31 mars 2017

Och så måste vi fostra våra söner.

Så hör vi sirener igen, som så många gånger förr. Här i stan där träden växer till himlen, som Nisse Hellberg sjunger, samme Nisse som inspirerade mig att ge min yngste det kanske mest malmöitiska av mellannamn: Wilmer. Men det det är svårt att piska upp den där där entusiasmen över stan och sakernas tillstånd när människor skjuts och när man bara något kvarter härifrån hittade en laddad handgranat. För bara några år sen hade det kunnat vara min yngste med kompisar som var ute och lekte och såg något intressant ligga där. Jag sitter sjuk i min soffa och kollar som så ofta ner på gatan. Det händer mer än man tror på Bergsgatan, denna genomfartsled och fyrfiliga pulsåder. Där kommer några tjommar i en svindyr Audi och där försöker en tant med en hund ta sig över gatan med livet i behåll. Det är snubbarnas värld här. Lika normaliserat som det blivit att man gör upp fysiskt om allt från skitsaker som svartsjuka, politiska motsättningar och knarkaffärer, lika självklart är det fortfarande att snubbar i bilar får ta sig mer plats än tanter med hundar. De där bilarna som kostar som en mindre bostadsrätt borde inte ens köra här inne i stan. Det är 40-gräns, det hade räckt med en EPA-traktor. Innan vi ropar på fler poliser och kameror eller åtminstone samtidigt, så måste fundera på vad det är i maskuliniteten som gör att några av oss har så stort behov av att glänsa i stora bilar eller vifta med vapen, hur man kan vara så lättkränkt. Allt i mansrollen är inte dåligt, det är bra att ta initiativ och att stå upp för sig, bra att vilja ta plats, men en hel del annat har gått fundamentalt snett. Ja, varje ung människa som blir dödad eller skadad är ett nederlag för alla oss som är samhället. Men trygghet byggs inte med kameror eller poliser. Det bygger vi tillsammans genom solidaritet och jämställdhet och såna där mjuka saker som inte låter så tufft och bra i talarstolar och kommentarsfält. Och så måste vi fostra våra söner. Inte minst.

28 mars 2017

De kommer alltid att ha fel

Senast i fullmäktige så satt vi gröna ett bord från SD i fikapausen. Vi har inga fasta platser, men ofta sitter man partivis och passar på att snacka lite om ärendena som kommer. Ibland minglar vi förstås lite med folk från S eller Fi, men rasisterna sitter alltid för sig själva, lite eljest som den sekt de är. Äldre och medelålders män och bara en kvinna som heter Lisbeth och som ofta går upp och argumenterar mot genuspedagik och barns rätt att få höra sitt modersmål i förskolan. En gång skämtade hon till det och kommenterade min manlighet under jubel från polarna. Jag ser hur se sitter där och dricker sitt kaffe och äter mackor och förundras över hur man kan ägna sitt engagemang i samhället åt att försöka hindra människor från hitta en fristad i Sverige och sen om folk ändå lyckas ta sig hit, vilja stöpa dem i en form. Det är också obegripligt varför de till varje pris vill låsa in barn i kön och roller. Återigen: hur kan man välja att kandidera i val för att några andra inte ska få blomma.
Männen och kvinnan vid rasistbordet verkar inte särdeles lyckliga eller lyckade. Tvärtom, det vilar något tragiskt över dem. De är till förvillelse lika varandra i stil och tal och jag undrar lite stillsamt hur roligt de tror att Malmö skulle vara om alla såg ut som dem.
Så ringer klockan och pausen är slut. Dags för herrarna och damen vid bordet bredvid att trycka in sig på talarlistan och brinnande av ironier, hat gå till angrepp på svaga och minoriteter. En av dem föreslog till och med i en intervju att man skulle sätta in militär när det blev bråk i Rosengård. Nu sägs de växa, men det spelar ingen roll om de så får 95 procent av rösterna. De kommer alltid att ha fel.

