16 juni 2018

Men inte utan en etta i stan

Jag tar mig ut ur lägenheten en stund, efter två fotbollsmatcher och läsning och dessutom har jag klippt mig och sprungit en runda. Men ut går jag, för det är ju normen sen gammalt. Sitt inte inne en hel dag. Jag tänker på några ord som en vän sa till mig bara härom dagen. "Jag kan se dig ta med morgonkaffet ut på altanen och titta ut över naturen". Jag sa inte emot. Det var en syn som jag själv kunde se framför mig. Sittandes där med den heta svarta drycken och se rådjur komma skuttandes och känna doften av nyslaget hö.
Jag som till och med på dejtingsidor och i politikerpresentationer beskrivit mig som en Möllanbo ut i fingerspetsarna. Det är vad jag velat vara. Detta med identitet är så viktigt för oss. Vi vill vara en del av något, men samtidigt ha en egenart som någon beundrar oss för. Så som jag var Saras man och en del av en stjärnfamilj, så som jag är ledamot av kommunfullmäktige och vad det nu är. Mycket av det jag sa mig vara försvann eller är på väg att försvinna och jag sjöng All things must pass hela januari, detta som George Harrison insåg redan vid 25. Vi mognar olika snabbt.
Jag går vidare i kvarteret. I folkets park firas det Eid  med musik och mat och besvikna latinos med Argentinas landslagströja på sig hänger med huvudet.
Vidare genom hipsterkvarteren, där jag kan gå mer ostört, särskilt nu när sommarlovet är här och hipstrarna börjat lajva charterturister och har lämnat persiennerna nerdragna.
Jag funderar på om jag verkligen hade kunnat leva i en byhåla där man skjuter inbrottstjuvar med hagelgevär och röstar på rasisterna. Hade jag hittat en plats där. Det låter svårt. Jag är ju inte den som tar seden dit jag kommer heller, utan står för det jag står för oavsett sällskap, också det en del av min identitet. Ja, kanske kunde jag testa det där. Men inte utan en etta i stan att fly till vid behov

10 juni 2018

Och radion spelar Tomorrow is a long time

Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.

08 juni 2018

Jag är inte rädd

Det har varit ännu en het dag och gården på jobbet är som en öken, gräsmattorna har gulnat och det är bara en väldigt svag vind som far genom trädens kronor. Barnen leker och vi vuxna går in i leken, undervisar och serverar vatten åt tacksamma torra strupar. Jag tänker att måtte de inte växa upp till svin som förnedrar serveringspersonal eller sitter på nätet och hotar eller hatar. Kan jag göra en skillnad, så ska jag. Det handlar antagligen om att ge barnen en inre trygghet, för de som hotar hatar och förnedrar kan mycket väl vara välsedda och välutbildade, så utbildning är det inte frågan om. Kanske är jag naiv, men någon liten skillnad för någon kanske jag ändå gör.
Det jag skriver här eller lägger upp på nätet granskas. Några av er som läser här gör det inte av kärlek eller beundran, utan för att hitta fel. Internet glömmer aldrig och allt tolkas bokstavligt av dem som vill åt mig av politiska eller andra skäl. Hoten är till och med klart uttalade i något fall. Men jag är inte rädd. Inte för någon eller något. Så mycket värre än vad som varit kan det inte bli. Jag har redan stått på löpet på Aftonbladet, har redan bestämt mig för att avgå och på eget privata planet mist nära anhöriga och kraschat relationer. Det skulle väl vara fysiska skador då, men det oroar mig egentligen inte så mycket. Ni kan samlas i drev eller gå en och en, men jag kommer fortsätta att stå upp för saker, fortsätta att problematisera och påpeka. Och försöka leda barn till att vare sig bli förövare eller offer.
Jag är inte rädd.

Edit: några som till exempel spridit att det skulle vara synd om de barn som jag jobbar med, på grund av mina åsikter eller som mailledes tillskriver mig olika epitet blir förorättade och blockar mig när jag ifrågasätter deras utsagor. Detta med att stå för sina ord. Så svårt det kan vara. 

02 juni 2018

Sionist i solhatt

Jag går genom stan med minstebror, som jag envisas med att kalla honom i bloggen, det är den andra juni och jag tänker på en gammal kärlek som fyllde år just på det datumet. Vi träffades bara under en mycket kort period, sen försvann vi från varandra. Undrar om hon inte gick med i någon slags sekt, hon var liksom den typen, sökande, men inte så nogräknad, naiv på ett charmigt sätt, men öppen för manipulation, skulle jag gissa. Jag är en sionist i solhatt idag, tröjan med text på hebreiska fick jag av Sara en jul, hon fattade nog aldrig vilken dynamit judiska eller israeliska symboler är i den här stan. En kan få spö för mindre saker än så. Just för att det är så starkt och provocerande så ska jag gå i Tel Aviv-avdelningen i pridetåget nästa söndag. Det är min plikt. Jag ska svinga en israelisk flagga fram och åter.
Solhatten som jag bär är en Panamahatt, en feodora brisa. Den skyddar bra. Jag är svag för hattar. En gång så skrev jag något ilsket här i bloggen om hattar, jag var helt borta i svartsjuka och sorg över någon som valt någon annan före mig och det fanns någon koppling till hattar som jag inte längre minns. Svartsjuka gör konstiga saker med en. Tur jag inte lider av det så ofta. Nu går jag med min provokativa tröja och min svala hatt på Malmös gator. Det dallrar i luften av värme. Vid Triangeln skiljs jag och sonen åt och jag går vidare ensam, som så ofta nuförtiden. En kvinna med mörka ögon nickar åt mig och en koltrast sjunger vackert från kronan på en bok.

01 juni 2018

Tro på det vi trodde på, trots allt.

Jag står i kön till mackorna och påläggen i kaffepausen under kommunfullmäktiges sammanträde. Jag och en av stadens allra mest namnkunniga politiker skämtar om att några andra politikerkollegor, som dessutom är presidialer i samma nämnd klätt sig exakt likadant. På väggarna i Knutssalen hänger tung konst, mörka porträtt från en mörkare tid,  men utanför på Stortorget gassar solen, för dagen ackompanjerad av en frisk bris. Den som inte fattar att klimatförändringarna är på allvar fattar ingenting, tänker jag, när jag tittar ut. Jag tänker också att det ett lager under skämtandet om kläder finns en genuin önskan och strävan om att göra den här stan bättre. Inte bara administrera, utan mödosamt skruva och muttra tills ett mål är nåt och då sätter en upp nya. Reformistisk politik är att ha den där moroten ständigt dinglande framför ögonen. Det är inte som med de utopiska ideologierna, för vi kommer aldrig att bli färdiga. Efter fikat står jag och pratar med några fior utanför sessionssalen. Vi bävar inför valet. De kommer inte in i riksdagen och MP kanske åker ut och rasistpartiet ökar, men det värsta är inte det, utan normaliseringen av det onormala, att finansministern kan säga att fattiga barn i förorterna är fattiga därför att det kommit så många invandrare och att det största oppositionspartiet lovar att avskaffa flygskatten och underlätta biltrafiken ännu mer, som om inte 30 grader i maj är signal nog åt dem. Vi kanske låter lite uppgivna för stunden och för min del slår klockan för det sista varvet på den del av det politiska arbetet som är att vara folkvald. Det blir inte bättre av att vulgärt flinande Sverigedemokrater passerar i sina illasittande dressmankostymer. De har medvind nu, rasisterna. Men det kan inte vara för alltid.
För jag är trots ältande och skuldkänslor en optimistisk person. Det är inga dystopier som flimrar genom mitt hjärta när jag tänker efter, det är snarare Monica Zetterlund som sjunger Tage Danielssons ord: tro på det vi trodde på, trots allt.

30 maj 2018

Bara det lilla, det räcker

I morgon ska jag gå till psykologen.
Det är dags att reda ut några saker. Skulden. Mest det. Saker jag inte tänker fördjupa mig i här, saker som rent intellektuellt är banaliteter och lika lätta avfärda som påståenden om att jorden är platt eller att kärnkraft är säkert eller så, tror jag i djupet av mitt inre är mitt fel. Men det är det inte.
Jag har skrivit här i bloggen saker som att jag nog inte kan leva med någon, att jag har förstört alla mina hittillsvarande förhållanden, men sanningen är att jag inte är så märkvärdig på den fronten, utan troligen som de flesta andra. Däremot är det en utmaning att försöka leva normkreativt i den här världen, men jag har tyvärr inget val, för jag ställer inte upp på unkna sätt att göra saker. När jag ser hur människor jag en gång respekterat högt gör sig till någon annan och förnekar saker de en gång höll kära för en partners skull, för konventionen och vad vet jag så fylls jag av sorg. Gud, låt mig slippa bli sån. Men låt mig ännu mer bli fri från skulden, låt mig ha det så bra som jag kan, låt mig älska mig själv som jag är. Bara det lilla. Det räcker.

