16 juni 2018

Men inte utan en etta i stan

Jag tar mig ut ur lägenheten en stund, efter två fotbollsmatcher och läsning och dessutom har jag klippt mig och sprungit en runda. Men ut går jag, för det är ju normen sen gammalt. Sitt inte inne en hel dag. Jag tänker på några ord som en vän sa till mig bara härom dagen. "Jag kan se dig ta med morgonkaffet ut på altanen och titta ut över naturen". Jag sa inte emot. Det var en syn som jag själv kunde se framför mig. Sittandes där med den heta svarta drycken och se rådjur komma skuttandes och känna doften av nyslaget hö.
Jag som till och med på dejtingsidor och i politikerpresentationer beskrivit mig som en Möllanbo ut i fingerspetsarna. Det är vad jag velat vara. Detta med identitet är så viktigt för oss. Vi vill vara en del av något, men samtidigt ha en egenart som någon beundrar oss för. Så som jag var Saras man och en del av en stjärnfamilj, så som jag är ledamot av kommunfullmäktige och vad det nu är. Mycket av det jag sa mig vara försvann eller är på väg att försvinna och jag sjöng All things must pass hela januari, detta som George Harrison insåg redan vid 25. Vi mognar olika snabbt.
Jag går vidare i kvarteret. I folkets park firas det Eid  med musik och mat och besvikna latinos med Argentinas landslagströja på sig hänger med huvudet.
Vidare genom hipsterkvarteren, där jag kan gå mer ostört, särskilt nu när sommarlovet är här och hipstrarna börjat lajva charterturister och har lämnat persiennerna nerdragna.
Jag funderar på om jag verkligen hade kunnat leva i en byhåla där man skjuter inbrottstjuvar med hagelgevär och röstar på rasisterna. Hade jag hittat en plats där. Det låter svårt. Jag är ju inte den som tar seden dit jag kommer heller, utan står för det jag står för oavsett sällskap, också det en del av min identitet. Ja, kanske kunde jag testa det där. Men inte utan en etta i stan att fly till vid behov

10 juni 2018

Och radion spelar Tomorrow is a long time

Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.

08 juni 2018

Jag är inte rädd

Det har varit ännu en het dag och gården på jobbet är som en öken, gräsmattorna har gulnat och det är bara en väldigt svag vind som far genom trädens kronor. Barnen leker och vi vuxna går in i leken, undervisar och serverar vatten åt tacksamma torra strupar. Jag tänker att måtte de inte växa upp till svin som förnedrar serveringspersonal eller sitter på nätet och hotar eller hatar. Kan jag göra en skillnad, så ska jag. Det handlar antagligen om att ge barnen en inre trygghet, för de som hotar hatar och förnedrar kan mycket väl vara välsedda och välutbildade, så utbildning är det inte frågan om. Kanske är jag naiv, men någon liten skillnad för någon kanske jag ändå gör.
Det jag skriver här eller lägger upp på nätet granskas. Några av er som läser här gör det inte av kärlek eller beundran, utan för att hitta fel. Internet glömmer aldrig och allt tolkas bokstavligt av dem som vill åt mig av politiska eller andra skäl. Hoten är till och med klart uttalade i något fall. Men jag är inte rädd. Inte för någon eller något. Så mycket värre än vad som varit kan det inte bli. Jag har redan stått på löpet på Aftonbladet, har redan bestämt mig för att avgå och på eget privata planet mist nära anhöriga och kraschat relationer. Det skulle väl vara fysiska skador då, men det oroar mig egentligen inte så mycket. Ni kan samlas i drev eller gå en och en, men jag kommer fortsätta att stå upp för saker, fortsätta att problematisera och påpeka. Och försöka leda barn till att vare sig bli förövare eller offer.
Jag är inte rädd.

Edit: några som till exempel spridit att det skulle vara synd om de barn som jag jobbar med, på grund av mina åsikter eller som mailledes tillskriver mig olika epitet blir förorättade och blockar mig när jag ifrågasätter deras utsagor. Detta med att stå för sina ord. Så svårt det kan vara. 

