31 juli 2007

Snurrra min jord!

"Med dig försvinner humorn från Stock och sten", sa en förälder och det är inte det enda i den vägen jag hört. Mail, kramar och vackra ord väger upp att den behandling jag fått av ledningen kan få den härdade att gråta. Men shame on you som inte fattar vad rehab och kamratstöd är, utan uppmuntrar till angiveri och mobbing.
Du som slickar somligas röv och nyper andra i smyg och svamlar på fullständigt osammanhängande och ologiskt.
Din dag kommer.
Men jag tar en glass med ett par pigga och glada ögon på lilla glassfabriken istället för att klä mig i offerkofta.
Går hem och tänker att han dog när det var dags att dö, Ingmar.
Att han fick frid när han mötte Ingrid och att han gjorde ett mästerverk; det sjunde inseglet.
Möter ett fyllo i trappan och vet att det är blir aldrig jag, blev aldrig jag.
Sen sorterar jag tvätt och tar en macka.

No more tears (enough is enough)

Måtte onda andar hemsöka inkompetenta stackars parodier på ledare.
Surt säger räven måhända, men jag bestämmer själv när jag går och vart.
i morgon ska jag göra nytta på riktigt.
Mer info kommer.
Både om nytt och gammalt.

Forza Emmanuel!

Min ordförande i TN föreslår att Malmö inkorporerar grannkommunerna.
Det är ett bra förslag.
Det får vara slut på Vellinges, Staffanstorps och Lommas parasiterande på Malmö.
Låt lantisarna vara med och betala.
Bygg för vanligt folk och låt flyktingar bosätta sig även i fancy vita villasamhällen.
Morfiadakis har mitt fulla stöd.

Enb sorglig sak i sammanhanget är att flera som intervjuas i tidningen, vanliga människor, börjar prata om att sjukvården kanske blir sämre vid en kommunsammanslagning.
Sjukvården? Hallå? Har man rösträtt ska man fanimig veta vem som ansvarar för vad!

30 juli 2007

Nä.

Jag är inte där än, som man säger.

29 juli 2007

Pojken längst fram.

Fick en inspelning från en konsert för länge sen skickad rakt in i min dator.
Varken han eller jag dricker längre.
Vi ser sanningen och accepterar den.
Ska vi förändra, så gör vi det med öppna ögon och nyktert sinne.
En annan gång skålade vi på Restaurang åtta glas och jag var cool som fick vara vid hans sida. Men här stod jag längst fram och mina vinade ögon såg in i hans då och då.
Han sjöng om skilsmässor och om att vara fri i stan och jag kan rimligtvis inte ha begripit någonting.
Tre dagar tidigare hade jag mött henne, blond, blåögd och vanlig.
Och Lund är en jävla skitviktig stad där allting mäts i akademiska titlar och poäng.
Malmö är en kropp av kött och blod.
Och jag var pojken längst fram för så jävla länge sen nu.

28 juli 2007

Män kan inte våldtas.

Inte Tikkanens (kassa) bok, utan en diskussion som uppstått på ett forum jag ibland besöker. Men, jorå, dom kan våldtas och det behövs väl ett minimum av fantasi för att förstå hur det går till. Rent cyniskt skulle man kanske hoppas på att några fler män våldtogs och att förövarna (givetvis) gick fria, för då skulle det kanske börja hända något väsentligt i frågan.
Om man började diskutera om det verkligen är tillrådligt för en man att gå genom parken med bara ben och linne en ljummen julikväll, eller om det inte är att be om att få bli penetrerad med diverse föremål.
På samma sätt kunde vi kanske hoppas att fler unga killar skull svälta sig halvt till döds eller skära sina armar sönder och samman.
För när något drabbar män och killar blir det ett samhällsproblem.
Då gör man någonting åt saken.

Ja, jag ska.

Men det är sofiornas fel att jag ligger kvar med laptopen framför mig. Bloggsofian för att hon delar med sig av sin underbara musiksmak och Sofia k för att hon sjunger så jävla bra. Dan Andersson har lite skuld också. Och du Bloggsofia...krama du vet vem hårt från mig med. Det finns människor som man inte kan annat än att älska, hur snurriga och miffiga dom än är.
Nu. Lovar.

Astrid 100.

Och hennes sagor har varit med i ens liv så länge man kan minnas och hon var alltid gammal, på gränsen till döende. Har nästan aldrig hört ett nyanserat omdöme om hennes författarskap.
Hon var ett geni som skulle ha nobelpriset, hävdar en stor grupp, medan hon från visst vänsterhåll var allt för "borgeligt-individualistisk" och somliga till höger tyckte typ tvärtom.
Jag tycker att hon tog barnens parti, även om det är ett vanskligt sätt att uttrycka sig och det så mycket att jag kan glömma att hon starkt bidrog till att borgarna vann valet 1976.
Nobelpriset?
Tja, kunde Pinter och Martinson få det (och Churchill), så hade väl Astrid kunnat.
Eller inte.
Big deal.
Min favorit är och förblir Jonatan Lejonhjärta.
Såklart.
Storebrorsan alla ville ha, och, ja, jag var som Skorpan, liten och ämlig, men tuffare och tuffare efterhand.

rassarna får inte ihop det.

Jag har skrivit förr att rasister inte riktigt får ihop sina teorier och verkligheten, om man säger så. Idogt hävdar man att att det islamiseras och att det finns nån slags konspiration bestående av massmedia, samtliga riksdagspartier i syfte att hindra Ronny, Conny och Sonny att berätta den obekväma sanningen om "massinvandringen" och dess konsekvenser.
Detta basoneras ut på hundratals bloggar, hemsidor och via insändare.
Konstigt att detta kan ske om alla konspirerar så.
Alla vet vad rassarna tycker, men få håller med.
Vi tror inte att Sörgården kommer att fyllas med moskéer.
Vi tror inte att svenskarna håller på att utrotas.
Vi lever i denna världen.

