30 november 2007

Komma över är ett sätt att fly.

Nu vet jag inte om jag skrivit om detta innan. Om att komma över och gå vidare och sånt där som brukar stå i kontaktannonser. "Skall vara över sitt ex", som det brukar heta. Komma över som i "glömma" och dömas att upprepa sina mönster, kanske. Jag har ingen önskan att glömma. Kanske har jag ibland önskat att jag aldrig skrev det där mailet och så där. Ångrar saker gör jag allt, däremot knappast mina kärlekar.
Och jag kollar bakåt och ser. Kärleksförklaringarna haglar på sina ställen i bloggen, men det är ofta ångestladdade rop på bekräftelse.
Men nånstans där i våras släppte jag alla slussar och lät det forsa fritt. Tvivlen dränkte jag i billigt vin och jag var sååååå lycklig.
Men jag är helt fel person för lek och svek. Jag har sjukt svårt för att ta detta med att bli övergiven. Håller fast i nästan alla som kommer i min väg, tycks det. Det sånt jag måste hålla koll på och acceptera. Dröja med att släppa någon så nära att risken för platt fall minimeras. Minns man inte historien är man dömd att upprepa den, kan man säga lite darrigt högtidligt. Kollar på på spåret, medan ungarna spelar ett nytt dataspel. Oldsberg frågar lagen om Gävle och man sjunger att vi bara har varandra. Skulle inte tro det, va?

29 november 2007

Mormors nittionioårsdag, en saga och välfärden.

Åh, jag blir tårögd när jag läser för minstebror om bröderna Lejonhjärta; om den ensamstående fattiga mamman, den lungsjuke ämlige lille pojken i sin säng och den där storebrorsan som alla skulle vilja ha. Fint namn och ett givet val den där gången för sexton år sedan. Astrid skriver utan krusiduller rakt på verkligheten. Jag undrar om Charlie Weimers och andra reaktionärer läst nåt av Astrid.
Karlsson på taket kanske. Mormor som skulle fyllt nittionio just idag var ensamstående morsa på det av sverige- och kristdemokrater så omhuldade femtiotalet. En gång per månad kom barnavårdsmannen och kollade så att morsan var i gott skick. Och det var hon verkligen. Renskrubbad och tillsagd att sköta sig. Mormor var rädd och det var välgrundad rädsla. Man hade en politik som stärkte familjer och könsroller var mer än okej. att det är en jävla bit kvar till målet kan jag acceptera, men inte att utvecklingen går bakåt. För mormors, morsans och alla ungars skull ska jag jag jobba för välfärden och mot reaktionära svin och familjefundamentalister var helst dom dyker upp. Forever and ever. Andra som gör det är Helene. Fet kram till henne.

Minstebrors hår.

Minstebror hade fräckt långt hår. Nu ser han ut i håret som tretton killar på dussinet gör. Exet tyckte att det var det bästa svaret på frågan om vad man ska göra när man får påpekanden om att man ser ut som en tjej. Gömma sig i mainstreamen och inte sticka ut. Eller "anpassa sig lite", som någon sa.

What a day for a daydream.

Dunsar in i lägenheten sent.
En helt vanlig jävla dag eller inte.
Den började med utvecklingssamtal. Minstebror är visst bra på allt.
Kan det vara sant?
Men jag ska väl inte vara otacksam.
Sen på cykeln ut till jobbet och peppochdeppsamtal med en ledsen mamma och en samlad pappa. Spaghetti och köttfärssås till lunch. Sen cykeln ner till stadshuset. Här är allting stillsamt, tycks det. Låååånga informationspunkter bland annat om att en Sjölundaviadukten, som den tunga trafiken kört sönder, såklart ska ersättas med en ny för hndratals miljoner. Bara jag invänder. Tycker inte att långtradare har på gamla Lundvägen att göra. Alls. En G/c-bro eller inget. (m) vill stoppa ombyggnaden av kiosken på Möllan. Det struntar vi i. Den blir av. När jag lämnar stadshuset är det rena natten. Föräldramötet har redan börjat och jag lättar upp stämningen med gitarrspel. Mammorna ler och dricker kaffe.
Vi pratar om utrustning och om temat VAD ÄR FRIHET?
Jag tänker på att en av mina hjältar lär ha slagit sin flickvän. Image är farligt ibland. Man ska liksom vara den man säger. Efter föräldramötet sticker jag hem till emsan och fikar. Vi löser alltid våra relationsproblem och alla världens stora frågor. Tydlighet, enas vi om, alltid tydlighet. Hemma läser jag ett blogginlägg nånstans som jag tror är riktat till mig och som handlar om inkonsekvens.
Jovars, jag bär på en större mångfald än jag vill, kanske.
I´m not mother-bloody-Teresa, you know.
Det får bli dagens sita förnumstiga budskap.

