31 december 2018

So long, 18

Jag stod på en klippa i min ensamhet och såg raketerna över borgen i Valletta lysa upp den svarta skyn och jag la det mest turbulenta året i mitt liv till handlingarna. Allt kunde bara bli bättre. Det låg i mina händer. Men jag vet inte helt vad jag gjorde av det år som kom. Det rullade på. Ofta var det tråkigt, slitsamt, ensamt, jag var tröttare än någonsin. Återhämtning. Stänga butiken, krypa in i det egna. Jag flydde förra nyår. Nu gör jag inte det mer.
Jag har några få att tacka för mycket. Ni vet vilka ni är. En vet det inte, men kommer att förstå det med tiden.
Det är vad jag har att säga. Tror inte att jag har några större förutspåelser inför nästa år. Allt avgörs av tillfälligheter timing, spontana möten, öppna ögon. Inte  så mycket planering, mer handling än ord. Du är det du gör. So long, 18.

26 december 2018

"Ken, jalla, bye"

De mest intressanta mötena är otippade, när du har garden låg och förväntningarna nere. Som de två skitsnygga killarna på mitt hostel som diskuterade några kvinnor de fått span på och den ene eventuellt scorat i gårkväll. De hade mörka kortskruvslockar och nästan svarta ögon. Och pratade bräkig amerikanska. Men sen vände sig den ene till mig och frågade var jag kom ifrån och bad om ursäkt i fall han stört när han kom in. Sen berättade han om en tjej han träffat igår, som hade eget rum, men att han tackat nej och gått hem. Ehuru sent. De berättade att de skulle till Ramallah idag. Jag frågade om de varit där förut och, jodå, för de hade jobbat som lärare i engelska i Nablus. "Du vet, Nablus?" Jo, det vet jag ju, fast jag aldrig varit där. Och vi pratade och det blev allvar och lättsamt, som det sällan är i Sverige. För det här var halvpalestinska killar, som för all del festade och raggade, men som direkt kunde slå om till allvar. Och som var pålästa och ödmjuka. Det finns ändå hopp, tänker jag, hopp om en nödvändig fred. Och det hoppet finns inte bland bombastiska tal och plakat, utan i mötet människor emellan. Jag tvekar inte att ge mig in i debatten och mitt försvar och mina känslor för Israel rubbas inte. Aldrig. Men vi människor måste mötas och ändras av mötena. Vi hade en fin timme där i rummet. Och förutom hela Israel/Palestinasaken, så tänkte jag på detta med snubbighet och manlighet, hur missförstått det kan vara. Och hur jag hela tiden måste utmana mig.
Så säger vi hej och de går åt sitt håll och jag åt mitt. Nu åker jag hemåt. Redan i morgon ska jag jobba igen. Därför att du är dina handlingar, inte bara dina ord. Och ingen resa är för alltid.

25 december 2018

"Your name again, Sir?"

"Andro?" Killen som fixat mitt kaffe och värmt en klassisk dansk snegl ropar ut att jag kan komma och hämta min beställning. Jag suckar och går och hämtar fikat, sen sätter jag mig ute på Jaffagatan vid ett bord. Ett tonårsgäng går förbi, en kille med långa tinninglockar skriker något. Ingen, säger ingen, kan lära sig mitt namn utanför Skandinavien och de svensktalande delarna av Finland. Mina föräldrar valde som bekant de två vid tiden vanligaste förnamnen åt sina  biologiska barn. Där drog syrran vinstlotten, för hennes namn är dessutom världens vanligaste flicknamn, även om få heter det här där ur-Marian levde efter vad det sägs. Och förutom att få säga mitt namn flera gånger, så har jag promenerat till platsen där hon sägs ha fött sitt barn den där gången. Inte syrran, då utan hon den första. Jungfrun som födde Gud, som de kristna säger (Goyim är snurriga).
Det är knappt en mil mellan mitt hostel och födelsekyrkan på Manger square i Betlehem, men det blir längre när en går som jag gör, både medvetet och omedvetet lite vid sidan av, om vi säger så. För jag måste ju se var den så kontroversiella amerikanska ambassaden ligger och Ramat Rachel, har jag ju hört om och sen går jag visst på en gata med skyltar enbart på arabiska och upp och ner för backar. Inte enligt plan, men trivsamt ändå. Det är dessutom bara jag som går. Nobody walks in the West bank, för att travestera. Och varmt och soligt är det. Jag kryssar mellan byar (= där mest araber bor) och bosättningar (=där mest judar bor) och mellan dessa är det  månlandskapsliknande öken med låg exploateringsfaktor och jag tänker att det finns plats för alla som vill kalla detta sitt hem eller boplats, hur naivt ni än tycker det är. Den kontroversiella bosättaningen Har homa ser ut som Rannebergen i Göteborgs nordöstra förorter, fast större, och nedanför, utanför går en beduin med sina getter medan bilarna drar förbi på vägarna runt om. Till sist promenerar jag ändå igenom checkpointen och kommer in i Betlehem. Det är liv och rörelse där och vore det inte för berättelsen om barnet/Gud som föddes i stallet/grottan, så skulle detta bara vara en liten arabisk stad utan några större åthävor. Nu dignar det av gruppturister och och guider med flaggor och jag är där för tredje gången, men för första gången på dagen D. Mängder med folk som närmast går på led och jag hamnar mitt i en grupp med polska damer. De följer sin guide, som lärjungarna följde mästaren och till sist lyckas jag baxa mig ut som en annan Tomas tvivlare. På själva torget framför födelsekyrkan är det gott om månglare. Jag sätter mig på en uteservering och beställer in något gott att dricka. Kyparen nickar och försvinner. Tur att han inte frågade om mitt namn tänker jag. Efter några timmar i Betlehem räcker det. Det är ju ändå vägen som är mödan värd. Jag tar bussen tillbaka. Någon måtta får det vara. En amerikansk jude av etiopisk härkomst försöker charma en europeisk volontärtjej med kånkenryggsäck med hjälp av en ändlös teologisk föreläsning. Hon fyller i med Ja och nej på de rätta ställena.
Vid checkpointen kommer en soldat in och kollar pass och soldaten och amerikanen visar sig vara av samma ursprung och de klappar om varandra. Volontärtjejen tittar åt ett annat håll, sen kör bussen in i Israel igen.

24 december 2018

Julkort från världens mittpunkt

Jag sitter på ett fik och låter världen vara. Där utanför passerar människor och spårvagnar förbi, för här i Israel är det vardag, ingen särskild dag att tänka på.
Det är min alla första jul i ensamhet, för första gången är varken någon när eller kär vid min sida. Det är typiskt för det här året, det ensammaste i mitt liv. Men innan ni tycker synd om mig, så kan ni veta att jag valt bort sällskap, jag kunde varit med andra i stort sett hela tiden. Också nu i juletid.

Igår hamnade jag i Haifa. Och i Tel Aviv. Och i Nasaret, men det var bara under en kort stund, så det släpper vi. Målet med turen var Tsafet, denna så centrala plats i judendomens historia. Jag går omkring i smala gränder, tittar in i en gammal synagoga diskuterar konst och religion med ett par från Seattle, samtidigt som jag äter världens godaste falafel. Vi är långt uppe i norr, på skotthåll för Hizbollah, men det är livfullt och glatt här, om än lite eftertänksamt. Nere vid stans busstation tar jag den första buss som står inne. Det står Nasaret, med tydliga hebreiska bokstäver. Det valet förändrar alla dagens och den närmaste nattens planer. Tack vare det hamnar jag i Haifa. Tack vare det får jag en fantastisk fina i stans gamla tyska kvarter och tar tunnelbanan upp på berget sen för att kolla på utsikten. En kvinna som går på samtidigt som mig har en norsk flagga på sin ryggsäck. Tänk om det är hon norskan jag en gång mötte i Tiberias, som jag drack med, gick längs stranden med, åkte runt på Golan med under min första resa till Israel? Hon kanske blev kvar här gifte sig och började jobba här i stan där alla jobbar och bussarna går på lördagarna. Men det tror jag väl inte ändå. Hon är ju inte ens sig lik i så fall men det är väl inte jag heller. Och nostalgin får inte riktigt tag i mig, för mycket har hänt och jag är bättre på allt nu, jämfört med då. Andra kan fastna i igår, jag vill vara där jag är. Gjort är gjort. Jag kunde vara så ängslig och rädd och det är jag inte alls nu, inte rädd för någon eller någon. Det enda jag tvivlar på är mig själv. Inte så lite heller emellanåt.

Sen promenerar jag ner för berget, bahaitemplets kupol lyser, men annars har det blivit beckmörkt. Och jag missar den sista bussen till Jerusalem. Jag går vilse får lera på skorna, men missar bussen. Det enda buss som ska någon längre stans ska till Tel Aviv. Dit kan en alltid åka. Dit tänkte jag ändå åka på julafton.

Och när vi är framme vid Tel Aviv nedgångna busstation, så schasas alla ut i Tel Aviv-natten. Innan jag åkte till Israel frågade jag mig vad jag ännu inte sett i Tel Aviv. Och rätt svar är då att jag aldrig gjort en magisk ljummen nattvandring. Men nu är det dags för det. Jag går iväg, närmast planlöst, det är fler än en kan tro ute, invid busstationen är det många män som eventuellt inte har någonstans att gå, slitna, passiva som inte bevärdigar mig med en blick. På en bänk sitter två transor och några pojkar på cyklar cirkulerar runt dem, men transorna tar inte deras skit, utan försvarar sig. Jag går längs invanda och nya spår, Rotschildgatan, Dizengofftorget, som blivit fantastiskt vackert efter ombyggnaden från trafikplats till mötesplats.
Sen hamnar jag såklart vid stranden. För första gången alldeles ensam där. Det blir inga bilder, annat än de som mina ögon registrerar och inga kontakter med omvärlden, inga uppdateringar, för batteriet är slut i mobilen. Skönt ibland. Sätter mig på en nattöppet uteservering, den mycket homosexuelle kyparen skiner upp och kommer fram och börjar prata, en ung kvinna som liknar min gamla kollega Irene sitter och skriver på en macbook, djupt försjunken med anteckningar vid sidan av och en halvdrucken kopp te strax intill. Jag sitter kvar länge, tills det är dags att försöka ta sig tillbaks till Jerusalem. Radion på fiket spelar "I want to know what love is" och jag tänker, nej låt mig slippa veta, eller jag vet det kanske alltför väl. Klockan sex tar jag en buss upp till Jerusalem. Jag somnar så fort jag låter min kropp möta sätets tyg.
God Jul på er. Ät inte för mycket.

