Pojkarna längst fram

Det är lördag i en lägenhet med ekparkett och stor litteratur. En diskmaskin låter, men trafiken tycks ha tagit helg och inte ett moln så långt ögat kan nå, som Tomas Ledin sjunger. Den mest spelade låten just nu är Älska mig för den jag är, med Ainbusk. Drevet har gått som en tsunami mot den person som misshandlade den kända sångerskan. Det är som det är ändå. Hon väcks inte till liv för att han hängs i en lyktstolpe på Nybroplan. Kanske ska vi tänka ett snäpp längre. På min kurs i tisdags så såg vi inspelningar med barn som lekte och projekterande och allt vad du vill. Det var pojkarna längst fram, men det noterades knappt. Det är ju bara så livet gestaltar sig, det är normalt samspel. Jag hör en Audi gasa på gatan utanför. Tre snubbar sitter och hejar på den unge mannen vid ratten. Kan en inte bli ett manligt geni, så kan en ju alltid låta mycket på annat sätt. Igår satt vi på jobbet och utvärderade och bedömde. Det behövdes jobbas mer med normkritik och roller, sa vi. Och jag tänker att det är meningslöst att lyncha en vidrig människa, samtidigt som vi varje dag passivt ser nya av den sorten skapas.

Rockande sockar och stora ord

De rockande sockarna framställs som något gulligt och helt avpolititiserat. Till och med i den bruna myllan runt Malmö och Lund rockas det, trots att reflekterande över diskrimineringsgrunderna knappast pyntar vardagen bland suvar och utegrillar. Samma människor som gullegullar över sina barns olika strumpor kan lätt tycka att Greta Thunberg är en dampunge som borde hålla käften och skickas till skolan. Eller att hon är en del av en sammansvärjning och det vet vi ju vilka som i hemlighet styr den i så fall. Att vara konsekvent är inte lätt. Greta och rockande sockor kom förstås upp när vi firade mellanbror här i hemmet ikväll. Det och tusen andra ämnen fick samsas med först onlinepizza och sen tårta. Vi är politiska människor och vi lever med funktionsnedsättningar in på våra skinn och med stora ord ur våra munnar nästan alltid. Normala är vi inte. Morsan har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt sockrockare och några av oss andra är själva funktionsnedsatta, ehuru inte med downs. "Det förstår du väl att jag inte väljer någon med ADHD", meddelade en kvinna en gång till mig helt frankt, när jag undrade varför jag inte dög den gången. Hennes förlust. Haha.
Att människosyn och politiska övertygelser är som ler och långhalm är självklart. Den som väljer bort en människa ur sitt liv på grund av funktionsnedsättning kommer aldrig att vara en solidarisk människa i något annat sammanhang heller. Men i vårt kök den här kvällen släpps vare sig funkofober eller suvspöken in. Och jag är stolt över mina barn, alla fyra och stolt över min mamma som valde solidaritet i praktiken i sitt liv, om än inte alltid med de stora orden. Vi är inte perfekta, men det vi gör är hållbart och funkar. Och högt flyger orden. Sen tar mellanbror sina presenter och sin tavla med filmaffischen från Soy Cuba och åker hem till sitt på Kirseberg. Och tystnaden lägger sig och vi läser en stund. Någonstans hörs sirener och morgondagen ska bli bra den med.

Apelsinvatten och välling

Jag dricker kallt kaffe med balkongdörren öppen ikväll, i den verkliga världen bortom inloggningar och nicknames. En liten lila minikånken väntar på att få komma upp på ryggen på en liten människa, den ligger i hallen och väntar på transport norrut. Det här datumet fyllt av högstämda tankar och perspektiv både bakåt och framåt. Om dessa tankar vet hon förstås inget, hon som lever för att gunga och som inte alls begriper vitsen med att lära sig gå. Det går ju lika bra att krypa. Stora bruna ögon ser världen, ett stort huvud fylls med tankar och erfarenheter.  Nästan allt framför sig och livet är lycka. Och för ett år sedan bestämde hon sig för att ta sig ut i förtid, för hon är en människa bortom alla beräkningar och antaganden. Hon delar dessutom födelsedag med den vuxna människa som hittills betytt mest för mig i livet och nu när röken lagt sig och dimman lättat, så har jag inget emot att bli påmind om det. Det har jag förresten aldrig. Det skulle vara barnsligt att försöka radera ut tio år ur ens liv och ingen människa är utbytbar, alla har sin plats i ens hjärta. Att gå vidare är aldrig att lajva Eternal sunshine of a spotless mind, för det finns alltid ett Montauk där en i så fall måste mötas På sena eftermiddagen sitter jag och ser kärlek blomma på Möllevångstorgets norra sida. Solens strålar speglar sig i ölens honungsfärg. Allt är varmt. Händer, tankar, ord, vad du vill. Jag behöver påminna mig om att lyckan finns, att den inte behöver förintas av vardagar och av ord och diagnoser. Jag ska minnas apelsinvatten i en fin karaff, händer som aldrig släppte varandra och så detta året av vällingflaskor. Jag hör framtidsplaner smidas, men för min egen del säger jag bara: låt den komma. 