27 juli 2007

Någon dröjer sig kvar.

Någon dröjer sig kvar i mitt huvud lite för länge och för ofta för att det ska vara en tillfällighet. Nej, det är ingen ni hört om. Nej, det är inte lämpligt ur någon som helst synvinkel.
Men jag måste ändå häva det ur mig.
Skulle gå ut och äta med sonen idag, men det skjuter vi på till i morgon.
Det är tråkväder.
Jag vill åka till Halmstad på måndag och kolla på fotboll, men så blir det inte.

Avskyr bloggmobbingen.

Jag tycker inte det är det minsta coolt att skriva i sin blogg att folk är idioter och puckon, precis som jag inte gillar när man jublar över att folk dopar sig eller använder våld.
Några av er minns kanske det jag skrev om skallningen i VM-finalen och hur förbannad jag blev på en blogg som beskrev det som nåt bra och fint.
Att den sortens bloggar får ett högt antal besökare är bara sorgligt, men avrättningar på torget skulle antagligen också dra många åskådare.
För övrigt borde Bapupa aldrig mer vara välkommen på en fotbollsplan.
Sorry, men vissa saker vill jag inte förlåta.

26 juli 2007

Klimathot och klimatskryt.

Visst fan beror det extrema vädret på klimatpåverkan.
Folk kommer att dränkas som råttor och öknarna kommer att växa.
Fattar ni hur allvarligt det är, ni som jiddrar om att ni MÅSTE ha er bil får att kunna ba var ni vill eller flyga till Stockholm. Ja, jag moraliserar. Som fan. och jag har mitt eget på det torra (hahaha). Om fler levde som jag skulle klimathotet minska drastiskt.
Ingen bil, inte så mycket kött, nära till affärer, nära till jobbet.
Jag är fanemig bra nog.
Lev som jag, så blir världen bättre.

Inte liberal heller.

Tycker det är plågsamt naivt att tillskriva människor så otroligt stor förmåga inom livets alla områden att förbud och lagar inte behövs.
Tyvärr, människor behöver ibland skyddas från faror och från sig själva.
Samhället ska ha en politik för feminism och mot droger.
Vi ska med skatter fördela om från de som har till de som inte har.
Indivden räcker inte till.
Människor har alltid levt i gemenskap, i byar, städer och så vidare.
Feodalherrarna visste vad de gjorde när de spred ut bönderna och genomförde skiftena.
Söndra och härska, liksom.
Men det är trots allt skillnad mellan liberaler och konservativa.
Liberaler kan ha vissa poänger, men konservativa har det aldrig.
Familjeskiten, religionen och flaggviftandet är bara bajs.

25 juli 2007

Samma, lika

En positiv lärdom av senaste loveäventyret är hur mycket lättare det är när värderingar och åsikter är rätt så lika. Man kan referera till något man läst och bara nicka i samförstånd. Charmiga skillnader blir bara jobbiga efterhand.
Nej, för mig blir det aldrig mer en kärlekskoalition över blockgränsen och heller aldrig med någon ointresserad, oinformerad, oengagerad (men kompisar kan man ha i alla möjliga läger Cec och helena, inte minst).
Inte för att värderingsgemenskap räcker, man ska ju synka annat i livet också, men det är själva fundamentet. Tror jag.
Paj med emsan är också en väsentlig del av livet.
Liksom tandömsning och barns utveckling.

24 juli 2007

Sex, lögner och politik.

Om sex inte görs till nånting märkligt, heligt eller förbehållet vissa sorts relationer, så finns det knappast någon marknad för porr och prostitution, tänker jag, när jag dricker mitt kvällskaffe. Om folk inte ljög så förbannat och hyschhyschade.
Och, ja, det är politik det med.
Det är politik att det finns en heteronorm, en tvåsamhetsnorm och att sex utanför normerna betraktas som fel. Därför finns det en marknad för att betala för sex utanför dessa normer och därför är det lönsamt att visa det på bild.
Jag har verkligen inte sex med vem som helst (känner jag att jag måste säga).
Men likförbannat; sex är underbart.
Men ingen större grej.
Och allt ÄR fan politik

23 juli 2007

Like clockwork

Idag gick arbetsdagen fort.
Det börjar reda upp sig och jag får insikt.
Jag har fyra barn och det vore vä fan om två skuggor ur det förflutna finge bestämma hur deras farsa skall må.
Det är jag som bestämmer i mitt liv.
Och även om jag vet att den ena aldrig ville ha mig på riktigt, utan flörtade med gamla ex och hängde på dejtingsidor tills jag upptäckte det och den andra, vars stooora kärlek jag var smakfullt nog blev gravid med en annan, så är jag herre i mitt eget hus, eller nåt.
Dom har bett om ursäkt och nu får det vara färdigältat.
Nu vet jag ungefär hur jag vill ha det i framtida relationer.
Det stavas tydlighet.
Det beskriver vad som är okej och inte, för vilsna jag
Like clockwork, livet går vidare.
Bra låt med Boomtown Rats med.
Och, ja, jag älskar er på nåt sätt ändå och vi kan vara vänner.
Och du som skriver elaka anonyma kommentarer och mail, ett jävla långfinger åt dig, för sånt läker INTE tiden.
End of story.
Påminn mig om jag ältar det igen.

What a diffference a day make.

Det kan räcka långt med att vara önskad och behövd av några barn, att veta att man gör en skillnad. Ja, människan är gjord för att vara tillsammans i gemenskap, för att samarbeta. Och regnet gör allting stillsamt och skönt.

