Så som värme stiger (en refuserad novell)

Ett glas hade gjort ett märke i bordet och det syntes spår av vad som måste vara fimpar. Det lilla motellrummet var sunkigt, men billigt. Det gick inte att vara alltför kräsen, tänkte han. Rummet var till för att sova i, inget mer. ”Beggars cant be chosers”, tänkte han, som om han var någon som någonsin behövt tigga. Han funderade på var det uttrycket kom ifrån, där han satt på sängen, men han visste att det bara var hjärnan som försvarade sig, som ville förvilla honom. Hjärnor var sådana. Han ville inte tänka på det som hänt tidigare under dagen. Han ville bara glömma, men han visste att den ynnesten aldrig skulle vederfaras honom. Han hade turistat. Tillsammans med den unga kvinnan hade han stått och plockat plommon direkt från träden utanför regeringshögkvarteret i utbrytarrepubliken. Det hade vilat ett lugn i den trettiotregradiga värmen. Alla som kunde hade varit i skuggan eller på stranden, det var stilla i staden. Regeringen var kanske på semester. Plommonen hade varit söta och precis så mogna som de är i slutet på juli innan det liksom blir för mycket. Kvinnan som tagit honom till Tiraspol var mycket ung. Kinderna var en smula insjunkna, men ögonen var alerta. De hade en bra dag. Hon guidade honom i den anakronistiska staden och som tack bjöd han henne på lunch på en restaurang med sovjetisk inredning och ont om vegetariska rätter. Han hade fått äta sallad och ris, tillsammans med en konstig röd sås. Vinet hade varit moldaviskt.  

Bara en timme senare skulle de återvända till Chisinau. Minibussarna gick i en strid ström. Det fanns mycket att se och kommentera. Stora ljustavlor med kyrilliska bokstäver, den stora Leninstatyn och flaggorna med hammaren och skäran. Svulstiga monument, soldater och stridsvagnar. Hjältar i värmen.

Men mötet på trådbussen var det som inte ville lämna honom. Bland unga soldater, bara pojkar som snart kanske skulle följa med sina ryska vänner till östra Ukraina stod hon där, den andra kvinnan. I en klänning som sett sina bästa dagar komma och gå och som nu i hettan satt som ett andra skinn mot kroppen. Hennes blick hade fångat in honom direkt när de klev på. Ögon varma som rostade kastanjer och med exakt samma färg. Jodå. Hon talade till honom på det språk de båda kunde. Direkt, utan förvarning. Hon kände igen det som ingen hårfärgning, inga rynkor eller solbränna  i världen kunde dölja. Hon sa orden på det lustiga språket som skrevs bak och fram. Den unga kvinnan förstod inget och det var precis så som det skulle vara. Hon spanade på soldaterna och bad på ryska att få ta en bild. De log mot henne. Hon tog sin bild.

Han hällde upp ett glas vin och drack upp allt i ett svep. Vinet var ljummet, men det gjorde sitt jobb. Det brände till i magen. Han borde äta något. 

Från en uteservering nere på gatan kom en melodi farande upp och in i motellrummet. Det var något om historier som aldrig kunde glömmas bort. Ja, herregud. Hans tankar bar med honom till en annan tid, då hans hår varit stort och lockigt . Hon hade varit yngre då, precis som han. Och det hade varit samma värme, men också en bris från havet. Det hette att det havet som vätte ner deras tår var rött, men det såg lika blått ut som alla andra hav, fast han visste att det egentligen var genomskinligt, för det är allt vatten. 

Hon hade berättat för honom och så fort de kommit i land så hade han stuckit iväg utan att vända sig om. Svetten hade runnit längs hans ryggrad, om han nu hade någon. Han hade inte hört henne ropa. En buss hade tagit honom norrut, mot flygplatsen och de ordnade förhållandena. Men inte ens där hade hans oro velat bli till stiltje. Han hade bett alla om ursäkt på kristet vis och sen farit vidare i vilsenheten.