27 maj 2018

Två systrar

Det är min mamma som kommer med förslaget. Vi väntar på att hennes tåg ska gå, dödar tid med småprat och sitter inne på det själlösa Espresso house på centralen. Våra kaffemuggar är överdrivet stora och fyllda till bredden. Min mamma föreslår att jag eller någon vem som helst skulle skriva en bok om min mormor och hennes äldre syster, två av de kvinnor som burit upp det här samhället från kris i folkningsfrågan och fram till rekordåren och fått ganska lite i utbyte för det,  men som aldrig skulle klaga det allra minsta. Bägge dog i kartongliknande rum i Angered, lång från Ottterhällans sluttningar där de öppnade sina ögon för första gången när det förra seklet var nytt och hoppfullt.
Min mormor har nämnts förr här i bloggen, ensamstående ogift mor under en tid då ingen var det, då svartvita inramade bröllopsfoton prydde varje normalt hem och det inte var mer med det. Vi kan prata om utanförskap här, om barnavårdsnämnden som kom och tittade till den normbrytande modern och hennes mörkögda dotter, inspekterade så att inga glipor fanns och inte minsta hårband satt fel. Det satt aldrig fel. Det fanns aldrig några glipor. Hotet om omhändertagande var en fallbila som svävade över mormors och morsans huvud från dag ett och fram till myndighetsdagen och allt såg prydligt ut.
Och hennes syster Johanna då, som verkligen fick en man vid sin sida, fick en slavdrivare, latmask och förtryckare, fick spö och tvingades till olagliga aborter och ett liv i misär på alla tänkbara sätt, innan hon sparkade sig fri på femtiotalet någon gång och återvände till Göteborg och fick det någorlunda bra, så vitt jag förstår. Två systrar, mörka och i själen så vackra som någon blir, utan ett tack från någon, med barnbarn respektive syskonbarnbarn som bjöds på saft och promenader runt delsjöarna och Lisebergsbesök och generositet. Två systrar, två leenden, två barndomsminnen och en historia om Sverige att sticka under näsan på dem som drömmer gott om en tid då ingen ifrågasatte normen och de svenska värderingarna.

25 maj 2018

Nog nu. #förskoleupproret

Min väns fyraåring sa att han gett upp detta med att bajsa i förskolan. Han kunde konstatera att ingen kom när han ropade att han var färdig. Personalen har ju så många att ta hand om, så varför skulle just han prioriteras, insåg han.
Nu går han och håller sig istället och hoppas att det inte dröjer för länge innan han blir hämtad.
Det får vara nog nu, är vi många som säger. Jo, jag vet att jämfört med livet i Aleppo är svensk förskola ett under av välfärd. Kanske ska vi inte gnälla så mycket. Men ändå, hur prioriterar vi egentligen i vårt vackra Sverige? Varför får vi avdrag på skatten för att bygga om i köket eller anställa en städare till våra hem, när en fyraåring inte får hjälp på toaletten i förskolan?

Jag träffar en gammal jobbarkompis när jag är ute och springer. Hennes ögon är stora och varma och jag frågar hur det står till. Hon tittar lite vid sidan av när hon säger att hon är långtidssjukskriven. Hon också, tänker jag, ännu en ung förskollärare som sett sina ytterst rimliga ambitioner krocka med en verklighet av stora grupper och en läroplan som sväller för varje revidering och papper som ska fyllas i och outbildade som ska handledas under arbetets gång och oroliga föräldrar som ska lugnas.
En vacker dag spricker fernissan och då är det inte revolutionen som kommer, utan sjukintygen.

"Och ändå är det ett sånt fantastiskt jobb vi har", säger min lockiga kollega och vän. Jag hoppas att hon ska orka, tjugo år yngre som hon är. Sen lägger hon ut en fin instagrambild och visar sin kompetens och engagemang ännu en gång. Vi trollar med knäna.

Jag tänker att vårt brinnande engagemang och underbara relationella yrke är själva snaran vi knutit åt oss. Hade vi jobbat på en kartongfabrik, så hade vi slutat för länge sedan. Men vi ser ljuset i barns ögon, vi ser den lilla tjejen som för första gången cyklar på en tvåhjuling och hon den blyga som lyser upp när hon får hålla samling om sitt favoritämne.

Men min väns son inser att det är meningslöst att ropa på fröken när han är på toa. Hon hör inte, för hon släcker en brand i en annan del av avdelningen. Och min gamla jobbarkompis får piller och en samtalskontakt, istället för att knyta näven mot skyn.
Nog nu.
#förskoleupproret

12 maj 2018

Låt inte rasister sätta agendan

För första gången på evig tid, så står jag halvt vid sidan om och ser valrörelsen ta form. Jag är lojal mot mitt parti, jag har uppdrag för och en skuld till dem som satsat på mig, vill jag framhålla. Men jag är fri att tycka. Vi gröna har ett kvinnligt språkrör som är en fantastisk doer. Hon kan sitt område och det händer saker, men i offentligheten låter hon och ser ut som om hon tycker det är tråkigt med politik. Förtroendesiffrorna är där efter, tyvärr. Politiken är som en show, en cirkus i snabba medier och det är i den dansen de som kandiderar måste hålla takten. Eftertänksamhet hör hemma inne på kanslier och i sköna laminofåtöljer, men på ytan ska representanterna vara som stand up comedians och leverera oneliners. Och klä sig snyggt och le på bild.
Det stora problemet just nu svensk politik är ändå inte detta med looks och oneliners, utan att hela skalan låter det rasistiska partiet sätta agendan. Till och med V ropar på fler poliser och S och M tävlar i att gå rasisterna till mötes med olika ytliga krav på att jaga fattiga människor på flykt, istället för att ta klimathotet på allvar och skapa en skola där alla barn lär sig saker, framför allt att det finns ett hopp om en bättre värld och att bygga bort ojämlikhet genom blandade grönare städer med färre bilar och barriärer och fler cykelbanor och mötesplatser och bostäder av olika slag i alla områden.
Opinionssiffrorna visar också att när vanligtvis anständiga politiker ger den vidrige mobbaren från Sölvesborg ett halvt rätt i sin analys, så lockar han ännu fler väljare och då inte bara gnälliga losers från döende bruksorter, utan vanliga snälla radhusmänniskor i storstädernas villamattor.
Min önskan är att de anständiga partiernas representanter andades djupt och sen satte en annan agenda, den om visioner för framtiden. Gör rassesvinen irrelevanta genom att inte tala deras språk. Kom överens om att inte slippa in dem i några andra rum än dem vi enligt lag måste. Det verkar dock just i år som en illusion.

04 maj 2018

Jag är undantaget

Jag bjuds in i hennes kök. Vi pratar förstrött om böcker vi läst, om livet och om ungarna, ja ni vet. Kaffet ryker i våra koppar och jag tänker att hennes kök, ja hela hennes hem ser ut som mitt. Samma tidiga sextiotal, samma blandning av second hand och modernt, samma slags Marshallhögtalare och stadsliv med kultur och bättre fastfood. Just därför har jag funderat en del på varför hon valt det hon valt när hon gått vidare. Det har förvånat mig, minst sagt, även om det inte är min sak. Så slår det mig att jag är undantaget i hennes liv, den pikanta sensationen som gjorde entré då för så många år sedan. Mannen utan körkort, utan alkohol och numera till och med utan kött. En love/hatemänniska, en snackis på stan, en som förbättrar världen hellre än sin ekonomi och lägger pengarna på tågluffning snarare än hemmabiosystem.
Den som aldrig blev mogen på det viset, som vågar stå för sin sak också när det kostar, för det gör det. Anpassningen är så enkel och motståndet är så svårt.
Jag är undantaget mellan reglerna, som en tillfällig utflykt, en paus ett tag, innan det blir som vanligt igen. Det är inget märkligt. Patriarkat och materialism suger in oss i strukturerna mer än vi någonsin tror. Vi tror vi fattar så logiska och rationella beslut, men så mycket är redan förutbestämt. Det är så svårt att stå emot.
Ja, det var ett gemensamt beslut, det var ingen som gick mer än någon annan. Det finns inga hårda känslor på något vis. Vi ler åt varandra. Sen cyklar jag hemåt i den kalla vinden. På Södra Parkgatan har dealarna försvunnit och foodtrucksen börjat ställa upp för säsongen. En pappa med långt skägg cyklar om mig, fast han har två barn i sin chrisbike. En romsk kvinna med två kassar håller på att bli påkörd av en Audi på Ystadsgatan. Jag funderar på om jag ska köpa mg en bakelse inne på konditoriet, men cyklar direkt hem istället.

27 april 2018

Allas Tim. (Män och psykisk ohälsa)

Nu är han allas Tim, till och med för dem som inte visste vem han var när han levde, allas Tim, men jag kan försäkra er om att det inte gör någon nytta för honom, där han ligger sju fot under marken, död, borta, utslocknad. I SVT debatt live, eller var det nu heter i dessa dagar satt någon som sa sig vara hans vän och pratade. Hennes läppglans lyste upp rummet och sen efter en utläggning visade det sig att de inte träffats på flera år och dessutom passade hon på att göra reklam för sin bok. Hon hade visst varit ihop med någon i Stockholm house maffia.
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.