Sentimental country och vad det gör med mig

Ibland lyssnar jag på sentimental countrymusik när jag cyklar längs den eviga Nobelvägen som aldrig vill ta slut, men som är som Malmö själv, en blues i en låg tonart. Idag bröt Ray Charles igenom bullret och hans röst är ju som få andras. Nu är han död, men en gång var det 2001 och bomässa ute i Västra hamnen. Ray kom dit med ett femmannaband och jag och Malin gick dit med vår treåring och vår baby som här i bloggen kallats minstebror. Men den minste tyckte inte att det var kul med en massa folk och hög musik, så vi fick gå i förtid. Ja, nu vältrar jag mig i elände igen, som en av mina kritiker skulle säga. Men det var ingen fara. Barnen gick före alla gamla musiker och vi tog bussen tillbaka till Södra Promenaden, där vi bodde då.
Ända sedan de föddes så här ungarna kommit i första hand i mitt liv, precis som för de flesta föräldrar. Och jag tog föräldraledigt och rullade vagnen genom lera och in på kommunstyrelsens sammanträde. Ilmar Reepalu log och jag har aldrig sett honom så harmonisk. Barn gör så med oss. Men varför kan jag inte vara lika cool inför mitt föräldraskap? Varför har jag tvivlat under alla dessa år? Det enda jag vet säkert är att jag känt mig otillräcklig. Det jag minns mest och bäst är mina misstag och när jag inte fanns där. Separationerna och nya vuxna som kom in i ungarnas liv, brydde sig mer eller mindre, men som sen försvann. Att allt vad familjeliv heter varit för andra, mem inte för mina ungar och mig.
Ja, sentimental country triggar fram det som en helst skulle vilja glömma. Men om inte det svarta finns, så finns inte det vita heller. Lägger en lock på saker, så kokar det över.

Brorsor, så här gör vi!

Det är den nionde mars. I alla sociala medier har jag läst bittra kommentarer om elaka feminister och att det minsann inte är så lätt att vara man i det här samhället, ofta parat med kommentarer om att man inte får säga så i det här jävla samhället. Här är några punkter att diskutera i grupp i bastun eller på puben efter matchen.

1. Det värsta som kan hända dig efter ett dåligt förhållande eller en misslyckad dejt är ensamhet, sorg och bitterhet. Det värsta som kan hända en kvinna är att hon blir dödad.

2. Kamma dig, pynta ditt hem och sluta spela Fifa. Var vuxen. Läs böcker.

3. Ta ut halva föräldraledigheten, lär dig laga mat och baka. Utan det blir du aldrig jämställd.

4. Bjud inte på krogen. Då drar du till dig folk som vill bli bjudna och inte nödvändigtvis folk som vill ligga med dig eller föda dina barn. Och bjuder du ändå, så åberopa fan inte det mot slutet av kvällen.

5. Uttryck inte hat mot dina ex. Då framstår du bara som en idiot. Du valde ju dem, eller hur?

6. Ha vilka sexuella preferenser du vill, men minns att vi blivit lärda att vara dominanta och kvinnor på samma sätt lärt sig att vara undergivna. Var inte blyg för att testa en kille någon gång. Fråga dig varför bögar nästan alltid är snyggare. Nej, det är inte biologi det heller.

7. Fira den internationella mansdagen om du vill, men ta då reda på vilken dag det är och babbla inte om det den 8 mars.

8. Ångra saker du gjort, våga ändra dig. Du är inte född till sexist.

