12 augusti 2018

Hemåt #törnbladtågluff18

Sitter på ett av mina favorittåg, ICE T och funderar på att skriva en dystopisk novell om Sverige under SD-styre. Jag fattar prnnan, men det blir inget av det.  Kanske är jag på för gott humör för dystopier.
Jag kollar ut istället. Bayern går över i Niedersachsen och vi passerar Lüneburg, Hannover och jag vet inte allt. Landskapet skiftar, det kunde varit Sverige. Sen blir vi stående en timme för att en grävskopa hamnat på spåret. DB bjuder på vatten och kex, men jag har köpt mackor med mig. På alla anständiga tyska stationer finns det bagerier, eller i alla fall försäljning av nybakat bröd med eller utan pålägg eller fyllning. Jag härdar ut, jag är på hemväg.

Tar vägen om Flensburg och Fredericia hem. Flensburg står på min bucketlist för Tyskland, för det är något visst med gränstrakter, med blandspråk och mixade stilar. Här har gränsen flyttats fram och tillbaka en del. Och det är en charmig stad, centrum ligger en bit från Hbf, gågatan är som gågator är och jag tar den tyska finfika jag lovat mig. Sitter och lyssnar på tyska och danska och räknar mina sista euros innan jag går tillbaka till stationen. Det är dansk och tysk arkitektur om vartannat och ett stort hus på vägen heter Deutschlandhaus, som en slags markering. Stilen är trettiotal.
De har en bio som ska visa mamma Mia senare på dagen. Stationens bistro är charmig och gammaldags och jag köper en glass för att bli av med växelmynt.

På tåget pratar jag med en tjeckiska som ska göra postdoc i Ålborg. Vi pratar vatten och avlopp, eftersom det är hennes specialitet och en del av mitt politikområde. Hon är ung och längtar efter att få göra en skillnad.  Vi vinkar hej i Fredericia och jag åker vidare över bält och sund och kommer hem. På Möllan är det skräpigt och jag minns Tiranas skinande gator och Neapel med överfyllda sopcontainrar. Klokare och med ny energi sätter jag nyckeln i mitt eget lås.

11 augusti 2018

Nürnberg #törnbladtågluff18

Nej, det blir inte München. Jo, jag byter förstås tåg där och minns min och Saras roman, hur vi lät en ganska intensiv scen utspela sig där. München Hbf är ganska ful och jag hoppar strax på ett tvåvåningståg till Nürnberg. Egentligen tänkte jag mig någon annanstans, men jag har en bucketlist över tyska städer jag vill besöka och Nürnberg är med där. Oundvikligen så. Jag är trött och osocial efter natten i Wien och sover av och till på dagens bägge tåg. Mellan Wien och München är det ett österrikiskt railjet. Töntigt namn på ett fint tåg. Snygga lokdragna vagnar och en bistro där det går att få mat. Jag äter frukost där, men sen sover jag. Lite kär i Bayern är jag. Jag vet att det är konservativt, men jag ser också gröna inslag och hipstermiljöer. I Nürnberg tåg jag ett rum på Ibis mitt i gamla stan. Enkelt, men okej pris. Annars tycker jag ju att allt är dyrt jämfört med Balkan, dyrt därför folk här har det bättre materiellt. Åker spårvagn ut till platsen för nazisternas partidagar. Mycket är kvar, men somliga är borta. En stor del av området har blivit park och jag tänker att så kan antirasism se ut i praktiken. Träd istället för naziparader. Det är också så lugnt där ute. Folk promenerar och cyklar. Överallt finns skyltar med information, det här är Tyskland, här görs det upp med historien. Vandrar in mot centrum igen, går fel på ett ställe, men hamnar rätt igen. En restaurang på vägen heter Saigon. Jag går in och äter vietnamesiskt. Det är gott. Sen tillbaka i den medeltida gamla stan äter jag glass som alla andra, för det kryllar av glassbarer. Jag tänker att det nog är resans sista glass, så jag tar en stor bägare. En kypare tror att jag smiter från notan när jag lägger pengar på bordet och går. Sen ber han om ursäkt, men det är lugnt. 

Nästa stopp är också halvt okänt. Hemma, kanske?

10 augusti 2018

Wien. #törnbladtågluff18

Det blir ett kort stopp i Novi Sad. Några vändor runt i den gamla stan. Jag kunde såklart gå till borgen, men alla balkanska städer verkar ha en borg och jag är lite mätt på det. Spanar in folk istället. Tänker att utseenden och stilar mer och mer likriktas, eller snarare kommer att handla om klass än om ursprung. En radio hörs och det är samma sorts jinglar och reklam som överallt annars. Och samma butikskedjor, här i Novi Sad finns både Zara och HM. Tänker att detta sker och att folk verkar nöjda eller i alla fall likgiltiga inför det. Samtidigt växer nationalismen igen. Det är obegripligt korkat och historielöst. Sen äter jag årets sista balkantomat. Precis så där röd och saftig som den ska vara. Så är det i alla fall inte överallt.
Tar ett tåg med destination Wien från stationen, som är precis lika bombastiskt stor och dåligt trafikerad som jag vant mig vid på Balkan. Tåget rullar igång, faktiskt i tid och Vojvodina är platt utanför mitt fönster, men snart ska det gå över i den ungerska pusztan.
Ungern, det första landet som rev barriärerna mot väst. Nu ser jag bokstavligen ny taggtråd vid gränsen. Jag pratar med en mexikansk kille och jag vet att han kommer att kollas extra noga, medan jag bara får en nick när jag visar mitt pass. Och så blir det, men killen bara skrattar åt det, det är så som livet är. Hans pass är fullt av viseringar och stämplar, mitt är närmast tomt. Till den serbiske gränspolisen råkade han säga ”Jugoslavija” och jag tänker att nu går det illa, men serben bara säger att det är samma sak som Serbien och livet går vidare.

Mexikanen går av i Budapest och jag åker vidare. Utanför fönstret tornar vinstockar upp sig. Tänker på att mina små barns mamma och jag en gång åkte ett helt dygn mellan Budapest och Malmö. Vi hade en dunk vitt vin, bröd, ost och salami, för på den tiden åt jag kött. Det känns som en evighet sedan och det är det väl. Det skulle vara lätt att säga att jag är en annan nu, men du blir aldrig en annan. Däremot kan jag utvecklas. Tur det. Nu omvärderar jag saker igen. Saker jag såg som heliga och självklara var visst inte det. Mitt liv har svängt för mycket, jag har ständigt träffat ytterligheternas sargar och jag är trött på det. Och kärleken, ja det är samma sak som när jag var 20, inget har egentligen hänt. Samma önskan om att bli älskad, samma längtan efter närhet, en rastlöshet som inte vill lägga sig. I takt med att resan fortskrider förskjuts de språkliga tyngdpunkterna från serbiska, via ungerska till tyska. Om Europa är något särskilt, så är det mångfald, tänker jag. En man och en kvinna kommer in och sätter sig. De är unga och till synes lyckliga, hon bär en röd klänning som smiter åt om hennes gravidmage.

I Wien är det livligt på stationen och som så ofta i Västeuropa inomhusgallerior, det är minst lika lätt att få tag i en tröja som i en biljett. Jag kollar tidtabeller och funderar. Pratar med ÖBB:s personal, men allt utmynnar i ett jag behöver spendera natten här. Har inget hotell och klockan är elva på kvällen. Redan klockan sex ska jag åka igen. Det får bli ett klassiskt dignande och jag vet vad jag ska börja med. Jag ska åka spårvagn på Wiens fantastiska spårvägsnät, jag har linjer kvar att utforska. Hittar nästan direkt en fin släpvagn från sextiotalet. Jag sätter mig där och rullar runt i stan. Byter, tittar mig omkring, stannar och tar en kaffe och det är mörkt, en magisk och varm natt. På Stephansplatz står jag en stund och pratar med några djurrättsaktivister och vi är ganska överens om mycket och sen går jag vidare. Två kvinnor i 40-årsåldern som nog druckit ett par öl, kommenterar min ryggsäck och vi börjar prata. Sen tar de mig med till en pub, ett musikställe, det är larmigt och underbart. En man kommer fram och berättar om sin hjärtesorg och jag sjunger Siw Malmkvists ”Liebeskummer lohnt sich nicht mein Darling”, för honom och då börjar han i alla fall att skratta. Mitt sällskap försvinner åt olika håll och innan jag vet ordet av så är klockan 05,00 och jag måste tillbaka till Hauptbahnhof.

Nästa stopp är München. Tydligen.

09 augusti 2018

Novi Sad #törnbladtågluff18

En gråsparv trippar över spåren på stationen i Skopje. Det är bara hen och jag där i den stora banhallen. Sex spår finns där, stationen är som så många på Balkan överdimensionerad i förhållande till trafikmängder. Det ger ett ödsligt inryck, nästan spöklikt.
Så rullar ett lok med en vagn in. Vagnen är övermålade med graffiti, det ser slitet och slarvigt ut.
Folk går av, andra dyker upp och går på och sen blir det tyst och tomt. Jag sitter och läser och dricker vatten. Jag väntar på mitt nattåg som ska föra mig till Belgrad, där jag ska byta och ta ett annat till Novi Sad. Hur många gånger har jag suttit så här och väntat med en ryggsäck? Ingen aning, men många gånger har det blivit. Det är något som är jag, ryggsäcken, stationshuset, väntan på tåg och koll i tidtabeller och läsning i en sliten pocket som jag drar fram ur ryggsäcken. Jag var femton år första gången. Tågluffning är ett gift. Så dyker en engelsk kvinna som heter Teyah, sätter sig bredvid mig och vi börjar prata. Vi ensamluffare hittar varandra. Nattåget glider in och vi går på. Det är ett helt vanligt tåg med fyra sittvagnar. Inte en enda sov- eller liggvagn. Det är sunkigt och gammalt, men det rullar ändå. Hittar en kupé som vi får dela med ett ungerskt par som åkt hela vägen från Grekland, som tydligen är tågets startpunkt. Vi presenterar oss och pratar. Den ungerske killen frågar om vi sett många immigranter i Makedonien. ”I Grekland var de överallt”, säger han. Börja inte, tänker jag, för då måste jag säga emot och då blir stämningen dålig. Men han tystnar rätt fort. Vi pratar mer väder och vind. Hans flickvän heter Anna-Maria och hon sitter mest och ser söt ut, liten och mörk. Killen sköter snacket. Så småningom ebbar pratet ut och vi lägger vi oss eller halvligger i alla fall och jag somnar. Tåget rullar i långsam, lagom takt och stannar vid gränsen för passkontroll och en vid ett annat tillfälle rycks dörren upp och en serbisk polis säger till oss att passa våra saker, för det finns tjuvar ombord.