18 april 2018

Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

En man i MFF:s bortatröja står och röker utanför puben Sir Toby's, när jag cyklar förbi. Hans tröja stramar över magen och det är lite sorgligt på något sätt Han ser inte heller glad ut, MFF är på väg att förlora dagens match, Sveriges malligaste och mest självgoda lag har inte börjat säsongen så bra. Jag är på väg från hebreiskan och hem till Möllan, det är ingen lång sträcka, för det finns inga långa sträckor i Malmö.
Hebreiskan är svår, men det är intellektuellt stimulerande att studera språk, det är hjärngympa på hög nivå.
Det är också bra att vara ute bland folk och röra sig, att mota ensamheten i grind, den ofrivilliga delen av ensamheten, vill säga. Jag cyklar genom stan och tackar för att jag får bo här. I mina delar av Malmö är det svårt att vara konstig, här upplöses normer och regler och du kan vara lite som du vill. Det är högt till taken och högt till den blåa himlen över Malmö, en stad lika föränderlig som mitt liv och långt till försoffning och stela konventioner, långt till det Skåne som röstade i rasister i riksdagen.
2018 är mitt år av nyorientering. Jag dömer mig hårt, nedvärderar mig och tror att jag är dömd att upprepa mina misstag. Mina gamla flyktsodor, snabb ny tvåsamhet eller rödvin finns inte tillgängliga eller är bortvalda, jag måste se mig i spegeln varje dag.
Hon som alltid anmärkte när jag nedvärderade mig själv satt för en tid sen bredvid mig i en soffa. Hon frågade om jag inte saknade något av det gamla. Och det är klart att jag saknar lördagar på biblioteket, falafel mitt emot Göran Perssons gamla hus, samtal i vardagsrum och kök om film, politik och böcker. Och det där andra ni vet. Jag saknar gemensamma resplaner, promenader, museibesök och fikor på stan. Indeed so. Det vore omoget att förneka, omoget och respektlöst.
Jag rullar in innanför grindarna till min gård. Min lärare gav mig i uppgift att formulera meningar till nästa gång . Dessutom måste jag träna adjektiv. Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

16 april 2018

Vi som hänger på sociala medier och de som har ett liv

Jag får höra det ibland: ”Nej, jag hänger inte på sociala medier. Inte min partner heller. Det ger oss inget. Vi lever hellre irl”. Den som säger det där kan mycket väl en dag senare lägga upp en selfie i vårsolens sken på Instagram. Det är ingen skam, utan åtföljs av hejarop om hur fin du är, komplett med hjärtan och smileys. Men en ska alltså låtsas som om en inte tycker om det.
Grejen är att trumma ut vilket rikt liv en lever och mellan raderna antyda att vi andra som öppet gillar informationssamhällets snabbaste puckar liksom är losers med låtsaskompisar på kammaren. Vi hänger med Mållgan, för vi har inga andra. Själv fascineras jag ständigt av allt jag kan lära mig bara genom några knapptryck, hur jag kan hålla kontakt med folk, plugga hebreiska, lyssna på amerikanska nyheter och lära mig spela digderidoo. Och lägga upp bilder från min vardag. För oss med ständigt surrande huvuden är det bättre än mindfulness, det är en befrielse. Det kan kanske vara svårt att fatta om en är sådär välstrukturerad och bra på att räkna ut saker. Men även ni andra är där ni låtsas bara inte om det. Ni kollar oss i smyg, ni förfasas och imponeras. Sen pratar ni om de som hänger på sociala medier. De som inte har något liv.

15 april 2018

Tågluffarplaner

Reseplanerandet har tagit fart igen. I julis allra hetaste dagar, dagen efter att jag varit på konsert i Göteborg med Van Morrison och hört honom sjunga Brown eyed girl och Into the mystc, så hänger jag på mig ryggsäcken och åker. Det blir ett stopp i Innsbruck, alperna på sommaren är underbart, luften är klar och vyerna oändligt vackra. Sen ner till Neapel, jag tänker se Pompeji och Elba och så vidare tvärs över stöveln till andra kusten och en färja över till Albanien, detta vackra mystiska land. Och vidare upp genom södra Balkan och en lång tur hemåt. Jag tågluffar, det är ett statement, men mest det allra bästa sättet att ta sig fram. Vaggande och gnissel, folk som tar fram sina medhavda mackor, barn som springer i gången, en student insjunken i en bok om sociologi och du själv med telefonen eller en bra roman och landskapet som virvlar förbi, snöklädda berg, bondgårdar, nedlagda industrier och stickspår som ingen vet vart de leder. Så bromsar tåget in och du går av någonstans där du aldrig varit, i varje fall inte på länge och du tar in dofter och ljud och letar rätt på stället där du ska bo.
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.

12 april 2018

Kärlek är uppror

Det är ofrånkomligen så att det är mer kärlek än uppror i bloggen just nu. Det lär förändras igen. Men just nu är jag inne i en förändringsfas, mitt liv ändras i grunden och det kräver sina reflektioner, sin eftertanke, sin analys. Nio år med hon som känner mig bäst av alla har gjort mig till en oerhört mycket klokare människa än jag skulle varit annars, denna separation är väsensskild från mina tidigare. Det finns inget hat, ingen harm, inget sånt, vi gav upp, det var för svårt. Jag har en skuld och den ligger som ett ok över mina axlar. Det är ingen annans ansvar än mitt eget att sakerna ligger som de gör. Jag som brukade rusa in i nästa famn innan klockan hunnit slå, jag som använde andra för bekräftelse gör inte det. Jag önskar mig kärlek, men andra människor får aldrig bli redskap för min saknad eller längtan, precis som jag vägrar att vara andras redskap eller andras sätt att upprätthålla tvåsamhetsnormen. Jag lurar mig inte längre. 2005 var jag på ett annat sätt än nu full av mig själv, tvärsäker och guds feministiska gåva till kvinnosläktet. Människor jag mött på vägen har lärt mig att feminism är något jag gör, inte något jag bara pratar om, det finns strukturer som du inte kan låtsas vara utanför, om du menar allvar. En annan skillnad mot då är alkoholen. Inte ett endaste glas smörjer min kropp och för den på villovägar. Allt jag gör måste vara min egen hjärnas verk utan kemiska tillsatser.
Det är svårt. Det är lätt. Det är som det är.
Okej, det blev visst politik i alla fall. Det privata är politiskt. Kärlek är uppror.

09 april 2018

Att bli färdig med boken & att jag aldrig håller distans

Det är ändå inte så oävet att Gud skickar upp mig i ottan, att allt är mörkt och tyst, förutom några lampor som tänds i huset mittemot och ljudet från min kaffebryggare och ett svagt ventilationsbrus.
Jag sätter Stig Lindberg-muggen mot munnen och samtidigt som den touchar mina läppar, så funderar jag på det här med att hålla distans till saker och personer. Tydligen ska jag göra det för att leva ett lyckligt liv. Inte gå in så hårt i allt, vara lite mjukare och vid sidan om. Men jag klarar inte att låta världen vara, jorden bara snurra och låta bli att visa människor att jag finns för dem och vill ha dem i min närhet emellanåt. Jag är mitt i. Distans är ett fult ord för mig. Närhet är bra.
Kanske berörs detta en smula i boken som blev klar igår kväll. Texten vi skrivit tillsammans om en resa och en inre och gemensam process, men som svävade iväg och blev en roman om två andra som inte är vi, men som kanske kunde vara det. Kanske får ni läsa det, kanske blir den aldrig utgiven. Det viktiga var att den blev färdig, att det inte blev ännu ett luftslott och en dröm. Jag kan egentligen nöja mig med det. Jag skriver inte för bekräftelse eller pengar, utan mer för att visa mig själv att jag kunde.
Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Ingen jävla distans.

04 april 2018

När Lill-Babs kramade mig

Det är nu alla kända och halvkända människor lägger upp bilder på sig själva och Barbro Svensson och bedyrar sin vänskap och vilken fantastisk människa och artist hon var. Det kan säkert vara så. Jag minns att det var lite annat snack när hon var som mest aktiv. Vi kommer till det. Mitt enda personliga minne av henne är när jag fyllde 30 och vi var på något event som vår arbetsgivare bjöd på nåt ställe här i stan. Lill-Babs och Berghagen uppträdde, det var så där lagom firmafestroligt och mitt i allt blev jag uppkallad på scenen och fick en kram av den stora artisten och så sjöng alla Ja må han leva. Det var en sån där proffsig kram, lite svärmorsaktig och det var väl inte mer med det. Jag gillade det, för jag har inget emot att stå i centrum för saker och ting. Sen och även senare har folk snackat om det där och höhöat om att Lill-Babs hann krama många män under sitt liv. Det stämmer säkert. Hon var väl gift några gånger och sambo och inte vet jag. Hon älskade och blev älskad som vi andra har blivit emellanåt. Men det utmanade såklart i ett Sverige som dominerandes av tvåsamhet for life och fasta könsroller som ideal. Det var ett skitsnack utan gränser. Jag tycker att hennes musik är tråkig, men på sitt sätt var hon mer feministisk ikon än de flesta. Feminism är inte kläder eller åsikter, feminism gör du i din vardag.
Hon redde sig själv, kom och gick när hon själv ville och ingen man tyglade henne. Hon verkade också vara god vän de flesta av sina ex, lite så som jag vill vara. Stark och tuff, morsa tidigt och med en lång karriär. Det sista hon gjorde var att spela en äldre flata i en TV-serie.
Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag.

02 april 2018

Men bara om min älskade väntar

Det är en förbannelse att tro på den romantiska kärleken när en är en sån som inte passar in i normer och förväntningar. Läser i en av mina facebookgrupper om kvinnor som läser och män som kollar på sport och det berättas käckt om att de nu hållt ihop med varandra i 40 år eller så. Och jag som läser mer än jag kollar på sport är vid sidan av igen. Förstår ni. Jag är inte normkritisk, jag passar fan inte in någonstans. De som en gång valde mig, väljer säkrare kort när de får chansen på nytt och jag förstår dem. Jag är rörig och rolig, intensiv och impulsiv, men utan strategi och karriär. Och jag vill vara sån. Jo, det finns några jag älskar. Men det är inga som jag ska leva med och jag saknar det, saknar att det inte tycks fungera. Och Totta sjunger orden som Ulf Dageby översatt från Dylan, om det där som vi vet att i möten och krockar med andra människor uppstår kärlek och bara då kan vi bli dem vi ska vara. Min vän säger till mig att resa mig mig ur laminon, för ingen och inget knackar på dörren och ska jag krocka med någon eller något, så behövs det annat än en skön fåtölj. Så jag tar fram gitarren och tar ut den där låten. Det var den andra låt jag lärde mig efter en onämnbar punklåt och det är tre ackord, det är enkelt rent och klart. Ingen dist, inga konstiga ekon och skit. Som livet ska vara. Men bara om min älskade väntar. Visst. Men var fan väntar hen någonstans?