23 december 2018

Jag andas

Jag ser dem direkt på bussen, några tjejer med intressanta frisyrer som liksom jag verkar vara på väg till Ramallah, för det är  dit bussen är på väg. De talar engelska, men ingen av dem har det som modersmål. Och de bär palestinaschalar. Ingen, säger ingen, bryr sig. Resten av bussen är kvinnor i varierande ålder och några få män som antingen är för unga eller gamla för att köra bil. Vi susar genom Jerusalem och snabbt genom checkpointen. Sen tar det stopp i köerna. Infrastrukturen är som i ett afrikanskt land, men många hus är nya och fina. Tittar en på marken, så märks det att återvinning inte är en prioriterad fråga. Det finns däremot gott om suvar. Skulle jag diskutera detta med tjejerna, så skulle de direkt växla spår och börja prata om att israeler är förtryckare. Men vi diskuterar inget. Jag får höra att de är från Tyskland och Nederländerna. De är inte hjälparbetare, som jag gissade, utan klassiska palleturister, vänsterfolk som inte reser till Israel, utan till Palestina.
Inne i Ramallah är det liv och rörelse, som i de flesta arabiska städer. Två gånger försöker män blåsa mig på pengar genom att vilja "hjälpa mig" att hitta Arafats grav och ett flyktingläger. En av dem säger att de inte har något emot turister, så länge de inte är israeler. Jag tackar ödmjukast nej. Mig blåser ingen. Och jag hittar själv till Arafats grav och museum. Det är påkostat. Mina skattepengar i arbete, tänker jag, för den palestinska myndigheten är en stor biståndsmottagare. Fan vet vad det kan ha kostat, det lär vi aldrig få veta, för det är väl inte direkt offentlighetsprincip som gäller här. Lika lite som demokrati. Jag ser affischer och plakat, några av dem från PFLP, mest kända för flygplanskapningar och massaker. Inne i museet blir jag guidad runt av en vacker ung kvinna i hijab. Hon rabblar ett inlärt manus. Det låter lite komiskt. Museet fokuserar på alla olyckor som drabbat den palestinska folket och slutklämmen är att Arafat blev mördad. Och en bild visar utsikten från hans första hem. Klippdomen syns på bilden. Tydligen gick den att se från Kairo. Intressant.
Annars är det inte så mycket politik i stan. Folk ser i huvudsak välmående ut och ägnar sig åt vanliga saker som att pussa sina barn och sälja bröd eller grönsaker. De ser inte ut som några passiva offer som behöver tas om hand av välmenande utlänningar eller döda gerillaledare.
Men det är kanske inte för deras skull som partivänner kommer hit och tårfyllt skriver på Instagram om "älskade Palestina". Det handlar mer om en själv och att vilja stödja den som verkar svag. Det är patetiskt och utan rimlig analys. Allt är bättre i Israel än i Palestina, allt från vägar till respekten för mänskliga rättigheter. Och det är inte omvärldens fel och förtjänst. Bygger du marmorpalats istället för vägar, så gör du. Det går inte att ljuga bort. Hemresan blir spännande. Bussen går inte, så jag får åka stående inne i en minibuss till checkpointen. Jag viftas förbi av en trött israelisk värnpliktig den väntar en buss inne på israelisk mark.
Tillbaka i staden som är världens mittpunkt tar jag en kopp te med mynta i gamla stan. Ett norskt par sitter vid bordet intill, som Anna och Mikael i min ännu inte färdigskrivna berättelse. Jag andas.

22 december 2018

Shabat i mitt hjärta

Min indiske bekant från hostelet börjar prata om tjejen i baren. "Hon är så snygg och trevlig, undrar om en har någon chans". Jag tänker att: nej, det har du inte. Hon är på jobbet och i det ingår att le, klä sig snyggt och vara trevlig och verka lite nyfiken på gästerna. Gör dig inga illusioner. Dessutom har du en fru hemma i Delhi. Men jag orkar inte säga något. Inte heller när han frågar om det är lätt att få ligga i Sverige. Svarar bara förstrött att det beror väl på. Vi män. Jag orkar inte alltid med oss. Inte alltid mig själv heller, när jag ser hur jävla fångad jag själv är i skiten.
Det är shabat och vi är på ett av få ställen som är öppna. Jag är kluven till det där med att alla ska följa några tolkning av religioner, men det finns också poänger med en konsekvent vilodag. Du tvingas trappa ner allt. Och det är en märkligt lugn stämning i stan. Utom på vissa barer då, där blir det high life med eller utan gubbiga kommentarer om unga servitriser. Och i arabkvarteren, där stänger de bara om det blir intifada.
Men fredagen börjar som en vanlig dag och jag promenerar och sätter mig så småningom på ett café i German colony, dricker kaffe, äter wienerbröd och läser tidningen. Ibland får semestern bara vara njutning. Och alla dimmorna skingras och solen skiner på alla sätt. Shabat i mitt hjärta.

20 december 2018

Spårvagn genom ljuva livet

Du ser världen bäst genom fönstret på en spårvagn, det är sen gammalt. Därför åkte jag hela sträckan på den enda spårvagnslinjen, från Yad Vashem och Herzelberget ända ut till de så kallade bosättningarna norr om stan, från de judar som är hjältar eller offer, till de judar som får FN-resolutioner riktade mot sig. Spårvägen går där som en mask på kartan och naturligtvis blev det kontroverser vid bygget. Israels fiender hatar att det på samma vagn kan sitta chassider, kvinnor i hijab och soldater i gröna uniformer. Bosättningarna i norr påminner om svenska miljonprogramförorter. Ser knappt en människa och det går inte att få kopp kaffe, ingenting. Mellan husen ser jag öken, höga berg och djupa dalar. Det är långt till Malmö.
Jag åker in till stan igen. In till Mea Shearim, till marknaden på Mahane Yehuda, till folkliv och blandning.
Jag älskar det här landet och den här stan. Det är som om jag dras hit av en osynlig kraft. Här är jag lugn och har det skönt. Är märkligt trygg på en plats som annars brukar associeras med oro.

19 december 2018

Jerusalem, stad av guld.

Det finns två sorters resor: Tel Aviv-resor och Jerusalem-resor. Det här är en resa av den senare sorten och därför sitter jag på ett tåg på den splitternya järnvägen mellan flygplatsen och den där heliga stan. Mer än helig är den, det är platsen där allt ställs på sin spets. Men jag är här på semester eller på flykt undan julen, kan en säga. Jag ska få perspektiv och andas luften i det land som jag älskar som om det vore hemma. I Jerusalem regnar det, men det är ett ljummet regn, inte som när jag var här och sprang maraton då regnet var kallare än kallt. Jag tar in på ett hostel och folk är unga, men jag gillar det. Alla presenterar sig för varandra och byter erfarenheter och tipsar om saker. Folk från olika hörn av världen som kommit hit veckan före den kristna julen för att hänga här off season. Efter mat går jag ner till gamla stan och västra muren, jag ställer mig där med de andra och låter ord fara genom huvudet helt fritt, tänker hemliga tankar. Vidare genom de muslimska kvarteren, förbi platsen där en juiceförsäljare skulle blåsa mig och Sara 2012, blåsa oss på hundra shekel, som om vi vore idioter. Det känns längesedan, det är längesedan. Jag går och går, trampar samma vägar som trampats i tusen år. Här möts folk, kan en säga, och skiljs åt, här står allt på sin spets, det väcker känslor, tankar och insikter.
En siren ljuder och jag går Jaffagatan upp och tillbaks till stället där jag ska sova.

Hösten, vi vann över dig

Det känns som en sån kväll så jag ska sitta med en kaffekopp och presentchoklad på inglasningen och lyssna på sentimental country. Det är liksom sånt väder. Och jag är klar med den här hösten, den som jag i minnet sov bort.
Här ljuger minnet och det är klokt att förstå att minnet gör just så. Jag har inte hittat mig själv, för det gör en aldrig, eftersom det skulle betyda att jag inte förändras, utvecklas.
Hela hösten har jag vårdat mig, hållt utbrändheten borta. Det har inte varit gratis. Och solidariteten mellan oss som jobbar ihop är själva grunden för att jag suttit kvar på golvet med gitarren i hand eller promenerat med våra egna Malmöitiska gula västar istället för att krossas. Det, sömn och bra böcker. Solidaritet, som idag när jag och hon vännen med de där allra mest granskande ögonen pedagogiskt och klart förklarade läget för ledningen, utan omsvep eller bortförklaringar. Och ledningen nickade och lyssnade.
Och den där vännen fick en hård kram, det skulle hon förstås fått oavsett. Vi har en pakt som pallar både uppgångar, nedgångar och jämngrått väder. Sen gick jag ut i Malmöluften, den allt renare luften i vår så förtalade stad. Jag kom hem packade min ryggsäck, la ner det jag inte kan vara utan och förberedde mig på att gå upp och gå vidare nästa dag. Jag reser klockan 07:00. Hösten, vi vann över dig.

16 december 2018

Lider med V och C

Jag lider med V och C. Det kan inte vara roligt att säga nej hela tiden. De sitter där och är framgångsrika, har kunnat involvera allt fler i det politiska arbetet, men så för de inget som helst gjort att vara stolta över. Mitt parti må löpa en aldrig så stor risk att falla ur riksdagen vid ett extra val, men då blir det åtminstone så för att vi ville och gjorde något. Och att det kostade och möjligen för mycket.

Med somligt vänsterfolk är det ofta så att det är lätt att reda ut vad de avskyr och det är då det mesta, medan det är svårare att fatta vad de vill ha. Det är lite som när en är i en tråkig relation men aldrig lämnar för att en inte vill ta risken att det ska bli sämre nästa gång. Man nöjer sig med att gnälla. Man är liksom en medgångssupporter, som jag som gillar ishockey när det går bra för Frölunda. Uppgörelser går bra när det finns guldmedaljer att dela ut, men aldrig när det vankas negativt kval.

C skälls för nyliberalism av sina motståndare. Men jag vet inte det, jag. Landsbygdens småföretagare och bönder vill de ju subventionera hårt. Och högt flög orden i valkampanjen, högt och motsägelsefullt. De är lika diffusa som sitt slagord "framåt". Vad då liksom, tiden går ju oavsett vad någon tycker om det. Och nu gör de sig raskt irrelevanta genom att inte ens försöka få lite av allt de babblade om innan valet. Nej blir inte vackrare för att det sägs leende på småländska.

Ja, jag lider med populisterna och försöker vara ärlig mot mig själv och världen. Ibland går det sådär och ibland bra. Och till sist får vi väl en regering ändå.

15 december 2018

Ballader och oförskämdheter #byebyetn

"Det ska bli skönt att slippa dig". Så säger han, mannen som om några veckor tar över min gamla position som vice ordförande i Tekniska nämnden, när vi skiljs åt efter sista sammanträdet. Jag vet att han menar allvar. Han har under hela vår gemensamma tid i nämnden ofta kryddat sina inlägg med oförskämdheter mot mig. Det finns ju de som inte förstår att skilja på sak och person och han är en av dem. Några faller lätt in i drevande och mobbande. Inte bara fdfp-representanter sysslar med det, de är inte ens värst. En sorglig sosse som heter Thomas Grahn skrev för några år sedan, under min halvdag som kändis, att ingen borde kräva min avgång från politiken, för då skulle jag ju jobba mer med barn och det vore ju värre att låta mig påverka ungar att bli som jag. Och moderater och inte minst vänsterpartister har också hetsat. Sällan begåvat, men ändå.
Senare samma kväll möts vi igen på de sunkig krog med utsikt över stan och jag påminner honom om att det kan vara klokt av fdfp att vara lite ödmjuka mot såna som jag, om de vill få igenom sin och sossarnas budget.
Men egentligen ömkar jag honom. Det kan inte vara roligt att ha så ont om argument att en måste gå till personangrepp. Sen hänger jag med vettigt folk istället resten av kvällen och promenerar hemåt med en trevlig moderat.
Min tid i Tekniska tog slut för andra och sista gången och det känns helt okej. Jag trampar min cykel över nylagda cykelöverfarter och ser elbussarna på linje 7 ta sig fram, det är en ballad om en stad som förändras, förfäras, förtätas och hittar sin väg. Och där har jag varit med och tänkt och bestämt. Malmö förblir en liten motståndsbastion mot den blåbruna omvärlden, en stad av ballader och oförskömdheter.