Tack för de nyktra åren

För inte så länge sedan var jag ute på ett ölställe med några miljöpartister. När jag beställde en öl, någon slags IPA, så reagerade en i sällskapet starkt.”Vad är det som händer Anders, dricker du!”
Det är den sortens solidaritet som ska finnas där. Folk ska reagera när en gör något otippat. Det var rörande. Så starkt förknippas jag med nykterhet att några direkt reagerar om jag dricker. Där gäller inte det där idiotliberala snacket om att var och en får göra det de vill med sin kropp och det är bra att det är så. Mina elva nyktra år var betydelsefulla och formativa trots att de låg mitt i livet. Jag var aldrig alkoholist i strikt mening, det vet jag nu, men jag drack osunt och var kär i drickandet. När jag var full för första gången var det en fantastisk upplevelse. Jag såg ut över en liten sjö, satt där i shorts och vita träskor med ett vinglas i handen. ”Detta ska jag ägna mig åt i livet”, tänkte jag. Jag var 14 år. Vuxna i en ideell organisation försåg mig med alkohol. Det var fan andra tider då. Sämre tider.
I perioder, på gymnasiet och på högskolan, var drickandet i sig viktigt och föremål för nån slags kult. Och jag var alltid fullast på krogarna och på festerna, sjöng alltid högst på spårvagnen, en gång sjöng jag igenom hela The River-albumet så långt det räckte från Frölunda torg till Valand. Jag var rolig tills jag inte var det längre, charmig tills jag blev kladdig och klarade mig från stryk bara tack vare benmuskler och bra skor vid mer än ett tillfälle.
Under nykterhetens år sökte jag en annan flock än den som älskade rock’n’roll and brew. Jag försökte vara en av nykteristerna, en av de nyktra alkoholisterna, men jag hörde inte dit heller. Det är inte för mig att inordna mig så. Därför segar för övrigt även konverteringen. Jag har svårt att riktigt höra till någonstans. Jag är ingen gängmänniska, mina vänner har alltid varit få, mest har jag umgåtts med de kvinnor jag levt med. Sara, som jag levde med i 10 år ska ha en eloge för att hon aldrig knotade över att inte ha någon att dela en flaska vin med. Någon enstaka gång såg jag henne berusad, men det var precis i slutet av vår tid tillsammans. Under de nyktra åren formades även min syn på alkohol och andra droger. Jag står för en strikt politik. Det som är förbjudet nu ska fortsätta att vara det. Jag vet att där det finns en större acceptans, där brukas även mer och det skadar. Ingen gårdsförsäljning av vin på Österlen och ingen gathörnsförsäljning av knark på Möllan. Så jag tackar för de nyktra åren. Jag skulle varit sämre utan dem.

Känn doften av kaffe

Från kullen på jobbet känns en doft av  kaffe från rosteriet inne på området som förr rymde SJ:s verkstäder, men som nu är lite av varje i väntan på att bli något. Jag frågar en unge om hen känner igen doften, men får ett nekande svar. "Det är kaffe", förklarar jag. Ungen nickar och går iväg. Det finns mer spännande saker i världen för en femåring. Doften av nyrostat kaffe drar med mig till ungdomen, till Andra Långgatan, där jag bodde ett tag bland fyllon och porrbutiker och ovanpå det numera stängda Systembolaget. Jag var ung och allt var möjligt och framtiden ljus. Och vi kände kaffedoften. Nu har Kahls flyttat från Långgatsområdet och brandstationen har blivit en konstig galleria. All things must pass och istället för att lagas tåg så rostas det alltså kaffe på Kirseberg i Malmö.
Den som inte pallar förändringar kommer inte att få se någon vacker framtid. Det duger inte att vara nostalgisk och drömma sig tillbaka. Nutiden och framtiden kräver sitt. Det är inte bara lätt att göra rätt, det krävs uppoffringar. En skåpbil från ett polskt byggbolag står parkerad på andra sidan gatan när jag går hemåt vid halv fyra . Tre män kommer gående från Bulltofta kött med burgare i handen. Världen krymper. Mot bättre vetande tävlar nu partierna i att fjäska för folk på landet som älskar att köra bil, eller i varje fall gjort sig beroende av den för jobb och nöjen.Det är lite som att jag efter skilsmässan från Sara skulle kräva att få bo kvar i vår gamla fantastiska våning på någon annans bekostnad. Nya utmaningar kräver nya offer. Mindre bil, boende och biff. Men doften av kaffe är densamma. Vakna upp och ta ett djupt andetag.