Och flackandet hade pågått sedan dess. Hennes skugga hade känts nära honom hela tiden, från resan från landet de bott i, till det Europa han nu åkte runt i, som en relik på turné. Han hade då och då hastigt vänt sig om, men helt utan något synligt resultat. Det hade alltid varit samma himmel överallt, samma gatstenar och rensade rabatter. Och nu hade allt hunnit ifatt honom. På ett sätt kanske han borde vara lättad. Nu gick det inte att sticka längre. Ingen gryning skulle täcka över hans spår, inga anonyma bussterminaler skulle vara som en filt över hans huvud.

Han ställde ner glaset på bordet och la sig raklång i sängen. Kroppen genomfors av värme och han kände hur han lyftes upp från lakan och filtar och svävade iväg utan kontroll. Detta var kanske slutet på hans historia eller så var det precis nu allt började.

På det språk de båda förstod hade hon sagt att hon var farmor nu och att hennes barn och barnbarn bodde i just den staden i landets sydligaste del. Hon hade frågat om han någonsin varit där och gett honom ett mycket kort leende som utropstecken. Soldaterna och den unga kvinnan skrattade åt någonting annat. De var unga, som alla varit unga någon gång. Han hade tittat ut genom bussfönstret och hunnit uppfatta hur bilar stod parkerade huller om buller och hur människor rörde sig på trottoaren skyltar och plakat med dessa kyrilliska bokstäver som han inte förstod. Han mindes hur han vid tillfälle lärt sig ett annat dittills obegripligt alfabet. En kunde alltid lära och lära om. Förändringar var möjliga, ville han tro, ville han intala sig. 

När trådbussen stannade i Bender nuddade den unga kvinnan lätt vid hans arm och de gick av. Hon köpte kvass åt honom från en liten tank som vaktades av en kvinna med schal om huvudet. 

Den transnistriska rubeln som hon betalade med, såg ut som en spelmarker från ett casino.

Kvinnan på bussen syntes inte mer. Inte ens som en skugga. Hon var borta och var hon borta så var allting borta. Sängen var långt under honom, han steg så som värme stiger. 

Sliter med den gyllene regeln

Det var mot slutet av en av mina relationer. Mitt soon to be-ex hade via sociala medier fått kontakt med en man som hon aldrig hade träffat. Men irl behövs ju inte längre. Och nätet möjliggör kontakter i gränslandet för det moraliskt godtagbara, i alla fall enligt den exklusiva tvåsamhetsnormen som vi förväntas följa. Mannen hon "lärt känna" var någon jag hade stött på i politiska sammanhang. Exet hade aldrig tidigare hört talas om honom, men så kan det ju vara. Han var gift. Soon to be-exet var tydligt smickrad över det hon uppfattade som uppmärksamhet. 

Jag frågade vad hon skulle svara om han bad om en fika. 

"Det skulle väl vara trevligt?"

"Fast han är gift? ", undrade jag.

Hon svarade att det inte var hennes problem och log. Jag tänkte att det nog även kunde bli hennes problem om hon blev någons kick vid sidan av huvudspåret, den som sitter och väntar som en sms-vikarie. Jag och min dåvarande befann oss i det tidiga singelstadiets sprallighet. Det var fjärilar i magen och ingen bitterhet. Och hon var helt klart intresserad av hans bekräftelse. Den var efterlängtad. Jag ryckte på axlarna. Som alla hatar jag att bli avvisad och bedragen. Men det jag inte vet har jag inte ont av. En partner har rätt till en privat sfär och det är väl tillåtet att flörta tänker jag. Även sex med någon annan med nån enstaka gång, så länge jag ändå är den som hen vill gå hem till. Och du är där ditt hjärta är, så vill du vara med någon, så är du det lika mycket som om ni verkligen rör vid varandra fysiskt. Och i detta fallet gällde hur dom helst inte vanliga regler, eftersom vi var på väg åt olika håll. Jag tror inte att de någonsin träffades. Han var nog inte lika intresserad som hon. I couldn't care less. Det är historia. 

