I begynnelsen var inte boken

Jag sitter i min bekväma laminofåtölj. Rakt föröver är en feministisk affisch, vid sidan av den bokhyllan. Aldrig i mitt långa liv har jag ens slängt en bok, än mindre bränt en. Och, jodå, här finns koranen, men också en bok av Stalin, fast allra mest bra skönlitteratur. Jag är en notorisk läsare. Frågan är hur det står till med den saken hos tvärsäkra tyckare som predikar om yttrandefrihet eller respekt för andras tro. Men i begynnelsen var inte boken. Det var ordet. Och om din tro är så svag att du måste bränna svenska- eller regnbågsflaggor för att höras högt nog, så har du hamnat fel. Jag gissar dessutom, kanske fördomsfullt, att du inte respekterar den religiösa symbolen davidsstjärnan mer än att du sett den eldas på en demonstration eller överkorsad på en nidbild. Mitt förslag är att du andas och lär dig att leva med att världen är full av människor vars övertygelser du aldrig kommer att begripa, precis som andra kanske inte förstår dig. Vila i just din tro. Själv dras jag till trosföreställningar som som inte missionerar, som inser att det finns olika sätt att vara en god människa och göra gott för andra. Börja med att inte göra mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig. Läs en bra bok. Om du vill så kan jag tipsa dig om några bra titlar. Och till dig som nickar med, men som i själva verket bara vill pucklar på muslimer säger jag precis samma: tagga ner. Gör en människa väl istället.

Lumpen var som en annan planet

Och ändå var det så enkelt att ta sig dit. Sjuan till hållplatsen Kviberg bara, och sen visa inkallelseordern för vakten och följa den snitslade banan. Och jag skulle inte vägra, för om såna som jag inte gjorde lumpen, så skulle fascister snart ta över. Ni tycker att det låter som onödigt drama, men en av mina befäl var pappa till den Anders Klarström, som vid samma tid var NRP och hatade, hotade, innan han bildade SD och blev deras första partiledare. Inte för att jag vet om pappan delade sonens värderingar, jag delade då rakt inte min farsas, snarare tvärtom, i varje fall såg vi det så på ytan. Tiden har fått mig att ifrågasätta det en smula. 

Nu läser jag att invandrarungdomar inte tror att lumpen skulle ge så mycket för deras personliga utveckling. Jag tänker att om du varje dag under de senaste fem åren eller så fått höra att din blotta närvaro är roten till nästan allt ont i landet, så kanske du inte är så pigg på att offra livet för det land vars regering säger så. Ganska enkelt och självklart. Mina lumparkompisar med utländsk bakgrund, som det heter, Grubišic, Odhiambo, Chi och van Ampt minns jag inget särskilt med. Kapten frågade förstås Grubišic hur hans namn uttalades, men mer av respekt. Fanjunkare Klarström uttryckte inget rasistiskt heller, vad jag kan minnas. Däremot var ju homofobin och sexismen helt normaliserad. Stridsselen skulle fan inte hänga som pattarna på en femtioårig kärring, inga jävla bögavstånd och allt vad det var. 

Den fina värnplikten som så många, inte minst I mitt parti längtar tillbaka till som så danande och bra, var fullt av den sortens värderingar. Det var en annan planet, även i det tidiga åttiotalets syntpop och nyliberalism. De tjejer som på sommaren kom som en del av arméns försök att bredda basen blev inte bara väl mottagna.

Men min farsa hade heller aldrig haft några roliga lumparhistorier att berätta och det färgade kanske mina förväntningar. Han gjorde pinan i Karlskrona och sen satt han i Berga och lyssnade på radio Nord. Putti putti, med Jay Epae och och I'm gonna knock on your door, ring on your bell med Eddie Hodges. Men mest längtade han hem till Zenta och nyfödda Maria i Majorna, Göteborg. Han blev visst ingen man av att klä sig i försvarsmaktens malkuledoftade kläder han heller. Det blev ingen. Visst träffade vi folk vi aldrig hade träffat annars, jag brukar själv namedroppa fotbollsdomaren Anders Frisk som en av dem. Men i stort sett var det bortkastad tid, vad personlig utveckling anbelangar. Det kan hända att värnplikten behövs för att försvara landet eller så, men kul, givande eller utvecklande är det knappast. Och mitt regemente blev till Kvibergs marknad, vilket nog skulle fått ett och annat befäl att skita på sig om de fått leva och se det och på fotbollsplanen och hinderbanan har det byggts svindyra bostadsrätter. Och helt plötsligt var vi på samma planet igen.

Drömmer om ett sårbart samtal

Jag går på reklam ibland. Nu köpte jag den där Ben & Jerry-glassen som ska vara lite extra extra somrig. Sen gick jag hem och la mig tvärs över min säng och satte på Göran Greiders sommarprat i högtalaren. Jag försöker låtsas att den där glassen fortfarande är hippieunderbar från korsningen Haight/Ashbury i San Francisco och inte den multinationella produkt den är. 