Till Belgrad kommer vi inte med tåget, för det byggs om på spåret och vi får gå av i en förort och ta spårvagnen in till stan. Vi tjuvåker, ingen av oss har serbiska dinarer och vi hade inte den blekaste aning om att tåget inte skulle gå hela vägen. Och nu är det visst en helt nybyggd station vi ska till, den gamla som Sara och jag åkte ifrån förra året är stängd och övergiven. Vi hittar, men inte utan besvär, det byts till en buss och när vi kommer till den nya stationen så är där lika öde som i Skopje dagen innan. Men nytt ärr det, Teyah går för att leta upp ett hostel och den ungerske killen skäller oavbrutet på på de serbiska järnvägsbolagets inkompetens och jag blir lite trött på hans röst. Jag sätter mig och läser, hungrig och trött. Ingen vare sig säljs eller serveras på Belgrad Centar och det är varmt och ingen affär i sikte utanför stationsutrymmet. Tåget till Novi Sad blir först en, sedan två och till sist tre timmar försenat. Ungraren svär och hans flickvän fortsätter att le och vara söt.
Sen kommer vi iväg ändå. Det går sakta, men det fungerar. Halvvägs till Novi Sad byter tåget riktning och jag undrar om vi ska tillbaka till Belgrad. Men nej, det är inga problem, vi kommer till sist till den vojvodinska huvudstaden. Jag vinkar hej till ungrarna och går av. Tåget fortsätter och jag går ut ur stationen. Tjugofem blåa bussar från kommunisttiden och några taxis finns på stationsplanen. Gatorna är breda och husen höga.

Det är svårt att hitta fram utan Google Maps, menefter en stund hittar jag en stor karta över stan utanför den stängda turistinformation. Folk hjälper desstutom gärna till och visar vägen. Rätt länge tror jag stan bara består av breda avenyer, stora kommunisthus och sunkiga bussar, men det finns en renoverad gamla stan.  Jag hinner inte in där förrän regnet börjar ösa ner och blixtar dundra. Rusar in på ett kafé och beställer iskaffe. Sitter en god stund och tittar på folk, innan jag vågar mig ut igen. Viker runt ett hörn. Där bakom en kyrka ligger mitt hotell.

Nästa stopp är mer oklart. Har inte bokat något alls.


08 augusti 2018

Skopje #törnbladtågluff18

Jag tänker att trafikplaneringen i Skopje måste ha gjorts av en kombo av SD och M. Tunga motorvägar drar rakt igenom stan och skärmar av och riskerar att såna som jag mister livet innan de kommer fram till sitt hotell. Särskilt som jag går fel, ringrostig som jag är på att hitta utan Google Maps. Och alla statyer, ryttare till häst, hjältar ur Makedoniens stolta historia, alla relativt nybyggda. Och hus byggda kanske 2014 som ser ut som grekiska tempel. Det är svulstigt och kaxigt, som någon som vunnit på Lotto och inte vet vad hen ska göra av alla pengar.

Kvinnan i receptionen på hotellet är väldigt trevlig. Vänlighet är Balkan. Det är lite svårt att vänja sig vid att folk bara liksom är vänliga för att det är så det ska vara. På morgonen dricker jag kaffe på stans kanske finaste adress. Jag grämer mig för att telefonören gör att jag inte får träffa min gamla vän och kollega Cecilia, men det är ju inte så mycket att göra åt. Jag går på guidad tur istället. Frågar guiden om det inte finns viktigare saker att göra än att bygga palats och statyer och han svarar väl för sig och pratar om nationell identitet. Att de vill vara något efter kommunismen och synas som litet land i världen. Det går att fatta. Inget jag håller med om, men det är logiskt. 
Guiden heter Zoran och jag frågar om alla makedonska män heter det. Han svarar att i hans generation hette de så, men att nyfödda snarare heter Alexander, precis som den största hjälten på den största hästen på det största torget.

Längs vägen mellan Ohrid och Skopje ligger tar som hissat den albanska flaggan. Även om det inte varit samma drama i Makedonien som på andra håll på Balkan, så ligger somligt och pyr under ytan. Flaggor, statyer, bråken med Grekland om namnet. Allt det där är yta och skit, men det är viktigt för folk och kan väcka de starkaste av känslor. Om jag bestämde här, så skulle jag bygga ut järnvägen istället. Men så vinner du kanske inga val här.

Efter rundvandringen går jag och en norrman och två österrikiskor och äter. Det är enkelt att få vegetariskt här. Chopskasallad, bönor och bröd räcker bra. Vi pratar och skrattar. Det är skönt att leva. Balkan har en lagom sommar i år. Som i Sverige, fast där är det klass 2-varning och nästan katastrof.
Dagen efter träffar jag verkligen Cecilia. Plötsligt står hon där framför mig. Hon, hennes man, dottern och två andra unga tjejer. Vi blir sådär förvånat glada som en kan bli. Och hon är sig lik. Vacker som alltid, kanske med några fler rynkor, men lika närvarande och smart som då. Vi pratar och fikar och det är som om åren inte funnits och vi fortfarande sitter i personalrummet på vår gamla förskola och inte på vackra, varma Balkan. Så härligt att träffa någon som en saknat och som jag själv saknat. Hennes dotter är lik henne, fast med mörka ögon. Hon bryr sig inte om sin mammas gamla kollegor. Lite nyfiken blir hon ändå när jag berättar att jag kunde berätta om hennes mamma som ung. Men sen återgår hon till att vara tonåring och fnissar med sina kompisar.
Efter att vi spenderat några timmar ihop, så krams vi och lovar att det inte ska ta lika lång tid tills vi ses igen. Som folk säger.
Jag drar mig mot stationen. En natt på tåget väntar.

Nästa stopp är Novi Sad.

07 augusti 2018

Ohrid #törnbladtågluff18

Så fungerar helt plötsligt inte mobilen. Det går inte att ladda den och fast jag försöker allt, så är den döende. Hinner få iväg några meddelanden, men maskinen är död och jag reser i tiden och går och köper mig ett anteckningsblock i en bokhandel. Jag får en deja vu till tidigare resor. Det är praktiskt med maskinerna. En får vara lat och kan hålla sig ajour med allt. Samtidigt går något förlorat med det, det kommer jag inte undan. Nu är det papper och penna som gäller. Tur jag minns mina bokningar. Buss- och tågtider blir det värre med. Men jag är inne i ett flow av att allt fixar sig. Tre ord präglar den här yttre och inre resan: det löser sig. Jag har rutin på resa ensam och behöver heller inte ta hand om någon annans oro. Ingen spiral som för mig upp i varv eller ner i depressionens mörker.

Ohrid ligger vid en sjö, omgiven av höga berg. En oas, ett semesterparadis och folk går upp och ner längs gränder och gator eller ligger i solstolar på stenstränderna. Jag badar från en kajkant. Vattnet svalkar på insjöars vis och damm och svett löses upp och blir ett med sjön.  Sen går jag i backar upp mot den gamla borgen och är såklart lika svettig igen när jag är där. Gruppturisterna kommer i flockar och jag passerar dem snabbt och lätt. Ser utsikten och den glada makedonska flaggan som smäller i vinden, röd och gul som som en sol. Bergen står höga, Balkan betyder berg. Sätter mig och tar en iskaffe. Radion spelar ”He aint heavy, he`s my brother”, med Hollies och en munk passerar förbi, ivrigt pratandes i sin lur.
Mitt hotell ligger vid stans enda torg, det är musik och sorl från uteserveringar långt in på natten. Det är en stor säng, en liten balkong och en stor soffa i imiterat skinn. Jag vet hur Sara och jag hade skämtat om det. Sånt kan jag sakna. Intimiteten i de gemensamma referensramar och interna humor en bygger upp med någon. Men det kommer tillbaka i en annan skepnad, det vet jag.
Det är skönt och tryggt att somna till sorlet utanför. Skönt att det finns andra människor på jorden som delar vilan och lusten att leva som jag möter här i Ohrid. Skönt att så många är glada.

När jag vaknar vet jag inte vad klockan är. Klockan fanns även den i telefonen. Jag klär mig och går ut. Klockan på torget visar 06.00 och det är bara jag, lösa hundar och gatsopare ute. En och annan fågel förstås. Alla som sjöng och sorlade sover. Jag går upp på rummet igen och somnar om.

Min sista promenad i stan är lång, upp på berg och genom en liten skog. Det är som en pilgrimsvandring där med ryggsäcken. Jag svettas och det tar i vadernas muskler, men mina tankar blir klara och ekvationer i mitt huvud löses ut och andningen är tung med regelbunden. Det är på plats. Där jag nästan är ute ur skogen börjar det att regna hårt och skoningslöst. Jag tar på mig mig regnjacka och går med bestämda steg mot busstationen.

Nästa stopp är Skopje

29 juli 2018

Tirana (2) #törnbladtågluff18

Sitter i minibussen som segar sig ut från Tirana. Det har varit några intressanta dagar, intressanta och hektiska på det viset som det blir när en tar in en stad och utforskar dess sätt att vara.
Tirana vann mitt hjärta, precis som hon vinner så många andras i dessa dagar.
Vi var ett gäng från the free walking tour som gick ut och åt. Där och då bestämde några av oss för att hänga dagen efter och fördjupa oss i stans mysterier. Det blev jag och en till som kom att hänga hela dagen. Ni vet, folk faller ifrån, visar sig ha bussar att passa.
Hon som jag spenderade dagen med var liksom jag förskollärare, men från Finland och vi gick och tittade i Enver Hoxhas paranoida bunkrar, lärde oss allt om avlyssning av medborgare, om tortyr och olika sätt att skrämma till lydnad. Mellan de olika museerna gick vi runt i den livfulla staden, pausade för att äta, dricka och bli solbrända. Mot slutet av dagen ville min nyfunna vän klättra upp för Pyramiden, det övergivna museet över den döde diktatorn. Hon kom lätt upp, men ner var svårare. Men det gick till slut, små, små steg på den hala betongen. Sen sänkte sig mörkret över Tirana, men det finns gott om lampor och uteserveringar. Vi pratade och pratade, om livet, politiken, våra jobb och om skillnader mellan Sverige och Finland. Som en liten skandinavisk koloni satt vi och tyckte att livet var bra. Som lesbisk tyckte hon att Sverige verkade som ett paradis jämfört med Finland. Jag vet inte. Det är inte för mig att bedöma. Vart vi kom, på varje museum eller bar sågs vi som ett par med stort P. Den som betalade något förväntades betala för båda. Vi suckade en smula, men en skön kväll i juli i Tirana är det svårt att vara annat än förälskad i livet. Vi skildes åt sent, ett sånt där möte på en resa som blir ett intellektuellt one night stand och ger en energi att ta tag i sig.

Nu slingar sig minibussen längs vägar som just breddats för att klara mer trafik. Det är många begagnade mercedesar som kör fort. Bredvid vägen löper en nedlagd järnväg. Jag ser folk gå på spåret. Vi närmar oss gränsen mot Makedonien bit för bit.

I morgon vaknar jag i Ohrid.

28 juli 2018

Tirana #törnbladtågluff18

Tjejen som jobbar i receptionen i mitt hotell, är en sån som jag omedelbart skulle förälskat mig i under min första tågluffning. Hon är mörk, smal och nätt och hennes rådjursögon och nyfikna uppsyn när hon frågar hur jag mår hade förtrollar mig den gången.
Nu vet jag bättre.
Även om första intrycket stannar, så har en människas omedelbara utseende väldigt lite betydelse för någonting.
Att utgå från sina utseendeideal vid val av partner är barnsligt. Kärlek är ingen reklamplansch, ingen instagramuppdatering eller någon trofé att visa upp.

Tirana blev däremot en kärlek vid första ögonkastet, någon att hålla i handen när blodmåne visar sig i skyn. En vän och jag resonerar om hennes namn och ser en busig liten flicka med glimt i ögonen framför oss. Och sån är hon. Som nyfödd. Hennes livfulla gator, renoverade torg, gamla kommunistiska hus, nu övermålade i glada fria färger, slog an en ton hos mig som jag längtat efter. Jag satt och åt glass på uteserveringen och såg fontänens strålar möta solens och jag blev guidad av en engagerad guide och avslutade kvällen med middag med nyfunna bekanta.