31 mars 2018

Uffes nya och samtal i köket

Det är påskafton även här i lägenheten på fjärde våningen i den gigantiska BRF Stenbocken . Om några timmar kommer min mellanson hit och vi ska gå och äta indiskt. Det är det enda påskfirande vi behöver. Jag dricker kallt kaffe och lyssnar på Ulf Lundells nya. Den är ganska bra, men jag undrar hur någon som mest sitter i sitt hus där i den natursköna miljön längst i öster i vårt landskap kan förklara så mycket om allt i världen. Själv är jag rejält trött på alla självsäkra människor som vet så väl hur allt ligger till och hur en ska leva sitt liv. Jag är glad att jag får tillfälle att då och då omdefiniera mitt liv, det gör mig ödmjukare än annars. Jag kunde ha fastnat i barnvänlighet, parmiddagsliv och samtal vid grillen om hur bättre allt var förr. Tanken ger mig rysningar. Hon som känner mig mer än alla andra satt i mitt kök igår och vi drack rökigt te och utbytte ord i akt och mening att hitta rätt i våra nya roller. Separationen gör oss gott. Vi blir bättre människor av den, slipper dö i fyrkantighet, öppnar dörrarna för nya människor och nya världar. Det fanns en tid då jag trodde mig vara en feministisk ikon, så perfekt och fullbordad. Men feminism är ingen ideologi, det är en praktik som du varje dag måste göra. Och jag är mer fångad i strukturen än jag trodde bara för ett år sedan, närmast dömd att upprepa samma misstag om jag inte är vaksam. Det är handling som räknas, handling bort från unkna roller.
Människor som Gud skickat i min väg under de sista åren har utmanat mig och tvingar mig att se mig i spegeln och se både ärr och medaljer. Jag är glad för det. Det ska nog bli bra med allt. Ögonen är öppna. Uffe sjunger och kompar sig på gitarren. I längden blir det tradigt. Jag byter till något piggare och gladare.

30 mars 2018

Därför springer jag och därför ska en säga som det är

En solstråle tittar in genom fönstret när jag just vaknar och när jag reser mig upp och kollar ut genom fönstret, så märker jag hur vintern kröker rygg och liksom ber om ursäkt för att den har dröjt sig kvar så länge i våra sinnen och som snö på marken. Nu drar den sig undan bit för bit och med den försvinner alla argument mot att springa en mil eller så. Jag äter frukost, klär mig och ger mig iväg ut.
Mobilen ligger i fickan, men jag kör inte runkeeper, jag springer unplugged och låter ljuden från trafik och människors fotsteg ackompanjera mig genom Pildammsparken, längs Köpenhamnsvägen och ner till Ribban och vidare och hemåt. Jag tänker så bra när jag springer, vissa tankar bär skammens rodnad och ska förbli inne i huvudet, men annat kan jag lätt redovisa. Springer inte för att bli yngre, utan för att bli äldre och må bra i det. Jag vill aldrig stagnera, aldrig bli försoffad, aldrig offra hälsan för bekvämlighet. Om jag kan hålla min kropp hel, så hjälper det även själen, för det är kommunicerande kärl. Snyggare kropp är en bonus. Men allt jag tänker på min tur bär inte självrättfärdighetens blekta gloria, utan jag går verkligen igenom allt. Själen är inne på service under löprundan. Tänker på jobbet, hur det sliter och på hur ledningen envisas med att vi ska hålla skenet uppe och inte sätta ord på hur personalbrist och alltför stora grupper påverkar och riskerar att släcka lågan som finns hos oss, viljan att se varje barn och ge den det den behöver. Nu får ju inte chefen sätta munkavle på någon  och jag tror att öppenhet alltid och överallt är bra. Det är när vi sätter ord på vara tankar och känslor som snöbollar kan börja rulla och förändringar bli möjliga, det gäller både hos mig själv och i världen. Förskolan blir bättre om föräldrar och beslutsfattare får veta vad som saknas och jag blir bättre av att våga sätta ord på det jag är och gör.

26 mars 2018

Nederland

Vi bor på ett hotell på en byggarbetsplats, men det de bygger är spårvägar och cykelvägar, bilarna föses åt sidan, bort till periferin. Hela centrum är bilfritt. Idiotin att färdas en och en i en plåtlåda som släpper ut skit och att upplåta halva stan åt det blir uppenbar för allt fler. Jag vet att många försatt sig i den situationen att de känner sig beroende av bil, men det går att planera om, vi kan hjälpas åt. Jag vet att många känner sig oerhört fria i sina bilar, men om den friheten skadar, dödar och tränger ut andra, så är den värdelös. För buller och utsläpp dödar. Inse det.
Vi är i Nederländerna, det regnar och inne på hotellet luktar det parfym och utanför luktar det koskit. Andra länder, andra dofter.
Nederländerna har en plats i mitt hjärta, hit gick familjens första bilsemester när jag var liten, vi stannade till i en liten by och köpte holländska träskor och min mamma kunde lite Nederlands och min pappa blev svartsjuk, det var visst något med nån kille som hon känt i sin ungdom. Och Madurodam, ministaden och piren i Scheveningen. Här var också första stopp på min första tågluffning, det brukade vara det, på den tiden satt vi och sov hela natten och gick av lite groggy och beblandade oss med folk. Det luktade rocktobak och prostituerade satt i fönstren och vi drack Heineken och såg tiggare för första gången. Sen var det en busstur hit med min dotter när hon var tolv, jag var nästan pank, men vi sov på bussen och campade och regnet föll och hon skrev dagbok som Anne Frank och vi åt pommes som vi doppade i majonnäs.
Jag kommer hit ibland till landet av cannabis, genever och tulpanlökar och det är cyklar och vatten överallt. Och vi ser smarta trafiklösningar och det är regn, men jag märker det inte.

21 mars 2018

Mycket glass ska det bli

Så landade Naaja på jorden, precis så ljuvlig som vi visste att hon skulle bli. På bilden på instagram ligger hon mot sin mammas bröst, så som hennes mamma låg mot sin mammas för länge sen, i en tid som var mintgrön och för min del några äktenskap och äktenskapsliknande förhållanden sedan.
Hon är mitt barnbarn, Naaja, och jag hennes morfar och på kvällspromenaden tar jag en selfie för att se om jag ser ut som en morfar. Skinnjacka och under den en GAIS-Hood. Basker på skallen. Mitt middagssällskap från igår säger att jag är omogen, när vi sitter med dim sum intill talibanskäggade hipsters som ett antal år yngre pratar om ointressant ytligt skit. Jag frågar igen och hon bekräftar det på nytt. ”Du är inte som andra 54-åringar”, säger hon och jag är väl inte det, har aldrig varit i fas med min ålder. Jag är en sån morfar som kommer att sätta Naaja i en barnstol på min cykel och cykla henne till Möllan. Jag förstår att det är omoget och att jag hellre borde sätta henne i en krocksäker bil och köra till någon barnvänlig plats. Jag borde tjäna mer och ha vuxnare åsikter om hårdare tag och stängda gränser och spela golf istället för innebandy med trasiga klubbor på en förskolegård.
Men det är inte den sortens morfar jag är. Och den ungen ska ändå bli Malmös bortskämdaste barn, bortskämd med pussar och glass och annat sånt viktigt i livet.
En av hennes morbröder fyller 20 och har just fått lägenhetskontrakt. Vuxenlivet kan börja, för det börjar när du har en dörr att låsa och du väljer ditt sällskap och betalar med egna pengar.  Självständighet är nyckeln till allt.
Och jag minns hur jag och Naajas mormor låg i en säng i vad som var hennes flickrum och hon spelade en låt som lovprisade det enkla och vanliga, en låt som hon fått med sig från sin au par-tid i USA och gudarna ska veta att jag försökte och försökte passa in, men det gick inte och jag ville inte, kunde inte och till sist gav jag upp. Jag var inte som andra 22-åringar heller.
Nu har jag ett barnbarn och hon har mitt hjärta i sin lilla hand och hon hon får stå ut med sin omogne morfar ett tag. Mycket glass ska det bli.

15 mars 2018

Min halvdag som kändis

Några kollegor och jag låser upp våra cyklar och drar hemåt efter vår APT. Jag har inget ljus på cykeln och säger lite sarkastiskt att det är sånt jag skulle kunna hamna i Aftonbladet för och att det är skönt att det snart är över. En kollega/kompis säger då att, jaja, men då skriver de bara fd miljöpartistisk toppolitiker.
Fan, tänker jag. Det går aldrig att komma undan. För det är allt annat än politiken som en blir känd för. Hur dramatiska ställningstaganden en än gör, så är det inget mot frågor om livsstil eller ordval. För två år sedan precis idag var jag i Cannes på bostadsmässa. På flygplatsen ringde en journalist på skånska dagbladet och frågade om en formulering här i bloggen. Jag kollade vad det nu var jag hade skrivit. Jaha, just det, en metafor. Aja, jag ändrar väl, sa jag, gjorde det och tänkte inte mer på den saken. Dagen efter stod det om min metafor i alla tillgängliga svenska medier. Folk låtsades att de inte fattade vad jag menade, fast alla med ett iq över 75 självklart begrep exakt vad jag var ute efter. Så började min halvdag som kändis. Jag bad offentligt om ursäkt för min förfärliga liknelse och lovade att sluta blogga. Sen satt jag på eftermiddagen på stranden i solen med en annan politiker, från ett annat parti och hen tröstade mig och sa att jämfört med vissa andra lokala politikers klavertramp var det ändå nada. Telefonen gick varm halva dagen. Jag fick en flashbacktråd och sådär mycket kommentarer på twitter och i kommentarsfält. En sosse som heter Thomas Grahn skrev att jag absolut inte skulle tvingas att avgå, för att då skulle jag ju passa barn på heltid och det vore ju värre, enligt hans mening.
Annars var det typ de som tipsat tidningen som kommenterade som förväntat, spelat indignerat. Det blåste förbi ganska fort. Ibland blir jag påmind om det där och jag brukar svara att metafor är ett litterärt begrepp som alla kanske inte begriper. Då tystnar de.
Men visst har jag lärt mig att väga mina ord lite noggrannare. Blivit lite mer mainstream liksom. Som de andra.

