29 november 2005

Mörkret är ett helvete.

När jag kliver av tåget från Ystad och vännen är det svart och kallt. Förstår så väl varför helvetet ibland beskrivs som det eviga mörkret. Mörkret är ett helvete också för mig.
Hemma i lägenheten stod TV:n på och det var tänt både här och där. Då vet jag att herr 14 varit här efter skolan och hämtat sina grejor. Särskilt som det är femman som är på. Jag tittar bara på femman när det är fotboll, men sonen följer alla mjliga serier. I småungarnas rum lyser julstjärnan med sitt orangea sken. Jag har precis städat i herr 14:s garderob fast han borde göra det själv. Curling, kanske, men jag saäger som Lars H Gustafsson: bättre med lite curling än med föräldrar som inte bryr sig. I morgon hade jag tänkt att softa först och springa sen, men istället kommer en astmatisk sjuåring hit.
Måtte han bli frisk till helgen och cupen.
Det skulle krossa hans hjärta att inte kunnna vara med.

27 november 2005

Satt på McD med ungarna och gruvade mig för att jag skulle lämna dom två timmar senare. Så dumt att inte passa på att vara med dom istället. Det känns som typiskt mig. Min vän sa att jag ändå är ganska bra på att inte ta ut olyckor i förskott. Och nu då, när mamman hämtat. Jo, nu ska jag sätta på bra musik, tända ljus, lägga mig i badet och läsa. Göra sånt man inte kan göra annars. Disken kan vänta. Äldstesonen säger att han kommer ikväll, men vi får väl se då.
Ikväll kommer "About a boy".
Det är en bra film.

Jul som i sångerna.

Jag tror att man som separerad förälder skall bygga upp sina trafitioner och riter med ungarna, utan att snegla mot Fanny och Alexander eller mamma och pappa eller så. Läste om en familj som alltid gick på McD på julafton. I sak förfärligt, men nånting eget som man stod för.. Gör man det (bygger upp nåt eget) så kan man inte få samma ångest. Och vi som är sep med barn firar ofrånkomligen minst varannan jul utan dem. De jularna får vi göra nåt vuxet.
Eller så få man komma hit.
Till mig och morsan, ungarna och min vän.
Skall vi säga klockan 3?

26 november 2005

Julstjärna

Köpte en julstjärna, kom ihåg glödlmpa också och satte igång och monterade ihop min lilla stjärna (som inte var gyllene, utan kopparfärgad). Allt för ungarnas skull. Lite normalt vill man ju ändå att dom ska haSjälv avskyr jag att julpynta. Jag tror inte på gud och inte på julen heller, förutom julmaten som jag bara älskar. Däremot tror jag på att vara tillsammans med människor jag gillar och även att ge nån liten present. Sen kan man kalla det jul eller vad man vill.
Pepparkakor tror jag också på (frukost i morgon, kanske?) och julmust, som är den godaste läsken av alla.

Småungarna fick en ficklampa var; det är något av en barnslig rättighet att ha ficklampa. helst under täcket efter läggdags eller i en koja som man bygger mitt i vardagsrummet.

Minstesonen fick bestämma mat idag och då blev det chili com carne med potatis. Han förklarade ingående hur han skulle peta in salt i potatisarna. Inte för att jag förstod, men ändå.

Orkar mer idag, är utsövd.
Jag minns hur jag drog barnvagnen genom snö, slask och grus.
Ibland trängde kylan in så att ben och märg nästan stelnade till is.
Men mest var det trevligt. Vi köpte bröd, honung och blöjor.
Vi softade, som man skulle säga med dagens språkbruk. 24 år, föräldraledig med en liten dotter, när alla gamla kompisar fortfarande satt på krogen eller reste jorden runt.

Jag undrar om jag någonsin haft en så lycklig tid som då.

Jo, det skulle väl vara slutet på gymnasietiden och sommaren 1994, då.

Det jag alltid minns är leendet som charmade alla som såg henne.
Det känns så jävla längesen, för det är längesen.
Min farsa levde fortfarande och Ted Gärdestad och Jakob Dahlin.

När lillebror föddes var den tiden förbi, men han var lika älskad och välkommen, jättebabyn som vägde 5,5 kilo.

Att det skulle bli så jävla svårt att vara förälder, man, människa, pedagog och upprätthålla värdighet och självrespekt kunde jag inte ana då.

Två gånger har jag fått berätta för gråtande barn att mamma och pappa inte längre skall leva ihop.

Men allt det där var utanför min sinnevärld och mitt tänkande när jag gick in på ICA och använde vagnens underrede som kundkorg fast det var förbjudet. Jag blir aldrig mer 24 och dottern är redan vuxen.

Men en dag skall vi le igen.

25 november 2005

Usch, det enda jag vill är att någon kommer och säger att allt skall bli bra igen. Men hur och när, fan, blir det bra igen.
Min nedstämdhet i kombination med exets press och äldstesonens koncentrationsstörningar blir bara för mycket.
Kanske är det inte så farligt.
Kanske är jag bara alltför trött.

