Living next door to Alice

Hörde från min morsa att exets yngsta nu rest till Frankrike för en kortare eller längre vistelse. Tror hon är nitton år nu. Och jag minns första gången vi sågs. Det var dagen innan hon fyllde fem och hennes pappa hade skickat hem henne till mamma med den direkta uppmaningen att connecta med mammas nya partner, som då var jag. I backspegeln är det skumt på flera plan, men då flöt jag liksom bara med, glad att få vara just den. Men exet, som heter Sara, var så oerhört säker på att jag var den människan hon skulle leva sitt liv med. Mycket tydde på det. Eller i alla fall somligt. Så skulle det inte förbli. Nu bor hon i ett valdistrikt där SD har en större andel av folkets röster än NSDAP hade i Berlin 1932. Hon blir de män hon lever med och 2008 var det jag och det var helt jävla underbart. Nu har det förskjutits från osminkat plinkande till softat arrangerat. Från jam med tvååringar till avslagna ansökningar på CSN. Från treackordslåtar på en förskolegård till pretetiösa youtubevideos. Men that's entertainment, som The Jam sjunger. Jag förändrar världen, vill jag gärna tro. Andra poserar. Ja, det kunde bli Möllan och det kunde bli Svedala. Tro mig, det kostade mig terapitimmar. Jag var inget särskilt, bara en i raden. Det får vara hur det vill med det. Jag gick in i det med öppna ögon. 

Men den där låten. Ja, den handlar om någta andra, jag vet. Men ändå. 

Man i förskolan

Tar bussen på morgonen från Veberöd, efter att ha kramat och vinkat av henne som jag sovit hos. Jag vet vad ni tänker, men vi är vänner, "bara vänner", men det finns inget bara med det. Två människor lika i mycket, mycket mer än ytan ger sken av, samma stjärntecken och bokstäver. Sen sitter jag där i det gula fordonet och stirrar ner i min telefon. Nya människor finns i mitt liv medan andra tycks anmäla sitt utträde ur team Anders. Det är som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Snart ska jag stämpla in på min arbetsplats och kanske ta ner gitarren från hyllan och spela och sjunga med ungarna innan jag går på möte med rektor och är facklig representant. En mamma hälsar glatt utanför grinden och beklagar att hon inte sett mig på ett tag. Hon ler mot mig. Jag är man i förskolan. Det är i allt väsentligt en promenad i parken. Du är aldrig osynlig, aldrig bara en i gänget, men det är jag å andra sidan ingenstans, aldrig någonsin. Att vara man i förskolan är som att vara föräldraledig pappa, du får så mycket gratis, men också det vänjer du dig vid, för det är så privilegier fungerar. Att du bara kan tänka dig att nedlåta dig till att passa barn är så oerhört stort att tacksamheten inte vet några gränser. Ja, en och annan stör sig på dig. I Rosengård var det en och annan som tittade förvånat, men också deras hjärtan vann jag med tiden. Vi män i förskolan åker med på samma patriarkala tåg som alla andra män. No one is innocent, som Sex Pistols sjöng. 

När jag kommer tillbaka från mitt möte med rektor, så ser jag att en av mina kvinnliga kollegor gjort en av de tråkiga arbetsuppgifterna som just idag skulle varit mitt ansvar. Jag tackar och sätter mig på bänken med gitarren. Oh boy, vilket vackert väder det är.

(skriven för tre veckor sedan)

Försonas med solnedgångarna

"Du får inte verka desperat, Anders. Det gillar ingen. Du måste få det att se ut som om du är nöjd med livet". Min vän coachar mig på avstånd. Hon borde veta. Hon är den av mina vänner som har haft flest relationer, den av dem som vet mest om hur det fungerar där ute i den stora världen. Så jag går på dejt, fast jag avskyr det. Jag vill träffa kärleken på biblioteket, på Nobelvägen en eftermiddag i oktober eller i hissen mellan trean och fyran. 

Och nu ska jag få bort solnedgångar på balkonger på Lönngården, vid stranden i Lomma, i Vomb och Möllan en söndagskväll ur sinnet. Nu ska jag titta framåt och radera i minnet som i den där filmen, men vi vet ju tyvärr hur den slutar.

Så jag möter någon utanför stationen i Lund och jag har hopp och min snyggaste hatt och schal för att verka mer femtiosju. Men den jag träffar är som jag, som en kvinnlig version av mig eller så är jag en manlig version av henne och det skulle aldrig fungera, det fattar både hon och jag ganska snabbt. Men kaffe och solsken är ändå terapi för själen och mitt liv är så bra som min vän säger att jag ska framhålla. Jag ser in i ögon som påminner om mina och inte heller nu blir jag kär, men jag försonas med solnedgångarna och det är fint nog.