26 mars 2017

Hoppas de kommer hem säkert

Sitter och väntar på minstebrors hemkomst, surfar och försöker läsa i en ganska krånglig tysk bok. Skriver på mitt eget bokprojekt, men är mest trött. Klockan är 01.47. Så tar det i dörren och han är hemma. 16 år gammal, långt från alla anekdotiska bloggposter jag lagt upp om honom, långt från spännande samtal i hissar, på caféer och på IKEA. Nu är det knapphändig information om festen i Vellinge och så envisas jag med att lukta på honom. Så här mitt i natten gör han sig också en chai latte, som ingenting. Jag dricker inte ens det mitt på dagen. Varmvatten blandat med mjölk och så pepparkakskryddor. Usch, fan.
Det där med att fostra och skydda sina barn behöver inte vara så krångligt. Man visar att man finns där och man sätter gränser. "Ingen alkohol", säger jag och han nickar, men kanske lurar han mig någon gång, det skulle inte förvåna.
Att alkohol är det drog som skadar flest kommer lite i skymundan i debatten. Alla hatar knark och och förbjuder rökning inomhus, men ett glas vin ska alla få unna sig. Att dricka alkohol är normalt, är norm. Det är vi som avvisar alla droger som får motivera våra val. När jag står i kommunfullmäktige och säger att den som önskar mer trygghet i stan kanske inte bara skulle önska fler kameror, poliser och hårdare straff, utan också restriktioner mot alkohol, så sänker sig tystnaden i lokalen. Att ifrågasätta deras alkohol är som att att ta nappen från en treåring, som inte behöver den som tröst, utan bara har den som gammal vana. Men jag står på mig, för det går inte att ljuga bort att de flesta våldsbrott är alkoholrelaterade. Man gör konstiga saker på fyllan, det är själva poängen med att dricka. Även trevliga saker man aldrig skulle gjort annars, vill jag minnas.
Så han får komma fram och jag luktar på honom. Ingen alkohol vad jag märker, däremot tobak. Sen går han upp och lägger sig. En folkvagn och den sista eller första bussen kör förbi på gatan. Ett par bråkar om något utanför Shwarma X. Hoppas de kommer hem säkert.

24 mars 2017

Två öron och en mun

Jag försökte säga något igår i kommunfullmäktige om att vi människor har två öron och en mun och att det troligtvis är guds sätt att tala om för oss att vi behöver lyssna dubbelt så mycket som vi själva pratar. Vi kan inte bara vänta ut föregående talare för att sen få tillfälle att lägga ut texten, utan själva vitsen med att föra debatt eller samtal är att lära sig något så att man blir lite klokare. Själv är jag max halvbra på det, lika så gott att medge det. Jag blir ofta väldigt entusiastisk när jag pratar med någon. Det kan ställa till det. Jag avbryter gärna och min kollega säger: "Men lyssna!", lite lagom irriterat. Som snubbe är man fostrad att uppvakta, tuppfäkta och göra reklam för sig. Men gillar man själv folk som maler på som en dålig standuppare eller är det roligare med någon som lyssnar? Du vet själv svaret.
Men varning för falska lyssnare. Bara för några dagar sedan satt jag också på ett möte i ett dåligt inrett rum med några som lovat lyssna på mig och som sa att de gjorde det. Men när jag ansträngt mig och verkligen förklarat pedagogiskt, så var det som om jag aldrig yttrat något. Det var bortkastad tid för alla inblandade. Lite som om jag suttit där ensam och talat med den kala väggen. Lite som i kommunfullmäktige igår. Ett tips är att faktiskt visa att du lyssnar och att det som sägs påverkar dig. Du vet inte allt och de mest otippade kan lära dig saker.
Det som skiljer oss människor från andra djur är vår fantastiska förmåga att föra dialog och att samarbeta.

22 mars 2017

Män utan böcker

Jag köpte en tröja med tryck till min dotter när jag var i New York senast. Texten löd i svensk översättning: om du går med någon hem och de inte har böcker i hyllan, så knxxxxa dem inte. Det är en hyllning till litteraturen på punkvis. Man kan säkert se det som lite drygt och folk får ta det som de vill. Och jag ska för säkerhets skull säga att det självklart finns andra trevliga kulturyttringar. Film, teater, foto, konst, allt möjligt. Men inget kan ersätta litteraturen, det är nummer ett enligt min mycket bestämda uppfattning. Problemet med att följa uppmaningen på min dotters tröja är däremot ett annat än bara verka dryg. Om man är en straight kvinna så är sannolikheten stor att man inte kan gå hem med någon om man kräver böcker i hyllan, för män läser inte, efter vad det verkar. Och jag begriper inte varför. Varför var litteraturkryssningen som jag just var på ett hav av äldre kvinnor? Var är snubbarna? Ingen verkar veta. Det är för mig en gåta hur man kan klara sig utan skönlitteratur. Mitt liv hade varit ungefär hälften så rikt utan böcker och jag hälften så klok. Det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig genom att läsa böcker. För mig har det framförallt handlat om empati och att stöta mina tankar mot andras erfarenheter och fantasier. Detta väljer de flesta av mina könskamrater bort. Jag kan inte förstå det. Däremot så gissar jag att en värld och ett Sverige med fler läsande män hade varit väldigt mycket roligare och mindre våldsamt. Det som så vackert kallas för destruktiv maskulinitet skulle säkert kunna softas upp om det vore mer poesi och prosa i snubbarnas liv.