Jo, man skall softa, det ska man

När man inte alltid har barnen hos sig, så får man för sig att det måste hittas på så roliga saker hela tiden.
Men så är det ju inte, det måste jag fatta.
Gör några pannkakor och låt ungarna drick läsk, så är det fest.
Om inte exet ringer mitt i och insisterar på att få prata med barnen
("nej vi sitter och äter nu, kan du ringa senare?
"Nej jag vill prata med honom nu!"), fast det är mitt i pannkakspartyt, för då blir det aningen kaotiskt.
Kaotiskt är vad det är i lägenheten här och nu. Fyraåringens penslar, färger, vatten och färdiga konstverk ligger mitt på golvet i vardagsrummet. Stora sonens sladdar, kontroller och PS2-spel ligger lite här och där. men tvätten har jag minsan sorterat och lagt in.
Utom vissa stumpor som jag inte lyckats para ihop.
Vår ordförande (som tagit över mina träningar) ringer och säger att sjuåringen är en riktig Håkan Mild, fast bra i mål också.

Nu måste jag koka lite kaffe, annars somnar jag över tangentbordet.
Lite vin vore gott.

Och senare ikväll, FCZ!

Man ska softa, det ska man
På fyraåringens dagis har man hittat resistenta staffylokocker, så smittskydd säger att vi skall ha ungarna hemma tills vi vet att de är friska och det har vi. Exet erbjöd sig generöst att hämta sjuåringen och lämna av honom i skolan en knapp km bort. jag borde fattat att det fanns ett aber. Tio minuter innan min klocka skulle väcka mig ringer telefonen. "Va, är ni inte uppe än, ja, då förstår jag att ni brukar komma försent!" - hörs det i andra änden av linjen. Klockan tio i sju och sonen börjar alltså 8.20 och skall bli ditskjutsad per cykel. "Jag kommer tjugo i åtta, då kan du skicka ner honom!". Exet vill alltså låta påskina att hon dels behöver 4o minuter för att skjutsa ungen en kilometer per cykel och att jag inte kan se till att han klär sig, äter frukost och borstar på samma tid. Dear me, så grälsjuk man kan vara. Trams.
Nästa gång tackar jag nej till hennes hjälp.

Men frukost ensam med sjuåringen, så underbart.
Han kan minst fem av elitserielagen och tillsammans kom vi på alla utom Luleå, som vi fick kolla upp i tidningen.
Han är den allvarligaste av dem, men samtidigt den ende av dem som verkligen idrottar.

24 november 2005

Jobbtest

Gjorde ett jobbtest på nätet.

Reseledare!

Min framtid skall alltså bestå av välkomstdrinkar och transfers och jag skall bo i ett kyffe på baksidan av ett hotell intill en bullrig restaurnag på mallis och tjäna typ 25 kronor i veckan.

Jag kanske borde skrivit dit min ålder också. Undrar vad resultatet då hade blivit. Bingovärdinna, kanske?

Farsan är död.

Jag tog den sista bilden på honom.
Han står längst ut på piren i Funchal, Madeira och vinden rör om i det tunna håret. Några få veckor senare var han död. Hans död var lika dramatisk som hans liv var odramatiskt; med ett brak föll han ner på golvet i köket efter joggingturen.
Syrran satt inne i vardagsrummet och väntade på att få höra honom svära ve och förbannelse, men det kom inte något mer ord.
Aldrig mer.
Å, det är så mycket jag hade velat snacka med honom om. Kommunismens sammanbrott, Bruce Springsteen, livsval.
Hans minnen från hela världen, när han på femtiotalet som tonåring gick på sjön och såg kolonialism, apartheid, men också musiken i New Orleans och i San Francisco.
Kanske hade han kunnat lära herr fjorton att segla, kanske hade han och sjuåringen kickat boll och tränat dribblingar.
Han hade säkert satt min minste på axlarna och promenerat ut i parken.

Mina ståndpunkter och val fattade han inte alltid.
Han tyckte att min generation var lyxlirare på många sätt och vis.
Vi hade det svårt med varandra under några år, det skall inte ljugas bort, men såsmåningom kom vi varandra nära igen.
Jag förändrades, men det gjorde han med.
När han i mitten av åttiotalet åter reste till sitt kära USA, som kom han tillbaka utan illusioner.
"Det fanns soppköer också", var hans kommentar.

Han var inte den sortens 40-talist.

Han stod till höger om mitten politiskt och under en tid identifierade han sig som moderat, men jag skulle nog snarast kalla honom socialliberal. Han gillade dagis och bejakade starkt mitt yrkesval - det hade man kanske inte trott.


Om jag skall överleva honom, så får jag försöka sköta mig i sex år till.

23 november 2005

Virus i systemet

Just det.
Det är nåt slags virus som kör runt i mitt system när jag skall skriva blogg, vilket gör att jag hamnar här eller där eller på någon helt annan plats än dit jag tänkt att resa med orden.

Nu kom jag av mig helt,dessutom, eftersom mitt ex ringde för att ännu en gång berätta vilken dålig människa jag är.

Ja, jag är en dålig människa. Jag är sjuk, orkar inte ett skit och har pissdåligt samvete över både det ena och andra i livet, som jag skrivit om förr på bloggen.

Men mitt ex hade tyckt det även om min självbild hade varit bilden av moder Teresa eller Jesus själv, eller så.

