19 oktober 2018

Kommunala bibliotek i mitt hjärta

Jag bodde en gång i en avkrok, en kvist på en gren på en litet träd, där länsvägar och kanotleder korsade varandra och nedlagda gruvor och försupna föredetta
bandyspelare var de världsarv jag kan minnas. Jag var dålig på att vara dålig och värdelös på att vara bra och lika populär som gårdagens tidningar som blåste nerför gatan.
Men det fanns ett kommunalt bibliotek.
Doften av damm från volymer av klassiker och samtida prosa och ett tidningsrum med Proletären, Ny dag och brittiska rocktidningar. Jag flydde dit och läste Lenin och Stalin och Lundell och Kerouac, för jag var aldrig renlärig på en fläck, det var alltid pendelrörelser i min tunna kropp, det var tidiga tonår och det snöade alltid om det inte regnade. En dag frågade en nyanställd bibliotekarie vad jag ville att de skulle köpa in. Tänk, någon ville höra min åsikt.
Nu bor jag i en annan stad, en stad där obildade nyliberala centerpartister inte har lust att styra, så bibblan är fredad. Och biblioteket är fortfarande min plats på jorden, min retreat, den enda jävla KBT jag behöver och jag tog mina barn dit och sen lekte de på lekplatsen bredvid, medan jag läste. Det är Malmö, så det blåste alltid, men när det blåser försvinner molnen och himlen blir blå igen.

17 oktober 2018

Tillit och tid

Oktobers vindar virvlar upp löv och tankar och jag går in i min lägenhet och stänger dörren om mig.  Lika bra att fly iväg med en bok eller bra film. Sen är det snart morgon och dags att cykla iväg de fyra kilometrarna till jobbet med musik eller pod i lurarna, tills min arbetsplats röda tegel dyker upp och tar mig ner på jorden igen. Ni som läser det jag skriver vet att jag tycker om mitt yrke, min uppgift. Men frågan är ändå hur länge jag kommer att orka. Det är så mycket runt omkring som stör och kräver av en, så mycket som drar åt fel håll. Det är en centralstyrning och ett idogt kontrollerande. Bit för bit har vår frihet begränsats, trots att förvaltningsledningen säkert skulle mumla något om att personalen är den viktigaste resursen om en väckte dem mitt i natten. ”Hållbarhet”, basuneras det ut ovanifrån och vi förskollärare får i uppgift att plugga in FN:s sjutton globala mål, vilka sen ska omsättas i praktiskt arbete med förskolebarnen. Jojo. Det kryllar av möten och verksamhetskvällar och diskussioner som till synes är öppna och fria, men vi vet vad som är rätt svar på de flesta frågor. Och med individuell lönesättning så är det klokt att inte vara för kritisk. Det kan kosta. Fråga mig, jag vet. Dessutom uppmuntras vi att skvallra på varandra, snarare än att se varandra i ögonen och säga som det är. Det söndras och härskas.
Det jag saknar är tillit och tid. Såklart. Jag önskar att jag efter alla mina år i verksamheten litades på, att jag fick gå ut och promenera med min barngrupp utan att behöva fylla i en riskanalys, jag önskar att det vore tillåtet att gå ensam med några barn till biblioteket för att mysa och låna böcker, men det är förbjudet sedan några veckor. Alltid minst två. Jag önskar också att jag och mina kollegor utifrån styrdokument själva fick avgöra vad det ska läggas tonvikt på i verksamheten. Jag önskar att centralstyrningen, kontrollerandet och byråkratiseringen kunde upphöra. Men jag har svårt att se att kommer att bli så. Det är nämligen så att det finns en stor kader av tjänstepersoner, halvchefer och förmän som måste motivera sin existens. Det är som ett självspelande piano.
I min lilla skalle ser jag en bild av hur saker växer nerifrån och upp. Hur små ungar får värme och utmaningar och hur det så kallade golvet prioriteras framför ljummet kaffe i möteslokaler, hur en barnhand i min är viktigare än kvalitetsrapporter och hur alla som gör samma jobb faktiskt får samma lön. Solidaritet istället för kontroll och angiveri. Sånt där, ni vet.

07 oktober 2018

Ett år i lägenheten

Jag cyklar hem från sonen med flickvän i Kirseberg. De bor bra där, tvärs över gatan från det omtalade Östergård i en hyrestvåa. De har sitt, de klarar sig. Ute i livet och hemma. Vi pratar politik i två timmar, det är det vi alltid gör, vi malmötörnbladare är politiska människor och våra hjärtan sitter till vänster om mitten. Min cykeltur leder mig de fyra kilometrarna hem till Möllan och jag handlar på ICA, bokar en tvättid och tar sen den opålitliga hissen upp till min lägenhet på fjärde våningen.
Jag har bott här i ett år nu, precis idag den sjunde oktober, som också är DDR:s nationaldag. Fattar inte hur jag kan komma ihåg sånt. Det vore bättre om jag kom ihåg var jag lägger mina nycklar.
Min lägenhet är en modernistisk bostadsrätt. Det är HSB, det är byggt för arbetararistokratin på sextiotalet och området bakom förzinkade gallergrindar är en fortfarande socialdemokratiskt dominerad oas i det annars illröda Möllan. Här är det inte så ungt och chict. Den första stämman jag var på såg ut som ett årsmöte i PRO. Jag sänkte medelåldern när jag steg in i rummet. Det händer inte ofta längre. Jag har det bra här. Minstebror ha kvar sitt rum, men är sällan här och jag köper mig en pizza och äter den på den inglasade balkongen. Det är barn ute och leker. Kanske är det ändå ett generationsskifte på gång i föreningen.

Jag vet inte om livet här blev som jag tänkt. Jag tänkte nog inte så mycket. Det jag ville ha var ett bra boende helt enkelt, bra och centralt och det skaffade jag mig.  Det är skönt att ha himlen runt hörnet i form av folklivet på Möllan, men lugn i min absoluta närhet, lugn och grönska. Här skulle jag kunna koppla av och slå mig till ro, lurade jag mig själv. Om jag nu var en som gjorde så. I verkligheten kollar jag hemnet, drömmer och planerar, funderar på att flytta än hit och än dit och kanske även byta jobb. Jag är fri att sova en hel lördagsförmiddag, efter att ha läst halva natten, men jag kan också packa min rygga och dra till Hamburg över helgen, det är lika tillåtet. Mitt huvud är inte gjort för ett stillsamt liv, mitt huvud är gjort av eld och lågor.
Det är tyst från grannarna, allt jag hör är lite musik någonstans långt bortifrån. Pizzan doftar härligt. Jag är redo för ett år till här. Om jag nu inte får någon annan impuls.

06 oktober 2018

Hebreiska v/s cykelbanan på Nobelvägen

Jag ligger i min säng. Det är lördag och om några timmar ska jag hem till en vän på middag. Utan att bevisa det med bilder kan jag berätta att jag nästan inte har några kläder på mig. Jag slösar bort den här dagen på improduktiv läsning och tittande på TV-serier, när jag kunde gjort lite praktisk nytta. Kanske deltagit i civilsamhället, som det så vackert kallas, folk som träffas för att göra revolution eller frälsa världen. Har också pluggat lite hebreiska i förmiddags. ”Hebreiska”, säger folk, ”Varför läser du inte arabiska istället, det kunde du ju ha nytta av?”. Så är vi där igen. Du ska vara nyttig 24/7, annars är du på gränsen till värdelös. Du ska välja rätt hela jävla tiden, trots att alla fattar att de egna valen åtminstone till häften är lotteri. Det är tur mer än talang och det börjar redan när du föds av några slumpvalda föräldrar  som råkade ha oskyddat sex någon gång. Min erfarenhet är att planering inte nödvändigtvis gör saker bättre. Att ständigt göra nytta gör oss till maskiner utan hjärta om det vill sig illa.
På jobbet ska vi styra barns lek så att målen i läroplanen uppfylls och lekytorna döps om till lärmiljöer och all verksamhet heter undervisning och utbildning. Jag ska komma tillbaka till det i en annan bloggpost. Egentligen är det kanske inte så farligt. Men ändå.
Å andra sidan kan vi fan inte bara lalla runt och ha det skoj hela tiden. Det finns en värld att förändra. Så om någon säger att jag är lat så svarar jag: ”Ja, men kolla på cykelbanan på Nobelvägen. Utan mig hade den inte varit där.” Det tystar de flesta. Utom kanske moderater och SD, som röstade nej till cykelbanan för att det behövde offras några parkeringsplatser. De tyckte uppenbarligen att det var en onyttig kamp. Men inte ens min politiska verksamhet har varit särskilt schemalagd, liksom jag inte är det på jobbet så mycket som någon tycker att jag borde. Det är en inre värdegrund (hahaha) som drar i mig och säger att är du en Mensch, så fixar sig resten. Slåss både mot självgodhet och självförakt. Skriv din egen bok. Den kan handla både om hebreiska och cykelbanan på Nobelvägen.

28 september 2018

Chilla, morfar

Kom ihåg det här Naaja, det finns bara en enda människa vars kärlek du kan räkna med i evighet amen och det är din egen. Alla andra kommer och går. I alla fall de flesta. Det är dig själv du måste älska, eller åtminstone stå ut med. Det kan bli ett livslångt projekt, om du har otur.
Nej, jag säger det inte till henne. Hon ligger och snusar i sin vagn som jag drar runt på stan, medan dottern skriver eller redigerar i mitt kök hemma på Möllan. Hon ska bli klar med sin bok.
Det är hur som helst för tidigt för den sortens bittra sanningar för en sexmånaders unge. Så vaknar Naaja och tittar sig omkring. Stora bruna ögon ser en stor värld, lite väl stor för många av oss, så mycket att ta in, så mycket att vilja förändra, så mycket kärlek som hänger som mogna äpplen på en gren och som precis som dem riskerar att falla ner till marken och ruttna bort. Jag är så dålig på det där med timing och tvåsamhet. Jag är före eller efter och aldrig i balans.

Kanske Naaja får växa upp och skapa en värld där normerna är helt förändrade, där saker som sexuell läggning och tvåsamhetsnorm är något vi läste om i skolan, som sambeskattning och värnplikt för män. Jag hoppas det.
Men det kommer inte att komma gratis. Världen är full av ebbor och jimmiesar, unga människor som längtar bakåt. Kampen verkar vara evig och bakslagen tusen.
Kom ihåg det, Naaja, avslutar jag min dryga utläggning i tanken. Hon ler tillbaka, som om hon vill säga att det nog fan löser sig. Chilla, morfar.

27 september 2018

It`s all over now, baby blue

Det är som det brukar. Alla vi som har rätt att passera in gör det, hälsarpå folk en gillar och avskyr, några kramar om varandra, andra pratar lite tyst och hemligt. Rassesvinen står för sig själva eller skojar med någon av moderaternas mer illustra representanter. Så ringer klockan och ordförande kallar in oss i salen. På läktaren sitter vad som ser ut att vara en grupp nyanlända med sina lärare, men också några nyfikna och intresserade. Sanne från Fi är där och hennes kompisar i salen är ändå vid gott mod, vad det verkar, trots allt.
Det är sista gången jag trycker in mig och sista gången jag är i den här salen. It is all over now, baby blue. Det är ingen katastrof, men jag kommer att sakna att gå upp i talarstolen, jag är bra på det, rapp och tydlig. Den förmågan tar jag med mig till andra ställen i livet, det kommer inte att gå någon nöd på mig. Även i fortsättningen kommer jag att väcka bifall och irritation, men inte här. För att få en plats här under nästa period så hade jag behövt stå på någon av de allra första platserna på mitt partis lista och det var aldrig aktuellt. Om sanningen ska fram så har jag de senaste sex åren hbjudits in mer eller mindre med armbågen. Jag är för impulsiv, för spontan och vad jag själv vill kalla konsekvent i min antirasism och människosyn. Hur makten i Malmö kommer att se ut är förresten fortfarande oklart, det förhandlas antagligen, men det varken kan eller vill jag lägga mig i.

