26 september 2008

Nåt visst med män.

Det är nåt visst med män, tänker jag när jag sitter på tåget och kollar film, stinn av pasta och godis. Mannen i filmen är tyst som en norrländsk gran (trots att han är dansk), klumpig och till synes helt obildad, men ändå är han attraktiv med sina hantverkararmar och vad det nu är.
Det stör mig inte av något slags svartsjukeskäl, utan snarare som far till tre pojkar, som i hög grad kan komma att missa att utveckla sin sociala förmåga, därför att det ofta funkar så bra ändå. Tjejer och kvinnor täcker upp och känner sig behövda, tills dom finner sig sittandes med en o- eller halvbildad soffpotatis som inte kan prata om annat än praktiskt fixande och sport.
Den tyste mystiske mannen är inte så jävla kul i längden, men hur fan ska han kunna veta det? Däremot kan han ju dra vidare till nästa intet ont anande donna och köra samma tripp med henne. Jag vill att mina söner ska läsa böcker, vara föräldralediga och kunna ta hand om relationer. i mitt hem är inte sexistiska, homofoba eller rasistiska åsikter godkända ens som skämt. Det fattar killarna, men vad fan ska dom tro när dom möter en omgivning som faktiskt förväntar sig att män ska ge uttryck för sånt och där det inte verkar vara ett hinder för framgång?
Konklusion: knulla inte med någon som inte läst minst tio tunga romaner.
Världen blir så mycket roligare då.

5 kommentarer:

Anonym sa...

du är en guldgruva av kloka ord och underbara betraktelser...puss på dig!!!

Anonym sa...

Det kan ju iblnd vara så att man som intellektuell inte klarar av de mest basala grejerna. Som hur man byter en glödlampa eller fixar en punka.
Det kan också var så att man har läst tio romaner utan att ha fattat ett smäck -jo, de var spännande.
Detta med kärlekens kemi är väldigt oförutsägbart. Det är knappast någon idé att ge råd i detta.
Jag har många vänner där den ene är intellektuell, och den andre praktiker. De kompletterar varandra på ett mycket bra sätt.
Det är farligt med schabloner!

Anders sa...

y: tack!

b: Jag tycker det är minst lika farligt att avvisa generaliseringar.
Har man läst minst tio romaner är man smartare än om man inte gjort det. Most likely. Att göra undantag till regel köper jag inte alls. Och jag tror inte alls på att man i en relation ska komplettera varandra. Ett förhållande är inget arbetslag. Talet om att "komplettera" öppnar dörren för maktordning och könsroller. inget bra alls, som jag ser det.

Anonym sa...

Om man i ett förhållade utgår från de individuella intresserna och inte från vad som man "bör göra" enligt gängse könsrollsagenda så kompletterar man varandra på ett bra sätt och hamnar inte i oönskde roller.
Jag var hemmaman (även velourkläder) och det funkade bra. De nu vuxna barnen minns uppväxten med glädje.
Ser inget skäl till att man inte ska vara praktisk - ett arbetslag. Det solkar inte förhållandet på ngt sätt, snarare ger det möjligheter till att utveckla de egna, och de gemensamma, behoven.
Om man väljer att leva tillsammans utifrån individuell hänsyn istället för att hamna i könsrollssnackträsket funkar det bra. För oss har det funkat i 41 år. Hur har det gått för dig?
Sen vidhåller jag att det inte är antal lästa romaner som är viktigt utan vad som man tagit till sig av läsningen!

Anders sa...

Jag vet inte hur det gått för mig, jag antar att jag inte har sett slutresultatet än. Det jag vet är att jag kunde firat tjugoårig bröllopsdag i år, om jag så hade önskat. Om jag hållt fast vid det arbetslag, den individuella hänsyn som jag valde då för längesen.
Om du ser detta svar som ironi, så är det korrekt uppfattat.