Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
31 mars 2017
Och så måste vi fostra våra söner.
28 mars 2017
De kommer alltid att ha fel
Senast i fullmäktige så satt vi gröna ett bord från SD i fikapausen. Vi har inga fasta platser, men ofta sitter man partivis och passar på att snacka lite om ärendena som kommer. Ibland minglar vi förstås lite med folk från S eller Fi, men rasisterna sitter alltid för sig själva, lite eljest som den sekt de är. Äldre och medelålders män och bara en kvinna som heter Lisbeth och som ofta går upp och argumenterar mot genuspedagik och barns rätt att få höra sitt modersmål i förskolan. En gång skämtade hon till det och kommenterade min manlighet under jubel från polarna. Jag ser hur se sitter där och dricker sitt kaffe och äter mackor och förundras över hur man kan ägna sitt engagemang i samhället åt att försöka hindra människor från hitta en fristad i Sverige och sen om folk ändå lyckas ta sig hit, vilja stöpa dem i en form. Det är också obegripligt varför de till varje pris vill låsa in barn i kön och roller. Återigen: hur kan man välja att kandidera i val för att några andra inte ska få blomma.
Männen och kvinnan vid rasistbordet verkar inte särdeles lyckliga eller lyckade. Tvärtom, det vilar något tragiskt över dem. De är till förvillelse lika varandra i stil och tal och jag undrar lite stillsamt hur roligt de tror att Malmö skulle vara om alla såg ut som dem.
Så ringer klockan och pausen är slut. Dags för herrarna och damen vid bordet bredvid att trycka in sig på talarlistan och brinnande av ironier, hat gå till angrepp på svaga och minoriteter. En av dem föreslog till och med i en intervju att man skulle sätta in militär när det blev bråk i Rosengård. Nu sägs de växa, men det spelar ingen roll om de så får 95 procent av rösterna. De kommer alltid att ha fel.
26 mars 2017
Hoppas de kommer hem säkert
Sitter och väntar på minstebrors hemkomst, surfar och försöker läsa i en ganska krånglig tysk bok. Skriver på mitt eget bokprojekt, men är mest trött. Klockan är 01.47. Så tar det i dörren och han är hemma. 16 år gammal, långt från alla anekdotiska bloggposter jag lagt upp om honom, långt från spännande samtal i hissar, på caféer och på IKEA. Nu är det knapphändig information om festen i Vellinge och så envisas jag med att lukta på honom. Så här mitt i natten gör han sig också en chai latte, som ingenting. Jag dricker inte ens det mitt på dagen. Varmvatten blandat med mjölk och så pepparkakskryddor. Usch, fan.
Det där med att fostra och skydda sina barn behöver inte vara så krångligt. Man visar att man finns där och man sätter gränser. "Ingen alkohol", säger jag och han nickar, men kanske lurar han mig någon gång, det skulle inte förvåna.
Att alkohol är det drog som skadar flest kommer lite i skymundan i debatten. Alla hatar knark och och förbjuder rökning inomhus, men ett glas vin ska alla få unna sig. Att dricka alkohol är normalt, är norm. Det är vi som avvisar alla droger som får motivera våra val. När jag står i kommunfullmäktige och säger att den som önskar mer trygghet i stan kanske inte bara skulle önska fler kameror, poliser och hårdare straff, utan också restriktioner mot alkohol, så sänker sig tystnaden i lokalen. Att ifrågasätta deras alkohol är som att att ta nappen från en treåring, som inte behöver den som tröst, utan bara har den som gammal vana. Men jag står på mig, för det går inte att ljuga bort att de flesta våldsbrott är alkoholrelaterade. Man gör konstiga saker på fyllan, det är själva poängen med att dricka. Även trevliga saker man aldrig skulle gjort annars, vill jag minnas.
Så han får komma fram och jag luktar på honom. Ingen alkohol vad jag märker, däremot tobak. Sen går han upp och lägger sig. En folkvagn och den sista eller första bussen kör förbi på gatan. Ett par bråkar om något utanför Shwarma X. Hoppas de kommer hem säkert.