22 juli 2007

Same, same but different.

Lyssnar på Editors och hoppas att det snart ska bli svalt i mitt stora fina rum.
Kaoset är mildare nu, jag har fått bort sladdar och diverse skräp.
Men det hjälper inte.
Jag accepterar att det är en SÅN dag.
Skulle skriva nåt tufft och politiskt om vårdnadsbidrag, eftersom det lobbas för det just nu.
Men jag har redan behandlat det ämnet på sätt och vis.
Här.

21 juli 2007

En cykelkedja hoppar av.

Cyklade med L fram och tillbaka till hennes skola i Arlöv.
20 min enkel väg och det är ändå en annan kommun.
Bilpendlande är 99 gånger av hundra helt onödigt, det är min bestämda åsikt.
Jag är fortfarande sur över att några tycker sig ha rätten att köra ner NO2 i halsen på mina ungar. Har ungarna gjort något särskilt dumt för att förtjäna det?
Och, nej, jag kan inte flytta ut på landet jag med.
Det är ingen lösning om jag blir likadan, eller hur?

På vägen hem hoppade hennes kedja av.
Jag lyckades inte få på den, blev bara oljig.
Hon skrattade och frågade varför jag trodde att det var MIN uppgift att få på hennes kedja.
Kanske vill jag innerst inne vara en sån man som alla tycks föredra framför mig?
En sån som får på cykelkedjor.

Ångesten härjar och det blir inte bättre av att jag går igenom gamla mail och kastar.
Två kvinnor på två år har haft obegränsad tillgång till mitt hjärta och bägge har dragit sin väg.
Åh, jag blev en idiot som målade upp framtidsbilder. Skrev till min nätvän på den där ön om min älskades ögon och att vi snart skulle komma och hälsa på.
Jag drömde och planerade.
Jag släppte in er lät er krossa mig.
Jag lägger aldrig mer hela mig i någons famn. Orkar inte lita så på nån, orkar inte fler sparkar mot skallen. Vill ha fred och försoning.
Passar mig jävligt noga nu.
Jag har lärt.

Det blåser en ljum vind in genom fönstret och den snurrar runt i mitt stökiga vardagsrum.
Äldstesonen laddar ner film och bäddsoffan tappar sina ribbor.
Vännen C läser sin tjocka bok i en härlig fotölj
Kaffebönan monterar sin kamera
Och L ska lämna in sin cykel på hörnan på måndag.

From small things, big things come.
Hate to say I told you so.

19 juli 2007

Minutes to midnight.

Sonen ser på Austin Powers och jag sitter här.
Håller på att lyssna ikapp lite sommarprogram.
Gustaf är go, såklart.
Det är varmt och blåsigt och trötthet och gud vet vad drar ner mig.
Tankarna far verkligen hit och dit.
Eller så är det detta att jag glömde min efexor igår som spökar.
Hoppas inte det har så stor betydelse.
Tänker på resor jag gjort och människor jag träffat.
Hur Bryan Adams sjöng summer of 69 på den jordanska radion och när jag såg en fotbollslandskamp mellan Sverige och Saudi på TV.
Det var på en israelisk bar och alla höll på Sverige och dunkade mig i ryggen.
Baren låg på en liten kulle och gick man ut i sommarvärmen kunde man se olivträd, brända kullar och nere i dalen en vapenstilleståndslinje.
Arafat kom tillbaka och Gaza och Hebron spärrades av.
Muren var ännu inte påbörjad och man kunde gå från Jerusalem ner till Bethlehem utan problem. Bosättningarna låg som korsfararborgar mellan beduintält och sömniga palestinska byar som ockupanterna byggde vägar runt, för säkerhets skull.
Ändå var det hoppfullt.
Jag var nysinglad och träffade intressanta människor överallt.
Freden var nära i Mellanöstern och så var även min inre frid.
Nu tvivlar jag på att jag är gjord för tvåsamhet, om nu nån är det.
Det blir liksom aldrig vilsamt, utan alltid en längtan vidare.
Kanske inte tvåsam, som sagt, men jag kan ju fan inte vara relationsanarkist ENSAM i denna världen, bland tvåsamma som beter sig om om dom är någons egendom. Som tom säger upp vänskapen med mig för att dom träffat den eller den.
Ni hör själva.
Och ingen glass har jag hemma.

Njaej till mer idrott i skolan.

Mer idrott i skolan ska fixa det.
Förlåt, men jag tror inte på den enkla lösningen.
Min egen vetenskapliga undersökning är för all del inte mer än egna erfarenheteter och tre egna skolbarn, men konklusionen blir ändå: njaej.
Det finns för det första nåt lite gulligt naivt i tron att skolan ska fixa så mycket som föräldrar och resten av samhället misslyckas med/skiter i.
Om vi istället la ner aktivitetshysterin kring våra ungar och helt enkelt skickar ut dom och leka, så når man nog längre. Bygg fler spontanidrottsplatser och vi föräldrar får väl helt enkelt gå ut i skogen eller i stan med våra ungar. Ta cykelturer, ja, ni fattar.
För det andra tror jag inte så mycket på idrottsundervisningen som den för det mesta bedrivs. Det ska presteras på lektionerna och ungar som sysslar med idrott på fritiden kan glänsa och andra ungar hamnar ännu längre bort.
Ungar är inte snälla av naturen, om man säger så.
Och är det fetma saken gäller, så är det kanske hemkunskap som ska till.
För föräldrar, för det är trots allt vi som bestämmer vad barnen stoppar i sig.

Ex and the City.