Till San Francisco kom jag i februari 2014, det var min dåvarande frus femtioårspresent till mig; vi hade råd att ge varandra sånt och vi var framme mitt i natten och ni som läser min blogg vet att jag älskar ljumma nätter och det var ljust den natten vi kom upp ut tunnelbanan på Market street. Bara enstaka taxibilar och hemsläntrare syntes och det var tyst för att vara i en storstad. Och hippiekvarteren bor inga glasstillverkare längre, det är tech och allt vad det heter som en ska syssla med för att ta sig in där. Och mitt ex hälsar inte längre på mig om vi syns på stan, inte heller på mina barn, men däremot lägger hon ut hånfulla memes på Instagram ibland. Det får stå för henne. De som är elaka bakom block och spärrar har dömt sig själva till någon det inte går att respektera. Jag hör på Greider och känner hur jag hela tiden nickar bifall till honom. Han är ärlig och inte särskilt rolig, vilket är en befrielse. Det hörs inga sarkasmer. Han är som jag en enstöring, en varg som söker sin flock men aldrig hittar den. Jag drömmer om ett samtal om det viktiga i livet, solidaritet, klass och framtiden, den konstiga, oförutsägbara. Nu när vi har obegränsade möjligheter att diskutera filosofi med någon i Kina eller fotboll med någon i Sydamerika, så slösas tiden bort på skit, skryt och elakheter.

Alla dessa memes och emojis, jag hatar dem. Allt detta att gömma sig i smarta punchlines eller mobba i drev, det är förfärligt. Jag längtar efter det sårbara samtalet, där du kan blotta dig utan att någon direkt hugger, längtar efter frågor där alla nu hela tiden har snabba svar på allt.

Doften av mångfald

En vän är någonstans ute på Falsterbonäset och skriver om hur konstiga alla ser ut där. "Som deodorantreklam", fyller jag i och jag hör hur hon skrattar, fast det gör jag ju inte egentligen, eftersom vi bara skriver. Och hon frågar vad jag ska göra och jag berättar att en annan vän kommer över och att vi ska sitta på balkongen och dricka rödvin och känna cannabisdoften från gården. Hon tycker att det låter fint. Nu ska jag direkt, innan något läggs mig till last, säga att jag inte är för legalisering av fler droger. Det var något annat jag ville beskriva för min vän; doften av mångfald. Den doften som gör att jag trivs allra bäst i Malmö, Berlin, Jerusalem, Tel Aviv, New York, London, ni vet, såna ställen. Inte bara för att det är stora städer, Shanghai och Hong Kong är också stora städer, men ohyggligt tråkiga, för det är bara mycket av samma sak. Men förbi min trivsel är det min övertygelse att mångfald också gör oss klokare och rikare på alla de sätt. Olika erfarenheter, liksom. Kryddor i den havregrynsgröten som högern rådde fattiga att äta i våras, samtidigt som de sänkte skatterna för sig själva. Men kampen för mångfald är ojämn. Tidigare ganska snälla borgare har slagit sina påsar ihop med ett parti som bara för något decennium krävde att alla som invandrat efter 1975 skulle skickas hem. Bibliotek ska rensas från misshagliga sagoläsare och troligen inom kort från böcker på främmande språk. 

Deodorantreklammänniskorna är såklart välkomna de med, tänker jag generöst. Alla måste inte ha bandtröjor och hatt som jag. Men jag tänker inte sitta och äta plankstek med dem och prata skatteplanering. Och min vän kommer över, jag spelar punk från 1977, vi snackar om viktiga saker och cannabisdoften är borta. Kanske har vaktbolaget kört ut obehöriga från vår brf-gård. Kanske har också självgoda radikaler som jag en gräns för vad vi vill ha i vår närhet?

Maybe the last time

På grund av anledningar som har med självrespekt och respekt för andra att göra, så missade jag Springsteen i år och det är troligt att jag aldrig mer kommer att se honom spela. Det finns en sista gång för allt, ibland organiserat, som när Sara och jag verkligen avslutade oss med en resa som sammanfattade allt som var vi. Inklusive drama, för vi ganska dramatiska av oss. Exempelvis ett gräl på Hamburg Hbf, som jag alltid tänker på när jag kommer dit, ett gräl som osade bitterhet och svartsjuka, men det lugnade sig ändå fort. Vi var tomtebloss i våra konflikter, det flammade och sprakade, men brann snabbt ut. Det är HHbf för mig, det och den gången minstebror och jag reste ner till Hamburg en helg och han hade fått 10 euro som låg och brände i hans ficka och till sist, minuter innan tåget skulle gå hem så köpte han ett gosedjur i form av en gräsand, som kostade just 10 euro. Affären är där ännu. Gräsanden ligger uppe på vinden hemma på Södervärnsgatan.