12 mars 2018

Ut ur bubblan

Hon som känner mig mer än några andra sa att min relativa frånvaro från sociala medier bekräftade att jag inte låg på topp just nu. Det är så det märks, genom att jag inte syns och hörs. Om jag självömkar, så är det inte så farligt. Bär det i minnet. När jag är sådär värdelös i mina egna ögon, så är det slutchattat på Messenger och inga varken roliga eller allvarliga blogginlägg kommer, vare sig politik eller kärlek, i synnerhet inte det sistnämnda, för vem är jag att tillägga något i den frågan?
Jag låter demonerna finnas, för de måste finnas emellanåt, för det är så jag vet att jag är människa och inte någon buddistisk hund eller så. Och jag hölls mest i min säng, jag vilade mig, såg allt som var kvar av Shameless, såg hela Seven seconds och en och annan banal romcom. Jag läste och jag kokade kaffe och åt bakelser och dyr glass och det fungerade anmärkningsvärt bra. Nu stryper jag demonerna med rörelse och mediciner, verksamma preparat som hindrar syretillförseln för dem. Jag går upp ur sängen, ut ur bubblan. Dessutom smälter snön. Det kunde inte vara bättre. Jo, lite kärlek förstås. Men det kommer väl.

26 februari 2018

Aldrig Vänsterpartiet (eller centern).

Efter att mitt förestående avsked från politiken kom ut, så har jag fått tips om andra partier att engagera mig i. Men ni kan vara lugna. Än är jag både betalande medlem och har uppdrag för Miljöpartiet.
Någon skrev och föreslog Vänsterpartiet, eftersom jag ständigt återkommer till klass och dess betydelse för, ja, allt.
Men V är inget alternativ för mig. V är ett moraliserande parti, som är lika snabba att sätta sig på höga hästar som att dra från allt vad ansvar heter. De har inte skapat något annat än oreda under sina hundra år av ensamhet. De har dessutom vid flera tillfällen hetsat mot mig personligen, i akt och mening att skada. Deras riksdagsledamot i Malmö har kallat mig mentalt störd och deras förra riksdagsledamot kallade mig idiot. Nivån.
Och deras politik går ut på att alltid ta lite mer från de rika, alltid ha lite högre nivåer på bidragen och alltid framstå som snällare och rättvisare. De försöker ständigt få världen att verka platt och fyrkantig, fast jorden är och förblir rund. Det är för dem alltid viktigt att fienden är den rätta, oavsett vem som då blir till vän. Och det har lett till att i det längsta blundat för hedersförtryck och gått hand i hand med vidriga rörelser och regimer. Och säg mig ett ställe där vänsterpartism funkar?
Jag är helt okej med den svenska kompromissen att de rika får lov att vara rika, men att de ska betala skatt så att ingen är fattig. En reformistisk vänsterpolitik utan moraliska pekpinnar.
Och förmågan att se bortom materiella värden och att granska sig själv som en granskar andra.

Och så detta med centern då. Tanken att jag skulle stödja ett parti som vill skjuta utrotningshotade djur, sänka lönerna för de sämst betalda yrkena och dessutom öka tillgängligheten på alkohol är nog inte så aktuell.

24 februari 2018

Det blir bra till sist. #farsansdödsdag #juliasfödelsedag

Vaknar ensam i min bäddsoffa. Det är så mitt liv ser ut, det är frukten av mitt val, den självvalda ensamhet som jag vid högtidliga tillfällen kallar frihet. Men den som tar ansvar är aldrig riktigt fri att göra vad den vill, den är en illusion att tro så. Du har alltid något du måste. Det är den 24 februari, vinterns kyla, hopp och besvikelser lämnar oss snart för vårens knoppar och dit längtar jag, fast jag fått lära mig att det är fult att längta och att det bästa är att vara här och nu, vad fan det nu ligger på kartan. Min son (plus ev flickvän) kom inte hem igårkväll, jag har ingen aning om var han är, men det oroar mig inte heller. Min laddare till telefonen har tagit vägen någonstans, så som mina saker alltid gör, så jag kan heller inte kolla upp saken. Min farsa hade ingen som helst aning om var jag var när jag var 17 och det fanns inga sms, inget messenger och inga andra kontrollredskap heller, så det fick gå som det kunde och även om jag gjorde misstag så löste det sig. Så blir det för min son med.
Jag bodde ensam, först i ett dragit studentrum i Masthugget och sen ute i Tynnered i ett hus som lyckats förslummas på bara femton år och det var lärorikt som få andra utbildningar. Mina föräldrar var kloka när de knuffade ut mig i frihet och ansvar och jag försöker vara lika klok mot mina ungar. Den här dagen är ett kraftfullt datum i min familjs historia, det är min farmors födelsedag och min pappas dödsdag. Det är också, för att knyta ihop säcken, min lillkusin Julias födelsedag, så sedan 1997 är det återigen en glad dag, för lyckan vinner till slut. Att vara optimistisk är inte att att tro att det bara händer bra saker, utan att det blir bra till sist och så är det med denna dagen. Jag skulle vilja tänka mig att farsan och farmor ler i sin himmel, men det finns ingen himmel så det går inte. Och jag hoppas att kusin Julia äter riktigt mycket tårta på sin tjugoförsta födelsedag och att livet är gott mot henne. Och, ja, jag ska köpa en ny laddare. Det var ju ett jävla tjat om det.

13 februari 2018

Bara ett pling bort

Vi är i mitten av februari och jag sitter i min laminofåtölj och lyssnar på jazz. Försöker läsa i min Grossmanbok, men den griper inte tag i mig och det betyder att jag nog lägger den. Skönlitteratur är ingen kurs, det kan smiska eller smeka, men ska alltid beröra. Som människor berör, tänker jag. Några mer än andra, några under längre tid och några under kortare. De jag gillar behöver inte vara moraliska föredömen. Du är godkänd ändå. Den som varit med längst i mitt liv oavbrutet förutom de jag har blodsband med mötte jag för första gången en februaridag som den här. Det var på en helt annan plats än Malmö, så snön låg vit på hus och trottoarer och gröna bussar slirade i backar och över broarna. Vi sågs på en pub, lite bakom ryggen på andra, kanske, och vi umgicks hela natten, även om vi säkert sov några timmar. Vi pratade och drack, delade säng och höll om varandra. Sen dess har vi mer eller mindre funnits där för varandra, när ångest och disfunktion hotat att ta över, men också när euforin svept iväg med oss.
Bara ett pling bort, liksom.
Jag är inte förunnad en rik vänkrets. Många har jag stött bort, det har varit lite av mitt signum. När jag inte står ut med mig själv, så är du inte heller välkommen att tycka om mig. Men hon är kvar och tycks förbli det. Bara ett pling bort.

06 februari 2018

Inga jävla kommunala knarkarkvartar

Min detox från MP-livet pågår för fullt. Skönt att det är det enda jag behöver detoxa i dessa dagar. Än så länge sköter jag mina uppdrag som jag ska och om ni hoppas på insideskvaller och skitsnack, så är ni på fel blogg. Men ett och annat förvånar mig i partiet. Detta att det nu på sina förespråkas harm reduction, istället för att bekämpa knarket, till exempel. Där är jag en gammal stöt som håller fast vid ett narkotikafritt samhälle som mål. Jag tänker att om någon av mina barn ärvt min fallenhet för att använda berusningsmedel och ramlar så snett att det är sprutor i armvecken som gäller, så ska hen få hjälp att lägga av och inte hänvisas till en kommunal knarkarkvart för att i lugn och ro få skjuta skiten. Inte ens om hen tror att det är hens största önskan, för du kan fan inte lita på en missbrukare, ta det från en säker källa. För mig som bott granne med heroinister när jag hade hemmavarande småbarn, för mig som personligen kört ut dealare  ur portgången vid huset där jag bodde för att ungarna skulle slippa se det på väg till skolan, så är det ingen lek eller något skojigt. Det är inte något party, inget som någon ska få välja att använda i lugn och ro. På det viset är jag inte särskilt liberal, sorry. Men det blir väl som det blir när politiska övertygelser mer är teorier än erfarenheter från livet. Om du associerar droger med att dansa natten lång eller om du associerar det med att inte kunna sova för att pundarna i lägenheten intill slåss och polisen kommer körandes klockan tre på natten. De olika perspektiven som som formar oss och våra övertygelser. Jag håller fast vid vissa saker. Parkbänken är inte långt borta. Aldrig någonsin. I ett solidariskt samhälle gör vi vad vi kan för att minnas det. Inga jävla kommunala knarkarkvartar.