På något sätt måste separationen legitimeras och det är lättare att säga att den andre är så dålig, än att medge att det fanns kärlek, men den tog slut. Det kom inget virus i kärlekssystemet, det var mer batterierna som slutade funka. Och så kan det gå, det är inte hela världen. Det är ingens fel, man kan spekulera i frågan om det hade kunnat göras annorlunda, men det som var, är inte.

Däremot har jag tänkt att bli frisk igen.

Om någon nominerar mig till någon lista inför valet lovar jag att tänka på saken. Annars får jag utgå från att min tid i politiken har varit.

22 november 2005

Idag

Sonen, herr 14, sitter och spelar ett bilspel på sin playstation.
Snart skall vi äta frukost och sen skall jag gå och träna och han måste gå till skolan och hämta böcker, för han ligger efter med alllt möjligt. Efter vadå, kan man fråga, men det gör jag inte just idag.
Fick föräldraföreningens protokoll.
Det är så mycket jag inte gillar på den skolan.
Man samarbetar med svenska kyrkan som om man vore en religiös friskola, man ordnar baler som befäster gamla könsroller - eller rättare sagt skapar nya - amerikanska.
Man nivågrupperar, så att de barn som lyckas i skolan bara träffar andra lyckade barn och föser in bokstavsbarn, dyslektikter och analfabeter i ett rum för sig (hårddraget).
Antingen får jag engagera mig hårdare, eller så får jag lägga av helt.

Måste också befria mig från mitt ex. Hennes totala dominans över mig var en stark anledning till vår separation. Vad jag gjorde och inte gjorde hade mer att göra med vad hon skulle tycka än vad som faktiskt är rätt. Och när jag så flyttat hit trodde jag att den tiden var över, eftersom jag faktiskt gick med på att tog tog mer tid med ungarna och barnbidrag och ansvar.
Men det var inte nog.
Varje gång småungarna varit här, så kommer det pikar och kritik om stort och smått.
Och jag anpassar mig.
Nu får det vara slut med det.
Från och med idag bestämmer jag själv.

21 november 2005

Möte i Höör

I en test blev jag japansk mat, i en annan blev jag Lena Ph. Man hittar då både det ena och andra på nätet.
Det börjar bli kväll nu, men för åtta timmar sedan var det fortfarande morgon. Då vaknade jag själv i lägenheten och gick upp, fast försent och skyndade mig till tåget. Trött som bara den. Tåget till Höör och möte hela dagen. Möte med Skånetrafikens styrelse, som alltid kombinerat med en tilllfällig praoplats i arvodes- och privilegievärlden. Missförstå inte. Det flesta förtroendevalda är trevliga, empatiska och snälla, men man blir lite vad man äter. Är man van vid att arvoderas och att åka förstaklass, så är man. Och man vänjer sig fort. Det är lite därför jag tycker att de grönas regel om att man bara skall få sitta en begränsad period är bra.

För livet där uppe bland de politiska molnen är liksom - vad ska jag säga - en annan värld. Man fattar liksom inte att rätt många har ganska trista liv och kasst med pengar och fula billliga kläder. Man menar inte illa, man tänker bara inte på det.

Idag var jag som sagt trött som tomten på annandag jul, det blir så när man inte sover ordentligt. Ändå deltog jag med liv och lust i diskussioner och samtal om reklamen på bussarna och inköp av nya tåg.
Jag påverkar, jag blir lyssnad på.

Bra va?

Nu har sonen hyrt hitch...eller mitch eller vad den heter och jag har hyrt Gegen die Wand. Kvällen är räddad.

Gråt inga tårar

Å, dom gör reklam för Green Day i TV. Så härlig musik. Så mycket denna sommaren, den som nu försvunnit i frost och rödnypna kinder. Till min syster gjorde jag en skiva som gåbortpresent, när jag våldgästade henne i torsdags. Inte Green Day, men däremot "Gråt inga tårar" med Thorleifs och Michael Jacksons allra första singel och andra minnen och några låtar som faktiskt är bra på riktigt. "Browneyed girl" med Van Morrison, med fördjupar jag mig i det ämnet igen, så är det jag som gråter tårar. och menar något med det. Ändå.

Min syster säger att man inte skall försöka få en diagnos med mindre än att man vet vad man vill med det. Vad jag vill, tja, jag vill veta det jag kan veta om mig själv. Maximal självkännedom. Eller?

Satt en stor del av dagen på möte i Höör. Återkommer till det senare ikväll.

20 november 2005

Hemma igen

I Göteborg var det kallt, men härligt. Det blev ishockey, men inget konstmuséum, kramar och varma tröjor och ljust öl, mörkt öl och kärlek på alla sätt och vis.

Nu, här hemma är allt som vanligt, på gott och ont. På datorbordet ser jag ringar efter kaffemuggar och det har kommit räkningar och snigelspam i brevlådan. Några mail och snälla kommentarer på bloggen.

Varför räcker inte det jag har?

17 november 2005

Det är Anna Wahlgrens artikel i aftonbladet som är barnmisshandel.
Hur länge ska den kvinnan få härja oemotsagd?