27 november 2007

Lyckliga gatan

Jag snöar in på gamla schlagers och så där. Laddade ner 48 svenska favoriter, eller vad den heter och plågade stackars C med den när vi lagade mat i fredags kväll. Anna-Lena sjunger om lyckliga gatan med kraft och mod som få. Har faktist ägt singeln en gång. Mina stora barns mamma och jag köpte den på skivmässa på gamla KB vid Erikslust en gång i tiden. Lyckliga gator är rätt mycket min grej, även om exet A och jag inte riktigt skulle komma att gå på samma lyckliga gata någon längre tid.
I morgon bestämmer tekniska nämnden om busskörfält vid infarten till stan så att bussarna till Lund (131, 170 och 171)kommer mellan fem och tio minuter snabbare till sin destination. Så jobbar vi med små steg för att stärka kollektivtrafikens ställning. Min lilla Ehrensvärdsgata är rätt lycklig, trots allt. Om det bara kunde bli lite liv i lokalen där lilla kaféet låg. Men så har vi den överjävliga Drottninggatan, ni vet där Marjaneh Bakthiaris familj flytttade in i underbara "Kalla det vad fan du vill", en barriär, morgon och kväll fylld med egoistiska inpendlare som gärna skickar kväveoxider rakt i skallen på mina ungar när vi går till skolan på morgonen.
Om fler lantisar jobbade ute i sina tråkiga monokulturella lågskattekommuner skulle mycket vara vunnet. Vi som föredrar mångkulturella, najsa lyckliga stadsgator kan själva behöva dom där jobben som varje dag skapas här.

Vad ska jag skriva om, tycker ni?

Och exet vet vad jag skriver i min blogg säger hon.
Men, nä läst själv säger hon sig inte ha. "Du skriver en massa trams om mig och(namnet på hennes nye snubbe)".
Gör jag det?
Borde jag skriva mer om annat..ja, vad vill ni ha av mig egentligen?
Mer relation och mindre politik?
Eller..?

PS. Du som sökte på "killsex" på google och kom till mig behöver inte svara. Inte du som sökte på "damsugare billigt" heller!DS

En sång till modet.

Minns när jag diskuterade detta med att dölja sin identitet med en stackars förvirrad autonom nere på triangeln. Mr autonom var sjukt konspiratorisk och såg en allians mellan EU, högerextremister och polisen, som alla var ute efter SUF och AFA och allt vad de kallar sig. Inte så troligt, va? Hela skiten skulle kunna viftas bort som dumheter, men det är kanske lite mer än så. Folk gör så konstiga saker i skydd av anonymiteten. Krossar rutor och skallar, skriker och skriver både det ena och andra.
För mig är det solklart: man ska stå för sina handlingar, sina åsikter och för den man är. Låt det kosta, om det kostar. Jag är inte någon särskilt modig person. När jag blev mordhotad första gången blev jag otroligt rädd. Men hot och trakasserier kommer per automatik för den som vågar sticka ut. Det ingår i paketet.
Detta sagt på förekommen anledning.

Inte så modig, nej, men röd om öronen, när jag cyklar med fina Annika längs Ystadsgatan, in under järnvägen och ut till jobbet. Det är en lång väg från genuskursen till Rosengårds sociala kontroll och slöjor. Det må vara samma talibanstrukturer här som där, men på vissa ställen syns det tydligare.
Det vore ett svek mot min förskolebarn att inte tala öppet om det.

Mikael Wiehe sjunger sin sång och jag håller med. Tror väl inte så mycket på hjältar, mer på att vi lite till mans kan besinna vår förmåga till förändring.

26 november 2007

Vi som aldrig bjöd på drinkar.

En tjej som jag känner lite perifert sa till mig aprpopå en unges vackra ögon: "synd att man inte har dom där ögonen, då skulle man få många gratisdrinkar på krogen".
En annan värld, tammefan. Det skulle inte falla mig in att bjuda någon på något. Däremot delar kamrater och älskande solidariskt på kostnader och förmåner.
En potentiell partner/kk/ons som förväntar sig något sådant av mig är omedelbart diskvalificerad. Såna duger inte ens att knulla med. Och inte bara därför att jag inte dricker själv, utan för att hela grejen är så otroligt nittonhundratal. Killar ska ragga på tjejer, ska i fula HM-kostymer och med en doft av axe, bjuda och åter bjuda och sen få sex som tack för det. Med lite tur, annars är det easy come, easy go. Smarta tjejer gör sig till bimbos för att få supa gratis och tror att dom luras. Men för de flesta snubbar är det med i kalkylen. Bjudandet lönar sig tillräckligt ofta för att det ska vara värt det. Och så förblir sakerna som de varit.
Vi som aldrig bjöd på drinkar är samma personer som aldrig sa hora. Det är vi som inte kollar fruars eller flickvänners sms, som aldrig slår, men däremot är föräldralediga. Saker hänger ihop.
Och nu läser jag att Stureplansprofilernas mål inte tas upp i HD, utan de får ta sitt straff. Woohoo, ibland finns rättvisa på jorden.

25 november 2007

För sista jävla gången.