Den knaggliga cykeln tog mig ända ut till Burlövs center (åh, jävla språkliga missfoster) och jag såg ett par ögon som för länge sen satt på en liten gymnasist som ställde förnuftiga frågor som jag svarade på i sedvanlig vilsestil.
Nu sitter samma par ögon på en människa som är vuxen och glädjespridande.
Vi drack kaffe och pratade om broar som korsats under tretton år, broar som inte sällan bränts.
Och så minnen.
Man ska acceptera och försonas med dem med.
I Burlöv jobbade jag mina första dagar som pedagog för en miljon år sen och lite mer.
Det är verkligen ett ex att minnas med värme.
Ett avstamp på en märklig vandring som ännu pågår.
Efter nån timme trampade jag in till stan igen.
Ex and the City surrar i min vilsna skalle.

18 juli 2007

Inte socialist.

Jag försökte vara socialist, verkligen.
I mina unga dagar även kommunist i VPK:s ungdomsförbund, bland Leninporträtt och tråk.
Men det funkade liksom inte.
Jag passar inte inte in i det där.
För mycket hippie och för kär i ytor och takhöjd.
Jag störs inte av att folk tjänar pengar, men jag störs av andefattig materialism och av att det gnälls så jävligt bland folk med stålar.
För mig är det helt okej att ägarna av det privata företag som gav mig skitbra terapi och omsorg när jag var som kassast tjänar pengar.
Eller en smart eko-bonde eller till och med Kamprad.
Bara det finns solidaritet, så.
Bara samhället är starkt och vi tar hand om varandra.
Betalar vår skatt och bryr oss.
Behandlar folk likvärdigt oavsett biokön, ursprung, knullpreferenser, ålder och sånt
Jag är inte socialist.
Jag är grön och individ.
Tillsammans med andra.

Ettt rött hopknycklat hjärta i min ficka

På vägen hem från badet pratar L och jag om att det är för lätt att kalla sig feminist.
Som om det bara är en teoretisk åsikt om att alla människor är lika mycket värda och att man behandlas olika på grund av biologiskt kön.
Vi enas om att det krävs handling bakom orden.
Stort eller smått, men handling.
Idag på amfiteatern leker ungarna fritt.
En flicka ger mig ett hopknycklat hjärta, medan pojkarna springer och stimmar.
Att bryta mönster och ändra strukturer kräver alltid handling.
Fienden sover aldrig, att inte göra något är att vara antifeminist i praktiken.

17 juli 2007

Med cykel igen

Kompisens ex efterlämnade en prima monark av sjuttiotalssnitt och den tillföll minsann mig. Mycket trevligt, får jag säga.
Och det känns rätt att vara en av de cyklande igen.
20% av malmöborna cyklar till jobbet och gör därmed en insats för miljön och hälsan.
Har en skitsnygg cykelhjälm med GAIS-märke på också.
Inte fel det heller.
Det är annars lätt att tycka att det är någon annan som någon annanstans ska göra det som behövs för att lösa klimatfrågorna.
Den egna bilen och de egna vanorna är liksom nödvändiga för att man ska kunna leva som man önskar.
Men svenska folket slutade röka inomhus.
Då går det nog att börja miljöanpassa resandet också.
Så höj bensinpriserna och inför trängselavgifter.
För bilåkandet måste ner.
När man cyklar runt i stan märker man också vilken plats bilarna tar.
Breda vägar, parkeringar, som delvis kunde använts till annat.
Det är moraliskt fel att vissa tar sig rätten att utnyttja mina barns hemmiljö för att dom inte pallar annat än bekvämligheten i att köra bil.
Är det dessutom människor som bor på andra håll än här i Malmö blir jag ännu mer frågande.
Jag köper att luften i stan inte är lika klar som i Kebnekajsemassivet, jag köper också att stan är något av en allmän plats.
Men aldrig, aldrig är det rätt att äventyra mina barns hälsa för sin frihet att snabbt ta sig hit och dit eller för att få kunna bo lite mysigt utanför stan.
Därför cyklar jag.
Därför sitter jag i tekniska nämnden.

Elake kocken

Idag är jag den elake kocken på granndagiset och lagar under stort ståhej mat.
En man är ju fantastisk när han kan hoppa in och laga mat bara sådär.
Huset är fullt av tindrande barn- och kvinnoögon inför en sådan syn.
Wooho, patriarkatet rular fett.
Själv kan jag njuta av att gå där och pyssla, leta efter salt och rostfria bunkar.
Slås av hur tunga lyften är och av hur mycket man kan göra med goda råvarar.
Radion spelar "Hvad gør vi nu, lille du?" med Gasolin och det är mulet.
Det blir våfflor till mellanmål.

16 juli 2007

Alla lika, alla olika

Det är nåt visst med fördomar.
Som nu när jag gick från netto och hem; utanför porten bredvid min står en man men häftiga biceps, tribaltatuerad i sällskap med två små thailändskor.
Okej, dom var inte på väg till nåt feministiskt kampmöte direkt, tror man.
Men vem vet säkert?
Häpnaden över att den som borde vara min antagonist i själva verket är min vän, medan den som man räknade med som bundsförvant bara kickar iväg en lätt som en axelryckning, Påminner mig om att vi är alla lika, alla olika.
Det finns strukturer och skäl att generalisera, men också anledning att vara ödmjuk och vaksam.

Försoning.