Syrran

Syrran messar att jag ska ta på mig en varn tröja, för i Göteborg är det kallt. Det säger lite om min kära syster. Alltid vill hon ta hand om oss se till att vi har det bra. Storasyster ut i fingerspetsarna. Trots att jag har fyra ungar och bott hemifrån sen jag var 17 år, så är det så. Min syster är en person att se på när jag vill ha perspektiv. Hon har mist ett barn, det enda hon fick och har flyttat runt, prövat olika yrken, bostadsorter och relationer och så där. Det känns som hon står relativt stadigt nu, men det trodde hon nog om mig också, efter sommarens varma singel-eufori, så man vet ju inte.

La familia, ja, herregud, den är grunden och ursprunget, men ibland sitter den som en betongklump om fötterna som vill dra ner en i djupet.

Mitt i natten.

Istället för att sova, sitter jag här med ögonen nästa ända inne i skärmen. Jo, jag vet att jag skrev att jag var så trött och det var jag, men nu är jag pigg som en pelikan.
Får väl sova på bussen i morgon.
Bussbiljetten kostade - hör och häpna - 99 kronor. Normalpriset är 245, ibland kostar det 188,men, dear me, 99 kronor.
Och ingen platsbokning.
Nu säger väl nån att jag borde åkt med SJ i alla fall, därför att tåg är bättre för miljön och swebus är utlandsägt och SJ statligt.
Ja, jag hade hellre åkt tåg.
Men jag är sjukskriven och snart pank och kan tyvärr inte vara den där tjusiga krav-korrekta personen jag vill vara just nu.
Och vad SJ anbelangar, så kan dom stänga sin butik.
Maken till höga priser och kass service får man leta efter.
Låt länstrafikbolagen ta över trafiken på västkustbanan, eller släpp in kommersiella aktörer på spåren.
Det skulle inte störa mig det minsta.

I Göteborg skall jag strosa runt och kanske gå på konstmuséet.
Liseberg har julöppet och kanske är det ishockey nån av dagarna.

Blogga lär jag inte hinna.

16 november 2005

Skriver lite koko idag.

Resonemanget om privat/personligt/offentligt nedan blev dessvärre ofrivilligt komiskt. Det jag menar är att det är mycket litet i mitt liv som behöver hemlighållas och att jag försöker vara densamme vart jag går. Proffsigheten på arbetet sitter inte i någon mask, utan i arbetsuppgifterna jag utför (när jag är frisk och kan utföra dem, vill säga). Annars tycker pedagogen, fackombudet, politikern, tränaren, pappan och mannen ungefär likadant om saker och ting och ser ungefär likadana ut.
Promenerade hela vägen härifrån och till jobbet.
Jag ville hämta mina springskor, mina snygga och sköna asics.
Det tog sin lilla tid och det var inte utan att jag kände ett kors skava mot axeln. Man vadar genom hav av löv, det känns som om man gick i cornflakes och mjölk och det luktar förruttnelse, nedbrytning.
Väl framme på jobbet, fick jag en stor kram av nya Maria, så typiskt att det just var hon.
Så rak och tydlig.
Andra satt generade och visste inte vad de skulle säga, eller så var dom inte intresserade.
Det kan vara hur det vill.

Hämtade småkillarna och vi gick till biblioteket, fikade, lånade böcker. Biblioteket är varmt, ljust och underbart.
Bibliotek är höjden av kultur och välfärd och jag bara älskar det.

Jag är trött, så trött och ni mina läsare är trötta på att höra mig klaga, men i morgon åker jag till Göteborg, jo, det blev så.

Funderade lite på privat och personligt. Ali Esbati skriver i sin tråkiga (ska jag säga) blogg att han aldrig är privat, men däremot personlig. Skulle det privata vara hemligt eller farligt?
Kan man överhuvudtaget stryka ut det privata ur sitt offentliga ?

Nej, jag är den jag är vart jag än går och vad jag än gör.
Kanske är det fel.
Jag vet att jag hoppar i galen tunna (heter det så) när jag nästan spyr på alla duktiga barn till lyckade föräldrar som gör allting rätt och alltid lyckas med allt (som det verkar för mig).

Jag har egentligen ingen anledning att vara avundsjuk, jag vill ju hur som helst inte ha några andra ungar än dom jag har.

Det är bara så trist att ha en unge som mår skit och aldrig blir bra, en unge som snurrar till det för sig och dessutom, ja dessutom tror jag att det är mina kassa gener som orsakar det.

Val i Danmark

Sitter och kollar på den danska valvakan (kommunalval). Sossarna vinner i Köpenhamn och Århus, medan Venstre vinner på landsbygden. Det verkar som om Danmark i politisk mening består av Göteborg, Malmö och hundra nyanser av Sjöbo. Är det landet verkligen bara en halvtimme bort?

Tore har Aspergers syndrom

Jag visste att det var något.
Det enda jag har haft lite svårt för i min nya favvo-serie FCZ, är att man i någon mån har drivit med Tore. Nu går han ut i expressen och säger att han har Aspergers syndrom. Strongt av honom att fixa att vara med i den serien med dom förutsättningarna, men märkligt att Hysén och kamraterna inte fattar att det inte är nåt att göra sig rolig över.
För dom som inte vet vad aspergers är, kan jag berätta att det är en lättare syndrom inom autism-spektrat.

15 november 2005

Vinden slet i håret

Javisst, det blev en promenad längs havet, vindet slet i håret och piskade ansiktet. Sen tog hon mig til sin favoritplats på jorden vid Ravlunda skjutfält strax norr om Haväng. Aaaa, det är terapi för en själ på knä, stora kullar och fält och sanddyner och vind.