För precis ett halvår sen satt jag dyngrak och flörtade med tjejerna och snackade skit och diskuterade rasism, innan jag raglade bort till en parkbänk och somnade.
För sista jävla gången.
Får mail om att jag skriver rakt och klart om alkoholen.
Det värmer, men sanningen är jag kunde skriva sida upp och sida ner, dag ut och dag in om kung Alkohols förbannelse, om förljugenheten.
En vuxen människa som skryter om sina bakfyllor och gör det till en grej att dricka får inte min respekt. Inte alls. I morgon är det ett halvår sedan jag inte kunde ljuga mer. att lägga av med drickandet var mitt livs klokaste beslut och jag vågade ta det samtidigt som hela min värld rämnade.
Jag låg och grät, jag sörjde och plågades.
Allt som kunde gå fel verkade ha gjort det.
Bara några dagar senare lämnade jag in min uppsägning från min gamla arbetsplats och min mobbande chef fick hitta nya offer.
Jag säger inte att allt är lätt nu.
Det är en dag i taget, ett steg i taget.
Att vara nykter är för mig att alltid aktivt motarbeta flykten.
Det är mer än att inte dricka alkohol. Det är att se sakerna utan skygglappar. Framför allt att se sig själv, se det som gjorde fyllan så underbar och jävlig och flykten så eftersträvansvärd.
Flykten och bekräftelsen, för aldrig vill man bli så älskad som när man hatar sig själv som mest.
Att min nykterhet är mer hotfull än min fylla för vissa är uppenbart.
Det gläder mig.
Bäva månde alla hycklare.
Kampen går vidare, den har bara börjat.

23 november 2007

Tid, hot och en förgylld sömnlöshet.

Min ring i örat har bleknat en aning i färgen, men den sitter där den suttit i månader och åter månader. Detta är livet på riktigt, tänker jag när sexåringen och jag går och resonerar och plockar varor i korgen inne på agan. Efter att mellanbror tränat färdigt går vi hem, lagar mat och tittar på fotbollen. Även om barnen är hos mig alldeles för lite, så ska jag försöka ha vardag, leva som om detta var vilken dag som helst. Nej, exet svarade inte på mitt mail. Itället kommer ikväll klockan 22.30 ett hotfullt samtal, där hon berättar att en anmälan till socialen är inlämnad. Jag frågar vad hon vill åstadkomma, men får inget svar. Hon vill inte diskutera, säger hon. Och jag blir rädd, fast jag inte borde. Hon är mamma, hon bor större, hon tjänar mer, hon har en etablerad pojkvän (journalist på sydsvenskan)och en drivkraft att skada mig. Fråga mig inte varför, men mina och barnens trivsamma dagar verkar störa henne. Och visst har hon verktygen. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kämpa. Jag vill ha lugn och ro med ungarna. Ha det som igår. Och ännu hellre: mer tid med dem.
En bön inför nästa år kunde vara, herregud, gör 08 lite mindre händelserikt. Tack för att jag inte dricker, tack för att jag inte är deprimerad. Ge oss tid, tack.
en det finns ingen gud i himmelen, inget starkare än människan själv på gott och ont.

C har gett mig en intressant skrift att förgylla sömnlösheten med. Nu.

22 november 2007

Recepten är rivna.

Mina segrar är högst modesta i sin framtoning. Nykterhet ser inte ut på nåt särskilt sätt och det är svårt att se hur någon ser ut som inte längre i första hand vill vara älskad och tillags. Ingen vet heller hur den där meningen i yttrandet skulle se ut om inte mina ord påverkat eller vilken hastighetsgränsen skulle varit på just den gatan eller så. Däremot kan väl tolv ungars kärleksfulla leeenden och kramar vara en typ av urvärdering av fyra månader i äventyrsdjungeln på andra sidan järnvägen.
Nu vill jag i all stillsamhet ta ta ett steg till. Jag ska acceptera den jag är, utan skyddande dimma. Kan jag klara mig utan fylla, så kan jag klara vad som helst. Men så värst lätt är det kanske inte. Och jag får acceptera att jag då och då är en sån som ältar. Pardon me if I´m sentimental, som Elvis Presley sjunger i Fool such as I; det är en väsentlig del av min personlighet. Patetiken finns alltid nånstans i mitt bakhuvud och lurar, hur cooool jag än ibland tror mig vara. Nu ska jag, ska jag, möta livets makter vapenlös. Recepten är rivna, ögonen öpnnade.

21 november 2007

Silent treatment.

Jag minns första gången i kommunfullmäktige som jag inte fick svar på frågor jag ställde. Alltså, inte ens bortförklaringar, utan bara inget svar. Det förvånade mig. Jag är fostrad att svara klart och tydligt, att behandla alla människor med respekt och att vara tydlig och stå för den jag är. Därvidlag är man olika, har jag förstått. Vissa tycker tydligen att jag är en sån liten lus, en sån untermensch att man inte behöver nedlåta sig sig att ens ge mig ett enda ord till svar. Ja, det är på förekommen anledning. Du vet vem du är.

Hit med lite flumskola.

Men grundskolans lägre år känns ibland som något som man konserverat i en burk eller så. Som hämtat ur den där filmen om mamman, pappan och ungen som stängde in sig i en källare 1962 och levde som om tiden stod still.
Samma matteböcker, samma välskrivning och samma sjutton mammor och två pappor på föräldramötena som vanligt. Fröken pratar om att det är bra med lagom antal pojkar och flickor i gruppen.
Rottingmajoren Björklund ylar om att flumskolan måste bort.
Det är nog precis tvärtom.
Hit med lite flumskola.
Make things happen.

En spark i röva.

En enda person pratade med mig om mitt sjuka drickande, trots att fler rimligen visste. Jag skulle kunna skriva ut hennes namn, men jag gissar att hon inte längre vill förknippas med mig överhuvudtaget. Everybody hurts sometimes. Var inte rädd för att vara älskande och vänner och säga som det är. Lite i polemik med en annan bloggare, vill jag bara säga att en knuff i ryggen eller spark i röva är av godo rätt ofta. alla måste inte göra samma misstag och uppfinna hjulet på nytt. Det är inte samma sak som att man ska låta sig knuffas in i normenas land av en trött, fantasilös omgivning. Vi ska inte gå två och två genom livet, det är en parantes i historien. Kalla det nätverk, kalla det kollektiv, kalla det vad fan du vill. Ensam är svag.

20 november 2007

Evin Rubar skadar igen.

Förra gången var det feministerna skulle sättas dit. Män är djur, ni vet. Nu är det invandrarföräldrarna. Föräldrarna slår sina barn, därför lever ungrna jävul på Hermodsdalsskolan. Det spelade ingen roll hur mycket rektor Jytte Lindborg sa att hon inte trodde på den enkla förklaringen, den skulle ändå gnuggas in i ansiktet. Evin Rubar har gjort skada igen. Vem är förvånad?
Om Evin Rubars tes skulle stämma, så skulle ungar på åtminstone tio andra skolor springa runt och terrorisera sin omgivning och kalla lärare för jävla fitta. Men så är det inte. Hermodsdalsskolan missköttes under många långa år, innan Jytte Lindborg kom dit. Det var rätt att stänga. Malmös fattiga barn har rätt till en br skola och trygg miljö dom med.

18 november 2007

Så blev det morgon. En ny dag. En dag i taget. Ett steg i taget.

Längtan blommar.

Finaste C skriver om att hon blivit både äldre och yngre. Samma sak som Dylan sjunger om i My back pages. Att bli klokare är också att inte vara så stensäker på allting, utan medge att man tvivlar.
C skriver om Norrköpng också.
Det är nåt visst med industristäder, med tanken på hur välfärden skapades genom vanligt folks slit. Hur de lyckades slita sig loss från feodalherrar och bli fattiga men friare i stan.
Min släkt är en brokig skara, men hjälten alla dagar är så klart mormor, ensamma morsan, fabriksarbeterskan som drog lasset och fixade det. Jag vill tro att hon skulle tycka att det är rätt att kämpa mot skavande normer och reaktionära tillbakalickande idioter.

Men ikväll och i natt är jag långt ifrån så självgod och dryg, som mina bloggishar kunde indikera. Mängder av kaffe satte igång processer som är far from nice(bra att ha nåt att skylla på. Minstebror sover över hos en kompis och jag och sextonåringen såg "Bloody sunday" på TV. Det blir man inte muntrare av. Och jag funderar över mina roller, tänker, tvivlar, minns och vill vidare. Jag accepterar att det händer, surfar på nätet och fan om jag inte kommer ut i skogen med barnen i morgon.
Längtan blommar.

17 november 2007

V har också framtiden bakom sig, skulle jag säga.

V känns gammalt och gubbigt. Schyman drog och nästan alla andra med lite moderna idéer har blivit utfrusna eller lagt av, medan Ohly på fullt allvar säger att han grät av sorg när Berlinmuren föll. Tre personer startade vägval vänster och två av dem finns idag hos de gröna, Karin Svensson Smith och Dan Gahnström. Vad Johan Lönnroth gör har jag ingen aning om. I samarbetet med V här i Malmö är V märkligt passiva. S har den reella makten, vi gröna kommer med nya pigga idéer och v...eh, ingen aning.
Det är inte V som gör Malmö till en mer hållbar stad eller en fair trade city.
Inom mitt politikområde, trafik och stadsutveckling har inte v en enda dokumenterad åsikt som jag har märkt. Där man verkligen har åsikter, så är det inget nytt under solen, utan snarast en mer generös variant av sosseri. Vi och V har tillsammans åtta mandat i kf. Hade alla de mandaten varit gröna hade det varit lite liv i luckan. Som när vi gröna i regnbågsparaden var dansande, sjungande gröna queerleaders med pompoms och allt, medan de få vänsterpartisterna såg ut som om de var på väg till sin begravning. En symbol för skillnaden mellan v och de gröna. Mellan gammal och ny vänster.

Kd dör.

Bästa Helene svarar korkade kd om familjepolitiken (bara det ordet ger mig rysningar). Kd förefaller aningen desperata i dessa dagar. Dom är stödparti i en regering som klart och tydligt visar att de inte bara tänker be till gud om klimatåtgärder (utan höjer bensinskatten, om än mesigt lite)och som tycker att vårdadsbidraget är nog med eftergifter åt hallelujaidioterna. Även om det föds en reaktionär varje dag så lär kd vara på utdöende. Sen bor dom kanske inte riktigt i samma stad som mig, om man säger så (religion och civilisation är inte så förenligt, kanske) Här i Malmö driver en kd-människa en blogg som utmålar alla muslimer som terrorister. Jag minns en debatt där han kallade oss gröna för omoderna. Haha, det var som att få en straffspark mot öppet mål. Min replik var självklar: "En som grundar sina idéer på en tvåtusen år gammal bok, ska nog inte försöka berätta för mig vad som är modernt". Kd dör.