Jag är äldre än partiet och det märks antagligen både på partiet och mig. Det finns en omognad, en pinsam naivitet och ungdomskult i partiet. Det är fortfarande öppna dörrar för lycksökare och listor är relativt lättkuppade, vi ska vara glada att det inte blivit värre än det blivit på sina håll.
Partiet är ingen rörelse, utan en samling individer som ofta byts ut, förutom några då, som är så viktiga att de ständigt sicksackar mellan uppdrag. Det som är bra för MP med nedgången i valet är att partiet kan skaka av sig opportunister och brödpartister och bli vaksamma mot dem med en helt annat agenda än den gemensamma. Och när det är gjort, så är det dags att bredda och fördjupa organisationen.

Så helt plötsligt är mötet över och jag får min andra medalj till samlingen. Vi fikar och sen går jag ut i snålblåsten. Cyklar hemåt, handlar, flörtar med en granne på gården och går sen upp till mitt. Skorna ligger i en enda hög i hallen och det behöver dammsugas. Vardagen hinner ifatt mysteriet.

 Så vart tar jag mina erfarenheter och mina två medaljer?
Ja, driften att förändra världen går aldrig över. Det är en eld som inte går att släcka. När mitt inåtvända 2018 är över, så är det dags att kicka igen. Jag står till förfogande som en kugge i det långsamma maskineri som förändrar och bygger. Ni lär höra ifrån mig igen.

22 september 2018

All things must pass (men jag hatar det).

Jag ser en bild framför mig. Tre bröder står bredvid varandra en strålande sommardag för längesen. Det var sjuttiotal. Deras olika hårlängder avslöjar att de tillhör olika generationer och på de flesta andra sätt är de också olika. Det gör ingenting. Vi törnbladare är olika, vi ses sällan allihop, men behövs det så är vi som en maffia. Bråkar du med honom, så bråkar du med hela släkten. Bara så du vet.
Det är min farsa och hans två yngre bröder på bilden förstås, de ser glada ut, det kan ha varit midsommar eller något liknande, jag vet faktiskt inte. Sommar var det i alla fall, en sjuttiotalssommar fylld av myggor, piggelin och mellanöl.
En sång fyller min skalle: George Harrison sjunger "All things must pass, all things must pass away". Av de då ganska unga männen är två borta, för farbror Mats dog igår.
Förbannade jävla skit, förbannade jävla helvete. Ja, jag vet att det måste bli så. Vi ska alla den vägen vandra, som det heter.
Och jag sitter här i laminon och minns, för det är allt en kan göra nu. Jag minns mannen som hade en PV och sen en Amazon, Göteborgs bästa jävla snickare, mannen som var bra på allt, som tog mig på min första riktiga fotbollsmatch på Ullevi. GAIS vann över Blåvitt med 3-1. Sten Pålsson dribblade och sköt. Pålle vinka, vi vill se. Sen är det kört.  Jag minns en man som var vänlig och solidarisk utan att snacka så mycket om det. Och han och Marita, det där med livslång kärlek som jag aldrig förstått mig på för egen del.
Saker bubblar upp nu. Minnet av hur han försökte lära mig åka skridskor, hur jag ringde till honom den där dagen då farsan segnat ner i köket död.
Fan ta allting.
Fina farbror Mats.
All things must pass.
Men jag hatar det.

09 september 2018

Natt mot valdagen

Det är natt mot valdagen och jag ligger i min säng, som inte är en riktig säng utan en bäddsoffa och lyssnar på tystnaden. Jag tänker att nästa blogginlägg kommer att vara en valanalys och jag fruktar vad den kommer att behöva innehålla, något om själens obotliga ensamhet och sökandet efter sammanhang, kanske? Men vi får väl se. Det privata är politiskt.
Jag står utan banderoller och flygblad den här valrörelsen och kollar läget, men jag lägger mig ändå i, hugger mot dumheter, det finns kanske i min nedärvda essens att göra så.

Jag kan bokstavligt talat inte sitta still, det är både en välsignelse och en förbannelse.

2018 är annars mitt mest inåtvända år på länge och jag tänker att det får lov att vara det. Förra året var de dramatiska beslutens år, nu går jag istället in i mitt eget, hittar en ny roll i världen.  Det skulle bli kärlekens år sa min vän med det lockiga håret, men både hon och jag har det kanske för bra i våra iden för att verkligen längta efter det på allvar. Offret tycks vara för stort. Någon skickar en vänförfrågan på facebook, men det är bara en bot eller fake eller vad det nu heter. Så värst många nya bekantskaper dyker inte upp och jag är usel på att behålla dem som jag hittar. Så har det alltid varit. Jag hanterar min ensamhet som en man, verkligen typiskt så.

”Det här säger jag för att jag tycker om dig”, säger en annan vän, hon med de snabba sanningarna. ”Du nedvärderar dig hela tiden”. Det har jag hört förr.
Men jag tänker att hellre det än att låta hybrisen flöda. Men hon har rätt. Hon brukar ha det.

Jag ser ett ex på en datingsida, (varför finns jag ens där?), men hon blockar mig utan att jag så mycket som blinkat till henne. Det är sorgligt, mycket skulle jag göra, men aldrig flörta med ett ex på nätet. När glaset är repat så är det. Hennes presentationsbild har jag tagit. Hon ler mot kameran, men redan då bilden togs var vi över och historia. Vi sökte efter sätt att ändå finnas i varandras liv. Bilden är tagen i ett annat land, det brukar vara så när en vill göra reklam för sig, som om det vanliga livet, jeans mot grå fasader aldrig skulle kunna attrahera någon.

Det är natt, nästan morgon och jag borde såklart sova. I morgon ska jag rösta och springa en lång runda, egentligen hade jag planerat en resa, men jag behöver spara kraft och pengar. Jag lägger undan ipaden, öppnar balkongdörren och låter vinden svepa in.

Edit: tror inte att jag orkar någon valanalys.

04 september 2018

Gratis kollektivtrafik är dålig kollektivtrafik

Jag hade lovat mig själv att inte säga något om någon lokal valfråga, för kandiderar jag inte, så gör jag inte och då är det andra som får debattera. Men Vänsterpartiets lokala ”valspurt” ger mig fan inget val.

V har varit sjukt passiva i trafikfrågor i Malmö under mandatperioden, de har uteblivit från tekniska nämndens möten och bytt folk och jag vet inte allt. De har inte varit konstruktiva för fem öre, de hoppade av styret och när de sagt något så har det mest handlar om att reservera sig mot markförsäljningar och för sina egna motioner.

Och nu kommer de alltså med förslaget att alla ska få åka gratis buss och tåg i Malmö. Alla, inte bara gymnasieelever på sommaren och folk över 70. För oss som kan något om trafikfrågor är det närmast hål i huvudet.
Det är ungdomsförbundstrams, det är inget som vuxna pratar om på allvar. Istället för att se till att trafiken funkar, kör dit folk behöver åka, är bekväm och bra, så ska Vänsterpartiet populisterna göra trafiken gratis. Som om något någonsin är gratis. Det kommer inte att minska biltrafiken för fem öre. Det kommer att få cyklister och gående att åka buss, det blir ett minus för folkhälsan och bilarna kommer att susa förbi överfulla, dåliga bussar. Detta är väl beforskat, utrett och klargjort. Om intäkter från passagerare inte har någon betydelse för ekonomin, så behöver trafikutövaren inte räkna passagerare och då spelar det ingen roll vart de kör eller med vilken intervall.

Den tid som andra lägger ner på att hitta förslag och lösningar, ägnar V åt att skriva snygga paroller och jaga väljare. Det är störigt och destruktivt.

I Schweiz är kollektivtrafiken ganska dyr, i Albanien närmast gratis. Gissa var folk åker kollektivt?

02 september 2018

Det där med Israel. Igen.

En partivän tog bort mig från Facebook efter att först ha frågat mig om jag stödde illegala bosättningar och att Israel avrättar människor. Anledningen till frågorna och borttagandet från Facebook var att jag påpekade det olämpliga i att dela Hamasproagaganda och bad honom att testa att vara källkritisk även mot antiisraelisk propaganda. Here we go again, alltså. Hamas och islamiska Jihad skickar missiler från sitt befriande paradis in i Israel och när Israel försvarar sig så är man skurken. Detta har ju mycket lite med frågor om bosättningar att göra, som ni förstår. I nästa vända brukar jag få frågan om jag stöder Israels högerregering och mitt svar blir då förstås nej. Inte heller stöder jag högerregeringarna i Danmark och Norge, men om någon skulle få för sig att skicka missiler från Lomma mot Köpenhamn och de styrande i Lomma sa sig vilja utplåna Danmark, så skulle även de fått höra från mig.

När jag berättar att jag då och då reser till Israel, så kan det mötas både med ilska och förvåning. "Ska du verkligen åka dit?", frågar sig folk som flyger till Thailand eller har familjen i Ungern. Sällan orkar jag gå in på detaljer, men att det är något visst med att på förmiddagen strosa runt i Jerusalems gamla stad, för att sen ta ett kvällsdopp i Tel Aviv och sitta med en god dryck och se solen snabbt gå ner, förstår de när jag förklarar. Även samkönade par kan för övrigt gå hand i hand i Tel Aviv. Testa inte det i Gaza eller Ramallah. Bara ett tips i all välmening.

Vi kan tycka att den israeliska staten är för hård och att de borde vara beredda att ge upp mer. Men hur länge ska den andra sidan bara betraktas som passiva offer för omständigheter? Jag trodde att erkännandet av Palestina, faktiskt skulle innebära att de sågs som en aktiv partner på gott och ont. I Israel finns det såklart en utbredd rasism, men de omliggande staterna är lika judefria som München 1945 och sen antijudiska retoriken ser ungefär likadan ut. Samhället i de arabiska staterna har klasskillnader som får Vellinge kommun att se ut som ett hippiekollektiv och det religiösa förtrycket och lindrigt talat konservativa samhället får KD att verka som queerfemister vid en jämförelse. Kontext, please.

Allt det här säger jag lite då och då och är såklart beredd på mothugg. Men det är aldrig lite mothugg, utan en flod av onyanserad skit. Sedan Stalin bröt med Israel på femtiotalet hatar den vänstra vänstern den judiska staten och med tiden har även sossarnas mainstream hamnat där. I de gröna handlar den från början om att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark i dåvarande folkpartiet.
En kan tycka att allt det där är historia och att det mot slutet av dagen är judar och araber själva som måste hitta sätt att komma överens. Kanske har vi européer lagt oss i tillräckligt redan?