Fotbollsgalan var tråkig utan divorna, men jag håller på Malin Moström, det gör jag alltid.

Tror inte ett dugg på att kravallerna från Frankrike kommer att sprida sig hit, det är bara retorik. Sverige kan bättre än Frankrike.

Ångest verkar vara min arvedel med.

14 november 2005

Skiter i det!

Jag skiter i att träna idag. Softar här hemma under förmiddagen och tar tåget till Ystad klockan 12.15. Tar med en termos kaffe och går en sväng längs havet, tills min vän har tid med mig. Njuter så länge det går (det ska ju bli storm).

13 november 2005

Kaffe och choklad

Jag ska tappa upp ett bad.
Jag ska brygga kaffe och äta choklad.
Jag ska lägga mig i sonens säng och läsa nån enkel bok.
Jag ska göra det däe som jag inte kan göra när ungarna är här. Eventuellt ska jag stänga telefonen så att exet inte kan ringa och klaga (hon hittar allltid nåt att klaga på).
I morgon ska jag åka till Ystad och låta vinden piska mig i ansiktet ute vis Sandskogen.
Det ska jag göra.
En ny vecka har börjat.

13 november

Idag är det 11 år sedan Sverige röstade ja...nej, höll jag på att skriva...till EU. Jag röstade naturligtvis nej. För mig var det självklart att rösta så.
I den miljö jag befann mig gjorde alla likadant. Det tog flera år innan jag fattade att jag det var ett ställningstagande jag gjort av ren slentrian.
Det var först i samband med kampanjen inför EMU-omröstningen som jag fattade att mina värderingar faktiskt med nödvändighet ledde fram till ett ja. Jag minns det så väl. Jag hade varit på fotboll på stadion och när jag skulle ta min cykel hade någon kilat fast ett flygblad om nej till EMU på pakethållaren. Jag läste det och såg orimligheterna, hur det helt enkelt inte hängde ihop. För mig, alltså, andra ser det förstås annorlunda.
Först då började jag läsa på de olika sidornas syn på saken och tog ställning.

Fy, det är skitjobbigt att tänka själv hela tiden och fråga sig vad man egentligen tycker och vill i livet.
Det märker jag nu när så mycket har fallit.
Vad vill jag, vart ska jag ta vägen?

Men nu får det vara slut med slentrian och falska självbilder.

12 november 2005

Jobb!

Mitt parti säger att synen på arbete skall ändras, att man inte är det man jobbar med. Det stämmer bara delvis, tycker jag. För mig har arbetet med att bygga upp och utveckla uteförskolan varit en stor del av min identitet. Parkens ljus, ni vet. Nu när jag för ögonblicket inte kan jobba alls och definitivt behöver ta steget därifrån, så är det en oerhörd förändring. Det är förstås spännande att se vad vad jag bestämmer mig för, men stort är det och viktigt.
Nästan i höjd med separationerna, faktiskt.
Och lika, nej inte tomt, utan snurrigt.

11 november 2005

FCZ

Så helt obetalbart. Men när FCZ skulle få lära sig sambafotboll och man fick se exempel på dribblingar, så reste sig både fyraåringen och sjuåringen upp och började dribbla istället.
Visst är det rätt?
I själva serien är död dött lopp mellan lyteskomik och seriös fotbollsträning. Hysén är sådär som han alltid är, tuff, men med ett gott hjärta. Han lär vara GAIS dyraste värvning nånsin och då var det ändå mot slutet av karriären.
När småpojkarna spelar fotboll i lägenheten slutar det alltid med att någon gråter. Om äldstebror är med så går det ännu fortare, eftersom han ibland glömmer åldersskillnaden.

Fredag kväll.

Nu är alla tre pojkarna i köket för att göra fruktsallad och servera detta med glass och chokladsås. Jag lovar dyrt och heligt att INTE ha några synpunkter på hur köket ser ut efteråt. Sen skall vi se FCZ.
Jag har serverat mig ett glas vin.

Fyraåringen hemma.

Att ha fyraåringen hemma en dag är lite av att tacka ja till en inbjudan till en annan värld. Olof Palmes röst hörs i radion. Då säger fyraåringen: "Du, det är nog vår farfar, jag tyckte att han sa vårt efternamn". Till saken hör att farfar är död sedan länge, men det är ju för all del Palme också.

Jag tillhör inte dem som tycker att barnen skall vara hemma så mycket det går. Dagis är bra och viktigt och tillför liksom grundskolan saker som sonen inte får i hemmet. Sonen och jag förde ett resonemang om vad han skulle missa i förskolan, om han inte gick dit och hade han velat gå hade han fått. Däremot får han förstås inte vara hemma bara för att han vill det nån morgon, sån är inte världen och det är tyvärr lika bra att lära sig det tidigt.

Det gör fortfarande ont i bröstet, men jag lever.

Nu frågar fyraåringen om jag inte "har bytt stil".
Jag undrar vad han menar med det.