16 november 2007

We mean it maan!

Lagar mat och lyssnar på Sex Pistols. Något fattas i den heta räkgrytan, men jag kommer inte på vad det kan vara. Okej, Charlie, din förkrympta missunnsamma jävla kristna hycklare, du får väl lite uppmärksamhet du också. Du tycker så mycket och du klipper och klistrar i undersökningar och får fram att heterosexuell, vit (nä stryk det, sånt sägs inte öppet)kärlek inom äktenskapet är det enda som kan göra någon lycklig. Såna som vi som inte har vett eller lust att uppfylla jorden på ditt sätt borde utplånas från jordens yta, eller i alla fall frysas ut. I Malmö gjorde ditt parti succé 1994 genom att lova folkomröstning om minarterna på moskén borta vid jägersro. Det är lite sorglustigt, för som ni vet är det inge större skillnad på imamer och kristdemokrater är det kommer till syne på världen och livet. Men föraktet mot människor som inte ser ut eller beter sig som du lyser igenom även där.


Men normen är så stark, så stark. Och kvinnor underordnar sig och låter sig begränsas. Imponeras av en stark beskyddande arm, ett gulligt litet hus
och vågar bara umgås med med mig, så länge inte HAN får reda på något.
För man får ju förstå att han blir arg och misstänksam.
Med tiden kommer slagen och visst finns jag som en vän även då, men vore det inte lättare om foten sattes ner redan nu?

Sånt här begriper sig inte Charlie Weimers på. För honom finns himmel, helvete, madonnor och horor. Krossa skiten för fan. Once and for all.

Därför älskar jag Kristina Axén Olin

Inte för henes politik, för den är kass sam fan, utan för att hon är en av oss som vågar berätta om att vi inte kan hantera alkohol, utan måste avstå och få hjälp att klara det. Välkommen i klubben. Det är jävligt skönt att komma ut som alkis. Trist att inte få ta en god öl eller ett mysigt glas vin, men sånt är nu livet. Önskar att även vissa äldre manliga politiker med likande problem kunde vara öppna med det. Det är en styrka att kunna visa sig svag. Kristina och jag har inget särskilt ansvar, men att närheten till systemet gjorde att jag hade lättare att kröka och att lägre priser sannolikhet gjort mig till alkis tidigare ger åtminstone mig erfarenheter som jag tar med i det politiska arbetet.

15 november 2007

Jag minns ett särskilt leende

Det finns platser som jag aldrig kommer att sätta min fot på igen, tänker jag när jag leder ungarna över den skarpaste klassgränsen i Malmö, gångtunneln mellan Rosengård och Videdal. För mig är minnen så otroligt associerade med platser och sånger. Hotell Älvsjö, backen upp till Hradcany från Malostranske Namesti och Gamla Ullevi i ösregn. Jersey Girl och I do I do I do I do. TDiL och så Uffe i Kristianstad en ljummen sommarkväll för tio år sedan.
På ställen där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

14 november 2007

Jul är bara ångest.

Jag tar en dag i taget och ett steg i taget, inbillar jag mig, men det är formidabelt skitsnack. Snart är julen här, den förbannade jävla julen, som är en orgie i min värsta jävla sjukdom, ensamheten. Man ska vara två eller en familj, inte ensamståede farsa och i stort sett pank. Mina barn och jag. Kanske. Det skulle inte förvåa mig om mammornas nätverk och traditionella sammanhang passar dem bättre. Kanske lika så bra. Jag har inget att komma upp med som är tillnärmelsevis konkurrenskraftigt.

För mig är jul, midsommar, nyår och påsk årets jävligaste dagar. Det är då jag känner borde som en bautasten på mina axlar. Det är då det bekräftas att jag gång efter annan satsat fel och blivit sviken, besviken eller bara helt enkelt lämnad utanför ensam. Midsommar skulle jag ha firat på en grönskande ö, men det blev kebab med pojkarna istället. Så där har det varit. Ingen annans fel. Jag har lagt mitt hopp i andras famn och då blir man ensammare än annars, som om inte livet som ensamstående förälder är ensamt nog ändå.
Om någon har lust att dela julångesten med mig, så hör av er. Men ni har väl ert, kan man tro.

13 november 2007

Lika extrem, jag.

Åh, morgonens kyla nyper mina öron på väg till jobbet. Kallt kallt. Tidningarna berättar att förskolan återigen har störst förtroende av alla offentliga verksamheter. Inte ett ord där heller, om att det bästa är om mamma är hemma så länge som möjligt och passar upp pappa och kokar välling.
En som jag trodde var min vän ropade på msn, inte för att höra om dotterns tillstånd, utan för att berätta för mig att jag minsann var lika "extrem" i mina uppfattningar som prästen Bonde, bara åt andra hållet, dårå.
Jo, jag har en vana att inta en ståndpunkt.
Att sätta sig in i saken, ta ställning och sen stå upp för det är den politiska aktivismens kännetecken. Att inte fumla i ett vagt å ena sidan det, å andra sidan det. I landet lagom utmanar raka ryggar.
Det finns inget lämpligt mellanting mellan tvång och frihet, mellan alla människors rätt och skavande normer. Man måste ta ställning. Och är du inte med, så är du i praktiken mot.