09 december 2018

Bor i Malmö, inte i Skåne

Förra året smidde jag planer om att kandidera till regionfullmäktige i Skåne. Jag ville kasta en liten boll från Möllan till den artificiella skånska huvudstaden Kristianstad, byggd av danska regeringen som en utpost mot svensken. Men valberedningen sa till mig att det knappast var aktuellt att jag skulle bli föreslagen. Så jag la ner tanken. Listan kom att toppas av den fantastiska Mätta Ivarsson och det blev alldeles förträffligt. Att jag inte blev föreslagen är helt naturligt. För Malmö är inte Skåne. Det är ett geografiskt misstag att kartan ser ut som den gör. Över Skåne sprider sig ett skimmer i blått och brunt. Med tiden har det bruna börjat lysa allt klarare, som jord lagd i träda när importerade varor lönat sig bättre. Och blåögd står skåningen och kliar sig i huvudet och skyller sina inbillade oförrätter på muslimer och feminister. Och på Malmö. Alltid detta Malmö. Där skjuts det och byggs det, där kan man tydligen se ut lite hur som helst, allt från rosa hår till hijab, för det är ju alltid kvinnors utseende som diskuteras. Och Malmöbon tänker att Skåne är nog fint om man gillar epatraktorer och snö på tvären i februari-mars. Billigare hus också. Malmöbon försvarar sin stad och jag är en av dem som gör det med emfas. Här är det billigt att äta och klippa sig och här strömmar det musik ur förbipasserande bilar och sorl från pubar och torghandeln. Att Möllan inte är hela Malmö vet jag, för Västra hamnen och Ribersborg finns ju. Så tittar vi lite snett på varandra, fast vi egentligen vet att allt här i världen hänger ihop. Men vi måste välja var vi ska bo. Och jag lever tusen gånger hellre med skjutningarna och explosionerna än med att majoriteten av mina grannar röstar på ett nazistparti. Det får jag ändå säga. Malmöbo som jag är.

08 december 2018

Ord och handling, likes och stationer

I mitt liv och i det jag gör är det handling som räknas, inte ord och uppvisningar. Det är skitsvårt. Ofta har jag blivit trött på mig. Det är svårt för mig att leva som jag lär ens till dels. För andra är det inga bekymmer, för de säger bara att de gillar hållbarhet och antirasism, prisar sina fina värderingar, hur mycket de än visar motsatsen i handling.
Men för mig går det inte. Samvete och skuld gnager ofta.
Därför har jag också trivts så bra i tekniska nämnden och därför har en del saker funkat så dåligt i mitt jobb.
Idag invigdes stationen i Rosengård. Integration med hammare, spik, betong och räls och inte fina ord om allas lika värde. Sånt som kan bidra till att sätta mat på bordet för folk, men inte nödvändigtvis köper dig en like eller två öl på Nyhavn. Jag var där och det var många andra också. Lite allmänhet också, inte bara vi ditforslade. Det blir bra. Verkstad i försummade kvarter.
Och, nä, självklart är jag inte blyg för att diskutera och argumentera, men samtidigt är jag trött på allt evigt snackande och poserande.
På jobbet ska vi visa upp, redovisa och skryta om allt vi uppnår. Jag pallar inte riktigt. Det är inte min stil. Jag tycker bättre om när vi alla jämlikt är kuggar i systemet som i handling visar på att den ene är lika viktig som den andre. Tid för dokumentation och evigt rapportskrivande inkräktar på det som jag är där för. Ungarna.
Ja, jag kanske är dum eller naiv. Kanske har jag en alltför blåögd syn på sakerna, det är inte otänkbart. Kanske ska jag ge upp och humma med och försöka glida runt och inte alltid synas och konfrontera.

För övrigt regnade det på invigningen av stationen. Det var en sån där trist malmövinterdag som kan sänka ens humör helt.

05 december 2018

Living next door to Alice

Jag struntar i tvättiden och går och fikar istället. Är sådär wild and crazy som en kan vara i singellivet. Dunsar ner vid ett litet runt fönsterbord mot parken och äter en pepparkaksmuffin, som är sådär god och dricker julkaffe, vad det nu är.
Vid det närmaste bordet sitter ett par, som jag tror är kollegor. Det är ingen dejt i alla fall. Vid ett långbord sitter sju kvinnor i hijab och pratar och skrattar. Bara inte exet kommer in och ska ha en dejt här på det vanligaste av vanliga fik i stan, tänker jag. Hade vår efterrelation blivit som vi tänkt, så hade det kunnat vara lite skoj sådär. Tokroligt, försmädligt. Men vi har inte setts sen i april och det verkar inte ens som om vi kommer att bumpa i varandra ens by chance. Och med detta försvann all kontakt med en annan människa som jag levde med de flesta dagar under sju år, som jag tvättade till och lagade mat åt och vardagligen träffade. Hon som sörjde skilsmässan mest av alla, kanske den enda som gjorde det och som fick försäkringar om att vi skulle ses ändå, att det för hennes del inte behövde bli så mycket sämre. En ska vara rädd om små hjärtan och aldrig utfärda försäkringar om att löftena kunna ej svikas, nej de står evigt kvar, när det aldrig är så. Allt kan hända.
Vuxnas val och vilja att rensa bordet drabbar barn som varken bad någon att komma eller bad någon att gå. Det borde fungera att vara mer cool inför allt det där. Vuxna ska kunna vara större än att förgå sig i svartsjuka och hämndbegär, ska kunna lämna tvåsamhetsnormens äganderätt, för egendom är i grunden stöld och i synnerhet i mänskliga relationer.
Jag har en dröm om att allt ska förändras på den fronten, att det ska finnas annat än tvåsamhet och ensamhet, att lejon och lamm ska kunna vila vid sidan om varandra. Men mitt vegetariska normbrytande samhälle är långt borta, även om killen med grönt hår där i hörnet ger visst hopp. Vi får hoppas och längta.

02 december 2018

Jag har slängt två bloggposter

Den ena handlade om sossarnas självgodhet och den andra var ännu ett infall om Israel/Palestinakonflikten. Men det blev inte bra eller originellt och jag gissar att ni är lika trötta som jag på mina tvärsäkra statements i fråga efter fråga.
Så slängda är de. Världen får leva utan dem. Det mitt hjärta är fyllt av i dessa dagar är hur som helst andra saker, somligt så bråddjupt att orden inte räcker till och annat så ytligt som att jag behöver lägga in en ny växel i löpningen.
Sen är jag ute och reser i huvudet också, flyr från en vardag som nästan sliter ut mig. Det där med att vara jordnära och här och nu har aldrig varit min kopp kaffe.
Jag är fanemig mycket hellre på väg till Jerusalem än på cykeln till jobbet i snålblåst, oavsett hur fel det är.
Ska jag ändå gå in en smula på det som finns i djupet, så är det allt från det mest existentiella till att jag gärna skulle bli kär igen. Ensamheten stör inte, men det stör att det det inte finns någon signifikant annan ens i en pereferi. Jag har försökt, men elden tar sig inte. Tidningspappret brinner, men veden är sur. Jag är inte ens olyckligt kär.
Min kravlista är å andra sidan minst lika lång som Annie Lööfs till övergångsregeringen. Jag är kräsnare än jag har råd med.
Och jobbet. Ska jag bli så jävla trött att jag somnar varje eftermiddag när jag kommer hem? Är det fel på mig eller strukturen? Ska jag förändras eller arbetsplatsen?

Snart lovar jag att börja förändra världen igen. Men än är det 2018, mitt introverta år. Ni vet, introvert, som en kallar sig när en i själva verket inte vågar stå upp för något eller fan inte vet vad en ska säga. Det där fint blyga, mystiska, som lika gärna kan vara ett uttryck för självupptagenhet. Typ som den här bloggposten.

25 november 2018

Now those memories come back to haunt me 

Det var i början av vår tid tillsammans. Vi låg och tittade på varandra sådär som förälskade gör. Våra ögon speglade sig i varandras och hon sa något om att mina ögon var vackra. Jag svarade helt okänsligt och obegripligt att det hade fler sagt före henne. Jag vet inte varför. Normalt sett är jag bra på att ta komplimanger, i varje fall är det inget som jag vare sig slår bort eller blir överväldigad av. Hon tystnade såklart. Vad annars? Med mina ord placerade jag in henne som en i raden. Det vill ingen vara. Jag vet inte ens om det är sant, det jag sa, men många är ett relativt begrepp.
Sen minns jag inte mer av den dagen, vi gick nog vidare, kanske köpte vi glass och såg på film, det var vad vi ofta gjorde. Eller gick en lång promenad hand i hand.
Min mun lever ibland ett eget liv, nästan utomkroppsligt. Mina impulser har gjort att jag både smekt och sårat, men det enda jag kan minnas är de fel jag gjort.
Allt som eventuellt är bra gjort pyser ut ur mig som luften ur ett punkterat däck och så står jag där och måste leda cykeln till en verkstad. Men cykelhandlaren står bara där och skakar på huvudet åt mig. Det blir svårt att fixa, verkar han mena.
För mig är minnen något som kommer och jagar mig, som i den den där sången av Bruce Springsteen. Jag har fan fått gå i terapi för att fatta att jag inte är någon som skadar alla jag möter eller bär en skuld för att jag fört över kassa gener i andra och nu tredje led. Ett ex skrev härförleden att hon nu bara mindes det som var bra med oss (och ändå var allt så mycket bättre nu, hur det nu går ihop).
Jag önskar verkligen att jag kunde säga samma sak. Några av oss har lätt att förlåta sig själva och andra förlåter lätt andra. Få verkar klara både och.
Men jag jobbar på det. Till dess ligger jag vaken då och då, utan någon att dra till sig bara för att känna andedräkten. Allt jag hör är mina egna hjärtslag och regnet som smattrar mot fönstret.

24 november 2018

Jag är team Bernmar

Alla som känner mig vet att jag inte är alltför kär i V. Jag tycker, trots min position vänster om mitten att de ofta är fyrkantiga, gammalmodiga, ohederliga i sin kritik mot oss gröna och att de i det längsta stött skumma rörelser och regimer utomlands och missade tåget i frågan om hedersvåld.
Men när det gäller Göteborg är jag helt team Bernmar. För någon måtta får det vara på det göteborgska sosseriets arrogans och maktkåthet. När Soffan (som jag alltid gillat tidigare) i sista vändan till och med går till hovåspajasarna i D och more or less är beredd att offra Västlänken för en kso-post, så behöver hon och hennes kompisar ett wake up-call. Och vi som ibland skällt på V och sagt att de håller sig undan ansvar för att röstmaximera kan bara buga oss när deras göteborgsavdelning faktiskt vill ta det ansvar vi önskar. Så. Team Bernmar.

19 november 2018

Jag är med

"I've never disguised the fact that I'm Jewish, and in any crisis in Israel I would be there. I am committed to the survival of the Jewish people."
Orden är Leonard Cohens och han yttrade dem i oktober 1973, när han släppte allt, lämnade sin fristad på den vackra ön Hydra i Grekland för att spela för de israeliska trupperna som försvarade landet mot de syriska och egyptiska trupper som bestämt sig för att en gång för alla krossa den judiska staten. Du måste ha ett committment av något slag. Du kan inte bara leva för cash och nöjen. Antingen fryser du, eller så brinner du. Det finns inga mellanting. När Märta Stenevi igen och igen förklarade att jag behövdes och skulle göra en skillnad för mitt parti, så bestämde jag mig för att ändå vara med på en kant. Inget hindrar eller stoppar mig. Mina barn är stora, mitt jobb är förstås slitigt, men det löser sig. Om inte jag, så vem, om inte nu, så när? Jag är politisk in i själen. När mitt parti behöver mig, så är jag där. MP är sargat och blödande, men de frågor som partiet lägger upp på bordet är man ensamma om att driva. Och medan S i stan är beredda att skänka sin mamma till liberalerna, samtidigt som deras ungdomsförbund i länet styrs av homofoba antisemiter, så står vi gröna för något . 
Jag är med. 