27 augusti 2018

Jag minns alla mina ex och hur de berörde mig

Allt är ännu ett mysterium, men det är spännande som fan. Hösten kommer som alltid förut, det är en skönhet i växlingarna mellan varmt och kallt, regn och sol och en trygghet i längtan bort som alltid finns där, längtan bort från vardagen till spännande platser och människor. Jag går vidare, som det heter, går alltid vidare. Det fanns en tid när jag avundades dem som hade samma saker år från år, samma bostäder, jobb och partners. Jag avundades tryggheten. Men jag minns alla mina ex och hur de berörde mig, de som jag skaffade barn med och hon som jag reste så mycket med, de som bara kom som tillfälliga himlastormar och de som stannade en tid. De avtryck jag fått av dem kunde inte en enda person ha levererat. En enda lång lycklig kärlek hade begränsat mig och gjort mig mindre klok. Jag har fått mer kärlek i livet än någon kan begära och jag har gett igen med samma mynt. Jag har berört och gjort några lyckliga. Så mycket berör jag visst ännu, att någon blockerat mig från alla sociala medier, det är fascinerande att jag kan vara så viktig ännu för henne.
I det som är jag ser jag spåren från mina brustna relationer, artister som jag aldrig gillat annars, böcker jag inte läst om hon inte tipsat om dem, platser jag aldrig skulle besökt annars och insikter och bekräftelse som satt där de skulle när de som bäst behövdes.  Jag är tacksam, men jag saknar ingen av dem, annat än som vän, kanske, men det löser sig, jag har andra vänner och trivs dessutom väl bra i mitt eget sällskap. Tids nog dyker dessutom förälskelsen upp igen, den kan vara runt hörnet som himlen i Mauro Scoccos sång, kanske är den redan här utan att jag fattar det, sånt har hänt förut. 
När det gäller kärlek blir jag aldrig äldre än 20, det är samma saker, samma förvirring, samma pirr och osäkerhet. 
Jag tror det är galet att leta efter den där underbara vackra blomman som lyser och doftar starkare än alla andra. Plocka istället blommorna längs vägen. Det blir till sist en vacker bukett. 

26 augusti 2018

Älskade liberala Möllan

Ibland vill jag flytta härifrån, kanske ut på landet, kanske till Ystad eller någon annanstans. Men jag stannar. Jag har blivit van vid att bo på ett ställe där folk är ute under de flesta av dygnets timmar, undantaget tidigt på morgonen, särskilt inte på måndagar. Här satsade jag på att bli områdets coola politiker, men nu kandiderar jag inte ens i något val, utan ser sakerna lite från sidan.
Detta är vänsterland, i något val var MP störst, men annars är det rött och rosa och det trivs jag med. Palla att bo bland kusinavlade sd-hillbilles, liksom. Ibland hamnar jag ändå på kant med rödingarna. Jag har inga problem med vinster i välfärden och jag har ibland problematiserat sådant som är haram att ens nämna som ett eventuellt bekymmer among the reds. Det händer ibland att jag avfärdas som liberal. Det är ett fult tillmäle i röda kretsar, snäppet under fascist. Men när jag ser min stadsdel, så
ser jag stans kanske mest liberala område. Här finns inga moralpoliser, inga golfbaneklippta trädgårdar och mycket få regler. Utspilld öl blandas med doften av cannabis och kebab och kvitton är inte alltid grejen här, om vi säger så. Folk cyklar och kör bil lite som det passar dem. Vi kan dricka dyrt finkaffe med Fredrik Gertten på kaffebaren eller halsa fulöl på någon bakgata med folk som du definitivt inte tar selfies med. Det finns något för alla här. Om den socialism som somliga drömmer om här, eller i alla fall röstar för (eller vägrar att delta i den borgerliga "demokratin" för) , skulle bli verklighet skulle området bli tråkigare än Bunkeflostrands centrum. Utbudet skulle bli som i Teckomatorp på juldagen. Men det reflekterar vi inte över här, för någon socialism blir det ju aldrig här, lika lite som tillvaron är särskilt liberal i områden där folk röstar på partier som L eller M. Där är ju fan inga tiggare eller bostadslösa välkomna, där sätter blonda politiker med blåa ögon jurister på att hålla slöddret borta.
Vi på Möllan är rebeller som köper indisk mat av en snubbe som inte kan ett ord svenska och troligen inte kan stava till uppehållstillstånd på något språk. Vi hatar gentrifiering, men säljer sen våra bostadsrätter dyrt. Detta är vår bubbla. Vi tror att vi är något, för vi bor i vårt älskade liberala Möllan.

25 augusti 2018

Dampvuxen

Varje år ser jag minst en av oss i de grupper jag jobbar med. En som har svårt att sitta still, en som kommer att få svårt att lära sig att knyta skorna, som kommer att ses som störig eller extremt störig om det är någon som ses som tjej. Och sen efter en helvetesbarndom blir de äntligen vuxna och får höra om hur lycklig barndomen är och hur tråkigt det är att vara vuxen. För mig var det en välsignelse att slippa vara barn. Jag var intellektuellt brådmogen och kunde nog blivit något fint om jag bara fått röven ur vagnen eller avslutat något. Den roman jag och Sara faktiskt avslutade tycks inte bli publicerad. C'est la vie.
I arbetslivet har det funkat lite olika. Min kropp mår bra av fasta tider, lön på kontot och jag är bra på en hel del av det jag ska vara bra på. Men det har också varit en del bekymmer, det går inte att ljuga bort. Jag hamnar i skottgluggar, jag får vänner och fiender, men sällan mellanting. Jag står upp för saker men klantar också till det för mig. Det märkliga i arbetslivet är att alla visst ska vara bra på samma saker. Att jag är en stjärna på att fånga gruppen, att jag är bra på föräldrakontakt och verkligen ser den där ungen som riskerar att få det som min dotter räcker inte. Jag bedöms efter annat enligt jantelagsprinciper. Och de som bara flyter med lite mainstream och är tysta, ordningsamma och ibland kläcker ur sig något självklart på personalmöte och medarbetarsamtal vinner. Alltid.
Att vara dampvuxen är ändå att leva ett spännande liv och jag vill inte byta. Normalt liv verkar så tråkigt. Parmiddagar, kräftskivor, chartersemestrar och lagom älskad, lagom liv, lagom jobb och lagom lycka. Och folk får ta alla mina sidor eller låta bli.

21 augusti 2018

Ser mig i min dotter

Jag hör min dotters röst i lurarna på vägen hem från jobbet. På Nobelvägen plingar min dampsyster som jag kallar henne, vännen med det rosa håret: jag lyssnar på din dotter nu. Hon är klok.
Min dampsyster som är en av få som jag känner som är som vi. Ibland behöver vi bara nicka åt varandra, så fattar vi.
Men oftast är vi ensamma och i var sin bubbla, vi som är som vi är. När min dotter berättar i radion om hur svårt det är att passa in, hur en manuellt måste lära sig det som andra tycks ha på autopilot, så ser jag mig själv som sjuåring i skolan, utslängd i korridoren ännu en gång efter att bildat meningar och pratat högt istället för att tyst skriva a-n i långa rader.

Min dotter får mig att se mig själv, men jag förbannar att det var tvunget att ta sån jävla tid att förstå både henne och mig själv och jag önskar att jag hade haft insikten redan då, när hon var 12 och doktorn på vårdcentralen skrev ut losec till henne. Jag önskar att jag kunde stått på mig i vissa sammanhang, att hon hade bott mer hos mig, för jag tror det hade blivit bättre. Ja, såren rivs upp igen, jag kunde inte skydda mitt barn, när hon behövde mig som bäst.
Men det är som det är.
Nu finns Naaja. Familjens glädjeflicka och hopp om framtiden. Är hon som vi så kommer vi att se det tidigt. Det känns tryggt.

16 augusti 2018

Kommunisterna hade den bästa musiken

Nu lackar det mot höst, eller lackar gör det väl inte, det är snarare tyngre doft i luften, mörkare färger, kortare dagar och längre biblioteksbesök. Jag börjar springa igen, löpskorna låg längst ner i ryggsäcken, senast använda på toppen av den där alpen jag var uppe på i mitten på juli. Med hösten kommer valrörelsen och jag är inte med längre, jag är ingen taggad kandidat, utan mer en som kollar läget.
Det är smutsigt, elakt och småaktigt i år, trots att det finns viktiga beslut att fatta om klimat och integration och en del annat. Jag är en politisk människa, det är en prövning att hålla sig utanför.
Kommunisterna hade de bästa sångerna och jag blev kommunist. Sjöng sångerna, men passade inte in, jag var för kritisk, för individualistisk, jag fattade ingenting när de ville ha mig till att kritisera Sovjet och Cuba mindre än Sverige, för jag tänkte det som är rätt här är såklart rätt där också.
Så jag ställde min röda fana i fönstret i sovrummet och satte på mig andra symboler istället på min begagnade vapenrock m/59. Men symboler är just symboler och inte handling, drömmar är just drömmar och inte planer.
Men vid mina år är jag väl så radikal som någonsin. Det är radikalt att döda sina älsklingar när det är vad som krävs. Det är radikalt att befinna sig på jorden och jobba i vardagen, radikalt att ändra livsstil för att stryka under vad som behöver göras. Handling är allt.
Men snart är min politiska saga all, eller jag vet inte. En gång engagerad, alltid engagerad. Brinner det, så brinner jag.

15 augusti 2018

En vecka senare #törnbladtågluff18

Jag tror jag skrev något i bloggen om Europas mångfald nu senast, om hur härligt det var med alla språk som avlöste varandra under den långa vägen från Novi Sad till Wien. Samtidigt så blir somligt annat likriktat, samma radiojinglar, samma Zara och HM vart jag än kommer, samma coffeechains, eller i alla fall kopior. Det kanske är ohjälpligt, jag vet inte. Det som var sorgligast att se var ändå hur nationalismen och misstron mot den andre lever och växer. I Skopjes alla ryttarstatyer och det gigantiska korset på berget, som en signal till landets 35 procent muslimer om vem som bestämmer. Eller för all del de många albanska flaggorna i byarna längs vägen från Ohrid. I Novi Sad fanns på torget en fotoutställning om de serber som fördrevs från Krajina, men inte ett ord om Vojvodinas egna ungerska minoritet eller andra fördrivna grupper. Och jag avskyr detta att dela in i vi och dem och att göra sig till hjältar och offer och att rakt eller underförstått demonisera den andre.
Det är fint att söka en identitet, men illa när det ska gå ut över andra. Kan vi inte bara vara människor i världen?
I tre veckor satt jag på tåg och bussar i ett fredligt Europa. Inte ett skott såg jag avlossas, men ljudet av trampande stövlar hörs ändå på avstånd.

12 augusti 2018

Hemåt #törnbladtågluff18

Sitter på ett av mina favorittåg, ICE T och funderar på att skriva en dystopisk novell om Sverige under SD-styre. Jag fattar prnnan, men det blir inget av det.  Kanske är jag på för gott humör för dystopier.
Jag kollar ut istället. Bayern går över i Niedersachsen och vi passerar Lüneburg, Hannover och jag vet inte allt. Landskapet skiftar, det kunde varit Sverige. Sen blir vi stående en timme för att en grävskopa hamnat på spåret. DB bjuder på vatten och kex, men jag har köpt mackor med mig. På alla anständiga tyska stationer finns det bagerier, eller i alla fall försäljning av nybakat bröd med eller utan pålägg eller fyllning. Jag härdar ut, jag är på hemväg.