Acceptera..

Hörnstenen i filosofin.
Ta emot det som erbjuds, allt är en del av mig.
Så i kväll accepterar jag att jag känner mig misslyckad som förälder, övergiven av folk jag litade på och inte så kul mot dem som gillar mig heller.
Vaken, fast jag borde sova.
Och, nej, ni behöver inte trösta.
Det är en sån kväll.
Det varar inte för evigt.

Jag tackar för att jag inte heller idag druckit, inte ens haft någon längtan till det. Tackar också för att ala i min omgivning inte är svekfulla och för att jag förmår det jag trots allt förmår.

12 november 2007

Kära Anna-Sophia Bonde!

Du är visst både präst i kyrkan och småbarnsförälder, läser jag här.
Inte för jag vet vilken relevans det har, för dina åsikter blir väl varken mer eller mindre underbyggda av det.
Personligen skulle jag kunna avvisa den kristna referensen som struntprat, eftersom jag inte har en tillstymmelse till tro, men eftersom jag vet att många av oss makalösa och enastående faktiskt bekänner sig till samma tro som du, stör det mig ändå.
Döm inte och du ska inte bli dömd, har jag hört sägas.
Jag tror inte heller att du ska använda ditt föräldraskap som argument för en viss typ av värderingar.
Vi är många som har barn och vi finns såklart över hela åsiktsspektrat.
Men du gör så klart som du vill.
När du skriver att det som jag är och gör är något trasigt som därmed behöver repareras förundras jag.
Jag får respektera att du föredrar att leva traditionellt och skulle önska att du respekterade mina val.
Ja, för val är det frågan om.
Inget har gått sönder, inget behöver lagas.
Mina barns mammor är utmärkta mammor, men vi passar inte att leva ihop och har helt enkelt inte lust med det.
Hittills har jag inte sett något som tyder på att det är sämre för mina barn än din väg.
Inte bättre heller.
Bara olika.
Genuspedagogiken syftar till att alla ungar ska kunna välja sin väg, oavsett vilket kön man är född med. Jag försöker, men kan inte alls förstå hur det skulle vara fel.

Du är välkommen att höra av dig, om du vill. Dialog är alltid bra.
Om jag har fel vill jag gärna bli överbevisad.

Med vänlig hälsning

11 november 2007

Maktlös.

Så var det då dags igen. Hennes arma, veka själ behöver bäddas in i skyddande omslag ännu en förbannad jävla gång, precis så som jag bäddade om henne och sjöng för henne när hon låg och log mot mig i sängen, då för så länge sedan.
Åh, jävlar.
Man gråter och slår bort det.
Maktlös.

Vi har vår tid nu.

Jag låg på min säng i pojkrummet, lyssnade på Sex Pistols nya skiva och drömde om att flytta till Christiania, eftersom jag läste boken "Christiania, et samfund i storbyen" och gillade det jag såg om att leva alternativt. Jag hatade min hemstad, hatade småstäder, småskurenhet och missunnsammhet. Varje dag planerade jag att sätta ut tummen uppe på stora vägen och till sist gjorde jag det. Malmö är en logisk hamn för radikaler och fria människor. Den enda i Sverige.
C var inte ens född då och igår gick vi runt på fristaden som klarat sig mot alla odds och korkade politiker och ett Danmark som är långt mer reaktionärt än vi vågade tro då. Jag är densamme som jag var då, lite ärrad, men lyckligtvis inte cynisk.. Jag ger kanske mina övertygelser andra namn trettio år senare, men visionen och målen är desamma. Det känns skönt. Jag har lärt mig och ska lära mig mer. Jag lever så länge jag lär.

09 november 2007

Magnus J och regn.

Lyssnar på Magnus Johansson, som jag återupptäckt. Han är bättre än Winnerbäck och bekräftar att Norrköping är bättre än Linköping på samma sätt som Malmö är bättre än Lund. Om en stund kommer C hit och så ska vi gå och demonstrera för en bättre asylpolitik och för att ingen människa är illegal. Det regnar och är besvärligt väder; när man cyklar med kassar på styret från Rosengård till Värnhem slirar man och får lågt härligt ph-värde i håret. I morgon vill jag promenera i Christiania. Så får det bli.

Relationsprofeten talar: svar till Ylva.