10 november 2018

Du vet väl om att du är värdelös?

Du kan vara säker på att om någon med makt över dig säger sig vilja föra en dialog, så handlar det om att du blir tilltalad och utfrågad, snarare än inbjuden till ett samtal. Eller så är det frågan om information som du ska anteckna och memorera. Så ser det ut. Du ska utmanas, som det kallas. Är du redan på gränsen till att träffa väggen eller falla i diket, så är det just den saken som kan göra den där fina skillnaden mellan otillräcklig och värdelös. Att få höra att en är bra nog, att du duger som du är, är annars en fin start på varje sorts relation. När jag kommer halvdöd på morgonen till jobbet så vill jag klara det jag måste. Det räcker bra.
För mig som alltid haft utanför som andranamn är varje "dialog" bara ännu en bekräftelse på att livet är just så där som jag trodde. Jag duger liksom inte. Jag smälter inte in. "Du vet väl om att du är värdelös?" Där andra är osynliga skiner jag alltid i all min glans. Mitt namn kommer alla ihåg. Min egen livsprocess, mitt projekt liv har varit och förblir att acceptera mig själv och förlåta mig. För att mina impulser tar mig hit och dit. För att de lever sitt eget liv och aldrig blir till et systematiskt kvalitetsarbete, haha. Som igår: just jag pratade när jag inte borde. Blickarna jag fick var inte bara vackra. "Han igen", tänkte de. Men jag förlåter mig för det. Eller typ. Eller önskar att jag gjorde. Senare på kvällen skickade jag en bild till någon som uttryckligen bett mig låta bli att höra av mig. Det är oklokt. Det kunde bli en harang av anklagelser, men det blev mest en avmätt reflektion. Lite överseende. Å andra sidan var det en liknande impuls som en gång lockade in den som kom att bli min stora kärlek, åtminstone kvalitativt.
Jag manipulerar mig att tycka att den jag ser i spegeln duger lika bra som någon annan och ibland går det riktigt fint.

05 november 2018

Like a Queen

På lördagen går jag på bio. Det är på Panora, inte på någon av SF:s popcornstinkande glitterpalats. Panora försöker se ut som biografer gjorde förr, det är något tafatt över det, lite östtyskt tomt på folk, men det är billigt och jag slipper i alla fall popcornlukten. Jag ser filmen om Freddie Mercury, den är inte jättebra, men det är ändå en flytt till en annan tid, sjuttio- och åttiotal och en uppriktig analys. Det var inte bättre förr, berättar filmen, det var sämre med homofobi och familjer som inte förstod de unga. Och droger var lika vanligt och accepterat då som nu. Freddie byter namn och liv och det är såklart ett svek, tycker familjen som blivit fördrivna för just det, men Freddie tycks stå på sig, eller står på sig vet jag inte, men hans fantastiska röst för honom både rätt och vilse, men det krävs en kvinnas sanningssägande för att han ska komma ut, som det så konstigt heter.
Det är en film om mycket, om ensamhet och det vanliga med att lyckan inte kommer med materiella framgångar. Det är anmärkningsvärt ofta filmers budskap. Ändå ser samhället ut som det gör.
Jag såg Queen live, skriver jag till en vän. Hon är ung, hon var inte ens född då och hon blir avundsjuk. Det kan hon vara, för det var en fantastisk show, hela Scandinavium gungade och det hade byggts långa ramper där Freddie kunde springa. Det är troligen det bästa jag sett i showväg, kanske inte rent musikaliskt, men på alla andra sätt. Jag var där med the usual suspects, mina grabbar som fanns en tid, nu är de sen länge borta ur mitt liv och jag har gått igenom relation efter relation för att hamna här, ihop med mig själv i en halvtom biosalong, med Messenger påslagen ända tills filmen rullar igång.
Det är november och den som klarar november klarar allt. Like a Queen.

03 november 2018

Feminismen har inte gått för långt

”Men du har en annan roll i hennes liv. Du är också viktig, men...”.
Jag sitter i ett rum inne på BUP på Lindängens centrum. Det är tidigt 2000-tel och min dotter mår inte bra och har börjat skära sig i armarna. Helst av allt vill jag ta henne därifrån, från en inkompetent psykvård och mitt ex som själv verkar se sig som ett offer och inte vill låtsas om att vi har, om inte skuld, så i alla fall ett ansvar. Det känns som om det är lika bra att resa sig och gå, men jag stannar för min dotter åtminstone ska få en skärva av mig att behålla, nu när psykvården bestämt att jag är en andraförälder och inte den jämställde vårdnadshavare som det formellt står i pappren. Den som tog ut minst halva föräldraledigheten och blev sedd som en idol bland politiska bekanta, men som ett miffo i resten av det då gråsossiga åttiotals-Malmö.
Där och nu kunde jag gå full Pär Ström och börja tycka att män är förtryckta och att feminismen gått för långt. Men det är tvärtom. Det är sjuka ideal om hur flickor ska vara som gjorde min dotters funktionsnedsättningar och psykiska ohälsa ännu värre än det hade behövt vara och könsmaktsordningen som sa till mitt ex att hon skulle vara en dålig morsa om hon jobbade heltid och inte vabbade för sin tonårsunge och som fyllde henne med en skam som gjorde att hon tog en offerroll. Jag dömer henne inte. Psykiatrins inkompetens kan nog förklaras med att det är coolare inom medicinen att operera knän på överbetalda idrottsmän än att stötta tjejer i förorten med trasiga armar.
Som alla som hört radiodokumentären om min dotter vet, så är min dotter idag en stark och lycklig kvinna, trots alla motgångar och irrfärder. Och det finns olika sätt att vara bra på. Du måste inte vara produktiv för att duga, det är tillräckligt många som är det, så ta vara på deras resurser och fördela överskotten rättvist. Så länge vi kan subventionera rika människors städning och ombyggda kök och deras jävla bilpendlande, så kan vi försörja människor som har annat att syssla med än att producera. Så är det bara.
Här ligger jag i min säng, fast det är långt in på förmiddagen. Jag är trött, eftersom en arbetsvecka är lång och mitt yrke är alltmer kravfyllt, trots att kompetensen sjunker för varje år. Kanske valde jag fel bana, kanske borde jag gjort det lättare för mig. Jag kunde svävat i det privata näringslivets segelflygplan högt över fattiga och utslagna, men det är inte för att få det enkelt jag kom till jorden.
Så fylld är jag av normer och strukturer att mitt huvud ibland sprängs av borden och måsten, trots att jag vet att vi borde vara fria från allt det där. Men jag vet att när jag sticker ut och springer om en stund så är det värsta som kan hända att jag blir andfådd och måste stanna. Mig överfaller ingen, mig våldtar ingen. Feminismen har inte gått för långt. Den har knappt kommit halvvägs. Och den är bra för mig med.

01 november 2018

Tanten på ICA (om MP:s framtid)

Inne på ICA står en kvinna och ropar högt att människan håller på att ta ihjäl sig, men att de får skylla sig själva. Det är oklart varför hon inte räknar in sig själv i gruppen människor. Kanske har hon gått i opposition mot allt. Energin har inte tagit slut i alla fall. Eftersom jag är den jag är så stannar jag och lyssnar på hennes budskap. Det handlar tydligen om varor som transporteras över jorden, kanske grönsaker, jag vet inte.  Det väcker starka känslor.
Det där med långväga transporter är en viktig fråga som vi förstås inte kan lösa inne på ICA, inte ens bojkotter är särskilt verkningsfulla. Det ska politik till. Jag undrar om den skrikande kvinnan vet det.

Mitt ICA ligger samma fastighet som jag bor i. Vi är alltså hemma på Möllan, där det både finns tyska kex till extrapris och stans största sortiment av alkoholsvag IPA och annan dyr öl. Tyvärr verkar de inte föra rödbetsfalafel längre. Det är synd, för det vill jag ha. Jag tar en fryspizza istället. Inte gott, men helt ätligt.

Här på Möllan är politiken allt från röd till illröd, det är V som äger området efter nionde september. Ändå är det Malmös liberalaste kvarter, som jag skrivit innan, få här borde ens titta åt socialism.
Här borde de gröna vara starka, men så är det inte. Mitt parti är losers överallt, så även här.
Vi saknar något, förmågan att nå fram och förklara (kanske även förhandlingsskills, men den kritiken har emellanåt varit för hård. Att regera kostar). Vi borde vara det självklara valet för skrikande miljökämpar på ICA Möllevången. Och jag tänker att nu när vi ändå måste byta ledning för partiet, så gör det med besked. Ändra hela strukturen, för när en har förlorat allt, så går det bara att vinna. Det är en frihet V inte kan hålla sig med. De måste stå för att den korkade riksdagsledamoten från Malmö verkligen är Möllans bästa val.  Jag tror att MP gör klokt i att gå i opposition och bygga upp något nytt. Jag kommer attt stötta oavsett vilken väg som väljs, men detta är min bestämda uppfattning. Välj sen inte ungdomar till svåra uppdrag. Hur det än är så är de flesta smartare när de varit med ett tag, det är svårt att förneka. Försök att se mindre på akademiska poäng och mer till yrkeserfarenhet . Det finns de som har både och, men de är väldigt rara ärtor. Anställ folk med andra meriter än de vanliga, se utåt och neråt. Inga kompisar från förr. Ändra loggor, flytta kanslier, se åt helt andra håll.

Den som sen ska fronta partiet ska vara en kommunikatör som Bengt Westerberg under hans glansdagar eller Ronald Reagan som 70 år gammal kunde trollbinda en åhörarskara. Ja, en person. En statsministerkandidat.  Det är egentligen ointressant vilken fraktion i partiet hen kommer ifrån, för det hen säger ska vara förankrat i en större grupp av människor med goda öron mot marken.  Folk som hör vad tanter på ICA har att säga och svarar på de frågor som ställs där. Troligen är det en kvinna. Någon som vi kanske ännu inte hört om. Än finns tid att tänka och leta.

Som ni hör har jag hittills inte sagt något om politiken. Jag tror nämligen att den i stort sett duger. Lite pinsamheter har vi sett i utrikesfrågor och töntiga flörtar med identitetspolitiken och kanske framförallt med avsaknaden av klassperspektiv , men så snart det börjar lyssnas neråt så klarnar det.
Om jag ska ha en roll i partiet framöver? Ingen vet, får jag frågan ska jag svara på den.