10 november 2005

Brown eyed girl

En ung Van the man sjunger och jag tänker mig bort och minns en liten brunögd flicka som springer i gröngräset med ett leende på läpparna. Eller så sitter hon för första gången i en gunga i stadsparken i Örebro och skrattar med hela ansiktet. Nä, jag vet att hon inte kan vara liten alltid och jag gillar att hon är vuxen och att jag kan sitta och diskutera musik, litteratur och politik med henne emellanåt.

Men varför i helvete blir hon inte bra och varför kan jag inte blåsa bort hennes onda?

På väg till doktorn.

Jag är så nervös så jag tror jag skall spy. Det känns som liv och död.

09 november 2005

Bio!

Vi skulle se på film, så jag hade skaffat hem "Coach Carter", som väl handlar om en baskettränare (tror det i alla fall).
Men, vafan, tänkte jag och sa till herr fjorton att gå in på datorn och boka plats på nån biofilm istället.
Bio, lite vardagsfest, sådär.
Ångesten hamrade i bröstet, men vi gick dit ändå.
Det är så lätt.
Bara Kungsgatan ner i drivorna av löv och in i Filmstaden.
Det står en stank av popkorn, men vi har alltid godis med oss.
Filmen var en långsökt historia om ett försvunnet barn på ett flygplan och intriger och komplotter, men det gjorde inget.
Det är att vi går dit som är viktigt. Att vi gör saker tillsammans.
En gång var herr fjorton själv ett försvunnet barn på en flygplats. det var på Kastrup och han (då, fyra!) och jag och dottern skulle till Tunisien.
Borta var han och samtidigt annonserades sista utrop mot Tokyo och jag tänkte att, fan, min unge är med på det planet.
Men, nej det var han inte.
Han kom gråtande i famnen på en SAS-kapten, tillbaka till mig den gången också.

I morgon skall jag till doktorn och sen hämta småkillarna.

Dottern har sagt att hon skall komma, men vi får väl se hur det blir med det.

Det finns en sång

Det finns en sång med ett sextiotalsband från Liverpool som har det fåniga namnet "Gerry and the Pacemakers", som kanske har popvärldens mest hoppfulla text. Så ocoolt och halvreligiöst, men när jag hör låten så känns det verkligen som om jag inte är så ensam som man ibland förleds att tro. Sången bär också minnen från den sommar då allting vändes upp och ner och in och ut och jag var euforisk och glad, innan novembers mörker drog ner mig i sin djuphavsgrav.

You´ll never walk alone.

Inte du heller, min vän, oavsertt vad som händer.

08 november 2005

Nästa vecka - om jag inte blir tvungen att gå tillbaka till arbetet - så skulle jag vilja resa nånstans. Helst till England eller Afrika eller så, men Göteborg hade räckt bra det också. Fast jag skall ju ha småkillarna här nästa onsdag, kom jag på, så det blir väl inget av med det. Och sen har jag ju inga pengar heller. Min vän får laga kreolsk gryta till mig i stället, så kan vi låtsas att vi är i Louisiana pre-Katrina.

Tryck över bröstet, precis som jag hade före separationen och som undersöktes noga på vårdcentralen, men som inte var nånting.

Jag kan laga varma äpplen med kanel och nötfyllning precis som Tina gjorde på TV.

Men först en barnhelg.
Han fixade så att den bärbara telefonen som jag köpte på Clas Ohlson äntligen funkar. Sen somnade jag framför TV:n när han skulle visa sin Chelsea-DVD, men han sa att det inte gjorde något.
Älskade unge!

Incomplete

Om han bara koncentrerar sig och kommer i tid med böcker, pennor och allt annat med sig så ska det gå vägen.
Om han gör lite mer på lektionerna och fokuserar på sina uppgifter så blir det nog bra.
Han satt där, trött efter sin resa från England och jag undrar hur mycket han tog till sig. Han skrev snällt på åtgärdsprogram och vad det nu var, men det är tveksamt vilken effekt det har. Struktur, tydlighet och välvilja skall göra honom till en godkänd elev.
Men, motivationen då, vill man fråga.
Vad kan man åstadkomma, när man inte ser meningen med sakerna?

Egentligen är han ju tillräckligt smart, säger läraren välvilligt.

Så, vadå, då fixar det väl sig ändå nångång nånstans, tänker man lite rebelliskt.

Och ungen sitter där på Simpsons och tittar och radion spelar "Incomplete"

Jag

Den här bloggen skulle bli den coola singelfarsans tankar om livet och politiken, men vad blev det.
Ja, inte det i alla fall.
Idag skall jag träffa dottern klockan tio.
Herr fjorton kommer hit med sina nya Chelsea-prylar och sin glädje i eftermiddag och så skall vi gå på utvecklingssamtal (inte lika glatt, det).
I morgon skall jag tvätta och på torsdag skulle jag på ett möte, som jag med all sannolikhet skippar. Samma dag är det också dags för läkarbesök och för de små barnen att komma hit.
Och sen är det helg.

Jag vet att jag kan vara hemma med gott samvete, ändå känns det helt fel. Jag är skiträdd för att läkaren skall säga till mig att börja arbeta igen, för det orkar jag inte. Jag vet att det är mycket jag och självömkan nu.

07 november 2005

Den som står på sig får rätt.