Men somligt är ändå presens. Jag reser här och nu, inte för att minnas, det är bara ofrånkomligt att minnena dyker upp och det är ingen fara, jag kan stå för det mesta jag gjort eller sagt. Men jag var tvungen att åka till Berlin ändå, var tvungen att veta att min tredje eller femte stad i världen verkligen var där. Och den var ju det. Berlin har sett många konstiga saker, jag och mitt märks inte. 

Det finns en sista gång för allt. För det mesta smyger det på helt osynligt och så långt efter kommer jag på mig själv med att det där har jag ju inte gjort sedan dess. Mick Jagger och Keith Richards möttes för första gången på ett tåg. Jag vill tro att det var vid Clapham Junction, men det är antagligen helt fel. Där bytte jag tåg i förra veckan och tänkte This may be the last time. 

Också ljumma nätter följs ju av en dag

Jag kom till Lille mitt i natten, resultatet av ännu en av mina storartade planer. Lite som för två veckor sedan i Sheffield, där jag nattvandrade och till sist hittade en nattöppen McD. I Lille är inget öppet. Inget alls. Och jag går och känner på dörren till stationen, men den tiden då tågluffare låg och sov i väntsalarna är förbi. Verkligheten kom ikapp. Nu låses dörrarna. Redan när jag och Stefan Johansson lajvade hemlösa och sov på stränder och stationer så hade de börjat komma, de hemlösa, de illigala invandrarna, revorna i välfärden som gör att vi låser om oss. Minns att jag skämdes lite över oss då, vi kunde ju krypa in i välfärdens sovsäck precis när vi ville.

Men natten i Lille är ljummen och en lätt bris smeker min kind. Och jag älskar ju sommarnätter, älskar att se de sista på på väg hem från festen möta de som är på väg till jobbet, älskar tystnaden som gör att man hör alla ljud. Jag sätter mig ner framför ingången till stationen, men blir rastlös och går några rundor. Folk kommer fram och pratar, de är de vanliga, har du en cigg, har du eld, har du någon växel. Men en kille vill säga något mer och börja translata på sin telefon. "Look out, there are lots of weirdos here". Och inte långt därefter kommer en tjej ut från hotell La  Valiz mittemot och frågar om allt är okej. Med sig har hon en mugg cappuccino och en kiwi, som jag får. "Säkert att allt är okej", envisas hon och jag försäkrar att det är mina egna stolta planer som fått mig att vaka in den 11 juli i Lille. Också hon vill framhålla att det är ett oroligt område. Vi utbyter leenden och hon går tillbaka till sin reception. Det passerar lite folk, gäng med unga adidaskillar, två män med en stege och en kvinna som jör en tom rullstol, men det tunnas ut efterhand. En man förklarar för mig att stationen öppnar klockan halv fem. Sen säger han good afternoon och går. Jag tänker att de allra flesta människor vill väldigt väl och är snälla. En tid levde jag med en person som misstänkte allt och alla. Hon var väldigt hemlig och privat, eftersom hon utgick från att en annars blev blåst och lurad.

Hon hade väl sina erfarenheter, men jag kunde aldrig gå med på den inställningen till mina medmänniskor. Och ändå var jag den av oss som emellanåt diagnostiseras med depression. Kanske skulle en natt som den här få henne att ändra sig, men risken är minimal att hon skulle hamna här. Vi lever olika slags liv nu, lindrigt sagt. Hon planerar och pendlar, jag drömmer och driver dit vågorna för mig. Sen öppnas dörrarna till stationen och jag går in. Det ljusnar. Också ljumma nätter följs ju av en dag. 

Don't look back in anger

Varken Sara eller Malin ville åka till Blackpool under våra englands- resp England/Irlandsresor. Men jag har en dragning till det proletära och bedagade, så jag ville. Och nu när jag bestämmer själv så blir det en natt I Blackpool. Det blir resans bästa övernattning. Stället är ett underbart B&B där  många lager målarfärg kommit att pryda väggar inne och ute. Frukostmatsalen är fint dukad redan på kvällen och det polska paret som driver stället är påtagligt trevliga. Dessutom är det billigt, märkligt nog är den sortens ställen billiga att sova på. Eller så märkligt är det kanske inte, tänker jag när jag går ut. Blackpool är en badort, men ingen badar, för det regnar, istället cruisar (nåja) de längs tusen fish and chips-ställen och skrikiga spelhallar. På två av tre pirar får man gå ut, den norra är tillfälligt stängd. En kvinna med en öl i varje ben erbjuder sig att ta en bild på mig med havet i bakgrunden och jag tänker att havet förlåter allt. Sjöluften, måsarna, allt. Klart att de åkte hit från Midlands gruvor och fabriker, klart att  Blackpools tingeltangel var paradiset. Men nu är det längesen. Oklart vilka som åker hit nu, jo jag förstås, romantikern.