Samtidigt för jag i ett annat sammanhang en diskussion om socialism kontra kapitalism, som om allt vore svart eller vitt. Också i det sammanhanget skulle jag reagera på ett annat sätt under min första tågluffning. Men då skulle jag aldrig kunnat resa hit. På den tiden var de färgglada husen i Tirana gråa.

26 juli 2018

Durres (2) #törnbladtågluff18

Tar bussen in till centrum. Där har det börjat fixas och donas med gator och torg och det blir fint. Albanien vill resa sig upp. Äntligen. Jag ser många nationalistiska symboler. Tror att det mest är snack. Albanerna vet att de är få och små och deras nya mynt ser ut som euros.
Jag slås ändå mest av all vänlighet och tillmötesgående jag möter. När jag köper en flaska vatten så frågar den unge mannen varifrån jag kommer och om jag tycker om Albanien. Så pratar vi lite om fotboll. Sverige slog ut Italien i kvalet, det vet han och ler brett åt. Åh, Balkan. Det är burek och bilar, men på alla sätt värme och intensitet.
Tar bussen tillbaka. Det är en gammal tysk buss. Reklamen sitter fortfarande kvar och en dekal berättar att det kan kosta 40 euro att åka utan biljett om en blir ertappad. Men troligen inte här, då. Här kostar bussturen motsvarande 2, 40 i SEK.
Jag äter en burek och går sen och lägger mig inne på poolområdet. Jag är helt ensam där och det är väldigt skönt. Jag varvar bok och telefon och bad i poolen. Funderar över detta med ensamhet, igen, hur rädda många är för sitt eget sällskap och hur uteblivet sällskap så ofta ses som misslyckanden. Många lever kvar i dåliga eller halvdana förhållanden eller rusar rakt in i nästa när det till sist ändå tar slut, bara för att få bli sedd och bekräftad. Men du har ju en spegel. Titta i den. Där finns den du måste leva med. Älska dig själv.
En av de saker jag föll för hos min förra partner var det som jag uppfattade som en oerhörd självständighet. Hon berättade att hon gick på bio ensam ibland. Jo, jag gör ju det med. Men hon gjorde det också och det var sällsynt. Det och dikten av Emily Dickenson, som hon skickade till mig fick mig på fall. Nu i efterhand kan jag känna att jag nog överdrev det där. Hon var inte riktigt sådan som den bilden jag gjorde av henne, men mina bilder får ju stå för mig.
Det är så lätt att spegla sig i den du möter och önska att hen är som du, så lätt att tro på någons ord, även när du borde fatta att det bara är något som sägs för att det låter så bra. Idag har vi ingen kontakt alls, jag och exet. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte.
Jag tror ju egentligen inte på det där med att gå vidare och lämna allt bakom dig. Det funkar inte. Allt du varit med om, alla du varit med om bär du med dig. Lika bra att försonas med det. Hela den här resan är också lite i skuggan av förra årets tur, den som blev till ett litterärt projekt. Kanske kan detta bli del två på det?

Jag slår ihop min bok och går upp på rummet. Det börjar bli dags för middag, känner jag. Livet är gott.

I morgon åker jag till Tirana.

25 juli 2018

Durres #törnbladtågluff18

Jag ligger på en solstol vid en pool. Det händer inte ofta. Men efter en vecka av rörelse, så tar jag mig en halv dag idag och halv i morgon till vila, bad och läsning. Här inne är det bara turister. Skandinaverna ligger i solen och albanerna sitter i skuggan. För det är här jag är. I Albanien. Just poolen och solstolen kunde varit lite var som helst där det är varmt. Jag tänker lite på folk som alltid semestrar så här, dag ut och dag in på en solstol. Jag får akta mig för att döma, men det verkar ganska andefattigt. Slös med både tid och pengar. Som golfsemester. Hallå, liksom.
Jag kom hit i morse, åkte färja, en gammal gotlandsfärja. På lakanen i hytten stod det Polferries. Den färjan, hade varit ute och rest. Ovant redan efter en vecka med skyltar på svenska, välbekant, men märkligt. Delade hytt med en albansk man som sov med kläderna på. Jag undrar om han var blyg eller vad det nu var. Vi sa inte många ord till varandra. Sen smög han iväg tidigt, innan båten ens närmat sig land. Egentligen avskyr jag att dela hytt med okända. Det är oerhört lyxigt tänkt, privilegierade tårar, men det är ändå så.

I terminalen innan färjan skulle gå var det kaos och såklart varmt. Det gnälldes bland folk. Flera färjor skulle avgå, men inga skyltar fanns, bara unga män i hamnförvaltningens uniformer som ropade saker på italienska. Inget jag, fattade, men till sist kom jag ombord på rätt färja. Både på och av färjan kom vi via bildäck, det är Balkanstyle, de som inte kör bil är andra klassens passagerare, ingen här begriper hur en frisk man kan välja bort bilen. Vet inte om jag helt vågar säga det, men det känns lite efterblivet. Mannen och hans bil. Därefter allt annat.

I Durres är det Balkanrörigt och postkommunistiskt, slitet, men med nybyggda kyrkor och moskéer och ett och annat köpcentrum, men mest är det gammalt slitet eller nyare slitet. Men fint och intensivt. Jag är glad att vara här. I min ungdoms första tågluffar var Albanien ett otänkbart resmål. Men nu trampar jag dess trottoarer och överallt sitter det män som dricker kaffe vid runda bord på uteserveringar.
Men en och annan kvinna med dyr barnvagn kan också ses, aldrig ensamma, dock. Jag behöver knäcka en femtusing av de svårberäknade albanska pengarna, så jag sätter mig på ett bättre cafe och beställer in kaffe och en macka och färskpressad juice. Det kostar 40 spänn. På stans kanske dyraste fik.
En kvinna och en man kommer in med sitt barn och sätter sig vid bordet bredvid. Barnet gråter närmast tröstlöst och mamma försöker finna ut vad det är för fel. Pappa dricker sitt kaffe och tittar i sin mobil. Till sist går mamma och barnet. . Mannen fortsätter titta i sin mobil. Kaffet är slut. Han sitter kvar.

Jag promenerar runt en runda, innan jag går till mitt hotell. Burek och den där vitabönsoppan vill jag äta, innan jag åker härifrån. Jag studerar hus och människor och övervuxen järnvägsräls på vägen till hotellet. Ingen stad som vibrerar av politisk korrekthet, precis. Utanför att slutet hus står en splitterny Mercedes. Det luktar grillad kyckling.

I morgon åker jag ingenstans.

23 juli 2018

Tåget Neapel - Bari #törnbladtågluff18

Av allt jag upplevt under fyra dagar i Neapel är nog själva stan det som lämnat störst intryck, eftersom det var så oväntat. Det är kaos och folkliv, överallt och hela tiden och dessa vespor och andra mopeder som far runt i tusental indikerar att vi är vid Medelhavet. Det är väldigt olikt Milano och Rom. Det är skitigare och rörigare. Fattigare och därmed billigare. Många hus skyltar med svunnen skönhet som en åldrad Marcello Maestrianni och fortfarande säljs fotbollströjor med Maradona på. De har inte glömt sin gamle hjälte, även om det är evigheter sen han ledde stadens fotbollsklubb till guld. Det finns en sorg i det, som så ofta med nostalgi handlar det om att folk inte tycker att nuet duger. Spårvägstrafiken är inställd av ekonomiska skäl och mycket är halvfärdigt. Stans modernaste byggnad verkar vara järnvägsstationen. Vi möts och skiljs från stan på något som liknar en flygterminal och som kunde ligga var som helst på jorden.
Hotellet jag bor på är ett äventyr bara det. Skylten utanför är stor, men stället litet, uppgången är full av klotter och flagnande färg. Igår när jag duschade så föll strilaren eller vad det heter av och allt vatten träffade mitt i mitt huvud. Jag fick stänga av och sen ändå nödtorftigt tvätta mina fötter i handfatet, fötter smutsiga av vulkanaska från Vesuvius och damm från Pompeji. Mannen som alltid jobbar har en röst som Lurch i Addams family. Jag lider med honom. Men han gör så gott han kan för att förstå, trots att han som de flesta bara kan italienska. Han hostar när han sätter fram frukosten. Det är sötsaker till frukost, chokladfyllda croissanter och marmeladmackor. Men kaffet är gott. På gatan nedanför och i hela kvarteret står afrikanska män och pratar, röker cannabis och säljer saker. En av de anställda ber mig att inte skriva om det i min recension av stället. Tydligen skäms han. Det ska han inte göra. Världen är stor och resurserna ojämnt fördelade och det måste märkas även i Europa, så att det kan bli en förändring. Men trots hennes skavanker blev jag lite kär i Neapel. Så ren i sin skitighet, så äkta och så trivsam.

I morgon är jag i Albanien, om inget strular till sig.

Pompeji/Vesuvius #törnbladtågluff18

Bussen mellan Pompeji och Vesuvius var närmast folktom, bara jag och ett franskt par. Bara att säga detta att jag tar bussen mellan dessa ställen är märkligt. Det låter som namn på pizzor eller pizzerior. "En Pompeji, tack". Men nu är jag alltså på ort och ställe. Vägen slingrar väldigt, men till sist kommer vi fram. Chauffören är skicklig och vänlig, men talar bara italienska och det gör inte vi.
Vi går av vid hållplatsen och börjar traska den sista biten uppför berget. Jag ser på mina fötter. Sandaler var ett dåligt val. En regnjacka hade hjälpt också. Men det är inte kallt och regnet slutar efter en stund. Det är synd att säga att det klarnar upp, men det blir i varje fall ljusare. Och vi ser Neapel, Sorrento och ute i havet Capri och andra öar. I kratern är det ännu liv, den ligger och lurar och när som helst kan den bestämma sig för ett utbrott. Lite längre ner på berget ligger en observationsstation som mäter och kollar ifall något händer. Då är det bara att dra fort som ögat. Det är vackert och ofattbart att jag är här. Hela mitt liv har jag vetat om det, länge har jag önskat mig hit och så var det så lätt. Detta att vara en fri fågel som gör saker, mer än en tam som drömmer. Det vill jag vara. Och jag vet att jag är privilegierad och det ger mig makt över mitt liv och den makten vill jag använda till att resa och läsa och göra något för andra. Det är tillåtet att njuta, men det är omoraliskt att bara njuta. Du måste göra något för andra, för det större också. Mellan Sorrento och Neapel nedanför berget, ligger då Pompeji som jag gick omkring i när åskan började låta och regnet började falla. Naturkrafter, det som förstörde den antika stan först jordbävning och sen vulkanutbrott. Det dröjde två tusen år innan man grävde ut stan. Romarna fruktade att det var guds straff, de var rädda och så småningom försvann hela romarriket, dukade under av sin egen tyngd. Alla civilisationer kan gå under och försvinna, inget är självklart. Vår också. Och tro är bra, men inte rädsla, det skadar bara. Och Gud straffar naturligtvis inte.
I Pompeji försöker jag också att tänka mig hur livet kan ha varit för så länge sedan. Filmer, böcker och TV-serier har gett oss en bild av den tiden, men vi vet ändå så lite, men varför skulle människor vara så annorlunda då mot nu? Det är förstås klart att vi vet mycket mer nu, att vi evolveras och att det går framåt som det heter. Men känslor och grundläggande behov är de samma. Kärlek och trygghet, mat på bordet, tak över huvudet och en känsla av sammanhang.
I morgon åker jag till Bari för att ta färjan över till Albanien.

