Så det var det som var grejen?
Inte livet ombord på en färja, utan pirret i att kanske se sin granne hångla med fel person. Det är lite äckligt, får jag säga, men så är det en synnerligen äcklig bransch. Eller branscher, både realityskiten och fyllebåtarna äcklar.
Jag åkte för all del Göteborg-Fredrikshamn i min ungdom, drack och drack och hamnade till och med i cellen en gång. Men det var i tonåren, innan jag kom in på och in i systemet. Man handlade i taxfreebutiken, tiggde cigaretter, dansade och sådär. Sen kom man hem till stan igen aspackad, död och slut. Nåt med otrohet minns jag inte, men så hade jag knappast någon att vara otrogen mot heller. Nationalteatern sjöng om Stena Olssons kompani som modernt sjöröveri och det gäller ännu. Att tjäna pengar på folks ohämmade fylla är djupt omoraliskt och det kan man väl säga att Kanal fems jävla dokusåpa också är.
Varför man vill hångla med andra än den man lovat trohet är inte så komplicerat att fatta heller. Det är så mycket bei Uns som går ut på att jaga bekräftelse på att man duger och räcker till, samtidigt som det praktiska arrangemanget så ofta besegrar kärleken. Om kärleken fick blomma och man vågade älska och leva fullt ut, så skulle det inte finnas utrymme för otrohet och betydligt färre ledsna människor där ute.
Och mindre pengar åt Kanal fem och all världens fylleredare. Bra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar