Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
30 oktober 2011
#mp30
28 oktober 2011
Regionen satsar på bilismen
Man känner av hur det prioriteras. Sånt kallas signalpolitik.
Det signaleras om vilka som är viktigta att satsa på (bilister) och vilka som inte är lika viktiga (vi som väljer bort bilen).
26 oktober 2011
Därför är jag nykterist
Jag är nykterist därför att jag måste. Jag är nykterist därför att jag vill. Jag är nykterist därför att alkoholen står för 80 procent av alla våldsbrott. Jag är nykterist därför att jag inte behöver skiten och inte vill ha den. Du får leva som du vill, men ställ aldrig mig till svars, försvara aldrig droganvändande.
25 oktober 2011
Det där med att vara en bra förälder
Nu är det ju inte ens klart vilket problemet i sonens skola är och därmed vet vi såklart inte vilka åtgärder som behövs. Det pratas lite diffust om dålig stämning och så. Men i all barnverksamhet uppstår en heterogen koalition av deltidsarbetande mammor och arbetslösa, som har all tid i världen och som tycker att höjden av föräldraskap är att baka bullar åt klassen eller vara med i skolan och på utflykter. Som om det är närvaro i timmar och minuter som är viktigt. Det är väl samma föräldrar som inte släpper loss sina unga ungar, utan tvingar dem att bryta sig loss med ett brak. Min sons relationer och liv i skolan är hans eget och inte mitt. Han är 13 och min uppgift är att varsamt släppa loss honom ur min famn (bildligt, för bokstavligen slutar vi aldrig att kramas). Och nu skule det alltså vara bra om vi följde med våra tonåringar till skolan, sades det. Det finns en frustration hos oss föräldrar att saker i barnens utveckling inte blir som vi drömt om och över att det ansvar med stort A som vi föräldrar ständigt tillskrivs inte ger oss full omnipotens. Men lika lite som man ska göra sig till offer för omständigheter, lika lite ska man tro att man kan påverka allt. Att jag uppenbarligen, i samverkan med min första hustru, genom blodet fört över bokstavstrassel på två av mina barn har varit en ständig källa till samvetskval. Att de andra två inte spenderar så mycket tid hos mig som vi önskar är en annan källa till magont. Men det man inte kan ändra på, det får man acceptera, och inte ens allt man kan ändra ska man försöka ändra, för priset kan vara väldigt högt. Man får försonas med sin otillräcklighet och leva lite här och nu. En bit choklad i soffan, en höstdag på Tivoli och en extra kram.
19 oktober 2011
Malmös skolor faller
I mina kontakter med grundskolan har det slagit mig vilken självgodhet och offermentalitet som präglar den kommunala grundskolan i Malmö. Man gör ju fan allt rätt, men det är ju dom jävla friskolorna och man får inga resurser eller verktyg, som det heter. Så resonerar dom, cheferna, efter att ha befodrats till ledare genom lång och trogen tjänst ( kvinna) eller allmän strebrighet (man). Det är inte vackert. Det är en skola på dekis som fancy talk inte ändrar. Malmös skolor måste vinna tillbaka både Amanda Svensson och Muhammed om den ska ha en chans. Risken är att det till sist bara är Kevin, Cassandra och några nyanlända somalier som har Johannesskolan (exempelvis) som första val. Skolan måste också se till att punktmarkera de störiga grabbarna, det kostar, men är billigare än en plats i kriminalvården kommer att vara om några år. Skolan måste också ha kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, om PTSD, om islam och om genuspedagogik och om alla hundra språken som barn kan uttrycka sig på. Och ledarna måste vara ledare med tydliga pedagogiska visioner och inga trötta gamla lärare. Karriärkåta får dom gärna vara och bra betalt ska dom ha. Det är inte moder Teresa vi letar efter. Grabbarna som igår beslöt sig för att kränka en smal liten nykomling på skolan kanske kan vara framtidens värsta entreprenörer, en Kamprad, en Gates. Killen som kränktes kanske skulle kunna bli en konstnär i stil med x:et eller Hill (fast frisk). Risken är att vi tappar dem alla till grova rån eller pillerburkar. Allt medan Amanda Svensson pluggar på, Muhammed tränar koranverser och rektorn på den kommunala skolan åker på konferens eller organiseras om eller så.
16 oktober 2011
Kvinnorna i mitt liv sover
15 oktober 2011
Den där jävla yttrandefriheten
12 oktober 2011
Nähä, inte han heller (Pär Johansson)
09 oktober 2011
Jom Kippur
Jag var nio år den gången och hösten var på väg. Farsan stod och tvättade bilen och jag lyssnade på radion i köket. Så slog klockan jämt och det blev nyheter. Syriens och Egyptens arméer har idag anfallit Israel, sa den myndiga rösten i maskinen. Jag rusade ut till farsan och han slog på bilradion. Vi stod lutade över den gröna 144:an och lyssnade andlöst. Det var Jom Kippur, försoningens högtid, en stilla dag i Israel och ett lämpligt tillfälle för presidenterna Assad och Sadat att hämnas oförrätterna och äntligen driva ut judarna i havet. Och det var nära, nära att de lyckades. Men när väl Golda Meir fått fart på reserverna så vände krigslyckan och Israel vann för fjärde gången ett krig mot sina grannar. Men det kostade så många tusen döda, så allt var ändå bara sorg. Fyra år senare talade Sadat i Knesset och bad om fred och försoning. Liv och död, hat och försoning lever så nära varandra. Det både skrämmer och fascinerar. Jag har så innerligt svårt att acceptera att livet en vacker dag tar slut, trots att jag inser att jag inte heller kan leva för evigt. Jag har ofta svårt att backa och försonas och brusar alldeles för lätt upp. Men om Sadat kunde lämna all prestige den där gången så kan väl för fan jag. Och även försonas med min dödlighet. Det bara måste göras. Min privata Jom Kippur som hänger ihop med allt annat.