22 juli 2018

Capri #törnbladtågluff18

Ett vackert skrivbord och en rejäl stol till det. Ett par steg därifrån och du är ute i trädgården och kan andas in blomdoften och bli snäll som tjuren Ferdinand. Jag skriver till en vän och frågar om vi inte ska flytta hit. Här kan jag skriva en bok som kanske kan bli antagen. Det känns som rätt miljö för det. Men det ska vi nog inte. Axel Munthes hus är museum nu och fint är väl det. Det sägs att han skänkte huset till staten för att ingen ändå fattade dess värde. Det kan vara så. De grupper som passerar verkar måttligt intresserade, detta är bara ett stopp bland många. Människor i grupp fascinerar och skrämmer mig. Kanske är jag bara avundsjuk, men jag tror inte det. Folk blir högljudda och osjälvständiga i grupp, särskilt män och jag vill bara vara så långt från dem som möjligt.
Jag har gått hela vägen från Capri stad till Villa San Michele, ensam på en smal väg. Nobody walks in LA och inte på Capri heller tydligen. Jo, jag då, för jag är så speciell och inte som alla andra som låter sig köras hit och dit. Vid ett tillfälle får jag kasta mig upp på den lilla muren vid sidan av vägen, för att inte bli ihjälkörd. På andra sidan muren är Medelhavet hundra meter ner. Kunde bli ett snyggt hopp.
Men i Axel Munthes hus är jag länge och väl och sen tar jag faktiskt bussen tillbaka Det är en pytteliten buss, men fort går det. Tillbaka i Capri stad går jag omkring ett tag. Hela stan är ett mat- och shoppingcentrum och från en pizzeria gör jag någon spela BeeGees gamla hit How deep is your love översatt till italienska till eget syntkomp. Det är inte så vackert.
Men annars är det oerhört vackert här, vackert och väldoftande. Som en bortskämd lillasyster till bullriga storebrorsan Neapel, som är stor och störig som en dinosaurie med ADHD.
Men rolig och fascinerande.
Färjan tillbaka, en väska på hjul far fram och åter när det gungar lite och folk ropar wow åt vågorna och iland irrar jag runt, innan jag slår mig ner med en pizza. På grannbordet sitter en dansk pappa med sina två barn och vi pratar om vädret och världen som en gör.
I morgon åker jag till Pompeji.

21 juli 2018

Innsbruck/Neapel #törnbladtågluff18

Jag är nära att glömma passet på det sista tåget, det fina röda som jag fick betala extra för att åka med. En liten stund tror jag att det är borta för alltid, men det ligger på hatthyllan. Hjärtat slår lite extra, men också det hade fixat sig. Jag känner mig mer relaxad än på länge under denna resa. Saker ordnar sig. Min oro har farit.
Några frågar om hur det är att resa ensam, om en inte fastnar i sorgliga tankar eller om det är jobbigt att fixa allt själv. Jag tänker att det är lite som att bo ensam. Visst är det kul med sällskap, men på plussidan finns att jag faktiskt reser vart och hur jag vill. Min impulsiva själ far sina egna vägar. Redan när jag var mycket ung for jag ut ensam, det är märkligt att tänka på, men så var det. Och mina tankar har jag vart jag än går.
Den resa jag gör nu är i allt väsentligt den resa som Sara och jag började planera redan förra sommaren. En intressant runda. Ingen har jag kunnat resa med som hon, men det finns någon där ute som jag misstänker är en väl så bra reskamrat.
Den som reser med mig måste vara nyfiken och beredd på överraskningar. Så var Sara. Vi synade väl, även om vi under vår sista resa fick gå åt var sitt håll då och då. Men hon försvann raskt in i nästa tvåsamhet och då är det nya vanor och regler som gäller. Inte mycket att säga om det.
Så ensam eller inte alls var alternativen och det var ett lätt val.

Jag lämnar Innsbruck på morgonen, det är regn och gula ersättningsbussar, men skönt ändå. Jag ska långt idag, men det gör inget, jag tycker om själva resan, det är inte någon metafor, utan helt sant. Att sitta där på tåget är underbart.
Min vattenflaska hamnar på en mans fot när vi åker ut från Bolzano. Jag är glad att jag inte får en smäll. Han ser tuff ut. Det gör jag med, säger en del. Tänk vad skenet kan bedra. Men något våld är inte aktuellt. Istället ler han, märkligt nog och vi pratar lite på en blandning av tyska och italienska. Det senare är märkligt, eftersom jag inte kan italienska alls.

Alper blir till slättland och vinodlingar tar plats istället för lavinskydd och det blir varmare och varmare, en italiensk torr sommar i stället för alpin regngrönska.
I Verona får jag springa från ett tåg till ett annat, ett hetare och mer lokalt tåg, med folk som pratar och pratar. En liten flicka sjunger glatt i sitt säte och hon får alla att le. Dagens enda paus är i Bologna och jag äter pizza som smakar gudomligt, tomater, ruccola, ost, aubergine och ännu mer, kockarna i det här landet är som kung Midas, allt blir guld, de enklaste rätter är goda.

Att bara passera Rom är märkligt.
Tur att det är i utkanten, förbi en station som heter Tiburtina, ett namn som associerar med något gammalt, ett skämt med någon som passerat min väg och försvunnit, inget som någon kommer ihåg eller bryr sig om. Rom är underbart och även Milano, men jag har en idé med den här resan och det är att alla ställen ska vara nya för mig.

Och ny är Neapel för mig, ny, men med drag av andra älsklingsstäder, Tel Aviv, Havanna och Madrid och stan öppnar sin famn för mig, så medelhavslivlig och med slitna fasader och smarta försäljare och mammor som kör vespa med barnet i knät och folk överallt, folk som är glada eller arga och låter världen veta det.
Jag låter en inkastare placera mig på en uteservering och det blir pasta, förstås, nu när det var pizza till lunch och servitören och jag high-fivar och allt är bara sol och lycka.
I morgon åker jag till Capri.

19 juli 2018

Innsbruck #törnbladtågluff18

Det är tur att jag inte är kvar uppe på alpen när regnet börjar falla och åskan mullra. Väldig tur, för även om jag gillar när naturens krafter visar mig hur liten jag är och hur lite anledning jag har att vara uppe i mig själv och mitt eget, så hade jag varit väl utsatt där på bergssidan, trippande och snubblandes tusen meter ner eller så. I Sverige är tvåtusen meter det högsta tänkbara berget och en bestigning värd att berätta om för barnbarnen. Här i Österrike kan du ta en kaffe och strudel på den höjden. Lite halvdyrt och svagt kaffe, men ändå. Perspektivet.

Alperna står som en vägg norr om stan och för att komma upp är det först bergbana och sen två olika linbanor. Många åker upp fast det är dyrt, barnfamiljer och äldre som tittar sig omkring lite innan de åker ner och så proffsen med rätt skor och ryggsäck som snabbt drar iväg och ett och annat förälskat par som tar snygga wefies att visa för kommande barnbarn eller radera om det blir på det viset i livet.

Jag söker avskildhet och lugn, går runt och bort från de andra. Bergsgetter hörs pingla och bräka och svarta fåglar som kretsar över ens huvud påminner om att jag är en del av allt, att jag aldrig är ensam. Vinden känns, men bara lagom, så att ha på sig hood är lite overkill. Det är aldrig tyst någonstans här uppe, det är väl egentligen aldrig tyst någonstans, men jag känner ändå att huvudet får tid att bromsa in en smula och det är skönt, det är mindfullt. Jag känner att oron har lämnat, att allt kommer att fixa sig. Det går en tid, jag kollar inte ens klockan eller mobilen utan detoxar och går vidare. Luften är alldeles underbart frisk såklart och åt ena håller ligger stan i sin dal, fridfull här uppifrån och åt andra hållet är det berg på berg så långt en kan se och till och med snö på sina håll.

Sen går jag ner till fiket, som alltså ligger på Kebnekajsehöjd. Några fåglar sätter sig vid mitt bord, men det är inget dolt budskap från Nangijala, utan min apfelstrudel som lockar. Vi delar på kakan. Det är inte mer än rätt. Folk tittar, men jag och mina fågelkompisar låter dem titta.
Efter fikat traskar jag neråt. Inte hela sträckan till Innsbruck, det orkar jag inte, men en bra bit ändå, till nästa linbanestation. Det är jobbigt nog.

Nere i stan igen börjar då alltså regnet falla. Jag tar en spårvagn lite på måfå. En äldre man med en kattbur, från vilket det hörs ett vackert mjauande sitter mitt emot mig och en ung tjej i svart klänning med lurarna istuckna i huvudet tittar ut genom fönstret. Så där ung var jag när jag tågluffade första gången. Vad har egentligen hänt sen dess? Både allt och inget, kan jag säga.

I morgon åker jag till Neapel.

Kbh/Hamburg/Innsbruck #törnbladtågluff18

En man står och spelar Mozart på fiol till inspelat komp. Igår var det gitarrer och Springsteen, men det var Hamburg, det är en oerhörd skillnad, hamnstaden som var med och formade popen i början av sextiotalet. Här är det alper och klassisk musik och turister strövar genom stan på stenlagda gator och den gamla stan i Innsbruck är medeltida med kringel och krokar. Jag är i en dal mellan höga alper, det är som en operettkuliss runt stan, det är ändlöst vackert. Tidigare på dagen åkte jag ut till ett slott som låg med blick ut över stan, jag var ensam i slottsparken, sånär som på en man som körde traktor med en vattenvagn på släp, han vattnande så det skvätte och gångarna blev till geggamoja. Här är det ingen torka, allt är grönt långt upp på bergens sidor.

Jag åkte igår, lämnade Köpenhamn vid halv två efter att ha lunchat vegetariskt på Tivoli av alla ställen, men utan att gå in på riktigt, utan bara i kanten av det klassiska nöjesfältet. Tåget är en IC3, det är lite slitet, men någorlunda bekväma säten. Tåget fylls upp, det är semestertider och fler och fler verkar hitta eller återvända till tågluffningen. Jag kan sträckan bra, det är inte det minsta spännande,  Næstved, Vordingborg, Nykøbing F, innan vi rullar ombord på tågfärjan i Rødby. Jag ser att många runt omkring mig är svenskar och vi utbyter ord det är det vanliga snacket om vart en är på väg och tips och idéer om vad att göra i Berlin eller Warszawa. I Lübeck behöver en äldre dam hjälp med att få upp väskan på hyllan. Jag konverserar artigt på min bästa tyska. Inget av mina språk får mig att tänka så på skolan, som tyska. Den förfärliga läraren Annelie på högstadiet som hatade mig, men var lite kär i en av mina klasskamrater och adjunkten Fransi på gymnasiet, som var den sortens äldre akademiker som jag alltid kommit bra överens med. Goethe och vilka prepositioner som styr vilket kasus. Wiens alla kaffesorter och sånger som: Seemann, deine Heimat ist das Meer.
Nåja. Tanten på tåget är synskadad, men hon ler när hon hör oss tala svenska och går över till vårt språk med en dialekt som hämtad ur en gammal film och berättar om hur hon kom till Sverige från det utbombade Dresden efter kriget och bodde hos olika familjer i tre år, innan hon återvände till Tyskland. Vi talar länge och väl, eller i alla fall tills tåget stannar på Hamburg Hbf. Hon suckar när en av de unga tågluffarna frågar om hon återvände till Dresden. Nej. Ingen bosatte sig frivilligt i Öst.