Tar vägen om Flensburg och Fredericia hem. Flensburg står på min bucketlist för Tyskland, för det är något visst med gränstrakter, med blandspråk och mixade stilar. Här har gränsen flyttats fram och tillbaka en del. Och det är en charmig stad, centrum ligger en bit från Hbf, gågatan är som gågator är och jag tar den tyska finfika jag lovat mig. Sitter och lyssnar på tyska och danska och räknar mina sista euros innan jag går tillbaka till stationen. Det är dansk och tysk arkitektur om vartannat och ett stort hus på vägen heter Deutschlandhaus, som en slags markering. Stilen är trettiotal.
De har en bio som ska visa mamma Mia senare på dagen. Stationens bistro är charmig och gammaldags och jag köper en glass för att bli av med växelmynt.

På tåget pratar jag med en tjeckiska som ska göra postdoc i Ålborg. Vi pratar vatten och avlopp, eftersom det är hennes specialitet och en del av mitt politikområde. Hon är ung och längtar efter att få göra en skillnad.  Vi vinkar hej i Fredericia och jag åker vidare över bält och sund och kommer hem. På Möllan är det skräpigt och jag minns Tiranas skinande gator och Neapel med överfyllda sopcontainrar. Klokare och med ny energi sätter jag nyckeln i mitt eget lås.

11 augusti 2018

Nürnberg #törnbladtågluff18

Nej, det blir inte München. Jo, jag byter förstås tåg där och minns min och Saras roman, hur vi lät en ganska intensiv scen utspela sig där. München Hbf är ganska ful och jag hoppar strax på ett tvåvåningståg till Nürnberg. Egentligen tänkte jag mig någon annanstans, men jag har en bucketlist över tyska städer jag vill besöka och Nürnberg är med där. Oundvikligen så. Jag är trött och osocial efter natten i Wien och sover av och till på dagens bägge tåg. Mellan Wien och München är det ett österrikiskt railjet. Töntigt namn på ett fint tåg. Snygga lokdragna vagnar och en bistro där det går att få mat. Jag äter frukost där, men sen sover jag. Lite kär i Bayern är jag. Jag vet att det är konservativt, men jag ser också gröna inslag och hipstermiljöer. I Nürnberg tåg jag ett rum på Ibis mitt i gamla stan. Enkelt, men okej pris. Annars tycker jag ju att allt är dyrt jämfört med Balkan, dyrt därför folk här har det bättre materiellt. Åker spårvagn ut till platsen för nazisternas partidagar. Mycket är kvar, men somliga är borta. En stor del av området har blivit park och jag tänker att så kan antirasism se ut i praktiken. Träd istället för naziparader. Det är också så lugnt där ute. Folk promenerar och cyklar. Överallt finns skyltar med information, det här är Tyskland, här görs det upp med historien. Vandrar in mot centrum igen, går fel på ett ställe, men hamnar rätt igen. En restaurang på vägen heter Saigon. Jag går in och äter vietnamesiskt. Det är gott. Sen tillbaka i den medeltida gamla stan äter jag glass som alla andra, för det kryllar av glassbarer. Jag tänker att det nog är resans sista glass, så jag tar en stor bägare. En kypare tror att jag smiter från notan när jag lägger pengar på bordet och går. Sen ber han om ursäkt, men det är lugnt. 

Nästa stopp är också halvt okänt. Hemma, kanske?

10 augusti 2018

Wien. #törnbladtågluff18

Det blir ett kort stopp i Novi Sad. Några vändor runt i den gamla stan. Jag kunde såklart gå till borgen, men alla balkanska städer verkar ha en borg och jag är lite mätt på det. Spanar in folk istället. Tänker att utseenden och stilar mer och mer likriktas, eller snarare kommer att handla om klass än om ursprung. En radio hörs och det är samma sorts jinglar och reklam som överallt annars. Och samma butikskedjor, här i Novi Sad finns både Zara och HM. Tänker att detta sker och att folk verkar nöjda eller i alla fall likgiltiga inför det. Samtidigt växer nationalismen igen. Det är obegripligt korkat och historielöst. Sen äter jag årets sista balkantomat. Precis så där röd och saftig som den ska vara. Så är det i alla fall inte överallt.
Tar ett tåg med destination Wien från stationen, som är precis lika bombastiskt stor och dåligt trafikerad som jag vant mig vid på Balkan. Tåget rullar igång, faktiskt i tid och Vojvodina är platt utanför mitt fönster, men snart ska det gå över i den ungerska pusztan.
Ungern, det första landet som rev barriärerna mot väst. Nu ser jag bokstavligen ny taggtråd vid gränsen. Jag pratar med en mexikansk kille och jag vet att han kommer att kollas extra noga, medan jag bara får en nick när jag visar mitt pass. Och så blir det, men killen bara skrattar åt det, det är så som livet är. Hans pass är fullt av viseringar och stämplar, mitt är närmast tomt. Till den serbiske gränspolisen råkade han säga ”Jugoslavija” och jag tänker att nu går det illa, men serben bara säger att det är samma sak som Serbien och livet går vidare.

Mexikanen går av i Budapest och jag åker vidare. Utanför fönstret tornar vinstockar upp sig. Tänker på att mina små barns mamma och jag en gång åkte ett helt dygn mellan Budapest och Malmö. Vi hade en dunk vitt vin, bröd, ost och salami, för på den tiden åt jag kött. Det känns som en evighet sedan och det är det väl. Det skulle vara lätt att säga att jag är en annan nu, men du blir aldrig en annan. Däremot kan jag utvecklas. Tur det. Nu omvärderar jag saker igen. Saker jag såg som heliga och självklara var visst inte det. Mitt liv har svängt för mycket, jag har ständigt träffat ytterligheternas sargar och jag är trött på det. Och kärleken, ja det är samma sak som när jag var 20, inget har egentligen hänt. Samma önskan om att bli älskad, samma längtan efter närhet, en rastlöshet som inte vill lägga sig. I takt med att resan fortskrider förskjuts de språkliga tyngdpunkterna från serbiska, via ungerska till tyska. Om Europa är något särskilt, så är det mångfald, tänker jag. En man och en kvinna kommer in och sätter sig. De är unga och till synes lyckliga, hon bär en röd klänning som smiter åt om hennes gravidmage.

I Wien är det livligt på stationen och som så ofta i Västeuropa inomhusgallerior, det är minst lika lätt att få tag i en tröja som i en biljett. Jag kollar tidtabeller och funderar. Pratar med ÖBB:s personal, men allt utmynnar i ett jag behöver spendera natten här. Har inget hotell och klockan är elva på kvällen. Redan klockan sex ska jag åka igen. Det får bli ett klassiskt dignande och jag vet vad jag ska börja med. Jag ska åka spårvagn på Wiens fantastiska spårvägsnät, jag har linjer kvar att utforska. Hittar nästan direkt en fin släpvagn från sextiotalet. Jag sätter mig där och rullar runt i stan. Byter, tittar mig omkring, stannar och tar en kaffe och det är mörkt, en magisk och varm natt. På Stephansplatz står jag en stund och pratar med några djurrättsaktivister och vi är ganska överens om mycket och sen går jag vidare. Två kvinnor i 40-årsåldern som nog druckit ett par öl, kommenterar min ryggsäck och vi börjar prata. Sen tar de mig med till en pub, ett musikställe, det är larmigt och underbart. En man kommer fram och berättar om sin hjärtesorg och jag sjunger Siw Malmkvists ”Liebeskummer lohnt sich nicht mein Darling”, för honom och då börjar han i alla fall att skratta. Mitt sällskap försvinner åt olika håll och innan jag vet ordet av så är klockan 05,00 och jag måste tillbaka till Hauptbahnhof.

Nästa stopp är München. Tydligen.

09 augusti 2018

Novi Sad #törnbladtågluff18

En gråsparv trippar över spåren på stationen i Skopje. Det är bara hen och jag där i den stora banhallen. Sex spår finns där, stationen är som så många på Balkan överdimensionerad i förhållande till trafikmängder. Det ger ett ödsligt inryck, nästan spöklikt.
Så rullar ett lok med en vagn in. Vagnen är övermålade med graffiti, det ser slitet och slarvigt ut.
Folk går av, andra dyker upp och går på och sen blir det tyst och tomt. Jag sitter och läser och dricker vatten. Jag väntar på mitt nattåg som ska föra mig till Belgrad, där jag ska byta och ta ett annat till Novi Sad. Hur många gånger har jag suttit så här och väntat med en ryggsäck? Ingen aning, men många gånger har det blivit. Det är något som är jag, ryggsäcken, stationshuset, väntan på tåg och koll i tidtabeller och läsning i en sliten pocket som jag drar fram ur ryggsäcken. Jag var femton år första gången. Tågluffning är ett gift. Så dyker en engelsk kvinna som heter Teyah, sätter sig bredvid mig och vi börjar prata. Vi ensamluffare hittar varandra. Nattåget glider in och vi går på. Det är ett helt vanligt tåg med fyra sittvagnar. Inte en enda sov- eller liggvagn. Det är sunkigt och gammalt, men det rullar ändå. Hittar en kupé som vi får dela med ett ungerskt par som åkt hela vägen från Grekland, som tydligen är tågets startpunkt. Vi presenterar oss och pratar. Den ungerske killen frågar om vi sett många immigranter i Makedonien. ”I Grekland var de överallt”, säger han. Börja inte, tänker jag, för då måste jag säga emot och då blir stämningen dålig. Men han tystnar rätt fort. Vi pratar mer väder och vind. Hans flickvän heter Anna-Maria och hon sitter mest och ser söt ut, liten och mörk. Killen sköter snacket. Så småningom ebbar pratet ut och vi lägger vi oss eller halvligger i alla fall och jag somnar. Tåget rullar i långsam, lagom takt och stannar vid gränsen för passkontroll och en vid ett annat tillfälle rycks dörren upp och en serbisk polis säger till oss att passa våra saker, för det finns tjuvar ombord.

Till Belgrad kommer vi inte med tåget, för det byggs om på spåret och vi får gå av i en förort och ta spårvagnen in till stan. Vi tjuvåker, ingen av oss har serbiska dinarer och vi hade inte den blekaste aning om att tåget inte skulle gå hela vägen. Och nu är det visst en helt nybyggd station vi ska till, den gamla som Sara och jag åkte ifrån förra året är stängd och övergiven. Vi hittar, men inte utan besvär, det byts till en buss och när vi kommer till den nya stationen så är där lika öde som i Skopje dagen innan. Men nytt ärr det, Teyah går för att leta upp ett hostel och den ungerske killen skäller oavbrutet på på de serbiska järnvägsbolagets inkompetens och jag blir lite trött på hans röst. Jag sätter mig och läser, hungrig och trött. Ingen vare sig säljs eller serveras på Belgrad Centar och det är varmt och ingen affär i sikte utanför stationsutrymmet. Tåget till Novi Sad blir först en, sedan två och till sist tre timmar försenat. Ungraren svär och hans flickvän fortsätter att le och vara söt.
Sen kommer vi iväg ändå. Det går sakta, men det fungerar. Halvvägs till Novi Sad byter tåget riktning och jag undrar om vi ska tillbaka till Belgrad. Men nej, det är inga problem, vi kommer till sist till den vojvodinska huvudstaden. Jag vinkar hej till ungrarna och går av. Tåget fortsätter och jag går ut ur stationen. Tjugofem blåa bussar från kommunisttiden och några taxis finns på stationsplanen. Gatorna är breda och husen höga.