28 oktober 2018

Något att hålla fast vid

Stan jag föddes i är full av backar och lager på lager av minnen. De pyser ut och jag blir lägre än lägst på väg mellan Gråberget och Götaplatsen. Jag går ner för Ärlegatan och minns senast jag gick där, det var i maj i år och det var inte bara löven som slagit ut, utan också ett hopp som jag inte ser så mycket av nu. Vår och höst, knoppning och lövfall, de mest patetiska av metaforer, men jag hittar inget bättre och sannare. Jag skulle träffa någon över en kopp kaffe och något bakverk, vi skulle kanske inleda ett förhållande, men det blev inte så mycket med det, inget blev något, inte ens tillfälligt. Längtan var inte tillräckligt stark, ensamheten inte någon plåga, det fanns inte någon tillräcklig drivkraft. Mitt liv är som den politiska situationen, det har gått från en, för all del, instabil rödgrön koalition till en röra, från en utstakad uppförsbacke med ett tydligt blått streck i mitten, till en karta med bleknat bläck och en trasig kompass någonstans längst ner i fickan. Det görs sonderingar, men det slutar mest i nya frågetecken där det borde vara utropstecken.

Igår satt jag vid min systers köksbord och tittade i dagboken från hennes sjukdom, då sommaren 2017 när hon låg nedsövd och svävade mellan liv och död, såg hur alla vi som var där och besökte henne skrev våra hälsningar och hur sjuksköterskor tog sig tid att berätta om vad som hände. Sara och jag var där den tionde juni och jag skrev vad som kunde ha varit en avskedshälsning, det står visserligen att allt verkade bli bättre, men jag trodde det värsta, det gjorde jag. Under min text står Saras ord och hälsning och ingenstans lyser det igenom att Sara och jag planerade vårt uppbrott, att vi gett upp oss precis i samma ljumma sommarregn som en gång smekt oss, att vi promenerat tysta genom Frölunda kvällen innan, när alla hårda ord tystnat. Vi samlade oss. Vi betedde oss som vuxna i rummet, men det var för sent.

Det spricker upp, snön från i morse har smält och solen försöker peppra mig med vitaminer, men min väska är tung och backarna många. Stadsteatern ger kung Lear och utställningen jag tittar på i konsthallen ger mig ingenting, det ska handla om minnen, men jag skulle önska att det fanns en röd tråd mot framtiden, något att hålla fast vid för en gångs skull.

26 oktober 2018

Chefen kallar in mig

Min närmaste chef kallade in mig tull ett kortare samtal igår, för han skulle meddela mig min nya lön. Det var inte något direkt muntert samtal. Han påminde om "det som hände i vintras" och berättade att jag knappast kom i fråga för någon större löneökning. På en hopknycklad lapp stod summan och den var oanständigt låg. Jag är inte populär hos ledningen och lönen är det verktyg de kan använda för att disciplinera oss anställda och detta med fackets passiva stöd, eller det passiva fackets stöd, snarare.
"Men jag har ju inte tittat på slingan och sett vad ni har gjort", medgav han och jag tänkte att du kanske inte heller sett det fantastiska omdömet som min kollega gav mig när hon gick på ledighet och du minns inte heller tio mail från föräldrar som ville ha mig på avdelningen när ledningen tänkte att jag skulle placeras på en annan avdelning. Men det där med att "titta på slingan", fyller mig också med sorg. Vad vet väl en slinga med väl utvalda bilder och präktig korrekt text om livet på en förskola, om möten och samtal, om trygghet, kramar och leenden? Kanske inte så mycket, ändå.
Kanske kunde chefen också noterat att jag ständigt ligger på dagar i övertid och att jag har den lägsta sjukfrånvaron av alla. Det är inte bara tur, det är också en attityd. Jag låter inte jobbet knäcka mig.
Och innan jag hinner förgå mig helt i självhävdelse och självömkan, så vill jag berätta att jag väl vet om mina svagare sidor. Jag blir sällan vald till sekreterare, det är inte mig folk ropar på när det ska struktureras lite extra. Jag blir snabbt trött på det som är tråkigt och som jag redan snappat. "Orka" är ett ord som ofta ekar inne i min skalle. Vart jag går bär jag med mig mitt npf-paket. Jag vet.
Men utan mig hade det varit tråkigare. Och slås jag ut av att ständigt få skit av chefer som medger att de inte vet vad som händer i verksamheten, så finns det ingen annan som ersätter mig, ty snart har alla Malmös förskollärare flytt till rasismens radhushelvete eller bytt bana. "Hållbarhet" basuneras det ut från ledningen. Jo, tjena.

19 oktober 2018

Kommunala bibliotek i mitt hjärta

Jag bodde en gång i en avkrok, en kvist på en gren på en litet träd, där länsvägar och kanotleder korsade varandra och nedlagda gruvor och försupna föredetta
bandyspelare var de världsarv jag kan minnas. Jag var dålig på att vara dålig och värdelös på att vara bra och lika populär som gårdagens tidningar som blåste nerför gatan.
Men det fanns ett kommunalt bibliotek.
Doften av damm från volymer av klassiker och samtida prosa och ett tidningsrum med Proletären, Ny dag och brittiska rocktidningar. Jag flydde dit och läste Lenin och Stalin och Lundell och Kerouac, för jag var aldrig renlärig på en fläck, det var alltid pendelrörelser i min tunna kropp, det var tidiga tonår och det snöade alltid om det inte regnade. En dag frågade en nyanställd bibliotekarie vad jag ville att de skulle köpa in. Tänk, någon ville höra min åsikt.
Nu bor jag i en annan stad, en stad där obildade nyliberala centerpartister inte har lust att styra, så bibblan är fredad. Och biblioteket är fortfarande min plats på jorden, min retreat, den enda jävla KBT jag behöver och jag tog mina barn dit och sen lekte de på lekplatsen bredvid, medan jag läste. Det är Malmö, så det blåste alltid, men när det blåser försvinner molnen och himlen blir blå igen.

17 oktober 2018

Tillit och tid

Oktobers vindar virvlar upp löv och tankar och jag går in i min lägenhet och stänger dörren om mig.  Lika bra att fly iväg med en bok eller bra film. Sen är det snart morgon och dags att cykla iväg de fyra kilometrarna till jobbet med musik eller pod i lurarna, tills min arbetsplats röda tegel dyker upp och tar mig ner på jorden igen. Ni som läser det jag skriver vet att jag tycker om mitt yrke, min uppgift. Men frågan är ändå hur länge jag kommer att orka. Det är så mycket runt omkring som stör och kräver av en, så mycket som drar åt fel håll. Det är en centralstyrning och ett idogt kontrollerande. Bit för bit har vår frihet begränsats, trots att förvaltningsledningen säkert skulle mumla något om att personalen är den viktigaste resursen om en väckte dem mitt i natten. ”Hållbarhet”, basuneras det ut ovanifrån och vi förskollärare får i uppgift att plugga in FN:s sjutton globala mål, vilka sen ska omsättas i praktiskt arbete med förskolebarnen. Jojo. Det kryllar av möten och verksamhetskvällar och diskussioner som till synes är öppna och fria, men vi vet vad som är rätt svar på de flesta frågor. Och med individuell lönesättning så är det klokt att inte vara för kritisk. Det kan kosta. Fråga mig, jag vet. Dessutom uppmuntras vi att skvallra på varandra, snarare än att se varandra i ögonen och säga som det är. Det söndras och härskas.
Det jag saknar är tillit och tid. Såklart. Jag önskar att jag efter alla mina år i verksamheten litades på, att jag fick gå ut och promenera med min barngrupp utan att behöva fylla i en riskanalys, jag önskar att det vore tillåtet att gå ensam med några barn till biblioteket för att mysa och låna böcker, men det är förbjudet sedan några veckor. Alltid minst två. Jag önskar också att jag och mina kollegor utifrån styrdokument själva fick avgöra vad det ska läggas tonvikt på i verksamheten. Jag önskar att centralstyrningen, kontrollerandet och byråkratiseringen kunde upphöra. Men jag har svårt att se att kommer att bli så. Det är nämligen så att det finns en stor kader av tjänstepersoner, halvchefer och förmän som måste motivera sin existens. Det är som ett självspelande piano.
I min lilla skalle ser jag en bild av hur saker växer nerifrån och upp. Hur små ungar får värme och utmaningar och hur det så kallade golvet prioriteras framför ljummet kaffe i möteslokaler, hur en barnhand i min är viktigare än kvalitetsrapporter och hur alla som gör samma jobb faktiskt får samma lön. Solidaritet istället för kontroll och angiveri. Sånt där, ni vet.

07 oktober 2018

Ett år i lägenheten

Jag cyklar hem från sonen med flickvän i Kirseberg. De bor bra där, tvärs över gatan från det omtalade Östergård i en hyrestvåa. De har sitt, de klarar sig. Ute i livet och hemma. Vi pratar politik i två timmar, det är det vi alltid gör, vi malmötörnbladare är politiska människor och våra hjärtan sitter till vänster om mitten. Min cykeltur leder mig de fyra kilometrarna hem till Möllan och jag handlar på ICA, bokar en tvättid och tar sen den opålitliga hissen upp till min lägenhet på fjärde våningen.
Jag har bott här i ett år nu, precis idag den sjunde oktober, som också är DDR:s nationaldag. Fattar inte hur jag kan komma ihåg sånt. Det vore bättre om jag kom ihåg var jag lägger mina nycklar.
Min lägenhet är en modernistisk bostadsrätt. Det är HSB, det är byggt för arbetararistokratin på sextiotalet och området bakom förzinkade gallergrindar är en fortfarande socialdemokratiskt dominerad oas i det annars illröda Möllan. Här är det inte så ungt och chict. Den första stämman jag var på såg ut som ett årsmöte i PRO. Jag sänkte medelåldern när jag steg in i rummet. Det händer inte ofta längre. Jag har det bra här. Minstebror ha kvar sitt rum, men är sällan här och jag köper mig en pizza och äter den på den inglasade balkongen. Det är barn ute och leker. Kanske är det ändå ett generationsskifte på gång i föreningen.

Jag vet inte om livet här blev som jag tänkt. Jag tänkte nog inte så mycket. Det jag ville ha var ett bra boende helt enkelt, bra och centralt och det skaffade jag mig.  Det är skönt att ha himlen runt hörnet i form av folklivet på Möllan, men lugn i min absoluta närhet, lugn och grönska. Här skulle jag kunna koppla av och slå mig till ro, lurade jag mig själv. Om jag nu var en som gjorde så. I verkligheten kollar jag hemnet, drömmer och planerar, funderar på att flytta än hit och än dit och kanske även byta jobb. Jag är fri att sova en hel lördagsförmiddag, efter att ha läst halva natten, men jag kan också packa min rygga och dra till Hamburg över helgen, det är lika tillåtet. Mitt huvud är inte gjort för ett stillsamt liv, mitt huvud är gjort av eld och lågor.
Det är tyst från grannarna, allt jag hör är lite musik någonstans långt bortifrån. Pizzan doftar härligt. Jag är redo för ett år till här. Om jag nu inte får någon annan impuls.