02 februari 2018

”Världens bästa jobb”, tänker jag

Jag dricker kaffe och äter en semla. Det är den ensamståendes privilegium att få äta vad den vill en fredagskväll. Egentligen är jag sugen på att gå på teater, men jag vet vad kvällens aktivitet blir: på spåret och sen en fulstreamad film, kanske The Post, den har jag tänkt på att se. Jag har jobbat på förskolan hela dagen efter att ha varit borta tre dagar på möten. Det slår mig att politiken snart är över och att jag ska ner på golvet och jobba hela dagar alla dagar. I någon mån bävar jag för det. Jag ser i ögonen på mina allra finaste kollegor hur slitna de är, hur jobbet stjäl det bästa av dem. Och ändå jobbar vi på den bästa förskola där jag någonsin satt mina fötter. Jag funderar på hur längesen det var som jag jobbade heltid senast. Jag minns fan inte, men längesen var det. Men jag ska fixa det. Samtidigt som jag ser detta, så hör jag inom mig hur den politiskt ansvarige för förskolenämnden lovprisar verksamheten, hyllar kvalitetsarbetet och typ klappar händerna åt den senaste omorganisationen. Jag vet ärligt talat inte i vilket universum ledningen befinner sig. Sanningen är att vi har skyhög sjukfrånvaro, svårt att rekrytera kompetent personal, att bokstavligt talat vem som helst får jobb i förskolan, bara hen kan visa upp ett utdrag ur straffregistret. Och utvärderingarna är skönmålningar, ty den individuella lönesättningen driver dig att skryta och flasha, snarare än att säga som det är.
Och omorganisationen betydde att hundra friska förskollärare togs ur verksamheten för att göra allt mellan himmel och jord, förutom just det vi är här för: att passa barn och leda dem till kunskapen.
Så här mycket sänktes vår arbetsbelastning: noll.
Vi går och reder ut dagen med folk som inte ens vet vad läroplanen är för något, med folk som tycker att genustjafset inte är så mycket att hålla på med, vi går underbemannade och vi gör det samtidigt som läroplanen blir tjockare varje gång den revideras och det inte finns ord stora nog för allt vi ska klara. Detta måste sägas lite högre och av fler. Jag hade förväntat mig att de politiskt ansvariga inte låter som ekon ur en reklambroschyr för verksamheten och av mitt fack hade jag hoppats att de faktiskt såg till att lönerna släpptes fria, så att marknaden satte den lön som krävs får att rekrytera de bästa, eller i alla fall någon alls med relevant utbildning.
Och ändå ångrar jag inte mitt yrkesval, inte alls. Jag ser hur vidöppna barnaögon lyser av kunskapstörst, hur små hjärnor tar in och lär sig, känner en liten hand i min på promenad i parken och benämner gräsänder, grågäss och bokträd. Klappar takt och sitter en extra stund med ett ledset barn i famnen, fast jag vet att det är snygga dokumentationer och projekt som eventuellt höjer min lön en smula. Jag känner solidariteten mellan oss som jobbar, de flesta i alla fall och pratar med min jobbarkompis istället för att springa till chefen. Och jag är malmöbo och det är i min stad jag jobbar. Det skulle inte fungera att fly till någon av villakommunerna, jag skulle känna mig som en svikare. Här bor de som behöver mig bäst.  ”Världens bästa jobb”, tänker jag. Men priset är högt, mycket högre än det hade behövt vara.

01 februari 2018

Hem till Möllan igen

Åh, värmen som strömmar mot mig när bilen svänger in från Bergsgatan och träffar Ystadsgatan och ser upp för cyklister och taxibilar. Hem till Möllan igen, tänker jag, som om det var en gammal Mauro Scocco-låt och så säger jag det och mitt sällskap i bilen skrattar och säger något om att nu är Anders hemma bland billig falafel och märkliga butiker och torghandeln, som just stängt för dagen igen. Jag har varit i två dagar på konferens på ett slott ägt av LO och det var bedårande vackert landskap, Glumslövs backar, Öresundskusten och förstås även god mat. Och den bästa konferens jag varit på på länge och möjligen även den sista i detta formatet som folkvald politiker. All things must pass.
Mitt sällskap tror kanske att jag skojar eller överdriver, men när jag tackat för skjutsen och tar på mig min blåa ryggsäck och går hemåt, så känner jag att jag är där jag vill vara, i rörelse i min stad, min ena stad i alla fall och det är livligt och rofyllt samtidigt.  Det fanns en tid när mina äldsta barn var små när jag testade att bo mitt i barnvänligheten, i landet av planskilda korsningar och utegrillar. Det var aldrig något för mig. Jag svänger av från Ystadsgatan och går förbi lekplatsen bort mot ICA. En romsk kvinna sitter utanför ingången och säger hej. Jag lägger en tvåkrona. Jag skiter i om ni tycker att det är att gynna organiserat tiggeri. 
Jag har lite svårt att andas och är lite yr, känner jag. Min nedstämdhet kan komma farande som ett expresståg genom natten. Det är inte vackert, men jag vet att det ordnar sig. 
I morgon ska jag ringa vårdcentralen. Men nu tar jag hissen upp till fyran och låser upp min egen dörr i min egna lägenhet, långt från slott och måsten och stänger den bakom mig. Det är en svag doft av tobak i vardagsrummet. Jag brygger en panna kaffe, sätter mig laminon och tar fram en bok. Och ni som drevar mot Dan Eliasson EFTER att han fått sparken. Bara sluta. Ni gör det för att han är sosse. Alla vet det. Töntar.

28 januari 2018

Ni kan lycka mig till med det

Jag är inne i en jobbig period. Det känns som en omvänd Midas tagit plats i min kropp och att allt jag rör vid blir skit. Det har inte med den förestående sortin från politiken att göra, den är lika otippad som att jag en gång ska dö, utan det är annat. Jag vill rätt, men gör fel och jag fattar inte varför.  En oväntad text dyker upp i mitt flöde och den tillskriver mig en diagnos och nekar jag till det, så visar det bara hur väl det stämmer, hävdar skribenten. Det är svårt att hantera. Kanske är det dags för en omgång med terapi igen. Min hälsa vacklar en smula och det är lätt att somna i fåtöljen, men svårt att gå upp på morgonen. 
Så jag beställer nya löparskor och hänger in offerkoftan i garderoben. Det är bara action som kan hålla en vid liv. Rensar bort några hundra facebookvänner och kanske femtio pers på instagram. Äter frukost, knäpper på radion. En diskussion uppstår efter min instagrambild från Emmaus skyltfönster med en palestinsk flagga och slagord mot Israel. Just här i Malmö innebär hets mot Israel bara att judar demoniseras och utsätts för saker, duckar sin identitet eller flyttar från stan. Det är min poäng. En så mångbottnad konflikt som den mellan Israel och grannländerna lämpar sig inte för enkla slagord, om inte dessa slagord handlar om fred och förhandlingar, vill säga. Och så länge de där flaggorna finns i sammanhang där judar hatas, så vill jag inte se dem i affärer där jag handlar. Så enkelt är mitt ställningstagande. Och mina känslor för Israel är måhända irrationella, men då får det vara så. Idén om en fristad för världens judar, demokrati och religionsfrihet på en plätt i en del av världen där det inte direkt är vardag, det väcker min sympati. Och jaffaapelsiner, den långa stranden i Tel Aviv, värmen och dofterna. Olivlundarna och bussen som slingrar sig ner mot döda havet, soluppgången sedd från Massada och en kopp kaffe i sorlet i Jerusalems gamla stad. Jag är dessutom helt förvissad om att det går att förena med vänskapliga relationer med både grannländerna och Margot Wallström, allt handlar om ömsesidig vilja.
Det är väl vad jag har att säga om den saken. Nu knyter jag skorna för 14 km på Malmös gator. Ni kan lycka mig till med det.

27 januari 2018

Pekfingrar eller långfingrar?

Ligger i min bäddsoffa och läser färdigt boken om Persbrandt och lyssnar på hans svärfars hastigt och lustigt utgivna låtsamling. Jag tänker att sån där vill jag aldrig bli, en gubbe som sitter i sin ensamhet i ett hus och filosoferar om svunna tider. Må jag leva i nuet tills jag dör och slippa komma med drapor om hur bra allt var då. Jag tror på kärlek och uppror, på att igen få ligga sked och på att en bättre värld är möjlig. Jag lovade att återkomma om min politiska framtid och här är den: ni har redan läst det i Sydsvenskan och på Twitter, jag slutar med politiken. Reaktionerna på det har lindrigt talat varit blandade, någon undrade till och med om jag tänkte ta livet av mig, men så lätt blir ni inte av med mig. Ni lär höra min röst även framgent. Att jag efter mitt avgångsbeslut beröms som tongivande och ideologiskt klar är fint, men ärligt talat är det lite som att gå på sin egen begravning och höra griftetalen. Om vi lyfter blicken från min person och ser på politiken generellt, så blir politikerna alltmer som lagom klädda, lagom formulerade människor som samlas i en klunga av likadana människor i mitten. Och rekryteringsbasen är kanslier och korridorer. Först blir du anställd eller bara typ hänger med de anställda och efter det blir du nominerad och vald. Det sägs inte för mycket, det sticks inte ut, det duckas och pekfingrar fuktas och sträcks upp för att se vart det blåser. Själv skulle jag vilja se fler långfingrar i luften, för det är först när du visar dina kort som förändringarna och förhandlingarna kan börja. Mina skarpa ord har alltid lett vidare till förändringar på marken, det berömmet vill jag ge mig. Det är också så att om de flesta är lika lagom i mitten, så lämnas flankerna fria och vips har någon tagit bollen ut på kanten och satt ett långskott upp i krysset.
Det kan ni ju begrunda till morgonkaffet denna gråa lördag.