På Hamburgs gigantiska station blir jag plötsligt nojig och tror att jag kanske glömde att låsa syrrans lägenhet innan jag lämnade i tisdags. Men det kan ju inte vara möjligt, säger jag mig själv, bara halvt övertygad, för precis sånt här kan hända mig. Jag blir lätt disträ och glömsk. Jag blir egentligen helt lugn först när syrran sms-ar och säger att allt var okej. Då förbannar jag mig en smula. Varför är jag sån här?

I Hamburg är det solsken och jag försöker gå andra vägar än de Sara och jag gick förra året, när separationen var ny och spännande och hade någon slags smekmånad. Vi tittade oss omkring igen, nu var det tillåtet att prata om det och vi skrattade. Hon var vackrare än någonsin, det blir en när stenar faller av en och vi var stenar om varandras halsar. Vi skrev så småningom ett romanmanus om allt det där, men texten rusade iväg och blev en annan historia om två betydligt mer spännande människor än vi. Hoppas att den någon gång blir antagen.

Jag får en egen kupé på nattåget, det har jag inte betalat för, men så blir det ändå. Sovvagnskonduktören är en ung turkiska och hon är sur mest hela tiden, men sköter sitt jobb, kommer och fixar sängen och ställer in Prosecco, juice och vatten. Till och med ett par tofflor ingår. Sen ligger jag där och läser tills ögonen sluts. En ljummen vind kommer i och smeker mitt ansikte. Jag sover och drömmer, vaknar väl till då och då. Till frukosten som den sura levererar vid åttatiden får jag alper utanför fönstret och och när jag kliver av i Innsbruck är det som om luften är lite tunnare och solen lite närmre.
I morgon åker jag upp på en alp.
fönstret.

18 juli 2018

Malmö #törnbladtågluff18

Min kropp bestämmer sig för att vakna redan vid sjutiden. Jag fattar inte varför. Inga fåglar låter utanför fönstret, nästan inga andra ljud heller, men det är väl ljuset eller så är jag helt enkelt utsövd. Jag masar mig upp och rör mig som en zombie mot kaffebryggaren. Passerar ryggsäcken, det mesta är packat, bara tandborsten kvar. Idag bär det iväg, jag ska ut på spåren igen och vart vi är på väg kommer att visa sig för bloggens läsare. Det är i allt väsentligt den tur som Sara och jag planerade i stora drag förra sommaren, men jag gör det i eget sällskap som så ofta förr. Lite har jag tjuvstartat, så sent som igår åkte jag till Malmö från Göteborg, med en paus i Lund. Jag åt lunch/middag på Hummos bar, en doft och smak av Israel på andra sidan gatan från Lunds central.
Här åt jag något av en sista måltid med en annan människa en gång, vi var goda vänner, sa vi, men det var tydligt att jag inte skulle få synas i hens liv, tydligt att hen befann sig i ett förändringsskede, en återkomst till gamla värderingar. Vi blir till i mötet med någon annan, säger Buber, men att aktivt förställa sig för att vara till lags ska en se upp med. Jag har slutat med det där, jag är grön, feminist och vänster vart jag än kommer, slarvig och glömsk och med känslor som drivkraft mer än rationella val och beräkningar. Och jag förnekar inga vänner och bekanta. Mina pengar går till resor och biblioteksböter och en och annan dyr glass, snarare än grillar och hemmabiosystem.
Åh, kaffet smakar ljuvligt. Några ostmackor till gör susen.
Snart reser jag till Hamburg, som är första stopp på min resa.

16 juli 2018

Från Tynnered till Majorna

Det är de platser jag senast bodde på i Göteborg, så luften kunde vara full av nostalgins väldoftande mimosa, när jag börjar dagen med en lång promenad i Majorna och ägnar en god del av kvällen åt en promenad i Tynnered. Men det blir inte så. Varje mindfullnessterapeut värd sin titel skulle småle och nicka instämmande, för här och nu är perspektivet, inte återblickar. Jag har mitt sällskap att tacka för det, tonåringarna på dagen, min Tynneredsvän på kvällen, människor i samtiden, inga gamla utslitna playlists med gyllene hits från 1900-talet. Det är vad jag behöver bekräftas i, för jag är trots allt en optimist. Saker blir bättre redan i nuet om en har en framtidstro. Skulle jag någonsin flytta hit igen, så skulle det vara för att spendera min framtid här inte för att komma hem igen. Det har jag inget intresse av. Min väg har kantats av hem, de har varit olika till sin karaktär och fyllt sin funktion. Från Tynnered till Majorna gnisslar en sliten spårvagn på räls som snart ska bytas. Jag byter vid Marklandsgatan som så många gånger förr och i mörker. Det är natt till måndag, livets första dag.

07 juli 2018

Nazisterna är inte problemet

Det är naturligtvis inte nazisterna i Almedalen, som är problemet, inte ens de främsta symptomen på problemet med rasism i Sverige. De är så få att tusen starka människor hade kunnat lyfta bort dem för gott och skrämt dem så att aldrig vågade sig tillbaka. Problemet är att mainstreamen i vårt land har börjat ge rasisterna rätt och det är det sluttande plan som kan leda oss in i en framtid av taggtrådar och missunnsamhet, även om ingen säger sig önska det. Symptomen är ökat väljarstöd åt de nyss lika nazistiska Sverigedemokraterna och skärpt migrationspolitik och fler krav på människor med rötter i andra länder, vilka klumpas ihop som fundamentalistiska bidragstjuvar och gruppvåldtäktsmän.

Jag efterlyser starka opinionsbildare som håller emot och fortsätter prata om internationell solidaritet och öppna gränser. Som andas lugnt och pratar engagerat för det som är rätt. Att hindra människor från att röra sig kan bara vara en nödlösning och aldrig det tillstånd vi drömmer om.
Men istället för att hålla emot och formulera visioner för framtiden, så viftas det med mångfaldsflaggor med ena handen och skärps lagar och stängs gränser med den andra av dem som borde vara våra stigfinnare in i den vackra djungel av mångfald som är vår framtid, bara vi vill det.

27 juni 2018

Hur en blir ihågkommen

För precis en vecka sedan var det kommunfullmäktiges långa och prestigefulla budgetsammanträde. Det var stundom ideologiskt spänstigt, men ibland lojt och någon gång förskräckligt.
Jag pratade som vanligt om mina ämnen under den här mandatperioden: trygghet, trafik, gator och vägar och fick mothugg, men stod på mig. Som det ska vara. Men så kom Liberalernas ledande kvinna upp talarstolen och tog fasta på att det var mitt sista budgetsammanträde. Tidigare under sammanträdet hade hon påpekat att jag borde ta av mig min hatt i salen. Liberalare än så är hon inte. Men jag hade bara glömt den på. Jag är för gammal för meningslösa statements

   ”Hur tror du att du kommer att bli ihågkommen?”, frågade hon med en ton som en kan kalla impertinent, om en vill. Det var inte någon komplimang, det hon insinuerade.
Jag tänkte på saker jag gjort, sagt och som blivit verklighet eller misslyckats. Ett politiskt liv som är på väg att rundas av. Minns inte helt vad jag svarade. Jag blev ganska förvånad över den personliga touchen i tilltalet.

Så tog hon replik igen.
 
   ”Hur tror du att du kommer att kommas ihåg av folk i LIMHAMN, då?”, löd frågan denna gång.
Ja, det är ju den där metaforen som jag skrev här i bloggen. Illa formulerad, men jag triggas av privilegierade människor som gnäller över småsaker som köer eller som inte vill ha boenden för fattiga människor runt sig. Det står jag för i evighet, amen. Borde inte ha pudlat så kraftigt.
Efter debatten ses vi utanför. Hon hälsar glatt. Men jag har svårt att växla sådär. För mig är politik inte teater, jag tycker samma saker vid kaffet som i talarstolen.

Så avslutas min politiska karriär och vi i den gröna gruppen går och äter tapas och allt i stan blir
fotboll, fotboll, som om det vore världsläget och inte ett roligt bollspel att titta på och njuta av.
Ena dagen är det svenska landslaget misslyckade och andra dagen är de hjältar. Hur en blir ihågkommen beror nog mest på tillfälligheter och var folk tittar.
Tur det inte är det som räknas, utan det som en faktiskt gjorde.

16 juni 2018

Men inte utan en etta i stan

Jag tar mig ut ur lägenheten en stund, efter två fotbollsmatcher och läsning och dessutom har jag klippt mig och sprungit en runda. Men ut går jag, för det är ju normen sen gammalt. Sitt inte inne en hel dag. Jag tänker på några ord som en vän sa till mig bara härom dagen. "Jag kan se dig ta med morgonkaffet ut på altanen och titta ut över naturen". Jag sa inte emot. Det var en syn som jag själv kunde se framför mig. Sittandes där med den heta svarta drycken och se rådjur komma skuttandes och känna doften av nyslaget hö.
Jag som till och med på dejtingsidor och i politikerpresentationer beskrivit mig som en Möllanbo ut i fingerspetsarna. Det är vad jag velat vara. Detta med identitet är så viktigt för oss. Vi vill vara en del av något, men samtidigt ha en egenart som någon beundrar oss för. Så som jag var Saras man och en del av en stjärnfamilj, så som jag är ledamot av kommunfullmäktige och vad det nu är. Mycket av det jag sa mig vara försvann eller är på väg att försvinna och jag sjöng All things must pass hela januari, detta som George Harrison insåg redan vid 25. Vi mognar olika snabbt.
Jag går vidare i kvarteret. I folkets park firas det Eid  med musik och mat och besvikna latinos med Argentinas landslagströja på sig hänger med huvudet.
Vidare genom hipsterkvarteren, där jag kan gå mer ostört, särskilt nu när sommarlovet är här och hipstrarna börjat lajva charterturister och har lämnat persiennerna nerdragna.
Jag funderar på om jag verkligen hade kunnat leva i en byhåla där man skjuter inbrottstjuvar med hagelgevär och röstar på rasisterna. Hade jag hittat en plats där. Det låter svårt. Jag är ju inte den som tar seden dit jag kommer heller, utan står för det jag står för oavsett sällskap, också det en del av min identitet. Ja, kanske kunde jag testa det där. Men inte utan en etta i stan att fly till vid behov

10 juni 2018

Och radion spelar Tomorrow is a long time

Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.