Jag skulle så gärna vilja försonas med mig själv, med det jag gjort, med dem som skadat mig och dem jag skadat (inte sällan samma personer).
Men det är så svårt att tygla sveken.
Att jag inte platsade på listan, att det inte var jag som fick blinkningar och tack gode gud. Att pratet om att hon visste vart hon var på väg, men att jag fick vara snäll och ge det tid inte betydde nåt.
Jag är beroende av bekräftelse och alltid rädd för att bli övergiven.
Och, jo, jag vet varför.
Barndomens sjukhusvistelser, mobbingen i skolan, känslan av att vara ful, fel och utanför som följde med mig under skoltiden
Jag kan inte heller riktigt ta in att jag faktiskt antagligen svikit lika mycket som jag blivit sviken.
Nä, jag kan inte tro det.
Det blir en jävla natt, denna.
Fortfarande kan jag förvandlas till den lilla ungen som står i sjukhusfönstret och ser mamma gå iväg, kanske för alltid, fortfarande ber jag, älska mig, se mig, överge mig inte.
Jag vill försonas.
Med mig själv, med alla er därute, med hela världen.

Tbx.

Så är det tillbaka igen, alltså.
Vilse i vardagen, efter Göteborg, Tjörn, Marstrand, Stockholm och Uppsala.
Turnén mjuklandade hos vännen L med sallad, potatis i ugnen och sås.
Och kass beckfilm och sällskap.
Tack för det.
Och tack syrran, tack älsklingsgrisen, tack knäppaste A, tack sötsmartempatiskaste C, tack SJ (not), tack hela världen.

I morgon alltså. Livet är en vardag. Om ni undrade.

15 juli 2007

Sakta vi gå genom stan.

Ja, det blev sommar igen.
Vännen C och jag pratade, pratade, pratade och promenerade in till stan.
Drog till Stockholm sen och gick sakta en sväng i stan i väntan på att dottern skulle vara tillgänglig. Det är nåt med mig och städer, en kärlek till livet, larmet, parker, kaféer och antikvariat. Människor är intressantare än träd, så enkelt är det.
Däremot gullar jag inte med felbyggda, fulbyggda områden och trött på gringoromantiserandet.
Kalla fakta är att ytterst få frivilligt bor en halvtimme från centrum bland knarkande grannar och skrikande ouppfostrade ungar, om alternativ finnes.
Gettokramande är missriktad solidaritet.
Men städer, mmm.
Mångfald, möten...Malmö...

14 juli 2007

Att höra röster.

Ännu en stad, ännu en ny sommardag och en lägenhet och en dator jag aldrig sett förut.
Uppsala är en angenäm sommarstad, med sin lugnt flytande å i mitten.
Här bor två av mina vänner från det underbara nätet..
Det slår mig med häpnad hur intryck av människor förändras när man hör deras röster från att bara sett ord och bild på papper eller en skärm.
Oftast blir man positivit överraskad.
Vännen C har en otroligt behaglig röst, men ett sett att formulera sig som är skarpt och välgörande tydligt.
Kasst att hon håller på fel lag, bara.
Det är det verkliga livet som gäller.
Inget kan ersätta en blick, röst, en hållning.

13 juli 2007

Centrifugalkraft och gravitation

Såsom i en spegel.
Dom där ögonen som är exakt som mina.
Lär henne att göra en enkel köttfärssås och lite basic hushållsekonomi.
För övrigt får hon väl be om råd, tänker jag.
Uppfostran är avslutad, men hon är min lilla unge, alltid, alltid.
Hon är gift och jag snurrar runt i relationsrymden som en månlandare som aldrig hittar Stillhetens hav, utan bara fortsätter sin bana, gäckad av gravitation och centrufigalkraft.
Omvända världen, kan det tyckas, men mina föräldrars lyckade äktenskap är inte längre alltings mått. Jag valde fel och valde fel igen. Det är kanske dags att sluta välja och bara flyta med strömmen. Vänner är nåt bra.
Men varför längtar jag så överjävligt efter det som ska komma och frälsa mig, när jag vet att den enda frälsning som finns är att jag ger mig själv förlåtelse och ro?
Och när jag står på dotterns balkong och tittar ut och pratar med en vän i mobil vinglar en berusad fram över asfalten, precis så som jag gjort så jävla ofta.
Skam, skam, men jag har faktiskt gjort nåt åt det.
Och idag tycks det vara varmt igen.
Tänker gå en stund här i Asplunds vackra bibliotek och bara vara närvarande.
Lyssna på sorlet och känna doften av människor och böcker.
It´s a kind of magic, som Queen sjunger.

12 juli 2007

En kvart på Kista Bibliotek.

Tur jag skriver kortfattat i regnet.
Undrar massor efter att ha läst boken om acceptans, vilket inte är liktydigt med att anse sig nöjd, utan att världen som den är, typ. Så enkelt, så svårt. Igår satt jag på västra stambanan och såg tio-femton övervuxna bangårdar svischa förbi och vi korsade nybyddda motorvägar som tål tunga transporter. Visst måste bensinskatten upp. Förundras varje gång jag kommer ut till Göteborgs eller Stockholms miljonförorter hur dom är som planeter som svävar långt ifrån centrum, som aprtheidtidens kåkstäder.
Och jag tillhör inte gettokramarna.
Dom bor mestadels på Söder eller i Haga.
Ännu ett skäl att älska och trivas i Malmö, kan jag livligt säga.
Snart har mina minuter gått.
jag har ett rött och fint Stockholmslånekort.
Det regnar fortfarande.
I morgon drar turnén vidare till Uppsala

10 juli 2007

Öar.

Uffe fick en gitarr av sin svåger och rådet att behandla den som en vän, utan allt för stor respekt. Så ska all kultur behandlas, tror jag.
Som en vän.
Om det sen är ord, bilder eller text kan vara detsamma. Tänkte på det når vi gick ute på akvarellmuséet.
Många verkar nästan räddda för konsten.
Kanske ska man låta alla guidas runt av ungar som får berätta vad de ser och sätta igång lite aktivitet i förstockade vuxenskallar allt för fulla av borden.
Åh, Bohuslän på sommaren med grått hav, hårda klippor och glasspapper.
Brunbrända seglaransikten i Marstrand och en ljuvlig toscabakelse med utsikt över jollar, båtar, fartyg. Far från en ö till en annan till en tredje och en fjärde, varav en är min födelseö, den stora tunga ön mellan älvens bägge tentakler.
Öar är behändiga, om det inte är Grönland vill säga, behändiga därför att de börjar och slutar och för att vattnet är rogivande och inspirerande i alla väder.
I morgon, tåg till Stockholm klockan 10.03
I morgon, den enda på jorden som liknar mig utseendemässigt.
I morgon böcker, samtal, promenader.

09 juli 2007

Stil, klass, tradition.

Det blir 3-1 till slut på Ullevi.
GAIS drar upp anfall efter anfall, men den där spjutspetsen saknas i årets trupp.
Jag köper kaffe och en mössa och en tröja med klubbmärke och texten "Stil, klass, tradition" med omisskännlig GAIS-ironi.
Såna är vi, underdogarna.
Att GAIS färger grönt och svart är trevliga färger ur politisk synvinkel gör inget sämre.
Idrott och politik hör ihop.
Efter matchen tar jag spårvagnen ut till Frölunda och min syster ger mig fisksoppa och hemmagjord ginger ale. Vi pratar och pratar som vi allltid gör. i morgon äker vi till akvarellmuséet i Särhamn på min barndomssommars klipphala Tjörn,
bland schartauaner och turistfällor
Drog från falaflarnas stad till dom halva specialarnas.
Från soligt till mulet, men det gör ingenting.
Det är väder för att gå uppför avenyn, smyga in en runda på Röhsska och sen boka en dator på bibban uppe vid Milles vidriga poseidonstaty.
Inget har ändrats, ändå är allt förändrat i min gamla hemstad.
Vilse - orginalet.
Sen fotboll ikväll. ÖIS är klassisk musik, IFK är dansband och GAIS är rockenroll.
Så är det bara. GAIS är inte det breda folkliga, utan underklassens och kulturfolkets lag.
Och idag laddar jag upp för match utan öl. utan öl och utan Gamla Ullevi. På nya, stora, fula, där jag hörde springsteen sjunga: this is my hometown.
All things must pass.
3-0?

Ut i solen igen.

Det är den tiden på dygnet då jag mår bättre av att höra Caroline af Ugglas sjunga sina Janis Joplintolkningar. Gråt älskling och sådär. Minns var och när jag hörde dom första gången.
Det var en solig dag i slutet på april och mittemot mig satt hon som i rent bokstavlig mening liknar mig. Det var årets so far mest spännande dag. Bekymren flögo liksom sin kos i den stockholmska solen. I två tre-dagar lyckades jag leva här och nu. Ganska bra. Men jag vet att jag ljuger för mig själv, irl fanns hela tiden ett stråk av oro. Välförtjänt, I dare say. Jag borde fokuserat på kärnverksamheterna, som man säger, borde vårdat det som är helt och hållet självklart. Nu ska jag ut på turné och riva för att få ljus och luft. Barn, syskon, vänner, inget kärlekstrams eller lögner, vare sig i spegeln eller i deras ögon. Jag har lärt mig. Jefferson Airplane får avsluta kvällen. Don´t you want somebody to love?
Nej, tack jag är mätt som det är.
Ut i solen igen.

08 juli 2007

En bit kvar.

Det ska inte mycket till för att jag ska vända.
En vindpust, just.
Kan ju vara bra att bli påmind om.
Det är en bit kvar hem.

Urtidsdjur i moderna kläder.

Familjen, såklart.
Och, nej, jag hade inte väntat mig något annat när kd/Livets ordkvinnan Ella Bohlin fick utrymme i Aftonbladet för att presentera sina omtankar om unga som mår dåligt.
Skatter ska sänkas, frivilliga ska ta hand om dom gamla och resten ska den heliga familjen klara.
KD är Jurassic Parc.
Ella Bohlin är en vacker 28-årig dinosaurie.

Kvar i röran

Ungarna försvann till sina mammor och kvar blev jag i röran. 73 kvadrat av grus och spillror. Och disk som översvämmar köket.
En burk innehöll blandat mögel och jag insåg att det med all sannolikhet var minstebror som gjort ännu en av sina blandningar.
Jag har svårt att neka honom glädjen att se vad som händer om man blandar, säg kaffe, soja, vetemjöl och ströbröd.
Men det är bättre att vara en Curlingförälder än att strunta i sina barn, säger Lars H Gustafsson och honom tror jag på. När det passar mina syften.
Live earth var lite avslaget, lite som att youtuba eller sätta spelaren på random.
Inget som utmärkte sig av det jag såg.
Lite gulligt var det med SVT:s inbjudna gäster som skulle förklara saker och ting och berätta om sina upplevelser. Tror det hade funkat att bara låta galan rulla på.
Allt behöver inte modereras.
Jag tar inte ställning i frågan om en gala som denna påverkar eller om det bara är ett sätt för artister att promota nya plattor.
Det är inte viktigt.
Kanske är det både och.
Nu sliter vinden i murgrönan och jag tänker inte springa förrän det mojnar.
Så det så.

07 juli 2007

Inte längta.

Dagen börjar med repris-TV.
Saltkråkan är en sextiotalsidyll. Man gifter sig ordentligt i kyrkan och sen kommer det en liten skrålla efter nåt år eller så. Jag gillar Pelle som jag tror ligger närmast mig och Stina med alla sina historier. Hoppas jag inte är Melker i alla fall. Lika klantig är jag rädd. Bara vi inte tar den idylliska berättelsen som en sanning att längta tillbaka till.
Men idag blir det inte ett ont ord.
Idag åker dom till sina mammor.
Vi går ut i vinden.
Äntligen får vi håva.
Vi går i regnkläder och söker tångräkor och annat.
Mulet och lite regn är mollstämt väder en bra bit från reaggae på sommaren.
Det är välkommet.
Glass när vi kommer hem.
Carte d'or.

