29 november 2015

Bilden av min mormor

På Facebook dyker det upp en bild på min mormor, ty denna dag den 29 november skulle hon fyllt 107 år. Hon är vacker på bilden, en tjugotalsskönhet och vi ser spår av min dotter och självklart min mamma i henne. Generna går aldrig ur. Hon är mörk som vi. Men om man tror att mormor gick omkring och var vacker hela dagarna, så misstar man sig. Hon var en hårt arbetande kvinna som hade ganska lite tid att vårda sin skönhet. Det var fabriker med buller och smuts och på slutet hemtjänsten som hon i sammanhanget såg som rena semestern. Sen svek hälsan och demensen satte in och hon fick själv utnyttja frukterna av den välfärd hon varit med och slitit ihop. Mormor var ensamstående ogift mamma under en tid då normen skavde på ett sätt som få kan föreställa sig idag. Det ger ju perspektiv på tillvaron och på de krav som framförs, men också insikten att inget är självklart och att inget kommer gratis. Men min mormor var mest snäll. Ingen uttalad kämpe, direkt. Hon läste sina böcker, lyssnade på radion och köpte en halv special till mig på Vågmästarplatsen när jag bad henne om det.

26 november 2015

Världen är sjuk, inte jag

Jag sitter i ett köpcentrum i Hongkong och julsångerna far omkring. Det är spännande här i Kinas fria andrum mot världen. Hela förmiddagen promenerade vi i Kowloon på andra sidan och såg höga hus och parker där män samlades med sina burfåglar kvittrande ikapp med de lågmälda samtalen. Neonskyltarna på fasaderna var släckta och de vackra tecknen berättade om saker jag bara kan ana. Allt är rörelse här och tillbaka till Hongkongön åkte vi med Star ferries och vattnet blänkte grönt och blått inramat av höga hus och bergstoppar. Det går så fort här och människorna är så många och tålmodiga i köer och på andra våningen på spårvagnen som snirklar sig genom trafikkaos och trånga kurvor. Priset jag kom för att hämta ligger förpackat i sin låda och i morgon bär jag det som handbagage genom flygplatsens säkerhetskontroller. Kanske klokare, men den hoppfullhet jag känner inför allt gott vi gör i Malmö inom klimatarbete, mobilitet, alla gröna och täta drömmar vi gör verkstad av drunknar i oron över mental eller fysisk taggtråd, id-kontroller, familjesplittring och talet om omänsklighet som nödvändighet. Jag kommer att älta det här ett tag, sörja att den klippa jag röstade för förra hösten i riksdagsvalet idag känns som grus. Ni kan tro det eller inte, men jag försöker hålla igen överorden. Kanske är det ändå jag som borde lämna in mitt kort, checka ut från politiken. När rasisterna kallade mig landsförrädare och hotade mig till livet, när vänsterfolket märkte ord och hetsade, så var jag trygg i min gröna rörelse, för vi stod samman när det blåste. Nu vet jag inte längre. Kanske är det hjärnspöken, kanske är det jag själv som borde gå i terapi eller be om medicin. Men huvudspåret får ändå vara att inte leta fel hos sig själv när världen och samtiden visar sjukdomssymptom.

25 november 2015

När jag söker de främstas händer finns de inte längre där

Hongkong är hett och snabbt och det luktar nudlar, rökelse och bilavgaser, men det är inte värre än på många andra håll och betydligt bättre än i Shanghai och Beijing. Jag är här för Malmö och hämtar ett fint pris och träffar folk, buissnesmän, diplomater och politiker som jag. När jag har en timme fritt så sätter jag mig på andra våningen i en gammal spårvagn och ser stans myller och all blandning och alla möten som gör livet värt att leva. Och det som gäller här, gäller även i Sverige. Det är samma glada miner och samma hårda ord. Murar har aldrig utvecklat, att inte stå vid sina ord när de behövs som mest har aldrig fostrat karaktärer. Jag dömer ingen i vars skor jag aldrig gått, men när jag söker de främstas händer, så finns de inte längre där.