06 oktober 2018

Hebreiska v/s cykelbanan på Nobelvägen

Jag ligger i min säng. Det är lördag och om några timmar ska jag hem till en vän på middag. Utan att bevisa det med bilder kan jag berätta att jag nästan inte har några kläder på mig. Jag slösar bort den här dagen på improduktiv läsning och tittande på TV-serier, när jag kunde gjort lite praktisk nytta. Kanske deltagit i civilsamhället, som det så vackert kallas, folk som träffas för att göra revolution eller frälsa världen. Har också pluggat lite hebreiska i förmiddags. ”Hebreiska”, säger folk, ”Varför läser du inte arabiska istället, det kunde du ju ha nytta av?”. Så är vi där igen. Du ska vara nyttig 24/7, annars är du på gränsen till värdelös. Du ska välja rätt hela jävla tiden, trots att alla fattar att de egna valen åtminstone till häften är lotteri. Det är tur mer än talang och det börjar redan när du föds av några slumpvalda föräldrar  som råkade ha oskyddat sex någon gång. Min erfarenhet är att planering inte nödvändigtvis gör saker bättre. Att ständigt göra nytta gör oss till maskiner utan hjärta om det vill sig illa.
På jobbet ska vi styra barns lek så att målen i läroplanen uppfylls och lekytorna döps om till lärmiljöer och all verksamhet heter undervisning och utbildning. Jag ska komma tillbaka till det i en annan bloggpost. Egentligen är det kanske inte så farligt. Men ändå.
Å andra sidan kan vi fan inte bara lalla runt och ha det skoj hela tiden. Det finns en värld att förändra. Så om någon säger att jag är lat så svarar jag: ”Ja, men kolla på cykelbanan på Nobelvägen. Utan mig hade den inte varit där.” Det tystar de flesta. Utom kanske moderater och SD, som röstade nej till cykelbanan för att det behövde offras några parkeringsplatser. De tyckte uppenbarligen att det var en onyttig kamp. Men inte ens min politiska verksamhet har varit särskilt schemalagd, liksom jag inte är det på jobbet så mycket som någon tycker att jag borde. Det är en inre värdegrund (hahaha) som drar i mig och säger att är du en Mensch, så fixar sig resten. Slåss både mot självgodhet och självförakt. Skriv din egen bok. Den kan handla både om hebreiska och cykelbanan på Nobelvägen.

28 september 2018

Chilla, morfar

Kom ihåg det här Naaja, det finns bara en enda människa vars kärlek du kan räkna med i evighet amen och det är din egen. Alla andra kommer och går. I alla fall de flesta. Det är dig själv du måste älska, eller åtminstone stå ut med. Det kan bli ett livslångt projekt, om du har otur.
Nej, jag säger det inte till henne. Hon ligger och snusar i sin vagn som jag drar runt på stan, medan dottern skriver eller redigerar i mitt kök hemma på Möllan. Hon ska bli klar med sin bok.
Det är hur som helst för tidigt för den sortens bittra sanningar för en sexmånaders unge. Så vaknar Naaja och tittar sig omkring. Stora bruna ögon ser en stor värld, lite väl stor för många av oss, så mycket att ta in, så mycket att vilja förändra, så mycket kärlek som hänger som mogna äpplen på en gren och som precis som dem riskerar att falla ner till marken och ruttna bort. Jag är så dålig på det där med timing och tvåsamhet. Jag är före eller efter och aldrig i balans.

Kanske Naaja får växa upp och skapa en värld där normerna är helt förändrade, där saker som sexuell läggning och tvåsamhetsnorm är något vi läste om i skolan, som sambeskattning och värnplikt för män. Jag hoppas det.
Men det kommer inte att komma gratis. Världen är full av ebbor och jimmiesar, unga människor som längtar bakåt. Kampen verkar vara evig och bakslagen tusen.
Kom ihåg det, Naaja, avslutar jag min dryga utläggning i tanken. Hon ler tillbaka, som om hon vill säga att det nog fan löser sig. Chilla, morfar.

27 september 2018

It`s all over now, baby blue

Det är som det brukar. Alla vi som har rätt att passera in gör det, hälsarpå folk en gillar och avskyr, några kramar om varandra, andra pratar lite tyst och hemligt. Rassesvinen står för sig själva eller skojar med någon av moderaternas mer illustra representanter. Så ringer klockan och ordförande kallar in oss i salen. På läktaren sitter vad som ser ut att vara en grupp nyanlända med sina lärare, men också några nyfikna och intresserade. Sanne från Fi är där och hennes kompisar i salen är ändå vid gott mod, vad det verkar, trots allt.
Det är sista gången jag trycker in mig och sista gången jag är i den här salen. It is all over now, baby blue. Det är ingen katastrof, men jag kommer att sakna att gå upp i talarstolen, jag är bra på det, rapp och tydlig. Den förmågan tar jag med mig till andra ställen i livet, det kommer inte att gå någon nöd på mig. Även i fortsättningen kommer jag att väcka bifall och irritation, men inte här. För att få en plats här under nästa period så hade jag behövt stå på någon av de allra första platserna på mitt partis lista och det var aldrig aktuellt. Om sanningen ska fram så har jag de senaste sex åren hbjudits in mer eller mindre med armbågen. Jag är för impulsiv, för spontan och vad jag själv vill kalla konsekvent i min antirasism och människosyn. Hur makten i Malmö kommer att se ut är förresten fortfarande oklart, det förhandlas antagligen, men det varken kan eller vill jag lägga mig i.

Jag är äldre än partiet och det märks antagligen både på partiet och mig. Det finns en omognad, en pinsam naivitet och ungdomskult i partiet. Det är fortfarande öppna dörrar för lycksökare och listor är relativt lättkuppade, vi ska vara glada att det inte blivit värre än det blivit på sina håll.
Partiet är ingen rörelse, utan en samling individer som ofta byts ut, förutom några då, som är så viktiga att de ständigt sicksackar mellan uppdrag. Det som är bra för MP med nedgången i valet är att partiet kan skaka av sig opportunister och brödpartister och bli vaksamma mot dem med en helt annat agenda än den gemensamma. Och när det är gjort, så är det dags att bredda och fördjupa organisationen.

Så helt plötsligt är mötet över och jag får min andra medalj till samlingen. Vi fikar och sen går jag ut i snålblåsten. Cyklar hemåt, handlar, flörtar med en granne på gården och går sen upp till mitt. Skorna ligger i en enda hög i hallen och det behöver dammsugas. Vardagen hinner ifatt mysteriet.

 Så vart tar jag mina erfarenheter och mina två medaljer?
Ja, driften att förändra världen går aldrig över. Det är en eld som inte går att släcka. När mitt inåtvända 2018 är över, så är det dags att kicka igen. Jag står till förfogande som en kugge i det långsamma maskineri som förändrar och bygger. Ni lär höra ifrån mig igen.

22 september 2018

All things must pass (men jag hatar det).

Jag ser en bild framför mig. Tre bröder står bredvid varandra en strålande sommardag för längesen. Det var sjuttiotal. Deras olika hårlängder avslöjar att de tillhör olika generationer och på de flesta andra sätt är de också olika. Det gör ingenting. Vi törnbladare är olika, vi ses sällan allihop, men behövs det så är vi som en maffia. Bråkar du med honom, så bråkar du med hela släkten. Bara så du vet.
Det är min farsa och hans två yngre bröder på bilden förstås, de ser glada ut, det kan ha varit midsommar eller något liknande, jag vet faktiskt inte. Sommar var det i alla fall, en sjuttiotalssommar fylld av myggor, piggelin och mellanöl.
En sång fyller min skalle: George Harrison sjunger "All things must pass, all things must pass away". Av de då ganska unga männen är två borta, för farbror Mats dog igår.
Förbannade jävla skit, förbannade jävla helvete. Ja, jag vet att det måste bli så. Vi ska alla den vägen vandra, som det heter.
Och jag sitter här i laminon och minns, för det är allt en kan göra nu. Jag minns mannen som hade en PV och sen en Amazon, Göteborgs bästa jävla snickare, mannen som var bra på allt, som tog mig på min första riktiga fotbollsmatch på Ullevi. GAIS vann över Blåvitt med 3-1. Sten Pålsson dribblade och sköt. Pålle vinka, vi vill se. Sen är det kört.  Jag minns en man som var vänlig och solidarisk utan att snacka så mycket om det. Och han och Marita, det där med livslång kärlek som jag aldrig förstått mig på för egen del.
Saker bubblar upp nu. Minnet av hur han försökte lära mig åka skridskor, hur jag ringde till honom den där dagen då farsan segnat ner i köket död.
Fan ta allting.
Fina farbror Mats.
All things must pass.
Men jag hatar det.

09 september 2018

Natt mot valdagen

Det är natt mot valdagen och jag ligger i min säng, som inte är en riktig säng utan en bäddsoffa och lyssnar på tystnaden. Jag tänker att nästa blogginlägg kommer att vara en valanalys och jag fruktar vad den kommer att behöva innehålla, något om själens obotliga ensamhet och sökandet efter sammanhang, kanske? Men vi får väl se. Det privata är politiskt.
Jag står utan banderoller och flygblad den här valrörelsen och kollar läget, men jag lägger mig ändå i, hugger mot dumheter, det finns kanske i min nedärvda essens att göra så.

Jag kan bokstavligt talat inte sitta still, det är både en välsignelse och en förbannelse.

2018 är annars mitt mest inåtvända år på länge och jag tänker att det får lov att vara det. Förra året var de dramatiska beslutens år, nu går jag istället in i mitt eget, hittar en ny roll i världen.  Det skulle bli kärlekens år sa min vän med det lockiga håret, men både hon och jag har det kanske för bra i våra iden för att verkligen längta efter det på allvar. Offret tycks vara för stort. Någon skickar en vänförfrågan på facebook, men det är bara en bot eller fake eller vad det nu heter. Så värst många nya bekantskaper dyker inte upp och jag är usel på att behålla dem som jag hittar. Så har det alltid varit. Jag hanterar min ensamhet som en man, verkligen typiskt så.

”Det här säger jag för att jag tycker om dig”, säger en annan vän, hon med de snabba sanningarna. ”Du nedvärderar dig hela tiden”. Det har jag hört förr.
Men jag tänker att hellre det än att låta hybrisen flöda. Men hon har rätt. Hon brukar ha det.

Jag ser ett ex på en datingsida, (varför finns jag ens där?), men hon blockar mig utan att jag så mycket som blinkat till henne. Det är sorgligt, mycket skulle jag göra, men aldrig flörta med ett ex på nätet. När glaset är repat så är det. Hennes presentationsbild har jag tagit. Hon ler mot kameran, men redan då bilden togs var vi över och historia. Vi sökte efter sätt att ändå finnas i varandras liv. Bilden är tagen i ett annat land, det brukar vara så när en vill göra reklam för sig, som om det vanliga livet, jeans mot grå fasader aldrig skulle kunna attrahera någon.

Det är natt, nästan morgon och jag borde såklart sova. I morgon ska jag rösta och springa en lång runda, egentligen hade jag planerat en resa, men jag behöver spara kraft och pengar. Jag lägger undan ipaden, öppnar balkongdörren och låter vinden svepa in.

Edit: tror inte att jag orkar någon valanalys.

04 september 2018

Gratis kollektivtrafik är dålig kollektivtrafik

Jag hade lovat mig själv att inte säga något om någon lokal valfråga, för kandiderar jag inte, så gör jag inte och då är det andra som får debattera. Men Vänsterpartiets lokala ”valspurt” ger mig fan inget val.

V har varit sjukt passiva i trafikfrågor i Malmö under mandatperioden, de har uteblivit från tekniska nämndens möten och bytt folk och jag vet inte allt. De har inte varit konstruktiva för fem öre, de hoppade av styret och när de sagt något så har det mest handlar om att reservera sig mot markförsäljningar och för sina egna motioner.