Ja, vad svarar jag på det, tänker jag när jag försöker värma mina öron och plockar ner stolarna från bordet och slår på kaffebryggaren och radion.
Första dagisungen kommer om nån kvart eller så.
Det är ju alltid lättare att höja sitt plakat och basonera ut vad man är emot, än att faktiskt förespråka något.
Ödmjukhet och respekt kommer först.
Om du försöker leva med personer som måste ändra sig eller som du måste ändra dig för, så är det kört från början. Kolla in olika samlevnadsformer och plocka från smörgårdsbordet. Eventuell föräldraledighet delas rakt av, eftersom könsrollerna i en heterorelation befästs när ungarna börjar komma, och då menar jag gjuts i betong, efter att tidigare varit, tja, ihopsnickrade av trä.
Delar man inte på fl, så är den relationen körd.
Låt ungarna brja i förskola så snart det går.
Detta med att vilja "vara hemma länge" är bara trams. Finns ingen vetenskap som bekräftar att barn mår bättre av det. Det finns däremot mycket som talar för motsatsen. Ungar som tidigt får relatera till en grupp vuxna, istället för en ängslig mamma som tror att hennes liv är att diska och byta blöjor, utvecklas bättre. Trust me on that one.
Jag har inte sett en enda ens relativt jämställd relation, där man inte delat allt på mitten. Och förklara inte bort det. Säg inte att "hon är bättre på att handla" eller att "han kan ekonomi bättre". Gå inte med på att låta dig begränsas. Du har rätt till ett eget liv och till vänner av båda könen (exempelvis).
Jobba inte på förhållandet, utan låt saker ha sin gång. Att jobba på förhållandet är att förställa sig för att uppfylla en norm.
En bra relation klarar sig av egen kraft.

08 november 2007

"Man måste bestämma sig"

Läser om Bonde söker fru. Det är ett enkelt sätt att nära sin kritik mot hetero- och tvåsamhetsnormen. Bonniers sanningsägartidning förmedlar att en av dom som vill bli bondhustru sätter press på bonden Anders (ja, jag vet...men Danmarks statsminister heter också så och det är VÄRRE) och vill att han "bestämmer sig", för gillade två, gjorde man i ettan, som det heter. Skulle vilja fråga henne när hon kom ut som tvåsamhetsnormativ, men skitsamma. Alla dessa dejtingprogram bygger ju på just det och på att man ska "komplettera" varandra. Ska man bo på landet, måste man anpassa sig, som min vän säger. Men kompletteringen handlar alltid om att kvinnan ska stå i köket och ta hand om ungarna, medan mannen är ute och bringar hem baconen, för att travestera ett amerikanskt uttryck. I våras åkte jag också ovetandes in i en dokusåpa med ovanstående ingridienser och några till. "Man kan bara älska en", sa visst bonden som den gången såg sin värld rubbas. Nä, bönder och andra, man kan älska fler. Mina fyra barn älskas lika mycket av mig, kan jag försäkra.
Och talet om att komplettera varandra är att be om könsmaktsordning.
Här är en som vägrar.
Du är inte min, jag är inte din, för man kan inte äga varann, som det står i visan.

Pissliberaler, fuck you.

Ni är så coola i er övertygelse, eller hur?
Ni låter bloggdreven gå mot personer som inte delar er uppfattning att människokroppar och droger är precis samma jävla handelsvaror som godis och kläder. Vi är idioter, mongon, IQ-fiskmås och alla invektiv som tänkas kan.
Ni gör det i skydd av er anonymitet på nätet.
Det roliga är att jag känner några av er irl, som man säger, och så så jävla coola är ni inte öga mot öga.
Ni kan vara rätt rädda för verkligheten och för verkliga människor.
Det är kanske därför ni föredrar livet bakom den skyddande datorskärmen.
Teoretisera, ni. Jag lever i verkligheten.
För mig är människor inga handelsvaror.

Slå upp mitt telefonnummer och ring och hota.
Det har ni ju gjort förr.
Eller var det nazister eller nån störd grottmänniska till pojkvän/äkta make?
Skillnaden kan vara hårfin.

040-18 54 74. Be my guest.

07 november 2007

Repris

här skrev jag om fotboll och skattemoral för två år sen. Fattar inte varför folk krånglar till det. Ju längre till höger man står, desto mindre brott tycker man det är att stjäla från det allmänna. So einfach.

06 november 2007

Promenad till Zlatan Court

Vi drar med ungarna till Zlatan Court nere vid Törnrosen.
Stadsdelens myt har finansierat en fin fotbollsplan som tack för allt, liksom.
Ser att det finns en facebook-grupp för dom som älskar Rosengård. Luciano Astudillo är med, trots att han kommer från Holma, men det är väl så det ska vara, tänker jag. Korrektheten vet ibland inga gränser.
Vi tänker låta några ensamkommande (äldre) flyktingbarn komma och läsa saga på barnens modersmål för ungarna. Vi drar vårt strå till stacken, som det heter.
Man ska ha ambitioner.
Att Rosengård islamiseras och att stöd för en generös flyktingpolitik eller palestiniernas sak aldrig får innebära eftergivenhet mot medeltida sedvänjor, kan inte påpekas ofta nog. Lite sorglustigt är det när krist- och Sverigedemokrater försöker slå politisk mynt av islamiseringen och och plockar fram Sveriges fina traditioner som motvikt. Hahaha, det är nästan kul. Pastor Åke Green hade kunnat vara imam på Rosengård. Så är det. Same shit, different namnes.

03 november 2007

Löprundan lördag fm.