18 november 2015

We learned more from a three minute record than we ever learned in school

Det var hans första besök på KB. Han gick dit själv och ensam, men sögs upp i det där man sugs upp i när man ser någon act som tar en med nånstans. Han saknade ingen och inget. Jag hämtade honom vid tio. Han var uppfylld av det han sett och hört. Machinegun Kelly, inget jag hört talas om, precis som det ska vara.
Och jag vet att det är utan återvändo, det där, jag vet att det är för livet. Jag skulle kunna fylla bloggen med musikminnen och vad de gjort med mig. We learned more from a three minute record than we ever learned in school. Så är det bara. Ja, det var ju onsdag och egentligen borde han kanske suttit hemma och övat satsdelar eller nåt, borde tagit sig samman och präktigt konstaterat att allt inte kan vara roligt här i världen i Jan Björklunds och David Eberhards fina anda.
I helgen var han på läger och kurs med sitt politiska ungdomsförbund. Också det uppfyllde honom, som hans datorspelande gör. Han är inte passiv, min yngste. Innan han la sig sa han att han inte fick glömma att skicka en video till sin kompis i Norge.
Han är alltså självständig, socialt kompetent, musikintresserad och intresserad av samhällsfrågor. Skolan är då inte lika kul. Han är svårmotiverad, men klarar det ändå med hjälp av hot och tillrättavisningar. Och, ja, jag vet att han är min yngste och att jag älskar honom, men ändå, nåt galet är det. Jag tror på en skola som bryr sig om det som intresserar ungarna, som fostrar glada entreprenörer, snarare än lydiga barn som säger ja och amen. Sonens intressen täcker in alla tänkbara ämnen, vad jag kan förstå, den eld han bär kan vara det som gör skillnad för den här världen. Det är inte jasägare som får världen att röra sig. Om han inte dör av tristess eller disciplineras till tystnad innan dess vill säga. Det är sjukt om skolan står som ett hinder mellan barnen och kunskapen. Låt ungarna syssla med det de vill och led det så ska ni se att alla mål bockas av.

15 november 2015

Kaffe med mjölk och en croissant

Alltid när jag bloggar så är jag någon annanstans i skallen. Det kan vara i Hebron, på promenad med en bosättare som guidar oss och ger sin syn på sakerna eller med förskolebarnen i Beijers park eller på Ebba grön-konsert på Lövgärdets fritidsgård i mars 1982. Nu är jag i Paris, det regnar en tidig vårdag 1986 och Stefan och jag dricker kaffe med mjölk, äter croissanter och röker gitane maiz på ett cafe nere i Montparnasse.
Vi är på resa med ryggsäckar och stripigt långt hår. Orakade. På väg någonstans. Tror vi bläddrade i tidningar, för detta var ju pre-nätet. Palme var just skjuten, det visste vi, annars så var vi ganska avskurna från mycket. Nå, det var en utvikning. Mitt ämne för dagen är ett annat. Men kanske hänger allt ihop. Det sprider sig sanningar över nätet och på tidningssidor. Man säger att det är vi i Europa och Nordamerika som skapat den rörelse som i Islams namn (vilket är ett hån mot alla fromma eller sekulariserade muslimer som sköter sitt, kanske ber sina böner och kramar sina barn) dödar och spränger. Jag tycker det är skitsnack. Billigt självplågeri. Oavsett vilken politik som än förts av folkvalda ledare i USA, Storbritannien eller Sverige, så har alla individer ansvar för sina handlingar. Senast jag var i Paris drack jag kaffe. Jag sköt fanemig inte ihjäl nån. Jag tror inte på kollektiv skuld och inte heller på arvssynd. Man må bli som man umgås, men det går inte att skylla sina handlingar på sina kompisar, lika lite som man kan skylla på alkohol eller fattigdom. Jag skapade inte Daesh, lika lite som jag har ansvar för afrofobin, jag var aldrig slavhandlare, inte mina förfäder heller, de var lantarbetare, skräddare, fabriksarbetare, fattigfolk, knegare. Och vad de än var eller gjorde har deras handlingar dött med dem och jag får sköta mitt här och nu. Det jag kan göra och ska göra är att tända stjärnor i barns ögon, visa att hoppet är större än hoten, visa att du kan göra din grej och bli den du vill vara. Att krama mina ungar är viktigare än bombastiska bloggposter, att  se ljuset i en unges ögon när hen för första gången lyckas gå balansgång på en trädstam är mer betydelsefullt än snygga dokumentationer, en enkel attsats som blir antagen i ett anonymt mötesrum en kall novemberförmiddag bygger en del av den värld som jag vill se. Jag skapade varken Daesh eller rasismen. Jag skapar andra saker. Det och bara det tar jag ansvar för. Nu är jag kortklippt, äldre och ska strax ge mig ut på en löprunda. Funderar på om jag och min yngste ska åka till Paris i sommar. Det är trettio år sen sist. Kanske är han sugen på kaffe med mjölk och en croissant

14 november 2015

Paris, Suede

Det är en hård ironi i att det uppstår en debatt om att Åsa Romson inte höll sig till ämnet eller vad det nu var när hon inte använde de sedvanliga flosklerna i sitt twittrande efter terrordåden. Men jag förstår att några av er hellre pratar om Åsa än om att terrorn kan slå till i den stad som jag bara för några dagar sedan kallade romantikens huvudstad. Kan det hända i Paris, så kan det hända överallt. Det vet ni och det är så oerhört.