Och nu kommer de alltså med förslaget att alla ska få åka gratis buss och tåg i Malmö. Alla, inte bara gymnasieelever på sommaren och folk över 70. För oss som kan något om trafikfrågor är det närmast hål i huvudet.
Det är ungdomsförbundstrams, det är inget som vuxna pratar om på allvar. Istället för att se till att trafiken funkar, kör dit folk behöver åka, är bekväm och bra, så ska Vänsterpartiet populisterna göra trafiken gratis. Som om något någonsin är gratis. Det kommer inte att minska biltrafiken för fem öre. Det kommer att få cyklister och gående att åka buss, det blir ett minus för folkhälsan och bilarna kommer att susa förbi överfulla, dåliga bussar. Detta är väl beforskat, utrett och klargjort. Om intäkter från passagerare inte har någon betydelse för ekonomin, så behöver trafikutövaren inte räkna passagerare och då spelar det ingen roll vart de kör eller med vilken intervall.

Den tid som andra lägger ner på att hitta förslag och lösningar, ägnar V åt att skriva snygga paroller och jaga väljare. Det är störigt och destruktivt.

I Schweiz är kollektivtrafiken ganska dyr, i Albanien närmast gratis. Gissa var folk åker kollektivt?

02 september 2018

Det där med Israel. Igen.

En partivän tog bort mig från Facebook efter att först ha frågat mig om jag stödde illegala bosättningar och att Israel avrättar människor. Anledningen till frågorna och borttagandet från Facebook var att jag påpekade det olämpliga i att dela Hamasproagaganda och bad honom att testa att vara källkritisk även mot antiisraelisk propaganda. Here we go again, alltså. Hamas och islamiska Jihad skickar missiler från sitt befriande paradis in i Israel och när Israel försvarar sig så är man skurken. Detta har ju mycket lite med frågor om bosättningar att göra, som ni förstår. I nästa vända brukar jag få frågan om jag stöder Israels högerregering och mitt svar blir då förstås nej. Inte heller stöder jag högerregeringarna i Danmark och Norge, men om någon skulle få för sig att skicka missiler från Lomma mot Köpenhamn och de styrande i Lomma sa sig vilja utplåna Danmark, så skulle även de fått höra från mig.

När jag berättar att jag då och då reser till Israel, så kan det mötas både med ilska och förvåning. "Ska du verkligen åka dit?", frågar sig folk som flyger till Thailand eller har familjen i Ungern. Sällan orkar jag gå in på detaljer, men att det är något visst med att på förmiddagen strosa runt i Jerusalems gamla stad, för att sen ta ett kvällsdopp i Tel Aviv och sitta med en god dryck och se solen snabbt gå ner, förstår de när jag förklarar. Även samkönade par kan för övrigt gå hand i hand i Tel Aviv. Testa inte det i Gaza eller Ramallah. Bara ett tips i all välmening.

Vi kan tycka att den israeliska staten är för hård och att de borde vara beredda att ge upp mer. Men hur länge ska den andra sidan bara betraktas som passiva offer för omständigheter? Jag trodde att erkännandet av Palestina, faktiskt skulle innebära att de sågs som en aktiv partner på gott och ont. I Israel finns det såklart en utbredd rasism, men de omliggande staterna är lika judefria som München 1945 och sen antijudiska retoriken ser ungefär likadan ut. Samhället i de arabiska staterna har klasskillnader som får Vellinge kommun att se ut som ett hippiekollektiv och det religiösa förtrycket och lindrigt talat konservativa samhället får KD att verka som queerfemister vid en jämförelse. Kontext, please.

Allt det här säger jag lite då och då och är såklart beredd på mothugg. Men det är aldrig lite mothugg, utan en flod av onyanserad skit. Sedan Stalin bröt med Israel på femtiotalet hatar den vänstra vänstern den judiska staten och med tiden har även sossarnas mainstream hamnat där. I de gröna handlar den från början om att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark i dåvarande folkpartiet.
En kan tycka att allt det där är historia och att det mot slutet av dagen är judar och araber själva som måste hitta sätt att komma överens. Kanske har vi européer lagt oss i tillräckligt redan?

27 augusti 2018

Jag minns alla mina ex och hur de berörde mig

Allt är ännu ett mysterium, men det är spännande som fan. Hösten kommer som alltid förut, det är en skönhet i växlingarna mellan varmt och kallt, regn och sol och en trygghet i längtan bort som alltid finns där, längtan bort från vardagen till spännande platser och människor. Jag går vidare, som det heter, går alltid vidare. Det fanns en tid när jag avundades dem som hade samma saker år från år, samma bostäder, jobb och partners. Jag avundades tryggheten. Men jag minns alla mina ex och hur de berörde mig, de som jag skaffade barn med och hon som jag reste så mycket med, de som bara kom som tillfälliga himlastormar och de som stannade en tid. De avtryck jag fått av dem kunde inte en enda person ha levererat. En enda lång lycklig kärlek hade begränsat mig och gjort mig mindre klok. Jag har fått mer kärlek i livet än någon kan begära och jag har gett igen med samma mynt. Jag har berört och gjort några lyckliga. Så mycket berör jag visst ännu, att någon blockerat mig från alla sociala medier, det är fascinerande att jag kan vara så viktig ännu för henne.
I det som är jag ser jag spåren från mina brustna relationer, artister som jag aldrig gillat annars, böcker jag inte läst om hon inte tipsat om dem, platser jag aldrig skulle besökt annars och insikter och bekräftelse som satt där de skulle när de som bäst behövdes.  Jag är tacksam, men jag saknar ingen av dem, annat än som vän, kanske, men det löser sig, jag har andra vänner och trivs dessutom väl bra i mitt eget sällskap. Tids nog dyker dessutom förälskelsen upp igen, den kan vara runt hörnet som himlen i Mauro Scoccos sång, kanske är den redan här utan att jag fattar det, sånt har hänt förut. 
När det gäller kärlek blir jag aldrig äldre än 20, det är samma saker, samma förvirring, samma pirr och osäkerhet. 
Jag tror det är galet att leta efter den där underbara vackra blomman som lyser och doftar starkare än alla andra. Plocka istället blommorna längs vägen. Det blir till sist en vacker bukett. 

26 augusti 2018

Älskade liberala Möllan

Ibland vill jag flytta härifrån, kanske ut på landet, kanske till Ystad eller någon annanstans. Men jag stannar. Jag har blivit van vid att bo på ett ställe där folk är ute under de flesta av dygnets timmar, undantaget tidigt på morgonen, särskilt inte på måndagar. Här satsade jag på att bli områdets coola politiker, men nu kandiderar jag inte ens i något val, utan ser sakerna lite från sidan.
Detta är vänsterland, i något val var MP störst, men annars är det rött och rosa och det trivs jag med. Palla att bo bland kusinavlade sd-hillbilles, liksom. Ibland hamnar jag ändå på kant med rödingarna. Jag har inga problem med vinster i välfärden och jag har ibland problematiserat sådant som är haram att ens nämna som ett eventuellt bekymmer among the reds. Det händer ibland att jag avfärdas som liberal. Det är ett fult tillmäle i röda kretsar, snäppet under fascist. Men när jag ser min stadsdel, så
ser jag stans kanske mest liberala område. Här finns inga moralpoliser, inga golfbaneklippta trädgårdar och mycket få regler. Utspilld öl blandas med doften av cannabis och kebab och kvitton är inte alltid grejen här, om vi säger så. Folk cyklar och kör bil lite som det passar dem. Vi kan dricka dyrt finkaffe med Fredrik Gertten på kaffebaren eller halsa fulöl på någon bakgata med folk som du definitivt inte tar selfies med. Det finns något för alla här. Om den socialism som somliga drömmer om här, eller i alla fall röstar för (eller vägrar att delta i den borgerliga "demokratin" för) , skulle bli verklighet skulle området bli tråkigare än Bunkeflostrands centrum. Utbudet skulle bli som i Teckomatorp på juldagen. Men det reflekterar vi inte över här, för någon socialism blir det ju aldrig här, lika lite som tillvaron är särskilt liberal i områden där folk röstar på partier som L eller M. Där är ju fan inga tiggare eller bostadslösa välkomna, där sätter blonda politiker med blåa ögon jurister på att hålla slöddret borta.
Vi på Möllan är rebeller som köper indisk mat av en snubbe som inte kan ett ord svenska och troligen inte kan stava till uppehållstillstånd på något språk. Vi hatar gentrifiering, men säljer sen våra bostadsrätter dyrt. Detta är vår bubbla. Vi tror att vi är något, för vi bor i vårt älskade liberala Möllan.

25 augusti 2018

Dampvuxen

Varje år ser jag minst en av oss i de grupper jag jobbar med. En som har svårt att sitta still, en som kommer att få svårt att lära sig att knyta skorna, som kommer att ses som störig eller extremt störig om det är någon som ses som tjej. Och sen efter en helvetesbarndom blir de äntligen vuxna och får höra om hur lycklig barndomen är och hur tråkigt det är att vara vuxen. För mig var det en välsignelse att slippa vara barn. Jag var intellektuellt brådmogen och kunde nog blivit något fint om jag bara fått röven ur vagnen eller avslutat något. Den roman jag och Sara faktiskt avslutade tycks inte bli publicerad. C'est la vie.
I arbetslivet har det funkat lite olika. Min kropp mår bra av fasta tider, lön på kontot och jag är bra på en hel del av det jag ska vara bra på. Men det har också varit en del bekymmer, det går inte att ljuga bort. Jag hamnar i skottgluggar, jag får vänner och fiender, men sällan mellanting. Jag står upp för saker men klantar också till det för mig. Det märkliga i arbetslivet är att alla visst ska vara bra på samma saker. Att jag är en stjärna på att fånga gruppen, att jag är bra på föräldrakontakt och verkligen ser den där ungen som riskerar att få det som min dotter räcker inte. Jag bedöms efter annat enligt jantelagsprinciper. Och de som bara flyter med lite mainstream och är tysta, ordningsamma och ibland kläcker ur sig något självklart på personalmöte och medarbetarsamtal vinner. Alltid.
Att vara dampvuxen är ändå att leva ett spännande liv och jag vill inte byta. Normalt liv verkar så tråkigt. Parmiddagar, kräftskivor, chartersemestrar och lagom älskad, lagom liv, lagom jobb och lagom lycka. Och folk får ta alla mina sidor eller låta bli.

21 augusti 2018

Ser mig i min dotter

Jag hör min dotters röst i lurarna på vägen hem från jobbet. På Nobelvägen plingar min dampsyster som jag kallar henne, vännen med det rosa håret: jag lyssnar på din dotter nu. Hon är klok.
Min dampsyster som är en av få som jag känner som är som vi. Ibland behöver vi bara nicka åt varandra, så fattar vi.
Men oftast är vi ensamma och i var sin bubbla, vi som är som vi är. När min dotter berättar i radion om hur svårt det är att passa in, hur en manuellt måste lära sig det som andra tycks ha på autopilot, så ser jag mig själv som sjuåring i skolan, utslängd i korridoren ännu en gång efter att bildat meningar och pratat högt istället för att tyst skriva a-n i långa rader.

Min dotter får mig att se mig själv, men jag förbannar att det var tvunget att ta sån jävla tid att förstå både henne och mig själv och jag önskar att jag hade haft insikten redan då, när hon var 12 och doktorn på vårdcentralen skrev ut losec till henne. Jag önskar att jag kunde stått på mig i vissa sammanhang, att hon hade bott mer hos mig, för jag tror det hade blivit bättre. Ja, såren rivs upp igen, jag kunde inte skydda mitt barn, när hon behövde mig som bäst.
Men det är som det är.
Nu finns Naaja. Familjens glädjeflicka och hopp om framtiden. Är hon som vi så kommer vi att se det tidigt. Det känns tryggt.

