Vi skulle se på film, så jag hade skaffat hem "Coach Carter", som väl handlar om en baskettränare (tror det i alla fall).
Men, vafan, tänkte jag och sa till herr fjorton att gå in på datorn och boka plats på nån biofilm istället.
Bio, lite vardagsfest, sådär.
Ångesten hamrade i bröstet, men vi gick dit ändå.
Det är så lätt.
Bara Kungsgatan ner i drivorna av löv och in i Filmstaden.
Det står en stank av popkorn, men vi har alltid godis med oss.
Filmen var en långsökt historia om ett försvunnet barn på ett flygplan och intriger och komplotter, men det gjorde inget.
Det är att vi går dit som är viktigt. Att vi gör saker tillsammans.
En gång var herr fjorton själv ett försvunnet barn på en flygplats. det var på Kastrup och han (då, fyra!) och jag och dottern skulle till Tunisien.
Borta var han och samtidigt annonserades sista utrop mot Tokyo och jag tänkte att, fan, min unge är med på det planet.
Men, nej det var han inte.
Han kom gråtande i famnen på en SAS-kapten, tillbaka till mig den gången också.
I morgon skall jag till doktorn och sen hämta småkillarna.
Dottern har sagt att hon skall komma, men vi får väl se hur det blir med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar