Ny presentationsbild och att det inte var bättre förr

På bilden till höger som kollega F har tagit ser jag äntligen 45 ut. Mannen bredvid mig är modersmålstränare i arabiska och han har nog aldrig hört "de sista ljuva åren" förut. Han verkar inte gilla det så mycket heller. Jag har födelsedagskronan på mig, som sig bör. Nu är det kanske tid att tycka att det var bättre förr och att allt är mycket farligare och svårare nu. Men jag kan inte få mig till det. Det sattes en radikal själ i denna kroppen då för länge sedan, en själ som vill vidare och som inte lugnar ner drömmarna om ett bättre liv och en bättre värld. Föredetta språkrör drömmer sig tillbaka till en tid då vårt parti inte skapade allianser för att ta över regeringsmakten, en tid då man inte kunde köpa rättvisemärkt kaffe på coop, utan fick dricka äckligt africaffe om man ville färtrejda. På den tiden som Birger drömmer sig tillbaka till så var det bara jag och Eva Goes av alla 25 i partistyrelsen som ville skriva in rätten för icke-heteros att gifta sig och få prövas som adoptivföräldrar. Inte ens vi gröna var bättre förr. Vi gröna har inte anpassat oss, inte blivit sossar och inte sålt ut. Vi har radikaliserats, ty det finns inget som är så radikalt som att se till att förändringar äger rum. Varje gång jag ser 40-skyltarna i stan eller hör någon berätta om hur man kommit in på arbetsmarknaden genom friåret vet jag att det är lönt att jobba för oss gröna. Och att det bara är samarbete som kan åstadkomma saker. Dessutom är vi snyggare nu. Som fan.