Sjuåringen kom hit klockan åtta på morgonen. Dom hade studiedag och jag är ju ändå hemma. hans hosta ger inte med sig, så mor tyckte att vi skulle gå till vårdcentralen. Sagt och gjort, jag ringde för att få en tid. Det tar tid innan man kommer fram till vårdcentralens tidsbokning och när man väl gör det, så säger dom att sonen inte "tillhör" denna vårdcentral (som ligger 500 m bort) utan en annan nere vid Gustav Adolfs torg. "Bråka inte med mig, jag vet att vi har fritt vårdsökande" säger jag då och vips får jag en tid. Tur att jag vet det här om fritt vårdsökande, men vad händer med dem som inte vet eller inte talar svenska eller så?
Vet de styrande i region Skåne att personalen på vårdcentralen närmast blåljuger?

Samma sak händer i massa olika sammanhang. jag vet att jag kan få en remiss till utredning om eventuell bokstavdiagnos när jag skall till läkaren på torsdag, men tuff skit om jag inte visste det själv eller hade någon i min närhet som visste.

Samma sak märker jag när det handlat om ungarnas dagis eller skola, man måste veta och stå på sig. Man måste kunna myndigheternas eget språk och man kan inte räkna med att få rätt ens om man har rätt, utan kamp. Detta har antagligen dessutom blivit sju resor värre i och med valfrihetsrevolutionen, som den kallas och som ändå i grunden är nånting bra.
Och så finns det dom som säger att Sverige inte är ett klassamhälle.
Men det går ju att ändra på, eller hur?

06 november 2005

Blow it

Idrotten kan vara politisk på ett helt annat sätt än det jag skrev om i min blogg i torsdags kväll. I IFK Göteborg - den gamla sosseklubben - jobbar en moderat som heter Mats Persson som klubbdirektör. Det är typ samma sak som VD. Tydligen så håller denne man tillsammans med kassören Janne plånbok på med olika sorters trixande som går ut på att blåsa samhället på skattepengar. Alla anställda och spelare i IFK tiger som om dom vore delar av en maffiafamilj och inte medlemmar i den svenska idrottsrörelsen.
Det samhället som Janne P och moderat-Mats nu blåser på pengar är samma samhälle som år efter år öser in miljoner i IFK Göteborg på
olika sätt genom bidrag och förmåner.

Mitt tips till myndigheterna är attt införa regler som innebär att man i ett ryck kan dra in allt offentligt stöd till klubbar som smiter från skatten. Tro mig, dom skulle börja sköta sig asap.

Och till klubbarnas medlemmar som nu kliar sig i huvudet kan man väl lugnt säga: anställer ni moderater får ni räkna med att skattemoralen sjunker.
Jag tänker aldrig mer skälla på Liza Marklund, aldrig.

Läs det hon skriver idag i Expressen!

Min sjukdom är politisk, den med!

Så här är det. Jag har skithöga ideal om jämställdhet och om föräldraskap och arbetsmoral och jag vet inte allt. Men i vardagen är jag bara en förvirrad man som glömmer tider och platser och som helst vill sitta famför datorn eller läsa en bra bok.
Det går inte ihop och därför blir jag sjuk.

Kanske har jag nån neuropsykiatrisk diagnos också, men jag vet inte.
När det gäller dessa diagnoser så finns det ju folk med Eva Kärfve i spetsen (hon bor inte långt härifrån, förresten) som säger att ADHD och damp inte finns, utan är nått man drar till med i tider av nedskärningar för att biologisera och lägga över ansvaret på individen.
Jag vet verkligen inte vilket som är sant.

Varför är allting politik, Varför?

Vi hade hyrt film

Vi hade hyrt film som vi skule se, men istället satt vi och pratade hela kvällen. Man får passa på. Film kan vi se så mcket var och en för sig i våra respektive hem. Ljusen var tända och vi hade lagat god mat. Vi lyssnade på musik, vi gör alltid det. Jag hade gjort två skivor till henne som hon uppskattade. Jo, Blunt var med. Och Totta. Och Madonnas nya. Och Ebba Grön och mycket annat. Det var skitkallt, men vi gick ändå en promenad på lördag förmiddag. Fikade på Hartmans vid S:a Maria kyrka. Hon vet så mycket om livet, hon är så klok. Och jag är bara svag och sorglig, men hon gillar mig ändå.

03 november 2005

Idrott och politik.

Ledde mina pojkar 98 i ännu en träning. En pappa ställer upp som medledare, så som jag själv började en gång i tiden. Pappan pratar inte nån vidare bra svenska, men fotbollens språk är internationellt som kärlekens, och förresten har flera av "mina" killar samma modersmål som mannen.
Efter träningen hade vi ledarmöte.
Vi gick igenom olika frågor, kurser, turneringar, vårt första A-lag som börjar i div 7 i vår, men också vilka budskap vi sänder ut till spelare, föräldrar, motståndare och domare.
Det vi skall stå för är förvisso kamp, men också hög moral och ärlighet. Alla skall släppas in och ingen skall pekas ut i gruppen. Vi skall ha kul tillsammans och hjälpa varandra.

Att vara idrottsledare är verkligen en politisk handling. Några av mina tränarkollegor skulle fnysa om dom hörde det, men det är ändå så.

