Tidslinjen.

Det är nåt med ålder. Om ålder bara vore en siffra, varför har barn då inte rösträtt och varför får man inte sterilisera sig före 25?
Man kommer inte ifrån att man fötts och med tiden dör, liksom. I ganska rask takt närmar jag mig den ålder där min far befann sig när hans hjärta slog den där allra sista gången i februari 89. Ibland hugger det i mitt bröst rent fysiskt, som en påminnlse om att inte heller jag kommer att leva i evighet. Då för snart 20 år sen fattade jag inte vidden av den förtid han dog i. Han var så otroligt vuxen och etablerad och själv känner jag mig ibland som ett rö för vinden relativt honom och trots mina klara värderingar. Jag kan stundom tycka att jag åstadkommit så lite i jämförelse med honom, att jag har så lite. Som om jag inte riktigt vill ta konsekvensen över att jag har gjort helt andra val än han, val han inte ens reflekterade över. Jag ville alltid bli vuxen och blev det oerhört fort. Vid sjutton var leken slut och jag skötte min egen tvätt och ekonomi. Jag klarade det. Vid 23 fick jag barn och det var snarare för sent än för tidigt, om det nu inte vore så att jag rent krasst inte hade någon att skaffa barn med innan. Nu när mina generationskamrater har fått sina två barn och planerar för barnbarn, skulle jag vilja ha barn nummer fem. Kvinnan i mitt liv sägs vara yngre, men hon är den klokaste och erfarnaste jag någonsin mött. Och jag vägrar stilla TV-soffor och parmiddagsträsk, jag bara gör det. Vägrar sjunka in i det reaktionära det var bättre förr-kärret, även om nostalgins skimmer ibland sveper in även över mig. Jag hyllar inte ungdomen och inte ålderdomen, jag hyllar ingen period i livet. Det får vara nu, vad det än kallas, var än på tidslinjen jag månde befinna mig.