16 augusti 2018

Kommunisterna hade den bästa musiken

Nu lackar det mot höst, eller lackar gör det väl inte, det är snarare tyngre doft i luften, mörkare färger, kortare dagar och längre biblioteksbesök. Jag börjar springa igen, löpskorna låg längst ner i ryggsäcken, senast använda på toppen av den där alpen jag var uppe på i mitten på juli. Med hösten kommer valrörelsen och jag är inte med längre, jag är ingen taggad kandidat, utan mer en som kollar läget.
Det är smutsigt, elakt och småaktigt i år, trots att det finns viktiga beslut att fatta om klimat och integration och en del annat. Jag är en politisk människa, det är en prövning att hålla sig utanför.
Kommunisterna hade de bästa sångerna och jag blev kommunist. Sjöng sångerna, men passade inte in, jag var för kritisk, för individualistisk, jag fattade ingenting när de ville ha mig till att kritisera Sovjet och Cuba mindre än Sverige, för jag tänkte det som är rätt här är såklart rätt där också.
Så jag ställde min röda fana i fönstret i sovrummet och satte på mig andra symboler istället på min begagnade vapenrock m/59. Men symboler är just symboler och inte handling, drömmar är just drömmar och inte planer.
Men vid mina år är jag väl så radikal som någonsin. Det är radikalt att döda sina älsklingar när det är vad som krävs. Det är radikalt att befinna sig på jorden och jobba i vardagen, radikalt att ändra livsstil för att stryka under vad som behöver göras. Handling är allt.
Men snart är min politiska saga all, eller jag vet inte. En gång engagerad, alltid engagerad. Brinner det, så brinner jag.

15 augusti 2018

En vecka senare #törnbladtågluff18

Jag tror jag skrev något i bloggen om Europas mångfald nu senast, om hur härligt det var med alla språk som avlöste varandra under den långa vägen från Novi Sad till Wien. Samtidigt så blir somligt annat likriktat, samma radiojinglar, samma Zara och HM vart jag än kommer, samma coffeechains, eller i alla fall kopior. Det kanske är ohjälpligt, jag vet inte. Det som var sorgligast att se var ändå hur nationalismen och misstron mot den andre lever och växer. I Skopjes alla ryttarstatyer och det gigantiska korset på berget, som en signal till landets 35 procent muslimer om vem som bestämmer. Eller för all del de många albanska flaggorna i byarna längs vägen från Ohrid. I Novi Sad fanns på torget en fotoutställning om de serber som fördrevs från Krajina, men inte ett ord om Vojvodinas egna ungerska minoritet eller andra fördrivna grupper. Och jag avskyr detta att dela in i vi och dem och att göra sig till hjältar och offer och att rakt eller underförstått demonisera den andre.
Det är fint att söka en identitet, men illa när det ska gå ut över andra. Kan vi inte bara vara människor i världen?
I tre veckor satt jag på tåg och bussar i ett fredligt Europa. Inte ett skott såg jag avlossas, men ljudet av trampande stövlar hörs ändå på avstånd.

12 augusti 2018

Hemåt #törnbladtågluff18

Sitter på ett av mina favorittåg, ICE T och funderar på att skriva en dystopisk novell om Sverige under SD-styre. Jag fattar prnnan, men det blir inget av det.  Kanske är jag på för gott humör för dystopier.
Jag kollar ut istället. Bayern går över i Niedersachsen och vi passerar Lüneburg, Hannover och jag vet inte allt. Landskapet skiftar, det kunde varit Sverige. Sen blir vi stående en timme för att en grävskopa hamnat på spåret. DB bjuder på vatten och kex, men jag har köpt mackor med mig. På alla anständiga tyska stationer finns det bagerier, eller i alla fall försäljning av nybakat bröd med eller utan pålägg eller fyllning. Jag härdar ut, jag är på hemväg.

Tar vägen om Flensburg och Fredericia hem. Flensburg står på min bucketlist för Tyskland, för det är något visst med gränstrakter, med blandspråk och mixade stilar. Här har gränsen flyttats fram och tillbaka en del. Och det är en charmig stad, centrum ligger en bit från Hbf, gågatan är som gågator är och jag tar den tyska finfika jag lovat mig. Sitter och lyssnar på tyska och danska och räknar mina sista euros innan jag går tillbaka till stationen. Det är dansk och tysk arkitektur om vartannat och ett stort hus på vägen heter Deutschlandhaus, som en slags markering. Stilen är trettiotal.
De har en bio som ska visa mamma Mia senare på dagen. Stationens bistro är charmig och gammaldags och jag köper en glass för att bli av med växelmynt.

På tåget pratar jag med en tjeckiska som ska göra postdoc i Ålborg. Vi pratar vatten och avlopp, eftersom det är hennes specialitet och en del av mitt politikområde. Hon är ung och längtar efter att få göra en skillnad.  Vi vinkar hej i Fredericia och jag åker vidare över bält och sund och kommer hem. På Möllan är det skräpigt och jag minns Tiranas skinande gator och Neapel med överfyllda sopcontainrar. Klokare och med ny energi sätter jag nyckeln i mitt eget lås.

11 augusti 2018

Nürnberg #törnbladtågluff18

Nej, det blir inte München. Jo, jag byter förstås tåg där och minns min och Saras roman, hur vi lät en ganska intensiv scen utspela sig där. München Hbf är ganska ful och jag hoppar strax på ett tvåvåningståg till Nürnberg. Egentligen tänkte jag mig någon annanstans, men jag har en bucketlist över tyska städer jag vill besöka och Nürnberg är med där. Oundvikligen så. Jag är trött och osocial efter natten i Wien och sover av och till på dagens bägge tåg. Mellan Wien och München är det ett österrikiskt railjet. Töntigt namn på ett fint tåg. Snygga lokdragna vagnar och en bistro där det går att få mat. Jag äter frukost där, men sen sover jag. Lite kär i Bayern är jag. Jag vet att det är konservativt, men jag ser också gröna inslag och hipstermiljöer. I Nürnberg tåg jag ett rum på Ibis mitt i gamla stan. Enkelt, men okej pris. Annars tycker jag ju att allt är dyrt jämfört med Balkan, dyrt därför folk här har det bättre materiellt. Åker spårvagn ut till platsen för nazisternas partidagar. Mycket är kvar, men somliga är borta. En stor del av området har blivit park och jag tänker att så kan antirasism se ut i praktiken. Träd istället för naziparader. Det är också så lugnt där ute. Folk promenerar och cyklar. Överallt finns skyltar med information, det här är Tyskland, här görs det upp med historien. Vandrar in mot centrum igen, går fel på ett ställe, men hamnar rätt igen. En restaurang på vägen heter Saigon. Jag går in och äter vietnamesiskt. Det är gott. Sen tillbaka i den medeltida gamla stan äter jag glass som alla andra, för det kryllar av glassbarer. Jag tänker att det nog är resans sista glass, så jag tar en stor bägare. En kypare tror att jag smiter från notan när jag lägger pengar på bordet och går. Sen ber han om ursäkt, men det är lugnt. 

Nästa stopp är också halvt okänt. Hemma, kanske?

10 augusti 2018

Wien. #törnbladtågluff18

Det blir ett kort stopp i Novi Sad. Några vändor runt i den gamla stan. Jag kunde såklart gå till borgen, men alla balkanska städer verkar ha en borg och jag är lite mätt på det. Spanar in folk istället. Tänker att utseenden och stilar mer och mer likriktas, eller snarare kommer att handla om klass än om ursprung. En radio hörs och det är samma sorts jinglar och reklam som överallt annars. Och samma butikskedjor, här i Novi Sad finns både Zara och HM. Tänker att detta sker och att folk verkar nöjda eller i alla fall likgiltiga inför det. Samtidigt växer nationalismen igen. Det är obegripligt korkat och historielöst. Sen äter jag årets sista balkantomat. Precis så där röd och saftig som den ska vara. Så är det i alla fall inte överallt.
Tar ett tåg med destination Wien från stationen, som är precis lika bombastiskt stor och dåligt trafikerad som jag vant mig vid på Balkan. Tåget rullar igång, faktiskt i tid och Vojvodina är platt utanför mitt fönster, men snart ska det gå över i den ungerska pusztan.
Ungern, det första landet som rev barriärerna mot väst. Nu ser jag bokstavligen ny taggtråd vid gränsen. Jag pratar med en mexikansk kille och jag vet att han kommer att kollas extra noga, medan jag bara får en nick när jag visar mitt pass. Och så blir det, men killen bara skrattar åt det, det är så som livet är. Hans pass är fullt av viseringar och stämplar, mitt är närmast tomt. Till den serbiske gränspolisen råkade han säga ”Jugoslavija” och jag tänker att nu går det illa, men serben bara säger att det är samma sak som Serbien och livet går vidare.

Mexikanen går av i Budapest och jag åker vidare. Utanför fönstret tornar vinstockar upp sig. Tänker på att mina små barns mamma och jag en gång åkte ett helt dygn mellan Budapest och Malmö. Vi hade en dunk vitt vin, bröd, ost och salami, för på den tiden åt jag kött. Det känns som en evighet sedan och det är det väl. Det skulle vara lätt att säga att jag är en annan nu, men du blir aldrig en annan. Däremot kan jag utvecklas. Tur det. Nu omvärderar jag saker igen. Saker jag såg som heliga och självklara var visst inte det. Mitt liv har svängt för mycket, jag har ständigt träffat ytterligheternas sargar och jag är trött på det. Och kärleken, ja det är samma sak som när jag var 20, inget har egentligen hänt. Samma önskan om att bli älskad, samma längtan efter närhet, en rastlöshet som inte vill lägga sig. I takt med att resan fortskrider förskjuts de språkliga tyngdpunkterna från serbiska, via ungerska till tyska. Om Europa är något särskilt, så är det mångfald, tänker jag. En man och en kvinna kommer in och sätter sig. De är unga och till synes lyckliga, hon bär en röd klänning som smiter åt om hennes gravidmage.

I Wien är det livligt på stationen och som så ofta i Västeuropa inomhusgallerior, det är minst lika lätt att få tag i en tröja som i en biljett. Jag kollar tidtabeller och funderar. Pratar med ÖBB:s personal, men allt utmynnar i ett jag behöver spendera natten här. Har inget hotell och klockan är elva på kvällen. Redan klockan sex ska jag åka igen. Det får bli ett klassiskt dignande och jag vet vad jag ska börja med. Jag ska åka spårvagn på Wiens fantastiska spårvägsnät, jag har linjer kvar att utforska. Hittar nästan direkt en fin släpvagn från sextiotalet. Jag sätter mig där och rullar runt i stan. Byter, tittar mig omkring, stannar och tar en kaffe och det är mörkt, en magisk och varm natt. På Stephansplatz står jag en stund och pratar med några djurrättsaktivister och vi är ganska överens om mycket och sen går jag vidare. Två kvinnor i 40-årsåldern som nog druckit ett par öl, kommenterar min ryggsäck och vi börjar prata. Sen tar de mig med till en pub, ett musikställe, det är larmigt och underbart. En man kommer fram och berättar om sin hjärtesorg och jag sjunger Siw Malmkvists ”Liebeskummer lohnt sich nicht mein Darling”, för honom och då börjar han i alla fall att skratta. Mitt sällskap försvinner åt olika håll och innan jag vet ordet av så är klockan 05,00 och jag måste tillbaka till Hauptbahnhof.

Nästa stopp är München. Tydligen.