24 mars 2017
Två öron och en mun
Jag försökte säga något igår i kommunfullmäktige om att vi människor har två öron och en mun och att det troligtvis är guds sätt att tala om för oss att vi behöver lyssna dubbelt så mycket som vi själva pratar. Vi kan inte bara vänta ut föregående talare för att sen få tillfälle att lägga ut texten, utan själva vitsen med att föra debatt eller samtal är att lära sig något så att man blir lite klokare. Själv är jag max halvbra på det, lika så gott att medge det. Jag blir ofta väldigt entusiastisk när jag pratar med någon. Det kan ställa till det. Jag avbryter gärna och min kollega säger: "Men lyssna!", lite lagom irriterat. Som snubbe är man fostrad att uppvakta, tuppfäkta och göra reklam för sig. Men gillar man själv folk som maler på som en dålig standuppare eller är det roligare med någon som lyssnar? Du vet själv svaret.
Men varning för falska lyssnare. Bara för några dagar sedan satt jag också på ett möte i ett dåligt inrett rum med några som lovat lyssna på mig och som sa att de gjorde det. Men när jag ansträngt mig och verkligen förklarat pedagogiskt, så var det som om jag aldrig yttrat något. Det var bortkastad tid för alla inblandade. Lite som om jag suttit där ensam och talat med den kala väggen. Lite som i kommunfullmäktige igår. Ett tips är att faktiskt visa att du lyssnar och att det som sägs påverkar dig. Du vet inte allt och de mest otippade kan lära dig saker.
Det som skiljer oss människor från andra djur är vår fantastiska förmåga att föra dialog och att samarbeta.
22 mars 2017
Män utan böcker
21 mars 2017
Kan nån förstå hur tiden går? #mellanbror19
19 mars 2017
Göra färdigt
Sara och jag sitter i soffan och pratar om allt möjligt. En lång stund har vi varit tysta, under promenaden från biografen där vi såg Sameblod, som var en sån där film som hugger i hjärtat och lämnar bestående ärr, men nu är snacket igång igen. Sara spotifyar hej vilt och jag skriver några rader i ett av de två bokprojekteten. Sen säger Sara något om att vi måste få klart vår gemensamma bok, för tänk om jag dör i morgon. Hon kan vara så där dramatisk ibland, för det är inte så troligt att hon dör just på sin födelsedag.
Men hon har rätt i att man måste göra färdigt saker och det är en av mina sämsta grenar. Livet är fullt av lösa trådar om man har en brainstormsjäl, men några av dem måste man knyta ihop för att få saker gjorda, för att stämpla in ett avtryck i världen. Det är så lätt att livet bara passerar och det är bättre att några drömmar krossas om det innebär att andra förverkligas än att alla drömmar bleknar och du blir en skugga som till sist ingen minns.
15 mars 2017
Löptur längs Medelhavets strand
Förra året vid den här tiden sprang jag längs Medelhavets strand, ser jag bland de minnen som dyker upp i flödet. Solen gick upp över ett blankt hav, det doftade färskt bröd och nyfångad fisk och knattret från mopeder och stegen från andra morgonlöpare följde mig genom Cannes.
Det kommer en del privilegier med politiska uppdrag, det är löjligt att förneka det. Även om jag troligen skulle tjänat mer på ett redigt extraknäck, så är det ändå så. Själv tackar jag nej till det mesta av resor och seminarier och håller mitt hjärta så rent det går. Och om drygt ett år kan allt vad politik innebär vara över för min del, för så fungerar det. Det media älskar att lyfta fram mer än något annat är verkliga eller inbillade skandaler. Att någon dragit fel kort på ICA eller som nu senast, köpt mat för SJ-priopoäng. Det är löjligt och småaktigt. Om folk nu tror att politikerlivet är ett enda vindrickande, Tobleroneätande eller kryllar av löpturer längs Medelhavet, så förstår jag inte varför köerna till att ta uppdrag inte är längre. Och vore jag i media, så skulle jag fokusera på besluten och deras konsekvenser, snarare än småsaker. Men media är kommersiella aktörer med god näsa för vad som är intressant för människor. Och att vädja till missunnsamhet och avundsjuka är lättvunna klick. Och istället för att fundera över sina liv och ta tag i dem så vänder man sig i avsky mot andras.