08 juni 2018

Jag är inte rädd

Det har varit ännu en het dag och gården på jobbet är som en öken, gräsmattorna har gulnat och det är bara en väldigt svag vind som far genom trädens kronor. Barnen leker och vi vuxna går in i leken, undervisar och serverar vatten åt tacksamma torra strupar. Jag tänker att måtte de inte växa upp till svin som förnedrar serveringspersonal eller sitter på nätet och hotar eller hatar. Kan jag göra en skillnad, så ska jag. Det handlar antagligen om att ge barnen en inre trygghet, för de som hotar hatar och förnedrar kan mycket väl vara välsedda och välutbildade, så utbildning är det inte frågan om. Kanske är jag naiv, men någon liten skillnad för någon kanske jag ändå gör.
Det jag skriver här eller lägger upp på nätet granskas. Några av er som läser här gör det inte av kärlek eller beundran, utan för att hitta fel. Internet glömmer aldrig och allt tolkas bokstavligt av dem som vill åt mig av politiska eller andra skäl. Hoten är till och med klart uttalade i något fall. Men jag är inte rädd. Inte för någon eller något. Så mycket värre än vad som varit kan det inte bli. Jag har redan stått på löpet på Aftonbladet, har redan bestämt mig för att avgå och på eget privata planet mist nära anhöriga och kraschat relationer. Det skulle väl vara fysiska skador då, men det oroar mig egentligen inte så mycket. Ni kan samlas i drev eller gå en och en, men jag kommer fortsätta att stå upp för saker, fortsätta att problematisera och påpeka. Och försöka leda barn till att vare sig bli förövare eller offer.
Jag är inte rädd.

Edit: några som till exempel spridit att det skulle vara synd om de barn som jag jobbar med, på grund av mina åsikter eller som mailledes tillskriver mig olika epitet blir förorättade och blockar mig när jag ifrågasätter deras utsagor. Detta med att stå för sina ord. Så svårt det kan vara. 

02 juni 2018

Sionist i solhatt

Jag går genom stan med minstebror, som jag envisas med att kalla honom i bloggen, det är den andra juni och jag tänker på en gammal kärlek som fyllde år just på det datumet. Vi träffades bara under en mycket kort period, sen försvann vi från varandra. Undrar om hon inte gick med i någon slags sekt, hon var liksom den typen, sökande, men inte så nogräknad, naiv på ett charmigt sätt, men öppen för manipulation, skulle jag gissa. Jag är en sionist i solhatt idag, tröjan med text på hebreiska fick jag av Sara en jul, hon fattade nog aldrig vilken dynamit judiska eller israeliska symboler är i den här stan. En kan få spö för mindre saker än så. Just för att det är så starkt och provocerande så ska jag gå i Tel Aviv-avdelningen i pridetåget nästa söndag. Det är min plikt. Jag ska svinga en israelisk flagga fram och åter.
Solhatten som jag bär är en Panamahatt, en feodora brisa. Den skyddar bra. Jag är svag för hattar. En gång så skrev jag något ilsket här i bloggen om hattar, jag var helt borta i svartsjuka och sorg över någon som valt någon annan före mig och det fanns någon koppling till hattar som jag inte längre minns. Svartsjuka gör konstiga saker med en. Tur jag inte lider av det så ofta. Nu går jag med min provokativa tröja och min svala hatt på Malmös gator. Det dallrar i luften av värme. Vid Triangeln skiljs jag och sonen åt och jag går vidare ensam, som så ofta nuförtiden. En kvinna med mörka ögon nickar åt mig och en koltrast sjunger vackert från kronan på en bok.

01 juni 2018

Tro på det vi trodde på, trots allt.

Jag står i kön till mackorna och påläggen i kaffepausen under kommunfullmäktiges sammanträde. Jag och en av stadens allra mest namnkunniga politiker skämtar om att några andra politikerkollegor, som dessutom är presidialer i samma nämnd klätt sig exakt likadant. På väggarna i Knutssalen hänger tung konst, mörka porträtt från en mörkare tid,  men utanför på Stortorget gassar solen, för dagen ackompanjerad av en frisk bris. Den som inte fattar att klimatförändringarna är på allvar fattar ingenting, tänker jag, när jag tittar ut. Jag tänker också att det ett lager under skämtandet om kläder finns en genuin önskan och strävan om att göra den här stan bättre. Inte bara administrera, utan mödosamt skruva och muttra tills ett mål är nåt och då sätter en upp nya. Reformistisk politik är att ha den där moroten ständigt dinglande framför ögonen. Det är inte som med de utopiska ideologierna, för vi kommer aldrig att bli färdiga. Efter fikat står jag och pratar med några fior utanför sessionssalen. Vi bävar inför valet. De kommer inte in i riksdagen och MP kanske åker ut och rasistpartiet ökar, men det värsta är inte det, utan normaliseringen av det onormala, att finansministern kan säga att fattiga barn i förorterna är fattiga därför att det kommit så många invandrare och att det största oppositionspartiet lovar att avskaffa flygskatten och underlätta biltrafiken ännu mer, som om inte 30 grader i maj är signal nog åt dem. Vi kanske låter lite uppgivna för stunden och för min del slår klockan för det sista varvet på den del av det politiska arbetet som är att vara folkvald. Det blir inte bättre av att vulgärt flinande Sverigedemokrater passerar i sina illasittande dressmankostymer. De har medvind nu, rasisterna. Men det kan inte vara för alltid.
För jag är trots ältande och skuldkänslor en optimistisk person. Det är inga dystopier som flimrar genom mitt hjärta när jag tänker efter, det är snarare Monica Zetterlund som sjunger Tage Danielssons ord: tro på det vi trodde på, trots allt.

30 maj 2018

Bara det lilla, det räcker

I morgon ska jag gå till psykologen.
Det är dags att reda ut några saker. Skulden. Mest det. Saker jag inte tänker fördjupa mig i här, saker som rent intellektuellt är banaliteter och lika lätta avfärda som påståenden om att jorden är platt eller att kärnkraft är säkert eller så, tror jag i djupet av mitt inre är mitt fel. Men det är det inte.
Jag har skrivit här i bloggen saker som att jag nog inte kan leva med någon, att jag har förstört alla mina hittillsvarande förhållanden, men sanningen är att jag inte är så märkvärdig på den fronten, utan troligen som de flesta andra. Däremot är det en utmaning att försöka leva normkreativt i den här världen, men jag har tyvärr inget val, för jag ställer inte upp på unkna sätt att göra saker. När jag ser hur människor jag en gång respekterat högt gör sig till någon annan och förnekar saker de en gång höll kära för en partners skull, för konventionen och vad vet jag så fylls jag av sorg. Gud, låt mig slippa bli sån. Men låt mig ännu mer bli fri från skulden, låt mig ha det så bra som jag kan, låt mig älska mig själv som jag är. Bara det lilla. Det räcker.

27 maj 2018

Två systrar

Det är min mamma som kommer med förslaget. Vi väntar på att hennes tåg ska gå, dödar tid med småprat och sitter inne på det själlösa Espresso house på centralen. Våra kaffemuggar är överdrivet stora och fyllda till bredden. Min mamma föreslår att jag eller någon vem som helst skulle skriva en bok om min mormor och hennes äldre syster, två av de kvinnor som burit upp det här samhället från kris i folkningsfrågan och fram till rekordåren och fått ganska lite i utbyte för det,  men som aldrig skulle klaga det allra minsta. Bägge dog i kartongliknande rum i Angered, lång från Ottterhällans sluttningar där de öppnade sina ögon för första gången när det förra seklet var nytt och hoppfullt.
Min mormor har nämnts förr här i bloggen, ensamstående ogift mor under en tid då ingen var det, då svartvita inramade bröllopsfoton prydde varje normalt hem och det inte var mer med det. Vi kan prata om utanförskap här, om barnavårdsnämnden som kom och tittade till den normbrytande modern och hennes mörkögda dotter, inspekterade så att inga glipor fanns och inte minsta hårband satt fel. Det satt aldrig fel. Det fanns aldrig några glipor. Hotet om omhändertagande var en fallbila som svävade över mormors och morsans huvud från dag ett och fram till myndighetsdagen och allt såg prydligt ut.
Och hennes syster Johanna då, som verkligen fick en man vid sin sida, fick en slavdrivare, latmask och förtryckare, fick spö och tvingades till olagliga aborter och ett liv i misär på alla tänkbara sätt, innan hon sparkade sig fri på femtiotalet någon gång och återvände till Göteborg och fick det någorlunda bra, så vitt jag förstår. Två systrar, mörka och i själen så vackra som någon blir, utan ett tack från någon, med barnbarn respektive syskonbarnbarn som bjöds på saft och promenader runt delsjöarna och Lisebergsbesök och generositet. Två systrar, två leenden, två barndomsminnen och en historia om Sverige att sticka under näsan på dem som drömmer gott om en tid då ingen ifrågasatte normen och de svenska värderingarna.

25 maj 2018

Nog nu. #förskoleupproret

Min väns fyraåring sa att han gett upp detta med att bajsa i förskolan. Han kunde konstatera att ingen kom när han ropade att han var färdig. Personalen har ju så många att ta hand om, så varför skulle just han prioriteras, insåg han.
Nu går han och håller sig istället och hoppas att det inte dröjer för länge innan han blir hämtad.
Det får vara nog nu, är vi många som säger. Jo, jag vet att jämfört med livet i Aleppo är svensk förskola ett under av välfärd. Kanske ska vi inte gnälla så mycket. Men ändå, hur prioriterar vi egentligen i vårt vackra Sverige? Varför får vi avdrag på skatten för att bygga om i köket eller anställa en städare till våra hem, när en fyraåring inte får hjälp på toaletten i förskolan?

Jag träffar en gammal jobbarkompis när jag är ute och springer. Hennes ögon är stora och varma och jag frågar hur det står till. Hon tittar lite vid sidan av när hon säger att hon är långtidssjukskriven. Hon också, tänker jag, ännu en ung förskollärare som sett sina ytterst rimliga ambitioner krocka med en verklighet av stora grupper och en läroplan som sväller för varje revidering och papper som ska fyllas i och outbildade som ska handledas under arbetets gång och oroliga föräldrar som ska lugnas.
En vacker dag spricker fernissan och då är det inte revolutionen som kommer, utan sjukintygen.

"Och ändå är det ett sånt fantastiskt jobb vi har", säger min lockiga kollega och vän. Jag hoppas att hon ska orka, tjugo år yngre som hon är. Sen lägger hon ut en fin instagrambild och visar sin kompetens och engagemang ännu en gång. Vi trollar med knäna.

Jag tänker att vårt brinnande engagemang och underbara relationella yrke är själva snaran vi knutit åt oss. Hade vi jobbat på en kartongfabrik, så hade vi slutat för länge sedan. Men vi ser ljuset i barns ögon, vi ser den lilla tjejen som för första gången cyklar på en tvåhjuling och hon den blyga som lyser upp när hon får hålla samling om sitt favoritämne.