21 mars 2017

Kan nån förstå hur tiden går? #mellanbror19

Så fyller han 19, pojken med de allra största bruna ögonen, han som såg världen så intensivt och granskande från första stund. "Ser ni hur han fäster blicken", sa syster Mira från BVC och det såg vi. Man kunde ana från dag ett att han skulle gå sina egna vägar efter att ha observerat noga. Han var ett allvarligt och reflekterande barn i en killvärld där normen stavades vilda lekar. Lika lite som sin far hörde han hemma i grabbighet och yta. Ungarna ser på gott och ont det du gör, snarare än lyssnar på det du säger och mellanbror är inget undantag. Jag älskar honom på ett sätt som han bara kommer att förstå om han själv väljer att bli förälder en dag och istället för att kräva att han ska hedra mig, för det gör han automatiskt bara genom sin existens, så funderar jag på hur jag ska kunna hedra honom. Jag gissar, utan att veta, att han kanske ser mig som en liberal avfälling, men jag tror at jag hedrar honom och hans syskon genom att stå upp för något, snarare än att leka kompis och försöka vara till lags. Det var honom jag tänkte på när jag mailade min chef efter en orättvis lönesättning, det var honom jag tänkte på när jag stod på mig och hävdade att jag definitivt hade rätt, även om jag inte fick rätt. Hans bruna ögon som möter mina. Respekten. Det händer att han vill utmana mig, testa teser och åsikter på mig. Det är välkommet. Jag får försöka att respektera hans bilder och berättelser, utan att för den sakens skull ge avkall på mina. Annars är väl uppfostran färdig nu och han får som i Björn Afzelius sång flyga på sina egna vingar, men jag säger som Lundell: inga löften ikväll mer än ett enda, jag finns hos dig, vad som än skulle hända. Min gissning är dock att han vill klara sig själv.

19 mars 2017

Göra färdigt

Sara och jag sitter i soffan och pratar om allt möjligt. En lång stund har vi varit tysta, under promenaden från biografen där vi såg Sameblod, som var en sån där film som hugger i hjärtat och lämnar bestående ärr, men nu är snacket igång igen. Sara spotifyar hej vilt och jag skriver några rader i ett av de två bokprojekteten. Sen säger Sara något om att vi måste få klart vår gemensamma bok, för tänk om jag dör i morgon. Hon kan vara så där dramatisk ibland, för det är inte så troligt att hon dör just på sin födelsedag.
Men hon har rätt i att man måste göra färdigt saker och det är en av mina sämsta grenar. Livet är fullt av lösa trådar om man har en brainstormsjäl, men några av dem måste man knyta ihop för att få saker gjorda, för att stämpla in ett avtryck i världen. Det är så lätt att livet bara passerar och det är bättre att några drömmar krossas om det innebär att andra förverkligas än att alla drömmar bleknar och du blir en skugga som till sist ingen minns.