Sen gick det en kort tid och även jag fick någons eller någras uppmärksamhet. Då blev hennes reaktion en annan. Hon blev otroligt ledsen och besviken på mig. Det skulle sägas upp bekantskap och jag vet inte allt. Hon kände sig förnedrad. Ja. Dessa jävla känslor. Det är svårt att förstå sig ibland. 

Du kan lättare tänka dig att göra något sårande än att bli sårad, det bara är så. 

Jag har på sistone, igen haft anledning att fundera på den saken i en fråga som ännu inte klarar dagsljus. Har under någon tid nu känt mig ledsen och besviken för något som  någon gjort, något fullständigt legitimt och som jag absolut kunnat gjort i motsvarande situation. Det stör mig. Jag vill vara fri och lätt till sinnes och i alla lägen leva och låta leva. Jag pratar med min vän om den gyllene regeln och hon hänvisar till Hillel, istället för den där rabbinen från Nasaret. Se det från det negativa hållet. Gör inte mot andra som du inte vill bli behandlad, säger Hillel. Men, va fan. Gud gav mig en kropp som ständigt känner dåligt samvete. Jag känner för mycket och klantar ofta till det. Ofta är det först efteråt som Hillel kickar in. Men så får det väl vara. Att vara ofullkomlig är att vara människa. 

Mittemot en Sverigedemokrat (läxa till skrivkursen)

Jag sitter helt plötsligt mittemot en Sverigedemokrat. En livs levande sådan. Inte någon som skriver dumma saker på nätet, inte någon som jag debatterar mot, utan en vanlig människa med blåa ögon och kortklippt hår. Till på köpet är han snygg, vilket stör mig oerhört. När han går och tar kaffe, så följer jag efter. ”Finns det ingen riktig mjölk?”, frågar han. ”Tar man den här havreskiten så börjar man väl gnägga!” Jag tänker, men säger inget om att om alla hade varit vegetarianer, så hade coronaviruset aldrig spridit sig. Den där mannen i Kina hade aldrig sörplat i sig fladdermussoppan och Göteborgsvarvet hade kunnat äga rum den 16 maj som planerat. Jag tänker på de olika världar vi tycks befinna oss i. Där jag mestadels är, där är de flesta vegetarianer och handlar second hand och jobbar med människor, som det heter. Där han är råder det motsatta. Det är män som jobbar traditionellt manligt, grillar kött och handlar på Dressman. Jag tycker mig vara den bättre människan, men det är jag som är singel, tvivlande och blyg. 

Men sen är kaffepausen slut, vi bänkar oss och dagordningen lyser i svart mot skärmens vita duk.  Sverigedemokraten begär ordet: ”Vi i SD yrkar avslag på förslaget om att Malmös skolor ska öka andelen vegetarisk mat. Och förresten innebär en ökad andel vegetarisk mat att regnskogen huggs ner”. Jag begär replik och ger tillbaks. ”Ungefär 75 procent av all soja används som djurfoder”, påstår jag sturskt utan att egentligen riktigt ha koll. ”Men om SD så jävla gärna vill servera kött, så föreslår jag att vi bara köper kött från slakthus med glasväggar. Det är viktigt att synliggöra saker”, fortsätter min röst att mässa ännu trosvissare. Det blir votering och förslaget som jag stöder vinner. Jag mumlar något om att klimatet och djuren hälsar och tackar. Sverigedemokraten flinar och ser åt mitt håll, som om han vet att han en vacker dag kommer att kunna täppa till käften på mig permanent. Helt plötsligt är han inte ens snygg längre, utan en platt kliché, som en annons för ett billigt schampoo. Ändå är det jag som har ångest. Jag som vet att jag har rätt. Eller i alla fall är ganska säker.