21 januari 2018

Välj Alice till partiledare

Om bara några dagar ska jag återkomma till er om min egen framtid i politiken. Visar det sig att jag har regionvalberedningens förtroende så är jag all in, annars är jag all out efter valet. Vill partiet ha mig, så får de välja mig till det jag kandiderar till. Jag är ingen B-lagsspelare. Föredrar de att höja upp gråa yrkesmiljöpartister framför mig, så är det utan mig i valstugan. Jag måste tro på dem som jag backar upp. Vi behöver folk längst fram som inte backar eller blir ledsna när det blåser och som varit med om något i livet.
Ja, jag är okej, men jag spelar inte i Champions League heller. Det finns det däremot andra som gör. På kippavandringen här i Malmö för några månader sedan var det ett särskilt leende och en ljus kappa som syntes mer än alla andra och då var vi ändå många som såg okej ut. Det var Alice Bah Kunhke som vi såg och det var henne vi hörde. Hon sken som en sol i höstkylan. Jag föreslår att de gröna (med eller utan mig) väljer henne till partiledare om de överlever valet till riksdagen och när Gustavs och Isabellas mandat går ut på kongressen 2019. Ingen skugga ska falla på någon. Gustav är historiens bästa svenska utbildningsminister och det vore bra om han fortsatte att vara det efter valet. Skillnaden mellan honom och den ignorante Björklund kunde inte vara större. Isabella bländar mig med sin kunskap i klimatfrågan för att inte tala om frågan om havens framtid. Men Alice är den lysande stjärnan. Partiet har inte råd att strunta i det. Samtidigt föreslår jag att partiet lägger ner det töntiga språkrörssystemet och kommer med i matchen, sådan som den är. Fronta den bästa personen, ser till att hon fortsätter klä sig uppseendeväckande snyggt, ler ofta och har de bästa gröna huvudena i organisationen bakom, så att orden blir de rätta, liksom platserna hon syns och fotograferas på. Klimatet förtjänar det. Solidariteten behöver det. Vi har ingen tid att förlora. Välj Alice till partiledare.

18 januari 2018

Klimat och kärlek, hjärna och hjärta

Det är dag två av powerpoints och frågeställningar. Snön har smält utanför fönstret och havet syns idag, stilla och mörkblått. Vi gnuggar oss i ögonen och tar nya tag. Jag ser i mitt flöde att folk har ångest i klimatfrågan. Hjärtan blöder och folk får svårt att andas. Samtidigt bjuds jag i samma sociala medier in till matchmaking och dejtingsidor. Algoritmer ska ge mig svaret på kärlekens gåta, samtidigt som klimatfrågan blir en fråga för känslor och centrala nervsystemet. Om ni frågar mig, så föreslår jag att vi vänder på det. Ditt hjärta ljuger aldrig när det handlar om kärlek, du kan aldrig resonera dig fram till vem som ska finnas i dina tankar eller dina rum, det kan vara hur fel som helst enligt all logik, men det är inget att göra åt. Acceptera det. När det handlar om klimatfrågan, om vår gemensamma framtid på jorden, måste du däremot andas lugnt och anteckna och göra upp handlingsplaner och sluta avtal. Det är bråttom, men inte värre än att vi har tid att resonera.
Låt hjärnan regera och sluta känna efter. Döda några älsklingar, men gå inte vilse, dra ner på köttkonsumtion, bilpendla inte, flyg mindre och bo inte för stort, men ännu mer: planera och genomför en omställning lokalt, regionalt och globalt, för individuella livsstilsförändringar är nödvändigt, men inte tillräckligt.  Du kan inte bygga järnväg i din egen trädgård, liksom. Om de stora inköparna av livsmedel: skolor, äldreomsorg och vad det nu är går över till veg som norm och kött som undantag, så händer det ganska mycket ganska fort. Keep calm och förändra världen.
Det är långt ifrån kört. Hoppet är större än hoten. Det finns anledning att vara optimist och att hålla igång både hjärta och hjärna och att veta när det är det ena eller det andra som gäller.

17 januari 2018

Men vackert är det här ute

Den gula bussen stannar utanför grinden och sen är det bara att promenera 25 meter upp till ingången. Jag ser bussen starta och fortsätta längs väg nio mot Trelleborg. Det snöar lätt och flingorna landar på den bruna jorden. Någonstans i närheten ligger visst havet, men det går inte att urskilja just idag.
Det är vackert som i en finsk roadmovie. När jag bytte från tåg till buss i Svarte så frågade chauffören var jag skulle gå av. ”Mossbylund”, svarade jag. ”Då stannar jag där”, svarade chauffören. På landet går det till så. Folk har inte så jävla bråttom. När jag kommer upp till hotellet så stiger mina nämndskamrater ut ur bilar. Jag står vid sidan om igen. Det är som det brukar. Inne i huset ska vi sitta i två dagar och titta på PowerPoints och diskutera om Malmös framtid, varvat med god mat och nystrukna lakan. Det är så märkligt som något kan bli. Hade jag fått välja, så hade vi suttit i ett dåligt ventilerat mötesrum i stadshuset och druckit ljummet kaffe. Det är ju så att du blir som du umgås och påverkas av den miljö du vistas i. Tvärtemot vad Zlatan säger så kan du ta Rosengård från killen. Annars hade KBT aldrig fungerat. Du är inte predestinerad till någonting. Anknytningsteorierna är sådär sanna. Du blir som du umgås. Du säljer ut utan att du märker det, om du inte är jävligt observant. Min politiska vision handlar om en framtid där vi brukar resurser med måtta och vetskapen om att skillnader måste jämnas ut. Eliten måste avstå, både den globala eliten dit alla svenskar hör och internt i Sverige. Då duger det inte att vi politiker lever lyxliv på spa för skattepengar, för det börjar med dig själv. Men vackert är det här ute, tänker jag när jag förbereder argument för fler cykelbanor och billigare byggande. 

14 januari 2018

Det är för oss solen går upp

Filmen griper tag i mig, pressar min bröstkorg inåt som om det vore en hjärtinfarkt på gång och jag förbannar orättvisa och galenskap och politikern i mig tänker: bättre psykvård, men människan bakom tänker som huvudpersonen att varje dag utan kärlek är en förlorad dag. Ja, Ted dog, schizofrenin blev honom övermäktig, dessa röster som alltid ville honom illa. Och vi lär oss igen att the fame thing isn´t really real, som Julia säger i Notting Hill och att hundra tjejer som jagar en på Liseberg är värdelöst egentligen, eftersom de jagar den roll du spelar och den de kan vara i ditt sällskap. Det är egentligen inte så tokigt att springa ensam och okänd i en januaridyster park. 
Lagom lyckligt sådär, utan åthävor och skryt. Idag hör vi hur barnsliga Kenneth Gärdestads texter ofta var, så banala att jag starkt identifierade mig med dem i mitt pojkrum där jag låg och utforskade mig och världen precis när barndomen tog klivet mot tonåren, precis när hormonerna började ge sig till känna och världen äntligen började öppna sig. Att våga vara banal och till och med patetisk emellanåt, kräver mod i en cool värld. Min äldste son ser mina tårar och jag säger att ”Ja, ja, det är ju sån jag är” och han ler, för han är likadan själv. Vår jävla känslighet, som jag slutat be om ursäkt för.
Och psykisk ohälsa är ingen skam, den är och kommer ständigt att vara, närvarande i vår arma familj av bokstäver och beroende. Men vet ni: det är för oss solen går upp. 

10 januari 2018

Dejting, lika kallt som januari

De viktiga sakerna i livet kan du inte räkna ut, det finns inga formler för ett gott liv. Du kan inte match.com-organisera ditt liv, det går inte att swipa fram en högre lycka. Du blir aldrig en lycklig pannkaka.
I alla fall inte jag. Nu när kuvertet från tingsrätten förkunnat att prövotiden är över och skilsmässan ett faktum, så förstår jag att normen är att jag ska jaga tvåsamhet igen. Men jag hittar aldrig något när jag jagar. Det får komma när det kommer, om det kommer. Kanske är tvåsamhet inget för mig.
Min erfarenhet av dejting är att det är lika kallt som månaden vi går runt i just nu och så behängt med falska förhoppningar och självbedrägeri att hälften kunde vara mycket nog. Jag gick som en urvriden trasa när jag försökte hitta något där. Nu har jag mot bättre vetande varit inne och tittat igen och det är samma hjärtklappning, samma ledsna desperados, samma ensamma hjärtan som förr, samma särskrivningar och illa formade klichéer. Det får räcka med en titt. Nätet är en källa för mycket nöje och sällskap, jag sitter väl mycket med telefonen i min hand, det vet jag. Men de viktiga sakerna i livet får jag hitta någon annanstans, i ett hörn av den verkliga världen. Eller så hittar det mig, eller så var det så här livet skulle vara.

08 januari 2018

Världens bästa jobb, så länge en orkar.

I avgångshallen på Maltas flygplats sitter en medioker pianist och spelar Bella Ciao och The Entertainer, mellan utrop om gater och efterlysningar av människor som ska hit eller dit, men som inte är på plats. Herr Storch till informationen, ni vet. Det surrar i luften som det gör på flygplatser, ett litet barn gråter och folk läser eller kollar i sina mobiler. Jag är lite i gungning. Det är inget större drama, men att komma hem är alltid lite märkligt. Resor är en bubbla att vara i en tid. Nu sticker jag hål på den. Det är de gamla vanliga symptomen och det kommer att gå över, det vet jag. Redan i morgon är det som vanligt igen och som vanligt är ganska bra. Min vän kommer online och hon får hjälpa mig att reda ut sakerna. Det löser sig, det gör det alltid, som Timbuktu sjunger. 
Så är jag hemma och det blir söndag och livet är bra och min dotter och jag pratar barnuppfostran och religion på Martins konditori. I morgon ska jag jobba igen. Och jag älskar mitt jobb, det gör jag, men jag ser hur det sliter på kollegor och kanske på mig själv med. Det är möjligt att vi inte har det värre än andra, men det gör i så fall bara saken än värre.
 I december när vi hade budgetdebatt i kommunfullmäktige så stod ordföranden i förskolenämnden och lovprisade verksamheten. Allt fungerar bra, menade hon, utan att darra på manschetten. Hon må se det så, men själv tror jag att det är ett misstag att uttrycka sig så enbart positivt. Vi är många som ser bristerna.  Vi blir inte peppade av att höra att allt är så bra i förskolan, för om detta är sommaren, hur ser då vintern ut? Uppdraget, som det lite slängigt kallas, blir svårare och svårare, därför att staten vill så mycket. För varje revidering blir läroplanen tjockare. Detta händer samtidigt som staten inte mäktar med att utbilda de förskollärare som behövs. Och fyramånadersregeln gör att det är kvantitet som räknas och inte kvalitet. Det är svårt att få tag i bra folk och dyrt att ge dem en rimlig lön. Och innan någon socialdemokrat hör av sig till Miljöpartiets kansli och ber dem ta mig i örat, så vill jag säga följande: jag röstade absolut för att anta vår kommunala budget. Jag står bakom den.
Det är rimligt att prioritera som vi gör. Men med jobbjackan på mig skulle jag vilja se att förvaltning och nämnd faktiskt erkände att vi inte klarar uppdraget med nuvarande förutsättningar. Det är verkligen inte säkert att vi är på väg mot barnens bästa förskola, som det så käckt basuneras ut, det kan vara så att vi är på alldeles fel spår. När förskollärarbristen är som störst inrättas en ny administrativ nivå och en yrkeskategori som heter försteförskollärare, som ska göra lite allt och ingenting utom att vara närvarande i barngruppen.
Och måndagen kommer och med den kramar från barn som är glada att se mig och från kollegor och vänner och leenden och uppdateringar från föräldrar. Det är världens bästa jobb. Så länge en orkar.