13 november 2015

Kringlan, Bill och Bull

Vad fan heter han, är det kakan eller mackan eller vad? Jo, Kringlan var det visst och tydligen pratade han brutalt och förfärligt om en känd journalist och trots att det refuserades och klipptes bort, så är han socialt död. Det kunde ha stannat där. Att försöka vara rolig under influenser av droger är dömt att misslyckas under alla omständigheter. Ingen är rolig på fyllan, alla är idioter. I ett samhälle med sexism som vårt, även om det är bättre än alla andra kända samhällen på den fronten, så är det närmast ofrånkomligt att snubbar på fyllan talar om vad de skulle göra med den eller den bruden. Att förfölja K. Svensson intill dödagar tjänar inget till. Låt honom löpa iväg och göra bot. Det jag mer funderar på är på alla dom som trängs i sin iver att kicka på den patetiska fjanten. Lite Bill och Bull som försäkrar att de minsann har svansar till skillnad från Pelle svanslös, som om det skulle vara meriterande att inte hota folk eller komma med sexistiska utsagor. Att plocka poäng på andras synder är fan omoraliskt. Det är väl allt jag har att säga om den saken.

10 november 2015

Judar dör om de står försvarslösa

Minnet av kristallnatten och novemberpogromerna är minnet av hur en liten, oftast väldigt anonym och assimilerad etnisk minoritet fick hela sin tillvaro krossad. Det visar att för rasisterna är du aldrig tillräckligt assimilerad och gruppen du tillhör är aldrig tillräckligt liten. Du gör rasisterna förnär genom din blotta existens.
För många av de få europeiska judar som överlevde förintelsen ledde den insikten till att man gav upp drömmarna om att kunna leva som jämlikar med andra i Europa och istället anslöt man sig till sionismen: idén om en judiskt stat i delar av det historiska hemlandet Eretz Yisrael.
För mig är pacifismen nästan medfödd och jag har spenderat år och dar i rörelser som bekämpat kärnvapenrustningar och vapenexport. Det tar därför lite emot att säga att jag förstår hur man resonerar i Israel och jag tycker nog att alla som  presenterar sig som antirasister, fredsvänner och intresserade av Mellanöstern ska testa och ställa sig en stund i den andres skor. Det betyder såklart inte att det judar och israeler gör står över all kritik. Israel har av och till gjort saker värda att ångra, även om deras skuld vida överdrivs, men ett minne av kristallnatten kan ändå vara att judar dör om de står försvarslösa.

08 november 2015

Kom ut ur ekokammaren!

Jag hänger mycket på nätet. Så mycket att jag borde veta bättre än att blotta mig för mycket. Så tänker jag, precis som jag skrev i fredags. Men så ringer dottern och säger att jag ska stå på mig och att ingen hon pratat med gör samma absurda tolkningar av min slängda bloggpost som identitetspajasarna i V-Malmö och deras utomparlamentariska svans. Man undrar kanske hur det ändå kunde se ut som om det stormades mot mig. Jo, det är ju det där med ekokammaren. Folk med tvärsäkra vänstervärderingar ropar högt bland likasinnade och de peppar varandra att skrika högre och högre. Och man tror att de egna kretsarna är ett tvärsnitt av befolkningen och att hela Malmö faktiskt hatar polisen eller Anders Törnblad eller så. Ingen säger emot, för ingen som skulle kunna säga emot släpps in i värmen. Ungefär som det ser ut i de miljöer som skapade Peter Mangs och Anders Behring Breivik, fast självklart med radikalt andra värderingar. Botemedlet mot fanatism är att vistas ute i världen och aktivt lyssna på vad andra har att säga. Så. Gjort är gjort och slängt förblir slängt, men för framtida bruk är sanningen att det inte är jag som ska ångra mina ord och slänga mina bloggposter. Det är du som ska komma ut ur ekokammaren.

06 november 2015

Ute på vägen igen

I måndags skrev jag en bloggpost om EU-migranterna som då fortfarande befann sig på kvarteret Brännaren i korsningen Industrigatan/Nobelvägen. Det skulle jag inte gjort, i varje fall skulle jag sorterat upp mina tankar bättre och hållt några av dem för mig själv. Somligt står jag nog inte ens för. Det måste ändå gå att lufta sina tankar. Men det är ju en gång så med min blogg att det är lite annat än genomprocessade beslut vi fattar i nämnd och fullmäktige och lite personligare/privatare än färglösa pressmeddelanden. Jag försöker att vara så där som folk brukar säga att de vill att politiker ska vara; färgglada och vågliga. Men det är som att gå in i lejonburen med ett köttstycke på huvudet. De kommer att riva dig. Och riven blev jag och tog en paus från sociala medier i några dagar. Nu är jag tillbaka. Jag har blockat några som jag vet bara vill mig illa. Människor som lever gott på arvoden och som inte beter sig som skuggan av det de säger sig förespråka, folk som aldrig skulle yttra ett ord utanför sektens fastlgda manus i offentligheten. Självklart hittar de mig ändå, men de ska få jobba för det. Men grupper som på fullt allvar skriker att hela Malmö hatar polisen eller att ärrade antirasistiska kämpar i själva verket skulle vara rasister får inte sätta agendan. Det är för extremt, för trolligt, för far out.
I frågan om EU-migranterna står jag självfallet bakom de ställningstaganden som min kommunfullmäktigegrupp gjort.
Däremot delar jag inte Morgan Johanssons uppfattning att Sverige saknar möjlighet att ta emot fler flyktingar. Det finns inte i min tankevärld.