Det är svårt att hitta fram utan Google Maps, menefter en stund hittar jag en stor karta över stan utanför den stängda turistinformation. Folk hjälper desstutom gärna till och visar vägen. Rätt länge tror jag stan bara består av breda avenyer, stora kommunisthus och sunkiga bussar, men det finns en renoverad gamla stan.  Jag hinner inte in där förrän regnet börjar ösa ner och blixtar dundra. Rusar in på ett kafé och beställer iskaffe. Sitter en god stund och tittar på folk, innan jag vågar mig ut igen. Viker runt ett hörn. Där bakom en kyrka ligger mitt hotell.

Nästa stopp är mer oklart. Har inte bokat något alls.


08 augusti 2018

Skopje #törnbladtågluff18

Jag tänker att trafikplaneringen i Skopje måste ha gjorts av en kombo av SD och M. Tunga motorvägar drar rakt igenom stan och skärmar av och riskerar att såna som jag mister livet innan de kommer fram till sitt hotell. Särskilt som jag går fel, ringrostig som jag är på att hitta utan Google Maps. Och alla statyer, ryttare till häst, hjältar ur Makedoniens stolta historia, alla relativt nybyggda. Och hus byggda kanske 2014 som ser ut som grekiska tempel. Det är svulstigt och kaxigt, som någon som vunnit på Lotto och inte vet vad hen ska göra av alla pengar.

Kvinnan i receptionen på hotellet är väldigt trevlig. Vänlighet är Balkan. Det är lite svårt att vänja sig vid att folk bara liksom är vänliga för att det är så det ska vara. På morgonen dricker jag kaffe på stans kanske finaste adress. Jag grämer mig för att telefonören gör att jag inte får träffa min gamla vän och kollega Cecilia, men det är ju inte så mycket att göra åt. Jag går på guidad tur istället. Frågar guiden om det inte finns viktigare saker att göra än att bygga palats och statyer och han svarar väl för sig och pratar om nationell identitet. Att de vill vara något efter kommunismen och synas som litet land i världen. Det går att fatta. Inget jag håller med om, men det är logiskt. 
Guiden heter Zoran och jag frågar om alla makedonska män heter det. Han svarar att i hans generation hette de så, men att nyfödda snarare heter Alexander, precis som den största hjälten på den största hästen på det största torget.

Längs vägen mellan Ohrid och Skopje ligger tar som hissat den albanska flaggan. Även om det inte varit samma drama i Makedonien som på andra håll på Balkan, så ligger somligt och pyr under ytan. Flaggor, statyer, bråken med Grekland om namnet. Allt det där är yta och skit, men det är viktigt för folk och kan väcka de starkaste av känslor. Om jag bestämde här, så skulle jag bygga ut järnvägen istället. Men så vinner du kanske inga val här.

Efter rundvandringen går jag och en norrman och två österrikiskor och äter. Det är enkelt att få vegetariskt här. Chopskasallad, bönor och bröd räcker bra. Vi pratar och skrattar. Det är skönt att leva. Balkan har en lagom sommar i år. Som i Sverige, fast där är det klass 2-varning och nästan katastrof.
Dagen efter träffar jag verkligen Cecilia. Plötsligt står hon där framför mig. Hon, hennes man, dottern och två andra unga tjejer. Vi blir sådär förvånat glada som en kan bli. Och hon är sig lik. Vacker som alltid, kanske med några fler rynkor, men lika närvarande och smart som då. Vi pratar och fikar och det är som om åren inte funnits och vi fortfarande sitter i personalrummet på vår gamla förskola och inte på vackra, varma Balkan. Så härligt att träffa någon som en saknat och som jag själv saknat. Hennes dotter är lik henne, fast med mörka ögon. Hon bryr sig inte om sin mammas gamla kollegor. Lite nyfiken blir hon ändå när jag berättar att jag kunde berätta om hennes mamma som ung. Men sen återgår hon till att vara tonåring och fnissar med sina kompisar.
Efter att vi spenderat några timmar ihop, så krams vi och lovar att det inte ska ta lika lång tid tills vi ses igen. Som folk säger.
Jag drar mig mot stationen. En natt på tåget väntar.

Nästa stopp är Novi Sad.

07 augusti 2018

Ohrid #törnbladtågluff18

Så fungerar helt plötsligt inte mobilen. Det går inte att ladda den och fast jag försöker allt, så är den döende. Hinner få iväg några meddelanden, men maskinen är död och jag reser i tiden och går och köper mig ett anteckningsblock i en bokhandel. Jag får en deja vu till tidigare resor. Det är praktiskt med maskinerna. En får vara lat och kan hålla sig ajour med allt. Samtidigt går något förlorat med det, det kommer jag inte undan. Nu är det papper och penna som gäller. Tur jag minns mina bokningar. Buss- och tågtider blir det värre med. Men jag är inne i ett flow av att allt fixar sig. Tre ord präglar den här yttre och inre resan: det löser sig. Jag har rutin på resa ensam och behöver heller inte ta hand om någon annans oro. Ingen spiral som för mig upp i varv eller ner i depressionens mörker.

Ohrid ligger vid en sjö, omgiven av höga berg. En oas, ett semesterparadis och folk går upp och ner längs gränder och gator eller ligger i solstolar på stenstränderna. Jag badar från en kajkant. Vattnet svalkar på insjöars vis och damm och svett löses upp och blir ett med sjön.  Sen går jag i backar upp mot den gamla borgen och är såklart lika svettig igen när jag är där. Gruppturisterna kommer i flockar och jag passerar dem snabbt och lätt. Ser utsikten och den glada makedonska flaggan som smäller i vinden, röd och gul som som en sol. Bergen står höga, Balkan betyder berg. Sätter mig och tar en iskaffe. Radion spelar ”He aint heavy, he`s my brother”, med Hollies och en munk passerar förbi, ivrigt pratandes i sin lur.
Mitt hotell ligger vid stans enda torg, det är musik och sorl från uteserveringar långt in på natten. Det är en stor säng, en liten balkong och en stor soffa i imiterat skinn. Jag vet hur Sara och jag hade skämtat om det. Sånt kan jag sakna. Intimiteten i de gemensamma referensramar och interna humor en bygger upp med någon. Men det kommer tillbaka i en annan skepnad, det vet jag.
Det är skönt och tryggt att somna till sorlet utanför. Skönt att det finns andra människor på jorden som delar vilan och lusten att leva som jag möter här i Ohrid. Skönt att så många är glada.

När jag vaknar vet jag inte vad klockan är. Klockan fanns även den i telefonen. Jag klär mig och går ut. Klockan på torget visar 06.00 och det är bara jag, lösa hundar och gatsopare ute. En och annan fågel förstås. Alla som sjöng och sorlade sover. Jag går upp på rummet igen och somnar om.

Min sista promenad i stan är lång, upp på berg och genom en liten skog. Det är som en pilgrimsvandring där med ryggsäcken. Jag svettas och det tar i vadernas muskler, men mina tankar blir klara och ekvationer i mitt huvud löses ut och andningen är tung med regelbunden. Det är på plats. Där jag nästan är ute ur skogen börjar det att regna hårt och skoningslöst. Jag tar på mig mig regnjacka och går med bestämda steg mot busstationen.

Nästa stopp är Skopje

29 juli 2018

Tirana (2) #törnbladtågluff18

Sitter i minibussen som segar sig ut från Tirana. Det har varit några intressanta dagar, intressanta och hektiska på det viset som det blir när en tar in en stad och utforskar dess sätt att vara.
Tirana vann mitt hjärta, precis som hon vinner så många andras i dessa dagar.
Vi var ett gäng från the free walking tour som gick ut och åt. Där och då bestämde några av oss för att hänga dagen efter och fördjupa oss i stans mysterier. Det blev jag och en till som kom att hänga hela dagen. Ni vet, folk faller ifrån, visar sig ha bussar att passa.
Hon som jag spenderade dagen med var liksom jag förskollärare, men från Finland och vi gick och tittade i Enver Hoxhas paranoida bunkrar, lärde oss allt om avlyssning av medborgare, om tortyr och olika sätt att skrämma till lydnad. Mellan de olika museerna gick vi runt i den livfulla staden, pausade för att äta, dricka och bli solbrända. Mot slutet av dagen ville min nyfunna vän klättra upp för Pyramiden, det övergivna museet över den döde diktatorn. Hon kom lätt upp, men ner var svårare. Men det gick till slut, små, små steg på den hala betongen. Sen sänkte sig mörkret över Tirana, men det finns gott om lampor och uteserveringar. Vi pratade och pratade, om livet, politiken, våra jobb och om skillnader mellan Sverige och Finland. Som en liten skandinavisk koloni satt vi och tyckte att livet var bra. Som lesbisk tyckte hon att Sverige verkade som ett paradis jämfört med Finland. Jag vet inte. Det är inte för mig att bedöma. Vart vi kom, på varje museum eller bar sågs vi som ett par med stort P. Den som betalade något förväntades betala för båda. Vi suckade en smula, men en skön kväll i juli i Tirana är det svårt att vara annat än förälskad i livet. Vi skildes åt sent, ett sånt där möte på en resa som blir ett intellektuellt one night stand och ger en energi att ta tag i sig.

Nu slingar sig minibussen längs vägar som just breddats för att klara mer trafik. Det är många begagnade mercedesar som kör fort. Bredvid vägen löper en nedlagd järnväg. Jag ser folk gå på spåret. Vi närmar oss gränsen mot Makedonien bit för bit.

I morgon vaknar jag i Ohrid.

28 juli 2018

Tirana #törnbladtågluff18

Tjejen som jobbar i receptionen i mitt hotell, är en sån som jag omedelbart skulle förälskat mig i under min första tågluffning. Hon är mörk, smal och nätt och hennes rådjursögon och nyfikna uppsyn när hon frågar hur jag mår hade förtrollar mig den gången.
Nu vet jag bättre.
Även om första intrycket stannar, så har en människas omedelbara utseende väldigt lite betydelse för någonting.
Att utgå från sina utseendeideal vid val av partner är barnsligt. Kärlek är ingen reklamplansch, ingen instagramuppdatering eller någon trofé att visa upp.

Tirana blev däremot en kärlek vid första ögonkastet, någon att hålla i handen när blodmåne visar sig i skyn. En vän och jag resonerar om hennes namn och ser en busig liten flicka med glimt i ögonen framför oss. Och sån är hon. Som nyfödd. Hennes livfulla gator, renoverade torg, gamla kommunistiska hus, nu övermålade i glada fria färger, slog an en ton hos mig som jag längtat efter. Jag satt och åt glass på uteserveringen och såg fontänens strålar möta solens och jag blev guidad av en engagerad guide och avslutade kvällen med middag med nyfunna bekanta.

Samtidigt för jag i ett annat sammanhang en diskussion om socialism kontra kapitalism, som om allt vore svart eller vitt. Också i det sammanhanget skulle jag reagera på ett annat sätt under min första tågluffning. Men då skulle jag aldrig kunnat resa hit. På den tiden var de färgglada husen i Tirana gråa.

