Sliten gruppbild.

Ungarna kollar spiderman två och jag surfar om tåg och om Christiania, faktiskt. Äldstebror har gått för att spela football manager med en vän hela natten. Det är en härlig mätt lördagskväll. Häromdagen bar jag ner en trasig fotälj i källaren och hittade ett nött gruppfoto, vattenskadat efter senaste översvämningen. Det är fotot från vår avslutning på förskollärarutbildningen. Jag är tvåa från vänster i nedersta raden. Jag har en blå tröja, svarta jeans och slitna gympaskor som en gång var vita. Jag flankeras av Anders S, då en lovande spelare i BoIS och Steve, övervintrad hippie. Resten av bilden är ett hav av unga kvinnor mestadels i cerise. Mitt hår är långt och mina ögon sminkade, vilket ger ett smått androgynt intryck. Jag ser ung och sårbar ut på bilden och det var jag nog. Vi var ett gäng som hängde ihop på den tiden, men som spreds för vinden efterhand. Inga av dom rosaklädda platsade bland oss. Jag var radikal som fan, tyckte jag, men skydde dogmatisk vänster och slagord. Jag hade vid 22 redan passerat det där. Det var mer frihetsideal. Redan då mer grönsvart än rött. Men det som slår mig mest är ändå det sköra. Man kan nästan förutse att jag ska komma att fly med alkohol och ångest. Men man nog också ana att jag aldrig ska ge upp och alltid resa mig igen. Som jag gör.