15 mars 2017

Löptur längs Medelhavets strand

Förra året vid den här tiden sprang jag längs Medelhavets strand, ser jag bland de minnen som dyker upp i flödet. Solen gick upp över ett blankt hav, det doftade färskt bröd och nyfångad fisk och knattret från mopeder och stegen från andra morgonlöpare följde mig genom Cannes.
Det kommer en del privilegier med politiska uppdrag, det är löjligt att förneka det. Även om jag troligen skulle tjänat mer på ett redigt extraknäck, så är det ändå så. Själv tackar jag nej till det mesta av resor och seminarier och håller mitt hjärta så rent det går. Och om drygt ett år kan allt vad politik innebär vara över för min del, för så fungerar det. Det media älskar att lyfta fram mer än något annat är verkliga eller inbillade skandaler. Att någon dragit fel kort på ICA eller som nu senast, köpt mat för SJ-priopoäng. Det är löjligt och småaktigt. Om folk nu tror att politikerlivet är ett enda vindrickande, Tobleroneätande eller kryllar av löpturer längs Medelhavet, så förstår jag inte varför köerna till att ta uppdrag inte är längre. Och vore jag i media, så skulle jag fokusera på besluten och deras konsekvenser, snarare än småsaker. Men media är kommersiella aktörer med god näsa för vad som är intressant för människor. Och att vädja till missunnsamhet och avundsjuka är lättvunna klick. Och istället för att fundera över sina liv och ta tag i dem så vänder man sig i avsky mot andras.

11 mars 2017

Går aldrig med mobbarna

För exakt ett år sen skrev jag en bloggpost som handlade om trafik och klass. Den var starkt kritisk mot framför allt mitt eget parti och av det skälet tvekade jag en smula inför att lägga upp den. Men jag gjorde ändå det och den lästes, lajkades av några få och delades av någon. Livet gick vidare.
Fyra dagar senare toppade jag Aftonbladet och blev under en timmes tid nerringd av journalister. Och då inte för någon åsikt jag framfört, utan för en misslyckad metafor, en klumpig formulering. Jag fick också en Facebooktråd till min ära. Jag var nere men uppe på fem. Sen tystnade det och de som hetsat struntade både i mig och saken. Men både den som ringde tidningen eller de som deltog i hatfyllda trådar fattade vad jag menat och att en metafor är just ett sätt att bildlikt försöka beskriva något. Inga vuxna normalbegåvade tror något annat. Det får jag bekräftat från tid till annan. En mamma på förskolan sa bara för någon vecka sen hur dumt och fel hetsen mot mig hade varit. Men lockelsen att få sätta dit en som man betraktar som motståndare vägde tyngre, liksom medias klickjakt. Det är ovärdigt. Vi kan inte ha en värld eller politisk verklighet där man hellre kickar en person i huvudet än möter en blick eller tar en saklig debatt, i varje fall vägrar jag att delta i det. Och det jag gör är att i varje läge försöka tolka positivt och alltid i sak. Och jag deltar inte i drev i sociala medier. Jag går aldrig med mobbarna.

08 mars 2017

8 mars

Skriver 8 mars och gör ett kvinnotecken på whiteboarden på jobbet. Det är det minsta jag kan göra. Visa att jag ser och uppmärksammmar dagen. Inte med rosor och tårta som i Ryssland, utan som den kampdag det borde vara. Sen kommer en kollega och säger att det är löjligt med en kvinnodag. Jag tar inte diskussionen, men tycker ändå att det är en bra sak med dagar för att uppmärksamma sådant som behöver ändras på. Fortfarande är det så att du i hög grad bedöms efter det du har mellan benen snarare än det du har innanför pannan eller i ditt hjärta och det är dumt, om man nu alls ska bedömas. Föräldrar på jobbet som kanske är 20 år yngre upprepar samma mönster som farmor och farfar och det är trist och begränsande. Pappor tar inte ut mer än minmal föräldraledighet av diverse märkliga anledningar och kvinnor som satsar på sin karriär skuldbeläggs fortfarande, trots att de oftast är två föräldrar minst som kan dela. Flickor på jobbet befordras till hjälpfröknar och pärlar, medan killarna far runt och är superhjältar. Tjejerna drömmer om att bli prinsessor, istället för att bli statsministrar, men så har ju Sverige aldrig haft någon kvinnlig statsminister heller. En sketen kvinnodag ändrar förstås inget ensamt. Men små saker och steg förändrar bit för bit. Fast så jävla långsamt.