26 juli 2018

Durres (2) #törnbladtågluff18

Tar bussen in till centrum. Där har det börjat fixas och donas med gator och torg och det blir fint. Albanien vill resa sig upp. Äntligen. Jag ser många nationalistiska symboler. Tror att det mest är snack. Albanerna vet att de är få och små och deras nya mynt ser ut som euros.
Jag slås ändå mest av all vänlighet och tillmötesgående jag möter. När jag köper en flaska vatten så frågar den unge mannen varifrån jag kommer och om jag tycker om Albanien. Så pratar vi lite om fotboll. Sverige slog ut Italien i kvalet, det vet han och ler brett åt. Åh, Balkan. Det är burek och bilar, men på alla sätt värme och intensitet.
Tar bussen tillbaka. Det är en gammal tysk buss. Reklamen sitter fortfarande kvar och en dekal berättar att det kan kosta 40 euro att åka utan biljett om en blir ertappad. Men troligen inte här, då. Här kostar bussturen motsvarande 2, 40 i SEK.
Jag äter en burek och går sen och lägger mig inne på poolområdet. Jag är helt ensam där och det är väldigt skönt. Jag varvar bok och telefon och bad i poolen. Funderar över detta med ensamhet, igen, hur rädda många är för sitt eget sällskap och hur uteblivet sällskap så ofta ses som misslyckanden. Många lever kvar i dåliga eller halvdana förhållanden eller rusar rakt in i nästa när det till sist ändå tar slut, bara för att få bli sedd och bekräftad. Men du har ju en spegel. Titta i den. Där finns den du måste leva med. Älska dig själv.
En av de saker jag föll för hos min förra partner var det som jag uppfattade som en oerhörd självständighet. Hon berättade att hon gick på bio ensam ibland. Jo, jag gör ju det med. Men hon gjorde det också och det var sällsynt. Det och dikten av Emily Dickenson, som hon skickade till mig fick mig på fall. Nu i efterhand kan jag känna att jag nog överdrev det där. Hon var inte riktigt sådan som den bilden jag gjorde av henne, men mina bilder får ju stå för mig.
Det är så lätt att spegla sig i den du möter och önska att hen är som du, så lätt att tro på någons ord, även när du borde fatta att det bara är något som sägs för att det låter så bra. Idag har vi ingen kontakt alls, jag och exet. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.
Jag tror ju egentligen inte på det där med att gå vidare och lämna allt bakom dig. Det funkar inte. Allt du varit med om, alla du varit med om bär du med dig. Lika bra att försonas med det. Hela den här resan är också lite i skuggan av förra årets tur, den som blev till ett litterärt projekt. Kanske kan detta bli del två på det?

Jag slår ihop min bok och går upp på rummet. Det börjar bli dags för middag, känner jag. Livet är gott.

I morgon åker jag till Tirana.

25 juli 2018

Durres #törnbladtågluff18

Jag ligger på en solstol vid en pool. Det händer inte ofta. Men efter en vecka av rörelse, så tar jag mig en halv dag idag och halv i morgon till vila, bad och läsning. Här inne är det bara turister. Skandinaverna ligger i solen och albanerna sitter i skuggan. För det är här jag är. I Albanien. Just poolen och solstolen kunde varit lite var som helst där det är varmt. Jag tänker lite på folk som alltid semestrar så här, dag ut och dag in på en solstol. Jag får akta mig för att döma, men det verkar ganska andefattigt. Slös med både tid och pengar. Som golfsemester. Hallå, liksom.
Jag kom hit i morse, åkte färja, en gammal gotlandsfärja. På lakanen i hytten stod det Polferries. Den färjan, hade varit ute och rest. Ovant redan efter en vecka med skyltar på svenska, välbekant, men märkligt. Delade hytt med en albansk man som sov med kläderna på. Jag undrar om han var blyg eller vad det nu var. Vi sa inte många ord till varandra. Sen smög han iväg tidigt, innan båten ens närmat sig land. Egentligen avskyr jag att dela hytt med okända. Det är oerhört lyxigt tänkt, privilegierade tårar, men det är ändå så.

I terminalen innan färjan skulle gå var det kaos och såklart varmt. Det gnälldes bland folk. Flera färjor skulle avgå, men inga skyltar fanns, bara unga män i hamnförvaltningens uniformer som ropade saker på italienska. Inget jag, fattade, men till sist kom jag ombord på rätt färja. Både på och av färjan kom vi via bildäck, det är Balkanstyle, de som inte kör bil är andra klassens passagerare, ingen här begriper hur en frisk man kan välja bort bilen. Vet inte om jag helt vågar säga det, men det känns lite efterblivet. Mannen och hans bil. Därefter allt annat.

I Durres är det Balkanrörigt och postkommunistiskt, slitet, men med nybyggda kyrkor och moskéer och ett och annat köpcentrum, men mest är det gammalt slitet eller nyare slitet. Men fint och intensivt. Jag är glad att vara här. I min ungdoms första tågluffar var Albanien ett otänkbart resmål. Men nu trampar jag dess trottoarer och överallt sitter det män som dricker kaffe vid runda bord på uteserveringar.
Men en och annan kvinna med dyr barnvagn kan också ses, aldrig ensamma, dock. Jag behöver knäcka en femtusing av de svårberäknade albanska pengarna, så jag sätter mig på ett bättre cafe och beställer in kaffe och en macka och färskpressad juice. Det kostar 40 spänn. På stans kanske dyraste fik.
En kvinna och en man kommer in med sitt barn och sätter sig vid bordet bredvid. Barnet gråter närmast tröstlöst och mamma försöker finna ut vad det är för fel. Pappa dricker sitt kaffe och tittar i sin mobil. Till sist går mamma och barnet. . Mannen fortsätter titta i sin mobil. Kaffet är slut. Han sitter kvar.

Jag promenerar runt en runda, innan jag går till mitt hotell. Burek och den där vitabönsoppan vill jag äta, innan jag åker härifrån. Jag studerar hus och människor och övervuxen järnvägsräls på vägen till hotellet. Ingen stad som vibrerar av politisk korrekthet, precis. Utanför att slutet hus står en splitterny Mercedes. Det luktar grillad kyckling.

I morgon åker jag ingenstans.

23 juli 2018

Tåget Neapel - Bari #törnbladtågluff18

Av allt jag upplevt under fyra dagar i Neapel är nog själva stan det som lämnat störst intryck, eftersom det var så oväntat. Det är kaos och folkliv, överallt och hela tiden och dessa vespor och andra mopeder som far runt i tusental indikerar att vi är vid Medelhavet. Det är väldigt olikt Milano och Rom. Det är skitigare och rörigare. Fattigare och därmed billigare. Många hus skyltar med svunnen skönhet som en åldrad Marcello Maestrianni och fortfarande säljs fotbollströjor med Maradona på. De har inte glömt sin gamle hjälte, även om det är evigheter sen han ledde stadens fotbollsklubb till guld. Det finns en sorg i det, som så ofta med nostalgi handlar det om att folk inte tycker att nuet duger. Spårvägstrafiken är inställd av ekonomiska skäl och mycket är halvfärdigt. Stans modernaste byggnad verkar vara järnvägsstationen. Vi möts och skiljs från stan på något som liknar en flygterminal och som kunde ligga var som helst på jorden.
Hotellet jag bor på är ett äventyr bara det. Skylten utanför är stor, men stället litet, uppgången är full av klotter och flagnande färg. Igår när jag duschade så föll strilaren eller vad det heter av och allt vatten träffade mitt i mitt huvud. Jag fick stänga av och sen ändå nödtorftigt tvätta mina fötter i handfatet, fötter smutsiga av vulkanaska från Vesuvius och damm från Pompeji. Mannen som alltid jobbar har en röst som Lurch i Addams family. Jag lider med honom. Men han gör så gott han kan för att förstå, trots att han som de flesta bara kan italienska. Han hostar när han sätter fram frukosten. Det är sötsaker till frukost, chokladfyllda croissanter och marmeladmackor. Men kaffet är gott. På gatan nedanför och i hela kvarteret står afrikanska män och pratar, röker cannabis och säljer saker. En av de anställda ber mig att inte skriva om det i min recension av stället. Tydligen skäms han. Det ska han inte göra. Världen är stor och resurserna ojämnt fördelade och det måste märkas även i Europa, så att det kan bli en förändring. Men trots hennes skavanker blev jag lite kär i Neapel. Så ren i sin skitighet, så äkta och så trivsam.

I morgon är jag i Albanien, om inget strular till sig.

Pompeji/Vesuvius #törnbladtågluff18

Bussen mellan Pompeji och Vesuvius var närmast folktom, bara jag och ett franskt par. Bara att säga detta att jag tar bussen mellan dessa ställen är märkligt. Det låter som namn på pizzor eller pizzerior. "En Pompeji, tack". Men nu är jag alltså på ort och ställe. Vägen slingrar väldigt, men till sist kommer vi fram. Chauffören är skicklig och vänlig, men talar bara italienska och det gör inte vi.
Vi går av vid hållplatsen och börjar traska den sista biten uppför berget. Jag ser på mina fötter. Sandaler var ett dåligt val. En regnjacka hade hjälpt också. Men det är inte kallt och regnet slutar efter en stund. Det är synd att säga att det klarnar upp, men det blir i varje fall ljusare. Och vi ser Neapel, Sorrento och ute i havet Capri och andra öar. I kratern är det ännu liv, den ligger och lurar och när som helst kan den bestämma sig för ett utbrott. Lite längre ner på berget ligger en observationsstation som mäter och kollar ifall något händer. Då är det bara att dra fort som ögat. Det är vackert och ofattbart att jag är här. Hela mitt liv har jag vetat om det, länge har jag önskat mig hit och så var det så lätt. Detta att vara en fri fågel som gör saker, mer än en tam som drömmer. Det vill jag vara. Och jag vet att jag är privilegierad och det ger mig makt över mitt liv och den makten vill jag använda till att resa och läsa och göra något för andra. Det är tillåtet att njuta, men det är omoraliskt att bara njuta. Du måste göra något för andra, för det större också. Mellan Sorrento och Neapel nedanför berget, ligger då Pompeji som jag gick omkring i när åskan började låta och regnet började falla. Naturkrafter, det som förstörde den antika stan först jordbävning och sen vulkanutbrott. Det dröjde två tusen år innan man grävde ut stan. Romarna fruktade att det var guds straff, de var rädda och så småningom försvann hela romarriket, dukade under av sin egen tyngd. Alla civilisationer kan gå under och försvinna, inget är självklart. Vår också. Och tro är bra, men inte rädsla, det skadar bara. Och Gud straffar naturligtvis inte.
I Pompeji försöker jag också att tänka mig hur livet kan ha varit för så länge sedan. Filmer, böcker och TV-serier har gett oss en bild av den tiden, men vi vet ändå så lite, men varför skulle människor vara så annorlunda då mot nu? Det är förstås klart att vi vet mycket mer nu, att vi evolveras och att det går framåt som det heter. Men känslor och grundläggande behov är de samma. Kärlek och trygghet, mat på bordet, tak över huvudet och en känsla av sammanhang.
I morgon åker jag till Bari för att ta färjan över till Albanien.