Magkänsla

Skrev en jättebra post om varför magkänslor inte är någon vidare bra grund för politiska ställningstaganden (apropå debatten om feminism och dagis i dn expressen och nu senast i radion), men den försvann tydligen i nåt kaos här på blogger.
Och nu gitter jag inte skriva om den. I lovelivet skall dock magkänslan vara allenarådande.
Det är regnigt här i Malmö idag och jag skall snart gå och träna.

02 november 2005

Debatt i spöregn

Skulle debattera våldet i skolan igår. Mitt eget fack, lärarförbundet, arrangerade debatten och jag var förstås inbjuden som representant för mitt parti. Det spöregnade ute och förutom jag var det två centerpartister, två folkpartister och en kille från v. S och m hade anmält att de skulle komma, men uteblev. Lärarförbundarna var kanske tio (det regnade, som sagt), så vi satte stolarna i en ring och snackade lite lösare istället. Lärarna har ofta en jävla arbetssituation. Omvärlden förväntar sig allt mer och man har infört ett betygssystem som innebär att alla skall ha minst det som på min tid kallades trea. Man verkar arbeta mer och mer målmedvetet mot mobbing, men ju mer man gör, desto mer ser man vad som behöver göras. Ju fler brott som anmäls, destå mer verkar det i allmänhetens ögon som om våldet i skolan ökar. Men ingen tycks egentligen veta vilket.

Lärarförbundet vill ha mer resurser till skolan så att man kan fortbilda sig bättre och ökad lärartäthet. Det är svårt att säga emot, men samtidigt får vi nog rikta resurser åt andra håll också och avlasta skolan från arbetsuppgifter som egentligen inte är deras. Bättre stöd till föräldrar som inte kan eller orkar, fler idrottshallar, fler fältisar och (tyvärr) fler poliser.

Och - förstås - se till att dagis finns för alla och håller hög kvalitet.
Huset måste ju byggas från början.

Fördelar med att gå hemma.

Jag har varit ledsen ända sen klockan tre, då jag gick hem från jobbet. Men, se på fan, nu börjar jag se fördelar med att få gå hemma (förutom det uppenbara i att få tillfälle att bli frisk).
Nummer ett är förstås mer tid med barnen.
Nummer två är att få sova längre på morgonen.
Nummer tre är att få lyssna på radion mer. Gärna P1, men också musik som t ex Madonnas nya eller James Blunt (ja, jag ääär en mes!).
Nummer fyra hade varit Sydsvenskan om jag inte glömt att betala prenumerationen, men tidningar finns ju på nätet.

Ja, det var väl det.

Att själv få välja när jag skall dricka kaffe och vad jag skall äta går väl också an.

Allt detta säger jag till mig själv, mest därför att jag har en sån oerhörd arbetsmoral och egentligen tycker att det är helt fel att leva på andra.

Nä, inget vidare.

Jag lyssnar på ABBA och mår skit. Idag tog jag min jacka, min tröja och åkte hem från jobbet i förtid. Och imorgon går jag inte ens dit. Nu är jag en av dom som belastar systemet, en av dom som ni får försörja.
Min ekonomi blir kass igen, men jag kommer att överleva.
Redan i nästa vecka skall jag träffa en läkare och det troliga är nog att jag får gå hemma en längre tid.

Min sjukdom?

Ja, vad vet jag, mer än att jag inte orkar .

Låt dom vara i fred.

Vem fan bryr sig om vem Persbrant skaffar barn med?

Låt dom vara ifred, deras liv verkar vara knepigt nog ändå!

Skall återkomma om mitt eget liv. DET är knepigt, det också.

01 november 2005

Det bara snurrar

Igår och idag har det bara snurrat runt. Skulle sätta mig ner och planera, men gick ut i barngruppen istället och överlät planeringstiden till min kollega. Jag som alltid sagt att jag kan hantera stress och att jag inte kommer at bli utbränd på jobbet. men det är så mycket som tar på mig. Bråk med exet, en unge som mår skit, en annan som inte pallar med skolan och tråkigt på jobbet. Jag har flera var och ett tungt vägande skäl att tycka synd om mig. Och så klantar jag till det. Blir av med nycklar, papper och glömmer tider och platser, fast jag skriver upp mer än nånsin. men det är inte synd om mig; jag har det bra. Jag är älskad och i någon mån aktad. Det måste vara november. Mörker och kallt regn.

Snygg dammsugare

Min nya dammsugare är snygg, men låter nåt helt förjävligt mycket.
Jag undrar också hur bra den suger, för det ligger kvar en hög med skit under den gröna byrån i hallen.
Eller så är det mina kassa gener som gör att jag inte lyckas få upp all skit från hallgolvet. Samma kassa gener som gör att jag förlägger nycklar och friskis & svettiskortet och så där. Det finns dom i min näehet som verkligen tycker att att jag borde utredas för detta. men de blir nog inte så. På något sätt måste man ju ändå ha respekt för sin personlighet, även om man naturligtvis vill träna bort vissa beteenden. Vad mer, jo, jag har blivit slightly dyslektisk på gamla dar. Bokstäver faller bort och interpuktionen är som hej kom och hjälp mig. Men det var ju inte svensklärare jag skulle bli, heller.

Nu sitter herr 14 på planet till England med mor och stepdad. Datorn brummar, men dammsugaren är avstängd. Den suger ju ändå inte upp all skit i hallen.