Promenad och brottningsmatch

Katarina kommer emot mig utanför konsthallen, jag drar ut Dylan ur öronen och vi coronakramas lite halvdant och flaxigt. Sen ska hon iväg på något. Vi är som ballonger som far runt i vinden. Det var den här helgens sociala kontakt irl. Igår kände jag mig utled och utsjasad och det blev inte många steg utanför lägenhetens dörr, att prata med folk på messenger och se TV-serier fick vara arbete nog. Trött på att vara trött och trött på att dra runt allting på egen hand. Det vore trevligt med någon som tog över en stund. Kan förstå att en offrar en del för känslan av att bli älskad, som jag skrev om senast, men själv tror jag att bristande kräsenhet på det området ofrånkomligen slutar med en backlash. Ingen är värd att offra sin själ för. Om en nu har en själ. Vänner ville ses och jag kände mig som en svikare som först tackade nej till det ena förslaget och sen till det andra. Mitt dåliga samvete lever och har hälsan, jag tror att jag måste vara med och fixa allt och alla. Men idag går jag alltså ut och köper jeans till Black friday-priser. Jag är inte för fin för det. Sen ser jag julträdet på Gustav, det finns där, för den kristna julen är fortfarande decembernorm, oavsett vad du läst på nätet. Och det är så Malmö och kaxigt att hänga färgglada paket i ett helt vanligt träd. I guess we're not in Svedala now. Malmö är något annat. 

Jag går med en egen politisk kris i mitt bakhuvud. Det är ju den ständiga brottningsmatchen jag har. Det är svårt att mitt parti inte är tydlig med sin vänsteridentitet, utan bara ska prata bort det med att landskapet rört sig. Nej, säger jag, jag är vänster oavsett hur jorden rör sig. Inte socialist, som vi minns det, men vänster. Vad annat kan jag vara? Och den sociala dimensionen som mina fellow gröna hipsters omsider upptäckt: vad fyller vi den med? Mycket är oklart och jag har sen jag blev medlem i partiet bytt åsikt i fråga efter fråga och snarare blivit radikalare, även om inte alla skulle hålla med om det. Mitt huvud värker. Att lämna MP skulle vara att klippa ett gammalt inövat band. Men i Sverige verkar ju inte det gröna fungera. Ah, jag får gå hem och stänga av huvudet med kaffe och glass. Lyssna när grannen ovanpå spelar juggemusik och dammsuger. Läsa ut Östergren. Plugga ivrit. 