05 januari 2018

Jag tänker på henne ibland

Solen skiner och havet är någonstans mellan grönt och blått i färgen, fast jag vet att det är en illusion, i själva verket är det genomskinligt. Jag sitter på soldäck och har det bra, jag är på kryssning runt Malta med andra turister, vi ska hoppa i land i Gozo och på Comino, de två andra öarna som tillsammans med ön Malta är det här lilla landet. Det är en blandad skara här, folk från Italien och Frankrike, från olika asiatiska länder och så jag. Två barn i sex-sjuårsåldern blir sjösjuka och spyr ner sin pappa, två tonårsflickor sjunger med i Ed Sheeran-låtarna som kommer ur högtalarsystemet. Andra smuttar öl och vin, för det är gratis här. Det är januari månad och jag minns en annan januari när jag också satt så här på däck på en båt. Jag var yngre, såklart, men lika frånskild då som nu, fast från en annan kvinna, mina äldsta barns mamma. Det hade varit drama och jag flydde till Israel och den gången var det röda havet som lyste klart i grönt och blått, sitt namn till trots. Det var före smartfonerna, så jag var ganska avskuren från från livet därhemma, men en dag så sökte jag upp en telefonkiosk och ringde till en tjej jag hade träffat några veckor tidigare. Det var pirrigt och nervöst. Skulle hon tycka att jag var påträngande? Nej, det tyckte hon inte. Hon blev glad av vårt samtal. Jag tänker på henne ibland, inte sentimentalt, inte med någon som helst ångest eller ånger, jag bara undrar hur hon har det. När vi träffades så planerade hon att bli veterinär. Hon mådde inget vidare. Jag tröstade henne. Jag gick vid hennes sida när hon gick ut med hunden, vi gick längs Öresundsdammarna och utmed havet och vi pratade politik och film och sen låg vi tätt ihop i hennes smala säng och trotsade vintern. När våren stod som mest i blom sadlade hon om i livet och fick en kallelse att bli präst i svenska kyrkan. Jag tror vi gled isär just där och då, men jag kan minnas fel. Det skulle vara svårt för mig att leva med en präst, det är för långt ifrån mig och ännu mer var det så då. Så gick vi vidare åt var sitt håll och sågs kanske en gång till, innan vi tog adjö. Vårt sista samtal hade vi på en kyrkogård, det var både ironiskt och sorgligt. Jo, jag har googlat och vet var hon bor och hur hon lever. Hon är sig lik, men inget händer i mig när jag ser det, tyvärr. Jag ångrar inga av mina relationer, de hade sin tid och plats och jag är inte bitter över något alls faktiskt. Ibland kan jag fundera på hur det hade varit om inte om vore, men det är meningslöst. Aldrig att jag tar upp någon gammal kontakt, lagt kort ligger. Nu är nu och aldrig har livet varit så spännande. Det är klokt att bryta upp. Tvåsamhet som självändamål har jag aldrig begripit mig på och i dessa dagar av begynnande normkreativitet är det ännu mindre relevant. Jag tänker på det djupt katolska land jag är i, här på Malta är skilsmässor och aborter djävulens påfund. Det är skönt att jag bor i Sverige. Jag känner att solen tar i mitt ansikte. Vinden har mojnat och de stackars barnen verkar må lite bättre. Långt borta ser jag en kyrka på en höjd. Det påminner om Lysekil. Båten saktar in och kaptenen ropar ut något som jag inte förstår. Jag reser mig och går ner och tar en cola. Är det fri bar, så är det.

04 januari 2018

Alla människor är från jorden

Köpte en vegetarisk vrap i gårkväll och diskuterade lite med mannen som sålde. Mitt blodsocker hade sjunkit en smula och jag var en sämre människa än på länge. Han hade fina mörka ögon och ett varmt leende och var genuint intresserad, men verkade inte förstå klimatfrågan alls. Kanske är den ingen större sak här på Malta, fast den borde det, för just öar kommer att bli hårt utsatta när havsytan höjs. Det med djurindustrin förstod han bättre. Alla fattar sånt. Du kan slå bort det och blunda, men du fattar. Det är i mötet med andra människor som saker händer. Helst öga mot öga, blick mot blick, men även i någon mån på det så dissade nätet. Problemet med nätet är förstås att en låter en drömbild av sig själv möta en drömbild av någon annan. Det kan lätt bli misslyckat. I en bokhandel i Valletta ser jag den gamla bestsellern om att kvinnor skulle vara från Venus och män från Mars. 15 miljoner köpare har fått lära sig den sensationella sanningen att män är si och kvinnor så och att det olika. Det är unket och hur trans- och homofobiskt det är orkar jag inte ens gå in på. Kanske säljer den fortfarande på det djupt katolska Malta, som är vackert, men lite efterblivet på flera sätt.
Jag tackar gud för alla spännande människor hen för i min väg och lovar, trots det jag sagt om att inte lova, att ta vara på dem som finns i min närhet och de som tillfälligtvis dyker upp.
Och alla människor är födda på jorden. Inte ens rasister, sexister och nyfikna wrapförsäljare är från andra planeter. Hur bekvämt det än skulle vara att förklara bort dumheter med det.

02 januari 2018

Att komma bort är att komma hem

Står en stund vid havet, på strandpromenaden och ser vågorna smälla in och skvätta ner förbipasserande som bara skrattar, för havet kan en bara älska. Det är trots allt januari och det är en liten ö mitt i Medelhavet, så det får storma lite om det behövs. Men också när det är så här upprört så är havet turkost och lugnar ner min häftiga själ. Aldrig blir jag så lugn som på såna här ställen. Ingen aning varför. Det kan vara något genetiskt. Jag stannar en stund, men sen går jag in på ett café och tar en kaffe och kollar på folk. Ett par sitter vid ett bord bredvid mitt. Italienska är språket jag hör, eller om det är en variant av maltesiska, jag blir inte klok på det där. Jag har varit här i tre dagar och redan känns det länge, samtidigt som tiden går fort. Det är konstigt och motsägelsefullt.
Att resa är det bästa som finns, nya platser, nya dofter, språk som inte går att förstå. En trygghet. Att komma bort är att komma hem för såna som jag.

01 januari 2018

Ravioli och kontanter.

Mot bättre vetande går jag och sätter mig på det där matstället som har den allra finaste utsikten över den gamla hamnen i Valletta och eftersom raviolin är dyr, så tar jag den, för då är den säkert god. Det som sen kommer in är 8-10 små raviolikuddar på en tallrik. Över kuddarna hade de hällt sin hemmagjorda tomatsås, som det stod om på menykortet. Den smakar misstänkt likt lök och vitlök som frästs och sen blandats med krossad tomat. Men det är ju gott med tomat och lök, så jag klagar inte. Och inte ens att det är få och smaklösa raviolikuddar kan få mig att dra något annat än lugna sköna andetag idag. För solen skiner och det är så ljust och så vackert här. Havet är så blått och backarna branta som i San Francisco och det är sandsten som alla hus och murar är byggda av, tror jag, det som inte är byggt av trä, alltså. Jag är på Malta. Jag tänkte att ska jag sitta själv på nyår, så ska jag göra det på en mer spännande plats än Södervärnsgatan 3a i Malmö. Pratade med en kollega om olika resmål och när jag sen kom hem från jobbet beställde jag biljetter. Mitt impulsivliv leder mig in på krokiga stigar och ibland längs breda motorvägar. Nu visade det sig sen att jag troligen hade kunnat få sällskap på nyår. Men då var resan redan beställd och klar, så här är jag. När raketerna for över sjön, så satt jag på den andra sidan viken, på en klippa och klockorna i katedralen ringde och folk skålade och kysstes, ja inte jag då, uppenbarligen. Sen gick jag tillbaks till hotellet och la mig och somnade. Jag har det som jag har det med de kravfyllda helgerna, men jag lär mig. Inte mycket att tillägga där. När jag ska betala den smaklösa, överprisade raviolin så funkar inte kortmaskinen. Tre pers står och dividerar på maltesiska. Obegripligt, så när som på några inlånade italienska och engelska ord. Maltesiskan sägs stanna från fenicierna och vara nära släkt med arabiska. Men det kan jag inte heller. De ser en smula generade ut inför turisten. Jag gissar att den där kortmaskinen aldrig någonsin funkat. Jag tar fram kontanter istället och får ett varmt leende i retur. Sen går jag vidare på resan. Av detta lär jag mig att inte bry mig i onödan över smaklös mat eller att jag blir lurad någon gång emellan. Skiner bara solen så löser sig allt ändå.