Tänk att alltid va på väg

Marianne Faithfuls version av Shel Silversteins Ballad of Lucy Jordan är som att dricka ljummet kaffe på pressbyrån på centralen en slaskig februaridag i väntan på tåget hem till Malmö. Minns när jag köpte den där LP:n. Jag var sexton och att höra en text om en människa som var 37 och redan utled på livet i suburbia, så utled att hon valde döden var inget konstigt. 37 var i sig en nära döden-upplevelse, trodde jag i min enfaldiga ungdom. Nu är 37-åringar unga för mig. Mitt ansikte är fårat och mina tänder har redan tuggat stora delar av livets kexchoklad. Jag försöker leva här och nu som terapeuterna säger, men samtidigt är det färre och färre dagar kvar att slösa bort. 

"No time to waste", brukade Greenpeace skriva på sina tröjor och plakat. 

Jag hade en enda vision som ung och det var att förändra världen. Att bli känd för att vara känd, att synas för att synas fanns inte på kartan. "Du ska åstadkomma något", sa min inre röst, "något i det stora hela". Jag föraktade dem som bara tog hand om de sina och sitt eget. Nu reser jag i nya konstellationer och precis när jag tänker att det vore fint att promenera längs stranden i Tel Aviv med en varm vind i mitt korta hår, så slår Spotify om till Love hurts. Men det är frånvaro av kärlek som gör ont, det vet ni. Betalar mitt kaffe i pressbyrån. Priserna är en smula norska, om vi säger så, men så ägs kedjan också av norrmän. I en lägenhet i Majorna i skuggan av den stora motorleden som skar av staden från älven läser en mamma godnattsaga för sin unge och jag går på ett tåg. Och Thåström sjunger Tänk att alltid va på väg och jag fattar att det är just det som är livet.

Malmös area 51

På Södra Bulltoftavägen 51 har någon skrivit ordet "Area" framför de svarta siffrorna på den vita skylten. Ändå kul. Ibland går jag, kollegorna och ungarna in genom mellanrummet. Det doftar nymalet kaffe och hus i rött tegel och järnvägsräls halvt gömt i gräs och gamla rostiga maskiner och skorstenar som det inte längre ryker ur, är spännande miljöer att upptäcka och utforska för små ungar. Och eftersom det är 2022 och inte 1972, så är det hipsters och inte husockupanter som flyttat in i väntan på sanering och bostadsbyggen. Hela stället andas svensk arbetarklasshistoria. Och jag vet ju vem som en gång jobbade här, han var ingift i min släkt, allt var tragik, han brukade sitta på ett ölcafe uppe på Lundavägen innan han gick hem och bråkade med frun, som då var min biologiska släkting. De hade träffats ett antal år tidigare, hon hade en historia, som man sa, av utsatthet och av det oerhört sorgliga i att ha varit tvungen att adoptera bort barn som hon fått för tidigt och med fel människa. Hon hade ändå ett barn med i boet och ett gemensamt kom och det jobbades och drack hårt, för så ser ofta min släkthistoria ut. Kanske var det bokstäver, sånt visste man inget om på den tiden, kanske ångest, det dövades oavsett vilket effektivt för stunden med brännvin, vi snackar skånsk arbetarklass och inte överklass från Wien på schäslonger i vackra stenhus. Jag minns deras lägenhet, minns papegojan i köket som svor grovt på skånska och kunde vissla den italienska schlagern Come Prima, som min pappa en gång lärt honom. Sista gången vi sågs var på min farmors begravning, järnvägsarbetarens röst var bruten, men det pratades livligt ändå och frun teg och sörjde. Jag glömde att fråga om papegojan, minns jag. Med tiden blev nog hemförhållandena ännu en smula värre, för nära slutet på historien så slår mannen frun i huvudet med en hammare, men polisanmäls och döms till fängelse. En kan tåla mycket, men hammarslag mot skallen får till och med den mest hårdhudade och hunsade att faktiskt anmäla. Vet inte det absoluta slutet på historien, men båda är i alla fall döda och hans arbetsplats ett hipster- och småbarnsparadis och deras lägenhet säkert lyxrenoverad och dyr. Papegojan troligen död, men Come prima finns på Spotify.