Sen blir det några timmar i Liverpool och beatlesturism och det är tredje gången jag är där och jag ska inte gå på museerna, möjligen leta rätt på den där puben Malin och jag gick på, men det huset är nog rivet och vem är jag att kritisera andra städers byggande. Huset i Manchester där vi gjorde Sven vet jag är borta, men det finns annat att se där, människor, parker och en pub där Oasis sjunger don't look back in anger från högtalaren, för det ska man inte.

Du går aldrig ensam

I Lake district bodde jag på ett B&B hos en man som hette Graham och var sådär engelskt trevlig och pigg för sin ålder. Han hade varit i det militära och jag undrade i mitt stilla sinne om han var med i Derry den 30/1 1972, men sånt frågar en inte om. Att bo på B&B är lite som att bo i någons utlånade sovrum och äta frukost i deras vardagsrum. Det passar mig inte så bra. Det är för nära. Men naturen i Lake distrikt är underbar, berg och sjöar, stengärsgårdar, får och hus som hämtade ur deckare eller Beatrix Potter. Det är ljuvligt en dag eller två, sen måste jag in i röran igen, gå på gator fulla av människor och få vara anonym när jag vill vara det. Graham berättade att Glasgow inte är lika fint som Edinburgh och jag fattar vad han menar, men det jag söker finns oftast på ställen som Glasgow och mindre ofta bland busslaster med andra turister. Glasgow är en stad av kött och blod med långa avstånd och breda gator. Och såklart måste jag till Celtic park, det är nödvändigt. Alla lyser upp när en säger att en är svensk, det är Larssons ande som gör att alla som kommer från vår del av världen är fina människor. Men två intressanta händelser vill jag berätta om, som ett mått på vem jag blivit. På promenaden tappar jag mitt nyckelord till hotellet. Det är så likt mig och en skam. Att jag tappar något, nu igen. Jag gör mig beredd på att visa strupen för hotellpersonalen, men går för säkerhets skull tillbaka samma väg jag kommit, men inser att den här skammen får jag ta. Då ligger helt plötsligt kortet på marken framför mig. Jag plockar upp det och kan gå vidare. Men jag var beredd på att lämna ut mig, medge min svaghet. Inte förklara bort, inte hitta på något.

Innan stadionturen på Celtic park kollar jag såklart i deras butik. Jag älskar fotbolls- och konsertmerch. En hoodie är särskilt snygg. Men dyr. Jag våndas, ska jag unna mig. Efter stadionturen tar jag en öl på Celtics pub. Tjejen i baren frågar var jag kommer ifrån och börjar även hon prata om Larsson. Jag bestämmer mig för att faktiskt köpa den där hoodien även om den är orimligt dyr. Du lever bara en gång, och allt det där. När jag kommer fram till kassan visar det sig att priset är nedsatt till mindre än en tredjedel av vad som står på prislappen. 

Det lönar sig att gå utanför sig själv, att våga vara obekväm. Gå genom regnet, gå genom stormen, för du går aldrig ensam.

I've been looking for freedom

Nästan längst ner på the royal mile, nära parlamentet, ligger People's story museum. Dit hittar inte många. De många ser bara borgar och katedraler och förbereder sig i veckor, för det är alltid utsålt på såna ställen. Men jag ser hur vanligt folks villkor varit och hur segrarna kommit efter mödosam kamp, allt från rimliga arbetsvillkor, boende, politiska rättigheter och senast HBTQI-rättigheter. Mycket lite kommer gratis här i världen. Killen som jobbar där tackar mig för besöket, men det är jag som ska tacka för att arbetarklassen någonstans får synas. Sen klättrar jag upp till Arthur's seat och hoppas möta den som ska bli min sista kärlek där. Det var ju så det var i den där boken jag läste, men längst upp är det utsikt över stad, hav och andra berg långt borta och vinden blästrar mitt ansikte rent från illusioner. 

För alla som tagit samma väg som jag verkar redan ha hittat varandra och det på andra ställen än på en skotsk kulle. 

Jag ger upp om kärleken.

Jag planerar mina resor och Come what may, men jag räknar inte med annat än att det är me, myself and I på resan. Jag är självständig och kan hissa min egen flagga och ler när skottarna tyket har EU-flaggan (vadå, VI röstade inte brexit?) bredvid den skotska och brittiska utanför sitt parlament. Och längst ut på kanten Ukrainas flagga, som en signal om den skotska nationalismen inte utesluter internationell solidaritet. 

Jag tänker på hur vi har det därhemma, för att travestera Afzelius, men ännu mer på att alltid vara på väg och att aldrig veta var en hamnar.