Men min väns son inser att det är meningslöst att ropa på fröken när han är på toa. Hon hör inte, för hon släcker en brand i en annan del av avdelningen. Och min gamla jobbarkompis får piller och en samtalskontakt, istället för att knyta näven mot skyn.
Nog nu.
#förskoleupproret

12 maj 2018

Låt inte rasister sätta agendan

För första gången på evig tid, så står jag halvt vid sidan om och ser valrörelsen ta form. Jag är lojal mot mitt parti, jag har uppdrag för och en skuld till dem som satsat på mig, vill jag framhålla. Men jag är fri att tycka. Vi gröna har ett kvinnligt språkrör som är en fantastisk doer. Hon kan sitt område och det händer saker, men i offentligheten låter hon och ser ut som om hon tycker det är tråkigt med politik. Förtroendesiffrorna är där efter, tyvärr. Politiken är som en show, en cirkus i snabba medier och det är i den dansen de som kandiderar måste hålla takten. Eftertänksamhet hör hemma inne på kanslier och i sköna laminofåtöljer, men på ytan ska representanterna vara som stand up comedians och leverera oneliners. Och klä sig snyggt och le på bild.
Det stora problemet just nu svensk politik är ändå inte detta med looks och oneliners, utan att hela skalan låter det rasistiska partiet sätta agendan. Till och med V ropar på fler poliser och S och M tävlar i att gå rasisterna till mötes med olika ytliga krav på att jaga fattiga människor på flykt, istället för att ta klimathotet på allvar och skapa en skola där alla barn lär sig saker, framför allt att det finns ett hopp om en bättre värld och att bygga bort ojämlikhet genom blandade grönare städer med färre bilar och barriärer och fler cykelbanor och mötesplatser och bostäder av olika slag i alla områden.
Opinionssiffrorna visar också att när vanligtvis anständiga politiker ger den vidrige mobbaren från Sölvesborg ett halvt rätt i sin analys, så lockar han ännu fler väljare och då inte bara gnälliga losers från döende bruksorter, utan vanliga snälla radhusmänniskor i storstädernas villamattor.
Min önskan är att de anständiga partiernas representanter andades djupt och sen satte en annan agenda, den om visioner för framtiden. Gör rassesvinen irrelevanta genom att inte tala deras språk. Kom överens om att inte slippa in dem i några andra rum än dem vi enligt lag måste. Det verkar dock just i år som en illusion.

04 maj 2018

Jag är undantaget

Jag bjuds in i hennes kök. Vi pratar förstrött om böcker vi läst, om livet och om ungarna, ja ni vet. Kaffet ryker i våra koppar och jag tänker att hennes kök, ja hela hennes hem ser ut som mitt. Samma tidiga sextiotal, samma blandning av second hand och modernt, samma slags Marshallhögtalare och stadsliv med kultur och bättre fastfood. Just därför har jag funderat en del på varför hon valt det hon valt när hon gått vidare. Det har förvånat mig, minst sagt, även om det inte är min sak. Så slår det mig att jag är undantaget i hennes liv, den pikanta sensationen som gjorde entré då för så många år sedan. Mannen utan körkort, utan alkohol och numera till och med utan kött. En love/hatemänniska, en snackis på stan, en som förbättrar världen hellre än sin ekonomi och lägger pengarna på tågluffning snarare än hemmabiosystem.
Den som aldrig blev mogen på det viset, som vågar stå för sin sak också när det kostar, för det gör det. Anpassningen är så enkel och motståndet är så svårt.
Jag är undantaget mellan reglerna, som en tillfällig utflykt, en paus ett tag, innan det blir som vanligt igen. Det är inget märkligt. Patriarkat och materialism suger in oss i strukturerna mer än vi någonsin tror. Vi tror vi fattar så logiska och rationella beslut, men så mycket är redan förutbestämt. Det är så svårt att stå emot.
Ja, det var ett gemensamt beslut, det var ingen som gick mer än någon annan. Det finns inga hårda känslor på något vis. Vi ler åt varandra. Sen cyklar jag hemåt i den kalla vinden. På Södra Parkgatan har dealarna försvunnit och foodtrucksen börjat ställa upp för säsongen. En pappa med långt skägg cyklar om mig, fast han har två barn i sin chrisbike. En romsk kvinna med två kassar håller på att bli påkörd av en Audi på Ystadsgatan. Jag funderar på om jag ska köpa mg en bakelse inne på konditoriet, men cyklar direkt hem istället.

27 april 2018

Allas Tim. (Män och psykisk ohälsa)

Nu är han allas Tim, till och med för dem som inte visste vem han var när han levde, allas Tim, men jag kan försäkra er om att det inte gör någon nytta för honom, där han ligger sju fot under marken, död, borta, utslocknad. I SVT debatt live, eller var det nu heter i dessa dagar satt någon som sa sig vara hans vän och pratade. Hennes läppglans lyste upp rummet och sen efter en utläggning visade det sig att de inte träffats på flera år och dessutom passade hon på att göra reklam för sin bok. Hon hade visst varit ihop med någon i Stockholm house maffia.
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.

18 april 2018

Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

En man i MFF:s bortatröja står och röker utanför puben Sir Toby's, när jag cyklar förbi. Hans tröja stramar över magen och det är lite sorgligt på något sätt Han ser inte heller glad ut, MFF är på väg att förlora dagens match, Sveriges malligaste och mest självgoda lag har inte börjat säsongen så bra. Jag är på väg från hebreiskan och hem till Möllan, det är ingen lång sträcka, för det finns inga långa sträckor i Malmö.
Hebreiskan är svår, men det är intellektuellt stimulerande att studera språk, det är hjärngympa på hög nivå.
Det är också bra att vara ute bland folk och röra sig, att mota ensamheten i grind, den ofrivilliga delen av ensamheten, vill säga. Jag cyklar genom stan och tackar för att jag får bo här. I mina delar av Malmö är det svårt att vara konstig, här upplöses normer och regler och du kan vara lite som du vill. Det är högt till taken och högt till den blåa himlen över Malmö, en stad lika föränderlig som mitt liv och långt till försoffning och stela konventioner, långt till det Skåne som röstade i rasister i riksdagen.
2018 är mitt år av nyorientering. Jag dömer mig hårt, nedvärderar mig och tror att jag är dömd att upprepa mina misstag. Mina gamla flyktsodor, snabb ny tvåsamhet eller rödvin finns inte tillgängliga eller är bortvalda, jag måste se mig i spegeln varje dag.
Hon som alltid anmärkte när jag nedvärderade mig själv satt för en tid sen bredvid mig i en soffa. Hon frågade om jag inte saknade något av det gamla. Och det är klart att jag saknar lördagar på biblioteket, falafel mitt emot Göran Perssons gamla hus, samtal i vardagsrum och kök om film, politik och böcker. Och det där andra ni vet. Jag saknar gemensamma resplaner, promenader, museibesök och fikor på stan. Indeed so. Det vore omoget att förneka, omoget och respektlöst.
Jag rullar in innanför grindarna till min gård. Min lärare gav mig i uppgift att formulera meningar till nästa gång . Dessutom måste jag träna adjektiv. Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

16 april 2018

Vi som hänger på sociala medier och de som har ett liv

Jag får höra det ibland: ”Nej, jag hänger inte på sociala medier. Inte min partner heller. Det ger oss inget. Vi lever hellre irl”. Den som säger det där kan mycket väl en dag senare lägga upp en selfie i vårsolens sken på Instagram. Det är ingen skam, utan åtföljs av hejarop om hur fin du är, komplett med hjärtan och smileys. Men en ska alltså låtsas som om en inte tycker om det.
Grejen är att trumma ut vilket rikt liv en lever och mellan raderna antyda att vi andra som öppet gillar informationssamhällets snabbaste puckar liksom är losers med låtsaskompisar på kammaren. Vi hänger med Mållgan, för vi har inga andra. Själv fascineras jag ständigt av allt jag kan lära mig bara genom några knapptryck, hur jag kan hålla kontakt med folk, plugga hebreiska, lyssna på amerikanska nyheter och lära mig spela digderidoo. Och lägga upp bilder från min vardag. För oss med ständigt surrande huvuden är det bättre än mindfulness, det är en befrielse. Det kan kanske vara svårt att fatta om en är sådär välstrukturerad och bra på att räkna ut saker. Men även ni andra är där ni låtsas bara inte om det. Ni kollar oss i smyg, ni förfasas och imponeras. Sen pratar ni om de som hänger på sociala medier. De som inte har något liv.

15 april 2018

Tågluffarplaner

Reseplanerandet har tagit fart igen. I julis allra hetaste dagar, dagen efter att jag varit på konsert i Göteborg med Van Morrison och hört honom sjunga Brown eyed girl och Into the mystc, så hänger jag på mig ryggsäcken och åker. Det blir ett stopp i Innsbruck, alperna på sommaren är underbart, luften är klar och vyerna oändligt vackra. Sen ner till Neapel, jag tänker se Pompeji och Elba och så vidare tvärs över stöveln till andra kusten och en färja över till Albanien, detta vackra mystiska land. Och vidare upp genom södra Balkan och en lång tur hemåt. Jag tågluffar, det är ett statement, men mest det allra bästa sättet att ta sig fram. Vaggande och gnissel, folk som tar fram sina medhavda mackor, barn som springer i gången, en student insjunken i en bok om sociologi och du själv med telefonen eller en bra roman och landskapet som virvlar förbi, snöklädda berg, bondgårdar, nedlagda industrier och stickspår som ingen vet vart de leder. Så bromsar tåget in och du går av någonstans där du aldrig varit, i varje fall inte på länge och du tar in dofter och ljud och letar rätt på stället där du ska bo.
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.

12 april 2018

Kärlek är uppror

Det är ofrånkomligen så att det är mer kärlek än uppror i bloggen just nu. Det lär förändras igen. Men just nu är jag inne i en förändringsfas, mitt liv ändras i grunden och det kräver sina reflektioner, sin eftertanke, sin analys. Nio år med hon som känner mig bäst av alla har gjort mig till en oerhört mycket klokare människa än jag skulle varit annars, denna separation är väsensskild från mina tidigare. Det finns inget hat, ingen harm, inget sånt, vi gav upp, det var för svårt. Jag har en skuld och den ligger som ett ok över mina axlar. Det är ingen annans ansvar än mitt eget att sakerna ligger som de gör. Jag som brukade rusa in i nästa famn innan klockan hunnit slå, jag som använde andra för bekräftelse gör inte det. Jag önskar mig kärlek, men andra människor får aldrig bli redskap för min saknad eller längtan, precis som jag vägrar att vara andras redskap eller andras sätt att upprätthålla tvåsamhetsnormen. Jag lurar mig inte längre. 2005 var jag på ett annat sätt än nu full av mig själv, tvärsäker och guds feministiska gåva till kvinnosläktet. Människor jag mött på vägen har lärt mig att feminism är något jag gör, inte något jag bara pratar om, det finns strukturer som du inte kan låtsas vara utanför, om du menar allvar. En annan skillnad mot då är alkoholen. Inte ett endaste glas smörjer min kropp och för den på villovägar. Allt jag gör måste vara min egen hjärnas verk utan kemiska tillsatser.
Det är svårt. Det är lätt. Det är som det är.
Okej, det blev visst politik i alla fall. Det privata är politiskt. Kärlek är uppror.

09 april 2018

Att bli färdig med boken & att jag aldrig håller distans

Det är ändå inte så oävet att Gud skickar upp mig i ottan, att allt är mörkt och tyst, förutom några lampor som tänds i huset mittemot och ljudet från min kaffebryggare och ett svagt ventilationsbrus.
Jag sätter Stig Lindberg-muggen mot munnen och samtidigt som den touchar mina läppar, så funderar jag på det här med att hålla distans till saker och personer. Tydligen ska jag göra det för att leva ett lyckligt liv. Inte gå in så hårt i allt, vara lite mjukare och vid sidan om. Men jag klarar inte att låta världen vara, jorden bara snurra och låta bli att visa människor att jag finns för dem och vill ha dem i min närhet emellanåt. Jag är mitt i. Distans är ett fult ord för mig. Närhet är bra.
Kanske berörs detta en smula i boken som blev klar igår kväll. Texten vi skrivit tillsammans om en resa och en inre och gemensam process, men som svävade iväg och blev en roman om två andra som inte är vi, men som kanske kunde vara det. Kanske får ni läsa det, kanske blir den aldrig utgiven. Det viktiga var att den blev färdig, att det inte blev ännu ett luftslott och en dröm. Jag kan egentligen nöja mig med det. Jag skriver inte för bekräftelse eller pengar, utan mer för att visa mig själv att jag kunde.
Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Ingen jävla distans.