22 juli 2018

Capri #törnbladtågluff18

Ett vackert skrivbord och en rejäl stol till det. Ett par steg därifrån och du är ute i trädgården och kan andas in blomdoften och bli snäll som tjuren Ferdinand. Jag skriver till en vän och frågar om vi inte ska flytta hit. Här kan jag skriva en bok som kanske kan bli antagen. Det känns som rätt miljö för det. Men det ska vi nog inte. Axel Munthes hus är museum nu och fint är väl det. Det sägs att han skänkte huset till staten för att ingen ändå fattade dess värde. Det kan vara så. De grupper som passerar verkar måttligt intresserade, detta är bara ett stopp bland många. Människor i grupp fascinerar och skrämmer mig. Kanske är jag bara avundsjuk, men jag tror inte det. Folk blir högljudda och osjälvständiga i grupp, särskilt män och jag vill bara vara så långt från dem som möjligt.
Jag har gått hela vägen från Capri stad till Villa San Michele, ensam på en smal väg. Nobody walks in LA och inte på Capri heller tydligen. Jo, jag då, för jag är så speciell och inte som alla andra som låter sig köras hit och dit. Vid ett tillfälle får jag kasta mig upp på den lilla muren vid sidan av vägen, för att inte bli ihjälkörd. På andra sidan muren är Medelhavet hundra meter ner. Kunde bli ett snyggt hopp.
Men i Axel Munthes hus är jag länge och väl och sen tar jag faktiskt bussen tillbaka Det är en pytteliten buss, men fort går det. Tillbaka i Capri stad går jag omkring ett tag. Hela stan är ett mat- och shoppingcentrum och från en pizzeria gör jag någon spela BeeGees gamla hit How deep is your love översatt till italienska till eget syntkomp. Det är inte så vackert.
Men annars är det oerhört vackert här, vackert och väldoftande. Som en bortskämd lillasyster till bullriga storebrorsan Neapel, som är stor och störig som en dinosaurie med ADHD.
Men rolig och fascinerande.
Färjan tillbaka, en väska på hjul far fram och åter när det gungar lite och folk ropar wow åt vågorna och iland irrar jag runt, innan jag slår mig ner med en pizza. På grannbordet sitter en dansk pappa med sina två barn och vi pratar om vädret och världen som en gör.
I morgon åker jag till Pompeji.

21 juli 2018

Innsbruck/Neapel #törnbladtågluff18

Jag är nära att glömma passet på det sista tåget, det fina röda som jag fick betala extra för att åka med. En liten stund tror jag att det är borta för alltid, men det ligger på hatthyllan. Hjärtat slår lite extra, men också det hade fixat sig. Jag känner mig mer relaxad än på länge under denna resa. Saker ordnar sig. Min oro har farit.
Några frågar om hur det är att resa ensam, om en inte fastnar i sorgliga tankar eller om det är jobbigt att fixa allt själv. Jag tänker att det är lite som att bo ensam. Visst är det kul med sällskap, men på plussidan finns att jag faktiskt reser vart och hur jag vill. Min impulsiva själ far sina egna vägar. Redan när jag var mycket ung for jag ut ensam, det är märkligt att tänka på, men så var det. Och mina tankar har jag vart jag än går.
Den resa jag gör nu är i allt väsentligt den resa som Sara och jag började planera redan förra sommaren. En intressant runda. Ingen har jag kunnat resa med som hon, men det finns någon där ute som jag misstänker är en väl så bra reskamrat.
Den som reser med mig måste vara nyfiken och beredd på överraskningar. Så var Sara. Vi synade väl, även om vi under vår sista resa fick gå åt var sitt håll då och då. Men hon försvann raskt in i nästa tvåsamhet och då är det nya vanor och regler som gäller. Inte mycket att säga om det.
Så ensam eller inte alls var alternativen och det var ett lätt val.

Jag lämnar Innsbruck på morgonen, det är regn och gula ersättningsbussar, men skönt ändå. Jag ska långt idag, men det gör inget, jag tycker om själva resan, det är inte någon metafor, utan helt sant. Att sitta där på tåget är underbart.
Min vattenflaska hamnar på en mans fot när vi åker ut från Bolzano. Jag är glad att jag inte får en smäll. Han ser tuff ut. Det gör jag med, säger en del. Tänk vad skenet kan bedra. Men något våld är inte aktuellt. Istället ler han, märkligt nog och vi pratar lite på en blandning av tyska och italienska. Det senare är märkligt, eftersom jag inte kan italienska alls.

Alper blir till slättland och vinodlingar tar plats istället för lavinskydd och det blir varmare och varmare, en italiensk torr sommar i stället för alpin regngrönska.
I Verona får jag springa från ett tåg till ett annat, ett hetare och mer lokalt tåg, med folk som pratar och pratar. En liten flicka sjunger glatt i sitt säte och hon får alla att le. Dagens enda paus är i Bologna och jag äter pizza som smakar gudomligt, tomater, ruccola, ost, aubergine och ännu mer, kockarna i det här landet är som kung Midas, allt blir guld, de enklaste rätter är goda.

Att bara passera Rom är märkligt.
Tur att det är i utkanten, förbi en station som heter Tiburtina, ett namn som associerar med något gammalt, ett skämt med någon som passerat min väg och försvunnit, inget som någon kommer ihåg eller bryr sig om. Rom är underbart och även Milano, men jag har en idé med den här resan och det är att alla ställen ska vara nya för mig.

Och ny är Neapel för mig, ny, men med drag av andra älsklingsstäder, Tel Aviv, Havanna och Madrid och stan öppnar sin famn för mig, så medelhavslivlig och med slitna fasader och smarta försäljare och mammor som kör vespa med barnet i knät och folk överallt, folk som är glada eller arga och låter världen veta det.
Jag låter en inkastare placera mig på en uteservering och det blir pasta, förstås, nu när det var pizza till lunch och servitören och jag high-fivar och allt är bara sol och lycka.
I morgon åker jag till Capri.

19 juli 2018

Innsbruck #törnbladtågluff18

Det är tur att jag inte är kvar uppe på alpen när regnet börjar falla och åskan mullra. Väldig tur, för även om jag gillar när naturens krafter visar mig hur liten jag är och hur lite anledning jag har att vara uppe i mig själv och mitt eget, så hade jag varit väl utsatt där på bergssidan, trippande och snubblandes tusen meter ner eller så. I Sverige är tvåtusen meter det högsta tänkbara berget och en bestigning värd att berätta om för barnbarnen. Här i Österrike kan du ta en kaffe och strudel på den höjden. Lite halvdyrt och svagt kaffe, men ändå. Perspektivet.

Alperna står som en vägg norr om stan och för att komma upp är det först bergbana och sen två olika linbanor. Många åker upp fast det är dyrt, barnfamiljer och äldre som tittar sig omkring lite innan de åker ner och så proffsen med rätt skor och ryggsäck som snabbt drar iväg och ett och annat förälskat par som tar snygga wefies att visa för kommande barnbarn eller radera om det blir på det viset i livet.

Jag söker avskildhet och lugn, går runt och bort från de andra. Bergsgetter hörs pingla och bräka och svarta fåglar som kretsar över ens huvud påminner om att jag är en del av allt, att jag aldrig är ensam. Vinden känns, men bara lagom, så att ha på sig hood är lite overkill. Det är aldrig tyst någonstans här uppe, det är väl egentligen aldrig tyst någonstans, men jag känner ändå att huvudet får tid att bromsa in en smula och det är skönt, det är mindfullt. Jag känner att oron har lämnat, att allt kommer att fixa sig. Det går en tid, jag kollar inte ens klockan eller mobilen utan detoxar och går vidare. Luften är alldeles underbart frisk såklart och åt ena håller ligger stan i sin dal, fridfull här uppifrån och åt andra hållet är det berg på berg så långt en kan se och till och med snö på sina håll.

Sen går jag ner till fiket, som alltså ligger på Kebnekajsehöjd. Några fåglar sätter sig vid mitt bord, men det är inget dolt budskap från Nangijala, utan min apfelstrudel som lockar. Vi delar på kakan. Det är inte mer än rätt. Folk tittar, men jag och mina fågelkompisar låter dem titta.
Efter fikat traskar jag neråt. Inte hela sträckan till Innsbruck, det orkar jag inte, men en bra bit ändå, till nästa linbanestation. Det är jobbigt nog.

Nere i stan igen börjar då alltså regnet falla. Jag tar en spårvagn lite på måfå. En äldre man med en kattbur, från vilket det hörs ett vackert mjauande sitter mitt emot mig och en ung tjej i svart klänning med lurarna istuckna i huvudet tittar ut genom fönstret. Så där ung var jag när jag tågluffade första gången. Vad har egentligen hänt sen dess? Både allt och inget, kan jag säga.

I morgon åker jag till Neapel.

Kbh/Hamburg/Innsbruck #törnbladtågluff18

En man står och spelar Mozart på fiol till inspelat komp. Igår var det gitarrer och Springsteen, men det var Hamburg, det är en oerhörd skillnad, hamnstaden som var med och formade popen i början av sextiotalet. Här är det alper och klassisk musik och turister strövar genom stan på stenlagda gator och den gamla stan i Innsbruck är medeltida med kringel och krokar. Jag är i en dal mellan höga alper, det är som en operettkuliss runt stan, det är ändlöst vackert. Tidigare på dagen åkte jag ut till ett slott som låg med blick ut över stan, jag var ensam i slottsparken, sånär som på en man som körde traktor med en vattenvagn på släp, han vattnande så det skvätte och gångarna blev till geggamoja. Här är det ingen torka, allt är grönt långt upp på bergens sidor.

Jag åkte igår, lämnade Köpenhamn vid halv två efter att ha lunchat vegetariskt på Tivoli av alla ställen, men utan att gå in på riktigt, utan bara i kanten av det klassiska nöjesfältet. Tåget är en IC3, det är lite slitet, men någorlunda bekväma säten. Tåget fylls upp, det är semestertider och fler och fler verkar hitta eller återvända till tågluffningen. Jag kan sträckan bra, det är inte det minsta spännande,  Næstved, Vordingborg, Nykøbing F, innan vi rullar ombord på tågfärjan i Rødby. Jag ser att många runt omkring mig är svenskar och vi utbyter ord det är det vanliga snacket om vart en är på väg och tips och idéer om vad att göra i Berlin eller Warszawa. I Lübeck behöver en äldre dam hjälp med att få upp väskan på hyllan. Jag konverserar artigt på min bästa tyska. Inget av mina språk får mig att tänka så på skolan, som tyska. Den förfärliga läraren Annelie på högstadiet som hatade mig, men var lite kär i en av mina klasskamrater och adjunkten Fransi på gymnasiet, som var den sortens äldre akademiker som jag alltid kommit bra överens med. Goethe och vilka prepositioner som styr vilket kasus. Wiens alla kaffesorter och sånger som: Seemann, deine Heimat ist das Meer.
Nåja. Tanten på tåget är synskadad, men hon ler när hon hör oss tala svenska och går över till vårt språk med en dialekt som hämtad ur en gammal film och berättar om hur hon kom till Sverige från det utbombade Dresden efter kriget och bodde hos olika familjer i tre år, innan hon återvände till Tyskland. Vi talar länge och väl, eller i alla fall tills tåget stannar på Hamburg Hbf. Hon suckar när en av de unga tågluffarna frågar om hon återvände till Dresden. Nej. Ingen bosatte sig frivilligt i Öst.

På Hamburgs gigantiska station blir jag plötsligt nojig och tror att jag kanske glömde att låsa syrrans lägenhet innan jag lämnade i tisdags. Men det kan ju inte vara möjligt, säger jag mig själv, bara halvt övertygad, för precis sånt här kan hända mig. Jag blir lätt disträ och glömsk. Jag blir egentligen helt lugn först när syrran sms-ar och säger att allt var okej. Då förbannar jag mig en smula. Varför är jag sån här?

I Hamburg är det solsken och jag försöker gå andra vägar än de Sara och jag gick förra året, när separationen var ny och spännande och hade någon slags smekmånad. Vi tittade oss omkring igen, nu var det tillåtet att prata om det och vi skrattade. Hon var vackrare än någonsin, det blir en när stenar faller av en och vi var stenar om varandras halsar. Vi skrev så småningom ett romanmanus om allt det där, men texten rusade iväg och blev en annan historia om två betydligt mer spännande människor än vi. Hoppas att den någon gång blir antagen.