07 mars 2017

För enkel för att jag ska förstå den

Ja, jag vet att lyckan är för enkel för att jag ska förstå den. Det får jag acceptera. Jag ser ju fåglarna landa i träden och på marken och vi går och hänger upp fågelmat som ser ut som falaflar i nät så att fåglarna härdar ut hela mars. En kollega kommer förbi och säger att hon läst att man inte ska hänga upp fågelmat. Det är visst något med balansen som rubbas, lite som att man slutar jaga om man får allt gratis. Analysera det.
Min dag börjar med inre röra, med frustration. Hur bra det än blir så är det aldrig bra nog. Hur meningsfullt livet än är, så önskar jag alltid mer. Jag kräver, livet levererar och då höjer jag genast ribban. Det är som när ungarna hade utvecklingssamtal i skolan och även om de nådde alla mål så skulle man hitta något som inte var bra nog, något som kunde bli bättre. Vi är fostrade in i otacksamhet och missnöje.
Bäst mår jag när jag skriver, när jag pratar med folk, när jag springer, när jag reser, när de ungarna är hemma och man har en stund tillsammans och är i takt med världen och alla runt mig. Sämst är det när jag tänker efter för mycket. Då försvinner fågeln från mitt synfält.

05 mars 2017

Så lite hipster är jag

Så här lite hipster är jag: när jag hörde att det öppnat en pokérestaurang här i Malmö, så trodde jag att det hade med pokemon att göra. Finns det pokéstop så kan det väl finnas restauranger på temat, tänkte jag. Men poké är en hawaiiansk maträtt och väldigt gott visade det sig vara också. Pokérestaurangen ligger i foodcourten i Mitt Möllan. Vet ni inte vad Mitt Möllan är, så är det inte så konstigt, få hittar till denna galleriagång i det nästan legendariskt fula kvarteret mellan Claesgatan och Bangatan. Gallerior strider helt mot Möllans idé,  Möllan är gator och torget och uteserveringar och högt och lågt blandat.
Foodcourten var dock full när vi kom dit, förutom poké så fanns det goda mackor, dyrpizzor och lokalproducerad glass att köpa. Inte så många i trängseln såg ut att heta Ahmed eller Muhammed, men desto fler hade långa skägg och mössor på inomhus. Av männen alltså, för här som överallt är det patriarkat, så allt definieras av och runt män, bortsett från skuld och skam, förstås.
Jag hade hatt, för det har jag på helgerna så här års. Skägg har jag året om. Att folk annars klär ner sig när de går ut är ett solklart tecken på att de skäms för sin klasstillhörighet. En arbetare har jobbarkläder på jobbet, men kostym eller klänning på fest. För den kulturella medelklassen verkar det vara tvärtom.
Det jag skrivit förr om att sakna fast tillhörighet i en grupp kan man vända till något positivt. Man kan göra vad fan som helst, för man behöver inte gruppens godkännande, det räcker med samvete och en spegel.

04 mars 2017

Död åt alla sockerpolicies

Nio semlor har det hunnit bli i år för min del, men nu är det troligen slut. Om jag fikar på stan i helgen, så blir det troligen någon annan bakelse, allra helst en Budapest, för de är godast av alla. Ja, jag äter saker med socker i. Läsk har jag nästan helt fasat ut, men choklad och bakelser, oh yes. Det kräver sina löprundor, men eftersom löprundorna ändå har en mindfulnesseffekt på mig så är det ingen uppoffring, tvärtom. Jag springer där och stärker min benstomme och bränner fett och en fågel lyfter från mitt hjärta och tankarna klarnar och blir stringentare än någonsin.
På jobbet däremot, har vi en sockerpolicy. Sägs det, för när jag ber att få se den så mumlas det om att det är ett gammalt beslut om att använda så lite socker som möjligt. Ingen jag känner skulle å andra sidan föreslå en ohämmad användning av socker, så det slår in öppna dörrar. Det är helt enkelt inte gott och festligt om man äter godis morgon, middag och kväll. Men någon gång då och då. Varför inte? Och när fredagen kommer på jobbet så vankas det ändå oboy och sockrat bröd. Det är bara glass och kakor som är haram. Så konsekvent var det. Och när chefen jämför socker med alkohol, så visar det hur random och ovetenskaplig sockertjafset är. Ingen slår sin fru eller kör av vägen efter att ha ätit bakelser. Det är lika töntigt och fel att påstå det som att kaffe är en drog, vilket jag får höra ibland. Jag har aldrig hamnat i fel säng efter att ha druckit kaffe. Det snacket håller inte. Socker riskerar att ge dig hål i tänderna och övervikt. Det är alles och gillar du bakelser och glass så får du se till att röra dig och borsta tänderna som kompensation. Det räcker. Död åt alla sockerpolicies.