Håll fast i din goda väg

Jag gjorde ett misstag. När jag blev sviken och bortvald för alkohol och vad det nu var, så skrev jag indignerade bloggposter. De är borta nu. För det är ju som kapten Röd sjunger: håll fast i din goda väg, för där ute finns det gott om ormar. Gå med dem som vill dig väl, även om dina fickor är tomma. Han är fin, kaptenen. Och har helt rätt. Och här sitter jag på bussen från Lund; Johanna, jag och hennes dotter har ätit pizza och druckit champagne för att fira deras flytt till Lund. Och J och jag sitter, står och går och pratar. Precis som jag gjorde igår med min fina Katarina. Mina människor finns, de som ser mig i ögonen, de som kramar mig hårt . Ganska ofta har jag svårt att fatta vad det finns att tycka om hos mig. Anders Törnblad ser sig i spegeln och ser väl okej ut. Men resten av mig, vad fan ska en med det till? Jag får finna mig i att det faktiskt finns de som gillar mig. Så strunta i energitjuvarna, låt inte svekfulla människor göra dig till en loser, när du faktiskt inte är det.

När de går lågt, stå fast. Gör mitzvah, stå fast vid det du har kärt. 

Älskade jävla alkohol (2)

Det är stökigt och roligt på danska värdshus och just idag en skön kontrast till de intensiva konstupplevelsen på Louisiana. Min hjärna tål bara så mycket intryck, sen går popcornmaskinen igång på full volym. Vi lutar oss tillbaka, dricker som danskar, Tuborg Classic, vad annars liksom? 

Men idag är det anständiga mängder och lugn och inte lika uppskruvat som senast. Det funkar väldigt bra. Fast ska jag vara ärlig så drack jag vin igår och ännu ärligare är att berätta att jag tog den sista slatten vitt när jag kom hem för en stund sedan. Det börjar bli lite mycket och ofta. Vi sitter och har det fint, men hör också berusade människor ropa högt om saker de tycker är intressanta och några pratar med oss, det är ingenting, bara struntprat plus lite fotboll och jag tänker: "Är det sån jag blir på fyllan, så vill jag aldrig mer vara berusad". Vill inte tappa min värdighet och min koll på läget.  Fast jag vet ju att jag kommer att bli berusad igen, men nu drar jag ändå i bromsen en smula. Vill inte vingla runt på Knutpunkten och fråga efter vägen till tåget som mannen vi möter nedanför trapporna och inte säga och göra sånt jag inte kan stå för dagen efter. Jag är inte finare än någon om ni nu trodde det. Inte sämre heller. Jag är som alla andra. 

Att utmana sin självbild är svårt. Att inse att alkoholen inte nödvändigtvis gör en till en glad gamäng är jobbigt som fan. I elva år drack jag inte alls. Dit behöver jag kanske inte igen, idag gick det ju bra. Men den älskade jävla alkoholen gör mig ung på nytt. Och jag vill vara vuxen. 

Han som såg mig

Sitter på jobbet med en liten unge framför mig. Små knubbiga fingrar rör vid strängarna på gitarren och hajar till när det faktiskt kommer ett ljud. Och ungens bruna ögon liknar mina, men vi har inget släktskap alls, så vitt jag vet. Men jag speglar mig i dem och madeleinekakan sänks ner i det äckliga lindblomsteet och jag minns och tänker att kan jag vara den som ser den som ingen annan ser, så offrar jag med glädje lyxmenyer och ett liv så all inclusive. Då har jag det jag behöver. För jag minns. Jag kan ta mig dit igen. Ett klassrum i en barack som ingen längre minns, en skolklass som satt som barnen i Peter Tillbergs berömda målning. Och jag vill väl se mig som tjejen som tittade ut genom fönstret, men jag flackade nog mest med blicken och drömde mig bort, om jag inte pratade rakt ut. Och längst fram stod en lärare, en folkskollärare av gammal stam, en rutinerad pedagog. Han visste varför han var i det där rummet. Och han såg mig. Han slängde inte bara ut mig i korridoren eller råskällde inför hela klassen som var det jag var van vid. Han gav mig verktyg. Han ställde krav, men såg också mina talanger och intressen, hur samhällsfrågor, historia och språk var min grej. Och att snacka inför folk. Utan David Ericsson hade jag gått under och jag gick inte under. Sen kom högstadiet och det var mitt livs värsta tid. Men helt kom det inte åt mig. För någon hade sett mig. 

Den där ungen som fingrar lite nyfiket på gitarrens strängar kommer kanske att segla på en räkmacka genom livet, ingen vet. 

Men jag tänker inte chansa. Jag vill vara hens David Ericsson om det behövs. Den som såg hen.

Min viktigaste mission

Jag åker till Lund ibland. Fikar med Johanna, går på dejt med någon lika gränslös som jag eller träffar en vän med en bil och åker ut på landet. Tar en spårvagnstur. Hittills har jag aldrig samlat männen i min familj för att slåss mot en annan familjs manliga medlemmar. Men några gjorde visst det häromdagen. För de flesta av oss är det en helt absurd sak att göra. Men egentligen är det bara en konsekvens av det sjuka manlighetsideal som genomsyrar vårt samhälle. Och även om jag inte slagits sen jag gick på mellanstadiet, så har även jag det i mig. Jag står upp för mig. Drar gränser. Ja, ni fattar. Det kan lätt gå överstyr. 

