Rosengård väntar.

Hm. Inga kommentarer att förhandsgranska. Och jag som ju skrivit om både vädret och illa om småstäder. Nu väntar jag intensivt på att någon av mina jätteanonyma fans ska kommentera det i stil med: måste alla tycka precis som du om vädret? Va, va, va? Men hittils: no, nix, nada. En annan sak jag väntar på är att få läsa Marjaneh Baktiaris nya bok. ni vet, hon som skrev kalla det vad fan ni vill?, denna underbara beskrivning av lustigheter i svenskars och så kallade nya svenskars möten i vardagen. Förra boken utspelade sig på Drottninggatan strax intill och den nya i Oxie, minsann. Den sägs handla om oförstående invandrare och komiskt välvilliga svenskar. En sak jag störs av i mötet med mångkulturen är hur majoritetssamhället ofta behandlar invandrare som utvecklingsstörda eller djupt deprimerade, överkänsliga. Min kollega F, som bär slöja, och jag skojar rätt ofta. Givetvis händer det att jag säger: så fin du är i håret idag! Och hon skrattar och fattar precis humorn, medan andra svenskar förundrat tittar på. Det är med det som med annat: vi som skojar om någons slöja eller om 250 kusiner är inte rasister, det är snarare så att rasismen uppstår hos dom som förläget tittar ner i marken eller respektfullt frågar hur man gör i deras KULTUR, som om alla med slöja eller många kusiner tycker och gör likadant. Behandla alla människor som tänkande, kännade individer, så löser sig det mesta, skulle jag tro. Och backa inte i en diskussion av respekt för KULTUR eller nåt. Nu måste jag bara cykla ut i regnet. Rosengård väntar.