04 april 2018

När Lill-Babs kramade mig

Det är nu alla kända och halvkända människor lägger upp bilder på sig själva och Barbro Svensson och bedyrar sin vänskap och vilken fantastisk människa och artist hon var. Det kan säkert vara så. Jag minns att det var lite annat snack när hon var som mest aktiv. Vi kommer till det. Mitt enda personliga minne av henne är när jag fyllde 30 och vi var på något event som vår arbetsgivare bjöd på nåt ställe här i stan. Lill-Babs och Berghagen uppträdde, det var så där lagom firmafestroligt och mitt i allt blev jag uppkallad på scenen och fick en kram av den stora artisten och så sjöng alla Ja må han leva. Det var en sån där proffsig kram, lite svärmorsaktig och det var väl inte mer med det. Jag gillade det, för jag har inget emot att stå i centrum för saker och ting. Sen och även senare har folk snackat om det där och höhöat om att Lill-Babs hann krama många män under sitt liv. Det stämmer säkert. Hon var väl gift några gånger och sambo och inte vet jag. Hon älskade och blev älskad som vi andra har blivit emellanåt. Men det utmanade såklart i ett Sverige som dominerandes av tvåsamhet for life och fasta könsroller som ideal. Det var ett skitsnack utan gränser. Jag tycker att hennes musik är tråkig, men på sitt sätt var hon mer feministisk ikon än de flesta. Feminism är inte kläder eller åsikter, feminism gör du i din vardag.
Hon redde sig själv, kom och gick när hon själv ville och ingen man tyglade henne. Hon verkade också vara god vän de flesta av sina ex, lite så som jag vill vara. Stark och tuff, morsa tidigt och med en lång karriär. Det sista hon gjorde var att spela en äldre flata i en TV-serie.
Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag.

02 april 2018

Men bara om min älskade väntar

Det är en förbannelse att tro på den romantiska kärleken när en är en sån som inte passar in i normer och förväntningar. Läser i en av mina facebookgrupper om kvinnor som läser och män som kollar på sport och det berättas käckt om att de nu hållt ihop med varandra i 40 år eller så. Och jag som läser mer än jag kollar på sport är vid sidan av igen. Förstår ni. Jag är inte normkritisk, jag passar fan inte in någonstans. De som en gång valde mig, väljer säkrare kort när de får chansen på nytt och jag förstår dem. Jag är rörig och rolig, intensiv och impulsiv, men utan strategi och karriär. Och jag vill vara sån. Jo, det finns några jag älskar. Men det är inga som jag ska leva med och jag saknar det, saknar att det inte tycks fungera. Och Totta sjunger orden som Ulf Dageby översatt från Dylan, om det där som vi vet att i möten och krockar med andra människor uppstår kärlek och bara då kan vi bli dem vi ska vara. Min vän säger till mig att resa mig mig ur laminon, för ingen och inget knackar på dörren och ska jag krocka med någon eller något, så behövs det annat än en skön fåtölj. Så jag tar fram gitarren och tar ut den där låten. Det var den andra låt jag lärde mig efter en onämnbar punklåt och det är tre ackord, det är enkelt rent och klart. Ingen dist, inga konstiga ekon och skit. Som livet ska vara. Men bara om min älskade väntar. Visst. Men var fan väntar hen någonstans?


31 mars 2018

Uffes nya och samtal i köket

Det är påskafton även här i lägenheten på fjärde våningen i den gigantiska BRF Stenbocken . Om några timmar kommer min mellanson hit och vi ska gå och äta indiskt. Det är det enda påskfirande vi behöver. Jag dricker kallt kaffe och lyssnar på Ulf Lundells nya. Den är ganska bra, men jag undrar hur någon som mest sitter i sitt hus där i den natursköna miljön längst i öster i vårt landskap kan förklara så mycket om allt i världen. Själv är jag rejält trött på alla självsäkra människor som vet så väl hur allt ligger till och hur en ska leva sitt liv. Jag är glad att jag får tillfälle att då och då omdefiniera mitt liv, det gör mig ödmjukare än annars. Jag kunde ha fastnat i barnvänlighet, parmiddagsliv och samtal vid grillen om hur bättre allt var förr. Tanken ger mig rysningar. Hon som känner mig mer än alla andra satt i mitt kök igår och vi drack rökigt te och utbytte ord i akt och mening att hitta rätt i våra nya roller. Separationen gör oss gott. Vi blir bättre människor av den, slipper dö i fyrkantighet, öppnar dörrarna för nya människor och nya världar. Det fanns en tid då jag trodde mig vara en feministisk ikon, så perfekt och fullbordad. Men feminism är ingen ideologi, det är en praktik som du varje dag måste göra. Och jag är mer fångad i strukturen än jag trodde bara för ett år sedan, närmast dömd att upprepa samma misstag om jag inte är vaksam. Det är handling som räknas, handling bort från unkna roller.
Människor som Gud skickat i min väg under de sista åren har utmanat mig och tvingar mig att se mig i spegeln och se både ärr och medaljer. Jag är glad för det. Det ska nog bli bra med allt. Ögonen är öppna. Uffe sjunger och kompar sig på gitarren. I längden blir det tradigt. Jag byter till något piggare och gladare.

30 mars 2018

Därför springer jag och därför ska en säga som det är

En solstråle tittar in genom fönstret när jag just vaknar och när jag reser mig upp och kollar ut genom fönstret, så märker jag hur vintern kröker rygg och liksom ber om ursäkt för att den har dröjt sig kvar så länge i våra sinnen och som snö på marken. Nu drar den sig undan bit för bit och med den försvinner alla argument mot att springa en mil eller så. Jag äter frukost, klär mig och ger mig iväg ut.
Mobilen ligger i fickan, men jag kör inte runkeeper, jag springer unplugged och låter ljuden från trafik och människors fotsteg ackompanjera mig genom Pildammsparken, längs Köpenhamnsvägen och ner till Ribban och vidare och hemåt. Jag tänker så bra när jag springer, vissa tankar bär skammens rodnad och ska förbli inne i huvudet, men annat kan jag lätt redovisa. Springer inte för att bli yngre, utan för att bli äldre och må bra i det. Jag vill aldrig stagnera, aldrig bli försoffad, aldrig offra hälsan för bekvämlighet. Om jag kan hålla min kropp hel, så hjälper det även själen, för det är kommunicerande kärl. Snyggare kropp är en bonus. Men allt jag tänker på min tur bär inte självrättfärdighetens blekta gloria, utan jag går verkligen igenom allt. Själen är inne på service under löprundan. Tänker på jobbet, hur det sliter och på hur ledningen envisas med att vi ska hålla skenet uppe och inte sätta ord på hur personalbrist och alltför stora grupper påverkar och riskerar att släcka lågan som finns hos oss, viljan att se varje barn och ge den det den behöver. Nu får ju inte chefen sätta munkavle på någon  och jag tror att öppenhet alltid och överallt är bra. Det är när vi sätter ord på vara tankar och känslor som snöbollar kan börja rulla och förändringar bli möjliga, det gäller både hos mig själv och i världen. Förskolan blir bättre om föräldrar och beslutsfattare får veta vad som saknas och jag blir bättre av att våga sätta ord på det jag är och gör.

26 mars 2018

Nederland

Vi bor på ett hotell på en byggarbetsplats, men det de bygger är spårvägar och cykelvägar, bilarna föses åt sidan, bort till periferin. Hela centrum är bilfritt. Idiotin att färdas en och en i en plåtlåda som släpper ut skit och att upplåta halva stan åt det blir uppenbar för allt fler. Jag vet att många försatt sig i den situationen att de känner sig beroende av bil, men det går att planera om, vi kan hjälpas åt. Jag vet att många känner sig oerhört fria i sina bilar, men om den friheten skadar, dödar och tränger ut andra, så är den värdelös. För buller och utsläpp dödar. Inse det.
Vi är i Nederländerna, det regnar och inne på hotellet luktar det parfym och utanför luktar det koskit. Andra länder, andra dofter.
Nederländerna har en plats i mitt hjärta, hit gick familjens första bilsemester när jag var liten, vi stannade till i en liten by och köpte holländska träskor och min mamma kunde lite Nederlands och min pappa blev svartsjuk, det var visst något med nån kille som hon känt i sin ungdom. Och Madurodam, ministaden och piren i Scheveningen. Här var också första stopp på min första tågluffning, det brukade vara det, på den tiden satt vi och sov hela natten och gick av lite groggy och beblandade oss med folk. Det luktade rocktobak och prostituerade satt i fönstren och vi drack Heineken och såg tiggare för första gången. Sen var det en busstur hit med min dotter när hon var tolv, jag var nästan pank, men vi sov på bussen och campade och regnet föll och hon skrev dagbok som Anne Frank och vi åt pommes som vi doppade i majonnäs.
Jag kommer hit ibland till landet av cannabis, genever och tulpanlökar och det är cyklar och vatten överallt. Och vi ser smarta trafiklösningar och det är regn, men jag märker det inte.

21 mars 2018

Mycket glass ska det bli

Så landade Naaja på jorden, precis så ljuvlig som vi visste att hon skulle bli. På bilden på instagram ligger hon mot sin mammas bröst, så som hennes mamma låg mot sin mammas för länge sen, i en tid som var mintgrön och för min del några äktenskap och äktenskapsliknande förhållanden sedan.
Hon är mitt barnbarn, Naaja, och jag hennes morfar och på kvällspromenaden tar jag en selfie för att se om jag ser ut som en morfar. Skinnjacka och under den en GAIS-Hood. Basker på skallen. Mitt middagssällskap från igår säger att jag är omogen, när vi sitter med dim sum intill talibanskäggade hipsters som ett antal år yngre pratar om ointressant ytligt skit. Jag frågar igen och hon bekräftar det på nytt. ”Du är inte som andra 54-åringar”, säger hon och jag är väl inte det, har aldrig varit i fas med min ålder. Jag är en sån morfar som kommer att sätta Naaja i en barnstol på min cykel och cykla henne till Möllan. Jag förstår att det är omoget och att jag hellre borde sätta henne i en krocksäker bil och köra till någon barnvänlig plats. Jag borde tjäna mer och ha vuxnare åsikter om hårdare tag och stängda gränser och spela golf istället för innebandy med trasiga klubbor på en förskolegård.
Men det är inte den sortens morfar jag är. Och den ungen ska ändå bli Malmös bortskämdaste barn, bortskämd med pussar och glass och annat sånt viktigt i livet.
En av hennes morbröder fyller 20 och har just fått lägenhetskontrakt. Vuxenlivet kan börja, för det börjar när du har en dörr att låsa och du väljer ditt sällskap och betalar med egna pengar.  Självständighet är nyckeln till allt.
Och jag minns hur jag och Naajas mormor låg i en säng i vad som var hennes flickrum och hon spelade en låt som lovprisade det enkla och vanliga, en låt som hon fått med sig från sin au par-tid i USA och gudarna ska veta att jag försökte och försökte passa in, men det gick inte och jag ville inte, kunde inte och till sist gav jag upp. Jag var inte som andra 22-åringar heller.
Nu har jag ett barnbarn och hon har mitt hjärta i sin lilla hand och hon hon får stå ut med sin omogne morfar ett tag. Mycket glass ska det bli.