Jag får en egen kupé på nattåget, det har jag inte betalat för, men så blir det ändå. Sovvagnskonduktören är en ung turkiska och hon är sur mest hela tiden, men sköter sitt jobb, kommer och fixar sängen och ställer in Prosecco, juice och vatten. Till och med ett par tofflor ingår. Sen ligger jag där och läser tills ögonen sluts. En ljummen vind kommer i och smeker mitt ansikte. Jag sover och drömmer, vaknar väl till då och då. Till frukosten som den sura levererar vid åttatiden får jag alper utanför fönstret och och när jag kliver av i Innsbruck är det som om luften är lite tunnare och solen lite närmre.
I morgon åker jag upp på en alp.
fönstret.

18 juli 2018

Malmö #törnbladtågluff18

Min kropp bestämmer sig för att vakna redan vid sjutiden. Jag fattar inte varför. Inga fåglar låter utanför fönstret, nästan inga andra ljud heller, men det är väl ljuset eller så är jag helt enkelt utsövd. Jag masar mig upp och rör mig som en zombie mot kaffebryggaren. Passerar ryggsäcken, det mesta är packat, bara tandborsten kvar. Idag bär det iväg, jag ska ut på spåren igen och vart vi är på väg kommer att visa sig för bloggens läsare. Det är i allt väsentligt den tur som Sara och jag planerade i stora drag förra sommaren, men jag gör det i eget sällskap som så ofta förr. Lite har jag tjuvstartat, så sent som igår åkte jag till Malmö från Göteborg, med en paus i Lund. Jag åt lunch/middag på Hummos bar, en doft och smak av Israel på andra sidan gatan från Lunds central.
Här åt jag något av en sista måltid med en annan människa en gång, vi var goda vänner, sa vi, men det var tydligt att jag inte skulle få synas i hens liv, tydligt att hen befann sig i ett förändringsskede, en återkomst till gamla värderingar. Vi blir till i mötet med någon annan, säger Buber, men att aktivt förställa sig för att vara till lags ska en se upp med. Jag har slutat med det där, jag är grön, feminist och vänster vart jag än kommer, slarvig och glömsk och med känslor som drivkraft mer än rationella val och beräkningar. Och jag förnekar inga vänner och bekanta. Mina pengar går till resor och biblioteksböter och en och annan dyr glass, snarare än grillar och hemmabiosystem.
Åh, kaffet smakar ljuvligt. Några ostmackor till gör susen.
Snart reser jag till Hamburg, som är första stopp på min resa.

16 juli 2018

Från Tynnered till Majorna

Det är de platser jag senast bodde på i Göteborg, så luften kunde vara full av nostalgins väldoftande mimosa, när jag börjar dagen med en lång promenad i Majorna och ägnar en god del av kvällen åt en promenad i Tynnered. Men det blir inte så. Varje mindfullnessterapeut värd sin titel skulle småle och nicka instämmande, för här och nu är perspektivet, inte återblickar. Jag har mitt sällskap att tacka för det, tonåringarna på dagen, min Tynneredsvän på kvällen, människor i samtiden, inga gamla utslitna playlists med gyllene hits från 1900-talet. Det är vad jag behöver bekräftas i, för jag är trots allt en optimist. Saker blir bättre redan i nuet om en har en framtidstro. Skulle jag någonsin flytta hit igen, så skulle det vara för att spendera min framtid här inte för att komma hem igen. Det har jag inget intresse av. Min väg har kantats av hem, de har varit olika till sin karaktär och fyllt sin funktion. Från Tynnered till Majorna gnisslar en sliten spårvagn på räls som snart ska bytas. Jag byter vid Marklandsgatan som så många gånger förr och i mörker. Det är natt till måndag, livets första dag.

07 juli 2018

Nazisterna är inte problemet

Det är naturligtvis inte nazisterna i Almedalen, som är problemet, inte ens de främsta symptomen på problemet med rasism i Sverige. De är så få att tusen starka människor hade kunnat lyfta bort dem för gott och skrämt dem så att aldrig vågade sig tillbaka. Problemet är att mainstreamen i vårt land har börjat ge rasisterna rätt och det är det sluttande plan som kan leda oss in i en framtid av taggtrådar och missunnsamhet, även om ingen säger sig önska det. Symptomen är ökat väljarstöd åt de nyss lika nazistiska Sverigedemokraterna och skärpt migrationspolitik och fler krav på människor med rötter i andra länder, vilka klumpas ihop som fundamentalistiska bidragstjuvar och gruppvåldtäktsmän.

Jag efterlyser starka opinionsbildare som håller emot och fortsätter prata om internationell solidaritet och öppna gränser. Som andas lugnt och pratar engagerat för det som är rätt. Att hindra människor från att röra sig kan bara vara en nödlösning och aldrig det tillstånd vi drömmer om.
Men istället för att hålla emot och formulera visioner för framtiden, så viftas det med mångfaldsflaggor med ena handen och skärps lagar och stängs gränser med den andra av dem som borde vara våra stigfinnare in i den vackra djungel av mångfald som är vår framtid, bara vi vill det.

27 juni 2018

Hur en blir ihågkommen

För precis en vecka sedan var det kommunfullmäktiges långa och prestigefulla budgetsammanträde. Det var stundom ideologiskt spänstigt, men ibland lojt och någon gång förskräckligt.
Jag pratade som vanligt om mina ämnen under den här mandatperioden: trygghet, trafik, gator och vägar och fick mothugg, men stod på mig. Som det ska vara. Men så kom Liberalernas ledande kvinna upp talarstolen och tog fasta på att det var mitt sista budgetsammanträde. Tidigare under sammanträdet hade hon påpekat att jag borde ta av mig min hatt i salen. Liberalare än så är hon inte. Men jag hade bara glömt den på. Jag är för gammal för meningslösa statements

   ”Hur tror du att du kommer att bli ihågkommen?”, frågade hon med en ton som en kan kalla impertinent, om en vill. Det var inte någon komplimang, det hon insinuerade.
Jag tänkte på saker jag gjort, sagt och som blivit verklighet eller misslyckats. Ett politiskt liv som är på väg att rundas av. Minns inte helt vad jag svarade. Jag blev ganska förvånad över den personliga touchen i tilltalet.

Så tog hon replik igen.
 
   ”Hur tror du att du kommer att kommas ihåg av folk i LIMHAMN, då?”, löd frågan denna gång.
Ja, det är ju den där metaforen som jag skrev här i bloggen. Illa formulerad, men jag triggas av privilegierade människor som gnäller över småsaker som köer eller som inte vill ha boenden för fattiga människor runt sig. Det står jag för i evighet, amen. Borde inte ha pudlat så kraftigt.
Efter debatten ses vi utanför. Hon hälsar glatt. Men jag har svårt att växla sådär. För mig är politik inte teater, jag tycker samma saker vid kaffet som i talarstolen.

Så avslutas min politiska karriär och vi i den gröna gruppen går och äter tapas och allt i stan blir
fotboll, fotboll, som om det vore världsläget och inte ett roligt bollspel att titta på och njuta av.
Ena dagen är det svenska landslaget misslyckade och andra dagen är de hjältar. Hur en blir ihågkommen beror nog mest på tillfälligheter och var folk tittar.
Tur det inte är det som räknas, utan det som en faktiskt gjorde.

16 juni 2018

Men inte utan en etta i stan

Jag tar mig ut ur lägenheten en stund, efter två fotbollsmatcher och läsning och dessutom har jag klippt mig och sprungit en runda. Men ut går jag, för det är ju normen sen gammalt. Sitt inte inne en hel dag. Jag tänker på några ord som en vän sa till mig bara härom dagen. "Jag kan se dig ta med morgonkaffet ut på altanen och titta ut över naturen". Jag sa inte emot. Det var en syn som jag själv kunde se framför mig. Sittandes där med den heta svarta drycken och se rådjur komma skuttandes och känna doften av nyslaget hö.
Jag som till och med på dejtingsidor och i politikerpresentationer beskrivit mig som en Möllanbo ut i fingerspetsarna. Det är vad jag velat vara. Detta med identitet är så viktigt för oss. Vi vill vara en del av något, men samtidigt ha en egenart som någon beundrar oss för. Så som jag var Saras man och en del av en stjärnfamilj, så som jag är ledamot av kommunfullmäktige och vad det nu är. Mycket av det jag sa mig vara försvann eller är på väg att försvinna och jag sjöng All things must pass hela januari, detta som George Harrison insåg redan vid 25. Vi mognar olika snabbt.
Jag går vidare i kvarteret. I folkets park firas det Eid  med musik och mat och besvikna latinos med Argentinas landslagströja på sig hänger med huvudet.
Vidare genom hipsterkvarteren, där jag kan gå mer ostört, särskilt nu när sommarlovet är här och hipstrarna börjat lajva charterturister och har lämnat persiennerna nerdragna.
Jag funderar på om jag verkligen hade kunnat leva i en byhåla där man skjuter inbrottstjuvar med hagelgevär och röstar på rasisterna. Hade jag hittat en plats där. Det låter svårt. Jag är ju inte den som tar seden dit jag kommer heller, utan står för det jag står för oavsett sällskap, också det en del av min identitet. Ja, kanske kunde jag testa det där. Men inte utan en etta i stan att fly till vid behov

10 juni 2018

Och radion spelar Tomorrow is a long time

Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.

08 juni 2018

Jag är inte rädd

Det har varit ännu en het dag och gården på jobbet är som en öken, gräsmattorna har gulnat och det är bara en väldigt svag vind som far genom trädens kronor. Barnen leker och vi vuxna går in i leken, undervisar och serverar vatten åt tacksamma torra strupar. Jag tänker att måtte de inte växa upp till svin som förnedrar serveringspersonal eller sitter på nätet och hotar eller hatar. Kan jag göra en skillnad, så ska jag. Det handlar antagligen om att ge barnen en inre trygghet, för de som hotar hatar och förnedrar kan mycket väl vara välsedda och välutbildade, så utbildning är det inte frågan om. Kanske är jag naiv, men någon liten skillnad för någon kanske jag ändå gör.
Det jag skriver här eller lägger upp på nätet granskas. Några av er som läser här gör det inte av kärlek eller beundran, utan för att hitta fel. Internet glömmer aldrig och allt tolkas bokstavligt av dem som vill åt mig av politiska eller andra skäl. Hoten är till och med klart uttalade i något fall. Men jag är inte rädd. Inte för någon eller något. Så mycket värre än vad som varit kan det inte bli. Jag har redan stått på löpet på Aftonbladet, har redan bestämt mig för att avgå och på eget privata planet mist nära anhöriga och kraschat relationer. Det skulle väl vara fysiska skador då, men det oroar mig egentligen inte så mycket. Ni kan samlas i drev eller gå en och en, men jag kommer fortsätta att stå upp för saker, fortsätta att problematisera och påpeka. Och försöka leda barn till att vare sig bli förövare eller offer.
Jag är inte rädd.

Edit: några som till exempel spridit att det skulle vara synd om de barn som jag jobbar med, på grund av mina åsikter eller som mailledes tillskriver mig olika epitet blir förorättade och blockar mig när jag ifrågasätter deras utsagor. Detta med att stå för sina ord. Så svårt det kan vara.