En av mina viktigaste missioner i livet och jobbet är att få pojkar som ska bli män att sätta ord på känslor och prata om saker och lösa konflikter utan våld eller förtryck. Vi vet att dem vi utser till flickor får höra ett mer rikt och varierat språk, medan våra pojkar mer hör korta kommandon. Flickor får komplimanger för sitt utseende och pojkar för vad de åstadkommer. Och så fortsätter det och om någon säger att det är biologi, så svarar jag att cancer också är biologi och det försöker vi ju bota. Och nyckeln finns hos pojkarna. Det är de (vi) som växer upp och riskerar att bli människor som slåss på uteserveringar eller begår sexuella övergrepp. Så därför sitter jag och kollegan och planerar för ett projekt där Kanin och Igelkott ska hjälpa ungar att prata, samarbeta och därmed förändra världen.

Och längst där inne är himlen röd

Hon som brukar vara min förtrogna, men också en av få auktoriteter, säger till mig att det här är du ensam i, Anders. Det kan jag förstå. Mina turer fram och tillbaka tröttar ut henne och alla andra. Hon är kort mot mig fortsättningsvis och återigen: jag fattar.

September, varför kan du inte vara lite snäll mot mig, gud varför är det så rörigt alltihop?

Pratar med min kära, men det kan ju inte vara vi just nu, det är för mycket som står i vägen, för mycket annat på agendan, men någonstans, någon gång hoppas jag, men det är långt dit, långt mellan längtan och lycka. Min förbannelse är min öppenhet och hudlöshet, att jag inte kan ljuga eller anta en internetpersona och säger det som faller mig in. Tyvärr kan jag inte annat än att leva i sanning. S säger att alla vet allt om mig och det är bra, för de som ska gå eller hänga med mig ska göra det med mig och inte med någon filtrerad cirkusapa som liknar mig lite ytligt. Tål du inte min ångest, så kan du inte heller få mina roliga impulser. När vi ändå har det ämnet uppe så kan jag inte ens bli sårad när den som var min passion och mitt hopp från hägg till kräftpremiär reducerar mig till en i raden i sin berättelse. Vi vet båda att du aldrig kan ljuga för gud eller dig själv, oavsett vilken crowdpleaser du gör dig till i offentligheten. Däremot vet vi vad kassa anknytningsmönster gör med oss. Ofta inte förrän skadan är skedd, but still. 

Jag bär på ett hopp om att hamna rätt och sommarens stora seger är att jag faktiskt vet vad jag vill ha. Med det kan jag lugnt zooma ut och drömma sött. Och längst där inne är himlen röd. Säger någon nåt annat, så ljuger de.

40 år, men inte vuxen än. #mp

Jag hittar en bild som någon skickat. Niklas Henriksson fångade mig, Ullis, Yngve, Ulf på Miljöpartiets kongress i Hudiksvall 1993. Vi var medlemmar i ett parti som precis blivit tweenie, men som två år tidigare åkt ur riksdagen helt välförtjänt efter tre år av kaos. Personligen och privat befann jag mig i den situationen att jag låg i skilsmässa och hade träffat en rebound, samtidigt som en kongress var en kongress, om ni fattar.

Politiskt var jag ett under av redlighet och vi var ett gäng som försökte reda i kaospartiet och redan 1994 var partiet tillbaks i riksdagen. Vi hade gjort ett bra jobb med att rensa ut de värsta dumheterna och främst bland de främsta då var Birger Schlaug. Jag andades ut, lämnade riksorganisationen och började samma process i Malmö. Två val i rad toppade jag kommunfullmäktigelistan och fick lite styr lokalt. Av oss på bilden är troligen bara Ulf kvar i partiet. Vi andra har dragit. Och tiden har ätit och druckit och tweenien har blivit en 40-åring, blek och härjad, med kråksparkar runt ögonen och de första gråa hårstråna tydligt synliga i luggen.

Kortet vi på nittiotalet kunde dra var: ung och radikal. Det förlät mycket. Nu funkar inte det. Nu behöver det svenska gröna partiet bli vuxet. Avskaffa det infantila språkrörssystemet, välja en snygg och smart människa i kostym eller dräkt som säger de radikala saker som behövs. Sluta med det enfaldiga rotationssystemet som gör att så fort någon lärt sig något, så ska de sluta. 

Jag går på stan med min vän och undrar varför jag ens bryr mig. Sedan en tid är jag socialdemokrat. Jag är hemma i rörelsen. Hon, som är från ett helt annat ställe, skakar på huvudet. Vi lägger ner politiken för en stund och kollar konst och äter ramen och chokladkaka i tur och ordning.

Det är en solig dag i Malmö. 

Allt blir bättre då.

Mitt hopp om det svenska gröna partiet är svagt. Men ni behöver inte lyssna på mig. 

Ni gör antagligen inte det. 

Men vid 40 så ska en ha en substans, en ryggrad, lugna andetag och lärt sig av sina erfarenheter. Tyvärr ser jag inte det hos Miljöpartiet de gröna. Men det kan vara jag som har fel.