11 mars 2017
Går aldrig med mobbarna
För exakt ett år sen skrev jag en bloggpost som handlade om trafik och klass. Den var starkt kritisk mot framför allt mitt eget parti och av det skälet tvekade jag en smula inför att lägga upp den. Men jag gjorde ändå det och den lästes, lajkades av några få och delades av någon. Livet gick vidare.
Fyra dagar senare toppade jag Aftonbladet och blev under en timmes tid nerringd av journalister. Och då inte för någon åsikt jag framfört, utan för en misslyckad metafor, en klumpig formulering. Jag fick också en Facebooktråd till min ära. Jag var nere men uppe på fem. Sen tystnade det och de som hetsat struntade både i mig och saken. Men både den som ringde tidningen eller de som deltog i hatfyllda trådar fattade vad jag menat och att en metafor är just ett sätt att bildlikt försöka beskriva något. Inga vuxna normalbegåvade tror något annat. Det får jag bekräftat från tid till annan. En mamma på förskolan sa bara för någon vecka sen hur dumt och fel hetsen mot mig hade varit. Men lockelsen att få sätta dit en som man betraktar som motståndare vägde tyngre, liksom medias klickjakt. Det är ovärdigt. Vi kan inte ha en värld eller politisk verklighet där man hellre kickar en person i huvudet än möter en blick eller tar en saklig debatt, i varje fall vägrar jag att delta i det. Och det jag gör är att i varje läge försöka tolka positivt och alltid i sak. Och jag deltar inte i drev i sociala medier. Jag går aldrig med mobbarna.
08 mars 2017
8 mars
Skriver 8 mars och gör ett kvinnotecken på whiteboarden på jobbet. Det är det minsta jag kan göra. Visa att jag ser och uppmärksammmar dagen. Inte med rosor och tårta som i Ryssland, utan som den kampdag det borde vara. Sen kommer en kollega och säger att det är löjligt med en kvinnodag. Jag tar inte diskussionen, men tycker ändå att det är en bra sak med dagar för att uppmärksamma sådant som behöver ändras på. Fortfarande är det så att du i hög grad bedöms efter det du har mellan benen snarare än det du har innanför pannan eller i ditt hjärta och det är dumt, om man nu alls ska bedömas. Föräldrar på jobbet som kanske är 20 år yngre upprepar samma mönster som farmor och farfar och det är trist och begränsande. Pappor tar inte ut mer än minmal föräldraledighet av diverse märkliga anledningar och kvinnor som satsar på sin karriär skuldbeläggs fortfarande, trots att de oftast är två föräldrar minst som kan dela. Flickor på jobbet befordras till hjälpfröknar och pärlar, medan killarna far runt och är superhjältar. Tjejerna drömmer om att bli prinsessor, istället för att bli statsministrar, men så har ju Sverige aldrig haft någon kvinnlig statsminister heller. En sketen kvinnodag ändrar förstås inget ensamt. Men små saker och steg förändrar bit för bit. Fast så jävla långsamt.
07 mars 2017
För enkel för att jag ska förstå den
Ja, jag vet att lyckan är för enkel för att jag ska förstå den. Det får jag acceptera. Jag ser ju fåglarna landa i träden och på marken och vi går och hänger upp fågelmat som ser ut som falaflar i nät så att fåglarna härdar ut hela mars. En kollega kommer förbi och säger att hon läst att man inte ska hänga upp fågelmat. Det är visst något med balansen som rubbas, lite som att man slutar jaga om man får allt gratis. Analysera det.
Min dag börjar med inre röra, med frustration. Hur bra det än blir så är det aldrig bra nog. Hur meningsfullt livet än är, så önskar jag alltid mer. Jag kräver, livet levererar och då höjer jag genast ribban. Det är som när ungarna hade utvecklingssamtal i skolan och även om de nådde alla mål så skulle man hitta något som inte var bra nog, något som kunde bli bättre. Vi är fostrade in i otacksamhet och missnöje.