02 juni 2018

Sionist i solhatt

Jag går genom stan med minstebror, som jag envisas med att kalla honom i bloggen, det är den andra juni och jag tänker på en gammal kärlek som fyllde år just på det datumet. Vi träffades bara under en mycket kort period, sen försvann vi från varandra. Undrar om hon inte gick med i någon slags sekt, hon var liksom den typen, sökande, men inte så nogräknad, naiv på ett charmigt sätt, men öppen för manipulation, skulle jag gissa. Jag är en sionist i solhatt idag, tröjan med text på hebreiska fick jag av Sara en jul, hon fattade nog aldrig vilken dynamit judiska eller israeliska symboler är i den här stan. En kan få spö för mindre saker än så. Just för att det är så starkt och provocerande så ska jag gå i Tel Aviv-avdelningen i pridetåget nästa söndag. Det är min plikt. Jag ska svinga en israelisk flagga fram och åter.
Solhatten som jag bär är en Panamahatt, en feodora brisa. Den skyddar bra. Jag är svag för hattar. En gång så skrev jag något ilsket här i bloggen om hattar, jag var helt borta i svartsjuka och sorg över någon som valt någon annan före mig och det fanns någon koppling till hattar som jag inte längre minns. Svartsjuka gör konstiga saker med en. Tur jag inte lider av det så ofta. Nu går jag med min provokativa tröja och min svala hatt på Malmös gator. Det dallrar i luften av värme. Vid Triangeln skiljs jag och sonen åt och jag går vidare ensam, som så ofta nuförtiden. En kvinna med mörka ögon nickar åt mig och en koltrast sjunger vackert från kronan på en bok.

01 juni 2018

Tro på det vi trodde på, trots allt.

Jag står i kön till mackorna och påläggen i kaffepausen under kommunfullmäktiges sammanträde. Jag och en av stadens allra mest namnkunniga politiker skämtar om att några andra politikerkollegor, som dessutom är presidialer i samma nämnd klätt sig exakt likadant. På väggarna i Knutssalen hänger tung konst, mörka porträtt från en mörkare tid,  men utanför på Stortorget gassar solen, för dagen ackompanjerad av en frisk bris. Den som inte fattar att klimatförändringarna är på allvar fattar ingenting, tänker jag, när jag tittar ut. Jag tänker också att det ett lager under skämtandet om kläder finns en genuin önskan och strävan om att göra den här stan bättre. Inte bara administrera, utan mödosamt skruva och muttra tills ett mål är nåt och då sätter en upp nya. Reformistisk politik är att ha den där moroten ständigt dinglande framför ögonen. Det är inte som med de utopiska ideologierna, för vi kommer aldrig att bli färdiga. Efter fikat står jag och pratar med några fior utanför sessionssalen. Vi bävar inför valet. De kommer inte in i riksdagen och MP kanske åker ut och rasistpartiet ökar, men det värsta är inte det, utan normaliseringen av det onormala, att finansministern kan säga att fattiga barn i förorterna är fattiga därför att det kommit så många invandrare och att det största oppositionspartiet lovar att avskaffa flygskatten och underlätta biltrafiken ännu mer, som om inte 30 grader i maj är signal nog åt dem. Vi kanske låter lite uppgivna för stunden och för min del slår klockan för det sista varvet på den del av det politiska arbetet som är att vara folkvald. Det blir inte bättre av att vulgärt flinande Sverigedemokrater passerar i sina illasittande dressmankostymer. De har medvind nu, rasisterna. Men det kan inte vara för alltid.
För jag är trots ältande och skuldkänslor en optimistisk person. Det är inga dystopier som flimrar genom mitt hjärta när jag tänker efter, det är snarare Monica Zetterlund som sjunger Tage Danielssons ord: tro på det vi trodde på, trots allt.