yrke är alltmer kravfyllt, trots att kompetensen sjunker för varje år. Kanske valde jag fel bana, kanske borde jag gjort det lättare för mig. Jag kunde svävat i det privata näringslivets segelflygplan högt över fattiga och utslagna, men det är inte för att få det enkelt jag kom till jorden.
Så fylld är jag av normer och strukturer att mitt huvud ibland sprängs av borden och måsten, trots att jag vet att vi borde vara fria från allt det där. Men jag vet att när jag sticker ut och springer om en stund så är det värsta som kan hända att jag blir andfådd och måste stanna. Mig överfaller ingen, mig våldtar ingen. Feminismen har inte gått för långt. Den har knappt kommit halvvägs. Och den är bra för mig med.

Tanten på ICA (om MP:s framtid)

Inne på ICA står en kvinna och ropar högt att människan håller på att ta ihjäl sig, men att de får skylla sig själva. Det är oklart varför hon inte räknar in sig själv i gruppen människor. Kanske har hon gått i opposition mot allt. Energin har inte tagit slut i alla fall. Eftersom jag är den jag är så stannar jag och lyssnar på hennes budskap. Det handlar tydligen om varor som transporteras över jorden, kanske grönsaker, jag vet inte.  Det väcker starka känslor.
Det där med långväga transporter är en viktig fråga som vi förstås inte kan lösa inne på ICA, inte ens bojkotter är särskilt verkningsfulla. Det ska politik till. Jag undrar om den skrikande kvinnan vet det.

Mitt ICA ligger samma fastighet som jag bor i. Vi är alltså hemma på Möllan, där det både finns tyska kex till extrapris och stans största sortiment av alkoholsvag IPA och annan dyr öl. Tyvärr verkar de inte föra rödbetsfalafel längre. Det är synd, för det vill jag ha. Jag tar en fryspizza istället. Inte gott, men helt ätligt.

Här på Möllan är politiken allt från röd till illröd, det är V som äger området efter nionde september. Ändå är det Malmös liberalaste kvarter, som jag skrivit innan, få här borde ens titta åt socialism.
Här borde de gröna vara starka, men så är det inte. Mitt parti är losers överallt, så även här.
Vi saknar något, förmågan att nå fram och förklara (kanske även förhandlingsskills, men den kritiken har emellanåt varit för hård. Att regera kostar). Vi borde vara det självklara valet för skrikande miljökämpar på ICA Möllevången. Och jag tänker att nu när vi ändå måste byta ledning för partiet, så gör det med besked. Ändra hela strukturen, för när en har förlorat allt, så går det bara att vinna. Det är en frihet V inte kan hålla sig med. De måste stå för att den korkade riksdagsledamoten från Malmö verkligen är Möllans bästa val.  Jag tror att MP gör klokt i att gå i opposition och bygga upp något nytt. Jag kommer attt stötta oavsett vilken väg som väljs, men detta är min bestämda uppfattning. Välj sen inte ungdomar till svåra uppdrag. Hur det än är så är de flesta smartare när de varit med ett tag, det är svårt att förneka. Försök att se mindre på akademiska poäng och mer till yrkeserfarenhet . Det finns de som har både och, men de är väldigt rara ärtor. Anställ folk med andra meriter än de vanliga, se utåt och neråt. Inga kompisar från förr. Ändra loggor, flytta kanslier, se åt helt andra håll.

Den som sen ska fronta partiet ska vara en kommunikatör som Bengt Westerberg under hans glansdagar eller Ronald Reagan som 70 år gammal kunde trollbinda en åhörarskara. Ja, en person. En statsministerkandidat.  Det är egentligen ointressant vilken fraktion i partiet hen kommer ifrån, för det hen säger ska vara förankrat i en större grupp av människor med goda öron mot marken.  Folk som hör vad tanter på ICA har att säga och svarar på de frågor som ställs där. Troligen är det en kvinna. Någon som vi kanske ännu inte hört om. Än finns tid att tänka och leta.

Som ni hör har jag hittills inte sagt något om politiken. Jag tror nämligen att den i stort sett duger. Lite pinsamheter har vi sett i utrikesfrågor och töntiga flörtar med identitetspolitiken och kanske framförallt med avsaknaden av klassperspektiv , men så snart det börjar lyssnas neråt så klarnar det.
Om jag ska ha en roll i partiet framöver? Ingen vet, får jag frågan ska jag svara på den.