Jag springer vid tiotiden. Kungsgatan, viker av till vänster och sen till höger vid Abdos, snuddar vid Rosengård och sen Amiralsgatan in mot stan. Det är en sån där höstdag som man kan längta efter, sol och gularöda löv överallt.
Vid Nobeltorget går två killar med en barnvagn. Förälskade, nyblivna föräldrar i en stad som går vidare från tolerans till kärlek som något självklart hur den än månde se ut.

Jag tror att killarna med barnvagnen undanber sig titeln som bärare av symboler. Precis som jag gör, för den delen. Jag drömmer om en dag då jag får lov att gå till mitt pedagogjobb utan att vara särskilt omhuldad eller misstänkliggjord. Jag är bara en människa som i unga dar upptäckte en fallenhet för att leda barn till kunskaper. Kan det nån jävla gång få räcka, tro?

Jag hör hemma bland parkernas träd, bland människor i den stad som är en mångfaldsoas i den inskränkta alliansöken som kallas Sverige. Här man kan springa, gå eller rulla fram efter behag. När jag springer tillbaka hem, på Kungsgatan ännu en gång, bekräftas det igen. Min längtan efter att bara få vara och läka mina sår.
Tack till C och Nina Simone. Och ungjävlarna.

Alkoholindustrin har ett ansvar.

Marcus skriver om Gudrun, som skriver i NT om alkoholindustrin och om oss som måste avstå från att dricka. Intressant, intressant. Marcus har fel när han gör allt till en individsak och Gudrun lutar kanske i detta sammanhang för mycket åt det kollektiva. Som ledamot av tekniska nämndens presidium har jag varit med på studieresor där alla utom jag druckit vin eller öl både till lunch och middag och vid ett antal tillfällen däremellan och alltid på kommunens bekostnad. Som individ får jag vara stark för att stå emot. Utan alkoholindustrins påverkan hade inte boozen varit en sån självklar del av trevligheter och avkoppling i dessa sammanhang. För: pang, brännvinet slår emot en i avgångshallar och på matställen. Snygga loggor och vackert formgivna pavor. Men det är samma nervgift oavsett förpackning. Jag hade kunnat prata trafik och byggande, istället för att berätta om min alkoholism om inte industrin gjort drickandet till något så självklart.
Vi vet att vårt självskadebeteende skadar oss mindre, ju längre vi väntar med att inleda det och ju färre möjligheter vi får att ägna oss åt det. Men i slutändan sitter vi såklart ensamma med våra demoner. Inget snack om det.

02 november 2007

Två år, vilket jävla jubileum.

För två år på just detta datum, gick jag hem från jobbet, sönderbränd, sanslöst ledsen och trött. Det var inte nån blixt från en klar himmel. Jag drack och mådde skit, lyssnade på ABBA och avvisade kärlek och såg allt i svart. Sen skickades jag till en företagsdoktor som snabbt som ögat skrev ut piller, sjukskrev och sa att det inte var jobbets fel. Det var så klart jag som inte höll måttet. Jag är fortfarande förbannad på hur jag misshandlades av min chef, hur kollegor svek och förtalade. Jag var SJUK för helvete, då ska man ha stöd för att kunna komma tillbaks och hitta rätt och lagom nivå på sakrnas tillstånd. Nu gjorde chefen Susanne bara ont värre under en lång tid och utsatte mig för rena olagligheter (har jag fattat i efterhand).
Det tog inte slut förrän jag bytte jobb.
Och slutade dricka.
Och slutade ljuga för mig själv.

Inte någon fin människa.

Jag lovar:

1. att inte snacka skit om exet inför hennes barn.

2. att aldrig mer be henne om en tjänst.

3. att försöka möta ont med gott.

Min blogg skulle från början bli en sån tjusig blogg där man skilde privat från personligt, men det funkar inte för mig. Allt hänger ihop och bildar en helhet, som klichén säger. Och jag är inte den fina människa jag ville jag vore.
Därför vill jag idag kräkas på mina yngsta barns mamma, som är så uppfylld av sina egna önskemål och sin tuffa ledarstil att några små människor liksom glöms på vägen. Om man säger så.
Jag får festa med Emsan någon annan gång.
Och vi får boka in en infodate snart.
Och, nej, där är det inte vaniljté utan helt andra smaker.

01 november 2007

Under det rosa bandet.

Engagemanget kan vara riktigt billigt ibland. Sitt i en bekväm fotölj, lyssna på musik och skänk en tia eller två.
Gå med ett tjusigt rosa band på kavajslaget och visa att du bryyyr dig.
Jag kräks nästan.
Vem är emot cancerforskning?
Nä, just det.
Lågprisengagemanget skymmer sikten.
Bort, bort.

Grekland är inget särskilt faktiskt.
Den självgoda nationalistiska historieskrivningen som man matas med av guider och broschyrer är riktigt rörande. Dom stolta hellenerna och allt det där. Sjöslag, marmortempel och gud vet vad (till sist orkar man inte lyssna). Grekerna vann alltid, var vackrast, bäst och smartast. I verkligheten är det ett land som stinker av avgaser och cigarettrök. Lite smått efterblivet. Men det är säkert nån annans fel. Turkar och perser, for sure.