Default.

På ett nätforum där jag hänger ibland undrade en tjej vad "default" var för ett nätverk, för dit gick det jättelätt att ansluta sin laptop.
"Det betyder att nånting är fel, tror jag", svarade en annan i samma tråd.
Folk kan inte så jävla mycket.
Inte om datorer, inte om vad som verkligen är Israel och vad som är Palestina eller hur många meter en sjömil är, eller vem som blev utvisad i den andra kvalmatcken mellan GAIS och Landskrona och sånär höll på att stjälpa vårt allsvenska avancemang.
Det är inte hela världen att inte veta sånt.
Det viktigaste är att man är snäll och jag hade gladeligen bytt min stormästartitel i Jeopardy mot en större inre harmoni.
Jomen.
Men samtidigt vill jag inte vara som en vältrimmad brukshund som svarar på alla kommandon och ser välskött ut.
Lite sär och tvär vill jag vara.
Default är inget för mig.

06 juli 2007

Ingen kommer undan politiken.

Man rekommenderas att inte köra bil i Malmö idag.
Inte alla hörsammar den uppmaningen. '
Jag dricker te och äter ostmacka och ungarna ser på "våra värsta år".
Vi ska håva idag nere på stranden. Är det bestämt.
Det verkar som om man kan håva nere på Drottninggatan, men jag vet inte.
Ingen kommer undan politiken, särskilt inte klimatpolitiken.
Om de extrema väderomslagen har samband med politiken så är det extremt ironiskt att man rekommenderas att inte köra bil.
Det är så dags, liksom.
Far from kd:s sänkta bensinskatt och hela alliansens romantiska syn på miljön som kan räddas utan personliga uppoffringar. Och sossarnas fegande.
Det jag gillar med de gröna är just detta att vi hela tiden säger att det krävs personliga uppoffringar o saker ska hända. Det privata är politiskt, var du jobbar, hur du bor, vilket liv du för spelar roll. Du är miraklet och revolutionen bor i ditt sinne.

05 juli 2007

Sommarturné spikad.

Okej, senast måndag är det Göteborg som gäller med GAIS-TFF och systerbesök.
Sen Stockholm och Husby och dottern.
Efter det Uppsala och i tur och ordning vännerna C och A.
Hem senast söndag.
Vill dessutom få in några andra fikor med vänner och en ångtågsresa.
Och djurgårdslinjen.
Och nån konstutställning.
Ska börja läsa en Stephen Frears.
Av sommarprogrammen är Mark Levengood bäst hittills, men så är jag ju svag både för det muminsvenska och för normbrytare.
Kanske ska ta med dottern till Helsingforrrsss, ändå.
En fika på Fazer funkar alltid (jag börjar bli en jävel på att hitta alkoholfria alternativ).

The summer of love, typ.

Regnet tafsar på rutan för fjärde natten i följd och jag spelar "Love is just a four letter word" med Joan Baez och det funkar.
Men varför är jag vaken?
Inte bara för att underhålla A på msn, eller för att få tillfälle att titta till fridfullt sovande söner.
Äh, det är rätt okej att sitta här på en stol i köket.
Lapen ligger på mormors bord och jag dricker gammalt kaffe med lite mjölk i.
Tid för reflektion, som det står i vårt avtal.
Och nu är det verkligen det.
Annars kallar jag gärna ältande för analyser och så där.
Har man ett rikt språk så har man alla möjligheter att ljuga för sig själv.
Det här är min första sommar utan kärlek sedan jag första gången blev förälskad.
Sånt skulle jag också uppleva, visade det sig.
Men så värst mindful är jag inte.
Tankarna poppar hit och dit, från det intimaste till det globala, men jag tycker ändå det hänger ihop. Det finns en tråd, den kan se skör och genomskinlig ut, men vid närmare anblick är det grön eller regnbågsfärgad.
Den finns där.
Ja, jävlar, du.

04 juli 2007

Pomfritt och djur.

Vi firar fjärde juli med att äta hamburgare och pomfritt.
Närå, det är en ren tillfällighet.
Jag öppnade frysen och såg vad som fanns.
Frysta burgare. Pomfritt.
Så blev det.
Ja, det finns förstås annat i frysen med.
Räkor och fläskfilé, till exempel. Det tinas för kommande behov.
Dagen började annars med telefonkö till Telenor, eftersom simkortet i moblien lyste inaktiverat och jag såklart trodde att jag missat en räkning.
"Stäng av och sätt på telefonen igen", sa Telenor efter en kvart i kön.
Och, jodå, då funkde den igen.
Sen drog vi till Skånes djurpark utanför Höör.
På senare tid mest känt för att Sverigedemokraterna firade nationaldagen där och sände ut följande pressmeddelande: "SD i södra Sverige firade nationaldagen på Skånes djurpark ihop med likasinnade". Och jodå, där finns svin. Kanske nån åsna med, men jag är inte säker. Djurparken är ju till för att bevara och visa nordiska djur.
Rätt ofta syns inga djur, men då sitter där fotografier.
Jag förstår att dom gömmer sig bland bokar och björkar.
Hela grejen med djurparker är tveksam.
Men idag väljer jag att delta.
Och vi är inte ensamma.
Tusentals människor, och inte minst GRUPPER med skrikande barn i likadana tröjor.
Barn i stora grupper är inte alltid en trevlig upplevelse, om man står utanför och ser på.
Om det är just i dag eller allmänt, vet jag inte, men det är otroligt många överviktiga och feta här. Ohämmad tillväxt, liksom.
Hela svenska folket har inte gått på utseendefixeringen.
Det finns olika verkligheter.

