For whom the bells toll

Det var barndomens magiska dag, den man väntade i månader på, den som föregicks av en sömnlös natt och sen fick man sina presenter och fika på sängen; presenterna var inslagna i julklappspapper, eftersom det är det enda som finns på marknaden så här års. Nu är det väl ett medelåldersstreck som passerats, förmodar jag. Men jag är yngre än på länge. Bob Dylan sjunger om att han var äldre förr och så är det nog. sanningen var fyrkantigare och jag visste mycket mer om livet när jag var 20, det kan jag försäkra. P1 går på och jag hör om att pappornas andel av föräldraledigheten har gått från svindlande tio procent till 20 procent under dom år jag varit förälder. Det är fortfarande inte etablerat att pappor är föräldrar och det är uppenbart att det är äldre erfarnare och mer välutbildade pappor som vågar vara lediga. Ju mindre bildade och yngre farsorna är, desto viktigare är tydligen försörjarrollen. När jag var föräldraledig första gången, före pappamånader och kampanjer, så trodde fk att man fyllt i blnketen fel, man blev uttittad på öppna förskolan och doktorn frågade var mamman var. Nu är man mer pk, men värderingarna är domsamma. Då bodde jag i svenneförorten, nu bor jag i centrum. Det är en jävla skillnad, här är allt bättre, jämställdare.
Jag tänker göra det igen. Jag är mer kapabel än någonsin, snyggare och mer välklädd. Men cykeln är gammal och sliten. Klockan får klämta för andra.