Kanske bara en höjd dos

Den eufori som jag känner en släng av i solskenet på jobbet är kanske bara är en höjd dos av sertralin som ger avtryck. Jag ska inte förhäva mig och låta tanken fara iväg. Skrev till någon att inget utvecklat mig så som mina skilsmässor och separationer. Det låter inte klokt i era öron, men så är det. Och omsider i parken när solen gått i moln, med vinden piskande i ansiktet och kaffet kallnande i pappmuggen fattar jag att det inte bara är otur som skickat mig som ett skepp från kust till kust, som Ulf Lundell lite slött metaforiskt skrev en gång. Tror en att lyckan sitter i tvåsamheten och att en annan människa ska välsigna ens sårade själ, så har en redan sått fröet till nästa uppbrott. Du måste sjunga din egen sång, ha en stämma som du själv valt. Min terapeuts skarpa ögon ser in i mina. Hon ställer de där frågorna som ingen vän, inte ens Maria, vågar fråga. Jag måste fundera. Sen pratar jag. För mig var det en dans på lätta fötter att andas in bekräftelse och övertygelsen om att någon verkligen ville ha mig. Men det räckte inte i längden. Jag släppte aldrig riktigt in någon ändå. Det var för utlämnande. Det fanns ett slutet rum i mig. En enda genomskådade det, den första. Sen blev mina relationer som de blev. Jag satt tyst, när vi inte grälade. Det flyddes både på det ena och andra sättet. Mot sluten av relationerna letade jag efter nästa välsignade bekräftelse. Och hittade det på ett eller annat sätt.  Det var inte mina vackraste stunder. Det var sån jag var, fast det fattade jag inte riktigt själv. Men för varje avslut blev det bättre och nu är jag varsam både mot mig själv och andra. Walk, don't run. Och ser igenom saker. Jag var så uppe i mig själv. Förstod inte att den som på ett kameleontiskt sätt fick samma färg som jag, hade varit samma kameleont tidigare och skulle bli det igen. Det stora offer som hon tog skit för, men ändå genomdrev skulle hon gjort för nära nog vem som helst som envisades länge nog. Jag var inte utvald, utan den som råkade passera förbi och mötte hennes blick. Det har sårat mig. Mitt ego har fått sig sin kanske jävligaste törn. Jag lät mitt romantiska sinne köpa amok, trots att jag hade blivit varnad. Allt jag skrev om henne som hipsterdrottning och bästa vän, var blott och bart önskedrömmar. Det går lika bra med epatraktorland och trezonskort på Skånetrafiken. Vem trodde jag att jag var? En vill ju vara speciell och inte bara en i raden. Men det kommer jag över. Jo, jag kommer över det, som även den arme drömmaren som nu ser sig utvald kommer att få göra. Men ska jag någonsin våga slänga mig in i något igen? Det ser fan mörkt ut. När våren kommer ska jag göra upp en eld på gården och slänga offerkoftor och martyrmantlar. Flammorna ska stiga mot skyn och jag ska dricka konjak och lyssna på blues och ingen jävel når mig någonsin längre. Hoppas att det räcker. Mina skilsmässor har utvecklat mig, för utveckling sker språngvis. Jag har aldrig varit så ensam som nu, men heller aldrig haft så många fina människor i min närhet. Man lever så länge man lär sig, sägs det. Det behövs stora ord och små, en väl sammansatt kost och en B&J till kaffet på kvällen. 

Sven är död, men Sven lever

 Sven Wollter är död och med honom dör något mer; det rödfärgade göteborgska kulturetablissemanget. Jo, jag vet att han bodde i Luleå på slutet. Men ändå. Det pratas ju i dessa dagar på Twitter och stockholmska kultursidor om Wollters politiska åsikter, hur han sades dyrka Stalin och gud vet vad. För oss som varit unga i Göteborg och nosat lite på kulturlivet är det som då kallades KPMLr inget uppseendeväckande. De var inte många, men de syntes överallt. Och de promenerade sitt prat mer än de flesta, höll disciplinen i demonstrationer, för revolutionen var inget som en skulle påbörja lite hopp som happ och var ofta solidariska i vardagen. Inga babblade intellektuella. Bland r-arna fanns många patinerade socialarbetare som verkligen brann för att hjälpa de allra svagaste. Sven Wollter och ett gäng runt honom drog igång Angeredsteatern och spelade ute i betongen. Skulle kulturen ut till folket, så var det självklart att Sven Wollter var med och gjorde det. Min bild av r-arnas gärningar i praktiken är mestadels positiv. Det var inget flum direkt, även om de var hopplöst naiva i sina politiska analyser. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Och Sven Wollter förefaller ha varit en god människa. Inte utan brottningsmatcher med sig själv och världen, inte utan skuldkänslor. Han fick begrava ett av sina barn. Han var i sin krafts dagar Sveriges bästa skådis. Lätt. Och han använde det för att roa och oroa. Bra gjort. Tack för allt, Sven. Och i Kirseberg bor en annan Sven med vänsteråsikter och drömmar att förverkliga. Inte på en scen kanske, men på andra sätt. Tiden får visa hur. Till skillnad från sex av åtta kvinnliga språkrörskandidater för MP är det inget problem för oss törnbladare i min och nästa generation att kalla oss vänster. Vi är det vi är. Tänker att vi kanske också hamnat i det som kallas avgrundsvänster om vi tillhört Sven Wollters generation. Så Sven är död, men Sven lever. Och drömmen om någonting mer och större. Att en annan värld är möjlig.