Bäst mår jag när jag skriver, när jag pratar med folk, när jag springer, när jag reser, när de ungarna är hemma och man har en stund tillsammans och är i takt med världen och alla runt mig. Sämst är det när jag tänker efter för mycket. Då försvinner fågeln från mitt synfält.
05 mars 2017
Så lite hipster är jag
Så här lite hipster är jag: när jag hörde att det öppnat en pokérestaurang här i Malmö, så trodde jag att det hade med pokemon att göra. Finns det pokéstop så kan det väl finnas restauranger på temat, tänkte jag. Men poké är en hawaiiansk maträtt och väldigt gott visade det sig vara också. Pokérestaurangen ligger i foodcourten i Mitt Möllan. Vet ni inte vad Mitt Möllan är, så är det inte så konstigt, få hittar till denna galleriagång i det nästan legendariskt fula kvarteret mellan Claesgatan och Bangatan. Gallerior strider helt mot Möllans idé, Möllan är gator och torget och uteserveringar och högt och lågt blandat.
Foodcourten var dock full när vi kom dit, förutom poké så fanns det goda mackor, dyrpizzor och lokalproducerad glass att köpa. Inte så många i trängseln såg ut att heta Ahmed eller Muhammed, men desto fler hade långa skägg och mössor på inomhus. Av männen alltså, för här som överallt är det patriarkat, så allt definieras av och runt män, bortsett från skuld och skam, förstås.
Jag hade hatt, för det har jag på helgerna så här års. Skägg har jag året om. Att folk annars klär ner sig när de går ut är ett solklart tecken på att de skäms för sin klasstillhörighet. En arbetare har jobbarkläder på jobbet, men kostym eller klänning på fest. För den kulturella medelklassen verkar det vara tvärtom.
Det jag skrivit förr om att sakna fast tillhörighet i en grupp kan man vända till något positivt. Man kan göra vad fan som helst, för man behöver inte gruppens godkännande, det räcker med samvete och en spegel.
04 mars 2017
Död åt alla sockerpolicies
Nio semlor har det hunnit bli i år för min del, men nu är det troligen slut. Om jag fikar på stan i helgen, så blir det troligen någon annan bakelse, allra helst en Budapest, för de är godast av alla. Ja, jag äter saker med socker i. Läsk har jag nästan helt fasat ut, men choklad och bakelser, oh yes. Det kräver sina löprundor, men eftersom löprundorna ändå har en mindfulnesseffekt på mig så är det ingen uppoffring, tvärtom. Jag springer där och stärker min benstomme och bränner fett och en fågel lyfter från mitt hjärta och tankarna klarnar och blir stringentare än någonsin.
På jobbet däremot, har vi en sockerpolicy. Sägs det, för när jag ber att få se den så mumlas det om att det är ett gammalt beslut om att använda så lite socker som möjligt. Ingen jag känner skulle å andra sidan föreslå en ohämmad användning av socker, så det slår in öppna dörrar. Det är helt enkelt inte gott och festligt om man äter godis morgon, middag och kväll. Men någon gång då och då. Varför inte? Och när fredagen kommer på jobbet så vankas det ändå oboy och sockrat bröd. Det är bara glass och kakor som är haram. Så konsekvent var det. Och när chefen jämför socker med alkohol, så visar det hur random och ovetenskaplig sockertjafset är. Ingen slår sin fru eller kör av vägen efter att ha ätit bakelser. Det är lika töntigt och fel att påstå det som att kaffe är en drog, vilket jag får höra ibland. Jag har aldrig hamnat i fel säng efter att ha druckit kaffe. Det snacket håller inte. Socker riskerar att ge dig hål i tänderna och övervikt. Det är alles och gillar du bakelser och glass så får du se till att röra dig och borsta tänderna som kompensation. Det räcker. Död åt alla sockerpolicies.