03 juli 2007

Wannabes gör aldrig revolution.

I en bloggkommentar någonstans nära mig antyddes det att jag var en skrivbordssnubbe som tyckte en massa saker utan att veta hur det ser ut i "verkligheten".
Det var för att jag inte vill "ta debatten" med hel och halvnassar och släppa fram dom på lika villkor som demokrater.
Tro fan att jag inte vill det.
Jag vill inte se den vidrige Jimmie eller Ronny, Conny eller Sonny bre ut sig och sprida sina fördomar på bästa sändningstid.
Det är illa nog att höra dom på bussen elller på badet.
Jag gör på mitt sätt. Jag snackar med vanligt folk och jag bygger nerifrån.
Mina ungar är inga homofober eller ens smygrassar.
Det privata är politiskt.
Och jag tror inte att jag ändrar hela Rosengård genom att backa upp några av deras allra lägst sående ungar. Men nån skillnad kommer jag att göra.
En wannabe gör ingen revolution, revolutionen gör vi i våra dagliga liv och det tar en jävla tid.
Jag blir lite trött på medelklassmänniskor som klär ut sig till radikaler och önskar att dom vore från Irak eller Somalia, men som smiter in i strukturerna så fort det börjar brännas lite.
Det här är ingen lek, ingen gringo som man plockar ur tidningsstället och känner sig radikal med. Skippa dom vackra orden om ni inte pallar trycket.
Striden är överallt och hela tiden.
"And sometimes the devil comes as a man of peace", som Dylan sjunger.
Och då har jag ändå inte sagt nåt om Hägglund.
Undrar om Alf Svensson får bli ambassadör i Israel, som han önskar.
Ja, detta livet...

Tårta på tisdag.

Minstebror hinner inte vakna förrän han börjar snacka om att han vill ha tårta.
Fadren, rödögd efter ännu en nattlig msn-sejour med vännen A, undrar om konsekvenserna av uppfostran inte börjar bli väl påtagliga.
Jo, man SKA skapa sina egna traditioner, men...inte så tidigt på morgonen, väl?
Gårdagskvällen bjöd på smällande dörrrar och en tonåring som skulle till mamma och aldrig mer sätta in fot här. En skilsmässounges självklara vapen. Inte mycket att säga om det, mer än att han sagt det några gånger förr.
Han smög nästan ljudlöst iväg till sitt sommarjobb i den arla morgonstunden.
Idag ska jag utnyttja min lagstadgade rätt att bara softa och läsa. Men jag vet hur det blir. Jag plockar och plockar här i hemmet och sen är det ändå rörigare på kvällen än på morgonen. Särskilt om minstebror har bakat. Tårtan kanske kan omförhandlas till en sockerkaka.

02 juli 2007

Ingen händig man.

Affischer faller ner och eluttag rycks ur väggen.
Tur att här ska pimpas rejält...senare.
Men när jag ger mig fan på att lösa nåt så gör jag det.
Som när minstebror stoppade ner proppen från handfatet i badkaret och det inte gick att få upp för att den var mindre.
Då fixade jag det, fast resten av familen ylade om vaktmästaren.
Fast jag inte är en händig man.
Här gör vi själva dom hushållsnära tjänster som behövs.
Fast ännu hellre går vi till Malmös bortkomna lilla tivoli i folkets park och åker karusell.
Och fikar på det charmiga fiket.
Så gör vi.

Längtan

Åh, jag längtar efter grekisk sallad och en romantisk komedi av det tyngre slaget.
Love story eller Falling in love (med Meryl streep och De Niro - snygga så man får andnöd).
Nu tror ni att jag pratar metaforiskt, men det är rena rama fundamentalismen.
Däremot saknar jag inte alkohol, vilket förvånar mig lite.
Söker svar på frågan varför jag är lika inkonsekvent i mitt privatliv som tydlig i mina övertygelser.
Eller nej, den frågan skiter jag i.
Det får vara så-
Tar ungarna till folkets park idag.

01 juli 2007

Åh, den första juli.

Åh, det var en sommarkväll, så ljuvlig som den kan vara här i Malmö.
Vi satt på en kulle och åt kycklingspett och drack vin.
Hennes ljusa hår fladdrade i den ljumma vinden och hennes blå ögon glittrade.
Hon var min första dejt efter separationen och det var ett sånt tillfälle då det känns som om allt är möjligt här i livet.
Ja, jävlar.

Idag, två år senare, sprang jag en runda i den växlande molnigheten och konstaterade att jag nog ska få ner magen och upp kondisen. Snyggare och mer välmående. Kärleken kommer och går och det blir nog bra till sist. Två ungar sitter och kollar på Pip-Larsson och jag äter filmjölk och pratar med vännen A på msn. Det funkar idag.

Birger är kung.

Så.

Utanför systemet.

Jag har alltid varit där. utanför.
Och det handlar inte om det bokstavliga, att jag som alkoholfri inte går in i systembutiken, utan det enkla att jag inte känner att jag hör till.
Som en autist har jag gått själv med mina tankar och planer.
Jag bygger mitt eget hus i mitt inre Christiania.
När jag skulle bli kommunist i min tidiga ungdom och lärde mig strategin att man skulle vara som fisken i vattnet, så fattade jag samtidigt att det inte var nåt för mig.
Jag är och förblir utanför.
Etwas anders, som tyskarna säger.
Just därför har det aldrig varit problematiskt för mig att ta till mig radikala ståndpunkter och förhålla mig kritisk till majoritetens ståndpunkter.
Det som är svårt är att komma in, att känna mig accepterad för den jag är.
Kaffe, någon?